Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Hage och nr 174 i andra kammaren av herr Jonsson i Skutskär m. fl.

1947-02-13 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:1, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Hage och nr 174 i andra kammaren av herr Jonsson i Skutskär m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1.

1

Nr 1.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och förslag

angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren av herr Hage

och nr 174 i andra kammaren av herr Jonsson i Skutskär m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda befintligheten

inom riket av ensittarlägenheter av i motionerna omnämnt slag samt att

Kungl. Maj :t måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen och förhållandena

i övrigt kunde giva anledning.

Angående det slag av lägenheter som avses med motionärernas hemställan

samt skälen för denna har i motionerna anförts:

I paragraf 1 lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen,

uppställes som villkor för inlösen jämlikt lagen, att nytt janderättshavaren

tillhörigt bostadshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och

hans familj, fanns uppfört å det till inlösen ifrågasatta området den 1 januari

1919.

Rörande den här endast nämnda bestämmelsen har vid upprepade riksdagar

framförts krav därpå, att denna tidsbestämmelse skulle framflyttas,

vilket bl. a. motiverats därmed, att det funnes ett fleral ensittarlägenheter,

på vilka visserligen ej funnes bostäder av här anfört slag uppförda den 1

januari 1919, men där likväl sådana bostäder funnes uppbyggda så långt tillbaka

i tiden, att detta motiverade, att rätt till ensittarinköp borde medgivas.

Här nämnda motioner ha emellertid varje gång avvisats — senast vid riksdagarna

år 1943 och 1946. Ett av skälen härtill har varit, att man framhållit,

att det nu skulle existera endast ett ringa antal ensittarlägenheter,

vilka kunde komma i fråga till rätt till inlösen, om den här omnämnda

tiden framflyttades ett mindre antal år. Från annat håll — bl. a. från motionärerna

— har man emellertid framfört ett motsatt påstående.

Under hänvisning härtill avgav en reservant i andra lagutskottet vid 1946

års riksdag en reservation, vari påyrkades, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda huruvida och i vilken

omfattning det alltjämt existerade ensittarlägenheter, Idär nyttjanderättsinnehavare

tillhörigt bostadshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och

hans familj, visserligen icke funnes uppfört å det till inlösen ifrågasatta

området den 1 januari 1919, men likväl funnits uppfört så lång tid, att rimliga

skid kunde anföras för alt tillerkänna nämnda ensitlare rätt alt få friköpa

området, samt att Kungl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen

kunde giva anledning.

Bihang till riksdagens protokoll 1047. 9 samt 2 avd. Nr 1.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 1.

Nämnda utredningsyrkande bifölls i andra kammaren med 91 röster mot

76, under det att däremot första kammaren med 61 röster mot 41 avslog

reservationen och biföll utskottets avslagsyrkande.

Det är detta här sist nämnda förhållande — att den folkvalda kammaren

med så pass stor majoritet biföll det här nämnda yrkandet om en utredning

— ävensom det förhållandet att ett flertal talare i bägge kamrarna

från skilda partier yttrade sig till fördel för motionen, som föranleder undertecknade

motionärer att återigen framföra denna fråga till riksdagens

övervägande. Som ytterligare motiv härför kunna motionärerna denna gång

lägga fram ett flertal fall — som komma att delgivas respektive utskott —

från vissa delar av landet, där ett ensittarinköp kan på goda grunder förordas,

d. v. s. där bostad av visst slag funnits uppförd på det till inköp föreslagna

området så lång tid, att detta med skäl kan motivera inlösningsrätt,

och där en ändring av lagen rimligen kunde ifrågasättas för att nå detta

mål.

1 § i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för ngttjanderåttshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, har

följande lydelse:

1 §. Den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar

annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig

bostad åt honom och hans familj, vare berättigad att i den ordning denna

lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning:

dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan

upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio

år i följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts

av annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande

avtal om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år;

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig

bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört d. 1 jan. 1919;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga

byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt föregående

stycke tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet

nyttjanderätten upphöra till följd av dödsfallet, äge dock efterlevande make,

bröstarvinge eller adoptivbarn utöva lösningsrätten; och skall beträffande sådan

efterlevande i tillämpliga delar gälla vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare,

där ej annorlunda är särskilt stadgat.

Ändå att avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall

vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; och skall i sådant

fall å innehavaren av marken tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, skall ej medräknas

värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som

nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått

å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den

av honom innehavda marken infördes genom den första ensittarlagen den 28

juni 1918. Denna ersattes med ny lag den 26 mars 1920, vilken i sin tur avlöstes

av gällande lag den 18 juni 1925.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1.

3

Den proposition, nr 142, genom vilken förslag till 1925 års lag framlades

för 1925 års riksdag behandlades jämte i ärendet väckta motioner av andra

lagutskottet i dess utlåtande nr 30. Frågan om framflyttning av den i 1 §

fastställda tidsbestämningen har senare varit föremål för behandling av riksdagen

åren 1933, 1934, 1937 och 1943 i anledning av väckta motioner. Samtliga

dessa motioner ha efter hemställan av andra lagutskottet avslagits av

riksdagen. Angående behandlingen av frågan till och med 1943 års riksdag

får utskottet hänvisa till de redogörelser som lämnats i utskottets utlåtanden

nr 30 vid 1925 års riksdag (s. 15—18), nr 32 vid 1933 års riksdag (s. 16—18),

nr 17 vid 1937 års riksdag (s. 6 och 7) samt nr 3 vid 1946 års riksdag (s.

2 och 3).

Vid 1946 års riksdag hemställde herr Jonsson i Skutskär i motionen II: 31,

att riksdagen måtte besluta att i 1 § lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §. Den som med---än tio år;

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnat nöjaktig

bostad åt honom och hans familj, funnits å marken uppfört mer än tio år;

och dels att---varit förutsatt.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 3, yttrade utskottet:

I 1 § ensittarlagen uppställes såsom villkor för inlösen jämlikt lagen, att

nyttjanderättshavare tillhörigt bostadshus som lämnade nöjaktig bostad åt

honom och hans familj fanns uppfört å det till inlösen ifrågasatta området

den 1 januari 1919. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har

riksdagen vid upprepade tillfällen avvisat motionsvis framställda yrkanden

om framflyttning av denna tidpunkt. I den nu föreliggande motionen yrkas

en mera vittgående ändring, nämligen att förenämnda tidsbestämning helt

slopas. En dylik lagändring skulle innebära, att ensittarlagen, som har till

syfte att åstadkomma en övergående reglering av vissa vid den ursprungliga

ensittarlagens tillkomst föreliggande missförhållanden, komme att helt ändra

karaktär och förvandlas till en ren expropriationslag. Införandet av en expropriationsrätt

för nyttjanderättshavare i dessa fall skulle med all sannolikhet

medföra, att sådana upplåtelser på nyttjanderätt varom här är fråga

komme att helt förhindras.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Reservation anfördes

av herr Hage, som ansåg, att utskottet på i reservationen anförda skäl bort

anhålla, att »riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vilken omfattning det alltjämt existerar

ensittarlägenheter, där nyttjanderättsinnéhavare tillhörigt bostadshus,

som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, visserligen icke

fanns uppfört å det till inlösen ifrågasatta området den 1 januari 1919, men

likväl funnits uppfört så lång tid, att rimliga skäl kunna anföras för att tillerkänna

nämnde ensittare rätt att få friköpa området, samt att Kungl. Maj:t

måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kan giva anledning.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 1.

Första kammaren biföll utskottets hemställan. Andra kammaren biföll

herr Hages reservation.

Utskottet. Enligt den första ensittarlagen, 1918 års lag, krävdes för lösningsrätt bland

annat, att å det arrenderade området den 1 januari 1918, d. v. s. vid en tidpunkt,

då lagförslagets innehåll ännu icke kommit till allmänhetens kännedom,

fanns nöjaktig bostad för brukaren och hans familj. Avsikten med

denna bestämmelse var, att lösningsrätten så mycket som möjligt skulle göras

oberoende av åtgärder som en nyttjanderättshavare kunde komma att

vidtaga i syfte att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden. Ensittarlagen

tillkom för att avhjälpa bestående missförhållanden och avsåg icke att

medföra någon förändring för framtiden av de rättsverkningar, som följa

av nyttjanderättsavtal.

Vid den tidigare behandlingen av frågan om framflyttning av den i 1 §

ensittarlagen fastställda tidsbestämningen har det gjorts gällande, att om en

framflyttning skedde så måste detta framkalla farhågor för att ytterligare

åtgärder i samma riktning efter hand komme att vidtagas, vilket skulle leda

till att jordägarna bleve mindre benägna att upplåta mark för bebyggande.

Ehuru betydelsen av nu angivna synpunkter icke får underskattas, vill utskottet

dock erinra om att framflyttning av den för bebyggandet avgörande

tidpunkten redan skett en gång, nämligen i 1920 års ensittarlag, då tidpunkten

framflyttades från den 1 januari 1918 till den 1 januari 1919. En ytterligare

framflyttning av tidpunkten innebär givetvis ett ingrepp i jordägarnas

äganderätt. Denna omständighet utgör dock icke något ovillkorligt hinder för

framflyttning, därest tillräckligt starka skäl kunna anföras för en dylik åtgärd.

Utskottet vill alltså icke av principiella skäl motsätta sig en framflyttning

av tidpunkten i fråga. Huruvida tillräckligt starka skäl för en framflyttning

finnas kan emellertid icke avgöras utan närmare utredning.

Av redogörelser, som några av motionärerna lämnat utskottet, synes framgå,

att det finnes åtskilliga nyttjanderättshavare, som äga boningshus å den

arrenderade marken men som sakna rätt till inlösen enligt ensittai lagen,

därför att boningshusen byggts först efter den 1 januari 1919. Särskilt sadana

fall, där upplåtelse skett innan nu gällande ensittarlag trätt i kraft, ligga

numera så långt tillbaka i tiden, att nyttjanderättsliavarna i manga fall ha

anledning att hysa oro för hemmens fortsatta bestånd. Det kan naturligtvis

göras gällande, att dessa nyttjanderättshavare vid bebyggandet av de arrenderade

områdena icke haft anledning att räkna med någon möjlighet att senare

tvångsvis få inlösa områdena. Denna invändning får emellertid i detta

sammanhang icke tillmätas alltför stor betydelse, eftersom samma invändning

kan göras beträffande de nyttjanderättshavare, som redan nu ha inlösningsrätt

enligt ensittarlagen. Vid bedömandet av frågan om framflyttning av

tidpunkten för bebyggandet få emellertid icke endast jordägarnas och nyttjanderättshavarnas

intressen vägas mot varandra utan hänsyn får även

tagas till de följder en dylik framflyttning skulle kunna få på jordägarnas

benägenhet att upplåta mark för bebyggande. Enligt utskottets mening kun
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1.

5

na dock olägenheterna i sistnämnda hänseende icke vara större än att en

framflyttning av tidpunkten bör kunna övervägas. Under senare år ha med

hänsyn till byggnadskostnaderna åtminstone personer med begränsade ekonomiska

resurser icke kunnat bygga boningshus å arrenderad mark. För

att på ett tillfredsställande sätt ordna lån för byggande av boningshus fordras

inteckningar i fastigheten, och sådana kunna icke erhållas i ett hus å

arrenderad mark. Utskottet förordar därför en utredning huruvida den i ensittarlagen

angivna tidpunkten för bebyggandet må kunna framflyttas att

närmare ansluta till tiden för lagens ikraftträdande den 1 september 1925.

Enligt ensittarlagen kräves för lösningsrätt att nyttjanderättshavaren å det

till inlösning ifrågasatta området äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad

åt honom och hans familj. Av flera i högsta domstolen avgjorda mål

framgår, att denna bestämmelse tolkas så, att boningshuset för att kunna

anses lämna nöjaktig bostad skall vara av sådan beskaffenhet, att det året

runt kan användas till bostad. Härav följer, att ensittarlagen icke är tilllämplig

å vanliga s. k. sommarstugor. Utskottet vill särskilt framhålla detta,

eftersom de flesta nyttjanderättsupplåtelser för bebyggande som numera ske

torde avse sommarstugor.

P4 grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

låta föranstalta om en förutsättningslös utredning beträffande

frågan om att framflytta den i 1 § lagen den 18 juni

1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) fastställda

tidsbestämningen den 1 januari 1919 att närmare ansluta

till tiden för lagens ikraftträdande år 1925, samt att Kungl.

Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 13 februari 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Hage,

Björkman, Nils Elowsson, Hallagård* och Nerman;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Johnsson i Kastanjegården*,

Hermansson, Cruse*, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund

och Andersson i Gisselås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 0 samt. 2 avd. Nr 1.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:36 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. a1 i texten