Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna i 2 kap. 52—54 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

1947-03-20 · 8 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:18, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna i 2 kap. 52—54 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

1

JNr 18.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna

i 2 kap. 52—54 §§ lagen om nyttjanderätt

till fast egendom.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 172, vilken hänvisats till lagutskott

och behandlats av andra lagutskottet, har herr Hammarlund hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till

vissa i motionen närmare angivna ändringar av 2 kapitlet 52—54 §§ lagen om

nyttjanderätt till fast egendom.

Med utgångspunkt från ett nyligen avgjort rättsfall föreslår motionären, att

då innebörden av begreppet arrendevillkor av rättsfallet att döma är oklar

och då av praktiska skäl mindre ändringar av arrendeområdets omfattning

böra inrymmas i begreppet, lagtexten under sagda 54 § förtydligas i sådan

riktning. En konsekvens av detta förslag blir enligt motionären att begreppet

optionsrätt ej kan tolkas så snävt, att vid dess utövande icke ens den obetydtigaste

ändring av arrendeområdets gränser medgives, utan får den mer naturliga

betydelse, som i 5.3 § ovan nämnda kapitel uttryckts med orden:

»kvarsitta å fastigheten».

Motionären anför vidare:

I sådana fall, då jordägaren ej vill förmena arrendatorn rätten att kvarsitta

å fastigheten men däremot önskar genomföra en mer eller mindre ingripande

förändring av dess ägoinnehåll, synes det innebära större våld än nöden kräver,

att arrendatorn skall behöva förklaras helt förlustig rätten till nytt arrende

för att regleringen skall kunna genomföras, om arrendatorn motsätter sig

den. Det torde vara möjligt att i lagen införa en bestämmelse om att arrendatorn

i sådant fall har optionsrätt i fråga om de ägor, som icke undantagas

från arrendet. Efter en sådan ändring skulle kraven på beviskraft i fråga om

ändamålsenligheten av en önskad reglering kunna reduceras, eftersom eventuella

betänkligheter däremot med hänsyn till det tillspetsade alternativet optionsrätt

eller icke optionsrätt då skulle bortfalla.

Då arrendevillkoren böra bestämmas av skiljenämnd även beträffande arrenden,

där arrendeområdets omfattning ändrats genom domstolsutslag, synes

nödigt att i 54 § införa en bestämmelse härom. För denna bör ej gälla

någon tidsbegränsning, enär alternativet, att arrendevillkoren skola förbliva

oförändrade, om ärendet ej inom förelagd tid hänskjutes till skiljemän, ej

lämpligen kan tillämpas på ett arrendeområde, som kanske avsevärt avviker

från det gamla.

Motionären hemställer även om en förkortning av den i förutnämnda 52

och 53 §§ gjorda tidsbestämningen av ett år före arrendetidens utgång till sex

möjligen åtta månader före arrendetidens utgång med därav föranledda jämkningar

av tidsangivelserna i påföljande 54 §.

Beträffande vidare skäl, som anförts till stöd för motionärens hemställan,

lår utskottet hänvisa till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 sand. 2 aml. Nr IS.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

I 2 kapitlet 49—(59 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom, vilket kapitel bär överskriften »Om arrende», inrymmas särbestämmelser

om vissa arrenden, de s. k. sociala arrendena. Under dessa bestämmelser

faller enligt 49 § arrende av brukningsdel, som omfattar högst 50 hektar

odlad jord, såvida brukningsdelen äges av person eller samfällighet av i lagrummet

närmare angivet slag och är av viss beskaffenhet. I 51 § föreskrives,

att om arrendet gäller för viss tid, arrendatorn vid tidens utgång äger rätt till

nytt arrende för en tid av fem år. Dylik optionsrätt får arrendatorn sedan utöva

vid varje ny periods utgång. 52—54 §§, vilka närmast beröras i motionen,

ha följande lydelse:

52 §.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till

känna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat.

Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn

anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 §.

Ilar arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,

eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling eller ock

hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, eller måste det

på grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren medföra påtagligt

men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten, skall rätten till nytt arrende förfalla,

så framt jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om

uppsägning är stadgat lämnar meddelande därom med uppgift tillika att arrendatorn,

därest han icke åtnöjes med att avflytta, har att inom en månad

instämma talan om bibehållande av rätten till nytt arrende. Där arrendatorn

ej inom nämnda tid instämt sådan talan, skall så anses, som om han medgivit

skyldighet att avflytta.

54 §.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i

51 § är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till

känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före arrendetidens

utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant tillkännagivande

skett men kan ej överenskommelse ernås, skall frågan avgöras

av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist lagen om skiljemän i tillämpliga

delar gälla, dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej

frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skiljemän,

skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

I 55 § inrymmas bestämmelser om skiljedomsförfarandet. Enligt 56 § skola,

om vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om arrendevillkor

ännu icke avgjorts, de förut gällande arrendevillkoren tillämpas,

så framt ej annat avtalats.

Särskilda bestämmelser om optionsrätt vid kronoarrenden m. fl. liknande

grupper av arrenden ha meddelats i 9 § förordningen den 22 juni 1934 angående

grunder för förvaltningen av viss kronoegemlom, 7 § stadgan den 15

november 1945 angående utarrendering av universitets jord, 30 § ecklesiastik

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr IS.

O

«>

boställsordning den 30 augusti 1932 och 19 och 22 §§ stadgan den 29 juni

1945 angående stift snämnds förvaltning av ecklesiastik jord (ecklesiastik arrendestadga).

Enligt sladganden i dessa paragrafer kan den optionsrätt, arrendator

jämlikt nämnda författningar åtnjuter, komma att avse allenast del

av det förut arrenderade området, t. ex. om jordägaren önskar uppdela den

tidigare brukningsdelen i flera lotter. Den optionsberättigade arrendatorn

skall på fastställda arrendevillkor hembjudas arrendet av vederbörande myndighet

(domänstyrelsen, universitets drätselnämnd, pastorat eller stiftsnämnd).

Hembud skall beträffande arrenden lydande under den ecklesiastika

arrendestadgan verkställas av stiitsnämnd i god tid — såvitt möjligt minst

ett år — före den nya arrendetidens början. Liknande bestämmelse om viss

lid för hembuds verkställande saknas beträffande övriga här nämnda publika

arrenden. Enligt samtliga fyra författningar åligger det arrendatorn att

inom en månad efter erhållen del av hembudet anmäla, om han godtager

detta. Försummar han sådan anmälan, förfaller optionsrätten. Vid arrenden

lydande under ecklesiastika boställsordningen är arrendatorn dock icke skyldig

att träffa sitt val förrän nio månader före arrendetidens utgång.

I fråga om arrenden av kommun tillhörig jord, som i sin helhet ligger utom

fastställd stadsplan eller byggnadsplan, skola enligt lagen den 12 april 1940

med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord under angivna

omständigheter de sociala arrendebestämmelserna i 2 kapitlet nyttjanderättslagen

tillämpas, dock med vissa avvikelser, bl. a. att arrendators

tillkännagivande, att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende, skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång. Senast vid denna tidpunkt har också

kommun, som vill göra gällande att arrendators rätt till nytt arrende bör förfalla,

att lämna denne meddelande därom.

Frågan om option s r ä 11 e n s o mfattnin g berördes av föredragande

departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, i den till 1943

års riksdag avgivna propositionen, nr 346, innehållande förslag till den förändrade

arrendelagstiftning, som såvitt nu är i fråga återgivits ovan. Departementschefen

anförde i detta hänsende:

En invändning som torde förtjäna noggrant beaktande är den, att optionsrätten

skulle komma att motverka en rationalisering av jordens indelning

i brukningsdelar. Bland utarrenderade brukningsdelar finnas givetvis

många, vilkas ägoinnehåll eller beskaffenhet i övrigt icke motsvarar vad som

under nutida förhållanden anses vara ändamålsenligt med hänsyn till den

grad, vari arrendatorn måste kunna påräkna försörjning av jordbruket. Den

företeelse, som plägat betecknas med termen ofullständiga jordbruk och som

i jordpolitiken under senare år varit föremål för åtskillig behandling, spelar

naturligen en framträdande roll icke blott inom det självägda utan även

inom arrendejordbruket. Såsom en av grundprinciperna vid egnahemsreformen

fastslogs av statsmakterna, alt en jordbruksfastighet hör minst vara av

den storleksordning att en familj kan erhålla sin försörjning av jordbruket.

Undantag härifrån borde endast förekomma då jordbruket å fastigheten allenast

är avsett att utgöra ett stöd åt en innehavare, som genom arbete ulanför

detsamma erhåller en väsentlig del av sin utkomst. Fastigheter, som icke

fylla dessa anspråk, höra antingen kompletteras med jord från närliggande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

fastigheter eller ock uppdelas i och för komplettering av andra ofullständiga

jordbruk. Med hänsyn härtill är det av vikt, att den nuvarande indelningen i

brukningslotter icke för all framtid fastlåses utan i stället möjlighet hålles

öppen för en fortgående omreglering i syfte att tillskapa mera bärkraftiga

jordbruk. I detta hänseende skulle arrendatorns optionsrätt i förening med

en lagstadgad minimiarrendetid av fem år kunna tänkas giva upphov till

vissa svårigheter. En optionsberättigad arrendator är måhända icke alltid

villig att göra sådana medgivanden som erfordras för en omreglering, om

denna — såsom torde bliva det vanliga — förutsätter att den arrenderade

jorden sammanslås med annan brukningsdel eller uppdelas mellan angränsande

fastigheter.

Ehuru arrendeutredningen ej närmare ingått på den fråga som nu berörts,

erbjuder dess lagförslag dock vissa utvägar för den jordägare, som vid en

tilltänkt omreglering av sina arrendefastigheter möter motstånd från optionsberättigade

arrendatorers sida. Sålunda har såsom grund för optionsrättens

brytande upptagits den omständigheten, att del på grund av särskilda

förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att

arrendatorn kvarsitter å fastigheten. I allmänhet torde den omständigheten

att en omreglering av nyssnämnda slag avses skola genomföras böra medföra

optionsrättens upphörande. En framkomlig väg torde också vara atl

jordägaren för någon tid tager fastigheten under eget bruk varvid han bör

kunna påräkna att efter verkställd omreglering erhålla jordbrukskommissionens

tillstånd att ånyo utarrendera jorden. Båda dessa utvägar bliva givetvis

lättare att utnyttja än enligt arrendeutredningens förslag, därest jordägaren

i och för optionsrättens brytande icke skulle behöva instämma ärren

datorn till domstol. Även om med denna förändring vissa svårigheter i förevarande

hänseende alltjämt torde kvarstå, ha dessa likväl icke synts böra

betraktas såsom ett avgörande hinder mot optionsrättens införande. Det all

männa intresse, som innefattas i strävandena efter en fortgående rationalisering

av jordens indelning i brukningsdelar, lärer ej behöva lida något större

avbräck genom att önskemålet om ökad trygghet i arrendatorernas besittning

beaktas i den utsträckning som här avses.

Tredje särskilda utskottet yttrade i sitt över propositionen avgivna utlåtan

de, nr 2. följande:

Kungl. Maj:ts förslag upptager ytterligare såsom grund för optionsrättens

brytande, att det på grund av särskilda förhållanden måste anses för jordägaren

medföra påtagligt men. att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Enligt

vad departementschefen uttalat skall denna regel kunna tillämpas, när en

jordägare vill omreglera sina arrendeställen i syfte atl tillskapa mera bärkraftiga

jordbruk. Då enligt förslaget möjlighet föreligger att erhålla dispens

från bestämmelsenia om femårig minimitid, anser utskottet, att dylik rationalisering

kommer att kunna genomföras utan alltför stor svårighet. Såsom

exempel må även nämnas det fall. att fastigheten förvärvats av kommun med

tanke på genomförande av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av sam

hälleliga intressen vid fortskridande bebyggelse. Utskottet inser behovet av en

sådan mindre preciserad regel, som möjliggör för domstolen att i vederbörlig

utsträckning beakta rättfärdighetens krav i det enskilda fallet. Det torde få

antagas, att domstolen vid dylik skälighetsbedömning ej bortser från sådana

omständigheter som att fastigheten under lång tid brukats av arrendatorn

och hans förfäder.

Referat av det rättsfall, som i nu ifrågavarande hänseende åberopas i motionen,

ålerfinnes i Svensk Juristtidning 1946 rättsfallssamlingen s. 88.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

5

I sådana fall, då optionsrätt tillerkänts arrendator, uppstår fråga om bestämmande

av den tidpunkt, då jordägare och arrendator

ha att senast giva varandra till känna sin ståndpunkt

till en förlängning av arrendet.

I jordkommissionens betänkanden del VI (SOU 1923: 40) framlades förslag

till social arrendelag, innehållande bl. a. regler om optionsrätt. I förslaget

hade ifrågavarande tidpunkt bestämts till senast sex månader före arrendetidens

utgång.

I betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av nyttjanderättslagen

(SOU 1926: 8) hade jordsakkunniga intagit bestämmelser om

optionsrätt. Därvid föreskrevs, att ville arrendatorn tillgodonjuta optionsrätten,

han hade att giva jordägaren det till känna senast tio månader före

arrendetidens utgång samt att, om arrendatorn inom sex månader före den

tid, sådant tillkännagivande sist kunde göras, av jordägaren blev tillspord,

huruvida han påfordrade nytt arrende, arrendatorn hade att giva jordägaren

besked inom en månad efter det han tillspordes, vid äventyr att vara förlustig

sin rätt till nytt arrende. Vidare stadgades, att om jordägaren ville påstå,

att arrendatorn ej finge åtnjuta nytt arrende, han hade att giva det den andre

till känna senast nio månader före arrendetidens utgång.

Reglerna motiverades av de sakkunniga med att det för båda kontrahenterna

otvivelaktigt vore av vikt, att frågan, huruvida nytt arrende skall komma

till itånd eller ej, bleve avgjord i god tid före den löpande arrendeperio

dens utgång. Särskilt för jordägaren vore det uppenbarligen av stor betydelse

att erhålla kännedom om arrendatorns avsikt i fråga om fortsatt brukande av

fastigheten å sådan tid, att jordägaren, där så erfordrades, kunde vidtaga åtgärder

för att skaffa annan arrendator.

1936 års arrendeutredning, vars betänkande med förslag till ändringar i

arrendelagstiftningen (SOU 1938: 38) närmast ligger till grund för nu gäl

lande bestämmelser, angav den tidpunkt, då arrendator hade att senast giva

jordägaren till känna, att han icke vill tillgodonjuta nytt arrende, till senast

tio månader före arrendetidens utgång. För att arrendator rätt till nytt arrende

skulle förfalla, hade jordägaren enligt utredningens förslag att instämma

talan därom senast åtta månader före arrendetidens utgång.

I den tidigare nämnda propositionen nr 346 till 19i3 års riksdag anförde

statsrådet Pehrsson-Bramstorp i denna fråga:

För arrendatorn måste det vara av stor betydelse att tidigt fä kännedom

om jordägarens avsikt att disponera över fastigheten på annat sätt än genom

utarrendering. Den av arrendeutredningen för möjliggörande härav föreslag

na tidsfristen av åtta månader har förefallit mig väl kort. En förlängning av

liden till ett år synes lämpligen böra ske.

Med hänsyn härtill ansåg departementschefen del lämpligt att likaledes

lill ett år förlänga den tid, inom vilken arrendatorn skulle meddela jordägaren,

att han icke önskade tillgodonjuta nytt arrende.

I den till 19A6 års riksdag avgivna propositionen, nr 12, mett förslag till

lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord m. m.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

U tfikoltef.

anfcrdc föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, atl da i sagda

lagförslag från de sociala arrendebestämmelserna vidtagits den avvikelsen, att

den för arrendator och jordägare i 2 kapitlet 52 och 53 §§ nyttjanderättslagen

föreskrivna uppsägningstiden av ett år förkortats till sex månader,

denna bestämmelse tillkommit för alt i förening med andra stadganden tillgodose

kommunernas berätligade anspråk på atl snabbt kunna i sin besittning

återfå utarrenderad jord.

För att kunna åstadkomma ändring i omfattningen av utarrenderad brukningsdel,

varå de sociala arrendebestämmelserna äro tillämpliga, måste jordägaren,

då fråga om förlängning av arrendet uppkommer, bestrida arrendatorns

optionsrätt under påstående, att det för jordägaren skulle medföra påtagligt

men, alt arrendatom kvarsitter å fastigheten. Arrendatorn kan härigenom

komma alt gå förlustig optionsrätten till arrendet i dess helhet, på grund

av att jordägaren visar det vara av betydelse för honom att från arrendet

undantaga en måhända till arealen obetydlig del av den enligt löpande kontrakt

utarrenderade jorden. Anledningen till att lagbestämmelserna kunna på

detta sätt få för arrendatorn mindre gynnsamma följder är den, att optionsrätten

enligt nyttjanderättslagen kan omfatta endast hela det förut utarrenderade

området och icke blott en del därav.

Motionären har nu föreslagit att det till förstärkande av arrendatorns ställning

skulle stadgas, att optionsrätten alltid skulle omfatta åtminstone den del

av den förut arrenderade jorden, som det icke skulle medföra påtagligt men

för jordägaren att upplåta på fortsatt arrende. Beträffande förfarandet har

motionären vidare anvisat den lösningen, att mindre ändringar i det arrenderade

området skulle kunna fastställas i den ordning, som i 2 kapitlet 54 och

55 §§ nyttjanderättslagen föreskrives för avgörande av tvist om arrendevillkor

i samband med optionsrätts utövande.

Vad motionären härutinnan föreslagit synes i och för sig vara värt beaktande.

Ändringar i lagstiftningen i dessa hänseenden komma dock att draga

med sig även andra ändringar, vilket motionären också i viss mån förutsett.

Att överblicka alla följder av förslagen är emellertid förenat med svårigheter.

I de olika arrendeförfattningar, som tillerkänna arrendator optionsrätt till

nytt arrende vid arrendetidens utgång, är den tidpunkt, då jordägare och arrendator

ha att senast giva varandra till känna hur de ställa sig till en förlängning

av arrendet, bestämd på skilda sätt. Skälen till olikheterna synas

icke i alla fall vara alldeles tydliga. Då i de sociala arrendebestämmelserna

fristen angivits till ett år före arrendetidens utgång, har avsikten närmast varit

att av hänsyn till arrendatorn tvinga parterna till ett tidigt ställningstagande.

Motionären förmenar nu, att arrendatorerna närmast ha intresse av

att uppsägningstiden förkortas.

Innan ståndpunkt fattas till de i motionen berörda huvudfrågorna, synes det

utskottet lämpligt att avvakta ytterligare erfarenhet från tillämpningen av den

nya arrendelagstiftningen. Ännu har icke tillräckligt lång tid förflutit, sedan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

7

denna trädde i kraft, för alt säkra rön skola kunnat erhållas. Först vid en

senare tidpunkt, då så skett, böra ändringsförslag upptagas till närmare övervägande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 20 mars 1947.

På andra lagulskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder*, Wistrand,

Forslund*, Löfvander*, Hage och Björkman;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Johnsson i Kastanjegården,

Holm, fru Johansson, herrar Andersson i Gisselås, Lundberg och Andersson

i Alfredshem*.

* Kj närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471147

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.