Andra lagutskottets utlåtande nr 25
1947-05-06 · 20 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1947:25, Andra lagutskottets utlåtande nr 25
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 28 mars 1947 dagtecknad proposition, nr 207, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
(Gällande lag:)
Arbetstidslag den 30 juni 1944 för
hotell, restauranger och kaféer.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å hotell-,
restaurang- och kaférörelse, vari
till arbete för arbetsgivares räkning
i regel användas minst tre arbetstagare,
häri icke inräknad arbetstagare,
vilken användes till arbete som
i andra stycket avses. I omedelbar
anslutning till rörelse av nämnda
slag utövad annan verksamhet, vilken
ej bedrives såsom självständigt
företag, skall vid tillämpning av lagen
anses inbegripen i rörelsen.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;
b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;
c) arbete, som bedrives av staten;
d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfost
Bihang
till riksdagens protokoll 1947. 9 sand. 2 avd. Nr 25. 1
1) Arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å hotell-,
restaurang- och kafcrörelse, för
såvitt i rörelsen arbetstagare användes
för arbetsgivares räkning till arbete
av annat slag än i andra stycket
avses. I omedelbar anslutning till
hotell-, restaurang- eller kaférörelse
utövad annan verksamhet, vilken ej
bedrives såsom självständigt företag,
skall vid tillämpning av lagen anses
inbegripen i rörelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
(Gällande lag:) (Förslag:)
rån eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;
e) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;
f) skeppstjänst.
2 §•
Såsom arbetstagare skall vid tiillämpning
av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b)
hovmästare, kökschef, husfru
eller annan befattningshavare i överordnad
ställning;
c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.
2 §•
Såsom arbetstagare skall vid tilllämpning
av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b)
företagsledare, personalchef eller
därmed jämförlig befattningshavare
i överordnad ställning;
c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.
3 §•
På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen äger
tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.
Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har
arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller
den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.
Ordinarie arbetstid.
4 §■
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll
oräknade, kommer att
under loppet av tre kalenderveckor
uppgå beträffande arbetstagare, som
har att direkt betjäna allmänheten,
till 153 timmar och i fråga om annan
arbetstagare till 1-iå timmar. Arbetstiden
må ej något dygn överstiga 11
timmar.
Ordinarie arbetstid.
4 §•
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,
än IM timmar under loppet av
tre kalenderveckor. Arbetstiden må
under en tidrymd av tjugufyra timmar,
räknad från klockan 6 på morgonen
ena dagen till samma tid påföljande
dag, ej överstiga 11 timmar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
3
(Gällande lag:) (Förslag:)
5 §■
1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt
än i nämnda paragraf sägs.
2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.
3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet
medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av
de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt
och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
Arbete å övertid.
6 §■
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,
i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas
till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till posten.
7 §•
/ mom. Till betjäning av gäster,
som vid upphörande av servering befinna
sig inom det för serveringen
avsedda området, samt till sådana
förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före
eller efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetstagare användas
å övertid under högst 21 timmar
under loppet av tre kalenderveckor,
dock icke något dggn mer än en och
en halv timme.
7 §•
1 mom. Till betjäning av gäster,
som vid upphörande av servering befinna
sig inom det för serveringen
avsedda området, samt till sådana
förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före
eller efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetstagare användas
å övertid under högst 21 timmar
under loppet av tre kalenderveckor,
dock att under en tidrymd av tjugufgra
timmar, räknad från klockan 6
på morgonen ena dagen till samma
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
(Gällande lag:) (Förslag:)
tid påföljande dag, arbetstagare icke
må användas till sådant arbete å
övertid mer än en och en halv timme.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid,
vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för
högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår.
3 mom. Är eftergift utöver vad enligt 2 mom. medgives av trängande
behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under loppet av ett
kalenderår, meddelas av arbetsrådet.
4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt sexton
men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i 2 eller 3 mom.
5 mom. I fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses
i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom
användande till dylikt arbete utsätles för överansträngning eller ohälsa.
Anteckning om arbete å övertid m. m.
8 §•
Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal, upprättad
enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.
Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren
att göra anteckning i sådan övertidsjournal senast den första söckendagen
efter varje period av tre veckor eller, därest da icke kan avgöras,
huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet äger
dock föreskriva, att anteckning om arbete a övertid far verkställas a annan
tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid,
som avses i 7 § 1 mom., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning,
där övertiden finnes behörigen upptagen å del i 11 § 2 mom. föreskrivna
arbetstidsschema.
Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under
minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid,
då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas
datum.
Arbetsgivare åligger att efter därom framställd begäran bereda hos honom
anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga del, såvitt
arbetstagaren angår, av övertidsjournal eller sådan handling, som i tredje
stycket sägs.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
5
(Gällande lag:) (Förslag:)
Allmänna bestämmelser.
9 §•
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två ledamöter, vilka äro förtrogna
med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. En ledamot
skall utses bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess
ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en
ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen i Sverige,
samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som
utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna
utses i enahanda ordning minst två suppleanter, förtrogna med
förhållandena inom omförmälda näring.
Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med
iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, som utsetts i här nämnd
ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.
10 §.
1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom
visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift i
något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 mom., må Konungen, på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, förordna, att eftergiften
må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.
2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller sådana svårigheter för visst arbete eller företag,
att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen, på framställning
av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.
11 §•
1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen.
Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat
rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.
2 mom. Å arbetsställe skall på lämplig plats finnas anslaget arbetstidsschema,
som för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare med samma
arbetstidsindelning angiver tiderna för arbetets början och slut samt de
lider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden av den
tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
(Gällande lag:) (Förslag:)
Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva befrielse för viss arbetsgivare
från den i detta moment stadgade skyldigheten.
12 §.
Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som stadgas
i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes
med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden
om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen
till böter från och med fem till och med femtio kronor.
13 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller fjärde stycket
eller 11 § 2 mom. åligger honom, straffes med dagsböter.
Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.
14 §. 14 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid Böter, som ådömas enligt denna
polisdomstol, där sådan är inrättad, lag, tillfalla kronan.
men eljest vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan.
15 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag
är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.
16 §.
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 1944 och
i övrigt den 1 januari 1945 samt gäller
till och med den 31 december
1947. Beträffande förseelse mot la
-
Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 1947 och
i övrigt den 1 januari 1948 samt gäller
till och med den 31 december
1950. Beträffande förseelse mot la
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
7
(Gällande lag:)
gen, som begåtts under tiden för dess
giltighet, skall dock vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda
dag.
(Förslag:)
gen, som begåtts under tiden för dess
giltighet, skall dock vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda
dag.
2) Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning.
Härigenom förordnas dels att 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning skall under tiden från och med den 1 januari 1948 till och med
den 31 december 1950 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 10 § 1 mom. nämnda lag icke skall äga giltighet under nämnda tid.
1 §•
Denna lag---här nedan.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som---äger tillämpning,
k) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger
tillämpning, samt
l) arbete, som---hans bostad.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
två i anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner,
nämligen
nr 408 av herr von Setli m. fl. och
nr 409 av herr Dahlgren m. fl.
I motionen 11:408 har hemställts,
dels att 1 § arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer erhåller
oförändrad lydelse i förhållande till nu gällande lag,
dels ock att 4 § första meningen samma lag avseende maximiarbetstiden
under loppet av tre kalenderveckor för olika personalkategorier bibehålies
oförändrad enligt lydelse i nu gällande lag men att andra meningen samma
paragraf modifieras såtillvida, att arbetsgivaren erhåller rätt alt en dag
i veckan utsträcka arbetstiden utöver 11 timmar, exempelvis till 12 timmar.
I motionen II: 409 ha motionärerna föreslagit, att riksdagen måtte besluta
antaga i propositionen framlagda lagförslag med den förändringen alt
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
4 § arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer erhåller följande
lydelse:
4 §•
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, ån 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbetstiden
må under en tidrymd av tjugufyra timmar, räknad från klockan 6 på
morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke kommer att lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Inledning.
Arbetstiden för ekonomipersonalen vid hotell, restauranger och kaféer
reglerades före år 1945 genom lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning,
den s. k. allmänna arbetstidslagen. Från denna lags tillämpning
var däremot undantaget sådant arbete inom hotell-, restaurang- och
kaférörelse, som var att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. Arbetstiden
för de med dylikt arbete sysselsatta, alltså främst serverings- och
hotellpersonalen, erhöll laglig reglering först år 1944 genom arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer. Till denna lag överfördes därvid jämväl
regleringen av arbetstiden för sådant arbete inom näringen, varå allmänna
arbetstidslagen förut ägt tillämpning. 1944 års hotellarbetstidslag,
som utfärdades den 30 juni 1944 (nr 462), erhöll tre års giltighetstid. Denna
tid utgår den 31 december 1947.
Med hänsyn härtill ha statsmakterna att innevarande år laga ståndpunkt
till frågan om förlängning av giltighetstiden för lagen och om eventuella
ändringar i densamma.
Kungl. Maj:t har genom skrivelse den 12 juli 1946 uppdragit åt arbetsrådet
att, efter inhämtande av yttrande från de myndigheter och sammanslutningar,
vilkas hörande arbetsrådet funne lämpligt, verkställa utredning
rörande hittills vunna erfarenheter angående verkningarna av hotellarbetstidslagen
samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag i fråga om förlängning
av lagens giltighetstid och ändringar i densamma, som i anledning
av den verkställda utredningen kunde anses erforderliga.
I anledning härav har arbetsrådet berett riksförsäkringsanstalten och 18
organisationer, företrädande arbetsmarknadens parter samt turismen, tillfälle
att till rådet inkomma med yttranden. Sådana ha inkommit från anstalten,
som vid sitt yttrande fogat avskrifter av särskilda skrivelser i ärendet
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
9
från yrkesinspektrisen och yrkesinspektören i tredje distriktet, ävensom från
samtliga organisationer utom två.
Med skrivelse den 11 december 1946 har arbelsrådet redovisat det av
Kungl. Maj:t erhållna uppdraget. Rådet föreslår härvid, att arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer efter ändring i 4 § beträffande betjäningspersonalens
arbetstid förlänges för en tid av tre år. Rådets yttrande
är emellertid icke enhälligt. Skiljaktiga meningar ha av olika ledamöter anmälts
såväl i fråga om den föreslagna ändringen som till förmån för väckta
men av arbetsrådet icke förordade förslag till ändringar i lagen.
Över de förslag som framställts av arbetsrådet eller dess särskilda ledamöter
ha, efter remiss, yttranden inhämtats från riksförsäkringsanstalten,
socialstyrelsen, kommerskollegium och statens arbetsmarknadskommission.
Riksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat en skrivelse från yrkesinspektrisen
och arbetsmarknadskommissionen ett yttrande från kommissionens
sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft. Tillfälle att avgiva
yttrande över förslaget har vidare beretts svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges
centrala restaurantaktiebolag, handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
konditor-förening, svenska turisthotellens riksförbund, Stockholms kaféidkareförening,
svenska turistföreningen, föreningen allmännyttiga kafébolag,
Sveriges kafé- och konditoriägareförbund, kooperationens förhandlingsorganisation,
landsorganisationen i Sverige, Sverges hotell- och restaurangpersonals
förbund, tjänstemännens centralorganisation och tjänstemannaförbundet
för hotell och restauranger. Samtliga de nämnda organisationerna
utom föreningen allmännyttiga kafébolag, Sveriges kafé- och konditoriägareförbund
samt kooperationens förhandlingsorganisation ha begagnat
sig av del givna tillfället att avgiva yttrande.
Fortsatt lagstiftning.
Arbetsrådet framhåller i sin skrivelse, att enligt dess erfarenheter 1944
års lagstiftning om arbetstidsreglering för personalen vid hotell, restauranger
och kaféer kunnat genomföras utan större svårigheter samt att utformningen
av lagens bestämmelser i stort sett visat sig vara tillfredsställande.
Det kunde därför enligt rådets mening knappast råda någon tvekan
om att den lagstadgade arbetstidsregleringen för ifrågavarande personal
borde bibehållas i fortsättningen.
Beträffande spörsmålet, huruvida arbetstidsbestämmelserna såsom hittills
skola intagas i en särskild lag eller inarbetas i den allmänna arbetstidslagen,
har arbetsrådet ansett övervägande skäl tala för att det förstnämnda
förfaringssättet åtminstone tills vidare bibehölles. Frågan om ett
överflyttande av arbetstidsbestämmelserna till den allmänna arbetstidslagen
10
Andra lagutskottets utlutande nr 25.
syntes böra upptagas först i sammanhang med en eventuell blivande revision
av arbetstidslagstiftningen i dess helhet.
I de yttranden, som avgivits i ärendet, har någon erinran mot en fortsatt
reglering i lag av arbetstidsförhållandena på förevarande område icke
framställts.
Föredraganden, statsrådet Mossberg, har i denna del anfört:
»Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom att lagstiftning om
reglering av arbetstiden för personalen vid hotell, restauranger och kaféer
alltjämt är påkallad. Ändring av anordningen med en särskild arbetstidslag
på ifrågavarande område synes icke för närvarande böra ske.
Av skäl, till vilka jag skall återkomma, finner jag vissa ändringar i lagens
bestämmelser nu böra vidtagas. Med hänsyn härtill synes, i enlighet med
vad inom arbetstidslagstiftningen varit vanligt, den gamla lagen böra ersättas
av en helt ny arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer. Den
nuvarande lagens uppställning vad beträffar rubriker och paragrafindelning
kan dock i allo bibehållas.»
Särskilda frågor i hotellarbetstidslagen.
Flertalet paragrafer i lagförslaget ha däri erhållit samma lydelse som de
äga enligt 1944 års hotellarbetstidslag. I det följande komma att närmare
behandlas endast de paragrafer, i fråga om vilkas innehåll lagförslaget innebär
ändring i vad för närvarande är stadgat eller beträffande vilka yrkanden
framställts i motionerna. Vad angår övriga paragrafer får utskottet hänvisa
till propositionen.
1 § första stycket.
Vad angår lagens tillämpningsområde har arbetsråclet visserligen ansett
i och för sig önskvärt, att den nya hotellarbetstidslagen komme att omfatta
småföretag, som på grund av sin storleksordning nu äro undantagna, men
med hänsyn till att ännu icke två år förflutit från den tidpunkt, lagen börjat
tillämpas har arbetsrådet funnit det icke vara tillrådligt att redan nu
företaga en genomgripande ändring i bestämmelserna om lagens tillämpningsområde.
För en utvidgning av tillämpningsområdet ha arbetarrepresentanterna i
rådet reserverat sig.
I ett av riksförsäkringsanstalten åberopat yttrande har yrkesinspektrisen
anfört, att det inträffat alt en arbetsgivare med tre anställda avskedade en
för att bli ställd utanför lagen eller att den som hade två anställda underläte
att anställa en tredje. Det vore därför rättvisare och riktigare att taga
steget fullt ut och under lagen inbegripa varje restaurangföretag med någon
anställd.
Andra lagutskottets utlutande nr 25.
11
Föredraganden har uttalat:
»Tillämpningsområdet för den gällande arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer är inskränkt till företag, i vilket i regel användas minst
tre arbetare. Vid lagens tillkomst framställdes yrkanden om såväl ett vidare
som ett mera inskränkt tillämpningsområde än det lagstiftaren sålunda
slutligen stannade för. Departementschefen framhöll i detta sammanhang,
att då lagen ansetts påkallad i första hand med hänsyn till den längre arbetstiden
inom smärre företag, det skulle innebära en motsägelse att sedermera
undantaga huvudparten av dessa företag från lagens tillämpning. Å
andra sidan fann han det böra beaktas att en utsträckning av lagen till alla
företag inom branschen skulle innebära, att därunder folie företag, som
endast utgjorde en utvidgning av det enskilda hushållet. Med hänsyn härtill
ansågs en begränsning till företag med mer än två anställda vara en
lämpligt avpassad medelväg.
Även nu ha yrkanden gjorts såväl om begränsning som om utvidgning
av lagens tillämpningsområde. För en begränsning i detta hänseende ha
bärande skäl ej förebragts. Vad angår frågan om en utvidgning har till
stöd för yrkandena i denna del från principiell synpunkt anförts att småföretagen
på de däri anställda arbetstagarnas bekostnad intoge en i arbetstidshänseende
gynnad ställning. Detta har ansetts så mycket mera betänkligt
som i fråga om småföretagen en arbetstidsreglering framstode som särskilt
påkallad. Några olägenheter av att lagen bleve tillämplig även på
småföretagen har man icke ansett behöva befaras, då en stor del av personalen
vid sådana företag redan nu till följd av kollektivavtal inbegripes
under en arbetstidsreglering av i sak samma innehåll som hotellarbetstidslagen
föreskriver.
Ur social synpunkt torde otvivelaktigt starka skäl tala för att utvidga
hotellarbetstidslagens tillämpningsområde att omfatta jämväl småföretagen.
Inom dessa torde nämligen arbetstiden för de anställda ofta vara oskäligt
lång. Arbetet kan dessutom ofta bli betungande, exempelvis då samma arbetstagare
bär att utföra både köks- och serveringsarbete. Ä andra sidan
kunna givetvis svårigheter föreligga att inom ett småföretag ordna arbetsförhållandena
så att personalen tillförsäkras det skydd, lagstiftningen avser
att skänka. Såsom nämnts har emellertid för personalen i åtskilliga småföretag
inom branschen arbetstidsreglering genomförts kollektivavtalsvägen
utan att några större olägenheter därav försports. Den omständigheten att
så kunnat ske tyder på att småföretagens särintressen icke påkalla alt de
fortfarande undantagas från den lagstadgade arbetstidsregleringen.
Med hänsyn till det anförda vill jag förorda att en ny hotellarbetstidslag
göres tillämplig på alla företag inom branschen, i vilka arbetstagare användas
till arbete för arbetsgivarens räkning. Såsom ett alternativ vid eu
utvidgning av lagens tillämpningsområde bar ifrågasatts att göra lagen tilllämplig
på företag med minst två arbetstagare. Med hänsyn bland annat
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
till vad yrkesinspektrisen i sitt yttrande i ärendet anfört synes mig emellertid
anledning saknas att stanna vid en dylik begränsning.
Med den av mig nu förordade utvidgningen av lagens tillämpningsområde
kommer att under densamma falla jämväl sådana företag, vilka på sätt vid
lagens tillkomst framhölls närmast utgöra en utvidgning av det enskilda
hushållet. Gränsfall kunna härvid uppkomma, där tvekan kan råda, huruvida
lagstiftningen är tillämplig eller icke. Exempelvis må nämnas att
innehavaren av en mindre kafé- eller matserveringsröi^else anställer ett
hembiträde, i vars åligganden jämväl ingår att i viss omfattning biträda i
rörelsen. Enligt arbetsrådets praxis inom andra grenar av arbetstidslagstiftningen
anses dylikt s. k. blandat arbete falla under arbetstidsregleringen endast
i den mån det utföres inom den rörelse, för vilken arbetstidsregleringen
gäller. Samma betraktelsesätt torde böra anläggas i de fall varom här är
fråga. Erinras må härvid, att hembiträdeslagen är tillämplig å allt arbete,
som hembiträdet utför för arbetsgivarens räkning. I det anförda exemplet
torde därför arbetstagarens fritid och ledighet praktiskt taget helt komma
att regleras av hembiträdeslagens bestämmelser, därest denna lag överhuvud
äger tillämpning å avtalet.»
2 §■
Beträffande frågan om den överordnade hotellpersonalens ställning i arbetstidshänseende
har föredraganden, som erinrat om att arbetstagare i överordnad
ställning i den svenska arbetstidslagstiftningen genomgående undantagits
från denna, anfört:
»De skäl som förestavat nu ifrågavarande undantag torde kunna sammanfattas
så, att det i vanliga fall ej förelåge samma behov av en arbetslidsreglering
för befattningshavare i överordnad ställning och att det tidvis
kunde vara nödvändigt att en dylik befattningshavare för uppehållandet av
ett företags eller en rörelses drift kunde behöva sysselsättas utan hinder av
lagstadgade inskränkningar av arbetstiden.
Frågan vilka personalkategorier i överordnad ställning som skulle undantagas
från lagens tillämpningsområde var föremål för ingående prövning
vid hotellarbetstidslagens tillkomst. Under förarbetena till lagen hade yrkanden
framkommit att jämväl här ifrågavarande personal skulle omfattas
av lagens bestämmelser. Föredragande departementschefen framhöll emellertid
att för ett undantagsstadgande beträffande överordnade befattningshavare
talade samma skäl som legat till grund för alt ett likartat stadgande
införts i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
lör detaljhandeln. I anledning därav att i det av socialstyrelsen upprättade
iörslaget till holellarbetstidslag jämväl restaurangkassörskor upptagits i
exemplifieringen av personal, som intoge en överordnad ställning, framhöll
departementschefen att exemplifieringen endast borde omfatta befattningshavare,
som nästan undantagslöst innehade överordnad ställning. Av såväl
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
13
detta uttalande som förarbetena till hotellarbetstidslagen i övrigt synes
framgå att hovmästare, kökschef eller husfru skulle undantagas från lagens
tillämpning endast under förutsättning att de i de särskilda fallen verkligen,
oavsett tjänstens benämning, intoge en överordnad ställning.
Enligt vad jag inhämtat är numera för flertalet av här ifrågavarande befattningshavare
den ordinarie arbetstiden till följd av kollektivavtal begränsad
enligt samma regler som gälla för underordnad beljäningspersonal. Däremot
saknas närmare reglering av övertidsarbetets omfattning.
Uppenbarligen är det av sociala skäl önskvärt att så många arbetstagare
som möjligt inbegripas under arbetstidsregleringen. Undantaget för personal
i överordnad ställning bör därför ej göras vidare än som verkligen påkallas
av de skäl, som föranlett dess upptagande i arbetstidslagstiftningen. I fråga
om åtskilliga arbetstagare inom de personalkategorier, som i förevarande
lagrum upptagits som exempel på befattningshavare i överordnad ställning,
torde den arbetsledande och kontrollerande verksamhet de utöva icke vara
att anse som deras huvudsakliga uppgift. Så lära exempelvis många hovmästare
regelmässigt deltaga i arbetet med allmänhetens betjänande i icke
oväsentlig utsträckning, arbeta med regelbunden skiftindelning och även i
övrigt ha sina arbetsförhållanden ordnade i huvudsaklig likhet med den
underordnade personalen. De böra därför liksom denna hänföras under
lagens bestämmelser. Några olägenheter härav synas så mycket mindre behöva
befaras som arbetstiden för här åsyftade befattningshavare i följd av
kollektivavtal redan nu i allmänhet är reglerad i överensstämmelse med
lagen. Från lagens tillämpningsområde böra emellertid alltjämt undantagas
sådana befattningshavare vilka tjänstgöra som företagsledare eller eljest som
arbetsgivarens ställföreträdare med arbetsledande och därmed jämförliga
uppgifter, till exempel källarmästare, inköpschefer, personalchefer och sådana
hovmästare som ha en mera markerat överordnad ställning.
På grund av det anförda vill jag föreslå att det nuvarande undantaget
i 2 § b) för befattningshavare i överordnad ställning erhåller sådan avfattning
att från lagens tillämpning undantages företagsledare, personalchef
eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning. En liknande
formulering återfinnes i arbetstidslagen för detaljhandeln. Genom den ändrade
avfattningen lägges tonvikten mera på förtroendeställningen och förmanskapet
över underställd personal än genom den nuvarande lydelsen. Den
av mig åsyftade begränsningen av undantagets omfattning torde härigenom
vinnas. Det närmare avgörandet torde i tveksamma fall få ankomma på
arbetsrådet efter en prövning av de föreliggande omständigheterna.»
t §, ävensom 1
I propositionen nr 218 till 1911 års riksdag med förslag till nu gällande
hotellarbetstidslag anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, alt förslaget om något längre arbetstid för den allmänheten direkt
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
betjänande personalen berodde på att det för de smärre och mindre bärkraftiga
företagen icke torde låta sig göra att föreskriva en så kraftig arbetstidsförkortning
som till 144 timmar för tre veckor.
Andra lagutskottet godtog i utlåtande nr 49 över propositionen förslaget
om den längre arbetstiden för berörda personal men anförde, att lösningen
borde betraktas som en övergångsform och komma under omprövning, sedan
erfarenhet vunnits om dess verkningar.
Arbetsrådet har för sin del funnit tiden numera vara mogen för att även
för betjäningspersonalen bestämma arbetstiden till 144 timmar för tre veckor.
Detta förslag har icke biträtts av arbetsgivarrepresentanterna och en
av de opartiska ledamöterna i arbetsrådet.
Den gällande bestämmelsen om arbetstidens maximering till 11 timmar
för dygn har arbetsrådet föreslagit skola oförändrad intagas i den nya lagen
och har därjämte avvisat även andra ändringsförslag rörande 4 §. En av
arbetsgivarrepresentanterna i rådet har påyrkat dygnsmaximeringens slopande,
varjämte de båda arbetarrepresentanterna begärt, att dygnsbegreppet
borde ersättas med en tidsbestämning, som hänförde sig till arbetsdagen.
I fråga om måltidsuppehållens frånräknande från arbetstiden har arbetsrådet
framhållit, att det syntes rådet icke möjligt att, såsom yrkats, slopa
regeln att måltidsuppehåll skulle likställas med rast. Det förtjänade emellertid
understrykas, att det skulle vara fråga om ett verkligt uppehåll i arbetet,
under vilket den anställde endast utförde beredskapstjänst. Intoges måltiderna,
såsom beträffande kassörskor gjorts gällande, mitt under pågående
arbete, torde något måltidsuppehåll icke kunna anses föreligga.
Beträffande de olika spörsmålen i samband med 4 § i lagförslaget har
föredraganden uttalat:
»Enligt den gällande lagen utgör den ordinarie maximiarbetstiden för personal,
som har att direkt betjäna allmänheten, 153 timmar för en period
av tre veckor, vilket motsvarar en veckoarbetstid av 51 timmar och en arbetstid
för dag av 8V2 timmar. För ekonomipersonalen gäller åter i princip
48-timmars arbetsvecka men arbetstiden är även för dessa arbetstagare bestämd
för treveckorsperiod och utgör alltså för sådan period 144 timmar.
Arbetsrådet har efter förslag från arbetstagarhåll förordat, att arbetstiden
även för betjäningspersonalen skall bestämmas till 144 timmar för tre
veckor. Emot detta förslag har — såväl i en reservation till rådets utlåtande
som i några däröver avgivna yttranden — förnämligast anförts, att det rådande
läget på arbetsmarknaden icke medgåve anställande av ytterligare
arbetskraft, varför förslaget skulle medföra en intensifiering av serveringspersonalens
arbete och, åtminstone för hotellens del, olägenheter även för
allmänheten. De menliga verkningarna för småföretagen ha även framhållits.
Anledningen till att vid lagens tillkomst den ordinarie arbetstiden sattes
längre för betjäningspersonalen än för ekonomipersonalen var alt då lagens
tillämpningsområde begränsades så att även företag med endast 3—4 an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
15
ställda folie under densamma, det icke ansågs möjligt att föreskriva en så
kraftig arbetstidsförkortning som till 144 timmar för tre veckor för dessa
smärre och mindre bärkraftiga företag. För personalen i dess helhet ansågs
det lända till större gagn om småföretagen inrymdes under lagstiftningen
men arbetstiden för betjäningspersonalen i stället sattes till 153 timmar för
tre veckor.
De sålunda anförda skälen för frångåendet av den i svensk arbetstidslagstiftning
eljest upprätthållna principen om 48 timmars arbetsvecka äga numera
föga bärkraft i fråga om sådana företag, som för närvarande falla
under hotellarbetstidslagen. Dessa ha under lagens giltighetstid kunnat anpassa
sig efter lagens bestämmelser och en arbetstidsförkortning för betjäningspersonalen
om i princip tre timmar per vecka lärer icke kunna medföra
allvarligare olägenheter. Då, såsom framhållits i arbelsrådets utlåtande
och i flera remissyttranden, betjäningspersonalens arbete ofta måste anses
lika påfrestande och tröttsamt som ekonomipersonalens, synes anledning saknas
alt längre bibehålla åtskillnaden i arbetstidshänseende mellan betjänings-
och ekonomipersonalen.
Genomföres den av mig i det föregående föreslagna utvidgningen av lagens
tillämpningsområde, torde i fråga om de mycket små företag, som
därigenom föras in under lagen, kunna anföras liknande skäl som vid lagens
tillkomst mot en arbetstidsförkortning till 144 timmar per treveckorsperiod.
Å andra sidan torde icke minst i dessa företag arbetstidsreglering vara särskilt
av behovet påkallad. I dessa företag lärer det vidare ofta vara svårt
att avgöra om viss arbetstagare skall hänföras till betjänings- eller ekonomipersonalen.
Jag vill fördenskull förorda, att även i fråga om dessa företag
arbetstiden genomgående bestämmes till 144 timmar för tre veckor. Skulle
under en övergångstid svårare olägenheter uppstå, innan företagen hunnit
anpassa sig efter den föreslagna regleringen, torde sådana kunna mildras
genom dispens av arbetsrådet.
Vad härefter angår de från olika håll framställda yrkandena om borttagande
av bestämmelsen att arbetstiden icke för något dygn får överstiga
11 timmar eller om jämkning av samma bestämmelse, synes det klart, att
denna regel, som infördes i lagen av riksdagen, är värdefull såsom ett skydd
för personalen mot oskälig arbetsanhopning. Några bärande skäl för att
slopa bestämmelsen ha icke förebragts. Såsom arbetsrådet funnit torde behovet
alt i särskilda fall avvika från 11-timmarsbegränsningen kunna tillgodoses
dispensvägen.
Till följd av den inom arbetslidslagstiftningen hävdvunna tolkningen av
uttrycket dygn såsom avseende kalenderdygn har vid restauranger, som
hållas öppna efter klockan 24, arbetspassens längd kunnat överskrida II
timmar utan att ett överskridande av lagens bestämmelse om dygnsmaximering
skett. Detta är otillfredsställande och torde icke ha varit avsett vid
lagens tillkomst. Såsom arbetsrådet framhållit torde det enda praktiskt
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
genomförbara korrektivet mot detta missförhållande vara, alt bestämmelsen
gives sådan avfatlning, att arbetstiden icke under ett dygn, räknat från
klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, får överskrida
11 timmar. Vad arbetsrådets majoritet anfört mot införandet av en
sådan regel synes icke övertygande. Med hänsyn till det begränsade område,
där regeln kommer att få betydelse, torde intresset av ett enhetligt dygnsbegrepp
icke i någon väsentlig mån trädas för nära genom dess godtagande.
Jag förordar därför, att lagens regel om dygnsmaximering kompletteras i
angiven riktning. För att markera att härigenom icke avses att göra ändring
i utgångspunkten för beräkning av kalendervecka eller kalenderår, synes
dock dygnsbegreppet böra ersättas av en föreskrift alt maximeringen gäller
för en tidrymd av tjugufyra timmar, räknat från klockan 6 på morgonen
ena dagen till samma tid påföljande dag. Såsom en konsekvens av denna
ändring torde motsvarande regel böra införas med avseende å den i 7 §
1 mom. upptagna bestämmelsen att tiden för s. k. förberedelse- och avslutningsarbeten
icke något dygn må överstiga en och en halv timme.
Till vad arbetsrådet i övrigt anfört vid behandlingen av lagens 4 § vill
jag lämna min anslutning. Någon ytterligare ändring av lagrummet synes
icke motiverad. Med anledning av det från arbetstagarhåll framförda yrkandet
om slopande av regeln, att måltidsuppehåll skall likställas med rast,
vill jag understryka arbetsrådets uttalande att om måltiderna intagas under
pågående arbete, något måltidsuppehåll, som får frånräknas bruttoarbetstiden,
ej kan anses föreligga.»
U §.
Med hänsyn till att polisdomstolarnas domsrätt efter nya rättegångsbalkens
införande den 1 januari 1948 övergår å rådhusrätt har föredraganden
förordat, att forumregeln i 14 § första stycket nu gällande lag icke överföres
till den nya lagen.
Den nya lagens ikraftträdande och giltighetstid m. m.
Föredraganden har i denna del anfört:
»I enlighet med vad arbetsrådet föreslagit torde den nya lagen böra erhålla
provisorisk giltighet under tre år räknat från den 1 januari 1948.
övergångsbestämmelser torde — såsom ock av arbetsrådet föreslagits —
böra utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med vad gällande lag därom
innehåller.»
Ändring i allmänna arbetstidslagen.
Till skillnad från hotellarbetstidslagstiftningen är den allmänna arbetstidslagen
icke av blott temporär natur. De ändringar i allmänna arbetstidslagen,
som år 1944 nödvändiggjordes av den tidsbegränsade hotellarbetstidslagen,
begränsades då att gälla under samma tid som hotellarbetstids
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
17
lagen. Giltighetstiden av dessa ändringar, som avsågo jämkning av 1 § andra
stycket k) allmänna arbetstidslagen och uteslutande av 10 § 1 mom. samum
lag, måste nu förlängas för den tid, varunder den nya hotellarbetstidslagen är
avsedd att gälla. Det i propositionen framlagda förslaget till ändring i allmänna
arbetstidslagen innebär en dylik förlängning och överensstämmer
till sin lydelse med vad nu gäller.
Lagrådet.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
Utskottet.
Nu gällande hotellarbetstidslag är tidsbegränsad och upphör att gälla med
innevarande års utgång. Att lagregler beträffande arbetstiden vid hotell,
restauranger och kaféer även framgent komma att erfordras, står utom allt
tvivel. En fortsatt lagstiftning bör sålunda också enligt utskottets mening
komma till stånd.
När den första hotellarbetstidslagen antogs år 1944, begränsades lagens
räckvidd till sådana företag, i vilka regelmässigt användas minst tre anställda.
Tillika inrycktes i lagen det undantaget från den eljest i svensk
arbetstidslagstiftning upprätthållna principen om 48 timmars arbetsvecka,
att den ordinarie maximiarbetstiden för den s. k. betjäningspersonalen sattes
till 153 timmar för en period av tre veckor, vilket motsvarar en veckoarbetstid
av 51 timmar. För ekonomipersonalen gäller däremot i princip 48-timmarsveckan,
i det maximiarbetstiden för tre veckor fastställts till 144 timmar.
Nämnda begränsning och undantag föranleddes väsentligen av hänsyn till
de talrika mindre företagen i branschen. Dessa förmodades då icke vara i
stånd att ekonomiskt bära en nedsättning av betjäningspersonalens arbetstid
till vad gällde för arbetstagare i allmänhet. Av liknande skäl ansågos
icke heller de allra minsta företagen kunna underkastas laglig arbetstidsreglering.
Det nu framlagda förslaget till ny hotellarbetstidslag innebär, att dessa
båda inskränkningar skola falla bort. Den nya lagen är sålunda avsedd att
omfatta alla företag inom branschen, och även för betjäningspersonalen skall
48 timmars arbetsvecka införas i princip.
Utskottet kan i huvudsak instämma i vad föredragande statsrådet yttrat
rörande dessa båda frågor. Särskilt vill utskottet framhålla, att då missförhållanden
i fråga om arbetstidens utsträckning framför allt torde föreligga
vid företag med mindre än tre arbetstagare, det är angeläget att dessa småföretag
inordnas under lagstiftningen. Starka rättvisehänsyn tala för att den
vid dessa anställda personalen, vilken hittills icke blivit delaktig av förmånen
av lagligen reglerad arbetstid, nu erhåller denna förmån. Innebörden
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 25.
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
IS
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
av den nuvarande lagen är att i ett stort antal företag de anställda kunna
erbjudas ofördelaktigare arbetsvillkor än på andra arbetsplatser. Dessa förhållanden
äro ägnade att skapa irritation på arbetsmarknaden. På längre
sikt torde småföretagarna i konkurrensen om arbetskraften vara bäst hjälpta
med att även de kunna tillförsäkra sina anställda lagligen reglerad arbetstid.
De farhågor, som uttalats i fråga om dessa företagares ekonomiska bärkraft,
motsägas i viss mån av den omständigheten, att hälften av dem redan
frivilligt kollektivavtalsvägen underkastat sig en arbetstidsreglering i överensstämmelse
med gällande lagbestämmelser.
Vid den nuvarande lagens tillkomst år 1944 uttalade utskottet, att den
något längre arbetstiden för betjäningspersonalen vore att betrakta som en
övergångsform, vilken skulle komma under omprövning, sedan erfarenhet
vunnits av lagens tillämpning. Det rådande läget på arbetsmarknaden inbjuder
för närvarande till försiktighet, så snart det gäller att besluta arbetstidsförkortningar.
Emellertid göra sig dylika betänkligheter i mindre grad
gällande i fråga om arbete av här ifrågavarande slag, som icke är direkt
produktivt. Tillräckligt starka skäl torde icke längre kunna förebringas för
ett bibehållande av den längre arbetstiden för betjäningspersonalen. I de
fall, då hela dennas arbetstid fylles av sysslor för arbetsgivarens räkning, är
det knappast försvarligt att tillåta en längre arbetstid än den normala. I
övriga fall åter, då arbetet är av mera intermittent natur, torde genom arbetets
rationalisering de av den nya lagen betingade arbetstidsförkortningarna
kunna utan större olägenhet genomföras.
Utskottet är dock medvetet om att de föreslagna skärpningarna av lagstiftningen
kunna särskilt under en övergångstid föranleda svårigheter för
framför allt mindre företagare. Liksom föredragande statsrådet vill utskottet
i delta sammanhang erinra om de ganska vidsträckta möjligheterna att erhålla
dispens av arbetsrådet.
Utskottet har icke funnit skäl frånträda sin 1944 uttalade uppfattning om
behovet av bestämmelser om begränsning av den dagliga arbetstiden. Någon
uppmjukning av den då på utskottets initiativ införda 11-timmarsbegränsningen
kan utskottet därför icke tillstyrka. Erforderliga undantag böra även
i detta avseende beviljas dispensvägen av arbetsrådet.
Med hänsyn till det anförda finner sig utskottet böra avstyrka de i motionen
11:408 framställda yrkandena.
Beträffande yrkandet i motionen II: 409, innebärande att måltidsuppehållen
icke skola frånräknas arbetstiden, vill utskottet påminna om arbetsrådets
förut återgivna uttalande — vari föredragande statsrådet instämt — att om
måltiderna intagas under pågående arbete, något från arbetstiden avdragbart
måltidsuppehåll icke föreligger. I underdånigt yttrande över arbetsrådets
förslag har tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger funnit
detta arbetsrådets principuttalande möjliggöra åstadkommandet av bättre
förhållanden på ett stort antal arbetsplatser. Under sådana omständigheter
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
19
finner utskottet den i motionen föreslagna ändringen av 4 § hotellarbetstidslagen
icke erforderlig och får därför avstyrka bifall till motionärernas
yrkande.
Föredragande statsrådet har förordat, att lagstiftningen på området får
formen av en ny speciallag. Häremot har utskottet icke något att erinra.
Icke heller i övrigt föranleda propositionens lagförslag vidare yttrande från
utskottets sida.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna II: 408 och
II: 409 antaga de genom förevarande proposition framlagda
lagförslagen i oförändrat skick.
Stockholm den 6 maj 1947.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Forslund, Hage, Uhlén,
Hagman, Wahlund* och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hagård*, Hellbacken*,
Holm*, Jacobsson i Igelsbo, fru Västberg, herrar Carlsson i Bakeröd
och Lundberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Hagman, Carl Eric Ericsson och Hagård, vilka anfört:
De skäl, som vid antagande av den nu gällande hotellarbetstidslagen föranledde
att lagens tillämpningsområde begränsades till företag, i vilka regelmässigt
användas minst tre anställda, göra sig alltjämt gällande. Om lagens
regler gjordes tillämpliga även å småföretagen, skulle detta för många av
dessa innebära, att de icke hade möjlighet fortsätta sin rörelse. Innehavarna
av dessa små kaféer äro ofta änkor i små omständigheter. Starka sociala
skål tala sålunda för att dessa icke tvingas nedlägga en verksamhet, varigenom
de nu kunna bereda sig försörjning.
Det arbete, som utföres av betjäningspersonalen vid hotell, restauranger
och kaféer, skiljer sig på flera avgörande punkter från sådant arbete, som
arbetstagare vanligen ha att förrätta. Betjäningspersonalens arbetstid utfslles
sålunda icke som pa de flesta arbetsplatser av ett kontinuerligt, ofta
opaginerad Kontrollera mot PDF
9Q Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
synnerligen pressande arbete. I stället utfylles denna personals arbetstid avvissa
återkommande vilopauser. Det måste därför anses rimligt, att maximiarbetstiden
för denna personal sättes något högre än för övrig personal med
vanliga arbetsförhållanden. Att även den berörda personalen själv icke ar
främmande för denna uppfattning torde framgå därav, att vid kollektivavtalsuppgörelser
alltsedan 1920 betjäningspersonalen påtagit sig en längre
arbetstid än ekonomipersonalen. Den nuvarande lagens regler, som innebära
en genomsnittlig daglig arbetstid för betjäningspersonalen av 8V2 timmar,
förefalla rimliga. Att enbart av uniformitetsskäl genomdriva en ändring,
synes icke befogat.
Bestämmelsen i 4 § hotellarbetstidslagen om en dygnsmaximering av arbetstiden
till 11 timmar har i praktiken visat sig alltför osmidig. Särskilt
vid smärre företag kan det inte minst ur personalens synpunkt vara angeläget,
att någon dag i veckan denna maximiarbetstid kan överskridas med
någon timme. Öppethållningstiden om söndagarna uppgår t. ex. ofta till
endast 12 timmar. Om hela denna tid kunde pressas in på ett arbetsskift,
skulle detta innebära att endast ett skift av personalen behövde sysselsättas
om söndagarna, medan övrig del av personalen kunde få åtnjuta ledighet.
En uppmjukning av denna bestämmelse måste därför ur alla synpunkter
anses önskvärd.
På grund av det anförda få vi hemställa, att 1 § första stycket och 4 §
hotellarbetstidslagen måtte i enlighet med vad som yrkats i motionen II. 408
erhålla följande lydelse:
1 § första stycket.
Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare,
häri icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra
stycket avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad
annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid
tillämpning av lagen anses inbegripen i rörelsen.
4§-
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid än
att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, kommer att under
loppet av tre kalenderveckor uppgå beträffande arbetstagare, som har att
direkt betjäna allmänheten, till 153 timmar och i fråga om annan arbetstagare
till 144 timmar.
Under en tidrymd av tjugufyra timmar, räknat från klockan 6 på morgonen
ena dagen till samma tid påföljande dag, må arbetstiden ej överstiga
11 timmar. Dock må en gång varje vecka arbetstiden under en sådan tidrymd
uppgå till 12 timmar.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947
716794
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1947:213 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss ändring i 10 § uttagningsförordningen. s. 9 i texten