Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar m. m.

1947-06-03 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:37, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

1

Nr 37.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av

frågan om full ersättning till kringliggande bygd

för skador i anledning av vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar m. m.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 308,

vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Jönsson i Bossbol och Hedlund

i Rådom hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om allsidig utredning av dels frågan om full ersättning till den kringliggande

bygden för skador i anledning av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar

och dels frågan om lämpligheten att i vissa fall lämna gottgörelse

i form av kraft för dämningsskador.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från vattenrättsdomarna i Norrbygdens, österbygdens,

Söderbygdens och Yästerbygdens vattendomstolar, länsstyrelserna i Västernorr

lands och Jämtlands län samt vattenfallsstyrelsen, varjämte svenska vattenkraftföreningen,

svenska landskommunernas förbund och Sveriges lantbruksförbund

beretts tillfälle avgiva yttrande över motionen. Vattenrättsdomarna

i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ha avgivit gemensamt

yttrande.

Gällande rätt.

V att enlag en den 28 juni 1918 innehåller regler i 2 kapitlet om byggande

i vatten och i 3 kapitlet om vattenreglering. Det följande 4 kapitlet handlar

om särskilda villkor beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar.

Bestämmelserna om ersättning ha intagits i 9 kapitlet. De processuella

reglerna återfinnas i 11 kapitlet.

Vad som förstås med byggande i vatten angives i 2 kapitlet 1 §. Där

talas till en början om uppförande av damm, bro, brygga, vall, hus eller annan

anläggning ävensom verkställande av fyllning eller pålning i vattendrag, sjö

eller mindre vattensamling eller havet eller ock på land så nära strandbrädden,

att inverkan kan ske på vattenståndet. Till byggande i vatten hänföres även

varje ändrings- eller reparationsarbete å byggnad av angiven beskaffenhet

nedom högsta kända vattenståndet. Vidare uttalas i paragrafen, att vad i vatenlagen

stadgas om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om bortledande av vatten ur vattenområde, som ovan nämnts, grävning

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 saml. 2 avd. Nr 37. 129917 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

och sprängning i sådant vattenområde samt annan åtgärd till förändring av

vattnets djup eller läge därstädes.

Ett vattenbyggnadsföretag må på vissa villkor genomföras, oaktat därvid

vidtages åtgärd, som vållar intrång i annans rätt. Bestämmelser härom återfinnas

i 2 kapitlet 3 §. Enligt första stycket i denna paragraf må ingen bygga

i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång

göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan av byggnaden eller

den del därav, som föranleder skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av

byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada

och det intrång, som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget

å annan egendom. I byggnadskostnaden skall inräknas det belopp,

vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig egendom må skattas.

Från den angivna regeln stadgas i andra och tredje styckena av nämnda 3 §

undantag i två riktningar av hänsyn till intressen av allmän natur. Sålunda

föreskrives i andra stycket att, oaktat nyttan av vattenbyggnad uppgår till

värde, som nyss sagts, företaget likväl icke må komma till stånd, därest det

skulle ha till följd, att ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina bostäder,

eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många ha uppehälle,

måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas, eller att odlad jord

till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sättes under vatten eller

eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring av större betydenhet lider

väsentligt förfång. Detsamma gäller, där genom byggande i vatten skulle förorsakas

sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt

minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller

växtvärld är att befara. Å andra sidan har jämlikt tredje stycket Konungen

tillagts befogenhet att, utan hinder av vad i första och andra styckena sägs,

lämna medgivande i viss ordning till byggnaden. Såsom förutsättning härför

gäller, att företaget prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller

för orten eller eljest från allmän synpunkt.

I 2 kapitlet 12 § första stycket skyddas vissa andra allmänna intressen. Där

stadgas nämligen, att ej må så byggas i vatten, att menlig inverkan på klimatet

eller på allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd

mån förnärmas.

Särskilda stadganden finnas i 2 kapitlet 11 § om byggande i allmän farled

och allmän flottled.

Prövning, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske, verkställes

av vattendomstol (2 kapitlet 20 §). Om vid sådan prövning vattendomstolen

finner, att tillämnad byggnad med hänsyn till stadgandet i 2 kapitlet

3 § tredje stycket bör tillåtas, skall frågan därom av domstolen hemställas

Konungens avgörande. Enligt 4 kapitlet 13 § har Konungen tillagts även

en allmän prövningsrätt beträffande vissa mera betydande vattenregleringsföretags

tillåtlighet av hänsyn till allmänna intressen. Så är i första hand

förhållandet i fråga om reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna

Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan. Detsamma

gäller beträffande annan vattenreglering som med hänsyn till dess in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

verkan på vattnets avrinning är av synnerlig omfattning, såframt Konungen

förbehåller sig sådan prövning. Prövningen omfattar även, huruvida särskilda

villkor böra föreskrivas för regleringsföretagets utförande.

De vattenregleringarna motstående intressena av enskild och allmän natur

tillgodoses på flerahanda sätt i vattenlagen.

I fråga om ersättningsskyldighet gentemot enskild och om olika

former av ersättning därvidlag ges besked i 9 kapitlet. I 9 kapitlet 1 § föreskrives,

att den, som enligt lagen medgivits rätt att vidtaga åtgärd, varigenom

annans egendom lider skada eller intrång, är skyldig gälda ersättning för förorsakad

förlust, skada eller intrång. Vid avgörande, huruvida skada uppkommer,

skall enligt 9 kapitlet 8 § hänsyn tagas jämväl till skada eller lidande av

annan beskaffenhet än rent ekonomisk. Vidare stadgas i 9 kapitlet 3 §, att där

genom vattenuppdämning eller annan åtgärd hel fastighet eller del därav

varder onyttig för ägaren eller synnerligt men vid begagnandet därav uppkommer,

skall, om ägaren fordrar det, hela fastigheten eller den särskilda delen

lösas. Om genom dylik åtgärd begagnandet av fastighet försvåras eller fördyras,

skall, i den mån fastigheten ej löses, sådan skada ersättas.

Ersättningen utgår jämlikt 9 kapitlet 1 § andra stycket i princip i penningar

men kan utgå medelst kraftöverföring ävensom vid vattentäkt i form av tillhandahållande

av vatten. Parterna ha dock frihet att avtala om annan lämplig

form av ersättning.

Ersättning i penningar för skada till följd av vattenreglering utgår med

engångsbelopp enligt 9 kapitlet 47 §. Ersättning i penningar skall vidare jämlikt

9 kapitlet 49 § i princip bestämmas till belopp, motsvarande full gottgörelse

för skada eller intrång, som föranletts av åtgärden. Dock skall för

vissa i 9 kapitlet 48 § angivna fall ersättningen beräknas till fulla värdet och

hälften därutöver. Denna förhöjda beräkningsgrund skall tillämpas bland

annat i fråga om mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å mark till

följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena.

Kraftöverföring ifrågakommer enligt 9 kapitlet 13 § endast såsom ersättning

för annan tillhörig vattenkraft. Frikraft utgår däremot icke som ersättning

för exempelvis dämningsskada. Enligt huvudregeln kan i sistnämnda fall

blott ersättning i penningar ifrågakomma, om ej annat avtalats.

Utöver ersättningsskyldighet varom nu nämnts kan företagare åläggas vissa

förpliktelser av allmän natur. I fråga om åtgärder till fiskets skydd

finnas regler i 2 kapitlet 8—10 §§. Därvid stadgas i 2 kapitlet 10 §, att om

byggnad verkställes, varigenom de naturliga vattenståndsförhållandena ändras,

byggnadens ägare skall vara pliktig att till befrämjande av fisket inom landet

erlägga viss årlig fiskeavgift, så länge byggnaden bibehålies.

I förevarande sammanhang äro av särskild betydelse reglerna om bygdekraft

i samband med kraftanläggningar och om regleringsavgifter i samband

med vattenregleringar.

Bestämmelserna om bygdekraft återfinnas i 4 kapitlet 1—4 §§. Under 1 §

stadgas att, där strömfall varder bebyggt jämlikt vattenlagen och den vattenkraft,

som vid oreglerat lågvatten kan uttagas vid byggnaden, uppgår till minst

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

500 turbinhästkrafter, byggnadens ägare skall vara pliktig att tillhandahålla

intill en tiondel av den årliga kraftmängd, som kan uttagas vid kraftverket, för

tillgodoseende av vissa behov inom den kringliggande bygden. Storleken av

nämnda andel bestämmes av vattendomstolen. Därvid skall hänsyn tagas dels

till omfattningen av den rätt, anläggningens ägare erhållit att för vattenkraftens

tillgodogörande förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden,

dels ock å ena sidan till det behov av kraft, som inom bygden redan

föreligger eller i en nära framtid är att motse, och å andra sidan till den tillgång

på kraft, som må eljest vara att påräkna för ändamålet. Avgörandet gäller

för tjugu år i sänder. 2 och 3 §§ avse skyldighet att tillhandahålla bygdekraft

i vissa särskilda fall, vilka äga samband med byggande i vatten enligt äldre

lag. I 4 § hänvisas den, som vill komma i åtnjutande av bygdekraft, att göra

ansökan därom hos vattendomstolen. Därutöver meddelas i denna paragraf i

huvudsak följande föreskrifter. Där ej annorlunda överenskommes, är ägaren

icke pliktig att tillhandahålla sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen

delgivits honom. Kraften skall efter vattendomstolens bestämmande

uttagas antingen vid kraftstationen eller, där det lämpligen kan ske, å ägaren

tillhörig ledning. I den mån kraft, varom nu är fi''åga, tages i anspråk skall

ersättning därför givas med det belopp, som motsvarar ägarens självkostnad

med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. I fråga om storleken av

nämnda ersättning ävensom villkoren i övrigt för kraftens tillhandahållande

skall vattendomstolen meddela bestämmelser i samband med beslut i anledning

av ansökningen.

I fråga om regleringsavgifterna innehålla 4 kapitlet 14—15 §§ efter lagändring

1944 följande. Enligt 14 § skall —- om genom reglering enligt vattenlagen

den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen

utföres, ökas med i medeltal femhundra turbinhästkrafter -—- ägare av

sådant strömfall vara pliktig att erlägga en årlig avgift. Denna bestämmes till

minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, varmed genom

regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad.

Avgifter skola också utgå, om vattenregleringen medför sådan ändring av vattenföringen

under året, att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare

sätt. Även ägare till strömfall, som icke deltager i regleringen men

för vilket denna medför båtnad av nyss angivet slag, kan åläggas gälda regleringsavgift.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt

för varje strömfall. Därvid bör hänsyn tagas dels till den större eller mindre

förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget

förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för

den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som

är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt

strömfall. Även här gäller avgörandet för tjugu år i sänder. I fråga om

användningen av influtna avgifter stadgas i 15 §, att de skola användas dels

till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom

företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, så

ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende

s. 5 Kontrollera mot PDF

I

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets

främjande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång

till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri

eller eljest för befolkningens behov. Föreskrifter angående indrivningen och

användningen av ifrågavarande avgifter ha meddelats genom särskilda författningar.

Från riksräkenskapsverket har utskottet införskaffat de senaste tillgängliga

siffrorna för influtna regleringsavgifter och deras användning. Till jämförelse

intagas i nedanstående tabell även siffror för tiden före lagändringen 1944,

närmast avseende budgetåret 1942/43.

Budgetåret 1942/43 Budgetåret 1945/46

Kronor Kronor

Inkomster Utgifter Inkomster Utgifter

Östergötlands län............ 6185:75 5 430:99

•Jönköpings län .............. 6 050:02 6157:68

Älvsborgs län................ 9913: 23 10532: 69

Kopparbergs län ............ 11 924:77 12119:08

Västernorrlands län ........ 2 251:57 2 275:43

Jämtlands län................ 13 910: 25 88 030: 95

Norrbottens län.............. 48 947: 56 8 654:11 49 691: 71 61 411: 05

Summa kronor 99183:15 8 654:11 174 238:53 61411:05

Av de processuella bestämmelserna i 11 kapitlet skall här återgivas

regeln i 35 § 1 mom. om rättshjälp till enskilda sakägare i sådana ansökningsmål,

som avse byggande i vatten. Om i sådant mål talan föres av allmänt

ombud, som utsetts av kammarkollegiet för tillgodoseende av de allmänna intressen,

som kunna vara i fråga, åligger det ombudet att på begäran tillhandagå

dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet

av deras rätt. Menar part, att på grund av företagets omfattning eller eljest

åliggande av nu nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, äger

han göra anmälan därom hos vederbörande länsstyrelse, som kan, där så prövas

erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas rätt, förordna särskild person

att på sätt nyss nämnts biträda dem.

De nu återgivna reglerna ha delvis satts ur tillämpning provisoriskt genom

lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

För innehållet i denna lag har utskottet nyligen redogjort närmare

i sitt utlåtande nr 29 till innevarande riksdag, till vilket utlåtande utskottet

får hänvisa (se s. 1—3).

Frågans tidigare behandling.

Vid 1942 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund

m. fl. en motion, nr 74, vari framfördes frågan, huruvida då gällande

vattenlagstiftning kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade

anspråk på ersättning för de av vattenbyggnadsföretag föranledda skador

och olägenheter, som drabba mera samhälleligt och allmänt. I samband

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

''

Andra lagutskottets utlutande nr 37.

härmed ifrågasattes från motionärernas sida jämväl att i vidare mån än hittills

skett låta den kringliggande bygden och länet bliva delaktiga av de ofta betydande

värden, som utvunnes vid dylika företag. Motionen utmynnade i hemställan,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning

av i motionen berörda frågor. I motionen uttalades den önskan, att vid en

blivande utredning i främsta rummet de nu gällande bestämmelserna om bygdekraft,

vilka motionärerna funne mindre ändamålsenliga, gjordes till föremål

för översyn. Med motionsyrkandet åsyftades därjämte att få till stånd en omarbetning

av de dåvarande föreskrifterna rörande regleringsavgifter, så att

dessa i vidgad utsträckning kunde tagas i anspråk för allmänna ändamål.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 35 i anledning av motionen

bland annat följande.

Yad härefter angår det i motionen mera direkt berörda spörsmålet om införande

i vattenlagen av ändrade bestämmelser i syfte att i samband med byggande

i vatten taga ökad hänsyn till vissa för den omgivande bygden gemensamma

intressen, må till en början erinras, att dessa intressen helt naturligt

kunna komma i en viss motsatsställning till sådana med vattendragen förbundna

offentliga intressen, vilka mera allmänt anknyta till riket i dess helhet.

Vidare kunna i fråga om utnyttjande av vattenkraft ekonomiska och ideella

krav göra sig gällande mot varandra. I motionen har såsom exempel på behov,

vilka särskilt borde tillgodoses, nämnts behovet av allmän elektrifiering samt

av kompensation för genom kraftföretag skövlade skönhetsvärden.

Såsom förut framhållits hava de med bygden sammanhängande intressena

vunnit visst beaktande i vattenlagen genom bland annat bestämmelser om

bygdekraft och regleringsavgifter. Mot sistnämnda bestämmelser sådana dessa

för närvarande äro utformade hava i vissa av de till utskottet inkomna yttrandena

riktats anmärkningar delvis även ur andra synpunkter än dem motionärerna

anlagt.

Beträffande bygdekraftinstitutet har sålunda bland annat framhållits, att

bestämmelserna härom visat sig vara otillfredsställande i flera hänseenden, i

det de giva alltför liten ledning vid besvarandet av en mängd uppkommande

frågor. Nämnda förhållande har ansetts utgöra bidragande orsak till den

ytterst ringa användning, sonr bygdekraftinstitutet fått. I detta sammanhang

må nämnas att, såvitt känt, endast i ett fall förekommit saklig prövning av ansökning

om utbekommande av bygdekraft. Med anledning av de anmärkningar

som förekommit har i ett yttrande till och med uppställts den frågan, om överhuvud

detta institut bör bibehållas i sin nuvarande utformning eller om icke

i stället andra utvägar böra prövas för att bereda möjligheter för befolkningen

inom den bygd, varom fråga är i det särskilda fallet, att erhålla kraft för

skäliga kostnader.

Vad angår stadgandena om regleringsavgifter hava dessa givit anledning

till erinringar såväl beträffande grunden för avgiftsskyldigheten som i fråga

om avgifternas storlek och användning. I förstnämnda hänseende har bland

annat framhållits, att beloppet av ifrågavarande avgifter icke, såsom skäligt

vore, bestämdes i förhållande till båtnaden av det regleringsföretag, som

komme i fråga, utan i stället anknutits till ökningen i vattenkraft. På detta

sätt undginge de regleringsföretag helt avgiftsplikt, vid vilka båtnaden utgjordes

av en lämpligare fördelning till olika perioder av tillgänglig kraft.

Enligt utskottets mening är ett närmare ställningstagande till det komplex

av frågor, sonr i anslutning till det nu sagda framställa sig för besvarande,

icke möjligt utan en ingående och allsidig utredning av de här berörda insti
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

tuten angående bygdekraft och regleringsavgifter. Med hänsyn till vikten av

de intressen sona komma i fråga samt till arten av de anmärkningar, som

riktats mot nu gällande bestämmelser på området, vill utskottet för sin del

föreslå, att en dylik utredning snarast kommer till stånd.

Utskottets hemställan till riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära utredning

bland annat av frågan, huruvida de i vattenlagen upptagna bestämmelserna om

bygdekraft och regleringsavgifter kunde anses tillfyllest för det med dem avsedda

syftet, bifölls av riksdagen.

I anledning av denna riksdagens framställning upprättades i justitiedepartementet

en den 28 december 1942 dagtecknad promemoria angående ändring i

vattenlagens bestämmelser om regleringsavgifter. I promemorian framställdes

förslag om ändring i flera hänseenden av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgifter.

Enligt förslaget skulle sålunda regleringsavgifternas belopp bestämmas

i första hand med hänsyn till bygdens behov, ehuru med beaktande

jämväl av den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden

som förorsakas genom företaget, den olägenhet eller fördel vilken

uppkommer för den kringliggande bygden, den större eller mindre kostnad

som är förenad med företaget samt företagets ekonomiska betydelse för varje

särskilt strömfall. Beträffande latituden för regleringsavgifterna föreslogs, att

den övre gränsen skulle höjas från 3 till 4 kronor för varje vunnen turbinhästkraft.

I syfte särskilt att åstadkomma större rättvisa olika strömfallsägare

emellan skulle vidare regleringsavgift utgå ej blott för ökning av den uttagbara

vattenkraften i strömfall utan även med anledning av förhöjning av den uttagbara

vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen under året,

d. v. s. för förvandling av sekunda kraft till prima. Förslaget avsåg vidare

att avskaffa den oegentligheten, att regleringsavgift kunde åläggas endast

strömfall, för vars räkning regleringen utfördes. Enligt förslaget skulle fördenskull

särskild talan om utgivande av regleringsavgift kunna föras mot ägare

av strömfall, vilken eljest har sådan båtnad som förutsattes för att regleringsavgift

skall utgå. Regleringsavgift skulle utgå jämväl vid s. k. profilreglering.

I fråga om användningen av regleringsavgifterna föreslogs slutligen den

betydelsefulla ändringen, att avgifterna helt skulle användas till bygdens behov

i stället för att i första hand användas för avhjälpande av skador och dylikt.

I den på grundval av promemorian framlagda propositionen nr 169 till 1944

års riksdag godtogs i huvudsak endast tre av promemorians förslag, nämligen

i fråga om uttagande av regleringsavgift också vid förhöjning av den förut uttagbara

kraftens värde, uttagande av avgift även av ägare till i regleringen

icke deltagande strömfall, för vilket regleringen dock vore till båtnad, samt

beträffande regleringsavgifternas användning.

På hemställan av andra lagutskottet, som i anledning av propositionen avgav

utlåtande nr 33, biföll riksdagen propositionen.

Sedan riksdagen i skrivelse den 12 maj 1942 (nr 199) begärt utredning

rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hit
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

tills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med

elektrisk kraft, tillkallade chefen för handelsdepartementet den 23 januari

1943 jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 december 1942 sakkunniga

med uppdrag att verkställa utredning i sistnämnda hänseende. De sakkunniga

ha sedermera antagit benämningen elkraftutredningen av 1943. I direktiven

för utredningen framhölls bland annat, att det måhända kunde komma att

visa sig, att kraftförsörjningen inom vissa delar av landet skulle kunna avsevärt

förbättras genom en skärpning eller utvidgad tillämpning av bestämmelserna

om skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla bygdekraft.

I skrivelse den 10 maj 1947 till chefen för kommunikationsdepartementet

har utredningen hemställt, att den fortsatta handläggningen av frågan om

bygdekraftinstitutets omarbetning måtte överlämnas till nedannämnda utredning

rörande vissa ändringar i vattenlagen. Vid skrivelsen hade fogats en

promemoria angående elkraftutredningens synpunkter på frågorna om bygdekraftinstitutets

betydelse för kraftförsörjningen och om dess framtida utformning.

Nyssnämnda utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen tillkallades

av chefen för justitiedepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den

23 november 1945 med uppgift att föreslå ändringar i vattenlagen i syfte att

vinna snabbare prövning av frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags

tillåtlighet m. m.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 17 december 1943 och den 18

februari 1944 tillkallades av chefen för jordbruksdepartementet norrlandskommittén.

I dess synnerligen omfattande direktiv uttalas inledningsvis, att med

hänsyn till jordbrukets och skogsbrukets dominerande ställning i Norrland

en av de viktigaste uppgifterna för kommittén skulle bliva att undersöka möjligheterna

att effektivisera dessa näringsgrenar. Vidare framhålles, att en av

Norrlands naturtillgångar, som icke syntes ha utnyttjats i den utsträckning

så kunnat ske, vore vattenkraften. Det borde därför undersökas, om på detta

område ytterligare framsteg kunde göras.

För fullgörande av utredningsuppdraget har norrlandskommitténs ledamöter

uppdelats på sektioner, däribland en sektion för handläggning av industri- och

kommunikationsfrågor.

Under § 45 ha riksdagens revisorer i sin berättelse om den år 1946 av dem

verkställda granskningen av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 behandlat

vissa kraftstationsbyggen och sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde. Utskottet

får hänvisa till berättelsen (se del I s. 250—260).

Revisorerna anvisa vissa åtgärder för avhjälpande av kvarstående, för ortsbefolkningen

ogynnsamma verkningar av ifrågavarande vattenregleringar. Av

dessa ha följande intresse i förevarande sammanhang. Frågan om en omfördelning

av skatteunderlaget berörda kommuner emellan bör utredas. Ett delvis

förändrat utbetalningsförfarande beträffande regleringsavgifterna ifråga
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

sättes. Vid bestämmande eller omprövning av den angelägenhetsgrad, som i

vederbörande myndigheters flerårsplaner tillerkänts olika vägbyggnadsföretag,

bör skälig hänsyn tagas till särskilt omfattande ingrepp i bygdens liv på

grund av vattenregleringar. Av stort värde synes vara särskilt för ortsbefolkningen,

att från det allmännas sida i större utsträckning lämnas såväl upplysningar

rörande regleringsföretags verkningar som ock sakkunniga råd angående

gottgörelse för uppkomna skador och därmed sammanhängande frågor.

I anledning av revisorernas uttalanden ha yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen,

länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län,

lantbruksstyrelsen samt svenska vattenkraftföreningen (se härom berättelsen

del II s. 246—258).

Yttranden över motionen.

I några yttranden har lämnats en redogörelse för det allmänna läget

i berörda bygder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför härom följande.

Flera vattendrag inom Jämtlands län och till dem angränsande områden

ha genom de senare årens omfattande reglerings- och kraftverksanläggningar

undergått genomgripande förändringar, som inom vissa trakter alltjämt pågå

och än ytterligare komma att fortsättas. Följderna härav äro för närvarande

oöverskådliga. Vad man emellertid omedelbart kan konstatera är vattenfallens

och strömmarnas förvandling i vissa fall till fula raviner och tillkomsten av

nya stora lugnvattenområden med starkt växlande vattenstånd samt milslånga

breda ledningsgator genom värdefulla skogstrakter. Det kan ock därjämte

fastslås, att genom regleringarna betydande odlade markområden och skogsarealer

spolieras och icke vidare kunna giva någon avkastning, att kommunikationsmöjligheterna

i hög grad försämras samt att fisket, som är av den allra

största betydelse såväl från försörjningssynpunkt som för befolkningens trivsel,

trots alla välmenta åtgärder på många håll går förlorat eller i varje fall

avsevärt skadas. Vad man icke med någon grad av säkerhet kan bedöma äro

de verkningar, som dessa ingripanden i naturen kunna medföra med hänsyn

till klimatet och vad därmed sammanhänger. A andra sidan kan man med

visshet fastslå, att de ekonomiska förmåner, som genom de stora regleringarna

och kraftverksföretagen tillföras framför allt vårt lands sydligare och mera

tätbefolkade trakter samt landets industri, äro av utomordentlig storlek och

betydelse. Under sådana förhållanden synes det uppenbart, att de bygder,

som äro utsatta för dessa radikala och omstörtande ingrepp i sin natur men

endast i ringa utsträckning kunna tillgodogöra sig fördelarna av förvandlingen,

böra i möjligaste mån beredas kompensation för vad som genom företagen ut-''

vinnes, huvudsakligen andra trakter till förmån, och till fullo ersättas för alla

därav uppkommande skador och olägenheter. Sett från denna synpunkt kan

länsstyrelsen ej finna annat än att ytterligare åtgärder måste vidtagas för en

fylligare kompensation till de s. 1c. regleringsbygderna än den som kan uppnås

med nuvarande lagstiftning. Det är icke heller tillräckligt att för de skador

och olägenheter, som för all framtid vållas, enskilt och allmänt, lämna engångsersättningar,

till på köpet i en osäker penningvaluta, som i regel konsumeras

av den nu levande generationen. Annan ordning för ersättningarna

bör övervägas och respektive bygder i sin helhet lämnas för framtiden bestående

förmåner, enär fara eljest föreligger för en utglesning av berörda bygders

befolkning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Länsstyrelsen finner på anförda skäl önskvärt, att problemet i sin helhet

på nytt utredes och överväges, och tillstyrker därför livligt den i motionen

föreslagna utredningen.

Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande gjort en sammanställning

över uppgifter, som förbundet i sin tur införskaffat från ett antal

med vattenregleringsfrågor förtrogna kommunalmän i Jokkmokks, Vilhelmina,

Tåsjö och Undersåkers kommuner. Denna sammanställning har följande

innehåll.

Jokkmokks kommunalnämnd har framhållit att för skador i samband med

vattenregleringar lämnade ersättningar icke täckt alla följ dskador, som uppdämningarna

fört med sig. Fall ha inträffat, där ägare av jordbruksfastighet

planerat avflyttning från sin fastighet, därför att uppdämningen förorsakat

så stora besvärligheter att ett kvarboende icke ansetts möjligt. Genom jordbrukets

nedläggande drabbas då bygden av förlust bestående av minskade

arbetstillfällen och minskat skatteunderlag. I ett särskilt yttrande har kommunalnämnden

vidare påtalat, att nämnda ersättningar för närvarande ofta

användas för andra ändamål än som avsetts. Nämnden anser därför att normerna

för ersättningen böra omarbetas på sådant sätt att ersättningarna

komma fastigheten till godo. Detta skulle kunna ske om viss del av det utdömda

skadebeloppet reserverades för ändamål, som komme hela det berörda

området (älvdalen, bygden) till godo såsom nyodlingar, vägbyggnader,

ledningar för kraftförsörjningen, fiskodlingsåtgärder och dylikt.

I det från Vilhelmina ingångna yttrandet har vederbörande uttalat, att det

sjunkande penningvärdet omöjliggör för de skadelidande att skaffa ersättning

för förstörda byggnader etc. Exempel anföras på ersättningar som ej

ens täckt rivningskostnaderna. Uppgiftslämnaren fortsätter: »Beträffande

den odlade marken, så kunna ej heller nu erbjudna ersättningar anses skäliga,

de ligga ej heller inom rimliga dagsvärden. På en fastighet kan ladugården

bli till hälften för stor efter regleringens genomförande, då en avsevärd del

av ägorna komma att läggas under vatten. Ägaren har här ett kapital, som

ej ger något, samma är förhållandet med andra ekonomibyggnader, maskiner,

redskap m. m. I de fall nyodlingsmöjligheter finnas kan ju skadan repareras

genom nyodling, men där sådana möjligheter saknas eller äro starkt beskurna,

får fastigheten ett avsevärt lägre värde som framtida jordbruk utan

att förlusten klart kan fixeras. För dem som få sina fastigheter så raserade

genom dämningen, att de måste köpa nya på annan ort, dröjer det minst två

år, innan de kommit tillrätta på sina nya platser och inkomsterna blivit normala.

Sådant är svårt att siffermässigt bevisa, men är dock ett klart faktum.

Samfärdseln i övrigt försvåras. I våra dagar är landsbygden särskilt känslig

för avfolkning. En ort, som beröres av ett sådant omfattande dämningsföretag,

kan helt avfolkas. Det är nämligen icke längre möjligt eller önskvärt

med enstaka, ensligt belägna gårdar i bygderna. Detta omöjliggör hållandet

av skolor på rimliga avstånd. På grund av den ringa trafiken i framtiden

kunna nödiga vägförbindelser, som nu finnas, slopas och vägunderhållet indragas.

Skadeverkningarna på fisket äro ej helt utredda, men föreligga. Åtminstone

är detta fallet där sänkningar och upprensningar av älvar förekomma.

Vojmån torde få ringa värde som fiskevatten efter upprensningen. Man avser

att kompensera insjöfisket genom inplanteringar av yngel, men med vilket

resultat är svårt att säga.

Nedläggning av virke å sjöar och älvar kan ej förekomma på vintrarna,

vilket i hög grad kommer att verka fördyrande för skogsbruket. För dem, som

bo så till att de måste färdas efter dessa sjöar, anses det mycket problema
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

tiskt till och med bland vattenfallsstyrelsens experter om det blir möjligt att

färdas de gamla vintervägarna.

Av det summariskt sagda torde framgå, vad det betyder både för enskilda

och för bygden om vidsträckta områden skulle utplånas eller starkt reduceras.

Yojmsjöbygden håller nu på att elektrifieras och villkoren, som angivas här

nedan, belysa hur dyrbart det för den enskilde blir att få el-kraft. Ändå har

icke alla byar kunnat komma med på grund av alltför höga kostnader. Den

bildade distributionsföreningen ombesörjer ledningarnas framdragande och

distribuerar av staten inköpt el-kraft. Yid beräknandet av de enskilda medlemmarnas

insatser utgår man efter vissa beräkningsgrunder för fastställande

av tariffenheterna. Sålunda räknas ett varmrum för en enhet, ett kallrum för

en halv och varje hektar odlad jord lU enhet. Medeltalet för varje gård häruppe

torde bli omkring fem enheter. När anläggningskostnaderna överstiga

252 kronor per enhet anses företaget ej ekonomiskt bärigt och elektrifiering

kan ej ske. Emellertid har man som en kompensation för dämningen gått

med på att elektrifiera 330 gårdar, ehuru kostnaderna uppgå till 374 kronor

per enhet. Regleringsföretaget skall här bidraga med 261 500 kronor, som

utgör skillnaden mellan 252 och 374 kronor per enhet. Nu har dock genom

materialprisernas höjning möjligheterna att få el-kraft efter normal beräkning

kraftigt minskats. Intressenten skall bidraga med 126 kronor per enhet,

härav skall 76 kronor utgå i form av naturaprestationer, stolpleveranser eller

arbete och 50 kronor skall betalas i kontanter eller för fem enheter:

1 naturaprestationer 380 kronor, i kontanter 250 kronor............ kronor 630

Inomhusmontering, beräknat till .......................................... »_4o0

Summa kronor 1 080

Den årliga avgiften utgår dels med en abonnentavgift av 10 kronor, dels

8 kronor 50 öre per enhet, sammanlagt 52 kronor 50 öre jämte strömavgift

varierande mellan 7 och 10 öre per kWh.

För småindustrien, som väl i framtiden bör utvecklas bättre än hitintills,

blir det ytterst kännbara utgifter. För en beräknad verkstadsyta av 72 kvadratmeter

jämte bostadslägenhet om 2 rum och kök gå kostnaderna upp till inemot

2 400 kronor, ett förhållande, som i sanning icke verkar uppmuntrande.

Kostnaderna för regleringen av vattenståndet i Yojmsjön beräknas till

4,4 miljoner och de utgående kostnadsersättningarna efter Vojmsjön och

Ångermanälven till 530 000. Enligt uppgifter i tidningspressen skulle dock

den årliga vinsten beräknats till 11,1 miljoner. Därför må man ej förundra

sig över att befolkningen allmänt anser, att staten, vattenfalls- och kraftverksägarna

utefter Ångermanälven säkert borde kunna hålla den fattiga befolkningen

skadeslös gentemot de vådor uppdämningen åstadkommer.»

I ett från Tåsjö kommuns kommunalkontor ingånget yttrande framhålles

att taxeringsvärdet på dammanläggningar visst icke alltid täcker värdet av den

förstörda marken och avkastningen av denna. Regleringen av vattenståndet

i Flåsjön drabbar exempelvis huvudsakligen Alanäs kommun, medan dammanläggningarna

byggts i Tåsjö kommun o. s. v. Uppgiftslämnaren förordar

ett system enligt vilket särskilda regleringsavgifter direkt ingå i de skadelidande

kommunernas kassor.

Även från Undersåkers kommun framhålles angelägenheten av att ersättningarna

för fastighetsskador på grund av sjöregleringar utgå i form av naturaprestationer.

Ofta inträffar nämligen att jordbruksfastighet genom reglering

förlorar praktiskt taget alla sina inägomarker och därigenom blir fullständigt

värdelös ur jordbrukssynpunkt. En engångsersättning kan i så fall möjligen

förnöja den tillfällige fastighetsägaren men betyder att fastigheten som så
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

dan för alltid är tillspillogiven såsom jordbruksfastighet. Nu utgående sjöregleringsersättningar

ha en erkänd förmåga att snabbt försvinna genom

olämpliga köp. Enligt uppgiftslämnaren vore det bättre om regleringsföretagen

ålades att bryta ny mark eller att betala en årlig till fastigheten knuten

ränta.

\ad särskilt värderingen av fastighetsskadorna angår tages enligt uppgiftslämnarens

uppfattning för närvarande otillräcklig hänsyn till skadornas återverkningar

på fastigheternas rörelseekonomi. Återverkningarna inskränka sig

icke endast till kvarstående ekonomibyggnaders disproportionalitet till det

kvarvarande jordbruket utan gälla ofta även skogsbruket. Om avsevärd mera

produktiv skogsmark borttages från fastigheter måste avverkningsplanerna

omläggas, varav ofta följer en avsevärt reducerad avkastning från skogsfastigheten.

Vid nu utgående ersättningars bestämmande tages icke alltid

tillräcklig hänsyn till möjligheten till en mer intensiv brukning av jorden,

vilket i sin tur i nuvarande eller kommande ägares hand skulle förbättra gårdens

och skogsbrukets räntabilitet. Önskvärt vore om särskild hänsyn härtill

kunde tagas vid själva markskadevärderingen och finge influera på ersättningarnas

storlek och utformning.

Vad beträffar de indirekta verkningarna av dämningsföretagen på den

därav berörda bygdens ekonomi och allmänna näringsstruktur framhålles att

fisket i fjälltrakterna utgjort en av förutsättningarna för att folk skulle kunna

stanna kvar. Genom sjöregleringarna blir fisket på de värdefullaste fisksorterna,

laxöring och röding, praktiskt taget helt förstört. Dessa fiskar leka

på hösten, när sjöarna äro fulla, men när rommen skall kläckas på våren ligger

den med .de dämningshöjder som tillämpas flera meter ovan vattenytan.

Några möjligheter att föryngra fisken finnas alltså icke. Visserligen planteras

årligen in såväl örings- som rödingsyngel, men att plantera 2—300 000

yngel i sjöar av Anjans, Juvens och Toröns storlek torde icke ha någon som

helst praktisk betydelse. Den naturliga leken före sjöregleringarna torde ha

omfattat framställning av många miljoner, kanske miljarder, yngel. Visserligen

kan man säga att dessa värdefulla fiskar låta sig ersättas med andra,

exempelvis gädda, abborre, harr och sik m. fl. Men dessa fiskar uthärda ingen

jämförelse med laxöringsfiskarna i näringsvärde och hållbarhet ur inläggningssynpunkt.

Tar man bort det tillskott i kosten, som fisket alltså utgör,

innebär detta automatiskt en försämring av existensmöjligheterna för befolkningen

kring de uppdämda sjöarna. Redan förut existerar brist på arbetskraft

i dessa trakter. En försämring av existensmöjligheterna leder till ökad

avflyttning, försvårade drivningsförhållanden i skogarna och minskad räntabilitet

på skogsfastigheterna.

Genom att sjöarna efter regleringarna äro ganska labila blir isläggningen

sen och isen i allmänhet mycket dålig. Om vintervägarna försvinna blir man

i de ensamt liggande byarna avskuren från sina möjligheter att erhålla produkter

för livsuppehället under vintrarna. Sjöregleringsföretagen borde därför

åläggas att kompensera dessa avskurna gårdar och byar genom att anlägga

ordentliga och fullt brukbara vägar samt att ersätta ägarna av dessa

gårdar för det besvär de nya transportvägarna förorsakat dem i form av längre

transportvägar, mindre transportkapacitet m. m. Enligt uppgiftslämnarens

uppfattning är det icke riktigt att för skador av nu angivet slag utdöma kontanta

engångsersättningar. I stället böra tvångsålägganden till ordentliga

vägförbindelser meddelas och kompensation utgå för fördyrad transport helst

i form av jordränta för direkt skadade fastigheter och för hela bysamhällen

med belopp att fördelas efter antalet hushållsmedlemmar. Varför fördelningen

bör ske efter dessa riktlinjer beror därpå att vissa fastigheter inom vissa byar

aldrig direkt beröras av sjöregleringarna utan endast indirekt genom fördyrade

transporter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Även förlorade skönhetsvärden borde enligt uppgiftslämnaren på något

sätt kompenseras. Det finns många rörelseidkare framför allt pensionatsinnehavare

m. fl., som byggt sina ställen med tanke på den vackra utsikten, möjligheterna

till kanotrodd etc. Även jordbruksgårdarna kunna vara så belägna

att lägets skönhet ger »turist»-värden åt jordbruksfastigheten. Dessa synpunkter

förefalla icke alltid att ha tillräckligt beaktats vid de sjöregleringar

som förekommit i de jämtländska fjällbygderna. Enligt uppgiftslämnaren

borde regleringsmyndigheterna åläggas att icke i onödan genom avfall från

sprängningar o. s. v. spoliera naturen. En uppstädning efter ingreppet borde

föreskrivas liksom ålägganden att i största möjliga utsträckning tillse att anläggningarna

lämpas efter naturens egen miljö. Ofta är detta möjligt för en

i förhållande till vinsten av företaget rimlig kostnad.

Sammanfattningsvis anföres att nu tillämpad praxis i ersättningsfrågorna

har en demoraliserande inverkan. Det måste, säges det, illa beröra en innehavare

av skogsgård, vare sig han är självägande eller arrendator, när han

får finna sig i att stora delar av hans jord överlämnas eller på annat sätt förstöras

för att möjliggöra framställande av elektrisk energi, utan att han själv

har utsikt att komma i åtnjutande av denna kulturens förmån. Den enda kontakt

med den elektriska kraften han får har formen av en mager ersättning

för förstörd mark, en ersättning, som många gånger prutas till minsta möjliga,

Det är förklarligt om innehavarna till dessa skogsgårdar tappa intresset

för sina gårdar, när det arbete, som nedlagts för att åstadkomma en uppodling,

icke värderas till annat än några tiotal kronor. Skogsbygdsungdomarna

anse det hopplöst att under sådana förhållanden stanna kvar.

Eör att åstadkomma ett bättre sakernas läge föreslår uppgiftslämnaren

att bland förutsättningar för utförande av sjöregleringar och kraftverksbyggnader

bör stipuleras skyldighet för sökanden, vem det vara må, att tillse att

fullständig elektrifiering av bygden i samband med anläggningen genomföres.

Vidare skall ersättning för de skador, som drabba enskilda fastigheter,

icke utgå i form av kontanter utan med ett kraftbelopp. Skulle gården

icke bli elektrifierad, bör fastighetsägaren i stället erhålla en ersättning,

som svarar mot en skälig procent av det pris vattenfallsstyrelsen tillgodoräknar

sig vid kraftleveranser. Denna ersättning bör få formen av en årlig

jordränta och alltså ha till följd, att även framtida innehavare av fastigheten

erhålla kompensation för sjöregleringens respektive kraftverksbyggets skadegörelse.

Elektrifieringen skulle framför allt underlätta jordbrukarhustrurnas arbete

genom att möjliggöra uppsättande av hydrofor, motorkapar, stundom kanske

till och med mjölkningsmaskiner.

Slutligen framhålles angelägenheten av att regleringsmyndigheterna på

ett förstående sätt förhandla med dem som drabbas av skadorna. Den ensidiga

regleringsinställning, dessa myndigheter i allmänhet ha, borde lämpligen

kompletteras med erfarenhet och kunskap i andra grenar av samhällslivet,

exempelvis skogsbruk och flottning, jordbruk, befolkningsfrågor etc.,

vilka alla mer eller mindre beröras av sjöregleringarna. Både från Vilhelmina

och TJndersåker framhålles i detta sammanhang önskvärdheten av att

möjligheterna för enskilda skadelidande att erhålla juridiskt biträde vid uppgörelser

med regleringsföretag effektiviseras. Därvid påtalas att allmänna

ombudet enligt gällande föreskrifter icke har skyldighet att taga egna initiativ

i dylika frågor. Skyldigheten att lämna råd skall enligt 11 kap. 35 §

vattenlagen fullgöras »på begäran». Stundom har man även från regleringsföretag,

där statsintresset är helt dominerande, visat en njugghet beträffande

ersättningarna som illa rimmar med företagens ekonomiska förutsättningar

och i övrigt allmännyttiga karaktär.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Svenska landskommunernas förbund konstaterar sammanfattningsvis, att

samtliga hörda kommunala myndigheter och uppgiftslämnare tillstyrkt utredning

i motionens syfte, i ett par fall dock med betonande att motionärernas

yrkanden icke sträckt sig tillräckligt långt.

Efter att ha erinrat om att återverkningarna av de omfattande vattenregleringarna

i form av reducerade utkomstmöjligheter för befolkningen, avfolkning

och minskat beskattningsunderlag bliva av helt annan och betydligt

allvarligare art i de folkfattiga norrländska skogs- och fjällbygderna, där

naturförhållandena och särskilt de stora differenserna mellan vattenstånden

framtvinga större ingrepp än i landets övriga delar, har förbundet för egen

del rörande förevarande frågor anfört följande:

Två väsentligt olika betraktelsesätt ha härvid kommit till uttryck. Enligt

det ena, som ännu kan sägas bestämma lagstiftningen i ämnet, ha de av

vattenregleringarna berörda områdena i motsats till de egentliga vattenfallsintressenterna

i princip icke något berättigat anspråk på ersättning för

annat än liden skada. Enligt ett annat betraktelsesätt, som allt allmännare

kommit att omfattas av invånarna i vattenregleringsbygderna, böra dessa

bygder erhålla ytterligare kompensation för naturkraftens, vattenreservoarernas,

exploatering. De böra på ett varaktigt sätt »få del i vinsten» från företaget.

Till stöd för det senare betraktelsesättet har kunnat åberopas, att

vattenregleringsföretagen regelmässigt visat sig vara synnerligen lukrativa

affärer. De nuvarande ersättningarna för skada betyda sällan någon allvarligare

belastning för företaget. Det är därför mycket naturligt att vad som

hänt och händer på den norrländska vattenregleringsfronten av den berörda

ortsbefolkningen uppfattas som ett slags »baggböleri», så mycket mer motbjudande

som staten, företrädd av vattenfallsstyrelsen, numera regelmässigt

är representerad vid uppgörelserna. Billighetssynpunkter kunna också anses

tala för att den höjning av kraftutvinningen vid själva falltrappan, som

regleringsdammarna möjliggör, får grunda särskilda ersättningsanspråk från

bygdens sida i analogi med vad som redan gäller för falltrappsintressenterna.

Frågan om huru ersättningsspörsmålen skola lösas vid vattenregleringsföretagen

har enligt förbundets mening på sistone tillspetsats på ett elakartat

sätt. Såväl för skogsbruket som för den redan prekära jordbruksnäringen

ha icke önskvärda konsekvenser av regleringsföretagen gjort sig gällande.

Även kommunerna ha fått känning av problemet. Stundom men visst

icke alltid kan fastighetsskatten för anläggningarna ge full kompensation för

inträffade förluster i skatteunderlag. Men för avfolkningen ges ingen bot. Där

invånarantal och skatteunderlag minskas på grund av vattenregleringar minskas

uppenbarligen också kommunens möjligheter att upprätthålla en nöjaktig

förvaltningsstandard. Brister härvidlag kunna i sin tur påskynda en

främst ur näringspolitisk men även ur kommunal synpunkt olycklig folkomflyttning.

Förbundet, som anser att en lagstiftning av det slag, motionärerna

föreslagit, skulle om icke avhjälpa så dock motverka rådande missförhållanden,

tillstyrker bifall till motionen.

Den allmänna frågan om ersättning till bygd i anledning av skador,

som förorsakas vid vattenregleringar och kraftverksanläggningar, har berörts

även i ett flertal andra yttranden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Bestämmelserna i 9 kapitlet 1 § vattenlagen har Sveriges lantbruks förbund

ansett icke medgiva, att ersättning beredes bygd för sådana olägenheter genom

byggande i vatten såsom minskat skatteunderlag, förstörda skönhetsvärden

och otrevnad. Det syntes dock förbundet naturligt, att den kringliggande

bygden erhölle skälig ersättning för sådana skador och olägenheter, som

svårligen kunde hänföras till viss egendom eller viss ägare, k örbundet tillstyrkte

därför en allsidig utredning av frågan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker i sitt yttrande sin vid

tidigare tillfällen uttalade uppfattning, att det måste anses vara av den största

vikt att åtgärder vidtagas i syfte att begränsa de skador, som tillfogas bygden

såsom sådan i följd av vattenregleringarna. Länsstyrelsen förordar därför

att den begärda utredningen kommer till stånd.

En motsatt uppfattning intages av vattenfallsstyrelsen, som för sitt vidkommande

anfört.

Motionärerna uppgiva, att ersättning för annan skada än individuell sådan

icke enligt vattenlagen lämnas. Vattenfallsstyrelsen är ingalunda övertygad

om att detta antagande ar riktigt. Enligt vattenlagen skall principiellt alla

skador ersättas. Motionärerna synas emellertid närmast åsyfta följdverkningar

av ett företag på grund av en befarad framtida sänkning av skatteunderlaget

inom en kommun. Huruvida följdverkningar av detta slag kunna anses

ersättningsgilla enligt vattenlagen, lär kunna ifrågasättas, och i varje fall

torde betydande svårigheter föreligga att styrka, att inverkan av detta slag

verkligen är att vänta. Med de rikliga ersättningar, som lämnas för uppkommande

dämningsskador, bör bygden i allmänhet erhålla ett ökat skatteunderlag.

Dock kan naturligtvis tänkas fall, där den skadelidande avflyttar från

orten och kommunen därigenom förlorar denne som skattebetalare. Att avflyttningar

till följd av vattenkraftutbyggnader och regleringar i något fall

skulle ha ägt rum i sådan omfattning, att en kommun verkligen kan ha blivit

ekonomiskt lidande till följd av åtgärderna i vattendraget, håller vattenfallsstyrelsen

icke för troligt. Det ökade skatteunderlag, som framförallt vattenkraftanläggningar

medföra för den trakt, vari de äro belägna, är däremot till

betydande fördel för denna.

Vattenfallsstyrelsen anser därför en utredning i detta hänseende icke erforderlig.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen

ha i sina yttranden erinrat om att, då mera betydande ingrepp göras i en bygds

liv genom vattenregleringar, regelmässigt företagets tillåtlighet underställes

Kungl. Maj:ts prövning jämlikt 4 kapitlet 13 § vattenlagen. Kungl. Maj:t

kan därvid, tillägger vattenfallsstyrelsen, såsom villkor för företagets genomförande

föreskriva, att bygden skall erhålla kompensation. Vattenrättsdomaren

har pekat på vattendomstolens möjlighet att i dylika fall föreslå Kungl.

Maj:t att fastställa särskilda villkor för tillgodoseende av bygdens intressen.

Bland de särskilda medel, som kunna ifrågakomma för förbättring av bygdens

ställning, ha regleringsavgifterna berörts i flertalet yttranden.

En utredning rörande dessa avgifter har i några yttranden tillstyrkts och i

andra avstyrkts.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Med hänvisning till den tidigare omnämnda inom justitiedepartementet

upprättade promemorian av den 28 december 1942 har länsstyrelsen i Jämtlands

län anfört.

I den föreliggande motionen har i främsta rummet upptagits frågan om

full ersättning till den kringliggande bygden för skador i anledning av vattenkraftsanläggningar

och vattenregleringar. På sätt länsstyrelsen redan nämnt

skulle denna fråga i viss mån kunna lösas genom införande av vissa i den

ovannämnda promemorian upptagna förslag beträffande regleringsavgifterna,

vilka icke kommo till genomförande är 1944. Dessa äro:

1) Regleringsavgiftemas bestämmande med hänsyn till bygdens behov.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma har det i promemorian under rubriken

»Allmänna synpunkter» härom förda resonemanget allt fog för sig, och de

invändningar, som gjordes mot förslaget i denna del, synas icke ha varit fullt

övertygande. Förslaget bör upptagas till förnyat övervägande.

2) Höjning av den övre gränsen för regleringsavgif temas latitud.

I promemorian anfördes härom följande:

»Regleringsavgift för ett strömfall må enligt vattenlagen bestämmas inom

en viss latitud och skall utgöra minst tio öre och högst tre kronor för varje

turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet

i medeltal blivit ökad. Yid utdömande av regleringsavgif ter ha domstolarna

i allmänhet fastställt belopp som legat långt ned på skalan. För

att i sin mån säkerställa, att högre belopp än nu kommer att utdömas, när

bygdens behov föranleder därtill, torde den övre gränsen för latituden böra

höjas, förslagsvis till fyra kronor per turbinhästkraft. Att vattendomstolen

skall tillse, att avgifterna ej bliva så betungande att de förhindra kraftens

tillhandahållande till skäligt pris, är uppenbart.»

Länsstyrelsen har kunnat konstatera, att, trots 1944 års lagändring och

föredragande departementschefens uttalande i anslutning till den avlämnade

propositionen, regleringsavgifterna av domstolarna fortfarande ofta utdömas

med alltför låga belopp i förhållande till regleringarnas omfattning. Den

höjning, som förekommit, har knappast motsvarat mer än nedgången i penningvärdet.

Det kan under sådana förhållanden synas som om skalans nuvarande

maximum skulle ligga tillräckligt högt. Det förefaller emellertid

som om den sedan 1918 kvarstående skalan med maximum tre kronor uppfattats

så, att den skulle tillämpas på samma sätt som tidigare, oaktat 1944

års lagändring jämställt skadereservationerna med sådana för respektive bygders

behov. Genom en höjning av skalans övre gräns bleve de numera ändrade

grunderna för regleringsavgifternas användning tydligt markerade. Länsstyrelsen

vill här framhålla, att regleringsavgifterna för en så stor sjö som

Flåsjön utdömts efter 1 krona 25 öre per turbinhästkraft med allenast 6 250

kronor per år och att de nyligen, efter 50 öre per turbinhästkraft utdömda

regleringsavgifterna för Storsjön äro uppenbart otillräckliga, om de skola

kunna betraktas som en kompensation av någon betydelse till den bygd, varom

här är fråga. Med hänsyn till penningvärdets obestridliga nedgång och den

vunna erfarenheten av domstolspraxis anser länsstyrelsen den övre gränsen

för avgiftslatituden böra omedelbart höjas till förslagsvis fem kronor.

3) Införande av avgifter för s. k. profilreglering.

I denna punkt vill länsstyrelsen åberopa vad härom anfördes i 1942 års

promemoria och det yttrande i frågan, som avgavs av vattenrättsdomaren i

Norrbygdens vattendomstol. Förslaget var enligt länsstyrelsens mening synnerligen

välmotiverat, och frågan bör under alla förhållanden upptagas till

förnyad prövning.

I sitt ovannämnda utlåtande över riksdagens revisorers berättelse, § 45,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande nr 37.

17

har länsstyrelsen, i anledning av vad däruti anförts rörande vissa omständigheter,

vilka menligt inverka på skatteunderlaget för den kommun, som drabbas

av regleringsåtgärder, framhållit, att avgifter för s. k. profilregleringar skulle

kunna användas för en utjämning på detta område.

Vid förberedelserna till 1944 års lagändring framfördes av vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol förslag, att regleringsavgifter och

fiskeavgifter skulle utgå även vid s. k. korttidsregleringar. Dessa regleringar

medföra otvivelaktigt avsevärda skador och olägenheter för den kringliggande

bygden, bland annat när det gäller fisket. Å andra sidan ger det kraftverksföretagen

stora förmåner, som vinnas utan nämnvärda kostnader.

Lagen den 5 april 1946 (nr 109) om ändrad lydelse av anvisningarna till

21, 24 och 35 §§ kommunalskattelagen har ytterligare aktualiserat frågan om

kompensation på grund av minskat skatteunderlag eller inskränkning i den

kommunala beskattningsrätten åt kommuner, som beröras av vattenkraftsanläggningar

och vattenregleringar. Genom nyssnämnda ändringar i kommunalskattelagen

komma — bortsett från enstaka fall, där ersättningen kan

bliva föremål för taxering enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning —

praktiskt taget inga ersättningar för ständig reglering att vidare utgöra skattepliktig

intäkt. Detta synes vara ett ytterligare skäl för ökad kompensation

till regleringsbygderna i form av regleringsavgifter.

Sveriges lantbruks förbund har uttalat, att rättviseskäl syntes tala för att

regleringsavgifterna borde bestämmas huvudsakligen med hänsyn till den

olägenhet eller fördel, som företaget medförde för den kringliggande bygden.

Yattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

ävensom svenska vattenkraftföreningen ha ansett anledning saknas att nu upptaga

frågan om regleringsavgifterna till ny behandling med hänsyn till att statsmakterna

så nyligen som vid 1944 års riksdag haft denna fråga under omprövning.

Liknande ståndpunkt har intagits av vattenrättsdomaren i Västerbygdens

vattendomstol. Även vattenfallsstyrelsen avstyrker en utredning på denna

punkt med hänvisning till 1944 års ändringar i vattenlagen. Vattenkraftföreningen

har i denna fråga anfört följande.

Motionärerna framhålla, att det icke kan vara riktigt att en bygd, som

lider skada av vattenregleringsåtgärder, skall sakna möjlighet till full gottgörelse

av den anledningen att kraften blir billigare, om sådan icke lämnas.

Föreningen kan dock ej finna, att det från något håll skulle ha ifrågasatts,

att ersättning för skada skulle utebli på grund av det av motionärerna anförda

skälet. Föreningen kan ej heller dela motionärernas uppfattning att de belopp,

som inflyta i regleringsavgifter, skulle vara tämligen små och att följaktligen

endast begränsade möjligheter skulle föreligga att använda inflytande

regleringsavgifter för bygdens behov. Redan under budgetåret 1942—43

uppgingo de årliga regleringsavgifterna till 88 560 kronor 5 öre (Kungi.

Maj::s proposition nr 169: 1944, s. 12) och räntorna på de samlade regleringsmedlen

till 10 623 kronor 10 öre. Sedermera ha de årliga avgifterna icke

oväsentligt ökats. Särskilt inom de kommuner, där sjöregleringarna varit av

betydande omfattning, ha även regleringsavgifterna enligt föreningens uppfattning

varit förhållandevis stora. Som exempel kan nämnas att enligt vattenlagen

och lagen om tillfälliga vattenregleringar utdömts regleringsavgifter

för sjöregleringar inom Kalls kommun i Jämtland om sammanlagt 53 764

kronor per år; folkmängden i kommunen utgjorde den 1 januari 1946 1 533

personer, skatteunderlaget enligt 1940 års taxeringar 5 225 och enligt 1945

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 37.

129a 47 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

års taxeringar 15172 skattekronor samt utdebiteringen 12 kronor 50 öre

respektive 9 kronor 50 öre per skattekrona.

Också vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har erinrat om att

de regleringsavgifter, som kunna utdömas enligt gällande lag, stundom uppgå

till högst betydande belopp och anför till belägg härför avgifterna i anledning

av Kallsjöns m. fl. sjöar reglering. Dessa regleringsavgifter ha verksamt

bidragit till elektrifiering av bygden kring nämnda sjöar. Emellertid har

i domarens yttrande uttalats, att regleringsavgifter borde utgå icke såsom

enligt gällande lag endast vid års- eller flerårsreglerigar av vattenmagasin

utan också vid korttidsregleringar. Till stöd härför har framhållits, att en

mera rättvis fördelning av avgiftsskyldigheten mellan olika kraftverk i samma

vattensystem vore möjlig, om avgifterna bestämdes såväl för årsregleringar

som för korttidsregleringar. Vidare har domaren anfört följande.

Starka skäl synas föreligga att för större vattenkraftanläggningar införa

en motsvarighet till regleringsavgifterna. Storleken av avgifterna för kraftanläggningarna

bör bero av bland annat platsen för och storleken av skadorna

samt i vad mån bygdekraft tillhandahålles. Även vid kraftanläggningar

föreligger behov av reservmedel för gottgörande av skador såsom i 4 kap.

15 § vattenlagen sägs.

Den i motionen berörda frågan om omfördelning av kommunernas

skatteunderlag har tagits upp i ett flertal yttranden. En utredning i detta

hänseende har av de remissinstanser, som uttalat sig i ämnet, funnits befogad.

I sitt gemensamma yttrande ha vattenrättsdomarna i Österbygdens och

Söderbygdens vattendomstolar i denna fråga anfört.

Det må emellertid framhållas att företag, varom nu är fråga, kunna medföra

en mer eller mindre betydande förskjutning av skatteunderlaget kommuner

emellan. Då vattendomstolen meddelar utslag i mål angående utförande

av en vattenkraftanläggning, har domstolen jämlikt 11 kap. 62 § vattenlagen

att angiva den fastighet med vilken rätten till vattnets tillgodogörande

vid anläggningen skall vara förenad. Värdet av anläggningen kommer alltså

härigenom att läggas på denna fastighet, den s. k. strömfallsfastigheten.

Såsom sådan fastställes vanligen den fastighet varå själva anläggningen eller

del av denna är belägen eller också någon fastighet i dess omedelbara närhet.

Ej sällan händer att ett företag av nu nämnda beskaffenhet berör fastigheter

inom två eller flera kommuner på grund av utsträckningen av det strömfall

som är avsett att utbyggas eller den åsyftade dämningens omfattning. I

sådana fall kommer genom fastställandet av strömfallsfastigheten den kommun

inom vilken denna ligger att på en annan eller andra kommuners bekostnad

tillföras ett ökat skatteunderlag. Ett motsvarande förhållande inträder

även då en sjö regleras för bättre tillgodogörande av vattenkraft i

strömfall utom den kommun inom vilken sjön är belägen. Då den förskjutning

i skatteunderlaget som nu berörts i vissa fall torde kunna bli avsevärd,

synes en utredning i ämnet icke vara opåkallad.

Även vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen ha funnit en utredning

motiverad, om och i vad mån det nytillkomna skatteunderlaget lämpligen

bör fördelas på de olika av byggnadsåtgärderna berörda kommunerna.

Vattenfallsstyrelsen har ansett, att om en sådan fördelning skedde, skulle

eventuella enstaka avflyttningar från en bygd bliva fullt ut kompenserade.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

19

I yttrandena ha framkommit förslag också till andra åtgärder än de i

motionen berörda. Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att de fiskeavgifter,

som utdömas enligt vattenlagen, i alltför ringa utsträckning syntes

komma av regleringarna berörda bygder till godo, varför även frågan om dessa

avgifter och deras användning borde utredas.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har vidare föreslagit följande

beträffande ersättning in natura.

Kronan och många industribolag, som utbygga vattenkraft, ha mångenstädes

tillgång till mark, skog och vatten som skulle kunna utgöra lämpligt

vederlag vid större skador å mark och fiske m. m. Genom ändring av vattenlagen

borde möjlighet kunna beredas en sökande i vattenmål att i vissa fall

tvångsvis förvärva egendom lämplig såsom vederlag för skador. Särskilt i

sådana fall, där skadorna uppgå till synnerligen stora värden, är det önskvärt

att ersättning må kunna utgå även annorledes än i pengar.

Samme vattenrättsdomare har även framhållit betydelsen av effektiv

rättshjälp. Härutinnan anföres i hans yttrande.

För att bygdens intressen skola bli tillvaratagna är det givetvis av vikt att

dessa intressen tillräckligt bevakas i vattenmålen. Detta torde kunna ernås

genom samarbete mellan bygdens representanter, länsstyrelserna och advokatfiskalen

hos Kungl. kammarkollegium. Vissa åtgärder för utvidgande av

sådant samarbete ha redan vidtagits.

Även svenska landskommunernas förbund berör detta spörsmål med följande

ord.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att gällande ersättningsregler i sin tilllämpning

visat sig mindre rationella. Det synes vidare förhålla sig så att

regleringsf öre tagen stundom begagna sig av sina särskilda juridiska och tekniska

insikter i vattenfrågorna för att nedbringa ersättningarna till en

oskäligt låg nivå. De av styrelsen inhämtade yttrandena visa att enskilda

intressen många gånger läderats vid ersättningarnas bestämmande. Det har

till och med inträffat att »frivilligt ingångna» uppgörelser med framgång kunnat

angripas under hänvisning till 33 § avtalslagen. Att även vattenfallsstyrelsen

direkt eller indirekt kunnat vara inkopplad i dylika ärenden torde

finna sin förklaring i att under ämbetsansvar verksamma statstjänstemän ansett

sig skyldiga att icke i något fall eftergiva statens »rätt». De psykologiska

återverkningarna på ortsbefolkningen av visad njugghet äro emellertid olyckliga,

i all synnerhet som ortsborna äro medvetna om att de läclerade ofta på

grund av bristande författningskännedom och bristande kunskap om möjligheterna

att på motpartens, regleringsföretagets, bekostnad erhålla erforderligt

juridiskt biträde, i praktiken ha små utsikter att domstolsvägen hävda

sin rätt.

I samband med motionärernas förslag om gottgörelse i form av kraft för

dämningsskador har i några yttranden bygdekraftinstitutet berörts.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller, att bestämmelserna

härom åtminstone i Norrland hitintills haft ringa praktisk betydelse

bland annat beroende därpå, att ledningskostnaderna vid elektrifiering av

enbart bygdekraftsberättigade bliva mycket höga, enär avstånden som regel

äro stora och kraftförbrukningen liten. Vid Norrbygdens vattendomstol

säges ännu icke ha förekommit något fall, där ägaren av en kraftanläggning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

ålagts att enligt 4 kapitlet 4 § vattenlagen tillhandahålla bygdekraft. Vattenrättsdomarna

i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ha i sitt

yttrande uttalat, att det icke torde vara lämpligt att upptaga frågan om bygdekraftinstitutets

utformning, innan elkraftutredningen slutfört sitt uppdrag

vad angår denna fråga.

Till frågan om att utgiva gottgörelse för dämningsskador i form

av kraft ha remissinstanserna intagit olika ståndpunkter. Länsstyrelsen i

Jämtlands län har ansett jämväl denna fråga böra komma under övervägande

i samband med den allmänna av motionärerna begärda och av länsstyrelsen

tillstyrkta utredningen. Även Sveriges lantbruks förbund har funnit det väl

vara i allmänhet eftersträvansvärt, om ersättning åtminstone i vissa fall

kunde utgivas i frikraft till den berörda trakten.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har för sin del anfört.

En omprövning av nu gällande bestämmelser om ersättning bör ske i syfte

att underlätta ersättnings utdömande i elektrisk kraft och möjliggöra att ersättning

må bestämmas att utgå genom odling eller genom upplåtelse av

nyttjanderätt eller servitutsrätt till fast egendom eller genom överlåtelse av

sådan egendom. Att ordna överföring av ersättningskraft möter emellertid

stundom betydande svårigheter ur såväl rättslig som teknisk och ekonomisk

synpunkt. I vad mån dessa svårigheter låta sig övervinnas genom ny lagstiftning

torde vara ovisst. Separata ledningar för ersättningskraft draga

ofta alltför dryga kostnader och måste, där så är fallet, ur allmän synpunkt

anses mindre önskvärda. Utnyttjas redan befintliga ledningar, tillhöriga

utomstående intressenter, för överföring av ersättningskraft föreligger risk

att transiteringen av kraft avbrytes. Möjlighet att tvångsvis utnyttja annans

ledning finnes för närvarande icke.

Att giva fastighet ersättning för dämningsskador i form av frikraft synes

länsstyrelsen i T'' ästernorrlands län kunna tänkas som en framkomlig väg att

avhjälpa nuvarande olägenheter. Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol

har funnit en utredning i detta hänseende kunna ske i samband med

pågående utredning om bygdekraftinstitutet.

Motionärernas förslag i denna del har avstyrkts i vattenrättsdomarnas i

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar yttrande, vari anföres:

V ad beträffar den andra i motionen berörda frågan föreligger enligt gällande

rätt ej hinder att parterna träffa frivillig överenskommelse om att ersättning

skall utgå i form av elektrisk kraft jämväl i fall då intrånget icke innebär

lanspråktagande av ersättningstagaren tillhörig fallhöjd. Dylik överenskommelse

skall vara gällande, om den av vattendomstolen finnes lämplig och blir

genom dess beslut fastställd (7 kap. 46 § vattenlagen). Att i lag införa bestämmelser

om skyldighet för den ena eller andra parten att underkasta sig

en dylik ersättningsform synes oss emellertid ur flera synpunkter icke lämpligt.

Ersättning i form av frikraft ställer sig naturlig, när det gäller ersättning

för förlust av fallhöjd, eftersom skadan för ersättningstagaren då får

anses bestå just i förlust av möjligheten att ensam eller tillsammans med ägare

av andra falldelar utnyttja strömfallet för produktion av kraft. Vattenlagens

bestämmelser om ersättning för förlust av vattenkraft bygga i enlighet härmed

bland annat på förutsättningen att ersättningstagaren skall beredas skälig

andel i den vinst som blir en följd av att vattenkraften i fallsträckan tillgodo
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlutande nr ‘67.

göres. Den sålunda angivna principen kan däremot svårligen läggas till grund

vid beräkning av ersättning för skada, som uppstår genom uppdämning av

mark och dylikt. Ersättningen skall i sådana fall beräknas med hänsyn uteslutande

till den skada som uppstår för ägaren genom att marken icke kan

användas på sätt som är avsett. En metod som härvid står till buds och som

understundom genom frivillig överenskommelse praktiseras är att företagaren

tillhandahåller likvärdig mark på annan plats. I den mån denna möjlighet ej

kan begagnas — de praktiska förutsättningarna för anlitande av metoden torde

så sällan föreligga att det saknas anledning att meddela föreskrifter därom i

lag — torde den enda användbara ersättningsformen vara den i gällande lag

anvisade, nämligen ersättning i penningar. Det kan i detta sammanhang erinras

om att man genom bestämmelser i vattenlagen bland annat om förhöjning

av ersättningen utöver fulla värdet i vissa fall (9 kap. 48 §) och om inlösningsskyldighet

(9 kap. 2 och 3 §§) sökt avhjälpa de olägenheter som kunna

beredas markägaren genom att han nödgas mot ersättning i penningar tåla intrång

i sin egendom. Det skulle stöta på stora praktiska och principiella svårigheter

att beräkna ersättningen, om denna skulle utgå i form av elektrisk

kraft. Det praktiska värdet av en lagbestämmelse om en dylik ersättningsform

kan för övrigt starkt ifrågasättas. Det kapital som nedlägges på en vattenkraftanläggning

utgöres till allra största delen av arbets- och materialkostnader

och i förhållande till dessa uppgår beloppet av dämningsskadorna i regel

till endast en obetydlighet. Motionärerna ha även själva uppmärksammat

den begränsning i möjligheterna att begagna den föreslagna ersättningsformen

som föranledes av att dämningsskador å mark ofta äro av ringa betydelse.

Avvisande mot motionärernas förslag i denna del ställer sig även vattenfallsstyrelsen,

som yttrat:

Motionärernas andra hemställan går ut på, att gottgörelse i form av kraft

skall lämnas vid dämningsskador. I likhet med vad fallet är vid ersättning

för i anspråk tagen vattenkraft kan en sådan ersättningsform icke gärna göras

annat än valfri för fastighetsägaren. Erfarenheten visar, att denna rätt av

fallägaren sällan utnyttjas. Huvudsakligen är det större företag, som merendels

i spekulativa syften påfordra ersättning i form av kraft. För övriga

fallägare torde bland annat överföringskostnaderna från kraftverken till deras

respektive fastigheter te sig avskräckande. Att märka är även, att tillhandahållande

av kraft såsom ersättning vid regleringsskador inom avlägset belägna

bygder, om det överhuvud taget är genomförbart, merendels av ekonomiska

skäl skulle vara helt uteslutet. En lagändring i nu ifrågavarande hänseende

synes vattenfallsstyrelsen bliva av ringa betydelse och föga bidraga till förverkligandet

av önskemålet att förena utgående ersättningar med de skadelidande

fastigheterna. För en företagare skulle en lagändring i den önskade

riktningen otvivelaktigt medföra ökade svårigheter att uppnå frivilliga uppgörelser

i ersättningsfrågorna. Visserligen synas motionärerna endast anse

denna ersättningsform lämplig, när uppkommande skador äro någorlunda betydande,

men också i sådana fall torde den vara mindre praktiskt användbar.

De avsevärda svårigheter, som alltid äro förbundna med fastställandet av ersättning

i kraft och ifrågakommande uttagningskostnader härför, lära nödvändigtvis

medföra, att denna ersättningsform endast mycket sällan kan väljas.

Fråga är, om lagstiftning på detta område överhuvud taget är påkallad. Bör

frågan likväl närmare utredas, synes den böra upptagas av den kommitté, som

för närvarande är sysselsatt med omarbetning av vattenlagen i vissa hänseenden.

Liknande synpunkter ha anförts av svenska vattenkraft föreningen i dess

yttrande, varav här skall återgivas följande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Den andra av motionärerna berörda frågan avser möjligheten att i vissa

fall kraft skulle lämnas i gottgörelse för dämningsskador. Föreningen vill icke

direkt motsätta sig att frågan om ersättning av dämningsskador med kraft

göres till föremål för en förutsättningslös utredning, men kan emellertid icke

finna annat än att de med en sådan ersättningsform förenade olägenheterna

äro så omfattande, att en utredning ej kan förväntas komma till något praktiskt

godtagbart resultat.

I och för sig är det enligt föreningens uppfattning svårt att förstå, varför

en fastighetsägare, som drabbats av skada på jord, skall ha i ersättning i kraft.

Enda motivet för en sådan ersättningsform synes ligga däri, att ersättningarna

skulle kunna tänkas bli bundna till vederbörande fastighet i högre grad än

som nu är möjligt med ersättning i pengar. Detta motiv gör det fullt naturligt,

om i dylikt fall ersättning lämnas i jord. I de fall, där så är lämpligt,

brukar också ersättning utgå på så sätt att invallningar, nyodlingar och dylikt

utföras genom sökandens försorg. Att ersättning i nyttiggjord vattenkraft

lämnas i kraft är däremot naturligt.

I fråga om ersättning i kraft måste observeras, att tekniska förutsättningar

för sådan leverans som ersättning för dämningsskador icke alltid föreligga vid

reglerade sjöar. Avstånden till närmaste kraftstation, som ofta ligger långt

ned i vattendraget, kunna nämligen vara så stora och kraftavsättning på orten

så liten att framdragandet av erforderliga, ledningar kunna medföra kostnader,

som icke stå i rimlig proportion till kraftbehovet i orten och till ifrågavarande

skada. Endast i speciella fall kan det vara motiverat att uppföra en kraftstation

på orten utan förbindelse med riksnätet. Föreningen vill dock i detta

sammanhang erinra om att elektrifiering av områdena kring även tämligen avlägsna

sådana sjöar kunnat genomföras med tillhjälp av bland annat regleringsmedel.

Begleringsföretagen ha också visat positivt intresse för genomförande

av elektrifiering.

Även andra svårigheter av teknisk, ekonomisk och administrativ art kunna

tänkas verka hindrande för den ifrågasatta ersättningsformen. Bland annat

kunna sådana hinder uppkomma, därest trakten redan är elektrifierad, därigenom

att korsande kraftledningar eller andra irrationella kraftöverföringar

måste tillgripas. Det kan även inträffa, vilket även motionärerna framhålla,

att ersättningsbeloppet är för litet för att möjliggöra ersättning i kraft även

i ett elektrifierbart område. Vidare torde skyldigheten att lämna ersättning

böra bindas mellan den skadelidande fastigheten och en kraftverksfastighet.

Endast i undantagsfall har regleringsföretaget som sådant egna kraftstationer.

Ersättningen måste därför lämnas antingen från en kraftstation, vars ägare

är medintressent i regleringsföretaget, eller ock från en helt fristående kraftstation.

I bägge fallen uppkomma besvärliga andrahandsersättningsfrågor

mellan regleringsföretaget och kraftstationsägaren. Det bör vidare erinras om

att beräkningen av kraftersättningsbeloppets storlek endast kan ske genom

en evalvering av dämningsskadan i pengar och därefter pengarna i kraft.

Det synes därför föreningen som om den föreslagna ersättningsformen

skulle erbjuda många svårigheter samt att den skulle komplicera domstolsbehandlingen

utan att några motsvarande fördelar därmed skulle vinnas.

Utskottet.

Ifrågavarande motion torde närmast ha föranletts av de förhållanden, som

uppstått i vissa delar av Ångermanälvens vattenområde i anledning av där

pågående mycket omfattande vattenregleringar. En närmare redogörelse för

dessa har lämnats i riksdagens revisorers berättelse till innevarande års

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

riksdag. Av revisorernas redogörelse framgår, att genom regleringarna skador

kommit eller komma att vållas betydande markområden genom överdämning

eller på annat sätt. Sjöregleringarnas första etapp, som närmast berör

sjöarna Flåsjön, Tåsjön, Storjouten och Vojmsjön, har av vattenfallsstyrelsen

beräknats föranleda skador å tillhopa över 3 000 hektar mark, därav 269

hektar åkerjord och 432 hektar äng och betesmark. Skador åsamkas även

exempelvis fisket och skogsbruket till icke exakt angivbara belopp.

Med hänsyn till näringslivet och produktionen i stort äro de djupgående

ingreppen i enskildas tillvaro och bygdens liv, som dessa vattenregleringar

föra med sig, ofrånkomliga. Härigenom framkallas emellertid naturligt nog

en mängd svårlösta problem. I motionen beröras närmast två spörsmål, nämligen

frågan om ersättning till bygden såsom sådan i anledning av ifrågavarande

skador och frågan om gottgörelse för dämningsskada i form av kraft.

Motionärerna ha här tagit upp problem av stor social räckvidd. Inte minst

frågan om bygdens ställning måste skänkas allt beaktande. Utskottet finner

för sin del det vara en angelägenhet av största vikt, att i regleringsbygderna

utkomstmöjligheterna och trivseln för befolkningen icke minskas och att en

avfolkning av bygderna på allt sätt förhindras.

I motionen, inkomna remissvar och revisorernas berättelse diskuteras

olika vägar att avhjälpa eller minska dessa bygders genom regleringarna iråkade

svårigheter. Utskottet återkommer härtill i det följande. Till en början

vill utskottet framhålla, att redan gällande lag erbjuder vissa icke oväsentliga

möjligheter att tillgodose även bygdens intressen. Som vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen framhållit, torde Kungi.

Maj:t vid prövning jämlikt 4 kapitlet 13 § vattenlagen av större regleringsfölretags

tillåtlighet kunna fästa avseende vid bygdens behov och i dess intresse

föreskriva'' lämpliga villkor för företagets genomförande. Det synes utskottet

betydelsefullt, att vid denna prövning bygdens intressen bliva vederbörligen

beaktade.

Bestämmelserna om regleringsavgifter möjliggöra också i sin nuvarande

utformning, att bygd kan i icke ringa mån erhålla gottgörelse för skador av mera

allmänt slag, som åsamkas genom vattenregleringar. De praktiskt goda

resultat, som vid Kallsjöns reglering uppnåtts genom en lämplig användning

av dylika avgifter, torde mana till efterföljd. Som framgår av den förut återgivna

översikten av inkomsterna av regleringsavgifter och motsvarande utgifter

från dessa medel, synas 1944 års lagändringar ännu icke fått några

mera betydande verkningar. Oavsett vad som kan komma att nås genom dessa

ändringar, bör enligt utskottets mening redan nu tagas under övervägande,

om icke ytterligare några av de i justitiedepartementets promemoria av den 28

december 1942 framlagda förslagen till ändring i vattenlagens bestämmelser

om regleringsavgifter skulle kunna genomföras till gagn för bygden och utan

större men för kraftförsörjningen. Vid dessa överväganden böra även andra

framkomna förslag rörande regleringsavgifterna upptagas till behandling,

exempelvis frågan om ett förändrat sätt för utbetalning av dessa medel. Med

hänsyn till den avsevärda tid, som måste förflyta innan verkan av en lagänd
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Mildra lagutskottets utlåtande nr H7.

ring gör sig märkbar, och då det akuta läget i nu ifrågavarande bygder kräver

snabba åtgärder, anser utskottet en utredning rörande regleringsavgifterna

snarast böra igångsättas.

En av de mest betydande bristerna i den nuvarande ordningen hänför

sig icke till lagreglerna som sådana utan till den svaga ställning, som de enskilda

och bygdeintresset intaga i förhållande till kraftintressets företrädare.

Vid uppgörelser eller då motsättningar uppstå äga de senare vanligen ett

mycket markant övertag. Den avtalsfrihet, som råder t. ex. i fråga om formen

för gottgörelse, blir därigenom utan större betydelse. Flera av utskottets

remissinstanser liksom också riksdagens revisorer ha berört denna fråga. För

sin del finner utskottet angeläget, att alla vattenregleringarna motstående intressen

snarast få tillgång till nödig rättshjälp. Bestämmelserna i 11 kapitlet

35 § om rättshjälp åt enskilda sakägare kunna icke anses vara tillfyllest härvidlag.

Det allmänna bör träda emellan och sätta den svagare parten i stånd

att verkligen utnyttja de möjligheter, lagen redan nu i själva verket skänker.

Emellertid äro, såvitt utskottet kunnat finna, de åtgärder, som enligt gällande

lag kunna vidtagas till stöd för bygden, icke tillräckliga. Helt nya

vägar att tillgodose bygdens behov torde behöva sökas. Förslaget om en undersökning

rörande en omfördelning av skatteunderlaget kommunerna emellan

i sådana fall, då skadorna av en vattenreglering drabba en kommun, medan

en annan kommun får njuta fördelarna av denna, har icke rönt motsägelse

från något håll. Även utskottet finner en dylik undersökning vara motiverad.

Därvid synes också böra tagas under övervägande, huruvida kommun

eller annan lokal enhet i denna sin egenskap lämpligen bör tillerkännas gottgörelse

för skador, som uppstått inom dess område, även på andra sätt.

På längre sikt kan dock knappast tänkas någon annan verkligt effektiv

metod att avhjälpa regleringsbygdernas svårigheter än att tillföra dessa nya

produktiva krafter i stället för dem, som förstöras genom vattenregleringarna.

Meningen med de ovan behandlade regleringsavgifterna är just, att dessa

skola användas i sådant syfte. Bygdekraftinstitutet har sin grund i en liknande

åskådning. Samma tankegång ligger också bakom motionärernas förslag,

att ersättning för dämningsskador skall kunna lämnas i form av kraft

i stället för i penningar. Även flera av talesmännen för de berörda bygderna,

vilka gjort sin röst hörd i landskommunernas förbunds yttrande, ha framhållit

det otillfredsställande i att ersättningstagarna endast kunna få ut kontanta

kapitalbelopp som gottgörelse för lidna skador. Att ersättning skulle kunna

utgå i form av kraft i större utsträckning än hittills, har från dfetta håll framställts

som ett önskemål. Ett annat uppslag har lämnats av vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol, som pekat på möjligheten att låta ersättning

för skador å mark och fiske utgå in natura exempelvis i form av mark, skog

eller vatten.

Diskussionen föres härigenom över till frågan om olika ersättningsformer

för enskild skadelidande. I detta hänseende är utskottet av den meningen, att

så snart skadorna vid uppdämningar bliva av större omfattning, möjligheter

böra förefinnas för den skadelidande att utfå ersättning på annat sätt än i

penningar. De olika former för ersättning för skadad mark, som därvid i första

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

hand synas kunna ifrågakomma, äro kraft och mark. Det erbjuder visserligen

mindre svårigheter att evalvera dämningsskador i penningar än i olika naturaprestationer,

men då det för dessa bygders bestånd är en oeftergivlig förutsättning,

att de produktiva krafter, som förstöras, ersättas med andra, måste

enligt utskottets mening alla vägar prövas att finna ur nu angivna synpunkter

ändamålsenliga ersättningsformer. Knappast mindre svårigheter torde möta,

då det gäller att nå fram till lämpliga former för gottgörelse av skador å fiske

och skogsbruk. Emellertid måste försök göras att övervinna också dessa svårigheter.

En utredning beträffande dessa frågor synes utskottet ofrånkomlig,

därest man vill gå till botten med dem och finna radikala botemedel.

Utskottet har i det föregående pekat på några möjligheter att åstadkomma

en förbättring i sakernas nuvarande tillstånd. En allmän utredning rörande

dessa spörsmål bör givetvis vara oförhindrad att pröva även andra vägar.

Såsom framgår av vad utskottet nu anfört äro de problemställningar, som

måste utredas och lösas, för att rådande missförhållanden skola kunna avhjälpas,

av delvis ganska olikartad beskaffenhet. Måhända föreligger för den

skull svårighet att upptaga samtliga inom ramen av en enda utredning. Å

andra sidan äga de olika frågorna, såvitt angår ändamålet med de ifrågasatta

åtgärderna, så nära samband med varandra, att önskvärt vore att utredningsarbetet

kunde förläggas till en sakkunnigkommitté.

Problemet, som det i realiteten föreligger, är i hög grad en norrlandsfråga

och skulle som sådant kunna hänvisas till norrlandskommittén. Denna

inrymmer också företrädare för alla de berörda intressena, såväl jordbruket och

skogsbruket å ena sidan som industrien och kommunikationerna å den andra.

Härutöver torde dock erfordras tillgång till vattenrättslig expertis. Emellertid

måste flertalet av de spörsmål, som skola utredas, lösas generellt i för hela

landet gemensam lagstiftning. Närmast till hands skulle därför måhända ligga,

att utredningsuppdraget lämnades den arbetande utredningen rörande vissa

ändringar i vattenlagen. Även denna kommitté innesluter i sig erforderlig

intresserepresentation samt därjämte kvalificerad vattenrättsexpertis.

Emellertid torde ankomma på Kungl. Maj:t att välja den lämpligaste formen

för de berörda frågornas utredning. Därest uppdraget lämnas åt en redan

pågående utredning, bör förslag i förevarande frågor avgivas utan att

slutförande av dennas uppdrag i övrigt avvaktas.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning

1) av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes

av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar, samt

2) beträffande möjligheterna att i fråga om sådan skada, som

drabbat enskild, lämna denne ersättning i annan form än i

penningar.

Stockholm den 3 juni 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand*, Forslund, Löfvander,

Björkman*, Sten, Söderkvist* och Nerman;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hedlund i Bådom, Larsson

i Östersund*, Andersson i Gisselås, fru Västberg, herrar Andersson i

Eskilstuna, Lundberg och fru Sandström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1947. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:313 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944 a1 i texten