Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 27

1947-05-13 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:27, Andra lagutskottets utlåtande nr 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning au väckt motion om förlängd semester för arbetstagare,

som utför arbete, där silikosfara föreligger.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 251,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lundberg hemställt, att

»riksdagen må besluta, att i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare

med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete införes som punkt 6) arbete,

där silikosfara föreligger».

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för detta yrkande får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från medicinalstyrelsen, varjämte svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige beretts tillfälle att avgiva

yttrande över motionen. En redogörelse för innehållet i de inkomna yttrandena

lämnas i utlåtandet.

Enligt den allmänna semesterlagen, lagen den 29 juni 1945 om semester

(ändrad genom lag den 29 juni 1946), äger arbetstagare på grund av det arbete,

som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens

räkning, rätt att av denne erhålla semester. Semester utgår med en dag för

varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för

arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar, och med ytterligare

en halv dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren vid månadens ingång

ej fyllt aderton år. Dessutom skall förlängd semester utgå till vissa arbetstagare

enligt bestämmelser i en särskild lag, lagen den 29 juni 1946 om

förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete. 1 § i sistnämnda lag, vilken paragraf innehåller en uppräkning

av de slag av arbeten, i fråga om vilka lagen är tillämplig, har följande lydelse:
Semester,

vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall i den omfattning

som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,

därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för

dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktivt ämne.

Bihang till riksdagens protokoll 19''i7. .9 saml. 2 avd. Nr 27.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Motionären avser med sitt yrkande att genom ett tillägg till denna paragraf

utsträcka lagens tillämpningsområde att omfatta även arbete, där silikosfara

föreligger. Silikos är en sjukdom som även kallas stendammslunga.

I 2 § samma lag stadgas, att för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagare för arbetsgivarens räkning å minst sexton

dagar utfört i lagen avsett arbete, utgår semestern med en och en halv dag,

om arbetet är sådant, som omförmäles i 1 § under 1)—4), samt med tre

dagar om arbetet är sådanl, som omförmäles i 1 § under 5).

I det av 1942 års semesterkommitté år 1945 avgivna betänkande (SOU

1945: 59), vilket betänkande legat till grund för 1946 års semesterlagstiftning,

linnes det intaget en undersökning av medicine doktorn Axel Ahlmark rörande

arbetstagares rekreationsbehov ur medicinska synpunkter.

Beträffande arbeten, där risk för silikos (stendammslunga) föreligger, säges

i Ahlmarks undersökning bland annat följande:

För arbetare i stålgjuterier och stålgjutgodsrenserier framstår risken för

stendammslunga genom inandning av kvartsdamm som den väsentliga hälsofaran.

Genom tekniskt-profylaktiska åtgärder och periodiska läkarundersökningar

är emellertid denna risk numera betydligt förminskad. Vid undersökningarna

rönlgenfotograferas arbetarna med skilda tidsmellanrum, olika

långa allt efter arbetets riskfyllda art. Genom dessa röntgenkontroller avser

man bland annat att upptäcka en eventuellt uppkommen sjukdom redan på

ett tidigt stadium, varigenom vederbörande arbetare kan överföras till riskfritt

arbete och risken för ett fortskridande av sjukdomen betydligt förminskas.

Sjukdomens uppkomst är beroende av den inandade dammängden,

varför en semesterperiod till och med på flera veckors längd endast obetydligt

skulle minska risken för uppkomsten av stendammslunga. För de arbetare

däremot, som redan drabbats av sjukdomen, äro förhållandena i viss mån

annorlunda. För dem kan en tids ledighet säkerligen vara av nytta för hälsotillståndet.

Personal i stålgjuteri och stålgjutgodsrenserier arbeta ibland med andningsskydd

för att skydda sig mot dammet, vilket ökar den ansträngning,

som deras redan i vissa fall tunga arbete medför. Om därtill lägges att

arbetet ofta måste utföras i ett även ur övriga synpunkter mindre hygieniskt

arbetsklimat samt att arbetet i viss utsträckning sker i skiftgång torde grunderna

för dessa gruppers behov av ökad rekreation vara redovisade. Ingen

av de nu nämnda omständigheterna, förutom skiftesarbetet, synes emellertid

i och för sig utgöra tillräckligt motiv för förlängd semester ur medicinsk

synpunkt.

I stort sett samma synpunkter som ovan framhållits beträffande arbetare

i stålgjuterier och stålgjutgodsrenserier gälla även beträffande arbetare sysselsatta

med sandblästring.

Semesterkommittén anförde i sitt nyssnämnda betänkande bland annat

följande:

Det står för kommittén klart, att i den mån det genom medverkan av

arbetarskyddet eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygga

sådana skadliga verkningar, som orsakas av särskilt pressande eller hälso
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

3

farligt arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand böra

vidtagas. Åtgärder, som förhindra uppkomsten av skadeverkningar, måste

självfallet vara att föredraga framför sådana, som blott avse att upphäva

eller lindra följderna av redan inträdd skada. Det är emellertid givet, att man

blott i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar av arbetsförhållandena.

Vissa arbeten äro nämligen till sin natur sådana, att förebyggande

skyddsanordningar icke kunna vidtagas. Gruvarbete under jord, för

att taga ett exempel, anses särskilt påfrestande bland annat av den anledningen,

att det försiggår å instängd, osund arbetsplats under markytan. Detta

förhållande kan man tydligen icke komma till rätta med genom några

skyddsåtgärder. I fråga om vissa andra arbeten kan man på teknikens nuvarande

ståndpunkt icke alls eller blott delvis förhindra skadliga verkningar

av arbetsförhållandena; även med användande av de mest moderna skyddsåtgärder

uppkomma stegrade trötthetssymtom eller kvarstå i organismen

verkningar av giftiga eller eljest farliga ämnen. Den radikala utvägen att

förbjuda arbete, som genom sin särskilt pressande eller liälofarliga karaktär

är vådligt, kan blott undantagsvis tillgripas, enär andra samhälleliga intressen

ofta kräva att arbetet blir utfört.

Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i tortsättningen

att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden

drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. I de fall, dylika men genom

en längre tids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna eller i varje

fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt motiverad.

Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses vara förhållandet

i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador överhuvud icke påverkas

i gynnsam riktning av ens en tämligen lång tids avbrott i arbetet.

Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke ha någon verkan å de

sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga i mera framskridet

stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära synpunkter en längre

semester kan vara motiverad även i sådana fall som de sistnämnda.

1946 års semesterlagstiftning förelädes riksdagen genom propositionen nr

221. I denna proposition anförde föredragande statsrådet beträffande frågan

om en differentiering av semesterns längd bland annat följande:

En differentiering av semesterns längd efter behovssynpunkt har semesterkommittén

funnit böra ske med utgångspunkt från ett medicinskt bedömande.

Längre semester än två veckor bör enligt kommitténs mening tillkomma

sådana arbetstagare, vilka som en följd av sina arbetsförhållanden

drabbas av allvarligt men i fysiskt eller psykiskt avseende av beskaffenhet att

kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids

avbrott i arbetet. Som en ytterligare förutsättning för rätten till längre semester

har kommittén uppställt kravet, att åtgärder till förebyggande, helt

eller till väsentlig del, av menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen

kunna vidtagas. Vad kommittén sålunda anfört kan jag ansluta mig till.

Vidare anförde statsrådet i propositionen beträffande frågan om vilka

grupper av arbetstagare, som ansetts böra erhålla förlängd semester, bland

annat följande:

Semesterkommittén har vid angivandet av de grupper av arbetstagare, för

vilka förlängd semester ansetts böra utgå, varit relativt återhållsam. Detta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

utesluter givetvis icke, att förnyade undersökningar kunna giva vid handen,

att ytterligare grupper av arbetstagare ha ett så pressande eller hälsofarligt

arbete, att de böra i semesterhänseende jämställas med de grupper, för vilka

förlängd semester nu föreslås.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen nr 221, framhöll också

i sitt utlåtande nr 37, att det icke vore uteslutet, att förnyade undersökningar

kunde giva vid handen att ytterligare grupper av arbetstagare med

hänsyn till pressande eller hälsofarligt arbete borde erhålla förlängd semester.

I sitt yttrande över motionen har medicinalstyrelsen förklarat, att styrelsen

ansåge sig ur medicinsk synpunkt sakna anledning att tillstyrka bifall

till det genom motionen framlagda förslaget.

Medicinalstyrelsen har avgivit detta yttrande i anslutning till ett av medlemmen

av styrelsens vetenskapliga råd överläkaren Alf Westergren den

6 mars 1947 avgivet yttrande i ämnet. I sitt yttrande angående frågan om

förlängd semester vid arbete med silikosfara har Westergren anfört:

Någon medicinsk grund för tillstyrkande härav kan jag ej finna. Erfarenheten

visar att silikosexposition av viss omfattning under viss tid är av avgörande

betydelse, men intet skäl finnes att antaga, att uppehåll härvidlag

skulle vara av betydelse. Om silikos av mer än minimal omfattning utvecklats

(vilket dock efter numera genomförda profylaktiska åtgärder blir allt mer

ovanligt) kan sjukdomen fortskrida, även om exposition helt upphör.

Av ett visst värde med hänsyn till silikosprofylax torde däremot vara en

så vitt möjligt rationell behandling av infektionsprocessen, särskilt då dylika

av kronisk natur, inom övre lutvägar, svalg och munhåla (vilket säkerligen

är i hög grad försummat), men förlängd semester, eller t. o. m. »luftombyte»,

kan icke eller endast sällan beräknas vara av någon betydelse härvidlag.

Svenska arbetsgivareföreningen har avstyrkt motionen. I sitt yttrande har

föreningen framhållit, att det numera vidtages omfattande profylaktiska åtgärder

av såväl teknisk som medicinsk art till förhindrande av uppkomsten

av silikos. Det vore i varje fall numera icke riktigt att sjukdomen — såsom det

gjordes gällande i motionen — ofta upptäcktes på ett sent stadium.

Arbetsgivareföreningen har vidare i sitt yttrande anfört följande:

Semesterkommittén uttalade i sitt betänkande (s. 31) den uppfattningen,

att skäl förelåge för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren

till följd av arbetsförhållandena lede allvarligt men av beskaffenhet att kunna

avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids avbrott i

arbetet samt åtgärder till förebyggande helt eller till väsentlig del av menets

uppkomst icke stode till buds eller lämpligen kunde vidtagas. Till denna uppfattning

anslöt sig i propositionen nr 221 till 1946 års riksdag föredraganden

statsrådet Mossberg. Det synes nödvändigt för statsmakterna att hålla fast

vid denna principiella utgångspunkt, när det gäller att taga ställning till sådana

yrkanden som det nu framförda. Om man bedömer frågan från denna

synpunkt, torde det vara klart, att en förlängning av semestern för arbetare

i silikoshotade yrken icke är motiverad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

5

Föreningen vill dessutom framhålla följande beträffande den verkan en

förlängning av semestern för ifrågavarande grupper skulle ha för näringslivet.

Då en längre semester icke torde kunna på allvar ifrågasättas för andra

än särskilt utsatta arbetare, skulle endast mindre delar av arbetsstyrkorna

på de olika arbetsplatserna beröras av lagstiftningen. Differentieringen skulle

medföra produktionsrubbningar och därigenom bliva rätt dyrbar utan att

garanti funnes för att kostnaderna skulle bliva till nämnvärd nytta i kampen

mot sjukdomen. I regel torde nämligen ersättare för arbetare med längre

semester icke kunna anskaffas, utan många företag skulle ställas inför nödvändigheten

att hålla ifrågavarande arbetsavdelningar stängda för semester i

tre veckor. Att hålla exempelvis verkstadsindustrins gjuterier stängda en

vecka längre tid, än som föranledes av den vanliga arbetarsemestern, skulle

ur företagsekomisk och nationalekonomisk synpunkt vara mycket betänkligt.

Anordningen skulle uppenbarligen för övrigt medföra olägenheter för de

gjuteriarbetare, som icke kunde tillerkännas den längre semestern, då de

nämligen på detta sätt skulle riskera att årligen bliva permitterade en vecka

i samband med semestern. Vidare skulle i många fall driftsstopp uppkomma

i verkstadsavdelningar, som ha att fortsätta bearbetningen av gjutgodset.

Landsorganisationen i Sverige tillstyrker i sitt yttrande över motionen en

ingående utredning av frågan.

I yttrandet har landsorganisationen bland annat anfört:

Den grundläggande principen för 1946 års lagstiftning har varit att utökad

semester skall vara motiverad med hänsyn till hälsorisker, som icke kunna

åtkommas genom förebyggande arbetarskydd, och alltså icke med hänsyn

till olägenheter, som kunna avhjälpas medelst en ändamålsenlig anordning

av arbetet eller arbetslokalen, särskild skyddsutrustning eller annan teknisk

profylax. Vad — från denna synpunkt sett — speciellt angår silikosrisken

är det väl knappast antagligt att densamma skulle nämnvärt motverkas av en

från två till tre veckor förlängd semester.---

Förutom av den nyss angivna principen att fråga skall vara om ett skyddsbehov,

som icke kan tillgodoses genom förebyggande åtgärder, har gruppurvalet

i 1946 års lag bestämts med hänsyn till huruvida arbetet objektivt

och typiskt sett vore så avsevärt mycket mera pressande eller hälsofarligt att

det framför andra arbeten motiverar en förlängd semester. Det är, om ställning

till motionärens yrkande skall tagas med tillämpning av dessa grunder

för urvalet, självklart ytterst svårt att utan utredning bedöma, om silikoshotat

arbete är av den karaktär att det i fråga om semesterbehovet bör likställas

med de i lagen upptagna arbetena framför de övriga, nu icke privilegierade

arbeten, vilka omfattades av semesterkommitténs medicinska undersökning.

Den allvarliga karaktär hos silikosen — specifikt utmärkande för

denna yrkessjukdom — som består i omöjligheten praktiskt taget att häva

sjukdomen, sedan arbetaren en gång drabbats av densamma, anser landsorganisationen

emellertid i och för sig motivera en ingående utredning i saken.

Resultatet av en dylik utredning torde visserligen komma att bekräfta semesterkommitténs

uppfattning att en förlängd semester såsom medel i bekämpandet

av silikosen äger endast en underordnad betydelse i jämförelse med

förebyggande åtgärder av teknisk natur resp. fortlöpande medicinsk kontroll.

Kommittén ansåg sig ju dock, såsom framgått, icke kunna utesluta att eu

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Ulskollct.

förlängning av semestern för hithörande arbetare i viss mån skulle minska

uppkomstrisken, och beträffande redan drabbade arbetare ansågs en förlängd

semester säkerligen vara av nytta för hälsotillståndet.

Att en eventuell komplettering av lagen föregås av utredning är även motiverat

med hänsyn till tillämpningsområdet för en lagregel i ämnet.

Silikos eller stendammslunga är en utpräglad yrkessjukdom. Sjukdomen

har en ytterst allvarlig karaktär och torde icke kunna direkt angripas med

några nu kända behandlingsmetoder. Svenska arbetsgivareföreningen har i

i sitt yttrande framhållit, att det numera vidtages omfattande profylaktiska

åtgärder av såväl teknisk som medicinsk art till förhindrande av sjukdomens

uppkomst. Utskottet vill understryka vikten av dessa profylaktiska åtgärder.

Det är uppenbarligen ur alla synpunkter av den största betydelse att åtgärder

vidtagas som förhindra uppkomsten av silikos. Hittills har det emellertid icke

varit möjligt att effektivt förhindra sjukdomens uppkomst. En radikal utväg

hade givetvis varit att förbjuda sådana arbeten som kunna förorsaka silikos.

Detta torde emellertid icke vara möjligt. Samhälleliga intressen kräva att även

de arbeten som kunna förorsaka silikos bliva utförda. Det är ur denna synpunkt

rimligt att från samhällets sida vidtagas åtgärder för att — i den mån

uppkomsten av silikos icke kan förhindras — lindra de men som sjukdomen

medför.

För den arbetstagare, som är sysselsatt med silikosfarligt arbete, torde redan

vetskapen om sjukdomsrisken innebära en betydande psykisk press. Har

arbetstagaren drabbats av silikos. medför detta i de flesta fall även fysiska påfrestningar.

I förevarande motion hemställes om ökad semester för de arbetstagare, som

äro sysselsatta med arbeten, där silikosfara föreligger. Medicine doktorn Axel

Ahlmark framhåller i sin ovan omnämnda undersökning rörande arbetstagares

semesterbehov, att sjukdomens uppkomst är beroende av den inandade

dammängden, varför en semesterperiod till och med på flera veckors längd

endast obetydligt skulle minska risken för uppkomsten av silikos, men att

för de arbetare, som redan drabbats av sjukdomen, en tids ledighet säkerligen

skulle vara till nytta för hälsotillståndet. Oaktat således en förlängd semester

knappast skulle vara av någon nämnvärd betydelse till förhindrande av uppkomsten

av silikos, tala enligt utskottets mening starka skäl för en utredning

av frågan om ökad ledighet för arbetstagare, som äro sysselsatta med arbeten,

där silikosfara föreligger. En ökad ledighet får anses befogad, därest

den kan medföra en mera avsevärd lindring i de men som silikosen förorsakar

eller stärka arbetstagarnas motståndskraft mot silikosens följdverkningar.

Oberoende härav synes det emellertid böra övervägas, huruvida icke

förhållandena vid de arbeten, där silikosfara föreligger, i och för sig motivera

att arbetstagarna som kompensation för sjukdomen eller sjukdomsfaran erhålla

ökad ledighet. Samtidigt bör utredas, om ifrågavarande arbetstagare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

t

böra erhålla den ökade ledigheten i form av ökad semester eller i form av

minskad arbetstid per dag eller vecka. Utskottet förutsätter, att den eventuellt

ökade ledigheten icke ordnas på ett sådant sätt, att de ekonomiska konsekvenserna

därav drabba arbetstagarna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta

om en skyndsam utredning beträffande frågan om ökad ledighet

i form av ökad semester eller kortare arbetstid per dag eller

vecka för de arbetstagare, som äro sysselsatta med arbeten, där

silikosfara föreligger, samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 13 maj 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hage*, Sten*, fröken

Andersson*, herr Uhlén, fröken Osvald* och herr Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Holm*, Larsson i Östersund,

Jacobsson i Igelsbo, Carlsson i Bakeröd. Andersson i Eskilstuna*, fru

Boman och herr Lundberg.

* E j närvarande vid ntlåtandeis justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag, Stockholm 1947

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:247 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om förlängd semester för arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger. a1 i texten