Sök i Ratio Lex

Första lagutskottets utlåtande nr 39

1947-05-29 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1947:39, Första lagutskottets utlåtande nr 39

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

1

Nr 39.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utfärdande av

vissa föreskrifter att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande

av brandordningar och om ändring av viss bestämmelse

i normalbrandordningen för landskommuner.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första

kammaren av herr Gränebo jämte sexton andra ledamöter och nr 154 i

samma kammare av herr Isaksson jämte tre andra ledamöter samt nr 103

i andra kammaren av herr Pehrsson-Bramstorp jämte tjugofem andra ledamöter

och nr 244 i samma kammare av herr Jonsson i Malmgrava jämte sex

andra ledamöter.

I motionerna I: 46 och II: 103, vilka äro likalydande, yrkas, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville utfärda sådana

föreskrifter för länsstyrelserna att dessa vid fastställande av brandordningar

beakta de i motionerna anförda synpunkterna. I motionerna göres

gällande att länsstyrelserna vid fastställande av brandordningar icke beakta,

att normalbrandordningarna icke kunna oförändrade passa för alla

fall och att bestämmelsen i brandlagen om skyldighet för fastighetsägare att

vidtaga de åtgärder, som ur brandskyddssynpunkt äro nödvändiga, måste

tillämpas med måttfullhet och med iakttagande av att kostnaderna för

brandskyddsåtgärderna stå i rimligt förhållande till de värden som skola

skyddas. Som exempel å bestämmelser i normalbrandordningarna, som ej

kunna passa överallt, anföres förbudet mot att anbringa stack av otröskad

gröda, halm eller.hö på närmare avstånd än tolv meter från stall, ladugård,

loge eller byggnad med eldstad. Vidare påtalas, att de i normalbrandordningen

för landskommuner intagna sotningsbestämmelserna vid tillämpningen

skärpts i fråga om sotningsfrister och kompetens för den som skall

utföra sotning.

I motionerna 1:154 och /Z.-244, vilka äro likalydande, yrkas »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att bestämmelsen i § 37 i

normalbrandordning för landskommuner med förhud mot anbringande av

stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd än 12 meter från

stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad måtte utgå». Till stöd för

detta yrkande åberopas bland annat, att tillämpningen av bestämmelsen

Bihang till riksdagens protokoll J947. .9 samt. 1 avd. Nr 39.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

vållat de enskilda jordbrukarna stora olägenheter, samtidigt som någon

högre grad av brandsäkerhet knappast vunnes genom densamma.

Beträffande de skäl motionärerna i övrigt anfört till stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser m. in.

Gällande bestämmelser om rikets brandförsvar finnas i brandlagen den 15

juli 1944 och brandstadgan av samma dag. I brandlagen givas de grundläggande

reglerna rörande kommunernas och de enskilda medborgarnas skyldigheter

med avseende å brandförsvaret, och i brandstadgan återfinnas de

föreskrifter, som mera i detalj utföra brandlagens bestämmelser. Enligt

brandstadgan skall för varje kommun finnas en brandordning, som skall

upptaga bestämmelser, vilka utöver vad i allmän lag eller i brandstadgan eller

eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av

ortens brandförsvar. Brandordning antages av stadsfullmäktige, respektive

kommunalfullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall underställas

länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes, skall av

länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

Till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar har riksbrandinspektören

med biträde av särskilda sakkunniga utarbetat tre normalbrandordningar

(SOU 1945: 18—20), varav två äro avsedda för landsbygden.

Då förhållandena inom de olika kommunerna äro mycket skiftande ha i

normalbrandordningarna upptagits olika alternativ, avsedda för kommuner

av olika storleksordning och tätbebyggelse.

Den i motionerna berörda bestämmelsen i normalbrandordningen för

landskommuner om avståndet mellan stack och byggnad har, såvitt nu är

i fråga, följande lydelse.

Ej må någon så handhava eld eller eldfarligt föremål, att brand därav

lätt kan uppstå.

Det är sålunda förbjudet bland annat

att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd

än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.

I brandstadgan finnas allmänna bestämmelser om sotning. Beträffande

stad och därmed jämförlig ort gäller bland annat, att föreskriven sotning

skall utföras av yrkesutbildad skorstensfejare. För landsbygden finnes icke

någon motsvarande bestämmelse. Brandstadgans bestämmelser om sotning

skola suppleras av föreskrifter i brandordning. Enligt normalbrandordningen

för landskommuner äro sotningsbestämmelserna olika för tättbebyggt

område och annat landsbygdsområde. För tättbebyggda områden

föreslås dels kortare sotningsfrister och dels stadgande, att sotning får verkställas

endast av skorstensfejare, som godkänts av brandstyrelsen, medan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

3

dylik bestämmelse saknas för den egentliga landsbygden. Normalbrandordningen

angiver icke den kompetens som anses böra krävas av dylik

skorstensfejare. Det uttalas allenast, att kompetensen kan vara lägre än den

som kräves för skorstensfejare i stad.

I två vid 1946 års riksdag väckta motioner yrkades, att frågan om landsbygdens

brandväsen skulle tagas upp till förnyad översyn i syfte att åvägabringa

en mindre betungande organisation samt att generellt uppskov med

brandordnings antagande skulle ges åt alla landskommuner tills riksdagen

fattat nytt beslut i frågan. Motionerna avslogos av riksdagen på hemställan

av första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 31) anförde följande beträffande

normalbrandordningen.

Det bar inom utskottet upplysts, att man på sina håll icke ansett sig berättigad

frångå denna normalbrandordning oaktat bestämmelserna däri icke

i allo varit lämpade för förhållandena. Utskottet vill i anledning härav framhålla,

att normalbrandordningen givetvis icke oförändrad kan passa för alla

fall, då förhållandena inom de olika kommunerna äro mycket skiftande. I

vissa fall t. ex. i fråga om rena landskommuner torde sålunda åtskilliga av

de i normalbrandordningen upptagna bestämmelserna kunna undvaras.

Frågan om tillämpningen av bestämmelsen i normalbrandordningen för

landskommuner om halmstacks placering har även behandlats i en interpellationsdebatt

i andra kammaren den 11 juni 1946 (se AK prot. nr 24 s. 18—

27). Chefen för kommunikationsdepartementet förklarade därvid bl. a., att

han hyste den uppfattningen att några åtgärder från hans sida icke kunde

anses motiverade i syfte att i viss riktning påverka kommunerna och länsstyrelserna

vid deras ställningstagande till den berörda frågan.

Yttranden.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från länsstyrelserna i

Malmöhus och Kopparbergs län, från riksbrandinspektören, Svenska brandskyddsföreningen

och Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening.

Förstnämnda länsstyrelse har vid sitt yttrande bl. a. fogat ett av länsstyrelsen

upprättat tryckt förslag till brandordning för landskommuner i Malmöhus

län jämte motiv. Riksbrandinspektören har jämte eget yttrande överlämnat

yttranden av föreståndaren för statens maskinprovningar i Ultuna och

av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför följande.

I motionerna riktas anmärkningar mot tillämpningen av den vid 1944 års

riksdag antagna brandlagstiftningen och särskilt mot vissa bestämmelser i

ett sedermera av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till normalbrandordning

för landskommuner. Av den framförda kritiken synes framgå, att

vissa länsstyrelser vid fastställandet av brandordningar för landskommuner

strikt följt normalbrandordningen och således icke godkänt mindre avvikelser

från denna, som förekommit i av kommunerna ingivna förslag. Normal
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

brandordningen är emellertid avsedd att allenast utgöra ledning för kommunerna

vid uppgörande av brandordningar, och det har icke varit meningen

att innehållet skulle lända till ovillkorlig efterrättelse. Därest så hade varit

fallet borde givetvis motsvarande bestämmelser hava influtit i själva brandstadgan.

Kommun, som är missnöjd med länsstyrelsens beslut i fråga om fastställelse

å brandordning, har emellertid möjlighet att få ärendet prövat genom

besvär hos Kungl. Maj:t. Av motionerna framgår icke huruvida denna utväg

1 någon större omfattning tillgripits.

Såvida myndigheterna vid behandling av ärenden rörande brandordningar

för landskommuner beakta, att normalbrandordningen endast innehåller anvisningar

och icke föreskrifter, synes det vara möjligt att inom ramen av

densamma ernå ett för alla parter godtagbart resultat. Det är därvid sannolikt

icke möjligt att efterkomma alla önskningar från länsbrandinspektörerna.

Dessa se på förhållandena med fackmannens ögon och kräva naturligtvis

ett maximum av åtgärder i brandsäkerhetsavseende. Det ankommer

på länsstyrelsen att väga dessa krav mot kommunernas och fastighetsägarnas

intresse av en rimlig och smidig tillämpning av brandlagstiftningen.

Länsbrandinspektörerna hava själva inga befogenheter, utan äro rådgivare

åt länsstyrelserna och kommunerna, en ställning som man icke på alla håll

synes hava riktigt uppfattat.

I Kopparbergs län hölls på inbjudan av länsstyrelsen en överläggning med

representanter för kommunalnämnder och brandstyrelser, innan kommunernas

arbete med uppgörande av brandordningar påbörjades. Vid detta sammanträde

genomgingos normalbrandordningens olika paragrafer och i de

avseenden, där en allmän mening bland de närvarande krävde ändring, förklarade

sig länsstyrelsens representanter beredda att vid behandlingen av

brandordningarna taga största möjliga hänsyn till de framförda önskemålen.

Så har också skett. Tills dato hava 17 brandordningar för landskommuner

fastställts. I dessa har den i motionerna avhandlade bestämmelsen om minsta

avstånd mellan halmstack och vissa byggnader uteslutits i 11 och ändrats i

2 fall. Bestämmelsen om utgång direkt i det fria från byggnad, där husdjur

inhysas, har utelämnats i 12 brandordningar och stadgandena om eldstad i

vissa uthus hava uteslutits i 9. Jämväl andra smärre avvikelser hava godtagits.

Härigenom komma olika bestämmelser i brandskyddshänseende att

gälla inom till varandra gränsande kommuner, ett förhållande som dock icke

kan vålla några större olägenheter, enär varje landskommun i länet såsom

regel kommer att utgöra eget eldsläckningsområde.

Det synes angeläget att myndigheterna icke genom alltför rigorösa föreskrifter

i brandordningarna eller eljest genom för stränga krav i fråga om

brandskydd och brandberedskap vålla irritation hos kommunerna och äventyra

det frivilliga intresse för brandväsendet, som- finnes och som är en nödvändig

grund för landsbygdens brandväsen. Om sådana synpunkter beaktas

vid tillämpningen av brandlagstiftningen synes det icke erforderligt, att nu

vidtaga några ändringar i på området gällande bestämmelser.

I övriga till utskottet avgivna yttranden förekomma särskilda uttalanden

om dels frågan om behovet av bestämmelsen om avstånd mellan stack

och byggnad och dels frågan om sotningsbestämmelserna. Beträffande den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

5

förstnämnda frågan anför länsstijrelsen i Malmöhus län i huvudsak

följande.

Frågan om behovet av bestämmelsen angående 12 meters avstånd mellan

stack och byggnad torde hava varit föremål för grundliga överväganden,

innan den intogs i normalbrandordningarna, och det lär i detta sammanhang

räcka med att framhålla, att de flesta försäkringsinrättningar hava

bestämmelse i ämnet såsom försäkringsvillkor och att försäkringsvillkoren

tydligen utformats efter försäkringsinrättningarnas erfarenheter. Flera tariffbolag

hava tidigare krävt över 12 meter, medan häradsbolagen i Skåne

godtagit 6 meter; dock kräva samtliga häradsbolag utom ett numera 12

meter.

Inom Malmöhus och Kristianstads län har på ett tidigt stadium bestämmelsen

jämkats med anledning av framställda erinringar. Under oktober

månad 1945 avhöllos sammanträden inom Malmöhus län med representanter

för landsbygdskommunerna, varvid normalbrandordningen för

landskommuner och ett förslag till brandordning för landskommuner inom

länet, vilket utarbetats inom länsstyrelsen, blevo föremål för diskussion. I

fråga om avståndsbestämmelsen, vilken intagits i sistnämnda förslag med

ett tillägg angående sammanbyggd byggnad, framkommo åtskilliga förslag

till jämkningar. Till stöd för förslagen framhölls dels att för småbruken

det ibland torde vara omöjligt att tillämpa bestämmelsen, då arealen

kring uthusen vore för liten, så att stacken för sådant fall måste placeras

å åkerjord långt från uthusen, och dels att, även om bestämmelsen kunde

följas, detta dock skulle innebära en avsevärd olägenhet vid driften, då

mera arbetskraft erfordrades vid tröskningen och dylika arbeten. I skrivelse

till riksbrandinspektören framhöll länsstyrelsen, att bestämmelsen

möjligen kunde uppmjukas t. ex. genom att det tillätes, alt stack finge

under kortare tid läggas närmare byggnad än tolv meter, dock ej närmare

än sex meter. Riksbrandinspektören meddelade i skrivelse den 14

december 1945, att han icke kunde godtaga annan jämkning än att beträffande

otröskad gröda brandsynenämnden efter länsbrandinspektörens

hörande i varje enskilt fall kunde få medgiva, att grödan under skördetiden

finge uppläggas å kortare avstånd från byggnad än tolv meter, dock

ej närmare än sex meter. Då det sålunda föreslagna individuella dispensförfarandet

ansågs alltför omständligt och tidskrävande, meddelade länsstyrelsen

kommunerna efter samråd med flera sakkunniga, att stadgandet

borde erhålla följande lydelse: Det är sålunda förbjudet bland annat att

anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd än

tolv meter från stall, ladugård, loge eller därmed sammanbyggd byggnad

eller byggnad med eldstad, vilket avstånd dock må, där särskilda skäl föreligga,

för stack av otröskad gröda under tiden augusti—oktober månader

minskas intill sex meter. Denna formulering hade godtagits av representanter

för samtliga inom länet verksamma häradsbrandstodsbolag. I fråga

om halmstackar ansågs brandfaran så stor att någon generell jämkning

icke kunde tillstyrkas.

Inom Malmöhus län finnas dels 31 kommuner, där avdelning I brandstadgan

tillämpas, och dels 157 »brandkommuner», omfattande 229 primärkommuner,

inom vilka avdelning II är tillämplig. Bestämmelsen om

minsta avstånd mellan stack och byggnad i länsstyrelsens formulering har

godtagits dels av alla kommuner inom förstnämnda grupp och dels av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

150 »brandkommuner» inom sistnämnda grupp, omfattande 209 primärkommuner.

Av övriga 7 »brandkommuner» hava 2 frågan under behandling

efter återförvisning och 5 hava hos Kungl. Maj: t anfört besvär över

länsstyrelsens beslut att vägra fastställelse å brandordning, som innehöll

bestämmelse om ett minsta avstånd mellan stack och byggnad av allenast

sex meter. Det är sålunda ett synnerligen litet antal kommuner i länet

som ansett sig ej kunna godtaga avståndsbestämmelsen efter den av länsstyrelsen

föreslagna jämkningen. Från Kristianstads län har inhämtats att

bestämmelsen efter nämnda jämkning hittills antagits av något över 100

landskommuner, att bestämmelsen med eller utan jämkning antagits av

samtliga kommuner, där avdelning I brandstadgan tillämpas, samt att

5 å 6 kommuner beslutat att jämkningen skall avse tiden augusti—

november.

Eeträffande stack av otröskad gröda torde någon ytterligare jämkning

i Malmöhus och Kristianstads län utöver den där vidtagna icke kunna

rimligen ifrågasättas.

Därest förhållandena inom övriga delar av riket så påkalla synes det

vara lämpligt att även där verkställa jämkning i överensstämmelse med

vad skett i Skånelänen. I sådant fall bör det i Skånelänen gjorda tillägget

införas i normalbrandordningarna, varefter kommunerna lämnas tillfälle att

besluta därav betingad ändring i redan antagna brandordningar. Om hinder

ej möter av lagtekniska skäl, kan ändring i redan antagna brandordningar

enklast åstadkommas genom utfärdandet av ett tillägg till brandstadgan innefattande

avståndsbestämmelsen i den av länsstyrelserna i Skånelänen föreslagna

formuleringen.

Vid prövning av frågan huruvida generell jämkning i bestämmelsen är

behövlig beträffande halmstackar bör hänsyn tagas till dels tillgången på

material och arbetskraft och dels kostnaden. För närvarande torde brist på

material föranleda att maskinella hjälpmedel icke alltid kunna utnyttjas i

önskvärd omfattning, varigenom behovet av manuell arbetskraft ökas. Även

under normala förhållanden lär emellertid i vissa fall, t. ex. då arealen

kring uthusen är för liten och halmstacken därför måste placeras på betydligt

avstånd från tröskningsstället, mera arbetskraft än eljest behöva

tagas i anspråk. Tillgången på ledig arbetskraft under tröslcningsperioden

för andra arbeten än själva tröskningen torde vara tämligen obetydlig, och

det kan sålunda i något fall bliva svårt att i omedelbart samband med

tröskningen placera halmstack på betryggande avstånd från byggnad. Nu

anförda omständigheter torde dock icke vara av den betydelse och räckvidd

att generell jämkning i ifrågavarande bestämmelse är erforderlig. Ej heller

böra till stöd för sådan generell jämkning kunna med skäl åberopas de kostnader

som föranledas av bestämmelsen, vilka genomsnittligen torde bliva

tämligen obetydliga. Förhållandena inom länet i nu angivna hänseenden

torde icke så väsentligt skilja sig från motsvarande förhållanden i övriga

delar av riket att särskilda föreskrifter böra gälla för länet.

Skulle det emellertid anses önskvärt att ytterligare överväga frågan om

en generell jämkning av avståndsbestämmelsen utöver den inom Malmöhus

och Kristianstads län vidtagna, torde i varje fall först en närmare undersökning

böra verkställas om de svårigheter, som kunna ha uppkommit vid

tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse.

Skulle eu sådan undersökning anses böra komma till stånd, synes det

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

7

lämpligt att under den tid, som förgår, innan undersökningen färdigställts,

meddelande av eftergift i visst fall får ske på något enklare sätt än för

närvarande. Ansökan om eftergift i visst fall från bestämmelsen i brandordning

skall, där ej annat angives i brandordningen, nu göras hos Kungl.

Maj:t. I ett av Kungl. Maj:t den 8 november 1946 meddelat beslut angående

brandordning för Hallingebergs kommun i Kalmar län har bestämmelsen

om minsta avstånd mellan slack och byggnad utformats så att dispensrätten

överlåtits å länsstyrelsen. Länsstyrelsen finner det lämpligt, att meddelandet

av dispens, under tiden tills frågan om generell jämkning kan definitivt

avgöras, i viss utsträckning överlåtes på länsstyrelserna, överlåtandet

av dispensrätten till länsstyrelserna synes då böra åstadkommas på enahanda

sätt som ovan föreslagits, nämligen genom ändring i normalbrandordningarna,

vilken ändring, såvitt ej hinder av lagtekniska skäl möter,

enklast kunde göras tillämplig å redan antagna brandordningar genom

utfärdande av ett tillägg till brandstadgan.

Riksbrandinspektören bär i sitt yttrande — efter att hava erinrat om de

brandsäkerhetsföreskrifter, som jämte bestämmelsen om avstånd mellan

slack och byggnad upptagits i 37 § normalbrandordningen — anfört bland

annat följande.

Mot dessa förbud ha såvitt riksbrandinspektören har sig bekant icke

gjorts några invändningar i vidare mån än vad gäller förbudet att upplägga

stack närmare byggnad än 12 meter, och härvid ha invändningarna

inskränkt sig till en önskan alt vilja minska avståndets storlek. Man torde

nog allmänt''ha accepterat, att stack skall ligga på visst avstånd, men man

anser, att 12 meters avstånd skulle vara onödigt betungande ur ekonomisk

synpunkt. Många gånger är bestämmelsen på grund av rent lokala skäl

omöjlig att följa. ....

Att ett visst avstånd skall finnas torde få anses självklart. Tillgänglig

statistik över antalet byggnader, som antänts av en brinnande grannbyggnad

vid olika avstånd, visar bestämt på avs tåndens^ betydelse. En sammanställning,

som gjorts för några år sedan över eldsvador vid lantbruksrisker

i Skåne, vilka eldsvådor uppkommit genom brinnande grannrisk, gav följande

resultat, nämligen att av byggnaderna hade

43,4 °/o legat på

0—6 meters

avstånd från

primärbranden

17,0 °/o

»

»

6—9 »

»

»

»

15,4 °/o

»

»

9—15 »

»

»

»

5.1 %

»

»

15—18

»

»

»

4,0 %

»

»

18—22,5 »

»

»

»

4,3 %

»

»

22,5—30 »

»

»

»

3,7 %

»

»

30—45 »

»

»

»

3,4 °/o

»

»

45—90 »

»

»

»

2.2 °/o

»

»

90 och flera

»

»

100,0 °/o

Bedömes

värdet

av avstånden

med stöd

av

ovanstående statistik, skulle

rent teoretiskt 61,3 °/o av eldsvådorna uteblivit, om avståndet varit 9 meter

eller mera, och genom enkel interpolation skulle man erhålla, att 69,0 °/o

uteblivit, om avståndet varit 12 meter och 76,7 °/o om avståndet ökades till

15 m. Vid större avstånd än 15 meter sjunker procenttalet för antal bränder,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

antända från grannrisk, mycket snabbt, så att vid 25 meters avstånd de uteblivna

eldsvådorna kunna sättas till i runt tal 87 %. Ur såväl brandskyddssom

försäkringsteknisk synpunkt är det sålunda ett önskemål att ha åtminstone

25 meters avstånd mellan byggnader och följaktligen även mellan

stack och byggnad. Ju mer man minskar på detta avstånd, desto större

är risken för konflagration, vilken risk stiger oproportionerligt hastigt ju

mindre avstånden bliva.

Mot för stora avstånd talar emellertid, särskilt vad lantgårdar beträffar,

driftstekniska skäl och därmed följande ekonomiska hänsyn. Riksbrandinspektören

har av till statens brandinspektion inkomna besvärsskrivelser och

klagomål ej kunnat få en klar bild av de ekonomiska konsekvenser, som

kunna tänkas följa av den i normalbrandordningarna stipulerade bestämmelsen,

att stack skall ligga på minst 12 meters avstånd från byggnad.

Någon bestämd uppfattning härom tycks ej heller finnas bland lantbrukare.

I flertalet fall synes man ej ha särskilda svårigheter att följa bestämmelsen,

medan man på andra håll går så långt, att man påstår, att bestämmelsen

är ruinerande för lantbruket. För att få ett opartiskt tekniskt utlåtande i

frågan har riksbrandinspektören vänt sig till föreståndaren för statens maskinprovningar

i Ultuna samt till statens forskningskommitté för lantmannabyggnader

i Lund med begäran om utlåtanden. I det förra utlåtandet

konstateras först och främst att behov att lägga halm i stack förefinnes och

att stackarna böra läggas så, att intransporten av halmen till kreatursstallarna

ej blir arbetskrävande, med andra ord att de böra ligga i närheten

av byggnaderna. Konsekvensen av 12-metersavståndet blir, beroende

på sättet hur halmtransporten sker, helt olikartad. Vid bärning och körning,

som användes vid något mer än halva antalet gårdar i landet, torde

enligt utlåtandet en ökning av något 10-tal meter icke innebära större

olägenhet. Vid ännu större avstånd försvåras dock arbetet mycket snart.

Vid blåsning med fläkt erbjuder ej heller en ökning av transportavståndet

med ett par 10-tal meter någon egentlig svårighet i tekniskt hänseende,

även om rörledningen skulle behöva göras vinkelböjd. Fn ökning

av effektbehovet erfordras dock, men i regel torde motorerna ha erforderlig

effektmarginal härför. Slutligen framgår av sagda utredning, att vid pressning

av halm en ökning av transportsträckan på 10—12 meter normalt

kan klaras av pressen utan särskilt stor kostnad. Kontentan av utredningen

är således, att ökning av transportlängden för halm på 10—20 meter ej

har någon större ekonomisk betydelse och är tekniskt genomförbar utan

alltför stora omändringar. Då det för ett uppfyllande av normalbrandordningens

bestämmelse om ett avstånd av 12 meter endast erfordras en förlängning

av befintliga transportlängder med undantagsvis 6 meter eller

ibland 3 meter och i de flesta fall ingen förlängning alls, synes det riksbrandinspektören,

att ej tillräckliga skäl förefinnas ur lantbrukssynpunkt

att minska det ur brandskyddssynpunkt önskade minimiavståndet av 12

meter.

Riksbrandinspektören har härefter återgivit ett uttalande av Landsbygdens

brandförsäkringsbolags förening, av vilket uttalande enligt dennes

mening framginge, att brandstodsbolagen genom sina försäkringsvillkor

framtvingat att halmstackar i allmänhet placerats på betryggande avstånd

från byggnad. Frågan om det s. k. 12-metersavståndet hade därigenom

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

9

praktiskt taget redan lösts. Det funnes emellertid, enligt vad riksbrandinspektören

vidare uttalar, alltjämt platser, där 12-metersavståndet ej vore

genomfört, och där uppfyllandet av ifrågavarande bestämmelse om avstånd

skulle framtvinga viss materielanskaffning i form av förlängda transportledningar

och undantagsvis utbyten av elektriska motorer. Då detta under

den nuvarande materialbristen måste anses omöjligt att verkställa, syntes

'' det riksbrandinspektören lämpligt, att vissa övergångsbestämmelser i normalbrandordningarna

infördes, som möjliggjorde att de nuvarande anordningarna

kunde bibehållas under en del år framåt. En uppmjukning av

bestämmelsen vore enligt riksbrandinspektörens mening därjämte önskvärd

för sådana fall, där byggnadstekniska eller geografiska skäl omöjliggjorde

ett genomförande av bestämmelsen. Sådana ändringar kunde antingen göras

generella eller ock så att de medgåve ett individuellt dispensförfarande.

Efter att hava erinrat om den avfattning bestämmelsen erhållit i de brandordningar

som fastställts av länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads

län (jfr förstnämnda länsstyrelses yttrande) har riksbrandinspektören föreslagit,

att bestämmelsen i normalbrandordningarna skulle erhålla samma

avfattning som i dessa brandordningar samt att följande skulle tilläggas:

Där hinder uppstår att lägga stack på 12 meters avstånd från nämnda

byggnader på grund av tomt-, mark- eller byggnadsförhållanden, kan brandchef

eller brandsynenämnd lämna tillstånd till stacks uppläggande på mindre

avstånd än vad nu sagts. Detta avstånd får dock ej understiga 9 meter.

Erfordras i undantagsfall ett mindre avstånd än 9 meter skall länsstyrelse

lämna bifall härtill.

I det till riksbrandinspektören avgivna yttrandet har statens forskningskommitté

för lantmannabyggnader förordat, att vederbörande brandchef

efter samråd med jordbruksteknisk sakkunskap skulle kunna ge dispens

från föreskriften om halmstacks placering på ett avstånd av minst 12 meter

från byggnad. Beträffande stackar av otröskad gröda har kommittén framhållit,

att dessa icke innebure samma faromoment som halmstackar och

att de icke heller plägade kvarligga mer än 2 ä 4 veckor. Med hänsyn härtill

har kommittén som sin mening uttalat, att bestämmelsen rörande sådan

stacks placering borde utgå ur normalbrandordningen.

Föreståndaren för statens maskinprovningar i Ultuna bar i yttrandet till

riksbrandinspektören sammanfattat sin ståndpunkt sålunda.

Det är i ganska omfattande utsträckning nödvändigt att lägga halm i

stackar, och det är ofta fullt berättigat att placera stackarna i närheten av

byggnader.

Konsekvenserna av 12-meters bestämmelsen blir helt olika vid skilda

gårdar. I många fall medför föreskriften ej några olägenheter, i många

andra uppstår svårigheter av mer eller mindre allvarlig art. Det ges många

fall där det med hänsyn till bristen på arbetskraft samt på maskiner eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 39.

maskindetaljer, t. ex. fläktrör, för närvarande icke ens är möjligt att följa

bestämmelserna.

Att i normalbrandordningen minska avståndet torde icke vara tillfredsställande

eftersom många ändock icke skulle få avsedd lättnad. Om det

ur brandskydds- och eldsläckningssynpunkt anses vara viktigt att i görligaste

mån hålla halmstackarna på avstånd från byggnaden torde det vara

riktigare möjliggöra dispens i enskilda fall på annat sätt än nu. Denna dispens

bör kunna meddelas av lokal myndighet, som har möjlighet att på

ort och ställe granska förhållandena och därefter utan tidspillan fatta beslut

i ärendet. Genom bl. a. länsbrandinspektörernas arbete torde det sedan

vara möjligt att i ett efter tidsläget anpassat tempo leda utvecklingen i önskvärd

riktning.

Svenska brandskyddsföreningen har i sitt yttrande anfört i huvudsak

följande.

Bestämmelsen i normalbrandordningen för landskommuner om att stack

av otröskad gröda, halm eller hö icke får anbringas närmare viss byggnad

än 12 meter har tillkommit med hänsyn dels till de risker, som föreligga

att gnistor från byggnadens skorsten tända närbelägna stackar, varefter

branden lätt sprider sig till byggnaden, dels ock till faran, att stackarna

antändas genom barns lek med eld. Enligt Svenska brandskyddsföreningens

uppfattning vore det beklagligt ur brandskyddssynpunkt om ifrågavarande

bestämmelse generellt bleve slopad.

Föreningen är emellertid fullt medveten om att svårigheter i vissa fall

kunna föreligga för lantbrukarna att uppfylla ifrågavarande bestämmelse.

Möjligheter finnas emellertid då för länsstyrelserna att giva den dispens,

som kan anses skälig med hänsyn såväl till brandfaran som till de olägenheter,

som skulle uppstå av driftmässig eller ekonomisk art om bestämmelsen

kategoriskt skulle tillämpas. Sålunda torde man kunna anse att

beträffande stack av otröskad gröda ett mindre avstånd kan medgivas.

Vidare må anföras att det fixerade avståndet av just 12 meter ej kan

anses utslagsgivande för, huruvida fara för eldens spridning och skadegörelse

är avvärjd eller icke. I vissa fall, särskilt då fråga är om större

och värdefullare ekonomibyggnader, bör sålunda ett ännu större avstånd

hållas, medan däremot i andra fall avståndet kan något minskas. Av betydelse

är emellertid att stackarna ligga på ett icke alltför kort avstånd från

byggnad, enär i sådant fall ytterst ringa möjlighet finnes för brandkår

att begränsa elden endast till själva stacken. Ett avstånd av endast 6 meter

torde ur denna synpunkt icke anses vara betryggande. •

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har yttrat bland annat

följande.

Sedan gammalt ha brandstodsbolagen i sina försäkringsvillkor intagit

säkerhetsföreskrifter, vilkas efterföljande från delägarnas-försäkringstagarnas

sida erfarenhetsmässigt varit ägnat att förebygga uppkomsten av brand

eller att begränsa omfattningen av utbruten brand. Det faromoment, som de

intill lantgårdsbvggnaderna upplagda halmstackarna ostridigt utgöra, har

härvid allmänt beaktats. Skiftande förhållanden inom landets skilda delar

ha givetvis påverkat de olika bolagens ställningstaganden i denna fråga.

I de fall där föreskrift om visst minsta avstånd mellan halmstack och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

n

byggnad förekommit, har detta avstånd sålunda växlat; vanliga avstånd

ha varit 20 meter, 15 meter och 9 meter men även 6 meter har förekommit.

Att märka är dock att avsteg från de nyssnämnda strängare avståndssiffrorna

ofta tolererats ehuru mot premieförhö.jning.

De senaste årens erfarenheter ha kraftigt understrukit betydelsen av att

stackar uppläggas på ett ur brandskyddssynpunkt betryggande avstånd

från byggnader. Man har tidigare främst haft för ögonen den fara som

ligger däri att gnistor från byggnadernas rökutlopp lätt kunna antända närbelägna

stackar och att det då i regel är omöjligt att hindra den utbrutna

brandens spridning till byggnaderna. Nu har emellertid tillkommit den oroväckande

ökningen — i såväl antal som omfattning — av sådana brandskador

som uppkomma genom att lekande barn sätta eld på de lättantändliga

stackarna varefter branden sprider sig till närbelägna byggnader.

Under sådana förhållanden har det inom brandskydds- och brandförsäkringskretsar

varit ett allmänt önskemål att få till stånd offentliga, betryggande

föreskrifter i detta avseende, och det är därför också naturligt

att den nya brandlagstiftningen och den i anslutning därtill framlagda normalbrandordningen

med dess ifrågavarande avståndsbestämmelse hälsats

med stor tillfredsställelse. Föreningen, som utövar en omfattande rådgivande

verksamhet bland de anslutna bolagen, har också sökt åvägabringa en

allmän anpassning av bolagens säkerhetsföreskrifter till normalbrandordningens

avståndsbestämmelse.

Föreningen kan anföra exempel som belysa den påtalade bestämmelsens

stora värde. I flera fall där stora halmstackar stuckits i brand av barn

har sålunda tillkallad brandkår kunnat rädda dyrbara byggnadskomplex

just på den grund att ett av brandförsäkringsgivaren föreskrivet 12-metersavstånd

varit för handen. Delta avstånd har nämligen dels medgivit det

rådrum som regelmässigt erfordras för brandkårens utryckning och släckningsmaterielens

insättande, dels ock lämnat möjlighet för brandmanskapet

alt åtminstone tillfälligt uppehålla sig mellan den brinnande stacken och

den hotade byggnaden. Å andra sidan säger all erfarenhet att vid alltför

korta avstånd endast under särskilt gynnsamma förhållanden möjlighet

föreligger att hindra brandens spridning från brinnande stack till närbelägen

byggnad.

De av motionärerna anförda praktiska svårigheterna vid en kategorisk

tillämpning av normalbrandordningens 12-metersavstånd förtjäna^ otvivelaktigt

avseende. Det torde dock kunna ifrågasättas om dessa svårigheter

äro av den allmängiltiga och omfattande natur, att ifrågasatta mer eller

mindre generella eftergifter verkligen kunna anses motiverade.

Redan nu föreligger möjlighet till dispens från den ifrågavarande bestämmelsen,

och åtminstone länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett en allmän

eftergift böra genomföras beträffande stack av otröskad gröda (däremot

ej av halm eller hö) så att denna under viss årstid skulle få uppläggas på

(i meters avstånd.

Enligt föreningens uppfattning skulle eu mer eller mindre generell eftergift

i fråga om den allmänna tillämpningen av normalbrandordningens

ifrågavarande 12-metersavstånd innebära en allvarlig försämring ur

brandskyddssynpunkt. Formellt sett vore brandförsäkringsbolagen visserligen

oförhindrade alt i sina säkerhetsföreskrifter vidmakthålla eller införa

strängare bestämmelser, men detta skulle sannolikt visa sig mindre lämpligt,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

och i vart fall skulle bestämmelsernas efterlevnad i väsentlig mån äventyras.

Det bleve säkerligen ofrånkomligt att allmänt genomföra en icke obetydlig

differentiering av premierna med hänsyn till det större eller mindre avståndet

mellan ifragavarande stackar och byggnader. Genom en sådan premieditferentiering

skulle visserligen de formella rättvisekraven tillgodoses, men

svårigheter skulle uppstå vid den fortlöpande anpassningen av de olika

försäkringarna efter de aktuella förhållandena vid varje särskild gård, vilka

kunna växla från år till år. Försäkringsskyddet skulle väsentligt fördyras

och samtidigt skulle irritation ofta uppstå vid regleringen av sådana brandskador

där avtalade avståndsbestämmelser frångåtts utan behörig anmälan.

Föreningen vill för sin del icke resa någon invändning mot ett allmänt genomförande

av den eftergift i fråga om anbringande av stack bestående av

otröskad gröda, som enligt ovan förordats av länsstyrelsen i Malmöhus län,

men vill i övrigt hävda att eftergifter i fråga om den allmänna tillämpningen

av normalbrandordningens ifrågavarande 12-metersavstånd icke böra ske

annat än i sådana fall där tungt vägande skäl föreligga, skäl av exempelvis

geografisk eller teknisk natur. Även i sådana fall måste emellertid

ett visst, betryggande minimiavstånd stadgas; enligt föreningens uppfattning

kan ett 6-metersavstånd icke anses betryggande.

Beträffande sotnings bestämmelser na förekommer i yttrandena

följande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att med den i motionerna påtalade

skärpningen av bestämmelserna om sotning åsyftades tydligen förhållandena

i Malmöhus och Kristianstads län. Skärpningar hade visserligen

ansetts erforderliga, men enligt länsstyrelsens uppfattning torde dessa icke

komma att medföra några nämnvärda merutgifter vare sig för kommuner

eller enskilda utan i stället avsevärda vinster såväl för fastighetsägare och

försäkringsinrättningar som för det allmänna. Som motivering härför har

länsstyrelsen anfört bl. a. följande.

Frågan om yrkesmässig sotning å landsbygden har för Skånes del diskuterats

sedan lång tid tillbaka. Sålunda upptog den under åren 1933—1935

arbetande Skånska lantbrukets brandskyddskommitté denna fråga till behandling.

Kommittén hade genom en stickprovsvis företagen undersökning

^ansett sig kunna konstatera, att bristerna å skorstensstockar och eldstäder

å de skånska lantgårdarna vore avsevärda, och uttalade, att det vore

av den största betydelse att sotningsfrågan ordnades även för landsbygden.

Huruvida någon nämnvärd förbättring sedan dess åstadkommits

är icke känt, men missförhållandena måste dock fortfarande vara stora, då

eu av de skånska häradsbrandstodsbolagen offentliggjord tabell över brandorsaker

under åren 1938—1945 utvisar, att brister i eldstadsanläggningen

varit brandorsak i 32,1 procent av samtliga fall och att hithörande eldsvådor

under nämnda period föranlett utbetalning av ersättningar med tillhopa

över 4,6 miljoner kronor.

Då brister i eldstadsanläggnjngar upptäckas lättare vid yrkesmässigt utförd

sotning än annars, varigenom många eldsvådor avvärjas, får behovet

av yrkesmässigt utförd sotning sålunda anses vara mycket stort å den skånska

landsbygden, särskilt vad avser lantgårdarna. Sedan Skånska häradsbrandstodsbolagens

sammanslutning för frågans behandling utsett en kom
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

13

mitté, uppgjorde denna efter samråd med riksbrandinspeklören och representanter

för skorstensfejarmästarnas organisation förslag till indelning av de

bägge Skånelänen i ett 60-tal sotningsdistrikt med var sin yrkesutbildad

skorstensfejare. Sedan förslaget överlämnats till länsstyrelserna i Skånelänen,

intogos de föreslagna bestämmelserna så gott som oförändrade

i de förslag till brandordning för landskommuner, som uppgjordes av

länsstyrelserna. Beträffande skorstenfejares kompetens föreskrevs att han,

där ej länsstyrelsen medgivit undantag, skall hava genomgått kurs för skorstensfejare

vid statens brandskola eller med goda vitsord minst fem år

arbetat hos godkänd skorstensfejare. I fråga om sotningsfristema innebar

förslaget för annat landsbygdsområde än tätort den skärpning i förhållande

till normalbrandordningen, att köksspisar och kokseldade värmepannor

skulle årligen sotas två gånger i stället för en, medan för tätort antalet sotningstillfällen

jämkades för köksspis och tvättpanna från tre till två. Skorstensfejaren

skulle erhålla betalning av fastighetsägarna efter en av skorstensfejarmästarnas

organisation uppgjord taxa samt en mindre ersättning

av kommunerna för befattningen med brandsyn m. in.

Ä de förut omförmälda sammanträdena med representanter för kommunerna

diskuterades jämväl denna del av länsstyrelsens förslag, varvid ytterst

få invändningar framställdes. Samtliga landskommuner i Malmöhus

län och de flesta i Kristianstads län hava numera antagit brandordningar.

I def förra länet har allenast en kommun avvisat förslaget om yrkesmässig

sotning.

Det i motionerna förekommade uttalandet, alt de skärpta sotningsföreskrifterna

skulle hava blivit onödigt betungande för landskommunerna,

motsvarar icke verkliga förhållandet. Skärpningen av sotningsfristema å

den egentliga landsbygden är föranledd av svårigheten att i de tätbebyggda

Skånelänen avgränsa tätort från övriga landsbygdsområden samt av det

förhållandevis stora antalet eldsvådor orsakade av brister å eldstadsanläggningar.

Kostnaden för den i Skåne vidtagna anordningen är tämligen blygsam.

De fastighetsägare å landsbygden som hittills anlitat yrkesmässiga

skorstensfejare hava för dessas tjänster måst betala avsevärt mera än som

utgår enligt de av kommunerna numera antagna taxorna. Det har beräknats,

att att den årliga kostnaden i genomsnitt för varje fastighet kommer att

uppgå till omkring 6 kronor. Genom den yrkesmässiga sotningen vinnes, att

bränslet bättre tillgodogöres, särskilt i värmepannor, och härigenom torde,

enligt vad sakkunniga upplyst, betalningen för sotningsarbetet knappast

betyda någon ökad utgift för fastighetsägaren. Vidare bör uppmärksammas,

att sotning skall enligt brandstadgan verkställas även å den egentliga

landsbygden och att kostnaden vid anlitande av icke-yrkesman icke torde

bliva lägre än enligt den nu antagna taxan. Kommunernas arvoden till

slcorstensfejarna, som utgår efter eu krona för varje eldsladsförsedd fastighet,

utgöra huvudsakligen kostnad för brandsynen, som ju är obligatorisk.

Inom kommun, som saknar godkänd skorstensfejare, måste särskild kontroll

utövas att fastighetsägare låter utföra föreskriven sotning, vilken utgift

inbesparas då godkänd skorstensfejare finnes. Skorstensfejare hava numera

tillsatts inom samtliga föreslagna distrikt utom ett i Malmöhus län och två

i Kristianstads län. Någon skälig anledning till jämkning i den redan genomförda

anordningen torde icke kunna åberopas.

Itiksbrandinspektören har beträffande frågan om sotningsbestämmelserna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

erinrat om att länsstyrelserna ej kunde kräva någon ändring i brandordningarna

utan endast hade att godkänna eller förkasta de av kommunerna

själva uppgjorda förslagen. Härefter har riksbrandinsp ek tören anfört:

Skulle sålunda en länsstyrelse mot förmodan ej vilja godkänna en brandordning,

som grundar sig på normalbrandordningen, kan kommunen överklaga

länsstyrelsens åtgärd hos Kungl. Maj.t, varvid Kungl. Maj:t efter

riksbrandinspektörens hörande med största sannolikhet komme att godkänna

brandordningen i fråga. Endast i de fall tidsintervallerna för sotningen

skulle göras längre än vad normalbrandordningen rekommenderar,

torde ett dylikt överklagande vara dömt att misslyckas, emedan tidsintervallerna

noga övervägts och föreslagits på grund av erfarenhet och sakligt

bedömande.

Motionärerna beröra även kompetensfordringarna för skorstensfejare och

ha därvid exemplifierat sina anmärkningar med att en murare på något

ställe, vilken ägt kompetens i byggandet av rökgångar, icke ansetts kompetent

att utföra sotningsarbetet. Detta är icke ett fel utan principiellt

riktigt. Bortsett från den omständigheten att det tyvärr ej finnes några

kompetensfordringar för murare, då det gäller att bygga rökgångar, för

vilket arbete det säkerligen vore önskvärt, att auktorisation skulle kunna

krävas, äro kvalifikationerna för murare och sötare helt skilda. Vikten

av sotningsarbetets rätta utförande måste ur förebyggande brandskyddssynpunkt

kraftigt understrykas. Att denna synpunkt även delas av statsmakterna

torde framgå av det faktum, att sotarutbildning erhålles vid statens

brandskolas mästare- och gesällkurser för skorstensfejare. Då fel i

rökgångar, brand från eldstadsanläggningar och soteldar äro orsaken till

över fjärdedelen av de eldsvådor, som uppkomma på landsbygden, bär sålunda

sotningsarbetet utföras av personer, som lärt sig mera om eldstäder

och rökgångar än sådana personer, som eventuellt endast utbildats

till att mura upp eldstäder in. m. Som stöd för denna uppfattning kan

framhållas, att statens brandskola för inträde i skolans gesällkurs fordrar,

att vederbörande under minst 4 år skall hava arbetat under en mästare.

Önskvärt vore, att sotningen även på landsbygden kunde handhavas

av en utbildad skorslensfejaremästare. Detta kan emellertid av flera skäl ej

genomföras. Man har därför i normalbrandordningarna för landsbygden

ej heller uppsatt någon dylik fordran utan enbart nöjt sig med att bestämma,

att skorstensfejare skall vara godkänd av brandstyrelse. Att en dylik

person borde ha den kompetens, som erfordras för att få deltaga i statens

brandskolas gesällkurs, torde i kommunens eget intresse få anses som ett

minimikrav. För städer, köpingar och municipalsamhällen kräves åter,

att vederbörande sötare skall hava genomgått mästarekurs. Genom sammanslutning

av flera kommuner i sotningsdistrikt torde för övrigt kommunerna

mestadels bliva i tillfälle alt anställa yrkesutbildade sötare.

Svenska brandskyddsföreningen har i fråga om sotningsbestämmelserna

uttalat, att den erfarenhet föreningen samlat beträffande brandskador förorsakade

av bristfällig sotning talade för att sotningen ordnades på ett så

betryggande sätt som möjligt.

Beträffande förevarande spörsmål har Landsbygdens brandförsäkrings
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

15

bolags förening anfört, att det ur såväl den enskildes som det allmännas

synpunkt måste anses angeläget att sotningen göres så effektiv och betryggande

som möjligt. Inträffade brandskador, som orsakat förlust av icke

blott ekonomiska värden utan även människoliv, gåve talrika belägg härför.

Gentemot motionärernas påpekande att murare »som ägt kompetens i

byggandet av rökgångar» icke ansetts kompetent att verkställa sotning ville

föreningen framhålla att de utförda rökgångarna tyvärr icke alltid gåve belägg

för murarnas sakliga kompetens ens i det egna facket.

Utskottet.

Enligt brandstadgan skall för varje kommun finnas en brandordning

som upptager de bestämmelser, vilka äro erforderliga för ordnande av ortens

brandförsvar. Brandordning antages av kommunalrepresentationen.

Beslut om antagande av brandordning skall underställas länsstyrelsen, som

har att antingen oförändrat fastställa eller ogilla brandordningen.

På uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet har riksbrandinspektören

med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat s. k.

normalbrandordningar, olika för stad och landsbygd samt med olika alternativ

för landskommuner där skogsbrandförsvaret ordnats för sig och där

bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret äro samordnade. Dessa normalbrandordningar

äro endast avsedda att tjäna till ledning för kommunerna

vid upprättande av brandordningar, och de ha därför icke varit underställda

Kungl. Maj:ts eller riksdagens prövning.

I motionerna I: 46 och II: 103 har gjorts gällande, att vissa länsstyrelser

vid fastställande av brandordningar alltför strängt fasthålla vid normalbrandordningarna.

Såsom utskottet vid behandling av två motioner angående

landsbygdens brandväsen vid fjolårets riksdag framhöll kunna emellertid

normalbrandordningama icke oförändrade passa för alla fall, då förhållandena

inom de olika kommunerna äro mycket skiftande. I de till utskottet nu

avgivna yttrandena förekomma också uttalanden av liknande innehåll. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län anför sålunda, att såvida myndigheterna vid behandling

av ärenden rörande brandordningar beakta, att normalbrandordningen

endast innehåller anvisningar och icke föreskrifter, synes det vara

möjligt att inom ramen för densamma ernå ett för alla parter godtagbart resultat.

Utskottet vill också understryka betydelsen av att man icke genom

onödigt stränga krav i fråga om brandskydd äventyrar det frivilliga intresse

för brandväsendet, som finnes och som är en nödvändig grund för landsbygdens

brandväsen.

I samtliga nu förevarande motioner har riktats kritik mot den i normalbrandordningarna

för landskommuner upptagna bestämmelsen om förbud

mot att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd

än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad. I

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

motionerna I: 154 och II: 244 har yrkats, att denna bestämmelse skulle utgå

ur normalbrandordningarna. I de båda andra motionerna bär bestämmelsen

anförts som exempel på sådana föreskrifter i normalbrandordningarna som

icke kunde oförändrade passa för alla fall. Enligt vad som anförts i sistnämnda

motioner vore det nödvändigt att bestämmelsen uppmjukades eller

också borttoges.

Det ligger i sakens natur, att det ur brandskyddssynpunkt är av stor vikt

att avståndet mellan stack och byggnad icke är alltför litet. Av de till utskottet

avgivna yttrandena framgår också, att åtskilliga försäkringsinrättningar

redan före den nya brandlagstiftningens tillkomst genom att bland

försäkringsvillkoren intaga bestämmelser om visst minsta avstånd mellan

stack och byggnad beaktat det faromoment, som i närhet av byggnader

upplagda stackar utgöra.

I allmänhet torde det medföra större besvär och kostnad för ägaren att

placera en stack på ett ur brandsäkerhetssynpunkt betryggande avstånd

från byggnad än att anbringa den i omedelbar närhet av byggnaden.

Det är emellertid icke endast arbetet med uppläggandet av en stack på längre

avstånd utan även det ökade arbetet vid tillgodogörandet av densamma,

som ur jordbruksekonomisk synpunkt medför olägenhet. Om icke någon

bestämmelse i ämnet finnes i brandordningen eller i de försäkringsvillkor

som gälla för ett visst fall, har ägaren därför att väga de jordbruksekonomiska

intressena mot brandskyddssynpunkterna. Han kan då i kortsynt optimism

komma att underskatta brandfaran och lägga stacken på kortare avstånd

än som kan anses betryggande. Den enskildes privatekonomiska intresse

får dock icke vara avgörande, utan frågan måste liksom då det gäller brandskyddsfrågor

i allmänhet ses även ur nationalekonomiska och andra allmänna

synpunkter. En avvägning måste uppenbarligen ske mellan å ena sidan

brandskyddets krav samt å andra sidan kommunernas och fastighetsägarnas

intresse av en rimlig och smidig tillämpning av brandlagstiftningen.

Härvid kan knappast råda någon tvekan om att det som regel måste anses

lämpligt att upprätthålla visst minimiavstånd mellan stack och byggnad.

Frågan blir då huru stort detta avstånd skall vara och om det i normalbrandordningama

angivna avståndet av 12 meter kan anses lämpligt. Det

är uppenbart att nämnda avstånd icke medför någon säkerhet för att

brand icke kan spridas och att det med hänsyn till lokala förhållanden

mången gång måste vara önskvärt att stack lägges på ännu längre avstånd

från byggnad. Utskottet anser dock att 12-nretersavståndet innebär en för

normalfallen lämplig avvägning. I flertalet av de till utskottet avgivna yttrandena

har också givits uttryck åt den uppfattningen, att denna avståndsbestämmelse

vore värdefull ur brandskyddssynpunkt och att den därför icke

borde slopas. Den av riksbrandinspektören åberopade statistiken synes också

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr ■>!).

17

giva belägg för riktigheten av eu sådan uppfattning. Beträffande slack av

otröskad gröda har emellertid i de flesta yttrandena, däribland det av riksbrandinspektören

avgivna, förordats en uppmjukning av bestämmelsen i enlighet

med vad som i allmänhet skett i de av länsstyrelserna i Malmöhus och

Kristianstads län fastställda brandordningarna. Denna uppmjukning innebär,

att för sådan slack avståndet må, där särskilda skäl föreligga, under tiden

augusti—oktober minskas intill sex meter.

Enligt utskottets mening är en dylik lindring av bestämmelsen välgrundad.

Därigenom torde jordbrukarna kunna beredas en icke oväsentlig lättnad

under den tid, då knappheten på arbetskraft inom jordbruket är mest

kännbar, samtidigt som olägenheterna ur brandskyddssynpunkt torde vara

mindre framträdande. Det kan dock övervägas, om icke den angivna tiden

utan olägenhet ur brandskyddssynpunkt skulle kunna utsträckas med ytterligare

en månad.

Riksbrandinspektören har ansett, att en ytterligare uppmjukning

skulle kunna göras. En generell minskning av avståndet borde visserligen

icke medgivas, men där på grund av mark- eller byggnadsförhållanden hinder

förelåge att lägga upp stack på 12 meters avstånd, borde efter prövning

i varje särskilt fall dispens från bestämmelsen kunna meddelas av brandchef

eller brandsynenämnd. Avståndet finge dock enligt riksbrandinspektörens

mening icke understiga 9 meter, såvida icke länsstyrelsen lämnat tillstånd

därtill.

Utskottet anser det vara önskvärt, att det öppnas möjlighet till dispens

från 12-metersbestämmelsen i de fall, då på grund av nyssnämnda förhållanden

hinder möter att följa densamma. Det kan vara föremål för tvekan,

om dispensprövningen bör helt läggas i lokal myndighets hand eller i vissa

fall bör tillkomma länsstyrelsen. Det förslag som framlagts av riksbrandinspektören

synes emellertid innebära eu god lösning, och utskottet vill uttala

sin anslutning till detta.

Ehuru utskottet hyser den uppfattningen alt den i normalbrandordningarna

upptagna bestämmelsen om avstånd mellan stack och byggnad i angivna

avseenden skulle kunna uppmjukas, anser sig utskottet dock icke böra föreslå

riksdagen att till Kung], Maj:t rikta någon framställning om att en bestämmelse

av det innehåll, som utskottet här angivit som lämpligt, bör erhålla

allmän giltighet. Det torde nämligen icke finnas anledning att i princip

göra skillnad mellan denna och andra likartade brandskyddsbestämmelser i

normalbrandordningarna. Vad utskottet anfört om bestämmelsen synes emellertid

— på samma säd som normalbrandordningarna — vara ägnat att tjäna

till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar, liksom ock

för länsstyrelserna vid fastslällelseprövningen. Utskottet anser del diirför

vara önskvärt alt länsstyrelserna genom Kungl. Maj:ts försorg erhålla kännedom

om de synpunkter utskottet anfört beträffande berörda bestämmelse.

Ililumri till riksdngcnx protokoll !) samt. 1 avel. Nr HD. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

1 motionerna 1:46 och II: 103 har vidare gjorts gällande, att länsstyrelserna

vid fastställande av brandordningar krävt en skärpning av de i normalbrandordningarna

för landskommuner intagna sotningsbestämmelserna

i fråga om såväl sotningsfrister som kompetens för dem som skola utföra

sotningen. Utskottet, som anser det vara av största betydelse ur brandskyddssynpunkt

att sotningen göres så effektiv och betryggande som möjligt, har

icke kunnat finna alt i nu ifrågavarande hänseende någon åtgärd från riksdagens

sida skulle vara påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) alt riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta

bringa till länsstyrelsernas kännedom vad utskottet här ovan

anfört rörande bestämmelsen i normalbrandordningarna om

avstånd mellan stack och byggnad;

B) att motionerna i övrigt icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 maj 1917.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid delta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ekströmer och Olofsson, fru SjöströmBcngtsson,

herrar Lodenius, Lindgren och Arrhén, fru Svenson* samt herr

Annér;

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindqvist, Olsson i Mcllerud

och Lindberg, fru Gustafson, herrar Landgren, Pettersson i Ersbacken och

Ljungqvist.

* Ej närvarande vid utlälandets justering.

Reservation

av herrar Lodenius och Pettersson i Ersbacken.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1947

471667

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:295 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utfärdande av vissa föreskrifter att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande av brandordningar oc a1 i texten