Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Hage och nr 174 i andra kammaren av herr Jonsson i Skutskär m. fl.
1947-02-13 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1947:1, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Hage och nr 174 i andra kammaren av herr Jonsson i Skutskär m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
1
Nr 1.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Hage
och nr 174 i andra kammaren av herr Jonsson i Skutskär m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda befintligheten
inom riket av ensittarlägenheter av i motionerna omnämnt slag samt att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen och förhållandena
i övrigt kunde giva anledning.
Angående det slag av lägenheter som avses med motionärernas hemställan
samt skälen för denna har i motionerna anförts:
I paragraf 1 lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen,
uppställes som villkor för inlösen jämlikt lagen, att nytt janderättshavaren
tillhörigt bostadshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och
hans familj, fanns uppfört å det till inlösen ifrågasatta området den 1 januari
1919.
Rörande den här endast nämnda bestämmelsen har vid upprepade riksdagar
framförts krav därpå, att denna tidsbestämmelse skulle framflyttas,
vilket bl. a. motiverats därmed, att det funnes ett fleral ensittarlägenheter,
på vilka visserligen ej funnes bostäder av här anfört slag uppförda den 1
januari 1919, men där likväl sådana bostäder funnes uppbyggda så långt tillbaka
i tiden, att detta motiverade, att rätt till ensittarinköp borde medgivas.
Här nämnda motioner ha emellertid varje gång avvisats — senast vid riksdagarna
år 1943 och 1946. Ett av skälen härtill har varit, att man framhållit,
att det nu skulle existera endast ett ringa antal ensittarlägenheter,
vilka kunde komma i fråga till rätt till inlösen, om den här omnämnda
tiden framflyttades ett mindre antal år. Från annat håll — bl. a. från motionärerna
— har man emellertid framfört ett motsatt påstående.
Under hänvisning härtill avgav en reservant i andra lagutskottet vid 1946
års riksdag en reservation, vari påyrkades, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda huruvida och i vilken
omfattning det alltjämt existerade ensittarlägenheter, Idär nyttjanderättsinnehavare
tillhörigt bostadshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och
hans familj, visserligen icke funnes uppfört å det till inlösen ifrågasatta
området den 1 januari 1919, men likväl funnits uppfört så lång tid, att rimliga
skid kunde anföras för alt tillerkänna nämnda ensitlare rätt alt få friköpa
området, samt att Kungl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
kunde giva anledning.
Bihang till riksdagens protokoll 1047. 9 samt 2 avd. Nr 1.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
Nämnda utredningsyrkande bifölls i andra kammaren med 91 röster mot
76, under det att däremot första kammaren med 61 röster mot 41 avslog
reservationen och biföll utskottets avslagsyrkande.
Det är detta här sist nämnda förhållande — att den folkvalda kammaren
med så pass stor majoritet biföll det här nämnda yrkandet om en utredning
— ävensom det förhållandet att ett flertal talare i bägge kamrarna
från skilda partier yttrade sig till fördel för motionen, som föranleder undertecknade
motionärer att återigen framföra denna fråga till riksdagens
övervägande. Som ytterligare motiv härför kunna motionärerna denna gång
lägga fram ett flertal fall — som komma att delgivas respektive utskott —
från vissa delar av landet, där ett ensittarinköp kan på goda grunder förordas,
d. v. s. där bostad av visst slag funnits uppförd på det till inköp föreslagna
området så lång tid, att detta med skäl kan motivera inlösningsrätt,
och där en ändring av lagen rimligen kunde ifrågasättas för att nå detta
mål.
1 § i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för ngttjanderåttshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, har
följande lydelse:
1 §. Den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar
annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig
bostad åt honom och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna
lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning:
dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan
upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio
år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts
av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande
avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år;
dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig
bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört d. 1 jan. 1919;
och dels att minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga
byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.
Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt föregående
stycke tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet
nyttjanderätten upphöra till följd av dödsfallet, äge dock efterlevande make,
bröstarvinge eller adoptivbarn utöva lösningsrätten; och skall beträffande sådan
efterlevande i tillämpliga delar gälla vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare,
där ej annorlunda är särskilt stadgat.
Ändå att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall
vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och skall i sådant
fall å innehavaren av marken tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.
Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den
av honom innehavda marken infördes genom den första ensittarlagen den 28
juni 1918. Denna ersattes med ny lag den 26 mars 1920, vilken i sin tur avlöstes
av gällande lag den 18 juni 1925.
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
3
Den proposition, nr 142, genom vilken förslag till 1925 års lag framlades
för 1925 års riksdag behandlades jämte i ärendet väckta motioner av andra
lagutskottet i dess utlåtande nr 30. Frågan om framflyttning av den i 1 §
fastställda tidsbestämningen har senare varit föremål för behandling av riksdagen
åren 1933, 1934, 1937 och 1943 i anledning av väckta motioner. Samtliga
dessa motioner ha efter hemställan av andra lagutskottet avslagits av
riksdagen. Angående behandlingen av frågan till och med 1943 års riksdag
får utskottet hänvisa till de redogörelser som lämnats i utskottets utlåtanden
nr 30 vid 1925 års riksdag (s. 15—18), nr 32 vid 1933 års riksdag (s. 16—18),
nr 17 vid 1937 års riksdag (s. 6 och 7) samt nr 3 vid 1946 års riksdag (s.
2 och 3).
Vid 1946 års riksdag hemställde herr Jonsson i Skutskär i motionen II: 31,
att riksdagen måtte besluta att i 1 § lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
1 §. Den som med---än tio år;
dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnat nöjaktig
bostad åt honom och hans familj, funnits å marken uppfört mer än tio år;
och dels att---varit förutsatt.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 3, yttrade utskottet:
I 1 § ensittarlagen uppställes såsom villkor för inlösen jämlikt lagen, att
nyttjanderättshavare tillhörigt bostadshus som lämnade nöjaktig bostad åt
honom och hans familj fanns uppfört å det till inlösen ifrågasatta området
den 1 januari 1919. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har
riksdagen vid upprepade tillfällen avvisat motionsvis framställda yrkanden
om framflyttning av denna tidpunkt. I den nu föreliggande motionen yrkas
en mera vittgående ändring, nämligen att förenämnda tidsbestämning helt
slopas. En dylik lagändring skulle innebära, att ensittarlagen, som har till
syfte att åstadkomma en övergående reglering av vissa vid den ursprungliga
ensittarlagens tillkomst föreliggande missförhållanden, komme att helt ändra
karaktär och förvandlas till en ren expropriationslag. Införandet av en expropriationsrätt
för nyttjanderättshavare i dessa fall skulle med all sannolikhet
medföra, att sådana upplåtelser på nyttjanderätt varom här är fråga
komme att helt förhindras.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Reservation anfördes
av herr Hage, som ansåg, att utskottet på i reservationen anförda skäl bort
anhålla, att »riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vilken omfattning det alltjämt existerar
ensittarlägenheter, där nyttjanderättsinnéhavare tillhörigt bostadshus,
som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, visserligen icke
fanns uppfört å det till inlösen ifrågasatta området den 1 januari 1919, men
likväl funnits uppfört så lång tid, att rimliga skäl kunna anföras för att tillerkänna
nämnde ensittare rätt att få friköpa området, samt att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kan giva anledning.»
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
Första kammaren biföll utskottets hemställan. Andra kammaren biföll
herr Hages reservation.
Utskottet. Enligt den första ensittarlagen, 1918 års lag, krävdes för lösningsrätt bland
annat, att å det arrenderade området den 1 januari 1918, d. v. s. vid en tidpunkt,
då lagförslagets innehåll ännu icke kommit till allmänhetens kännedom,
fanns nöjaktig bostad för brukaren och hans familj. Avsikten med
denna bestämmelse var, att lösningsrätten så mycket som möjligt skulle göras
oberoende av åtgärder som en nyttjanderättshavare kunde komma att
vidtaga i syfte att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden. Ensittarlagen
tillkom för att avhjälpa bestående missförhållanden och avsåg icke att
medföra någon förändring för framtiden av de rättsverkningar, som följa
av nyttjanderättsavtal.
Vid den tidigare behandlingen av frågan om framflyttning av den i 1 §
ensittarlagen fastställda tidsbestämningen har det gjorts gällande, att om en
framflyttning skedde så måste detta framkalla farhågor för att ytterligare
åtgärder i samma riktning efter hand komme att vidtagas, vilket skulle leda
till att jordägarna bleve mindre benägna att upplåta mark för bebyggande.
Ehuru betydelsen av nu angivna synpunkter icke får underskattas, vill utskottet
dock erinra om att framflyttning av den för bebyggandet avgörande
tidpunkten redan skett en gång, nämligen i 1920 års ensittarlag, då tidpunkten
framflyttades från den 1 januari 1918 till den 1 januari 1919. En ytterligare
framflyttning av tidpunkten innebär givetvis ett ingrepp i jordägarnas
äganderätt. Denna omständighet utgör dock icke något ovillkorligt hinder för
framflyttning, därest tillräckligt starka skäl kunna anföras för en dylik åtgärd.
Utskottet vill alltså icke av principiella skäl motsätta sig en framflyttning
av tidpunkten i fråga. Huruvida tillräckligt starka skäl för en framflyttning
finnas kan emellertid icke avgöras utan närmare utredning.
Av redogörelser, som några av motionärerna lämnat utskottet, synes framgå,
att det finnes åtskilliga nyttjanderättshavare, som äga boningshus å den
arrenderade marken men som sakna rätt till inlösen enligt ensittai lagen,
därför att boningshusen byggts först efter den 1 januari 1919. Särskilt sadana
fall, där upplåtelse skett innan nu gällande ensittarlag trätt i kraft, ligga
numera så långt tillbaka i tiden, att nyttjanderättsliavarna i manga fall ha
anledning att hysa oro för hemmens fortsatta bestånd. Det kan naturligtvis
göras gällande, att dessa nyttjanderättshavare vid bebyggandet av de arrenderade
områdena icke haft anledning att räkna med någon möjlighet att senare
tvångsvis få inlösa områdena. Denna invändning får emellertid i detta
sammanhang icke tillmätas alltför stor betydelse, eftersom samma invändning
kan göras beträffande de nyttjanderättshavare, som redan nu ha inlösningsrätt
enligt ensittarlagen. Vid bedömandet av frågan om framflyttning av
tidpunkten för bebyggandet få emellertid icke endast jordägarnas och nyttjanderättshavarnas
intressen vägas mot varandra utan hänsyn får även
tagas till de följder en dylik framflyttning skulle kunna få på jordägarnas
benägenhet att upplåta mark för bebyggande. Enligt utskottets mening kun
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
5
na dock olägenheterna i sistnämnda hänseende icke vara större än att en
framflyttning av tidpunkten bör kunna övervägas. Under senare år ha med
hänsyn till byggnadskostnaderna åtminstone personer med begränsade ekonomiska
resurser icke kunnat bygga boningshus å arrenderad mark. För
att på ett tillfredsställande sätt ordna lån för byggande av boningshus fordras
inteckningar i fastigheten, och sådana kunna icke erhållas i ett hus å
arrenderad mark. Utskottet förordar därför en utredning huruvida den i ensittarlagen
angivna tidpunkten för bebyggandet må kunna framflyttas att
närmare ansluta till tiden för lagens ikraftträdande den 1 september 1925.
Enligt ensittarlagen kräves för lösningsrätt att nyttjanderättshavaren å det
till inlösning ifrågasatta området äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad
åt honom och hans familj. Av flera i högsta domstolen avgjorda mål
framgår, att denna bestämmelse tolkas så, att boningshuset för att kunna
anses lämna nöjaktig bostad skall vara av sådan beskaffenhet, att det året
runt kan användas till bostad. Härav följer, att ensittarlagen icke är tilllämplig
å vanliga s. k. sommarstugor. Utskottet vill särskilt framhålla detta,
eftersom de flesta nyttjanderättsupplåtelser för bebyggande som numera ske
torde avse sommarstugor.
P4 grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta föranstalta om en förutsättningslös utredning beträffande
frågan om att framflytta den i 1 § lagen den 18 juni
1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) fastställda
tidsbestämningen den 1 januari 1919 att närmare ansluta
till tiden för lagens ikraftträdande år 1925, samt att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 13 februari 1947.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Hage,
Björkman, Nils Elowsson, Hallagård* och Nerman;
från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Johnsson i Kastanjegården*,
Hermansson, Cruse*, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund
och Andersson i Gisselås.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 0 samt. 2 avd. Nr 1.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1947:36 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. a1 i texten