Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, dels ock i ämnet väckta motioner.

1947-06-03 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

1

Nr 39.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna

för folkpensioneringen, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 11 april 1947 dagtecknad proposition, nr 222, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för pensioner

enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering med

dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal

skatteören per invånare i kommunen, av kostnaden för tilläggspensioner,

änkepensioner och bostadstillägg, som under året utbetalats till inom kommunen

mantalsskrivna pensionsberättigade, dock högst hälften av nämnda

kostnad,

dels ock hela kostnaden för särskilda bostadstillägg, som under året utgått

i enlighet med av kommunen fastställda grunder.

2 §•

Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall

hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen

påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden

för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg,

samt till antalet invånare vid årets ingång.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 39.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

3 §•

Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Därvid skall en

tolftedel av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspension, änkepension,

bostadstillägg och särskilt bostadstillägg anses belöpa på varje månad.

Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnar

Konungen. .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 285 av herrar Ljungdahl och Persson, Ivar, samt inom andra kammaren

nr 426 av herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 427 av herrar Kempe och

Senander samt nr 428 av herr Werner m. fl.

I motionerna I: 285 och II: 426, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen

vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 222 måtte besluta

att kommunerna skola bidraga till kostnaderna för under året utbetalade

tilläggspensioner, änkepensioner eller bostadstillägg med dels allmän andel

och dels, i förekommande fall, ortsandel i enlighet med förslag, som framlagts

av särskilt tillkallade sakkunniga, samt att vederbörande utskott måtte

få i uppdrag att utarbeta de lagändringar som därav föranledas. Vidare

ifrågasättes i motionerna, huruvida icke en sänkning av den föreslagna bidragsprocenten

bör övervägas.

I motionen 11:427 hemställes, att »riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts

proposition nr 222, beslutar göra det uttalandet, att kommunbidragen till

folkpensioneringen avskaffas och att kostnaderna i sin helhet skola utgå ur

statskassan».

I motionen II: 428 hemställes, att i den föreslagna lagen »i § 1 orden ’tre

tjugondeis procent’ utbytas mot ’fem fyrtiondels procent’; samt att i samma

§ 1 orden ''hälften av’ utgå».

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd för

det genom propositionen framlagda förslaget, ävensom i fråga om de skäl,

som motionärerna andragit till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa

till propositionen och motionerna.

Inledning.

Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, vilken lag

träder i kraft den 1 januari 1948, skola kommunerna bidraga till folkpensionskostnaderna

enligt grunder som fastställas i särskild lag. Denna bestämmelse

tillkom genom en av riksdagen vidtagen ändring i det genom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

3

propositionen nr 220 till 1946 års riksdag framlagda förslaget till ny folkpensioneringslag.

I propositionen hade föreslagits att kommunbidrag skulle

utgå efter vissa i själva lagen angivna grunder. På hemställan av första särskilda

utskottet (utlåtande nr 1) beslöt riksdagen vidare (riksdagens skrivelse

nr 425) hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning rörande

grunderna för kommunernas bidrag till pensionskostnaderna. Genom beslut

den 29 juni 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt byråchefen Josef östlind och

taxeringsrevisorn Oscar östman att såsom sakkunniga inom socialdepartementet

verkställa den begärda utredningen. Till fullgörande av detta uppdrag

ha de sakkunniga med skrivelse den 26 november 1946 överlämnat

betänkande med förslag angående kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna

(SOU 1946:82).

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, socialvårdskommittén och svenska fattigvårdsoch

barnavårdsförbundet ävensom av svenska stadsförbundets och svenska

landskommunernas förbunds styrelser.

överståthållarämbetet har överlämnat yttrande av Stockholms stadsfullmäktige

och åtskilliga kommunala myndigheter i Stockholm. Länsstyrelserna

ha bifogat yttranden från sammanlagt 185 kommuner, varav 63 städer.

Huvuddragen av den nya folkpensioneringslagstiftningen.

I propositionen lämnas å s. 4—7 en redogörelse för huvuddragen av der

nya folkpensioneringslagstiftningen. Utskottet får hänvisa till denna redo

görelse.

Nuvarande ordning beträffande kommunbidragen.

Gällande bestämmelser.

Allmän pensionsförsäkring infördes i vårt land genom lag den 30 juni

1913. Enligt denna lag bestredos kostnaderna för pensionstillägg till tre

fjärdedelar av staten. Beträffande i landsting ej deltagande städer bekostades

återstående fjärdedel av staden, under det att i fråga om övriga kommuner

fjärdedelen delades lika mellan landstinget och primärkommunen.

1913 års lag om allmän pensionsförsäkring ersattes 1935 med lagen den

28 juni 1935 om folkpensionering, vilken gäller intill den 1 januari 1948.

Enligt denna lag utgår folkpension dels utan behovsprövning i form av

grundpension och dels efter behovsprövning i form av tilläggspension. Personer

som icke äro berättigade till grundpension kunna enligt en särskild

förordning om invalidunderstöd erhålla invalidunderstöd, utgående efter

samma grunder som tilläggspension. Enligt de ursprungliga bestämmelserna

i 1935 års lag var tilläggspensionens maximibelopp detsamma inom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlutande nr 39.

hela riket och uppgick kommunbidraget till en åttondel. Därjämte skulle

landstingen och städerna utanför landsting bidraga till vissa äldre pensioner

med en sextondel.

Är 1937 infördes dyrortsgradering av tilläggspensionerna och i samband

därmed ändrades bestämmelserna om kommunbidrag. Tilläggspensionens

maximibelopp utgör 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450

kronor i ortsgrupp 3. Kommunerna bidraga till kostnaderna för tilläggspensionerna

med följande andelar, nämligen för orter tillhörande ortsgrupp 1 en

åttondel, för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel och för orter tillhörande

ortsgrupp 3 en fjärdedel, dock att i Stockholm och Göteborg kommunandelen

utgör tre tiondelar. Kommunbidraget beträffande viss pensionstagare lämnas

av den kommun, vars pensionsnämnd förklarat vederbörande berättigad till

tilläggspension, dock att, där tilläggspensionen efter ansökning blivit ökad,

den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning skett

utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven

skall bidraga med förenämnda andel av ökningen.

Vissa uppgifter angående det nuvarande systemets verkningar.

De sakkunniga framhålla, att det nu gällande systemet i fråga om kommunbidrag

icke tar någon hänsyn till att behovet av folkpensioner liksom

förmågan att bära kostnader kan vara mycket varierande i olika kommuner.

Följden därav har också blivit, att de bördor som lagts på skattebetalarna

blivit mycket kännbara i en del kommuner men helt obetydliga i

andra kommuner.

De sakkunniga ha företagit vissa undersökningar rörande 232 kommuner,

varav 36 städer och 196 landskommuner. Till belysande av resultatet av

undersökningarna ha de sakkunniga upprättat en sammanställning, som finnes

intagen å s. 9 i propositionen. I anslutning till sammanställningen anföra

de sakkunniga:

Kommunernas andelar i 1946 års pensionskostnader motsvara för 91 av

de 232 kommunerna en utdebitering av mer än 1 krona per skattekrona.

Av dessa 91 kommuner äro samtliga utom en landskommuner. Undantaget

representeras av Söderhamn, som med en kostnad motsvarande kr. 1,21 per

skattekrona ligger icke obetydligt högre än övriga städer. 25 av landskommunerna

ha kostnader överstigande 2 kronor per skattekrona. Högst ligga

Råggärd i Älvsborgs län med kr. 3,22 per skattekrona samt Torp i Göteborgs

och Bohus län och Tjurkö i Blekinge län med resp. kr. 3,15 och 3,05. Synnerligen

låga tal ha erhållits för Hofors i Gävleborgs län och Lilla Harrie

i Malmöhus län med resp. 7 och 8 öre per skattekrona.

Sammanställningen visar att ytterlighetsfallen nästan uteslutande äro att

finna bland de till 188 uppgående kommunerna inom ortsgrupp 1. Trots

att såväl pensionsbeloppen som den procentuella andelen däri för kommunerna

äro lägst i denna ortsgrupp, innehåller gruppen ej mindre än 89

av de 91 kommuner, som ligga över 1 krona per skattekrona. De återstående

kommunerna över 1 krona äro nyssnämnda Söderhamns stad samt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

5

Alnö kommun i Västernorrlands län (kr. 2,67). Båda dessa kommuner tillhöra

ortsgrupp 2, som omfattar 34 av de undersökta kommunerna. Bland

de återstående 10 kommunerna, som sålunda tillhöra ortsgrupp 3 och därmed

ha att å de högsta pensionsbeloppen bidraga med de högsta kvotdelarna,

ligger Göteborgs stad högst med 65 öre och Stocksunds köping i

Stockholms län lägst med 11 öre per skattekrona.

De sakkunniga uttala vidare, att den ena av de faktorer som orsakade

den nuvarande ojämna fördelningen av kommunernas kostnader för folkpensioneringen,

nämligen det varierande behovet av tilläggspensioner i olika

kommuner, icke kunde objektivt bestämmas. Ett visst mått på behovet kunde

man dock få genom att ställa storleken av de i kommunerna faktiskt utgående

inkomstprövade pensionsförmånerna i relation till folkmängden.

De sakkunniga ha beträffande de av dem undersökta kommunerna fördelat

de beräknade årliga kostnaderna för pensionsförmåner, till vilka kommunbidrag

utgår, på antalet invånare vid 1944 års ingång. Undersökningens

resultat framgår av en tablå, som finnes intagen ås. 10 i propositionen.

Angående denna undersökning anföra de sakkunniga bland annat:

Lägst befinna sig Stocksunds köping i Stockholms län och Lilla Harrie i

Malmöhus län med omkring 14 kronor per invånare, medan de motsatta

ytterlighetsfallen representeras av Tjurkö i Blekinge län och Ununge i Stockholms

län med resp. 134 och 132 kronor per invånare. Det är sålunda landskommuner

som bilda gränsfallen både uppåt och nedåt. Av städerna ligger

Simrishamn högst med inemot 77 kronor per invånare. Av landskommunerna

befinna sig 119 utav 196 över 50 kronor men av städerna endast 7

utav 36.

Beträffande den andra av de faktorer, av vilka den nuvarande ojämna

belastningen på kommunerna beror, nämligen den varierande tillgången på

skatteunderlag i kommunerna, hänvisa de sakkunniga till en på grundval

av 1944 års taxeringar upprättad tablå, vari samtliga kommuner i riket fördelats

med hänsyn till en av socialvårdskommittén företagen preliminär uppdelning

av kommunerna å olika bostadskostnadsgrupper. Tablån finnes intagen

ås. 11 i propositionen.

Av tablån framgår att år 1944 mer än 80 procent av landskommunerna

hade lägre skatteunderlag per invånare än det lägsta bland städerna. Det

vägda genomsnittstalet var detta år för samtliga landskommuner ungefär 10,

för samtliga städer ungefär 23 och för hela riket ungefär 15 skattekronor

per invånare.

De sakkunniga anse de gjorda undersökningarna tyda på att det är

skatteunderlagets variationer som åstadkommer de största ojämnheterna i

utdebiteringen för folkpensionsändamål.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Tidigare förslag till ändrade bestämmelser om kommunbidrag.

Kommunalskatteberedningens förslag.

Kommunalskatteberedningen föreslog i sitt betänkande rörande den kommunala

skatteutjämningen (SOU 1943:43), att kommunerna skulle bidraga

till folkpensionskostnadema med dels en allmän andel och dels en ortsandel.

Den allmänna andelen skulle utgöra Vs av tilläggspensionerna för

kommuner med normalt skatteunderlag och för övriga kommuner graderas

med hänsyn till skatteunderlaget, så att kommun med högre underlag

än det som normalt betecknade finge högre andel än 1/s och kommun med

lägre underlag än det normala en lägre andel. Ortsandelen skulle utgöra

3/io av tilläggspensionerna för orter tillhörande ortsgrupp 2 och 1/s för orter

tillhörande ortsgrupp 3, dock för Stockholm och Göteborg 7/4o.

Beredningen framhöll vidare, att den föreslagna graderingen av kommunbidragen

efter skatteunderlaget avsåge endast den del av kommunernas

andelar i folkpensionskostnaderna, som kunde anses belöpa å vad av pensionerna

utgjorde ett lika värdefullt tillskott. Anledningen till att kommunerna

i de högre dyrortsgrupperna i samband med dyrortsgraderingens införande

ålagts att gälda större andelar än kommunerna i ortsgrupp 1 hade varit att

de förra ansetts genom de högre pensionsbeloppen komma i åtnjutande av

en större minskning i sina fattigvårdskostnader än kommunerna i ortsgrupp

1. Samma skäl hade förelegat beträffande avvägningen av kostnadsandelarna

mellan de högre ortsgrupperna. Att utjämna de kommunernas

andelar som utgjorde ersättning för sådana lokala förmåner, vilka tillkomme

vissa kommuner framför andra borde enligt beredningen icke ifrågakomma.

Beredningen har beräknat dessa andelar (ortsandelarna) med utgångspunkt

från att den del av de nuvarande kvotdelarna, som översteg en

åttondel, utgjorde ersättning för särskilda lokala förmåner.

19A6 års förslag och dess behandling.

Det förslag rörande kommunbidragen, som i propositionen nr 220 förelädes

1946 års riksdag, överensstämde i huvudsak med vad socialvårdskommittén

föreslagit i sitt betänkande angående folkpensionering (SOU 1945:

46). Förslaget innebar, att varje kommun skulle för pensionsberättigad,

som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension,

änkepension eller bostadstillägg, bidraga med 20 procent av kostnaden

för tilläggspension eller änkepension, bostadstillägg oräknat, samt i

bostadskostnadsgrupp II med 30 procent, i grupp III med 40 procent, i grupp

IV med 50 procent och i grupp V med 60 procent av kostnaden för bostadstillägg.

Socialvårdskommittén framhöll, att det icke läte sig göra att på sätt kommunalskatteberedningen

föreslagit på en omväg reducera kommunbidragen

i vissa orter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande rir 39.

7

Totalbeloppen av kommunbidragen beräknade kommittén för det av riksdagen

sedermera antagna alternativ III till 74,07 miljoner kronor.

I fråga om socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar uttalade departementschefen,

att dessa såtillvida innebure en avsevärd säkerhetsmarginal,

som kommittén beräknat antalet invalidpensionärer mycket högt i förhållande

till det nuvarande antalet. Totalkostnaderna för invalidpensioneringen

borde därför kunna beräknas till lägre belopp än kommittén gjort. Detta inverkade

även på kommunbidragens storlek. Departementschefen uppskattade

sänkningen av kommunbidragen till 7 miljoner kronor och ansåg kommunbidragens

storlek kunna beräknas till 67 miljoner kronor.

I riksdagen väcktes i frågan åtskilliga motioner, i vilka föreslogs kommunbidragens

anpassning efter skatteunderlaget, utredning därom eller avskaffande

av kommunbidragen.

Första särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande (nr 1) beträffande kommunbidragen

bland annat.

Vad först angår frågan huruvida kommunerna överhuvud taget böra bidraga

till folkpensioneringen kan utskottet visserligen dela meningen att

folkpensioneringen i princip är en statlig angelägenhet. Emellertid kan icke

bortses ifrån att det ur synpunkten av prövningens effektivitet är motiverat

att den kommun, vars pensionsnämnd beviljat folkpension åt någon, åtminstone

till en mindre del bidrager till kostnaderna för pensioneringen. I den

mån kontrollen från pensionsstyrelsens och dess ombuds sida är effektiv

minskar dock detta skäl för kommunbidragens bibehållande i betydelse. Enligt

utskottets mening vore det därför önskvärt att frågan om folkpensioneringens

administrativa handhavande och förevarande spörsmål kunde beaktas

i ett sammanhang. Utskottet är av den uppfattningen att vid nuvarande

förhållanden alltför stor vikt i regel ej bör tillmätas kommunbidragets

inverkan å prövningen av pensionsansökningarna men att bidraget dock i

vissa fall kan verka återhållande vid prövningen.

Det föreliggande förslaget innebär att folkpensionen å vissa orter förhöjes

med bostadstillägg. Pensionsförmånerna bli sålunda icke lika störa inom

alla orter. Det är rimligt att, såsom i propositionen föreslagits, de kommuner,

i vilka pensionsförmånerna sålunda äro högre, få vidkännas viss del av

merkostnaden för de högre pensionerna.

Utskottet framhöll därefter, att de gällande bestämmelserna om kommunbidrag

ledde till att vissa kommuner nödgades uttaxera flera kronor per

skattekrona för folkpensioneringsändamål under det att andra kommuner

för samma ändamål behövde uttaxera allenast några få tiotal ören eller ännu

mindre samt erinrade om kommunalskatteberedningens förut omnämnda

förslag angående kommunernas bidrag till folkpensioneringen.

Utskottet anförde vidare bland annat.

De i ämnet väckta motionerna avse i likhet med kommunalskatteberedningens

förslag — i den mån ej yrkande framställts om helt avskaffande

av kommunbidragen — att kommunernas bidrag till folkpensioneringen

skola anpassas efter kommunens ekonomiska bärkraft. Denna har i vissa

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr S9.

motioner ansetts böra mätas med antalet skattekronor per invånare. Det

har även pekats på att statsbidragen till byggnader för folkskoleväsendet

enligt beslut av 1945 års riksdag graderats med hänsyn till antalet skattekronor

per invånare (SFS 1945:882, 5 §) samt att Kungl. Maj:t i proposition

nr 174 till 1946 års riksdag angående statsbidrag för anordnande av

skolmåltider föreslagit en liknande anordning.

Utskottet kan icke anse det tillfredsställande, att bidragen till en i princip

statlig verksamhet skola leda till någon väsentligare olikhet i utdebiteringen

inom kommunerna. En anordning som medför exakt samma utdebitering

för ändamålet inom alla kommuner är dock otänkbar, enär i sådant fall de

kommunala bidragen icke komme att fylla annan funktion än såsom inkomstkälla

för statsverket. De föreslagna bestämmelserna rörande kommunbidragens

beräkning kunna sålunda icke anses tillfredsställande. Enligt

utskottets mening är en omarbetning av desamma erforderlig, därvid de i

motionerna framförda synpunkterna angående bidragens avvägning med

hänsyn till kommunernas skatteunderlag böra beaktas. Vid en sådan omarbetning,

som uppenbarligen bör verkställas så skyndsamt att nytt förslag

i frågan kan föreläggas 1947 års riksdag, synes den fördelning av kostnaderna

mellan staten och kommunerna, som föreslagits i propositionen, i

huvudsak böra bibehållas.

Utskottet hemställde att riksdagen, i avbidan på ytterligare förslag i ämnet,

för sin del måtte besluta dels att utbyta de i propositionen föreslagna

bestämmelserna om kommunbidrag mot ett stadgande av innebörd att kommunerna

skola bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen enligt grunder

som fastställas i särskild lag och dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om skyndsam utredning av frågan så att nytt förslag i densamma

kunde föreläggas 1947 års riksdag.

Med anledning av att i vissa motioner upptagits frågan om jämställande

av kommunernas utgifter för folkpensionsändamål med fattigvårdsutgifter

vid beräkning av skatteutjämningsbidrag anförde utskottet, att denna fråga

nära torde sammanhänga med frågan om kommunbidragens storlek och beräkning

och därför borde omfattas av den av utskottet föreslagna utredningen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

De sakkunnigas förslag till kommunbidragssystem.

Allmänna principer.

I frågan, huruvida kommunerna överhuvud böra bidraga till kostnaderna

för folkpensioneringen, framhålla de sakkunniga till en början, att folkpensioneringen

numera allmänt betraktades som en samhällsuppgift av rent

statlig karaktär. Ur principiell synpunkt vore det därför enligt de sakkunnigas

mening riktigast, att staten ensam omhänderhade och bekostade folkpensioneringen.

Kommunernas medverkan vore emellertid nödvändig vid

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

9

den inkomstprövning, som i vissa fall skall föregå beviljandet av pension.

Det förhållandet att staten ålade kommunerna att medverka vid fullgörandet

av en i och för sig statlig uppgift behövde visserligen icke med nödvändighet

föranleda, att kommunerna skola deltaga i kostnaderna för uppgiften,

utan det avgörande borde vara i vilken mån kommunerna kunde påverka

dessa kostnader. Vore uppgiften sådan att det helt eller i mycket hög

grad berodde på kommunernas ställningstagande, huruvida en åtgärd skall

komma till stånd liksom på vilket sätt och till vilken kostnad den skall verkställas,

borde så stor del av kostnaden läggas på kommunerna, att de föranleddes

att iakttaga nödig sparsamhet vid uppgiftens handhavande. Staten

borde däremot ensam svara för kostnaderna, då kommunerna saknade verkligt

inflytande på besluten eller kommunernas möjligheter att påverka dessa

vore begränsade.

Beträffande de olika slagen av pensionsförmåner anse de sakkunniga att

med de angivna förutsättningarna anledning saknades att kräva bidrag från

kommunerna till kostnaderna för de allmänna ålderspensionerna. De sakkunniga

finna även att sparsamhetsintresset icke kan motivera något sådant

bidrag till kostnaderna för grundpensioner och blindtillägg. I fråga om de

pensionsförmåner, som förutsätta en inkomstprövning av kommunal myndighet

framhålla de sakkunniga beträffande tilläggspension och änkepension,

att kommunerna framför allt hade att taga ställning till frågan om den

årsinkomst, som skall läggas till grund för pensionens beräkning, och alt

det läge i sakens natur att ett subjektivt bedömande här ofta kunde förekomma.

Beträffande bostadstilläggen anföra de sakkunniga:

Bostadstillägg utgår endast i bostadskostnadsgrupperna II—V, och dess

storlek växlar med bostadskostnadsgruppen. Tilläggets uppgift är att täcka

den merkostnad för bostad och bränsle, som enligt undersökning av bl. a.

socialvårdskommitlén föreligger i de högre grupperna. I den mån tilläggen

motsvaras av faktiskt förefintliga olikheter i kostnaderna för likvärdiga bostäder,

innebära tilläggen icke någon särskild förmån för pensionärer i de

högre grupperna. Till sådan del skilja sig icke bostadstilläggen från de pensionsförmåner,

som vederbörande pensionsberättigade i övrigt åtnjuta. Ur

dessa synpunkter läge det nära till hands att t. ex. låta staten ensam gälda

den del av bostadstilläggen för åldringar, som motsvarade en i alla kommuner

likvärdig förmån. Så länge emellertid villkoren för beviljande av bostadstillägg

äro sådana att en inkomstprövning skall ske även för dem som

åtnjuta ålderspension, kan en dylik ståndpunkt icke principiellt motiveras.

Det förda resonemanget har, såsom betonats, avseende å likvärdiga förmåner.

Emellertid äro, enligt vad socialvårdskommittén uttalat, bostadstillläggen

så tilltagna, alt de skola täcka kostnaderna för bostäder av högre

standard än den som legat till grund för beräkningen av pensionsförmånerna

i den lägsta bostadskostnadsgruppen. Till en del utgöra sålunda bostadstilläggen

en särskild, lokal förmån för pensionstagarna i de högre grupperna.

Denna del motsvaras i och för sig icke av något statens intresse.

Detta kali nämligen icke sträcka sig längre än att de pensionsberättigade

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

erhålla lika stora förmåner, oavsett var i landet de äro bosatta. Någon anledning

att lägga kostnaderna för en dylik lokal förmån på staten synes icke

föreligga.

Vad slutligen angår de särskilda bostadstilläggen ha kommunerna ensamma

att besluta om de grunder efter vilka dessa skola utgå. De särskilda

tilläggen äro i sin helhet lokala förmåner, och kostnaderna härför böra helt

vila på kommunerna.

De sakkunnigas slutsats är, att staten ensam bör gälda kostnaderna för

allmänna ålderspensioner, grundpensioner och blindtillägg samt kommunerna

ensamma kostnaderna för särskilda bostadstillägg och för viss del av

de ordinarie bostadstilläggen. Beträffande kostnaderna för änkepensioner,

tilläggspensioner och den del av bostadstilläggen, som motsvarar i alla kommuner

likvärdiga förmåner, anse de sakkunniga övervägande skäl tala för

att låta kommunerna bära viss andel. De sakkunniga understryka i detta

sammanhang, att kommunbidragens uppgift enligt deras mening vore att

åstadkomma en sorgfällig prövning av pensionsansökningarna. Däremot

hade det förhållandet att de ökade folkpensionerna kunde innebära en besparing

av kommunernas fattigvårdskostnader icke ansetts böra påverka

ställningstagandet.

Med utgångspunkt från dessa överväganden och slutsatser i principfrågorna

föreslå de sakkunniga, att kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna

anordnas efter de av kommunalskatteberedningen i dess betänkande

rörande den kommunala skatteutjämningen förordade riktlinjerna. Varje

kommun föreslås sålunda skola bidraga med dels, i förekommande fall, en

ortsandel motsvarande den del av de ordinarie bostadstilläggen, vilken är att

betrakta som en lokal förmån, och dels en allmän andel, beräknad efter viss

med skatteunderlaget per invånare varierande procent av kostnaden för utbetalade

tilläggs- och änkepensioner samt bostadstillägg minskade med ortsandelen.

Särskilt bostadstillägg skall enligt förslaget i sin helhet bekostas av

den kommun, vars pensionsnämnd beviljat tillägget.

Ortsandelens storlek.

De sakkunniga föreslå, att kommuns ortsandel av pensionskostnaderna för

visst år skall utgöra följande andel av kostnaderna för under året utbetalade

bostadstillägg, nämligen i bostadskostnadsgrupp II en åttondel, i bostadskostnadsgrupp

III en fjärdedel, i bostadskostnadsgrupp IV tre åttondelar

och i bostadskostnadsgrupp V hälften.

Till motivering av förslaget i denna del anföra de sakkunniga.

Enligt den ståndpunkt, som de sakkunniga intagit, skola kommunerna

ensamma svara för kostnader, vilka representera lokala förmåner, d. v. s.

dels de särskilda bostadstilläggen och dels den del av de ordinarie bostadstilläggen,

som har sin grund i att bostäderna äro av bättre standard i de

högre ortsgrupperna än i de lägre. Socialvårdskommittén har framhållit,

att en sådan överstandard vore för handen, men har icke funnit anledning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

11

att närmare precisera, hur stor del av bostadstillägget som enligt kommitténs

mening svarade däremot. De sakkunniga ha för sin del, med hänsyn

till föreliggande utrednings brådskande natur, icke haft möjligheter att statistiskt

söka ledning för ett bedömande av denna fråga utan få nöja sig

med att genom allmänna resonemang söka nå ett godtagbart resultat.

Det framgår av socialvårdskommitténs utredningar, att en viss olikhet i

bostadskostnaderna föreligger mellan de olika bostadskostnadsgrupperna

även oavsett standardskillnaderna. I den mån bostadstilläggen sålunda ha

samma realvärde på olika orter, framstår det såsom rättvist, att kommuner

i bostadskostnadsgrupperna II—V endast bidraga till dessa med så stor del

som motiveras av sparsamhetsintressets vidmakthållande. Enligt det av socialvårdskommittén

framlagda alternativet III skulle kommunerna bidraga

med 20 procent till de övriga pensionsförmåner, beträffande vilka de skulle

ha faktisk prövningsrätt. Man bör då äga rätt att göra det antagandet att de

av kommittén föreslagna kommunbidragen till bostadstilläggen skola anses

bestå av dels en del, motsvarande 20 procent av kostnaden för den likvärdiga

förmånen, dels en del motsvarande hela kostnaden för den lokala förmånen.

Med dessa utgångspunkter kan man för var och en av de fyra högre bostadskostnadsgrupperna

räkna ut hur stor den lokala förmånen är. För

grupp II har kommittén exempelvis föreslagit ett kommunbidrag för bostadstilläggen

å 30 procent. Betecknar man bostadstillägget med a och den

lokala förmånen med x, får man följande samband.

x -f- 0,2 (a. — x) — 0,3 • a.

Ur denna ekvation erhåller man xd. v. s. den lokala förmånen (orts
O
andelen)

motsvarar Vs av bostadstillägget i bostadskostnadsgrupp II. På

samma sätt kan man komma fram till storleken av ortsandelen för övriga

grupper. Denna blir för grupp III 2/s, för grupp IV 3/s och för grupp V

Vs av bostadstillägget.

De sakkunniga ha funnit de genom dessa beräkningar framkomna resultaten

böra godtagas såsom en norm för beräkningen av den mot den lokala

förmånen i bostadstilläggen svarande kostnadsandelen.

Grunderna för den allmänna andelens beräknande.

De sakkunniga framhålla, att kommunandelarna i ifrågavarande kostnader

borde göras så stora, att kommunerna därav föranleddes att iakttaga

nödig omsorg vid fattandet av sina beslut. Däremot motiverade de icke större

andelar än att även kommuner med mindre god ekonomi mäktade bära desamma

utan oskäliga uppoffringar. Kommunerna borde icke belastas med

kostnader i högre grad än som vore nödvändigt för sparsamhetsintressets

vidmakthållande.

De sakkunniga anföra vidare följande.

Vid bestämmandet av hur stor del som skall läggas på kommunerna torde

man tidigare ha ansett, att sparsamhetsintresset befrämjades i samma grad

i alla kommuner, om dessa finge bära en procentuellt sett lika stor andel i

kostnaderna. Så kan emellertid icke vara fallet. Incitamentet till sparsamhet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

måste vara mycket litet för en kommun, vars medlemmar endast i obetydlig

grad få känning av en beslutad utgift, och å andra sidan mycket stort för

en kommun, där invånarna få påtaga sig en avsevärd skattebörda, även om

den genom den senare kommunens beslut uppkomna utgiften icke är större

per invånare räknat än i den förra kommunen. Enligt de sakkunnigas mening

bör man främst bedöma den föreliggande frågan med hänsyn till det

skattetryck som lägges på kommunmedlemmarna. Eftersom det är fråga om

en statlig uppgift, böra kostnaderna härför drabba alla skattskyldiga ungefär

lika hårt, oavsett var de äro bosatta. Ett sådant mål kan man uppenbarligen

icke nå med fasta, för alla kommuner inom en viss ortsgrupp procentuellt

lika störa kommunbidrag. Man är tvungen att företaga en gradering

av kommunbidragen. Syftet med en sådan gradering bör vara att få kommunandelar,

som vid en likformig behandling av pensionsärendena bli per

skattekrona räknat i möjligaste mån lika stora i alla kommuner. Man har då

att inrikta sig på de båda faktorer, som i detta avseende äro av betydelse,

nämligen å ena sidan behovet av pensioner och å andra sidan skatteunderlaget

i kommunerna.

Givetvis vore det icke lämpligt att bestämma kommunandelen så, att alla

kommuner finge exakt lika stor kostnad per skattekrona. Andelen skulle då

förfela sitt syfte att åstadkomma en effektiv prövning av pensionsansökningarna.

Därmed skulle man också rycka undan grunden för att över huvud

taget viss kostnad lägges på kommunerna. Denna är ju, i varje fall

enligt de sakkunnigas ståndpunkt, att man icke objektivt kan bestämma, i

vilka fall och med vilka belopp de ifrågavarande pensionsförmånerna

skola utgå.

De sakkunniga framhålla härefter att omöjligheten att objektivt fastställa

de faktorer, som påverkade behovet av pensionsförmåner, medförde att man

vore nödsakad att vid graderingen av kommunbidragen helt bortse från att

behovet av folkpensioner vore per invånare räknat av varierande storlek i

skilda kommuner. Den andra faktor, som påverkade skattetrycket till följd

av folkpensioneringen, vore skatteunderlaget. Såsom förut framhållits vore

ojämnheterna större därutinnan än i fråga om pensionskostnaderna, om man

i båda fallen räknade per invånare. Kommunernas skatteunderlag kunde

alltid objektivt fastställas, och en gradering av kommunbidragen efter skatteunderlaget

vore därför alltid möjlig. Denna borde enligt de sakkunnigas

mening gå ut på att skapa likställighet mellan kommunerna i avseende å

skatteunderlagets verkningar. Genom att ge kommunbidragen en sådan utformning

att lika stora pensionskostnader per invånare förorsakade samma

skattetryck i alla kommuner, oavsett skatteunderlagets storlek, kunde man

nå en sådan likställighet.

Vid den tekniska utformningen av ett kommunbidragssystem med sådan

gradering kunde man enligt de sakkunniga lämpligen utgå från förhållandena

i en s. k. normalkommun, d. v. s. en kommun som hade det skatteunderlag

per invånare, vilket kunde betecknas såsom normalt. För denna

kommun fastställde man den procentsats för kommunbidraget, vilken kunde

anses erforderlig för att prövningen av pensionsansökningarna skulle ske

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

13

med tillräckligt beaktande av sparsamhetens krav (normalbidragsprocent).

För en kommun med dubbelt så högt skatteunderlag som normalkommunen

finge man då bestämma bidragsprocenten till dubbla normalbidragsprocenten

och för en kommun med endast hälften så gott skatteunderlag som normalkommunen

till halva normalbidragsprocenten. Fastställandet av värdena

för skatteunderlaget och bidragsprocenten i normalkommunen inverkade på

kommunbidragets storlek på så sätt att ju högre normalbidragsprocenten

respektive ju lägre normalskalteunderlaget sattes desto större bleve kommunbidraget

och omvänt. Det avgörande för kommunbidragets allmänna

nivå vore alltså relationen mellan normalbidragsprocenten och normalskatteunderlaget.

De sakkunniga föreslå att normalskatteunderlaget bestämmes

till 10 skattekronor per invånare.

I fråga om normalbidragsprocenten innebär de sakkunnigas

förslag att denna skall utgöra 15. De sakkunniga uttala, att de vid bestämmande

av normalbidragsprocenten utgått från att kommunbidragens totalbelopp

i stort sett borde hålla sig inom den i propositionen nr 220/1946 angivna

kostnadsramen. Det vore då icke lämpligt att anknyta till den bidragsprocent,

som i nämnda proposition föreslagits för tilläggs- och änkepensioner,

d. v. s. 20. En normalbidragsprocent å 20 skulle innebära att bidraget

för en kommun med 15 skattekronor per invånare beräknades efter

30 procent. Eftersom normalskatteunderlaget i riket numera snarare torde

över- än understiga 15 skattekronor per invånare kunde man — visserligen

med grov approximering — säga, alt en normalbidragsprocent å 20 skulle

innebära en ökning av de i 1946 års proposition beräknade kommunbidragen

med minst 50 procent, i vad bidragen avsåge tilläggs- och änkepensioner.

En sådan ökning hade de sakkunniga icke funnit motiverad. De sakkunniga

räknade med att om normalbidragsprocenten fastställdes till 15,

kommunbidragen under de närmaste åren ungefärligen skulle hålla sig inom

den ifrågasatta kostnadsramen eller i varje fall icke mera nämnvärt öka.

De sakkunnigas förslag innebär alltså, att varje kommuns allmänna andel

i pensionskostnaderna skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom

att multiplicera antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5.

Enär detta beräkningssätt åtminstone teoretiskt kan leda till att en kommun

skulle få bidraga med högre belopp än hela kostnaden för ifrågavarande

förmåner — nämligen om antalet skattekronor per invånare överstiger 662/3

— föreslås vidare att bestämmelsen om den allmänna andelens beräkning

kompletteras med en spärregel av innebörd att bidragsprocenten aldrig får

överstiga 100.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Bidragsskyldigheten i fråga om pensionsberättigad som byter bosättningskommun.

De i 1946 års proposition föreslagna bestämmelserna inneburo i princip

— i likhet med vad som nu gäller — att varje kommun skulle bidraga till

pensionsförmån som kommunens pensionsnämnd beviljat, så länge förmånen

utginge. De sakkunniga föreslå, att skyldigheten att för visst år erlägga

kommunbidrag i stället skall åvila den kommun där den pensionsberättigade

är mantalsskriven.

De sakkunniga uttala, att starka såväl praktiska som principiella skäl

talade för en sådan regel. Den i 1946 års proposition ifrågasatta ordningen

för kommunbidragets bestämmande vid ökning av pensionsförmån läte sig

icke förenas med de sakkunnigas förslag om gradering av kommunbidragen

med hänsyn till skatteunderlaget i varje kommun. Enligt de sakkunnigas

mening vore det överhuvud icke möjligt att utforma bestämmelserna

för en uppdelning av kommunbidragen mellan olika kommuner så att icke

resultaten därav i de enskilda fallen komme att avvika från den princip

varpå uppdelningen grundade sig. Till belysning härav anföra de sakkunniga

åtskilliga exempel (betänkandet s. 48—50).

Förslagets ekonomiska verkningar.

En redogörelse härför lämnas i propositionen å s. 26—27. Utskottet får

hänvisa till denna redogörelse.

Yttrandena över de sakkunnigas förslag.

Beträffande yttrandena får utskottet hänvisa till propositionen s. 27—38.

Kommunbidragen och den allmänna skattcutjämningen.

En redogörelse för dessa spörsmål lämnas å s. 38—40 i propositionen, till

vilken redogörelse utskottet får hänvisa.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen

anfört bland annat följande:

»Alltsedan folkpensioneringens införande genom tillkomsten av 1913 års

lag om allmän pensionsförsäkring ha kommunerna haft att bidraga till kostnaderna

för densamma. Såsom ett skäl härför har anförts att genom folkpensioneringen

kommunernas fattigvårdsutgifter minskades. Därjämte har

såsom ett motiv för att låta kommunerna deltaga i kostnaderna åberopats

att man härigenom kunde åvägabringa en effektivare och noggrannare prov
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

15

ning från pensionsnämndernas sida av pensionsansökningarna. Sistnämnda

synpunkt betonades starkt av socialvårdskommittén, då den i sitt betänkande

med förslag till ny folkpensioneringslag förordade att kommunbidrag

alltjämt skulle utgå. För egen del anförde jag vid framläggande av förslaget

till den nya folkpensioneringslagen att kommittén måhända något överdrivit

betydelsen av denna synpunkt, men att anledning saknades att frångå

hittills gällande ordning på detta område, i synnerhet som de ökade pensionsförmånerna

komme att från kommunerna avlasta en del fattigvårdskostnader.

Enahanda synpunkter anfördes av första särskilda utskottet i

dess av riksdagen godkända utlåtande i anledning av propositionen i ämnet.

Det må erinras om att riksdagen vid sin prövning av förslaget ansåg,

att den fördelning av pensionskostnaderna mellan staten och kommunerna,

som föreslagits i propositionen, i huvudsak borde bibehållas.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes mig anledning saknas att

ånyo till diskussion upptaga frågan huruvida kommunerna över huvud höra

lämna bidrag till folkpensionskostnaderna, utan utgår jag från att så bör

ske. Jag vill härvid också erinra om att i en till innevarande riksdag avlåten

proposition (nr 50) förslag framlagts om en viss decentralisering av pensionsärendenas

prövning. Genomföres nämnda förslag, komma pensionsnämndernas

beslut i ärenden angående ålders- eller änkepension att i princip

bliva gällande utan annan granskning från pensionsstyrelsens sida än

en rent formell siffergranskning. Att under sådana förhållanden avstå från

det ytterligare skäl till noggrann prövning av pensionsansökningarna som

kommunbidragen utgöra vore enligt min mening mindre lämpligt.

Vad angår frågan till vilka slag av pensionsförmåner kommunerna skola

bidraga synes enighet i stort sett råda därom, att staten ensam skall svara

för kostnaderna för allmänna ålderspensioner, grundpensioner och blindtillägg,

medan kommunerna skola bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner,

änkepensioner och bostadstillägg — härvid är bland annat att märka

att hustrutillägg utgöres av tilläggspension och i förekommande fall bostadstillägg

— samt själva helt bekosta de särskilda bostadstilläggen. Det kan

förtjäna anmärkas att, om man bortser från de särskilda bostadstilläggen,

totalbeloppet av de förmåner, till vilka kommunbidrag sålunda skall utgå,

är avsevärt mindre än den andel av de nuvarande folkpensionskostnaderna,

till vilken kommunerna bidraga. De totala årliga folkpensionskostnaderna

uppgå för närvarande till omkring 350 miljoner kronor, därav emellertid

endast omkring 35 miljoner kronor utgöras av grund- eller avgiftspensioner

och blindhetsersättningar. Till övriga pensionsförmåner å tillhopa omkring

315 miljoner kronor lämnas bidrag av kommunerna och landstingen

med omkring (50 miljoner kronor. Den nya folkpensioneringen beräknades

komma att draga en årlig totalkostnad av 781 miljoner kronor. Härav utgöra

endast omkring 225 miljoner kronor sådana förmåner, till vilka enligt

vad jag nyss anfört kommunbidrag böra utgå. Diiresl kommunbidragen, så
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

som riksdagen förutsatt, skola uppgå till ungefär samma belopp som det i

propositionen angående den nya folkpensioneringslagen beräknade eller 67

miljoner kronor, måste följaktligen den genomsnittliga bidragsprocenten

höjas.

Enligt den intill den 1 januari 1948 gällande ordningen för kommunbidragens

beräknande skola kommuner i samma ortsgrupp betala lika stor procentuell

andel — lägst I2V2 och högst 30 procent — av de till respektive

kommuner hänförliga kostnaderna för andra pensionsförmåner än de på

grundval av erlagda pensionsavgifter utgående grundpensionerna. Detta

system tar sålunda icke någon hänsyn till att såväl behovet av folkpensioner

som skatteunderlaget avsevärt varierar i olika kommuner. Följden har

också blivit att en del kommuner behövt uttaxera endast något tiotal oren

per skattekrona eller ännu mindre för att bestrida kommunbidragen, medan

andra kommuner för samma ändamål måst uttaxera flera kronor per

skattekrona.

Det förslag rörande kommunbidragens beräknande, som Kungl. Maj:t

förra året i enlighet med förslag av socialvårdskommittén framlade för riksdagen

men som avvisades av denna, överensstämde i princip med det nuvarande

systemet. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen

innebar förslaget, att kommunbidrag skulle utgå för tilläggs- och änkepensioner

med 20 procent av kostnaden och för bostadstillägg med 30 procent

av kostnaden för ort i bostadskostnadsgrupp II, 40 procent i grupp III,

50 procent i grupp IV och 60 procent i grupp V, samt att särskilda bostadstillägg

helt skulle bekostas av vederbörande kommun. Till stöd för sitt avböjande

av förslaget åberopade riksdagen främst, att det icke kunde anses

tillfredsställande att bidragen till en i princip statlig verksamhet skulle leda

till någon väsentligare olikhet i utdebiteringen inom kommunerna.

De sakkunniga, som tillkallats med anledning av riksdagens hemställan

om utredning av kommunbidragsfrågan, ha framlagt ett förslag till kommunbidragens

beräkning, vilket i princip innebär att kommunbidragen skola

graderas efter kommunernas ekonomiska bärkraft med antalet skattekronor

per invånare såsom måttstock. Kostnaderna för sådana pensionsförmåner,

vilka kunna betraktas som lokala förmåner — nämligen särskilt bostadstillägg

och viss del av ordinarie bostadstillägg — skola dock helt vila på vederbörande

kommun.

Förslaget att kommunbidragen i princip skola avvägas efter kommunernas

ekonomiska bärkraft har i yttrandena mötts med nästan enhälligt gillande.

Socialvårdskommittén har emellertid ställt sig avvisande till förslaget

under åberopande av att dess genomförande sannolikt skulle få till följd att

även ett blivande statsbidrag till socialhjälpen måste avvägas efter kommunernas

bärkraft, varigenom kommunandelen i socialhjälpen i vissa fall

skulle bli så låg att allvarliga olägenheter kunde befaras. För min del kan

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

17

jag icke finna att en gradering av ett statsbidrag till socialhjälpen efter kommunernas

ekonomiska ställning skulle behöva medföra olyckliga verkningar,

därest de för socialhjälpen speciella förhållandena beaktas vid den närmare

utformningen av bidragssystemet. I likhet med det övervägande antalet

remissinstanser delar jag de sakkunnigas uppfattning att en gradering

av kommunbidragen efter kommunernas ekonomiska bärkraft är mera rättvis

än det nuvarande systemet, vilket föranlett en högst ojämn belastning

på kommunerna.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det faktiska skatteunderlaget

per invånare i stort sett torde vara en riktig jämförelsefaktor i fråga om

kommunernas bärkraft. Riksdagen har ju också beträffande statsbidragen

till folkskolebyggnader och skolmåltider i princip godtagit skatteunderlaget

såsom mått på kommunernas bärkraft.»

Efter att ha bemött bland annat vissa yrkanden att kommunbidragen

skulle graderas icke blott efter skatteunderlaget utan även med hänsyn till

den totala utdebiteringen har departementschefen i propositionen förklarat,

att det föreslagna systemet syntes innebära så betydande fördelar framför

den nu gällande ordningen, att han i princip ville tillstyrka en avvägning

av kommunbidragen efter antalet skattekronor per invånare.

Vidare har departementschefen anfört:

»Enligt de sakkunnigas förslag skall en gradering efter skatteunderlaget

ej ske över hela linjen. I fråga om de ordinarie bostadstilläggen föreslås

nämligen, att kommunerna skola bidraga dels med en av skatteunderlagets

storlek oberoende fast ortsandel och dels med en efter nämnda underlag

varierande andel i återstoden. De sakkunniga ha med stöd av vissa uttalanden

av socialvårdslcommittén utgått från att bostadstilläggen täckte kostnaderna

för bostäder av bättre standard än som i allmänhet förefunnes i

den lägsta bostadskostnadsgruppen. Enligt de sakkunnigas mening utgjorde

bostadstilläggen följaktligen delvis en lokal förmån för pensionstagarna i de

högre grupperna, vilken helt borde bekostas av kommunen. Under antagande,

att en sådan tankegång legat bakom socialvårdskommitténs förslag

till bidragsprocent för bostadstilläggen i de olika bostadskostnadsgrupperna,

ha de sakkunniga beräknat den lokala förmånen, ortsandelen, till */8 i grupp

II, V* i grupp III, 3/s i grupp IV och l/a i grupp V. Delta innebär att ortsandelen

i ett bostadstillägg till ogift pensionstagare skulle utgöra 18 kronor

75 öre i grupp II, 75 kronor i grupp III, 168 kronor 75 öre i grupp IV och

300 kronor i grupp V.

De sakkunnigas förslag har i denna del utsatts för kritik i åtskilliga yttranden.

Invändningarna ha främst riktat sig mot metoden för beräkningen

av orlsandelens storlek. Även enligt min mening kunna vägande invändningar

riktas mot lämpligheten av de sakkunnigas förslag i denna del. Rik
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 9 saml. 2 avd. Nr 39. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

tigheten av de sakkunnigas antagande att bostadsstandarden är ungefär lika

hög å alla orter inom samma bostadskostnadsgrupp synes med skäl kunna

ifrågasättas. Hyresnivå och bostadsstandard följas ej åt; mellan hyresnivåerna

inom två orter med samma bostadsstandard torde ofta föreligga en

avsevärd skillnad, beroende bl. a. på variationer i byggnadskostnader, tomtpriser

och bränslekostnader, ävensom, vid en fri hyresmarknad, på förhållandet

mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden. Ett system med

ortsandel borde därför, om värdet av »den lokala förmånen» skall kunna

fastslås, förutsätta en omfattande statistisk undersökning angående standarden

å varje särskild ort. Även om man bortser från de angivna svårigheterna

att på ett godtagbart sätt beräkna underlaget för ortsandelens fastställande,

är emellertid ett system med fast ortsandel enligt min mening förenat

med olägenheter. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle,

såsom i några yttranden påpekats, innebära att åtgärder för höjande av folkpensionärernas

bostadsstandard komme att medföra ökning av kommunens

procentuella andel i bostadstilläggen. Då en dylik standardförbättring är

högst önskvärd ur social synpunkt, måste ett system som har sådana konsekvenser

anses otillfredsställande. Vidare skulle en ortsandel, som utginge

oberoende av skatteunderlagets storlek, hårdare drabba kommuner med relativt

lågt skatteunderlag än i detta hänseende lyckligare lottade kommuner.

Den utjämning av utdebiteringen för folkpensioneringsändamål, som skulle

vinnas genom den beträffande återstoden av kommunbidragen föreslagna

graderingen efter skatteunderlaget, skulle sålunda i viss utsträckning motverkas

genom systemet med fast ortsandel. Jag har låtit verkställa en beräkning

av utdebiteringen per skattekrona för kommunbidrag med, respektive

utan ortsandel beträffande de 14 av de sakkunniga undersökta kommuner,

som enligt de sakkunnigas förslag för pensionsändamål skulle nödgas

utdebitera mer än 80 öre per skattekrona. Beräkningen visar följande

resultat.

Utdebitering

Kommun

Ortsgrupp

Med orts-

Utan orts-

andel

andel

Värö ......................................

11

0,83

0,51

Ås ........................................

»

0,82

0,59

Bro ........................................

»

1,25

0,81

Harestad....................................

»

1,13

0,80

Torsby......................................

»

1,40

0,95

Frändefors..................................

»

0,92

0,56

Rommele ..................................

»

0,91

0,73

Hagelberg ..................................

»

0,83

0,61

Tärna......................................

»

0,89

0,61

Fresta......................................

III

1,11

0,75

Skå........................................

»

0,85

0,46

Solna ......................................

IV

0,85

0,55

Göteborg....................................

»

0,94

0,68

Stockholm ..................................

V

1,02

0,74

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

19

Ett slopande av ortsandelen skulle sålunda medföra en betydligt större

utjämning av utdebiteringen för kommunbidragen än som skulle uppkomma

vid en tillämpning av de sakkunnigas förslag. Detta utgör enligt min mening

ett vägande skäl mot systemet med fast ortsandel. Även om ortsandelen

bortfaller, torde bidragsprocenten till bostadstilläggen genomsnittligt komma

att bli högre i kommuner i de högsta bostadskostnadsgrupperna än i de

lägre, enär det faktiska skatteunderlaget per invånare i allmänhet är högre

i orter, som kunna förväntas bli placerade i de högre bosladskostnadsgruppema.

Ett system utan ortsandel synes vidare innebära en viss förenkling

vid uträknandet av kommunbidragen.

Med hänsyn till det anförda förordar jag att kommunbidraget till bostadstilläggen

i sin helhet beräknas enligt samma grunder som bidraget till tillläggs-

och änkepensionerna, d. v. s. efter en med antalet skattekronor per

invånare varierande procentsats.

De sakkunnigas förslag till bidragsskala innebär, att varje kommuns bidrag

skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom att multiplicera

antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5. De sakkunniga ha

kommit fram till detta tal genom att utgå från ett »normalskatteunderlag»

av 10 skattekronor per invånare och en bidragsprocent av 15 (»normalbidragsprocent»)

för en sådan »normalkommun». Den föreslagna bidragsskalan

har av det övervägande flertalet remissinstanser lämnats utan erinran,

men i några yttranden ha invändningar riktats mot densamma. Bland

annat har framhållits att ett normalskatteunderlag av 15 skattekronor per

invånare bättre än det av de sakkunniga valda skulle överensstämma med

de verkliga förhållandena. Andra ha som skäl för en bidragsskala med en

procent för varje skattekrona per invånare åberopat att ett bidrag av denna

storleksordning vore tillräckligt för att det av de sakkunniga angivna syftet

med kommunbidragen skulle uppnås.

Medelskatteunderlaget per invånare i riket utgjorde enligt 1944 års taxeringar

15,2, enligt 1945 års 16,1 och enligt 1946 års 17,5 skattekronor. Det

är sålunda riktigt att ett normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare

är väsentligt lägre än det verkliga medelskatteunderlaget under senare

år. Detta normalskatteunderlag har emellertid godtagits för beräkning

av statsbidragen till skolmåltider. Dessutom vill jag framhålla att det avgörande

för kommunbidragets storlek icke är normalskatteunderlaget utan

förhållandet mellan normalskatteunderlaget och normalbidragsprocenten.

Såsom tidigare nämnts utgick 1946 års riksdag från att den fördelning av

kostnaderna mellan staten och kommunerna som föreslagits i folkpensioneringsproposilionen

— där kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor

— i huvudsak borde bibehållas. Höjer man normalskatteunderlaget,

måste man höja även normalbidragsprocenten, om man skall erhålla ett

sammanlagt kommunbidrag av den ungefärliga storleksordning som riks
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

dagen förutsatt. Enligt min mening behöver man vid uppgörandet av bidragsskalan

icke alls bygga på konstruktionen normalskatteunderlag och

normalbidragsprocent. 1 stället har man att se till, vilken bidragsprocent

som kan antagas ge det av riksdagen önskade ekonomiska resultatet. Med

en bidragsprocent motsvarande en procent för varje skattekrona per invånare

och under antagande att de behovsprövade förmånerna komma att

uppgå till de belopp, vartill de beräknats i 1946 års folkpensioneringsproposition,

kunna — om såsom jag förordat bidraget till bostadstilläggen

utgår efter samma grunder som till tilläggspensionerna — de sammanlagda

kommunbidragen uppskattas till 36 miljoner kronor vid ett medelskatteunderlag

av 15 skattekronor per invånare i riket och 48 miljoner kronor vid

ett medelskatteunderlag av 20 skattekronor per invånare. Dessa belopp synas

i alltför hög grad understiga det kommunbidrag, varmed riksdagen räknat.

Om procenttalet per skattekrona däremot bestämmes till det av de sakkunniga

föreslagna 1,5, kunna kommunbidragens totalbelopp vid ett medelskatteunderlag

per invånare i riket av respektive 15, 18 och 20 skattekronor

beräknas till respektive 54, 65 och 72 miljoner kronor. Jag finner därför en

bidragsprocent av 1,5 för varje skattekrona per invånare vara väl avvägd i

nuvarande läge. Emellertid vill jag anmärka, att de gjorda beräkningarna

grunda sig på den uppskattning av kostnaderna för folkpensioneringen som

verkställts i 1946 års proposition i ämnet. Kostnaderna för invalidpensioneringen

ha i årets statsverksproposition ytterligare nedräknats, varför även

kommunbidragens totalbelopp måste komma att underskrida här anförda

siffror. Å andra sidan synes det icke uteslutet att vid den definitiva grupperingen

av landet i bostadskostnadsgrupper många orter komma att placeras

i högre bostadskostnadsgrupp än social vårdskommittén tänkt sig. Härigenom

ökas kostnaderna för bostadstillägg och som en följd härav jämväl

kommunbidragens belopp. Några närmare beräkningar i dessa hänseenden

har jag icke ansett möjliga att verkställa.

Sakkunnigförslaget innehåller en spärregel av den innebörden att kommunbidraget

i intet fall får överstiga hela kostnaden för de pensionsförmåner,

till vilka kommunbidrag skall utgå. Däremot upptar förslaget ingen

nedre gräns för kommunbidraget. I en del remissyttranden har yrkats, att

den övre gränsen måtte bestämmas väsentligt lägre än till 100 procent och

att en nedre gräns måtte införas. Därvid har som motiv för en sänkning av

den övre gränsen främst åberopats skälighetssynpunkter. Enligt min mening

kan ett system, som för vissa kommuner kan leda till en överflyttning på

kommunen av den övervägande delen av statens kostnader för vissa pensionsförmåner,

icke anses stå i överensstämmelse med statsmakternas avsikter

vid utformningen av folkpensionslagen och de däri givna förmånernas

finansiering. Jag finner därför en sänkning av den övre gränsen vara

motiverad. Frågan var gränsen lämpligen bör sättas kan självfallet vara

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

21

föremål för delade meningar. Den av socialstyrelsen och socialvårdskommittén

förordade gränsen 30 procent synes emellertid vara alltför låg, när

såsom jag förordat någon ortsandel i bostadstilläggen icke skall utgå. För

min del anser jag gränsen skäligen böra sättas vid 50 procent. Denna gräns

innebär att kommunbidrag aldrig kommer att beräknas på högre skattekrontal

per invånare än 33V3 skattekrona. De remissorgan som ifrågasatt

införande av en nedre gräns för kommunbidraget, i allmänhet 10 procent,

ha motiverat förslaget med att en icke alltför obetydlig kommunandel erfordrades

för en effektiv prövning av pensionsansökningarna. Häremot vill

jag invända att med den förordade avvägningen av bidragsprocenten efter

skatteunderlaget beviljandet av en viss pensionsförmån inverkar på den

kommunala utdebiteringen lika mycket vare sig bidragsprocenten är hög

eller låg. Jag kan därför icke finna en nedre gräns vara motiverad. En

sådan skulle för övrigt innebära en oskäligt tung belastning på kommuner

med särskilt lågt skatteunderlag. Verkningarna av den av mig förordade

övre gränsens inverkan på kommunbidragens totalbelopp framgå av följande

uppställning, i vilken de beräknade bidragsbeloppen angivas i miljoner

kronor.

Medelskatteunderlag per invånare

i riket

De sakkunnigas

förslag

Utan ortsandel

Spärr

100 %

Spärr

50 %

15....................................

70

54

54

16....................................

73

58

58

17....................................

76

61

60

18 ...................................

79

65

63

19....................................

82

69

66

20....................................

85

72

69

25....................................

100

90

81

Till ytterligare belysning av verkningarna av de modifikationer i de sakkunnigas

förslag jag förordat kan nämnas, att för Stockholms del kommunbidraget

enligt de sakkunnigas — på antalet pensionsberättigade år 1946

och på 1944 års skatteunderlag grundade — beräkningar skulle uppgå till

omkring 20,5 miljoner kronor, medan enligt de av mig förordade grunderna

bidraget endast skulle utgå med 14,9 miljoner kronor. 1 fråga om Göteborg

äro motsvarande siffror 6,9 och 4,9 miljoner kronor, över huvud kommer

ortsandelens slopande att i förhållande till sakkunnigförslaget medföra en

sänkning av kommunbidragens storlek i de högre bostadskostnadsgrupperna.

För bostadskostnadsgrupp I åter innebär det av mig framlagda förslaget

ingen ändring i förhållande till sakkunnigförslaget, bortsett från att

maximeringen av kommunbidraget till 50 procent i någon enstaka kommun

med högt skatteunderlag kan tänkas medföra någon modifikation. I fråga

om deparlementsförslagets verkningar hänvisas ytterligare till två vid detta

statsrådsprotokoll såsom bilaga fogade tabeller (Tabell III och IV).

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Vid beräknandet av verkningarna av de av mig föreslagna modifikationerna

i de sakkunnigas förslag har bortsetts från kommunbidragen till änkepensionerna,

enär desamma icke ingå i de sakkunnigas kostnadsberäkningar.

Kommunernas sammanlagda bidrag till änkepensionerna torde kunna uppskattas

till cirka 3 miljoner kronor.

De sakkunniga ha vidare föreslagit den ändringen i den gällande ordningen

att det på ett visst år belöpande kommunbidraget till en viss pensionsförmån

skall gäldas av den pensionsberättigades mantalsskrivningskommun

under året i stället för av den kommun, vars pensionsnämnd beviljat

förmånen. För de sakkunnigas förslag talar att det skulle medföra

icke oväsentliga praktiska fördelar. De skäl som i ett par remissyttranden

åberopats mot detsamma synas icke äga någon större bärkraft. Jag vill därför

i princip ansluta mig till detsamma. Såsom landskommunernas förbund

framhållit synes det kunna ifrågasättas, om icke förslagets genomförande

bör föranleda viss ändring i folkbokföringsförordningen. Denna fråga torde

emellertid kräva närmare utredning.»

Specialmotivering till departementsförslaget.

Beträffande specialmotiveringen får utskottet hänvisa till propositionen

s. 50—53.

Utskottet.

Det genom propositionen framlagda lagförslaget innebär ett annat system

för beräknande av kommunernas bidrag till folkpensioneringen än det som

gäller för närvarande. Enligt det nu gällande systemet för kommunbidragens

beräknande skola kommuner i samma ortsgrupp betala lika stor procentuell

andel av de till respektive kommuner hänförliga kostnaderna för

pensionerna. Detta system tar ingen hänsyn till att både behovet av folkpensioner

och skatteunderlaget varierar högst avsevärt i olika kommuner.

Följden härav har blivit, att kommunbidragens inverkan på utdebiteringen

i olika kommuner blivit ytterst skiftande. Enligt propositionen skola kommunbidragen

graderas efter kommunernas ekonomiska bärkraft med antalet

skattekronor per invånare som måttstock. Det föreslagna systemet medför

en avsevärd utjämning av kommunbidragens inverkan på utdebiteringen.

En sådan utjämning måste enligt utskottets mening anses synnerligen

önskvärd.

Enligt propositionen skola kommunerna själva bekosta de särskilda bostadstilläggen

samt dessutom bidraga med en viss del av kostnaderna för

tilläggspensioner, änkepensioner och ordinarie bostadstillägg. Övriga pensionsförmåner

skola helt bekostas av staten. Folkpensioneringen anses nu
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

23

mera vara en i princip statlig angelägenhet. Det kan då ifrågasättas, huruvida

icke staten ensam borde bekosta samtliga pensionsförmåner. I motionen

II: 427 yrkas också, att riksdagen skall med avslag å propositionen göra

det uttalandet, att kommunbidragen till folkpensioneringen skola avskaffas

och kostnaderna i sin helhet utgå av statsmedel. Ur principiell synpunkt är

det naturligtvis riktigt, att staten ensam bekostar en rent statlig samhällsuppgift.

Beträffande folkpensioneringen tillkomma emellertid vissa praktiska

synpunkter. Kommunernas medverkan är nödvändig vid den prövning,

som i vissa fall skall föregå beviljandet av pension. Som skäl för kommunernas

bidragsskyldighet har åberopats, att en sådan skyldighet medverkar

till noggrannhet vid pensionsnämndernas prövning av pensionsansökningar.

Även om betydelsen av detta skäl icke får överdrivas, synes det

dock enligt utskottets mening lämpligt att tills vidare bibehålla ett system

med kommunbidrag till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner

och bostadstillägg.

Propositionen bygger på ett betänkande, som avgivits av särskilt tillkallade

sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skulle kommunbidragen till

de ordinarie bostadstilläggen icke beräknas uteslutande efter skatteunderlaget.

I fråga om dessa bostadstillägg föreslogo nämligen de sakkunniga,

att kommunerna skulle bidraga dels med en av skatteunderlaget oberoende

fast ortsandel och dels med en efter skatteunderlaget varierande

andel av återstoden. Ortsandelen skulle motsvara bostädernas »överstandard»

i de högre bostadskostnadsgrupperna. Med utgångspunkt från

vissa uttalanden från socialvårdskommittén ha de sakkunniga beräknat hur

stor del av bostadstilläggen som kunde anses hänföra sig till den lokala förmånen

(överstandarden). De sakkunniga ha antagit, att bostadsstandarden

är ungefär lika hög å alla orter inom samma bostadskostnadsgrupp. I propositionen

föreslås emellertid, att kommunbidragen till de ordinarie bostadstilläggen

i sin helhet skola beräknas efter samma grunder som bidragen till

tilläggs- och änkepensionerna, d. v. s. utan särskild ortsandel. I motionerna

I: 285 och II: 426 hemställes, att kommunbidragen till bostadstilläggen skola

beräknas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Som skäl för sin avvikelse

från de sakkunnigas förslag i denna del har departementschefen framhållit,

att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida de sakkunnigas antagande att

bostadsstandarden är ungefär lika hög å alla orter inom samma bostadskostnadsgrupp

vore riktigt. Hyresnivå och bostadsstandard följdes icke åt.

Ett system med ortsandel borde därför enligt departementschefen förutsätta

en omfattande statistisk undersökning angående standarden å varje

särskild ort. Men även om man bortsåge från svårigheterna att på ett godtagbart

sätt beräkna underlaget för ortsandelens fastställande, vore ett

system med fast ortsandel enligt departementschefens mening förenat med

olägenheter. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle innebära

att åtgärder för höjande av folkpensionärernas bostadsstandard konune att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

medföra ökning av kommunens procentuella andel i bostadstilläggen. Då

en dylik standardförbättring vore högst önskvärd ur social synpunkt, måste

enligt departementschefen ett system som hade sådana konsekvenser anses

otillfredsställande. Utskottet ansluter sig till dessa departementschefens uttalanden

och tillstyrker att kommunbidragen till bostadstilläggen beräknas

på det sätt som föreslagits i propositionen.

Den i propositionen föreslagna bidragsskalan innebär, att varje kommuns

bidrag skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom att multiplicera

antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5. I motionen 11:428

hemställes, att bidragsprocenten fastställes till 1,25 för varje skattekrona per

invånare. I motionerna 1:285 och 11:426 ifrågasättes, huruvida icke en

sänkning av den i propositionen föreslagna bidragsprocenten bör övervägas.

Enligt beräkningar i propositionen kommer, om procenttalet per skattekrona

bestämmes till 1,5, kommunbidragens totalbelopp vid ett medelskatteunderlag

per invånare i riket av 18 skattekronor att uppgå till cirka 66 miljoner kronor.

Dessa beräkningar grunda sig på den uppskattning av kostnaderna för

folkpensioneringen som verkställts i 1946 års proposition i ämnet. Medelskatteunderlaget

per invånare i riket utgjorde enligt 1946 års taxeringar

17,5 skattekronor. I folkpensioneringspropositionen till 1946 års riksdag

hade kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor, och riksdagen utgick

ifrån att den fördelning av kostnaderna som föreslagits i propositionen

i huvudsak borde bibehållas. Den föreslagna bidragsprocenten synes därför

i nuvarande läge vara väl avvägd. I den mån medelskatteunderlaget per

invånare i riket stiger avsevärt över 18 skattekronor, måste emellertid en

sänkning av talet 1,5 ske, om den avsedda fördelningen mellan kommunerna

och staten skall bibehållas. Talet 1,5 kan därför icke vara definitivt.

De sakkunniga ha föreslagit, att kommunbidraget skulle begränsas på så

sätt, att det icke finge överstiga hela kostnaden för de pensionsförmåner,

till vilka kommunbidrag skall utgå. I propositionen har denna spärregel

bestämts till hälften av kostnaderna. I motionen 11:428 hemställes, att den

övre gränsen för kommunernas bidragsskyldighet bestämmes till 100 procent

av kostnaderna. Departementschefen har som skäl för sin ståndpunkt

förklarat, att ett system, som för vissa kommuner kunde leda till en överflyttning

på kommunen av den övervägande delen av statens kostnader för

vissa pensionsförmåner, icke kunde anses stå i överensstämmelse med statsmakternas

avsikter vid utformningen av folkpensionslagen. Utskottet ansluter

sig till detta departementschefens uttalande och vill för sin del framhålla,

att särskilt med hänsyn till att folkpensioneringen anses vara i princip

en statlig angelägenhet synes det olämpligt att sätta den övre gränsen så

högt som vid 100 procent. Den i propositionen föreslagna spärregeln synes

utskottet väl avvägd.

Det genom propositionen framlagda lagförslaget föranleder ej heller i

övrigt någon erinran från utskottets sida.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande nr 39.

25

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:285,

11:426, 11:427 och 11: 428 bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 3 juni 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Forslund,

Löfvander, Björkman*, Nils Elowsson och Hagman;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hagård*, Hellbacken*,

fru Johansson, herrar Larsson i Östersund*, Jacobsson i Igelsbo, Carlsson

i Bakeröd och Lundberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 194 7. 9 sand. 2 avd. Nr 39.

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947

716985

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:369 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. a1 i texten