Första lagutskottets utlåtande nr 39
1947-05-29 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1947:39, Första lagutskottets utlåtande nr 39
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
1
Nr 39.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utfärdande av
vissa föreskrifter att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande
av brandordningar och om ändring av viss bestämmelse
i normalbrandordningen för landskommuner.
Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första
kammaren av herr Gränebo jämte sexton andra ledamöter och nr 154 i
samma kammare av herr Isaksson jämte tre andra ledamöter samt nr 103
i andra kammaren av herr Pehrsson-Bramstorp jämte tjugofem andra ledamöter
och nr 244 i samma kammare av herr Jonsson i Malmgrava jämte sex
andra ledamöter.
I motionerna I: 46 och II: 103, vilka äro likalydande, yrkas, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville utfärda sådana
föreskrifter för länsstyrelserna att dessa vid fastställande av brandordningar
beakta de i motionerna anförda synpunkterna. I motionerna göres
gällande att länsstyrelserna vid fastställande av brandordningar icke beakta,
att normalbrandordningarna icke kunna oförändrade passa för alla
fall och att bestämmelsen i brandlagen om skyldighet för fastighetsägare att
vidtaga de åtgärder, som ur brandskyddssynpunkt äro nödvändiga, måste
tillämpas med måttfullhet och med iakttagande av att kostnaderna för
brandskyddsåtgärderna stå i rimligt förhållande till de värden som skola
skyddas. Som exempel å bestämmelser i normalbrandordningarna, som ej
kunna passa överallt, anföres förbudet mot att anbringa stack av otröskad
gröda, halm eller.hö på närmare avstånd än tolv meter från stall, ladugård,
loge eller byggnad med eldstad. Vidare påtalas, att de i normalbrandordningen
för landskommuner intagna sotningsbestämmelserna vid tillämpningen
skärpts i fråga om sotningsfrister och kompetens för den som skall
utföra sotning.
I motionerna 1:154 och /Z.-244, vilka äro likalydande, yrkas »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att bestämmelsen i § 37 i
normalbrandordning för landskommuner med förhud mot anbringande av
stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd än 12 meter från
stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad måtte utgå». Till stöd för
detta yrkande åberopas bland annat, att tillämpningen av bestämmelsen
Bihang till riksdagens protokoll J947. .9 samt. 1 avd. Nr 39.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
vållat de enskilda jordbrukarna stora olägenheter, samtidigt som någon
högre grad av brandsäkerhet knappast vunnes genom densamma.
Beträffande de skäl motionärerna i övrigt anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionerna.
Gällande bestämmelser m. in.
Gällande bestämmelser om rikets brandförsvar finnas i brandlagen den 15
juli 1944 och brandstadgan av samma dag. I brandlagen givas de grundläggande
reglerna rörande kommunernas och de enskilda medborgarnas skyldigheter
med avseende å brandförsvaret, och i brandstadgan återfinnas de
föreskrifter, som mera i detalj utföra brandlagens bestämmelser. Enligt
brandstadgan skall för varje kommun finnas en brandordning, som skall
upptaga bestämmelser, vilka utöver vad i allmän lag eller i brandstadgan eller
eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av
ortens brandförsvar. Brandordning antages av stadsfullmäktige, respektive
kommunalfullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall underställas
länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes, skall av
länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.
Till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar har riksbrandinspektören
med biträde av särskilda sakkunniga utarbetat tre normalbrandordningar
(SOU 1945: 18—20), varav två äro avsedda för landsbygden.
Då förhållandena inom de olika kommunerna äro mycket skiftande ha i
normalbrandordningarna upptagits olika alternativ, avsedda för kommuner
av olika storleksordning och tätbebyggelse.
Den i motionerna berörda bestämmelsen i normalbrandordningen för
landskommuner om avståndet mellan stack och byggnad har, såvitt nu är
i fråga, följande lydelse.
Ej må någon så handhava eld eller eldfarligt föremål, att brand därav
lätt kan uppstå.
Det är sålunda förbjudet bland annat
att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd
än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.
I brandstadgan finnas allmänna bestämmelser om sotning. Beträffande
stad och därmed jämförlig ort gäller bland annat, att föreskriven sotning
skall utföras av yrkesutbildad skorstensfejare. För landsbygden finnes icke
någon motsvarande bestämmelse. Brandstadgans bestämmelser om sotning
skola suppleras av föreskrifter i brandordning. Enligt normalbrandordningen
för landskommuner äro sotningsbestämmelserna olika för tättbebyggt
område och annat landsbygdsområde. För tättbebyggda områden
föreslås dels kortare sotningsfrister och dels stadgande, att sotning får verkställas
endast av skorstensfejare, som godkänts av brandstyrelsen, medan
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
3
dylik bestämmelse saknas för den egentliga landsbygden. Normalbrandordningen
angiver icke den kompetens som anses böra krävas av dylik
skorstensfejare. Det uttalas allenast, att kompetensen kan vara lägre än den
som kräves för skorstensfejare i stad.
I två vid 1946 års riksdag väckta motioner yrkades, att frågan om landsbygdens
brandväsen skulle tagas upp till förnyad översyn i syfte att åvägabringa
en mindre betungande organisation samt att generellt uppskov med
brandordnings antagande skulle ges åt alla landskommuner tills riksdagen
fattat nytt beslut i frågan. Motionerna avslogos av riksdagen på hemställan
av första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 31) anförde följande beträffande
normalbrandordningen.
Det bar inom utskottet upplysts, att man på sina håll icke ansett sig berättigad
frångå denna normalbrandordning oaktat bestämmelserna däri icke
i allo varit lämpade för förhållandena. Utskottet vill i anledning härav framhålla,
att normalbrandordningen givetvis icke oförändrad kan passa för alla
fall, då förhållandena inom de olika kommunerna äro mycket skiftande. I
vissa fall t. ex. i fråga om rena landskommuner torde sålunda åtskilliga av
de i normalbrandordningen upptagna bestämmelserna kunna undvaras.
Frågan om tillämpningen av bestämmelsen i normalbrandordningen för
landskommuner om halmstacks placering har även behandlats i en interpellationsdebatt
i andra kammaren den 11 juni 1946 (se AK prot. nr 24 s. 18—
27). Chefen för kommunikationsdepartementet förklarade därvid bl. a., att
han hyste den uppfattningen att några åtgärder från hans sida icke kunde
anses motiverade i syfte att i viss riktning påverka kommunerna och länsstyrelserna
vid deras ställningstagande till den berörda frågan.
Yttranden.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från länsstyrelserna i
Malmöhus och Kopparbergs län, från riksbrandinspektören, Svenska brandskyddsföreningen
och Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening.
Förstnämnda länsstyrelse har vid sitt yttrande bl. a. fogat ett av länsstyrelsen
upprättat tryckt förslag till brandordning för landskommuner i Malmöhus
län jämte motiv. Riksbrandinspektören har jämte eget yttrande överlämnat
yttranden av föreståndaren för statens maskinprovningar i Ultuna och
av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför följande.
I motionerna riktas anmärkningar mot tillämpningen av den vid 1944 års
riksdag antagna brandlagstiftningen och särskilt mot vissa bestämmelser i
ett sedermera av särskilda sakkunniga uppgjort förslag till normalbrandordning
för landskommuner. Av den framförda kritiken synes framgå, att
vissa länsstyrelser vid fastställandet av brandordningar för landskommuner
strikt följt normalbrandordningen och således icke godkänt mindre avvikelser
från denna, som förekommit i av kommunerna ingivna förslag. Normal
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
brandordningen är emellertid avsedd att allenast utgöra ledning för kommunerna
vid uppgörande av brandordningar, och det har icke varit meningen
att innehållet skulle lända till ovillkorlig efterrättelse. Därest så hade varit
fallet borde givetvis motsvarande bestämmelser hava influtit i själva brandstadgan.
Kommun, som är missnöjd med länsstyrelsens beslut i fråga om fastställelse
å brandordning, har emellertid möjlighet att få ärendet prövat genom
besvär hos Kungl. Maj:t. Av motionerna framgår icke huruvida denna utväg
1 någon större omfattning tillgripits.
Såvida myndigheterna vid behandling av ärenden rörande brandordningar
för landskommuner beakta, att normalbrandordningen endast innehåller anvisningar
och icke föreskrifter, synes det vara möjligt att inom ramen av
densamma ernå ett för alla parter godtagbart resultat. Det är därvid sannolikt
icke möjligt att efterkomma alla önskningar från länsbrandinspektörerna.
Dessa se på förhållandena med fackmannens ögon och kräva naturligtvis
ett maximum av åtgärder i brandsäkerhetsavseende. Det ankommer
på länsstyrelsen att väga dessa krav mot kommunernas och fastighetsägarnas
intresse av en rimlig och smidig tillämpning av brandlagstiftningen.
Länsbrandinspektörerna hava själva inga befogenheter, utan äro rådgivare
åt länsstyrelserna och kommunerna, en ställning som man icke på alla håll
synes hava riktigt uppfattat.
I Kopparbergs län hölls på inbjudan av länsstyrelsen en överläggning med
representanter för kommunalnämnder och brandstyrelser, innan kommunernas
arbete med uppgörande av brandordningar påbörjades. Vid detta sammanträde
genomgingos normalbrandordningens olika paragrafer och i de
avseenden, där en allmän mening bland de närvarande krävde ändring, förklarade
sig länsstyrelsens representanter beredda att vid behandlingen av
brandordningarna taga största möjliga hänsyn till de framförda önskemålen.
Så har också skett. Tills dato hava 17 brandordningar för landskommuner
fastställts. I dessa har den i motionerna avhandlade bestämmelsen om minsta
avstånd mellan halmstack och vissa byggnader uteslutits i 11 och ändrats i
2 fall. Bestämmelsen om utgång direkt i det fria från byggnad, där husdjur
inhysas, har utelämnats i 12 brandordningar och stadgandena om eldstad i
vissa uthus hava uteslutits i 9. Jämväl andra smärre avvikelser hava godtagits.
Härigenom komma olika bestämmelser i brandskyddshänseende att
gälla inom till varandra gränsande kommuner, ett förhållande som dock icke
kan vålla några större olägenheter, enär varje landskommun i länet såsom
regel kommer att utgöra eget eldsläckningsområde.
Det synes angeläget att myndigheterna icke genom alltför rigorösa föreskrifter
i brandordningarna eller eljest genom för stränga krav i fråga om
brandskydd och brandberedskap vålla irritation hos kommunerna och äventyra
det frivilliga intresse för brandväsendet, som- finnes och som är en nödvändig
grund för landsbygdens brandväsen. Om sådana synpunkter beaktas
vid tillämpningen av brandlagstiftningen synes det icke erforderligt, att nu
vidtaga några ändringar i på området gällande bestämmelser.
I övriga till utskottet avgivna yttranden förekomma särskilda uttalanden
om dels frågan om behovet av bestämmelsen om avstånd mellan stack
och byggnad och dels frågan om sotningsbestämmelserna. Beträffande den
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
5
förstnämnda frågan anför länsstijrelsen i Malmöhus län i huvudsak
följande.
Frågan om behovet av bestämmelsen angående 12 meters avstånd mellan
stack och byggnad torde hava varit föremål för grundliga överväganden,
innan den intogs i normalbrandordningarna, och det lär i detta sammanhang
räcka med att framhålla, att de flesta försäkringsinrättningar hava
bestämmelse i ämnet såsom försäkringsvillkor och att försäkringsvillkoren
tydligen utformats efter försäkringsinrättningarnas erfarenheter. Flera tariffbolag
hava tidigare krävt över 12 meter, medan häradsbolagen i Skåne
godtagit 6 meter; dock kräva samtliga häradsbolag utom ett numera 12
meter.
Inom Malmöhus och Kristianstads län har på ett tidigt stadium bestämmelsen
jämkats med anledning av framställda erinringar. Under oktober
månad 1945 avhöllos sammanträden inom Malmöhus län med representanter
för landsbygdskommunerna, varvid normalbrandordningen för
landskommuner och ett förslag till brandordning för landskommuner inom
länet, vilket utarbetats inom länsstyrelsen, blevo föremål för diskussion. I
fråga om avståndsbestämmelsen, vilken intagits i sistnämnda förslag med
ett tillägg angående sammanbyggd byggnad, framkommo åtskilliga förslag
till jämkningar. Till stöd för förslagen framhölls dels att för småbruken
det ibland torde vara omöjligt att tillämpa bestämmelsen, då arealen
kring uthusen vore för liten, så att stacken för sådant fall måste placeras
å åkerjord långt från uthusen, och dels att, även om bestämmelsen kunde
följas, detta dock skulle innebära en avsevärd olägenhet vid driften, då
mera arbetskraft erfordrades vid tröskningen och dylika arbeten. I skrivelse
till riksbrandinspektören framhöll länsstyrelsen, att bestämmelsen
möjligen kunde uppmjukas t. ex. genom att det tillätes, alt stack finge
under kortare tid läggas närmare byggnad än tolv meter, dock ej närmare
än sex meter. Riksbrandinspektören meddelade i skrivelse den 14
december 1945, att han icke kunde godtaga annan jämkning än att beträffande
otröskad gröda brandsynenämnden efter länsbrandinspektörens
hörande i varje enskilt fall kunde få medgiva, att grödan under skördetiden
finge uppläggas å kortare avstånd från byggnad än tolv meter, dock
ej närmare än sex meter. Då det sålunda föreslagna individuella dispensförfarandet
ansågs alltför omständligt och tidskrävande, meddelade länsstyrelsen
kommunerna efter samråd med flera sakkunniga, att stadgandet
borde erhålla följande lydelse: Det är sålunda förbjudet bland annat att
anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd än
tolv meter från stall, ladugård, loge eller därmed sammanbyggd byggnad
eller byggnad med eldstad, vilket avstånd dock må, där särskilda skäl föreligga,
för stack av otröskad gröda under tiden augusti—oktober månader
minskas intill sex meter. Denna formulering hade godtagits av representanter
för samtliga inom länet verksamma häradsbrandstodsbolag. I fråga
om halmstackar ansågs brandfaran så stor att någon generell jämkning
icke kunde tillstyrkas.
Inom Malmöhus län finnas dels 31 kommuner, där avdelning I brandstadgan
tillämpas, och dels 157 »brandkommuner», omfattande 229 primärkommuner,
inom vilka avdelning II är tillämplig. Bestämmelsen om
minsta avstånd mellan stack och byggnad i länsstyrelsens formulering har
godtagits dels av alla kommuner inom förstnämnda grupp och dels av
6
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
150 »brandkommuner» inom sistnämnda grupp, omfattande 209 primärkommuner.
Av övriga 7 »brandkommuner» hava 2 frågan under behandling
efter återförvisning och 5 hava hos Kungl. Maj: t anfört besvär över
länsstyrelsens beslut att vägra fastställelse å brandordning, som innehöll
bestämmelse om ett minsta avstånd mellan stack och byggnad av allenast
sex meter. Det är sålunda ett synnerligen litet antal kommuner i länet
som ansett sig ej kunna godtaga avståndsbestämmelsen efter den av länsstyrelsen
föreslagna jämkningen. Från Kristianstads län har inhämtats att
bestämmelsen efter nämnda jämkning hittills antagits av något över 100
landskommuner, att bestämmelsen med eller utan jämkning antagits av
samtliga kommuner, där avdelning I brandstadgan tillämpas, samt att
5 å 6 kommuner beslutat att jämkningen skall avse tiden augusti—
november.
Eeträffande stack av otröskad gröda torde någon ytterligare jämkning
i Malmöhus och Kristianstads län utöver den där vidtagna icke kunna
rimligen ifrågasättas.
Därest förhållandena inom övriga delar av riket så påkalla synes det
vara lämpligt att även där verkställa jämkning i överensstämmelse med
vad skett i Skånelänen. I sådant fall bör det i Skånelänen gjorda tillägget
införas i normalbrandordningarna, varefter kommunerna lämnas tillfälle att
besluta därav betingad ändring i redan antagna brandordningar. Om hinder
ej möter av lagtekniska skäl, kan ändring i redan antagna brandordningar
enklast åstadkommas genom utfärdandet av ett tillägg till brandstadgan innefattande
avståndsbestämmelsen i den av länsstyrelserna i Skånelänen föreslagna
formuleringen.
Vid prövning av frågan huruvida generell jämkning i bestämmelsen är
behövlig beträffande halmstackar bör hänsyn tagas till dels tillgången på
material och arbetskraft och dels kostnaden. För närvarande torde brist på
material föranleda att maskinella hjälpmedel icke alltid kunna utnyttjas i
önskvärd omfattning, varigenom behovet av manuell arbetskraft ökas. Även
under normala förhållanden lär emellertid i vissa fall, t. ex. då arealen
kring uthusen är för liten och halmstacken därför måste placeras på betydligt
avstånd från tröskningsstället, mera arbetskraft än eljest behöva
tagas i anspråk. Tillgången på ledig arbetskraft under tröslcningsperioden
för andra arbeten än själva tröskningen torde vara tämligen obetydlig, och
det kan sålunda i något fall bliva svårt att i omedelbart samband med
tröskningen placera halmstack på betryggande avstånd från byggnad. Nu
anförda omständigheter torde dock icke vara av den betydelse och räckvidd
att generell jämkning i ifrågavarande bestämmelse är erforderlig. Ej heller
böra till stöd för sådan generell jämkning kunna med skäl åberopas de kostnader
som föranledas av bestämmelsen, vilka genomsnittligen torde bliva
tämligen obetydliga. Förhållandena inom länet i nu angivna hänseenden
torde icke så väsentligt skilja sig från motsvarande förhållanden i övriga
delar av riket att särskilda föreskrifter böra gälla för länet.
Skulle det emellertid anses önskvärt att ytterligare överväga frågan om
en generell jämkning av avståndsbestämmelsen utöver den inom Malmöhus
och Kristianstads län vidtagna, torde i varje fall först en närmare undersökning
böra verkställas om de svårigheter, som kunna ha uppkommit vid
tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse.
Skulle eu sådan undersökning anses böra komma till stånd, synes det
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
7
lämpligt att under den tid, som förgår, innan undersökningen färdigställts,
meddelande av eftergift i visst fall får ske på något enklare sätt än för
närvarande. Ansökan om eftergift i visst fall från bestämmelsen i brandordning
skall, där ej annat angives i brandordningen, nu göras hos Kungl.
Maj:t. I ett av Kungl. Maj:t den 8 november 1946 meddelat beslut angående
brandordning för Hallingebergs kommun i Kalmar län har bestämmelsen
om minsta avstånd mellan slack och byggnad utformats så att dispensrätten
överlåtits å länsstyrelsen. Länsstyrelsen finner det lämpligt, att meddelandet
av dispens, under tiden tills frågan om generell jämkning kan definitivt
avgöras, i viss utsträckning överlåtes på länsstyrelserna, överlåtandet
av dispensrätten till länsstyrelserna synes då böra åstadkommas på enahanda
sätt som ovan föreslagits, nämligen genom ändring i normalbrandordningarna,
vilken ändring, såvitt ej hinder av lagtekniska skäl möter,
enklast kunde göras tillämplig å redan antagna brandordningar genom
utfärdande av ett tillägg till brandstadgan.
Riksbrandinspektören bär i sitt yttrande — efter att hava erinrat om de
brandsäkerhetsföreskrifter, som jämte bestämmelsen om avstånd mellan
slack och byggnad upptagits i 37 § normalbrandordningen — anfört bland
annat följande.
Mot dessa förbud ha såvitt riksbrandinspektören har sig bekant icke
gjorts några invändningar i vidare mån än vad gäller förbudet att upplägga
stack närmare byggnad än 12 meter, och härvid ha invändningarna
inskränkt sig till en önskan alt vilja minska avståndets storlek. Man torde
nog allmänt''ha accepterat, att stack skall ligga på visst avstånd, men man
anser, att 12 meters avstånd skulle vara onödigt betungande ur ekonomisk
synpunkt. Många gånger är bestämmelsen på grund av rent lokala skäl
omöjlig att följa. ....
Att ett visst avstånd skall finnas torde få anses självklart. Tillgänglig
statistik över antalet byggnader, som antänts av en brinnande grannbyggnad
vid olika avstånd, visar bestämt på avs tåndens^ betydelse. En sammanställning,
som gjorts för några år sedan över eldsvador vid lantbruksrisker
i Skåne, vilka eldsvådor uppkommit genom brinnande grannrisk, gav följande
resultat, nämligen att av byggnaderna hade
43,4 °/o legat på
0—6 meters
avstånd från
primärbranden
17,0 °/o
»
»
6—9 »
»
»
»
15,4 °/o
»
»
9—15 »
»
»
»
5.1 %
»
»
15—18
»
»
»
4,0 %
»
»
18—22,5 »
»
»
»
4,3 %
»
»
22,5—30 »
»
»
»
3,7 %
»
»
30—45 »
»
»
»
3,4 °/o
»
»
45—90 »
»
»
»
2.2 °/o
»
»
90 och flera
»
»
100,0 °/o
Bedömes
värdet
av avstånden
med stöd
av
ovanstående statistik, skulle
rent teoretiskt 61,3 °/o av eldsvådorna uteblivit, om avståndet varit 9 meter
eller mera, och genom enkel interpolation skulle man erhålla, att 69,0 °/o
uteblivit, om avståndet varit 12 meter och 76,7 °/o om avståndet ökades till
15 m. Vid större avstånd än 15 meter sjunker procenttalet för antal bränder,
8
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
antända från grannrisk, mycket snabbt, så att vid 25 meters avstånd de uteblivna
eldsvådorna kunna sättas till i runt tal 87 %. Ur såväl brandskyddssom
försäkringsteknisk synpunkt är det sålunda ett önskemål att ha åtminstone
25 meters avstånd mellan byggnader och följaktligen även mellan
stack och byggnad. Ju mer man minskar på detta avstånd, desto större
är risken för konflagration, vilken risk stiger oproportionerligt hastigt ju
mindre avstånden bliva.
Mot för stora avstånd talar emellertid, särskilt vad lantgårdar beträffar,
driftstekniska skäl och därmed följande ekonomiska hänsyn. Riksbrandinspektören
har av till statens brandinspektion inkomna besvärsskrivelser och
klagomål ej kunnat få en klar bild av de ekonomiska konsekvenser, som
kunna tänkas följa av den i normalbrandordningarna stipulerade bestämmelsen,
att stack skall ligga på minst 12 meters avstånd från byggnad.
Någon bestämd uppfattning härom tycks ej heller finnas bland lantbrukare.
I flertalet fall synes man ej ha särskilda svårigheter att följa bestämmelsen,
medan man på andra håll går så långt, att man påstår, att bestämmelsen
är ruinerande för lantbruket. För att få ett opartiskt tekniskt utlåtande i
frågan har riksbrandinspektören vänt sig till föreståndaren för statens maskinprovningar
i Ultuna samt till statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
i Lund med begäran om utlåtanden. I det förra utlåtandet
konstateras först och främst att behov att lägga halm i stack förefinnes och
att stackarna böra läggas så, att intransporten av halmen till kreatursstallarna
ej blir arbetskrävande, med andra ord att de böra ligga i närheten
av byggnaderna. Konsekvensen av 12-metersavståndet blir, beroende
på sättet hur halmtransporten sker, helt olikartad. Vid bärning och körning,
som användes vid något mer än halva antalet gårdar i landet, torde
enligt utlåtandet en ökning av något 10-tal meter icke innebära större
olägenhet. Vid ännu större avstånd försvåras dock arbetet mycket snart.
Vid blåsning med fläkt erbjuder ej heller en ökning av transportavståndet
med ett par 10-tal meter någon egentlig svårighet i tekniskt hänseende,
även om rörledningen skulle behöva göras vinkelböjd. Fn ökning
av effektbehovet erfordras dock, men i regel torde motorerna ha erforderlig
effektmarginal härför. Slutligen framgår av sagda utredning, att vid pressning
av halm en ökning av transportsträckan på 10—12 meter normalt
kan klaras av pressen utan särskilt stor kostnad. Kontentan av utredningen
är således, att ökning av transportlängden för halm på 10—20 meter ej
har någon större ekonomisk betydelse och är tekniskt genomförbar utan
alltför stora omändringar. Då det för ett uppfyllande av normalbrandordningens
bestämmelse om ett avstånd av 12 meter endast erfordras en förlängning
av befintliga transportlängder med undantagsvis 6 meter eller
ibland 3 meter och i de flesta fall ingen förlängning alls, synes det riksbrandinspektören,
att ej tillräckliga skäl förefinnas ur lantbrukssynpunkt
att minska det ur brandskyddssynpunkt önskade minimiavståndet av 12
meter.
Riksbrandinspektören har härefter återgivit ett uttalande av Landsbygdens
brandförsäkringsbolags förening, av vilket uttalande enligt dennes
mening framginge, att brandstodsbolagen genom sina försäkringsvillkor
framtvingat att halmstackar i allmänhet placerats på betryggande avstånd
från byggnad. Frågan om det s. k. 12-metersavståndet hade därigenom
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
9
praktiskt taget redan lösts. Det funnes emellertid, enligt vad riksbrandinspektören
vidare uttalar, alltjämt platser, där 12-metersavståndet ej vore
genomfört, och där uppfyllandet av ifrågavarande bestämmelse om avstånd
skulle framtvinga viss materielanskaffning i form av förlängda transportledningar
och undantagsvis utbyten av elektriska motorer. Då detta under
den nuvarande materialbristen måste anses omöjligt att verkställa, syntes
'' det riksbrandinspektören lämpligt, att vissa övergångsbestämmelser i normalbrandordningarna
infördes, som möjliggjorde att de nuvarande anordningarna
kunde bibehållas under en del år framåt. En uppmjukning av
bestämmelsen vore enligt riksbrandinspektörens mening därjämte önskvärd
för sådana fall, där byggnadstekniska eller geografiska skäl omöjliggjorde
ett genomförande av bestämmelsen. Sådana ändringar kunde antingen göras
generella eller ock så att de medgåve ett individuellt dispensförfarande.
Efter att hava erinrat om den avfattning bestämmelsen erhållit i de brandordningar
som fastställts av länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads
län (jfr förstnämnda länsstyrelses yttrande) har riksbrandinspektören föreslagit,
att bestämmelsen i normalbrandordningarna skulle erhålla samma
avfattning som i dessa brandordningar samt att följande skulle tilläggas:
Där hinder uppstår att lägga stack på 12 meters avstånd från nämnda
byggnader på grund av tomt-, mark- eller byggnadsförhållanden, kan brandchef
eller brandsynenämnd lämna tillstånd till stacks uppläggande på mindre
avstånd än vad nu sagts. Detta avstånd får dock ej understiga 9 meter.
Erfordras i undantagsfall ett mindre avstånd än 9 meter skall länsstyrelse
lämna bifall härtill.
I det till riksbrandinspektören avgivna yttrandet har statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader förordat, att vederbörande brandchef
efter samråd med jordbruksteknisk sakkunskap skulle kunna ge dispens
från föreskriften om halmstacks placering på ett avstånd av minst 12 meter
från byggnad. Beträffande stackar av otröskad gröda har kommittén framhållit,
att dessa icke innebure samma faromoment som halmstackar och
att de icke heller plägade kvarligga mer än 2 ä 4 veckor. Med hänsyn härtill
har kommittén som sin mening uttalat, att bestämmelsen rörande sådan
stacks placering borde utgå ur normalbrandordningen.
Föreståndaren för statens maskinprovningar i Ultuna bar i yttrandet till
riksbrandinspektören sammanfattat sin ståndpunkt sålunda.
Det är i ganska omfattande utsträckning nödvändigt att lägga halm i
stackar, och det är ofta fullt berättigat att placera stackarna i närheten av
byggnader.
Konsekvenserna av 12-meters bestämmelsen blir helt olika vid skilda
gårdar. I många fall medför föreskriften ej några olägenheter, i många
andra uppstår svårigheter av mer eller mindre allvarlig art. Det ges många
fall där det med hänsyn till bristen på arbetskraft samt på maskiner eller
10 Första lagutskottets utlåtande nr 39.
maskindetaljer, t. ex. fläktrör, för närvarande icke ens är möjligt att följa
bestämmelserna.
Att i normalbrandordningen minska avståndet torde icke vara tillfredsställande
eftersom många ändock icke skulle få avsedd lättnad. Om det
ur brandskydds- och eldsläckningssynpunkt anses vara viktigt att i görligaste
mån hålla halmstackarna på avstånd från byggnaden torde det vara
riktigare möjliggöra dispens i enskilda fall på annat sätt än nu. Denna dispens
bör kunna meddelas av lokal myndighet, som har möjlighet att på
ort och ställe granska förhållandena och därefter utan tidspillan fatta beslut
i ärendet. Genom bl. a. länsbrandinspektörernas arbete torde det sedan
vara möjligt att i ett efter tidsläget anpassat tempo leda utvecklingen i önskvärd
riktning.
Svenska brandskyddsföreningen har i sitt yttrande anfört i huvudsak
följande.
Bestämmelsen i normalbrandordningen för landskommuner om att stack
av otröskad gröda, halm eller hö icke får anbringas närmare viss byggnad
än 12 meter har tillkommit med hänsyn dels till de risker, som föreligga
att gnistor från byggnadens skorsten tända närbelägna stackar, varefter
branden lätt sprider sig till byggnaden, dels ock till faran, att stackarna
antändas genom barns lek med eld. Enligt Svenska brandskyddsföreningens
uppfattning vore det beklagligt ur brandskyddssynpunkt om ifrågavarande
bestämmelse generellt bleve slopad.
Föreningen är emellertid fullt medveten om att svårigheter i vissa fall
kunna föreligga för lantbrukarna att uppfylla ifrågavarande bestämmelse.
Möjligheter finnas emellertid då för länsstyrelserna att giva den dispens,
som kan anses skälig med hänsyn såväl till brandfaran som till de olägenheter,
som skulle uppstå av driftmässig eller ekonomisk art om bestämmelsen
kategoriskt skulle tillämpas. Sålunda torde man kunna anse att
beträffande stack av otröskad gröda ett mindre avstånd kan medgivas.
Vidare må anföras att det fixerade avståndet av just 12 meter ej kan
anses utslagsgivande för, huruvida fara för eldens spridning och skadegörelse
är avvärjd eller icke. I vissa fall, särskilt då fråga är om större
och värdefullare ekonomibyggnader, bör sålunda ett ännu större avstånd
hållas, medan däremot i andra fall avståndet kan något minskas. Av betydelse
är emellertid att stackarna ligga på ett icke alltför kort avstånd från
byggnad, enär i sådant fall ytterst ringa möjlighet finnes för brandkår
att begränsa elden endast till själva stacken. Ett avstånd av endast 6 meter
torde ur denna synpunkt icke anses vara betryggande. •
Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har yttrat bland annat
följande.
Sedan gammalt ha brandstodsbolagen i sina försäkringsvillkor intagit
säkerhetsföreskrifter, vilkas efterföljande från delägarnas-försäkringstagarnas
sida erfarenhetsmässigt varit ägnat att förebygga uppkomsten av brand
eller att begränsa omfattningen av utbruten brand. Det faromoment, som de
intill lantgårdsbvggnaderna upplagda halmstackarna ostridigt utgöra, har
härvid allmänt beaktats. Skiftande förhållanden inom landets skilda delar
ha givetvis påverkat de olika bolagens ställningstaganden i denna fråga.
I de fall där föreskrift om visst minsta avstånd mellan halmstack och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
n
byggnad förekommit, har detta avstånd sålunda växlat; vanliga avstånd
ha varit 20 meter, 15 meter och 9 meter men även 6 meter har förekommit.
Att märka är dock att avsteg från de nyssnämnda strängare avståndssiffrorna
ofta tolererats ehuru mot premieförhö.jning.
De senaste årens erfarenheter ha kraftigt understrukit betydelsen av att
stackar uppläggas på ett ur brandskyddssynpunkt betryggande avstånd
från byggnader. Man har tidigare främst haft för ögonen den fara som
ligger däri att gnistor från byggnadernas rökutlopp lätt kunna antända närbelägna
stackar och att det då i regel är omöjligt att hindra den utbrutna
brandens spridning till byggnaderna. Nu har emellertid tillkommit den oroväckande
ökningen — i såväl antal som omfattning — av sådana brandskador
som uppkomma genom att lekande barn sätta eld på de lättantändliga
stackarna varefter branden sprider sig till närbelägna byggnader.
Under sådana förhållanden har det inom brandskydds- och brandförsäkringskretsar
varit ett allmänt önskemål att få till stånd offentliga, betryggande
föreskrifter i detta avseende, och det är därför också naturligt
att den nya brandlagstiftningen och den i anslutning därtill framlagda normalbrandordningen
med dess ifrågavarande avståndsbestämmelse hälsats
med stor tillfredsställelse. Föreningen, som utövar en omfattande rådgivande
verksamhet bland de anslutna bolagen, har också sökt åvägabringa en
allmän anpassning av bolagens säkerhetsföreskrifter till normalbrandordningens
avståndsbestämmelse.
Föreningen kan anföra exempel som belysa den påtalade bestämmelsens
stora värde. I flera fall där stora halmstackar stuckits i brand av barn
har sålunda tillkallad brandkår kunnat rädda dyrbara byggnadskomplex
just på den grund att ett av brandförsäkringsgivaren föreskrivet 12-metersavstånd
varit för handen. Delta avstånd har nämligen dels medgivit det
rådrum som regelmässigt erfordras för brandkårens utryckning och släckningsmaterielens
insättande, dels ock lämnat möjlighet för brandmanskapet
alt åtminstone tillfälligt uppehålla sig mellan den brinnande stacken och
den hotade byggnaden. Å andra sidan säger all erfarenhet att vid alltför
korta avstånd endast under särskilt gynnsamma förhållanden möjlighet
föreligger att hindra brandens spridning från brinnande stack till närbelägen
byggnad.
De av motionärerna anförda praktiska svårigheterna vid en kategorisk
tillämpning av normalbrandordningens 12-metersavstånd förtjäna^ otvivelaktigt
avseende. Det torde dock kunna ifrågasättas om dessa svårigheter
äro av den allmängiltiga och omfattande natur, att ifrågasatta mer eller
mindre generella eftergifter verkligen kunna anses motiverade.
Redan nu föreligger möjlighet till dispens från den ifrågavarande bestämmelsen,
och åtminstone länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett en allmän
eftergift böra genomföras beträffande stack av otröskad gröda (däremot
ej av halm eller hö) så att denna under viss årstid skulle få uppläggas på
(i meters avstånd.
Enligt föreningens uppfattning skulle eu mer eller mindre generell eftergift
i fråga om den allmänna tillämpningen av normalbrandordningens
ifrågavarande 12-metersavstånd innebära en allvarlig försämring ur
brandskyddssynpunkt. Formellt sett vore brandförsäkringsbolagen visserligen
oförhindrade alt i sina säkerhetsföreskrifter vidmakthålla eller införa
strängare bestämmelser, men detta skulle sannolikt visa sig mindre lämpligt,
12
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
och i vart fall skulle bestämmelsernas efterlevnad i väsentlig mån äventyras.
Det bleve säkerligen ofrånkomligt att allmänt genomföra en icke obetydlig
differentiering av premierna med hänsyn till det större eller mindre avståndet
mellan ifragavarande stackar och byggnader. Genom en sådan premieditferentiering
skulle visserligen de formella rättvisekraven tillgodoses, men
svårigheter skulle uppstå vid den fortlöpande anpassningen av de olika
försäkringarna efter de aktuella förhållandena vid varje särskild gård, vilka
kunna växla från år till år. Försäkringsskyddet skulle väsentligt fördyras
och samtidigt skulle irritation ofta uppstå vid regleringen av sådana brandskador
där avtalade avståndsbestämmelser frångåtts utan behörig anmälan.
Föreningen vill för sin del icke resa någon invändning mot ett allmänt genomförande
av den eftergift i fråga om anbringande av stack bestående av
otröskad gröda, som enligt ovan förordats av länsstyrelsen i Malmöhus län,
men vill i övrigt hävda att eftergifter i fråga om den allmänna tillämpningen
av normalbrandordningens ifrågavarande 12-metersavstånd icke böra ske
annat än i sådana fall där tungt vägande skäl föreligga, skäl av exempelvis
geografisk eller teknisk natur. Även i sådana fall måste emellertid
ett visst, betryggande minimiavstånd stadgas; enligt föreningens uppfattning
kan ett 6-metersavstånd icke anses betryggande.
Beträffande sotnings bestämmelser na förekommer i yttrandena
följande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att med den i motionerna påtalade
skärpningen av bestämmelserna om sotning åsyftades tydligen förhållandena
i Malmöhus och Kristianstads län. Skärpningar hade visserligen
ansetts erforderliga, men enligt länsstyrelsens uppfattning torde dessa icke
komma att medföra några nämnvärda merutgifter vare sig för kommuner
eller enskilda utan i stället avsevärda vinster såväl för fastighetsägare och
försäkringsinrättningar som för det allmänna. Som motivering härför har
länsstyrelsen anfört bl. a. följande.
Frågan om yrkesmässig sotning å landsbygden har för Skånes del diskuterats
sedan lång tid tillbaka. Sålunda upptog den under åren 1933—1935
arbetande Skånska lantbrukets brandskyddskommitté denna fråga till behandling.
Kommittén hade genom en stickprovsvis företagen undersökning
^ansett sig kunna konstatera, att bristerna å skorstensstockar och eldstäder
å de skånska lantgårdarna vore avsevärda, och uttalade, att det vore
av den största betydelse att sotningsfrågan ordnades även för landsbygden.
Huruvida någon nämnvärd förbättring sedan dess åstadkommits
är icke känt, men missförhållandena måste dock fortfarande vara stora, då
eu av de skånska häradsbrandstodsbolagen offentliggjord tabell över brandorsaker
under åren 1938—1945 utvisar, att brister i eldstadsanläggningen
varit brandorsak i 32,1 procent av samtliga fall och att hithörande eldsvådor
under nämnda period föranlett utbetalning av ersättningar med tillhopa
över 4,6 miljoner kronor.
Då brister i eldstadsanläggnjngar upptäckas lättare vid yrkesmässigt utförd
sotning än annars, varigenom många eldsvådor avvärjas, får behovet
av yrkesmässigt utförd sotning sålunda anses vara mycket stort å den skånska
landsbygden, särskilt vad avser lantgårdarna. Sedan Skånska häradsbrandstodsbolagens
sammanslutning för frågans behandling utsett en kom
-
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
13
mitté, uppgjorde denna efter samråd med riksbrandinspeklören och representanter
för skorstensfejarmästarnas organisation förslag till indelning av de
bägge Skånelänen i ett 60-tal sotningsdistrikt med var sin yrkesutbildad
skorstensfejare. Sedan förslaget överlämnats till länsstyrelserna i Skånelänen,
intogos de föreslagna bestämmelserna så gott som oförändrade
i de förslag till brandordning för landskommuner, som uppgjordes av
länsstyrelserna. Beträffande skorstenfejares kompetens föreskrevs att han,
där ej länsstyrelsen medgivit undantag, skall hava genomgått kurs för skorstensfejare
vid statens brandskola eller med goda vitsord minst fem år
arbetat hos godkänd skorstensfejare. I fråga om sotningsfristema innebar
förslaget för annat landsbygdsområde än tätort den skärpning i förhållande
till normalbrandordningen, att köksspisar och kokseldade värmepannor
skulle årligen sotas två gånger i stället för en, medan för tätort antalet sotningstillfällen
jämkades för köksspis och tvättpanna från tre till två. Skorstensfejaren
skulle erhålla betalning av fastighetsägarna efter en av skorstensfejarmästarnas
organisation uppgjord taxa samt en mindre ersättning
av kommunerna för befattningen med brandsyn m. in.
Ä de förut omförmälda sammanträdena med representanter för kommunerna
diskuterades jämväl denna del av länsstyrelsens förslag, varvid ytterst
få invändningar framställdes. Samtliga landskommuner i Malmöhus
län och de flesta i Kristianstads län hava numera antagit brandordningar.
I def förra länet har allenast en kommun avvisat förslaget om yrkesmässig
sotning.
Det i motionerna förekommade uttalandet, alt de skärpta sotningsföreskrifterna
skulle hava blivit onödigt betungande för landskommunerna,
motsvarar icke verkliga förhållandet. Skärpningen av sotningsfristema å
den egentliga landsbygden är föranledd av svårigheten att i de tätbebyggda
Skånelänen avgränsa tätort från övriga landsbygdsområden samt av det
förhållandevis stora antalet eldsvådor orsakade av brister å eldstadsanläggningar.
Kostnaden för den i Skåne vidtagna anordningen är tämligen blygsam.
De fastighetsägare å landsbygden som hittills anlitat yrkesmässiga
skorstensfejare hava för dessas tjänster måst betala avsevärt mera än som
utgår enligt de av kommunerna numera antagna taxorna. Det har beräknats,
att att den årliga kostnaden i genomsnitt för varje fastighet kommer att
uppgå till omkring 6 kronor. Genom den yrkesmässiga sotningen vinnes, att
bränslet bättre tillgodogöres, särskilt i värmepannor, och härigenom torde,
enligt vad sakkunniga upplyst, betalningen för sotningsarbetet knappast
betyda någon ökad utgift för fastighetsägaren. Vidare bör uppmärksammas,
att sotning skall enligt brandstadgan verkställas även å den egentliga
landsbygden och att kostnaden vid anlitande av icke-yrkesman icke torde
bliva lägre än enligt den nu antagna taxan. Kommunernas arvoden till
slcorstensfejarna, som utgår efter eu krona för varje eldsladsförsedd fastighet,
utgöra huvudsakligen kostnad för brandsynen, som ju är obligatorisk.
Inom kommun, som saknar godkänd skorstensfejare, måste särskild kontroll
utövas att fastighetsägare låter utföra föreskriven sotning, vilken utgift
inbesparas då godkänd skorstensfejare finnes. Skorstensfejare hava numera
tillsatts inom samtliga föreslagna distrikt utom ett i Malmöhus län och två
i Kristianstads län. Någon skälig anledning till jämkning i den redan genomförda
anordningen torde icke kunna åberopas.
Itiksbrandinspektören har beträffande frågan om sotningsbestämmelserna
14
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
erinrat om att länsstyrelserna ej kunde kräva någon ändring i brandordningarna
utan endast hade att godkänna eller förkasta de av kommunerna
själva uppgjorda förslagen. Härefter har riksbrandinsp ek tören anfört:
Skulle sålunda en länsstyrelse mot förmodan ej vilja godkänna en brandordning,
som grundar sig på normalbrandordningen, kan kommunen överklaga
länsstyrelsens åtgärd hos Kungl. Maj.t, varvid Kungl. Maj:t efter
riksbrandinspektörens hörande med största sannolikhet komme att godkänna
brandordningen i fråga. Endast i de fall tidsintervallerna för sotningen
skulle göras längre än vad normalbrandordningen rekommenderar,
torde ett dylikt överklagande vara dömt att misslyckas, emedan tidsintervallerna
noga övervägts och föreslagits på grund av erfarenhet och sakligt
bedömande.
Motionärerna beröra även kompetensfordringarna för skorstensfejare och
ha därvid exemplifierat sina anmärkningar med att en murare på något
ställe, vilken ägt kompetens i byggandet av rökgångar, icke ansetts kompetent
att utföra sotningsarbetet. Detta är icke ett fel utan principiellt
riktigt. Bortsett från den omständigheten att det tyvärr ej finnes några
kompetensfordringar för murare, då det gäller att bygga rökgångar, för
vilket arbete det säkerligen vore önskvärt, att auktorisation skulle kunna
krävas, äro kvalifikationerna för murare och sötare helt skilda. Vikten
av sotningsarbetets rätta utförande måste ur förebyggande brandskyddssynpunkt
kraftigt understrykas. Att denna synpunkt även delas av statsmakterna
torde framgå av det faktum, att sotarutbildning erhålles vid statens
brandskolas mästare- och gesällkurser för skorstensfejare. Då fel i
rökgångar, brand från eldstadsanläggningar och soteldar äro orsaken till
över fjärdedelen av de eldsvådor, som uppkomma på landsbygden, bär sålunda
sotningsarbetet utföras av personer, som lärt sig mera om eldstäder
och rökgångar än sådana personer, som eventuellt endast utbildats
till att mura upp eldstäder in. m. Som stöd för denna uppfattning kan
framhållas, att statens brandskola för inträde i skolans gesällkurs fordrar,
att vederbörande under minst 4 år skall hava arbetat under en mästare.
Önskvärt vore, att sotningen även på landsbygden kunde handhavas
av en utbildad skorslensfejaremästare. Detta kan emellertid av flera skäl ej
genomföras. Man har därför i normalbrandordningarna för landsbygden
ej heller uppsatt någon dylik fordran utan enbart nöjt sig med att bestämma,
att skorstensfejare skall vara godkänd av brandstyrelse. Att en dylik
person borde ha den kompetens, som erfordras för att få deltaga i statens
brandskolas gesällkurs, torde i kommunens eget intresse få anses som ett
minimikrav. För städer, köpingar och municipalsamhällen kräves åter,
att vederbörande sötare skall hava genomgått mästarekurs. Genom sammanslutning
av flera kommuner i sotningsdistrikt torde för övrigt kommunerna
mestadels bliva i tillfälle alt anställa yrkesutbildade sötare.
Svenska brandskyddsföreningen har i fråga om sotningsbestämmelserna
uttalat, att den erfarenhet föreningen samlat beträffande brandskador förorsakade
av bristfällig sotning talade för att sotningen ordnades på ett så
betryggande sätt som möjligt.
Beträffande förevarande spörsmål har Landsbygdens brandförsäkrings
-
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
15
bolags förening anfört, att det ur såväl den enskildes som det allmännas
synpunkt måste anses angeläget att sotningen göres så effektiv och betryggande
som möjligt. Inträffade brandskador, som orsakat förlust av icke
blott ekonomiska värden utan även människoliv, gåve talrika belägg härför.
Gentemot motionärernas påpekande att murare »som ägt kompetens i
byggandet av rökgångar» icke ansetts kompetent att verkställa sotning ville
föreningen framhålla att de utförda rökgångarna tyvärr icke alltid gåve belägg
för murarnas sakliga kompetens ens i det egna facket.
Utskottet.
Enligt brandstadgan skall för varje kommun finnas en brandordning
som upptager de bestämmelser, vilka äro erforderliga för ordnande av ortens
brandförsvar. Brandordning antages av kommunalrepresentationen.
Beslut om antagande av brandordning skall underställas länsstyrelsen, som
har att antingen oförändrat fastställa eller ogilla brandordningen.
På uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet har riksbrandinspektören
med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat s. k.
normalbrandordningar, olika för stad och landsbygd samt med olika alternativ
för landskommuner där skogsbrandförsvaret ordnats för sig och där
bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret äro samordnade. Dessa normalbrandordningar
äro endast avsedda att tjäna till ledning för kommunerna
vid upprättande av brandordningar, och de ha därför icke varit underställda
Kungl. Maj:ts eller riksdagens prövning.
I motionerna I: 46 och II: 103 har gjorts gällande, att vissa länsstyrelser
vid fastställande av brandordningar alltför strängt fasthålla vid normalbrandordningarna.
Såsom utskottet vid behandling av två motioner angående
landsbygdens brandväsen vid fjolårets riksdag framhöll kunna emellertid
normalbrandordningama icke oförändrade passa för alla fall, då förhållandena
inom de olika kommunerna äro mycket skiftande. I de till utskottet nu
avgivna yttrandena förekomma också uttalanden av liknande innehåll. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län anför sålunda, att såvida myndigheterna vid behandling
av ärenden rörande brandordningar beakta, att normalbrandordningen
endast innehåller anvisningar och icke föreskrifter, synes det vara
möjligt att inom ramen för densamma ernå ett för alla parter godtagbart resultat.
Utskottet vill också understryka betydelsen av att man icke genom
onödigt stränga krav i fråga om brandskydd äventyrar det frivilliga intresse
för brandväsendet, som finnes och som är en nödvändig grund för landsbygdens
brandväsen.
I samtliga nu förevarande motioner har riktats kritik mot den i normalbrandordningarna
för landskommuner upptagna bestämmelsen om förbud
mot att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd
än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad. I
16
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
motionerna I: 154 och II: 244 har yrkats, att denna bestämmelse skulle utgå
ur normalbrandordningarna. I de båda andra motionerna bär bestämmelsen
anförts som exempel på sådana föreskrifter i normalbrandordningarna som
icke kunde oförändrade passa för alla fall. Enligt vad som anförts i sistnämnda
motioner vore det nödvändigt att bestämmelsen uppmjukades eller
också borttoges.
Det ligger i sakens natur, att det ur brandskyddssynpunkt är av stor vikt
att avståndet mellan stack och byggnad icke är alltför litet. Av de till utskottet
avgivna yttrandena framgår också, att åtskilliga försäkringsinrättningar
redan före den nya brandlagstiftningens tillkomst genom att bland
försäkringsvillkoren intaga bestämmelser om visst minsta avstånd mellan
stack och byggnad beaktat det faromoment, som i närhet av byggnader
upplagda stackar utgöra.
I allmänhet torde det medföra större besvär och kostnad för ägaren att
placera en stack på ett ur brandsäkerhetssynpunkt betryggande avstånd
från byggnad än att anbringa den i omedelbar närhet av byggnaden.
Det är emellertid icke endast arbetet med uppläggandet av en stack på längre
avstånd utan även det ökade arbetet vid tillgodogörandet av densamma,
som ur jordbruksekonomisk synpunkt medför olägenhet. Om icke någon
bestämmelse i ämnet finnes i brandordningen eller i de försäkringsvillkor
som gälla för ett visst fall, har ägaren därför att väga de jordbruksekonomiska
intressena mot brandskyddssynpunkterna. Han kan då i kortsynt optimism
komma att underskatta brandfaran och lägga stacken på kortare avstånd
än som kan anses betryggande. Den enskildes privatekonomiska intresse
får dock icke vara avgörande, utan frågan måste liksom då det gäller brandskyddsfrågor
i allmänhet ses även ur nationalekonomiska och andra allmänna
synpunkter. En avvägning måste uppenbarligen ske mellan å ena sidan
brandskyddets krav samt å andra sidan kommunernas och fastighetsägarnas
intresse av en rimlig och smidig tillämpning av brandlagstiftningen.
Härvid kan knappast råda någon tvekan om att det som regel måste anses
lämpligt att upprätthålla visst minimiavstånd mellan stack och byggnad.
Frågan blir då huru stort detta avstånd skall vara och om det i normalbrandordningama
angivna avståndet av 12 meter kan anses lämpligt. Det
är uppenbart att nämnda avstånd icke medför någon säkerhet för att
brand icke kan spridas och att det med hänsyn till lokala förhållanden
mången gång måste vara önskvärt att stack lägges på ännu längre avstånd
från byggnad. Utskottet anser dock att 12-nretersavståndet innebär en för
normalfallen lämplig avvägning. I flertalet av de till utskottet avgivna yttrandena
har också givits uttryck åt den uppfattningen, att denna avståndsbestämmelse
vore värdefull ur brandskyddssynpunkt och att den därför icke
borde slopas. Den av riksbrandinspektören åberopade statistiken synes också
Första lagutskottets utlåtande nr ■>!).
17
giva belägg för riktigheten av eu sådan uppfattning. Beträffande slack av
otröskad gröda har emellertid i de flesta yttrandena, däribland det av riksbrandinspektören
avgivna, förordats en uppmjukning av bestämmelsen i enlighet
med vad som i allmänhet skett i de av länsstyrelserna i Malmöhus och
Kristianstads län fastställda brandordningarna. Denna uppmjukning innebär,
att för sådan slack avståndet må, där särskilda skäl föreligga, under tiden
augusti—oktober minskas intill sex meter.
Enligt utskottets mening är en dylik lindring av bestämmelsen välgrundad.
Därigenom torde jordbrukarna kunna beredas en icke oväsentlig lättnad
under den tid, då knappheten på arbetskraft inom jordbruket är mest
kännbar, samtidigt som olägenheterna ur brandskyddssynpunkt torde vara
mindre framträdande. Det kan dock övervägas, om icke den angivna tiden
utan olägenhet ur brandskyddssynpunkt skulle kunna utsträckas med ytterligare
en månad.
Riksbrandinspektören har ansett, att en ytterligare uppmjukning
skulle kunna göras. En generell minskning av avståndet borde visserligen
icke medgivas, men där på grund av mark- eller byggnadsförhållanden hinder
förelåge att lägga upp stack på 12 meters avstånd, borde efter prövning
i varje särskilt fall dispens från bestämmelsen kunna meddelas av brandchef
eller brandsynenämnd. Avståndet finge dock enligt riksbrandinspektörens
mening icke understiga 9 meter, såvida icke länsstyrelsen lämnat tillstånd
därtill.
Utskottet anser det vara önskvärt, att det öppnas möjlighet till dispens
från 12-metersbestämmelsen i de fall, då på grund av nyssnämnda förhållanden
hinder möter att följa densamma. Det kan vara föremål för tvekan,
om dispensprövningen bör helt läggas i lokal myndighets hand eller i vissa
fall bör tillkomma länsstyrelsen. Det förslag som framlagts av riksbrandinspektören
synes emellertid innebära eu god lösning, och utskottet vill uttala
sin anslutning till detta.
Ehuru utskottet hyser den uppfattningen alt den i normalbrandordningarna
upptagna bestämmelsen om avstånd mellan stack och byggnad i angivna
avseenden skulle kunna uppmjukas, anser sig utskottet dock icke böra föreslå
riksdagen att till Kung], Maj:t rikta någon framställning om att en bestämmelse
av det innehåll, som utskottet här angivit som lämpligt, bör erhålla
allmän giltighet. Det torde nämligen icke finnas anledning att i princip
göra skillnad mellan denna och andra likartade brandskyddsbestämmelser i
normalbrandordningarna. Vad utskottet anfört om bestämmelsen synes emellertid
— på samma säd som normalbrandordningarna — vara ägnat att tjäna
till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar, liksom ock
för länsstyrelserna vid fastslällelseprövningen. Utskottet anser del diirför
vara önskvärt alt länsstyrelserna genom Kungl. Maj:ts försorg erhålla kännedom
om de synpunkter utskottet anfört beträffande berörda bestämmelse.
Ililumri till riksdngcnx protokoll !) samt. 1 avel. Nr HD. 2
18
Första lagutskottets utlåtande nr 39.
1 motionerna 1:46 och II: 103 har vidare gjorts gällande, att länsstyrelserna
vid fastställande av brandordningar krävt en skärpning av de i normalbrandordningarna
för landskommuner intagna sotningsbestämmelserna
i fråga om såväl sotningsfrister som kompetens för dem som skola utföra
sotningen. Utskottet, som anser det vara av största betydelse ur brandskyddssynpunkt
att sotningen göres så effektiv och betryggande som möjligt, har
icke kunnat finna alt i nu ifrågavarande hänseende någon åtgärd från riksdagens
sida skulle vara påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) alt riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
bringa till länsstyrelsernas kännedom vad utskottet här ovan
anfört rörande bestämmelsen i normalbrandordningarna om
avstånd mellan stack och byggnad;
B) att motionerna i övrigt icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 maj 1917.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid delta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ekströmer och Olofsson, fru SjöströmBcngtsson,
herrar Lodenius, Lindgren och Arrhén, fru Svenson* samt herr
Annér;
från andra kammaren: herrar Rylander, Lindqvist, Olsson i Mcllerud
och Lindberg, fru Gustafson, herrar Landgren, Pettersson i Ersbacken och
Ljungqvist.
* Ej närvarande vid utlälandets justering.
Reservation
av herrar Lodenius och Pettersson i Ersbacken.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1947
471667
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1947:295 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utfärdande av vissa föreskrifter att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande av brandordningar oc a1 i texten