Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna för arbetstagare enligt lagen om semester.

1947-03-20 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:15, Utlåtande i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna för arbetstagare enligt lagen om semester.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets-utlåtande nr 15.

I

Nr 15.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna

för arbetstagare enligt lagen om semester.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 307,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Brandt m. fl. föreslagit,

att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om

förslag till lag angående sådan ändring av lagen den 29 juni 1945 om semester,

att den semester av två veckors längd, som genom lagen tillförsäkrats

arbetstagare med arbete hela året, utökas till tre veckor, samt om en utredning

av frågan huruvida icke arbetstagargrupper, som genom ändringar den

29 juni 1946 av ifrågavarande lag erhöllo en utökning av semesterns längd

till tre veckor, skola tillerkännas en ytterligare förlängning av semestern».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet

hänvisa till motionen.

Bestämmelser om semester infördes år 1931 i 5 § m) lagen den 29 juni

1912 om arbetarskydd. Enligt dessa bestämmelser borde åt arbetstagare, som

utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos

arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, beredas semesterledighet

under minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel borde vara sammanhängande

och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

Arbetarskyddslagens bestämmelser om semester ersattes år 1938 med

lagen den 11 juni 1938 om semester. Enligt denna lag hade de arbetstagare,

för vilka lagen var tillämplig, rätt till semester omfattande en dag för varje

kalendermånad anställningen varat under närmast föregående kalenderår

(kvalifikationsår). I semestern inräknades icke söndagar.

Nu gällande semesterlag, lagen den 29 juni 1945 om semester, som avlöste

1938 års lag i ämnet, innehöll i sin ursprungliga lydelse i huvudsak samma

bestämmelser om semesterns längd som 1938 års lag. Semester skulle utgå

till alla de arbetstagare, för vilka lagen var tillämplig, med en dag för varje

kalendermånad av kvalifikationsåret.

Genom en år 1946 genomförd ändring i lagen om semester ha emellertid

några arbetstagargrupper erhållit en förlängning av semestern. Enligt den

nuvarande lydelsen av 1945 års lag utgår semester med en dag för varje

kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst sexton dagar, och med ytterligare en

halv dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren vid månadens ingång

Bihang till riksdagens protokoll 1947. .9 sand. 2 avd. Nr 15.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

ej fyllt aderton år. Dessutom skall förlängd semester utgå till vissa arbetstagare

enligt bestämmelser i en särskild lag. I sistnämnda lag, lagen den

29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete, stadgas, att arbetstagare, som utfört arbete

under jord i gruva eller stenbrott, gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

arbete förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit mellan

kl. 22 och kl. 6 eller arbete däri arbetstagaren under minst fyra timmar

av arbetstiden för dygn sysselsatts i mörkrum, skall ha rätt till semester med

en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Arbetstagare,

som utfört arbete däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller

strålning från radioaktivt ämne, har rätt till tre dagars semester för varje

kalendermånad av kvalifikationsåret.

Beträffande frågan om en generell ökning av den lagstadgade semestern

har 1942 års semesterkommitté i sitt år 1945 avgivna betänkande (SOU

1945:59), vilket betänkande legat till grund för 1946 års semesterlagstift - ning, anfört följande:

Den semester av två veckors längd, som den gällande semesterlagen vill

tillförsäkra arbetstagare med arbete hela aret, har utmätts efter ett antaget

allmänt minimibehov. Redan vid lagens tillkomst måste man alltså ha utgått

ifrån att arbetstagare funnes, som i verkligheten hade ett behov av

längre semester än två veckor. De undersökningar kommittén verkställt ge

vid handen, att arbetstagarna i stor utsträckning ha behov av längre semester

än som för närvarande tillförsäkras dem i lagen. Det kan därför ifrågasattas,

om icke en generell höjning av den lagstadgade semestern bör åvägabringas.

Emellertid möta häremot starka betänkligheter av ekonomisk art. Vid en

allmän förlängning av semestertiden skulle nämligen med al! sannolikhet en

viss minskning av produktionen absolut sett — åtminstone under en övergångstid

—- icke kunna undvikas. Först sedan genom ytterligare rationalisering

och andra åtgärder med produktionsstegrande verkan ett utökgt produktionsresultat

säkerställts, torde tiden vara inne för en allmän förbättring

av semesterförmånerna. Särskilt är det för ett land såsom vårt, vilket

för sin befolknings levnadsstandard är starkt beroende av exporten, av betydelse,

att man vid lösandet av sådana frågor som en allmän förlängning

av semestertiden tillbörligt beaktar exportnäringarnas konkurrensförmåga.

Det kan därför vara tillrådligt att ställa sig avvaktande i avbidan på hur

utvecklingen kommer att gestalta sig.

Kommittén framhöll vidare, att de betänkligheter av ekonomisk art, som

mötte mot en allmän förlängning av semestertiden, däremot icke syntes

kunna tillmätas samma betydelse, därest i fråga om förlängning av semestertiden

sikte blott toges på ett begränsat antal grupper av arbetstagare.

Vid 1946 års riksdag hemställde herr Brandt m. fl. i motionen II: 354, alt

riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande ökning av

semesterrätten i enlighet med i motionen uppdragna riktlinjer, innebärande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

3

särskilda förmåner tili arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder

av bristande arbetstiilgång.

Av motiveringen i motionen framgick, alt motionärerna beräknade, att

den allmänna semestern inom kort komme att ökas.

Motionen behandlades av andra lagutskottet, och över motionen avgåvos

på begäran av utskottet yttranden av svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen

i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.

Arbetsgivareföreningen framhöll, att frågan om en generell förlängning av

semestern över huvud taget icke kunde bliva aktuell inom vad som tedde

sig som en överskådlig framtid. Med hänsyn till den arbetskraftssituation

som rådde och som måste förväntas komma att råda under ett stort antal

år framåt, kunde nämligen en förlängning av semestern icke ske utan en

produktionsminskning av den storlek, att den måste verka sänkande på den

allmänna levnadsstandarden — en sänkning som man icke på något håll

torde vilja acceptera.

Landsorganisationen instämde i motionärernas uppfattning att en ökning

av semesterrätten borde aktualiseras inom en icke alltför avlägsen framtid.

Så snart kristidens varubrist vore hävd och effektivitetsstegringen inom näringslivet

åter till fullo kunde göra sig gällande, borde de reella förutsättningarna

vara givna för en semesterförlängning. Landsorganisationen

önskade dock icke i det sammanhanget taga ställning till frågan om tidpunkten

för en dylik utvidgning av semesterrätten.

Tjänstemännens centralorganisation förklarade sig ha stor förståelse för

önskemålet om införande av en längre minimisemester för samtliga arbetstagare.

Semestern vore en förmån som löntagarna erhållit för att beredas

rekreation och vila från sitt dagliga arbete. Den nuvarande minimisemestern

syntes i detta avseende icke vara tillfredsställande med avseende å sin längd.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 30, att många arbetstagare

torde ha behov av längre semester än som tillförsäkrades dem i lagen. Det

skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida icke en allmän höjning av semestern

skulle kunna ske. En ökning av den allmänna semestern vore emellertid

icke aktuell. Enligt utskottets mening saknades således grundförutsättningen

för den i motionen begärda utredningen. Utskottet hemställde, att

motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Genom 1938 års semesterlag erhöllo arbetstagare med arbete hela året en utskottet.

minimisemester av två veckors längd. Den lagstadgade allmänna semestern

har fortfarande en längd av endast två veckor. Vid 1946 års riksdag genomfördes

visserligen en förlängning av semestern, men denna förlängning är be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

gränsad Lill arbetstagare under 18 år och till vissa arbetstagare med särskilt

pressande eller hälsofarligt arbete. Motionärerna önska nu, att den allmänna

semestern om två veckor ökas till tre veckor och att utredning företages om

ytterligare utökning av semestern för dem, som genom 1946 års lagstiftning

erhållit tre veckors semester.

Frågan om semesterns längd kan ses ur olika synpunkter. En av dessa

synpunkter är, att semesterns längd bör avpassas efter arbetstagarnas behov

av vila och rekreation. En annan synpunkt är, att då levnadsstandarden stiger

arbetstagarna kunna erhålla en del av standardförbättringen i form av

ökad fritid. Den sista av dessa synpunkter är närmast en fråga om formen

för avlöning. I motionen beröras båda synpunkterna.

Hittills ha lagbestämmelser om semester motiverats med arbetstagarnas behov

av vila och rekreation. Den semester om två veckors längd, som tillkom

genom 1938 års lag, utmättes efter ett antaget allmänt minimibehov. Motionärerna

hänvisa till att 1942 års semesterkommitté i det år 1945 avlämnade

betänkandet, som legat till grund för 1946 års semesterlagstiftning, framhållit,

att de undersökningar kommittén verkställt givit vid handen, att arbetstagarna

i stor utsträckning vore i behov av längre semester än två veckor. Det

kunde därför ifrågasättas, om icke en generell höjning av semestern borde

åvägabringas. Kommittén ansåg emellertid, att det av ekonomiska skäl vore

tillrådligt att ställa sig avvaktande i avbidan på hur utvecklingen kunde gestalta

sig. Med anledning härav föreslog kommittén förlängning av semestern

ter endast några arbetstagargrupper, arbetstagare under 18 år och vissa

arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.

Semesterbehovet varierar mellan olika grupper av arbetstagare. Vid 1946

års riksdag genomfördes också en ökning av semesterns längd för vissa arbetstagargrupper,

som ansågos ha ett särskilt starkt behov av ökad semester,

ökningen av semestern berörde bland andra yngre arbetstagare. Enligt utskottets

mening tala starka skäl för en ökning av semestern även för äldre

arbetstagare som uppnått en ålder av exempelvis 50 år. Behovet av fritid

torde stiga med högre levnadsålder. Beträffande statens tjänstemän förlänges

ju också semestern vid högre levnadsålder. För i enskild tjänst anställda

äldre arbetstagare tillkomma emellertid vissa omständigheter som göra att en

(lagbestämmelse om längre semester för dem kan bliva av tvivelaktigt värde.

Det kan nämligen befaras, att en föreskrift om förlängd semester för äldre

arbetstagare skulle medföra, att dessa arbetstagare skulle få svårigheter att

erhålla arbete under sådana tider, då arbetstillgången är begränsad.

Arbetstagarnas behov av ökad fritid för vila och rekreation kan tillgodoses

dels genom ökad semester och dels genom förkortning av antalet arbetstimmar

per vecka. Det torde icke vara möjligt att generellt giva den ena av dessa

möjligheter företräde framför den andra. Inom vissa yrken kan en ökning

av semestern vara mest önskvärd och inom andra yrken en minskning av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

5

arbetstiden. Ur denna synpunkt kan en lagstadgad generell ökning av semestern

vara till nackdel. En ökning av semestern försvårar givetvis möjligheten

att erhålla en minskning av arbetstiden.

Motionärerna ha framhållit att de ekonomiska betänkligheter som semesterkommittén

anfört mot en generell ökning av semestern med hänsyn till

nu rådande högkonjunktur icke längre kunna anses föreligga eller i varje

fall icke kunna tillmätas samma betydelse som år 1945. De betänkligheter

av ekonomisk art, som anförts mot en generell ökning av semestern, kunna

emellertid icke, som motionärerna gjort, avvisas med en hänvisning till nu

rådande högkonjunktur. En annan sak är att vid bedömandet av de ekonomiska

konsekvenserna av längre semester hänsyn också får tagas till den

vinst i form av ökad arbetsförmåga, ökad livstidsprestation och ökad trivsel

i arbetet, som en förbättrad semester kan medföra. Denna vinst är dock

svår att uppskatta.

Inom näringslivet skulle säkerligen för närvarande en generell ökning av

semestern medföra stora olägenheter för produktionen. Icke minst jordbruket

kämpar för närvarande med en besvärande brist på arbetskraft. Denna

brist skulle bliva ännu mera kännbar vid en generell ökning av semestern.

Att lösa frågan genom att undantaga jordbruket och andra näringsgrenar,

som lida av utpräglad brist på arbetskraft, från bestämmelserna om längre

semester torde dock ej vara tillrådligt.

Motionärerna ha vidare framhållit, att då nationalinkomsten stiger en del

av standardförbättringen kan uttagas i form av ökad fritid. Detta är givetvis

riktigt. I samband med det materiella framåtskridandet kunna arbetstagarna

erhålla sin del därav i form av ökad lön, kortare arbetstid eller ökad

semester. Det kan synas vara i första hand en fråga mellan arbetsmarknadens

parter i vilken form arbetstagarna skola komma i åtnjutande av

levnadsstandardens höjning. Emellertid tillkomma vissa andra synpunkter.

För att skydda arbetskraften för onödigt hastig förslitning kunna statsmakterna

finna det erforderligt att föreskriva, att en del av standardförbättringen

skall uttagas genom ökad fritid för arbetstagarna i form av ökad

semester eller kortare arbetstid.

Särskilt hänsynen till de äldre arbetstagarna, vilka av förut angivna skäl

icke som en fristående grupp kunna erhålla en ökning av semestern, gör

enligt utskottets mening en generell ökning synnerligen önskvärd. Det är

svårt att angiva när en ökning av semestern kan ske, men en generell ökning

av semestern torde ännu icke vara aktuell. De ekonomiska betingelserna

måste först föreligga. En förutsättning för ökning av semestern torde vara,

att kristidens varubrist blivit hävd, trots att de ekonomiska verkningarna

av en utvidgning av semestern äro omtvistade. Det göres gällande, att den

minskning av produktionen, som en generell ökning av semestern teoretiskt

sett borde medföra, kan uppvägas av en av den längre semestern förorsakad

ökning i arbetsintensiteten. Det är emellertid icke möjligt att på förhand

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 15.

med säkerhet bedöma de ekonomiska verkningarna av en allmän förlängning

av semestern. Av dessa skäl anser utskottet, att tiden för en allmän

ökning av semestern är inne först då genom ytterligare rationalisering och

andra åtgärder med produktionsstegrande verkan ett utökat produktionsresultat

säkerställts. Utskottet kan alltså icke för närvarande tillstyrka

motionärernas yrkanden men förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet

riktad på frågan om en allmän ökning av den lagstadgade semestern

och efter vederbörlig utredning framlägger förslag härom då tiden därtill

är inne.

På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva vad utskottet här

ovan anfört.

Stockholm den 20 mars 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand,

Forslund, Löfvander, Hage och Björkman;

från andra kammaren; herrar Hagård, Johnsson i Kastanjegården,

Cruse*, fru Johansson, herrar Hedlund i Rådom, Larsson i Östersund*,

Lundberg och Andersson i Alfredshem*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Iduns''tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1947

716405

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:102 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om förbättring av semest er förmånerna för arbetstagare enligt lagen om semester. a1 i texten