Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, dels ock i ämnet väckta motioner.
1947-06-03 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1947:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
1
Nr 39.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 11 april 1947 dagtecknad proposition, nr 222, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering med
dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare i kommunen, av kostnaden för tilläggspensioner,
änkepensioner och bostadstillägg, som under året utbetalats till inom kommunen
mantalsskrivna pensionsberättigade, dock högst hälften av nämnda
kostnad,
dels ock hela kostnaden för särskilda bostadstillägg, som under året utgått
i enlighet med av kommunen fastställda grunder.
2 §•
Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall
hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen
påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden
för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg,
samt till antalet invånare vid årets ingång.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 39.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
3 §•
Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Därvid skall en
tolftedel av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg och särskilt bostadstillägg anses belöpa på varje månad.
Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnar
Konungen. .
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 285 av herrar Ljungdahl och Persson, Ivar, samt inom andra kammaren
nr 426 av herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 427 av herrar Kempe och
Senander samt nr 428 av herr Werner m. fl.
I motionerna I: 285 och II: 426, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 222 måtte besluta
att kommunerna skola bidraga till kostnaderna för under året utbetalade
tilläggspensioner, änkepensioner eller bostadstillägg med dels allmän andel
och dels, i förekommande fall, ortsandel i enlighet med förslag, som framlagts
av särskilt tillkallade sakkunniga, samt att vederbörande utskott måtte
få i uppdrag att utarbeta de lagändringar som därav föranledas. Vidare
ifrågasättes i motionerna, huruvida icke en sänkning av den föreslagna bidragsprocenten
bör övervägas.
I motionen 11:427 hemställes, att »riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 222, beslutar göra det uttalandet, att kommunbidragen till
folkpensioneringen avskaffas och att kostnaderna i sin helhet skola utgå ur
statskassan».
I motionen II: 428 hemställes, att i den föreslagna lagen »i § 1 orden ’tre
tjugondeis procent’ utbytas mot ’fem fyrtiondels procent’; samt att i samma
§ 1 orden ''hälften av’ utgå».
Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd för
det genom propositionen framlagda förslaget, ävensom i fråga om de skäl,
som motionärerna andragit till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa
till propositionen och motionerna.
Inledning.
Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, vilken lag
träder i kraft den 1 januari 1948, skola kommunerna bidraga till folkpensionskostnaderna
enligt grunder som fastställas i särskild lag. Denna bestämmelse
tillkom genom en av riksdagen vidtagen ändring i det genom
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
3
propositionen nr 220 till 1946 års riksdag framlagda förslaget till ny folkpensioneringslag.
I propositionen hade föreslagits att kommunbidrag skulle
utgå efter vissa i själva lagen angivna grunder. På hemställan av första särskilda
utskottet (utlåtande nr 1) beslöt riksdagen vidare (riksdagens skrivelse
nr 425) hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning rörande
grunderna för kommunernas bidrag till pensionskostnaderna. Genom beslut
den 29 juni 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt byråchefen Josef östlind och
taxeringsrevisorn Oscar östman att såsom sakkunniga inom socialdepartementet
verkställa den begärda utredningen. Till fullgörande av detta uppdrag
ha de sakkunniga med skrivelse den 26 november 1946 överlämnat
betänkande med förslag angående kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna
(SOU 1946:82).
Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, socialvårdskommittén och svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet ävensom av svenska stadsförbundets och svenska
landskommunernas förbunds styrelser.
överståthållarämbetet har överlämnat yttrande av Stockholms stadsfullmäktige
och åtskilliga kommunala myndigheter i Stockholm. Länsstyrelserna
ha bifogat yttranden från sammanlagt 185 kommuner, varav 63 städer.
Huvuddragen av den nya folkpensioneringslagstiftningen.
I propositionen lämnas å s. 4—7 en redogörelse för huvuddragen av der
nya folkpensioneringslagstiftningen. Utskottet får hänvisa till denna redo
görelse.
Nuvarande ordning beträffande kommunbidragen.
Gällande bestämmelser.
Allmän pensionsförsäkring infördes i vårt land genom lag den 30 juni
1913. Enligt denna lag bestredos kostnaderna för pensionstillägg till tre
fjärdedelar av staten. Beträffande i landsting ej deltagande städer bekostades
återstående fjärdedel av staden, under det att i fråga om övriga kommuner
fjärdedelen delades lika mellan landstinget och primärkommunen.
1913 års lag om allmän pensionsförsäkring ersattes 1935 med lagen den
28 juni 1935 om folkpensionering, vilken gäller intill den 1 januari 1948.
Enligt denna lag utgår folkpension dels utan behovsprövning i form av
grundpension och dels efter behovsprövning i form av tilläggspension. Personer
som icke äro berättigade till grundpension kunna enligt en särskild
förordning om invalidunderstöd erhålla invalidunderstöd, utgående efter
samma grunder som tilläggspension. Enligt de ursprungliga bestämmelserna
i 1935 års lag var tilläggspensionens maximibelopp detsamma inom
4
Andra lagutskottets utlutande nr 39.
hela riket och uppgick kommunbidraget till en åttondel. Därjämte skulle
landstingen och städerna utanför landsting bidraga till vissa äldre pensioner
med en sextondel.
Är 1937 infördes dyrortsgradering av tilläggspensionerna och i samband
därmed ändrades bestämmelserna om kommunbidrag. Tilläggspensionens
maximibelopp utgör 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450
kronor i ortsgrupp 3. Kommunerna bidraga till kostnaderna för tilläggspensionerna
med följande andelar, nämligen för orter tillhörande ortsgrupp 1 en
åttondel, för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel och för orter tillhörande
ortsgrupp 3 en fjärdedel, dock att i Stockholm och Göteborg kommunandelen
utgör tre tiondelar. Kommunbidraget beträffande viss pensionstagare lämnas
av den kommun, vars pensionsnämnd förklarat vederbörande berättigad till
tilläggspension, dock att, där tilläggspensionen efter ansökning blivit ökad,
den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning skett
utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven
skall bidraga med förenämnda andel av ökningen.
Vissa uppgifter angående det nuvarande systemets verkningar.
De sakkunniga framhålla, att det nu gällande systemet i fråga om kommunbidrag
icke tar någon hänsyn till att behovet av folkpensioner liksom
förmågan att bära kostnader kan vara mycket varierande i olika kommuner.
Följden därav har också blivit, att de bördor som lagts på skattebetalarna
blivit mycket kännbara i en del kommuner men helt obetydliga i
andra kommuner.
De sakkunniga ha företagit vissa undersökningar rörande 232 kommuner,
varav 36 städer och 196 landskommuner. Till belysande av resultatet av
undersökningarna ha de sakkunniga upprättat en sammanställning, som finnes
intagen å s. 9 i propositionen. I anslutning till sammanställningen anföra
de sakkunniga:
Kommunernas andelar i 1946 års pensionskostnader motsvara för 91 av
de 232 kommunerna en utdebitering av mer än 1 krona per skattekrona.
Av dessa 91 kommuner äro samtliga utom en landskommuner. Undantaget
representeras av Söderhamn, som med en kostnad motsvarande kr. 1,21 per
skattekrona ligger icke obetydligt högre än övriga städer. 25 av landskommunerna
ha kostnader överstigande 2 kronor per skattekrona. Högst ligga
Råggärd i Älvsborgs län med kr. 3,22 per skattekrona samt Torp i Göteborgs
och Bohus län och Tjurkö i Blekinge län med resp. kr. 3,15 och 3,05. Synnerligen
låga tal ha erhållits för Hofors i Gävleborgs län och Lilla Harrie
i Malmöhus län med resp. 7 och 8 öre per skattekrona.
Sammanställningen visar att ytterlighetsfallen nästan uteslutande äro att
finna bland de till 188 uppgående kommunerna inom ortsgrupp 1. Trots
att såväl pensionsbeloppen som den procentuella andelen däri för kommunerna
äro lägst i denna ortsgrupp, innehåller gruppen ej mindre än 89
av de 91 kommuner, som ligga över 1 krona per skattekrona. De återstående
kommunerna över 1 krona äro nyssnämnda Söderhamns stad samt
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
5
Alnö kommun i Västernorrlands län (kr. 2,67). Båda dessa kommuner tillhöra
ortsgrupp 2, som omfattar 34 av de undersökta kommunerna. Bland
de återstående 10 kommunerna, som sålunda tillhöra ortsgrupp 3 och därmed
ha att å de högsta pensionsbeloppen bidraga med de högsta kvotdelarna,
ligger Göteborgs stad högst med 65 öre och Stocksunds köping i
Stockholms län lägst med 11 öre per skattekrona.
De sakkunniga uttala vidare, att den ena av de faktorer som orsakade
den nuvarande ojämna fördelningen av kommunernas kostnader för folkpensioneringen,
nämligen det varierande behovet av tilläggspensioner i olika
kommuner, icke kunde objektivt bestämmas. Ett visst mått på behovet kunde
man dock få genom att ställa storleken av de i kommunerna faktiskt utgående
inkomstprövade pensionsförmånerna i relation till folkmängden.
De sakkunniga ha beträffande de av dem undersökta kommunerna fördelat
de beräknade årliga kostnaderna för pensionsförmåner, till vilka kommunbidrag
utgår, på antalet invånare vid 1944 års ingång. Undersökningens
resultat framgår av en tablå, som finnes intagen ås. 10 i propositionen.
Angående denna undersökning anföra de sakkunniga bland annat:
Lägst befinna sig Stocksunds köping i Stockholms län och Lilla Harrie i
Malmöhus län med omkring 14 kronor per invånare, medan de motsatta
ytterlighetsfallen representeras av Tjurkö i Blekinge län och Ununge i Stockholms
län med resp. 134 och 132 kronor per invånare. Det är sålunda landskommuner
som bilda gränsfallen både uppåt och nedåt. Av städerna ligger
Simrishamn högst med inemot 77 kronor per invånare. Av landskommunerna
befinna sig 119 utav 196 över 50 kronor men av städerna endast 7
utav 36.
Beträffande den andra av de faktorer, av vilka den nuvarande ojämna
belastningen på kommunerna beror, nämligen den varierande tillgången på
skatteunderlag i kommunerna, hänvisa de sakkunniga till en på grundval
av 1944 års taxeringar upprättad tablå, vari samtliga kommuner i riket fördelats
med hänsyn till en av socialvårdskommittén företagen preliminär uppdelning
av kommunerna å olika bostadskostnadsgrupper. Tablån finnes intagen
ås. 11 i propositionen.
Av tablån framgår att år 1944 mer än 80 procent av landskommunerna
hade lägre skatteunderlag per invånare än det lägsta bland städerna. Det
vägda genomsnittstalet var detta år för samtliga landskommuner ungefär 10,
för samtliga städer ungefär 23 och för hela riket ungefär 15 skattekronor
per invånare.
De sakkunniga anse de gjorda undersökningarna tyda på att det är
skatteunderlagets variationer som åstadkommer de största ojämnheterna i
utdebiteringen för folkpensionsändamål.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Tidigare förslag till ändrade bestämmelser om kommunbidrag.
Kommunalskatteberedningens förslag.
Kommunalskatteberedningen föreslog i sitt betänkande rörande den kommunala
skatteutjämningen (SOU 1943:43), att kommunerna skulle bidraga
till folkpensionskostnadema med dels en allmän andel och dels en ortsandel.
Den allmänna andelen skulle utgöra Vs av tilläggspensionerna för
kommuner med normalt skatteunderlag och för övriga kommuner graderas
med hänsyn till skatteunderlaget, så att kommun med högre underlag
än det som normalt betecknade finge högre andel än 1/s och kommun med
lägre underlag än det normala en lägre andel. Ortsandelen skulle utgöra
3/io av tilläggspensionerna för orter tillhörande ortsgrupp 2 och 1/s för orter
tillhörande ortsgrupp 3, dock för Stockholm och Göteborg 7/4o.
Beredningen framhöll vidare, att den föreslagna graderingen av kommunbidragen
efter skatteunderlaget avsåge endast den del av kommunernas
andelar i folkpensionskostnaderna, som kunde anses belöpa å vad av pensionerna
utgjorde ett lika värdefullt tillskott. Anledningen till att kommunerna
i de högre dyrortsgrupperna i samband med dyrortsgraderingens införande
ålagts att gälda större andelar än kommunerna i ortsgrupp 1 hade varit att
de förra ansetts genom de högre pensionsbeloppen komma i åtnjutande av
en större minskning i sina fattigvårdskostnader än kommunerna i ortsgrupp
1. Samma skäl hade förelegat beträffande avvägningen av kostnadsandelarna
mellan de högre ortsgrupperna. Att utjämna de kommunernas
andelar som utgjorde ersättning för sådana lokala förmåner, vilka tillkomme
vissa kommuner framför andra borde enligt beredningen icke ifrågakomma.
Beredningen har beräknat dessa andelar (ortsandelarna) med utgångspunkt
från att den del av de nuvarande kvotdelarna, som översteg en
åttondel, utgjorde ersättning för särskilda lokala förmåner.
19A6 års förslag och dess behandling.
Det förslag rörande kommunbidragen, som i propositionen nr 220 förelädes
1946 års riksdag, överensstämde i huvudsak med vad socialvårdskommittén
föreslagit i sitt betänkande angående folkpensionering (SOU 1945:
46). Förslaget innebar, att varje kommun skulle för pensionsberättigad,
som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension,
änkepension eller bostadstillägg, bidraga med 20 procent av kostnaden
för tilläggspension eller änkepension, bostadstillägg oräknat, samt i
bostadskostnadsgrupp II med 30 procent, i grupp III med 40 procent, i grupp
IV med 50 procent och i grupp V med 60 procent av kostnaden för bostadstillägg.
Socialvårdskommittén framhöll, att det icke läte sig göra att på sätt kommunalskatteberedningen
föreslagit på en omväg reducera kommunbidragen
i vissa orter.
Andra lagutskottets utlåtande rir 39.
7
Totalbeloppen av kommunbidragen beräknade kommittén för det av riksdagen
sedermera antagna alternativ III till 74,07 miljoner kronor.
I fråga om socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar uttalade departementschefen,
att dessa såtillvida innebure en avsevärd säkerhetsmarginal,
som kommittén beräknat antalet invalidpensionärer mycket högt i förhållande
till det nuvarande antalet. Totalkostnaderna för invalidpensioneringen
borde därför kunna beräknas till lägre belopp än kommittén gjort. Detta inverkade
även på kommunbidragens storlek. Departementschefen uppskattade
sänkningen av kommunbidragen till 7 miljoner kronor och ansåg kommunbidragens
storlek kunna beräknas till 67 miljoner kronor.
I riksdagen väcktes i frågan åtskilliga motioner, i vilka föreslogs kommunbidragens
anpassning efter skatteunderlaget, utredning därom eller avskaffande
av kommunbidragen.
Första särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande (nr 1) beträffande kommunbidragen
bland annat.
Vad först angår frågan huruvida kommunerna överhuvud taget böra bidraga
till folkpensioneringen kan utskottet visserligen dela meningen att
folkpensioneringen i princip är en statlig angelägenhet. Emellertid kan icke
bortses ifrån att det ur synpunkten av prövningens effektivitet är motiverat
att den kommun, vars pensionsnämnd beviljat folkpension åt någon, åtminstone
till en mindre del bidrager till kostnaderna för pensioneringen. I den
mån kontrollen från pensionsstyrelsens och dess ombuds sida är effektiv
minskar dock detta skäl för kommunbidragens bibehållande i betydelse. Enligt
utskottets mening vore det därför önskvärt att frågan om folkpensioneringens
administrativa handhavande och förevarande spörsmål kunde beaktas
i ett sammanhang. Utskottet är av den uppfattningen att vid nuvarande
förhållanden alltför stor vikt i regel ej bör tillmätas kommunbidragets
inverkan å prövningen av pensionsansökningarna men att bidraget dock i
vissa fall kan verka återhållande vid prövningen.
Det föreliggande förslaget innebär att folkpensionen å vissa orter förhöjes
med bostadstillägg. Pensionsförmånerna bli sålunda icke lika störa inom
alla orter. Det är rimligt att, såsom i propositionen föreslagits, de kommuner,
i vilka pensionsförmånerna sålunda äro högre, få vidkännas viss del av
merkostnaden för de högre pensionerna.
Utskottet framhöll därefter, att de gällande bestämmelserna om kommunbidrag
ledde till att vissa kommuner nödgades uttaxera flera kronor per
skattekrona för folkpensioneringsändamål under det att andra kommuner
för samma ändamål behövde uttaxera allenast några få tiotal ören eller ännu
mindre samt erinrade om kommunalskatteberedningens förut omnämnda
förslag angående kommunernas bidrag till folkpensioneringen.
Utskottet anförde vidare bland annat.
De i ämnet väckta motionerna avse i likhet med kommunalskatteberedningens
förslag — i den mån ej yrkande framställts om helt avskaffande
av kommunbidragen — att kommunernas bidrag till folkpensioneringen
skola anpassas efter kommunens ekonomiska bärkraft. Denna har i vissa
8
Andra lagutskottets utlåtande nr S9.
motioner ansetts böra mätas med antalet skattekronor per invånare. Det
har även pekats på att statsbidragen till byggnader för folkskoleväsendet
enligt beslut av 1945 års riksdag graderats med hänsyn till antalet skattekronor
per invånare (SFS 1945:882, 5 §) samt att Kungl. Maj:t i proposition
nr 174 till 1946 års riksdag angående statsbidrag för anordnande av
skolmåltider föreslagit en liknande anordning.
Utskottet kan icke anse det tillfredsställande, att bidragen till en i princip
statlig verksamhet skola leda till någon väsentligare olikhet i utdebiteringen
inom kommunerna. En anordning som medför exakt samma utdebitering
för ändamålet inom alla kommuner är dock otänkbar, enär i sådant fall de
kommunala bidragen icke komme att fylla annan funktion än såsom inkomstkälla
för statsverket. De föreslagna bestämmelserna rörande kommunbidragens
beräkning kunna sålunda icke anses tillfredsställande. Enligt
utskottets mening är en omarbetning av desamma erforderlig, därvid de i
motionerna framförda synpunkterna angående bidragens avvägning med
hänsyn till kommunernas skatteunderlag böra beaktas. Vid en sådan omarbetning,
som uppenbarligen bör verkställas så skyndsamt att nytt förslag
i frågan kan föreläggas 1947 års riksdag, synes den fördelning av kostnaderna
mellan staten och kommunerna, som föreslagits i propositionen, i
huvudsak böra bibehållas.
Utskottet hemställde att riksdagen, i avbidan på ytterligare förslag i ämnet,
för sin del måtte besluta dels att utbyta de i propositionen föreslagna
bestämmelserna om kommunbidrag mot ett stadgande av innebörd att kommunerna
skola bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen enligt grunder
som fastställas i särskild lag och dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning av frågan så att nytt förslag i densamma
kunde föreläggas 1947 års riksdag.
Med anledning av att i vissa motioner upptagits frågan om jämställande
av kommunernas utgifter för folkpensionsändamål med fattigvårdsutgifter
vid beräkning av skatteutjämningsbidrag anförde utskottet, att denna fråga
nära torde sammanhänga med frågan om kommunbidragens storlek och beräkning
och därför borde omfattas av den av utskottet föreslagna utredningen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
De sakkunnigas förslag till kommunbidragssystem.
Allmänna principer.
I frågan, huruvida kommunerna överhuvud böra bidraga till kostnaderna
för folkpensioneringen, framhålla de sakkunniga till en början, att folkpensioneringen
numera allmänt betraktades som en samhällsuppgift av rent
statlig karaktär. Ur principiell synpunkt vore det därför enligt de sakkunnigas
mening riktigast, att staten ensam omhänderhade och bekostade folkpensioneringen.
Kommunernas medverkan vore emellertid nödvändig vid
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
9
den inkomstprövning, som i vissa fall skall föregå beviljandet av pension.
Det förhållandet att staten ålade kommunerna att medverka vid fullgörandet
av en i och för sig statlig uppgift behövde visserligen icke med nödvändighet
föranleda, att kommunerna skola deltaga i kostnaderna för uppgiften,
utan det avgörande borde vara i vilken mån kommunerna kunde påverka
dessa kostnader. Vore uppgiften sådan att det helt eller i mycket hög
grad berodde på kommunernas ställningstagande, huruvida en åtgärd skall
komma till stånd liksom på vilket sätt och till vilken kostnad den skall verkställas,
borde så stor del av kostnaden läggas på kommunerna, att de föranleddes
att iakttaga nödig sparsamhet vid uppgiftens handhavande. Staten
borde däremot ensam svara för kostnaderna, då kommunerna saknade verkligt
inflytande på besluten eller kommunernas möjligheter att påverka dessa
vore begränsade.
Beträffande de olika slagen av pensionsförmåner anse de sakkunniga att
med de angivna förutsättningarna anledning saknades att kräva bidrag från
kommunerna till kostnaderna för de allmänna ålderspensionerna. De sakkunniga
finna även att sparsamhetsintresset icke kan motivera något sådant
bidrag till kostnaderna för grundpensioner och blindtillägg. I fråga om de
pensionsförmåner, som förutsätta en inkomstprövning av kommunal myndighet
framhålla de sakkunniga beträffande tilläggspension och änkepension,
att kommunerna framför allt hade att taga ställning till frågan om den
årsinkomst, som skall läggas till grund för pensionens beräkning, och alt
det läge i sakens natur att ett subjektivt bedömande här ofta kunde förekomma.
Beträffande bostadstilläggen anföra de sakkunniga:
Bostadstillägg utgår endast i bostadskostnadsgrupperna II—V, och dess
storlek växlar med bostadskostnadsgruppen. Tilläggets uppgift är att täcka
den merkostnad för bostad och bränsle, som enligt undersökning av bl. a.
socialvårdskommitlén föreligger i de högre grupperna. I den mån tilläggen
motsvaras av faktiskt förefintliga olikheter i kostnaderna för likvärdiga bostäder,
innebära tilläggen icke någon särskild förmån för pensionärer i de
högre grupperna. Till sådan del skilja sig icke bostadstilläggen från de pensionsförmåner,
som vederbörande pensionsberättigade i övrigt åtnjuta. Ur
dessa synpunkter läge det nära till hands att t. ex. låta staten ensam gälda
den del av bostadstilläggen för åldringar, som motsvarade en i alla kommuner
likvärdig förmån. Så länge emellertid villkoren för beviljande av bostadstillägg
äro sådana att en inkomstprövning skall ske även för dem som
åtnjuta ålderspension, kan en dylik ståndpunkt icke principiellt motiveras.
Det förda resonemanget har, såsom betonats, avseende å likvärdiga förmåner.
Emellertid äro, enligt vad socialvårdskommittén uttalat, bostadstillläggen
så tilltagna, alt de skola täcka kostnaderna för bostäder av högre
standard än den som legat till grund för beräkningen av pensionsförmånerna
i den lägsta bostadskostnadsgruppen. Till en del utgöra sålunda bostadstilläggen
en särskild, lokal förmån för pensionstagarna i de högre grupperna.
Denna del motsvaras i och för sig icke av något statens intresse.
Detta kali nämligen icke sträcka sig längre än att de pensionsberättigade
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
erhålla lika stora förmåner, oavsett var i landet de äro bosatta. Någon anledning
att lägga kostnaderna för en dylik lokal förmån på staten synes icke
föreligga.
Vad slutligen angår de särskilda bostadstilläggen ha kommunerna ensamma
att besluta om de grunder efter vilka dessa skola utgå. De särskilda
tilläggen äro i sin helhet lokala förmåner, och kostnaderna härför böra helt
vila på kommunerna.
De sakkunnigas slutsats är, att staten ensam bör gälda kostnaderna för
allmänna ålderspensioner, grundpensioner och blindtillägg samt kommunerna
ensamma kostnaderna för särskilda bostadstillägg och för viss del av
de ordinarie bostadstilläggen. Beträffande kostnaderna för änkepensioner,
tilläggspensioner och den del av bostadstilläggen, som motsvarar i alla kommuner
likvärdiga förmåner, anse de sakkunniga övervägande skäl tala för
att låta kommunerna bära viss andel. De sakkunniga understryka i detta
sammanhang, att kommunbidragens uppgift enligt deras mening vore att
åstadkomma en sorgfällig prövning av pensionsansökningarna. Däremot
hade det förhållandet att de ökade folkpensionerna kunde innebära en besparing
av kommunernas fattigvårdskostnader icke ansetts böra påverka
ställningstagandet.
Med utgångspunkt från dessa överväganden och slutsatser i principfrågorna
föreslå de sakkunniga, att kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna
anordnas efter de av kommunalskatteberedningen i dess betänkande
rörande den kommunala skatteutjämningen förordade riktlinjerna. Varje
kommun föreslås sålunda skola bidraga med dels, i förekommande fall, en
ortsandel motsvarande den del av de ordinarie bostadstilläggen, vilken är att
betrakta som en lokal förmån, och dels en allmän andel, beräknad efter viss
med skatteunderlaget per invånare varierande procent av kostnaden för utbetalade
tilläggs- och änkepensioner samt bostadstillägg minskade med ortsandelen.
Särskilt bostadstillägg skall enligt förslaget i sin helhet bekostas av
den kommun, vars pensionsnämnd beviljat tillägget.
Ortsandelens storlek.
De sakkunniga föreslå, att kommuns ortsandel av pensionskostnaderna för
visst år skall utgöra följande andel av kostnaderna för under året utbetalade
bostadstillägg, nämligen i bostadskostnadsgrupp II en åttondel, i bostadskostnadsgrupp
III en fjärdedel, i bostadskostnadsgrupp IV tre åttondelar
och i bostadskostnadsgrupp V hälften.
Till motivering av förslaget i denna del anföra de sakkunniga.
Enligt den ståndpunkt, som de sakkunniga intagit, skola kommunerna
ensamma svara för kostnader, vilka representera lokala förmåner, d. v. s.
dels de särskilda bostadstilläggen och dels den del av de ordinarie bostadstilläggen,
som har sin grund i att bostäderna äro av bättre standard i de
högre ortsgrupperna än i de lägre. Socialvårdskommittén har framhållit,
att en sådan överstandard vore för handen, men har icke funnit anledning
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
11
att närmare precisera, hur stor del av bostadstillägget som enligt kommitténs
mening svarade däremot. De sakkunniga ha för sin del, med hänsyn
till föreliggande utrednings brådskande natur, icke haft möjligheter att statistiskt
söka ledning för ett bedömande av denna fråga utan få nöja sig
med att genom allmänna resonemang söka nå ett godtagbart resultat.
Det framgår av socialvårdskommitténs utredningar, att en viss olikhet i
bostadskostnaderna föreligger mellan de olika bostadskostnadsgrupperna
även oavsett standardskillnaderna. I den mån bostadstilläggen sålunda ha
samma realvärde på olika orter, framstår det såsom rättvist, att kommuner
i bostadskostnadsgrupperna II—V endast bidraga till dessa med så stor del
som motiveras av sparsamhetsintressets vidmakthållande. Enligt det av socialvårdskommittén
framlagda alternativet III skulle kommunerna bidraga
med 20 procent till de övriga pensionsförmåner, beträffande vilka de skulle
ha faktisk prövningsrätt. Man bör då äga rätt att göra det antagandet att de
av kommittén föreslagna kommunbidragen till bostadstilläggen skola anses
bestå av dels en del, motsvarande 20 procent av kostnaden för den likvärdiga
förmånen, dels en del motsvarande hela kostnaden för den lokala förmånen.
Med dessa utgångspunkter kan man för var och en av de fyra högre bostadskostnadsgrupperna
räkna ut hur stor den lokala förmånen är. För
grupp II har kommittén exempelvis föreslagit ett kommunbidrag för bostadstilläggen
å 30 procent. Betecknar man bostadstillägget med a och den
lokala förmånen med x, får man följande samband.
x -f- 0,2 (a. — x) — 0,3 • a.
Ur denna ekvation erhåller man xd. v. s. den lokala förmånen (orts
O
andelen)
motsvarar Vs av bostadstillägget i bostadskostnadsgrupp II. På
samma sätt kan man komma fram till storleken av ortsandelen för övriga
grupper. Denna blir för grupp III 2/s, för grupp IV 3/s och för grupp V
Vs av bostadstillägget.
De sakkunniga ha funnit de genom dessa beräkningar framkomna resultaten
böra godtagas såsom en norm för beräkningen av den mot den lokala
förmånen i bostadstilläggen svarande kostnadsandelen.
Grunderna för den allmänna andelens beräknande.
De sakkunniga framhålla, att kommunandelarna i ifrågavarande kostnader
borde göras så stora, att kommunerna därav föranleddes att iakttaga
nödig omsorg vid fattandet av sina beslut. Däremot motiverade de icke större
andelar än att även kommuner med mindre god ekonomi mäktade bära desamma
utan oskäliga uppoffringar. Kommunerna borde icke belastas med
kostnader i högre grad än som vore nödvändigt för sparsamhetsintressets
vidmakthållande.
De sakkunniga anföra vidare följande.
Vid bestämmandet av hur stor del som skall läggas på kommunerna torde
man tidigare ha ansett, att sparsamhetsintresset befrämjades i samma grad
i alla kommuner, om dessa finge bära en procentuellt sett lika stor andel i
kostnaderna. Så kan emellertid icke vara fallet. Incitamentet till sparsamhet
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
måste vara mycket litet för en kommun, vars medlemmar endast i obetydlig
grad få känning av en beslutad utgift, och å andra sidan mycket stort för
en kommun, där invånarna få påtaga sig en avsevärd skattebörda, även om
den genom den senare kommunens beslut uppkomna utgiften icke är större
per invånare räknat än i den förra kommunen. Enligt de sakkunnigas mening
bör man främst bedöma den föreliggande frågan med hänsyn till det
skattetryck som lägges på kommunmedlemmarna. Eftersom det är fråga om
en statlig uppgift, böra kostnaderna härför drabba alla skattskyldiga ungefär
lika hårt, oavsett var de äro bosatta. Ett sådant mål kan man uppenbarligen
icke nå med fasta, för alla kommuner inom en viss ortsgrupp procentuellt
lika störa kommunbidrag. Man är tvungen att företaga en gradering
av kommunbidragen. Syftet med en sådan gradering bör vara att få kommunandelar,
som vid en likformig behandling av pensionsärendena bli per
skattekrona räknat i möjligaste mån lika stora i alla kommuner. Man har då
att inrikta sig på de båda faktorer, som i detta avseende äro av betydelse,
nämligen å ena sidan behovet av pensioner och å andra sidan skatteunderlaget
i kommunerna.
Givetvis vore det icke lämpligt att bestämma kommunandelen så, att alla
kommuner finge exakt lika stor kostnad per skattekrona. Andelen skulle då
förfela sitt syfte att åstadkomma en effektiv prövning av pensionsansökningarna.
Därmed skulle man också rycka undan grunden för att över huvud
taget viss kostnad lägges på kommunerna. Denna är ju, i varje fall
enligt de sakkunnigas ståndpunkt, att man icke objektivt kan bestämma, i
vilka fall och med vilka belopp de ifrågavarande pensionsförmånerna
skola utgå.
De sakkunniga framhålla härefter att omöjligheten att objektivt fastställa
de faktorer, som påverkade behovet av pensionsförmåner, medförde att man
vore nödsakad att vid graderingen av kommunbidragen helt bortse från att
behovet av folkpensioner vore per invånare räknat av varierande storlek i
skilda kommuner. Den andra faktor, som påverkade skattetrycket till följd
av folkpensioneringen, vore skatteunderlaget. Såsom förut framhållits vore
ojämnheterna större därutinnan än i fråga om pensionskostnaderna, om man
i båda fallen räknade per invånare. Kommunernas skatteunderlag kunde
alltid objektivt fastställas, och en gradering av kommunbidragen efter skatteunderlaget
vore därför alltid möjlig. Denna borde enligt de sakkunnigas
mening gå ut på att skapa likställighet mellan kommunerna i avseende å
skatteunderlagets verkningar. Genom att ge kommunbidragen en sådan utformning
att lika stora pensionskostnader per invånare förorsakade samma
skattetryck i alla kommuner, oavsett skatteunderlagets storlek, kunde man
nå en sådan likställighet.
Vid den tekniska utformningen av ett kommunbidragssystem med sådan
gradering kunde man enligt de sakkunniga lämpligen utgå från förhållandena
i en s. k. normalkommun, d. v. s. en kommun som hade det skatteunderlag
per invånare, vilket kunde betecknas såsom normalt. För denna
kommun fastställde man den procentsats för kommunbidraget, vilken kunde
anses erforderlig för att prövningen av pensionsansökningarna skulle ske
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
13
med tillräckligt beaktande av sparsamhetens krav (normalbidragsprocent).
För en kommun med dubbelt så högt skatteunderlag som normalkommunen
finge man då bestämma bidragsprocenten till dubbla normalbidragsprocenten
och för en kommun med endast hälften så gott skatteunderlag som normalkommunen
till halva normalbidragsprocenten. Fastställandet av värdena
för skatteunderlaget och bidragsprocenten i normalkommunen inverkade på
kommunbidragets storlek på så sätt att ju högre normalbidragsprocenten
respektive ju lägre normalskalteunderlaget sattes desto större bleve kommunbidraget
och omvänt. Det avgörande för kommunbidragets allmänna
nivå vore alltså relationen mellan normalbidragsprocenten och normalskatteunderlaget.
De sakkunniga föreslå att normalskatteunderlaget bestämmes
till 10 skattekronor per invånare.
I fråga om normalbidragsprocenten innebär de sakkunnigas
förslag att denna skall utgöra 15. De sakkunniga uttala, att de vid bestämmande
av normalbidragsprocenten utgått från att kommunbidragens totalbelopp
i stort sett borde hålla sig inom den i propositionen nr 220/1946 angivna
kostnadsramen. Det vore då icke lämpligt att anknyta till den bidragsprocent,
som i nämnda proposition föreslagits för tilläggs- och änkepensioner,
d. v. s. 20. En normalbidragsprocent å 20 skulle innebära att bidraget
för en kommun med 15 skattekronor per invånare beräknades efter
30 procent. Eftersom normalskatteunderlaget i riket numera snarare torde
över- än understiga 15 skattekronor per invånare kunde man — visserligen
med grov approximering — säga, alt en normalbidragsprocent å 20 skulle
innebära en ökning av de i 1946 års proposition beräknade kommunbidragen
med minst 50 procent, i vad bidragen avsåge tilläggs- och änkepensioner.
En sådan ökning hade de sakkunniga icke funnit motiverad. De sakkunniga
räknade med att om normalbidragsprocenten fastställdes till 15,
kommunbidragen under de närmaste åren ungefärligen skulle hålla sig inom
den ifrågasatta kostnadsramen eller i varje fall icke mera nämnvärt öka.
De sakkunnigas förslag innebär alltså, att varje kommuns allmänna andel
i pensionskostnaderna skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom
att multiplicera antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5.
Enär detta beräkningssätt åtminstone teoretiskt kan leda till att en kommun
skulle få bidraga med högre belopp än hela kostnaden för ifrågavarande
förmåner — nämligen om antalet skattekronor per invånare överstiger 662/3
— föreslås vidare att bestämmelsen om den allmänna andelens beräkning
kompletteras med en spärregel av innebörd att bidragsprocenten aldrig får
överstiga 100.
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Bidragsskyldigheten i fråga om pensionsberättigad som byter bosättningskommun.
De i 1946 års proposition föreslagna bestämmelserna inneburo i princip
— i likhet med vad som nu gäller — att varje kommun skulle bidraga till
pensionsförmån som kommunens pensionsnämnd beviljat, så länge förmånen
utginge. De sakkunniga föreslå, att skyldigheten att för visst år erlägga
kommunbidrag i stället skall åvila den kommun där den pensionsberättigade
är mantalsskriven.
De sakkunniga uttala, att starka såväl praktiska som principiella skäl
talade för en sådan regel. Den i 1946 års proposition ifrågasatta ordningen
för kommunbidragets bestämmande vid ökning av pensionsförmån läte sig
icke förenas med de sakkunnigas förslag om gradering av kommunbidragen
med hänsyn till skatteunderlaget i varje kommun. Enligt de sakkunnigas
mening vore det överhuvud icke möjligt att utforma bestämmelserna
för en uppdelning av kommunbidragen mellan olika kommuner så att icke
resultaten därav i de enskilda fallen komme att avvika från den princip
varpå uppdelningen grundade sig. Till belysning härav anföra de sakkunniga
åtskilliga exempel (betänkandet s. 48—50).
Förslagets ekonomiska verkningar.
En redogörelse härför lämnas i propositionen å s. 26—27. Utskottet får
hänvisa till denna redogörelse.
Yttrandena över de sakkunnigas förslag.
Beträffande yttrandena får utskottet hänvisa till propositionen s. 27—38.
Kommunbidragen och den allmänna skattcutjämningen.
En redogörelse för dessa spörsmål lämnas å s. 38—40 i propositionen, till
vilken redogörelse utskottet får hänvisa.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört bland annat följande:
»Alltsedan folkpensioneringens införande genom tillkomsten av 1913 års
lag om allmän pensionsförsäkring ha kommunerna haft att bidraga till kostnaderna
för densamma. Såsom ett skäl härför har anförts att genom folkpensioneringen
kommunernas fattigvårdsutgifter minskades. Därjämte har
såsom ett motiv för att låta kommunerna deltaga i kostnaderna åberopats
att man härigenom kunde åvägabringa en effektivare och noggrannare prov
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
15
ning från pensionsnämndernas sida av pensionsansökningarna. Sistnämnda
synpunkt betonades starkt av socialvårdskommittén, då den i sitt betänkande
med förslag till ny folkpensioneringslag förordade att kommunbidrag
alltjämt skulle utgå. För egen del anförde jag vid framläggande av förslaget
till den nya folkpensioneringslagen att kommittén måhända något överdrivit
betydelsen av denna synpunkt, men att anledning saknades att frångå
hittills gällande ordning på detta område, i synnerhet som de ökade pensionsförmånerna
komme att från kommunerna avlasta en del fattigvårdskostnader.
Enahanda synpunkter anfördes av första särskilda utskottet i
dess av riksdagen godkända utlåtande i anledning av propositionen i ämnet.
Det må erinras om att riksdagen vid sin prövning av förslaget ansåg,
att den fördelning av pensionskostnaderna mellan staten och kommunerna,
som föreslagits i propositionen, i huvudsak borde bibehållas.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes mig anledning saknas att
ånyo till diskussion upptaga frågan huruvida kommunerna över huvud höra
lämna bidrag till folkpensionskostnaderna, utan utgår jag från att så bör
ske. Jag vill härvid också erinra om att i en till innevarande riksdag avlåten
proposition (nr 50) förslag framlagts om en viss decentralisering av pensionsärendenas
prövning. Genomföres nämnda förslag, komma pensionsnämndernas
beslut i ärenden angående ålders- eller änkepension att i princip
bliva gällande utan annan granskning från pensionsstyrelsens sida än
en rent formell siffergranskning. Att under sådana förhållanden avstå från
det ytterligare skäl till noggrann prövning av pensionsansökningarna som
kommunbidragen utgöra vore enligt min mening mindre lämpligt.
Vad angår frågan till vilka slag av pensionsförmåner kommunerna skola
bidraga synes enighet i stort sett råda därom, att staten ensam skall svara
för kostnaderna för allmänna ålderspensioner, grundpensioner och blindtillägg,
medan kommunerna skola bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner,
änkepensioner och bostadstillägg — härvid är bland annat att märka
att hustrutillägg utgöres av tilläggspension och i förekommande fall bostadstillägg
— samt själva helt bekosta de särskilda bostadstilläggen. Det kan
förtjäna anmärkas att, om man bortser från de särskilda bostadstilläggen,
totalbeloppet av de förmåner, till vilka kommunbidrag sålunda skall utgå,
är avsevärt mindre än den andel av de nuvarande folkpensionskostnaderna,
till vilken kommunerna bidraga. De totala årliga folkpensionskostnaderna
uppgå för närvarande till omkring 350 miljoner kronor, därav emellertid
endast omkring 35 miljoner kronor utgöras av grund- eller avgiftspensioner
och blindhetsersättningar. Till övriga pensionsförmåner å tillhopa omkring
315 miljoner kronor lämnas bidrag av kommunerna och landstingen
med omkring (50 miljoner kronor. Den nya folkpensioneringen beräknades
komma att draga en årlig totalkostnad av 781 miljoner kronor. Härav utgöra
endast omkring 225 miljoner kronor sådana förmåner, till vilka enligt
vad jag nyss anfört kommunbidrag böra utgå. Diiresl kommunbidragen, så
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
som riksdagen förutsatt, skola uppgå till ungefär samma belopp som det i
propositionen angående den nya folkpensioneringslagen beräknade eller 67
miljoner kronor, måste följaktligen den genomsnittliga bidragsprocenten
höjas.
Enligt den intill den 1 januari 1948 gällande ordningen för kommunbidragens
beräknande skola kommuner i samma ortsgrupp betala lika stor procentuell
andel — lägst I2V2 och högst 30 procent — av de till respektive
kommuner hänförliga kostnaderna för andra pensionsförmåner än de på
grundval av erlagda pensionsavgifter utgående grundpensionerna. Detta
system tar sålunda icke någon hänsyn till att såväl behovet av folkpensioner
som skatteunderlaget avsevärt varierar i olika kommuner. Följden har
också blivit att en del kommuner behövt uttaxera endast något tiotal oren
per skattekrona eller ännu mindre för att bestrida kommunbidragen, medan
andra kommuner för samma ändamål måst uttaxera flera kronor per
skattekrona.
Det förslag rörande kommunbidragens beräknande, som Kungl. Maj:t
förra året i enlighet med förslag av socialvårdskommittén framlade för riksdagen
men som avvisades av denna, överensstämde i princip med det nuvarande
systemet. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen
innebar förslaget, att kommunbidrag skulle utgå för tilläggs- och änkepensioner
med 20 procent av kostnaden och för bostadstillägg med 30 procent
av kostnaden för ort i bostadskostnadsgrupp II, 40 procent i grupp III,
50 procent i grupp IV och 60 procent i grupp V, samt att särskilda bostadstillägg
helt skulle bekostas av vederbörande kommun. Till stöd för sitt avböjande
av förslaget åberopade riksdagen främst, att det icke kunde anses
tillfredsställande att bidragen till en i princip statlig verksamhet skulle leda
till någon väsentligare olikhet i utdebiteringen inom kommunerna.
De sakkunniga, som tillkallats med anledning av riksdagens hemställan
om utredning av kommunbidragsfrågan, ha framlagt ett förslag till kommunbidragens
beräkning, vilket i princip innebär att kommunbidragen skola
graderas efter kommunernas ekonomiska bärkraft med antalet skattekronor
per invånare såsom måttstock. Kostnaderna för sådana pensionsförmåner,
vilka kunna betraktas som lokala förmåner — nämligen särskilt bostadstillägg
och viss del av ordinarie bostadstillägg — skola dock helt vila på vederbörande
kommun.
Förslaget att kommunbidragen i princip skola avvägas efter kommunernas
ekonomiska bärkraft har i yttrandena mötts med nästan enhälligt gillande.
Socialvårdskommittén har emellertid ställt sig avvisande till förslaget
under åberopande av att dess genomförande sannolikt skulle få till följd att
även ett blivande statsbidrag till socialhjälpen måste avvägas efter kommunernas
bärkraft, varigenom kommunandelen i socialhjälpen i vissa fall
skulle bli så låg att allvarliga olägenheter kunde befaras. För min del kan
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
17
jag icke finna att en gradering av ett statsbidrag till socialhjälpen efter kommunernas
ekonomiska ställning skulle behöva medföra olyckliga verkningar,
därest de för socialhjälpen speciella förhållandena beaktas vid den närmare
utformningen av bidragssystemet. I likhet med det övervägande antalet
remissinstanser delar jag de sakkunnigas uppfattning att en gradering
av kommunbidragen efter kommunernas ekonomiska bärkraft är mera rättvis
än det nuvarande systemet, vilket föranlett en högst ojämn belastning
på kommunerna.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det faktiska skatteunderlaget
per invånare i stort sett torde vara en riktig jämförelsefaktor i fråga om
kommunernas bärkraft. Riksdagen har ju också beträffande statsbidragen
till folkskolebyggnader och skolmåltider i princip godtagit skatteunderlaget
såsom mått på kommunernas bärkraft.»
Efter att ha bemött bland annat vissa yrkanden att kommunbidragen
skulle graderas icke blott efter skatteunderlaget utan även med hänsyn till
den totala utdebiteringen har departementschefen i propositionen förklarat,
att det föreslagna systemet syntes innebära så betydande fördelar framför
den nu gällande ordningen, att han i princip ville tillstyrka en avvägning
av kommunbidragen efter antalet skattekronor per invånare.
Vidare har departementschefen anfört:
»Enligt de sakkunnigas förslag skall en gradering efter skatteunderlaget
ej ske över hela linjen. I fråga om de ordinarie bostadstilläggen föreslås
nämligen, att kommunerna skola bidraga dels med en av skatteunderlagets
storlek oberoende fast ortsandel och dels med en efter nämnda underlag
varierande andel i återstoden. De sakkunniga ha med stöd av vissa uttalanden
av socialvårdslcommittén utgått från att bostadstilläggen täckte kostnaderna
för bostäder av bättre standard än som i allmänhet förefunnes i
den lägsta bostadskostnadsgruppen. Enligt de sakkunnigas mening utgjorde
bostadstilläggen följaktligen delvis en lokal förmån för pensionstagarna i de
högre grupperna, vilken helt borde bekostas av kommunen. Under antagande,
att en sådan tankegång legat bakom socialvårdskommitténs förslag
till bidragsprocent för bostadstilläggen i de olika bostadskostnadsgrupperna,
ha de sakkunniga beräknat den lokala förmånen, ortsandelen, till */8 i grupp
II, V* i grupp III, 3/s i grupp IV och l/a i grupp V. Delta innebär att ortsandelen
i ett bostadstillägg till ogift pensionstagare skulle utgöra 18 kronor
75 öre i grupp II, 75 kronor i grupp III, 168 kronor 75 öre i grupp IV och
300 kronor i grupp V.
De sakkunnigas förslag har i denna del utsatts för kritik i åtskilliga yttranden.
Invändningarna ha främst riktat sig mot metoden för beräkningen
av orlsandelens storlek. Även enligt min mening kunna vägande invändningar
riktas mot lämpligheten av de sakkunnigas förslag i denna del. Rik
Bihang
till riksdagens protokoll 1947. 9 saml. 2 avd. Nr 39. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
tigheten av de sakkunnigas antagande att bostadsstandarden är ungefär lika
hög å alla orter inom samma bostadskostnadsgrupp synes med skäl kunna
ifrågasättas. Hyresnivå och bostadsstandard följas ej åt; mellan hyresnivåerna
inom två orter med samma bostadsstandard torde ofta föreligga en
avsevärd skillnad, beroende bl. a. på variationer i byggnadskostnader, tomtpriser
och bränslekostnader, ävensom, vid en fri hyresmarknad, på förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden. Ett system med
ortsandel borde därför, om värdet av »den lokala förmånen» skall kunna
fastslås, förutsätta en omfattande statistisk undersökning angående standarden
å varje särskild ort. Även om man bortser från de angivna svårigheterna
att på ett godtagbart sätt beräkna underlaget för ortsandelens fastställande,
är emellertid ett system med fast ortsandel enligt min mening förenat
med olägenheter. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle,
såsom i några yttranden påpekats, innebära att åtgärder för höjande av folkpensionärernas
bostadsstandard komme att medföra ökning av kommunens
procentuella andel i bostadstilläggen. Då en dylik standardförbättring är
högst önskvärd ur social synpunkt, måste ett system som har sådana konsekvenser
anses otillfredsställande. Vidare skulle en ortsandel, som utginge
oberoende av skatteunderlagets storlek, hårdare drabba kommuner med relativt
lågt skatteunderlag än i detta hänseende lyckligare lottade kommuner.
Den utjämning av utdebiteringen för folkpensioneringsändamål, som skulle
vinnas genom den beträffande återstoden av kommunbidragen föreslagna
graderingen efter skatteunderlaget, skulle sålunda i viss utsträckning motverkas
genom systemet med fast ortsandel. Jag har låtit verkställa en beräkning
av utdebiteringen per skattekrona för kommunbidrag med, respektive
utan ortsandel beträffande de 14 av de sakkunniga undersökta kommuner,
som enligt de sakkunnigas förslag för pensionsändamål skulle nödgas
utdebitera mer än 80 öre per skattekrona. Beräkningen visar följande
resultat.
Utdebitering
Kommun
Ortsgrupp
Med orts-
Utan orts-
andel
andel
Värö ......................................
11
0,83
0,51
Ås ........................................
»
0,82
0,59
Bro ........................................
»
1,25
0,81
Harestad....................................
»
1,13
0,80
Torsby......................................
»
1,40
0,95
Frändefors..................................
»
0,92
0,56
Rommele ..................................
»
0,91
0,73
Hagelberg ..................................
»
0,83
0,61
Tärna......................................
»
0,89
0,61
Fresta......................................
III
1,11
0,75
Skå........................................
»
0,85
0,46
Solna ......................................
IV
0,85
0,55
Göteborg....................................
»
0,94
0,68
Stockholm ..................................
V
1,02
0,74
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
19
Ett slopande av ortsandelen skulle sålunda medföra en betydligt större
utjämning av utdebiteringen för kommunbidragen än som skulle uppkomma
vid en tillämpning av de sakkunnigas förslag. Detta utgör enligt min mening
ett vägande skäl mot systemet med fast ortsandel. Även om ortsandelen
bortfaller, torde bidragsprocenten till bostadstilläggen genomsnittligt komma
att bli högre i kommuner i de högsta bostadskostnadsgrupperna än i de
lägre, enär det faktiska skatteunderlaget per invånare i allmänhet är högre
i orter, som kunna förväntas bli placerade i de högre bosladskostnadsgruppema.
Ett system utan ortsandel synes vidare innebära en viss förenkling
vid uträknandet av kommunbidragen.
Med hänsyn till det anförda förordar jag att kommunbidraget till bostadstilläggen
i sin helhet beräknas enligt samma grunder som bidraget till tillläggs-
och änkepensionerna, d. v. s. efter en med antalet skattekronor per
invånare varierande procentsats.
De sakkunnigas förslag till bidragsskala innebär, att varje kommuns bidrag
skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom att multiplicera
antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5. De sakkunniga ha
kommit fram till detta tal genom att utgå från ett »normalskatteunderlag»
av 10 skattekronor per invånare och en bidragsprocent av 15 (»normalbidragsprocent»)
för en sådan »normalkommun». Den föreslagna bidragsskalan
har av det övervägande flertalet remissinstanser lämnats utan erinran,
men i några yttranden ha invändningar riktats mot densamma. Bland
annat har framhållits att ett normalskatteunderlag av 15 skattekronor per
invånare bättre än det av de sakkunniga valda skulle överensstämma med
de verkliga förhållandena. Andra ha som skäl för en bidragsskala med en
procent för varje skattekrona per invånare åberopat att ett bidrag av denna
storleksordning vore tillräckligt för att det av de sakkunniga angivna syftet
med kommunbidragen skulle uppnås.
Medelskatteunderlaget per invånare i riket utgjorde enligt 1944 års taxeringar
15,2, enligt 1945 års 16,1 och enligt 1946 års 17,5 skattekronor. Det
är sålunda riktigt att ett normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare
är väsentligt lägre än det verkliga medelskatteunderlaget under senare
år. Detta normalskatteunderlag har emellertid godtagits för beräkning
av statsbidragen till skolmåltider. Dessutom vill jag framhålla att det avgörande
för kommunbidragets storlek icke är normalskatteunderlaget utan
förhållandet mellan normalskatteunderlaget och normalbidragsprocenten.
Såsom tidigare nämnts utgick 1946 års riksdag från att den fördelning av
kostnaderna mellan staten och kommunerna som föreslagits i folkpensioneringsproposilionen
— där kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor
— i huvudsak borde bibehållas. Höjer man normalskatteunderlaget,
måste man höja även normalbidragsprocenten, om man skall erhålla ett
sammanlagt kommunbidrag av den ungefärliga storleksordning som riks
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
dagen förutsatt. Enligt min mening behöver man vid uppgörandet av bidragsskalan
icke alls bygga på konstruktionen normalskatteunderlag och
normalbidragsprocent. 1 stället har man att se till, vilken bidragsprocent
som kan antagas ge det av riksdagen önskade ekonomiska resultatet. Med
en bidragsprocent motsvarande en procent för varje skattekrona per invånare
och under antagande att de behovsprövade förmånerna komma att
uppgå till de belopp, vartill de beräknats i 1946 års folkpensioneringsproposition,
kunna — om såsom jag förordat bidraget till bostadstilläggen
utgår efter samma grunder som till tilläggspensionerna — de sammanlagda
kommunbidragen uppskattas till 36 miljoner kronor vid ett medelskatteunderlag
av 15 skattekronor per invånare i riket och 48 miljoner kronor vid
ett medelskatteunderlag av 20 skattekronor per invånare. Dessa belopp synas
i alltför hög grad understiga det kommunbidrag, varmed riksdagen räknat.
Om procenttalet per skattekrona däremot bestämmes till det av de sakkunniga
föreslagna 1,5, kunna kommunbidragens totalbelopp vid ett medelskatteunderlag
per invånare i riket av respektive 15, 18 och 20 skattekronor
beräknas till respektive 54, 65 och 72 miljoner kronor. Jag finner därför en
bidragsprocent av 1,5 för varje skattekrona per invånare vara väl avvägd i
nuvarande läge. Emellertid vill jag anmärka, att de gjorda beräkningarna
grunda sig på den uppskattning av kostnaderna för folkpensioneringen som
verkställts i 1946 års proposition i ämnet. Kostnaderna för invalidpensioneringen
ha i årets statsverksproposition ytterligare nedräknats, varför även
kommunbidragens totalbelopp måste komma att underskrida här anförda
siffror. Å andra sidan synes det icke uteslutet att vid den definitiva grupperingen
av landet i bostadskostnadsgrupper många orter komma att placeras
i högre bostadskostnadsgrupp än social vårdskommittén tänkt sig. Härigenom
ökas kostnaderna för bostadstillägg och som en följd härav jämväl
kommunbidragens belopp. Några närmare beräkningar i dessa hänseenden
har jag icke ansett möjliga att verkställa.
Sakkunnigförslaget innehåller en spärregel av den innebörden att kommunbidraget
i intet fall får överstiga hela kostnaden för de pensionsförmåner,
till vilka kommunbidrag skall utgå. Däremot upptar förslaget ingen
nedre gräns för kommunbidraget. I en del remissyttranden har yrkats, att
den övre gränsen måtte bestämmas väsentligt lägre än till 100 procent och
att en nedre gräns måtte införas. Därvid har som motiv för en sänkning av
den övre gränsen främst åberopats skälighetssynpunkter. Enligt min mening
kan ett system, som för vissa kommuner kan leda till en överflyttning på
kommunen av den övervägande delen av statens kostnader för vissa pensionsförmåner,
icke anses stå i överensstämmelse med statsmakternas avsikter
vid utformningen av folkpensionslagen och de däri givna förmånernas
finansiering. Jag finner därför en sänkning av den övre gränsen vara
motiverad. Frågan var gränsen lämpligen bör sättas kan självfallet vara
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
21
föremål för delade meningar. Den av socialstyrelsen och socialvårdskommittén
förordade gränsen 30 procent synes emellertid vara alltför låg, när
såsom jag förordat någon ortsandel i bostadstilläggen icke skall utgå. För
min del anser jag gränsen skäligen böra sättas vid 50 procent. Denna gräns
innebär att kommunbidrag aldrig kommer att beräknas på högre skattekrontal
per invånare än 33V3 skattekrona. De remissorgan som ifrågasatt
införande av en nedre gräns för kommunbidraget, i allmänhet 10 procent,
ha motiverat förslaget med att en icke alltför obetydlig kommunandel erfordrades
för en effektiv prövning av pensionsansökningarna. Häremot vill
jag invända att med den förordade avvägningen av bidragsprocenten efter
skatteunderlaget beviljandet av en viss pensionsförmån inverkar på den
kommunala utdebiteringen lika mycket vare sig bidragsprocenten är hög
eller låg. Jag kan därför icke finna en nedre gräns vara motiverad. En
sådan skulle för övrigt innebära en oskäligt tung belastning på kommuner
med särskilt lågt skatteunderlag. Verkningarna av den av mig förordade
övre gränsens inverkan på kommunbidragens totalbelopp framgå av följande
uppställning, i vilken de beräknade bidragsbeloppen angivas i miljoner
kronor.
Medelskatteunderlag per invånare
i riket
De sakkunnigas
förslag
Utan ortsandel
Spärr
100 %
Spärr
50 %
15....................................
70
54
54
16....................................
73
58
58
17....................................
76
61
60
18 ...................................
79
65
63
19....................................
82
69
66
20....................................
85
72
69
25....................................
100
90
81
Till ytterligare belysning av verkningarna av de modifikationer i de sakkunnigas
förslag jag förordat kan nämnas, att för Stockholms del kommunbidraget
enligt de sakkunnigas — på antalet pensionsberättigade år 1946
och på 1944 års skatteunderlag grundade — beräkningar skulle uppgå till
omkring 20,5 miljoner kronor, medan enligt de av mig förordade grunderna
bidraget endast skulle utgå med 14,9 miljoner kronor. 1 fråga om Göteborg
äro motsvarande siffror 6,9 och 4,9 miljoner kronor, över huvud kommer
ortsandelens slopande att i förhållande till sakkunnigförslaget medföra en
sänkning av kommunbidragens storlek i de högre bostadskostnadsgrupperna.
För bostadskostnadsgrupp I åter innebär det av mig framlagda förslaget
ingen ändring i förhållande till sakkunnigförslaget, bortsett från att
maximeringen av kommunbidraget till 50 procent i någon enstaka kommun
med högt skatteunderlag kan tänkas medföra någon modifikation. I fråga
om deparlementsförslagets verkningar hänvisas ytterligare till två vid detta
statsrådsprotokoll såsom bilaga fogade tabeller (Tabell III och IV).
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
Vid beräknandet av verkningarna av de av mig föreslagna modifikationerna
i de sakkunnigas förslag har bortsetts från kommunbidragen till änkepensionerna,
enär desamma icke ingå i de sakkunnigas kostnadsberäkningar.
Kommunernas sammanlagda bidrag till änkepensionerna torde kunna uppskattas
till cirka 3 miljoner kronor.
De sakkunniga ha vidare föreslagit den ändringen i den gällande ordningen
att det på ett visst år belöpande kommunbidraget till en viss pensionsförmån
skall gäldas av den pensionsberättigades mantalsskrivningskommun
under året i stället för av den kommun, vars pensionsnämnd beviljat
förmånen. För de sakkunnigas förslag talar att det skulle medföra
icke oväsentliga praktiska fördelar. De skäl som i ett par remissyttranden
åberopats mot detsamma synas icke äga någon större bärkraft. Jag vill därför
i princip ansluta mig till detsamma. Såsom landskommunernas förbund
framhållit synes det kunna ifrågasättas, om icke förslagets genomförande
bör föranleda viss ändring i folkbokföringsförordningen. Denna fråga torde
emellertid kräva närmare utredning.»
Specialmotivering till departementsförslaget.
Beträffande specialmotiveringen får utskottet hänvisa till propositionen
s. 50—53.
Utskottet.
Det genom propositionen framlagda lagförslaget innebär ett annat system
för beräknande av kommunernas bidrag till folkpensioneringen än det som
gäller för närvarande. Enligt det nu gällande systemet för kommunbidragens
beräknande skola kommuner i samma ortsgrupp betala lika stor procentuell
andel av de till respektive kommuner hänförliga kostnaderna för
pensionerna. Detta system tar ingen hänsyn till att både behovet av folkpensioner
och skatteunderlaget varierar högst avsevärt i olika kommuner.
Följden härav har blivit, att kommunbidragens inverkan på utdebiteringen
i olika kommuner blivit ytterst skiftande. Enligt propositionen skola kommunbidragen
graderas efter kommunernas ekonomiska bärkraft med antalet
skattekronor per invånare som måttstock. Det föreslagna systemet medför
en avsevärd utjämning av kommunbidragens inverkan på utdebiteringen.
En sådan utjämning måste enligt utskottets mening anses synnerligen
önskvärd.
Enligt propositionen skola kommunerna själva bekosta de särskilda bostadstilläggen
samt dessutom bidraga med en viss del av kostnaderna för
tilläggspensioner, änkepensioner och ordinarie bostadstillägg. Övriga pensionsförmåner
skola helt bekostas av staten. Folkpensioneringen anses nu
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
23
mera vara en i princip statlig angelägenhet. Det kan då ifrågasättas, huruvida
icke staten ensam borde bekosta samtliga pensionsförmåner. I motionen
II: 427 yrkas också, att riksdagen skall med avslag å propositionen göra
det uttalandet, att kommunbidragen till folkpensioneringen skola avskaffas
och kostnaderna i sin helhet utgå av statsmedel. Ur principiell synpunkt är
det naturligtvis riktigt, att staten ensam bekostar en rent statlig samhällsuppgift.
Beträffande folkpensioneringen tillkomma emellertid vissa praktiska
synpunkter. Kommunernas medverkan är nödvändig vid den prövning,
som i vissa fall skall föregå beviljandet av pension. Som skäl för kommunernas
bidragsskyldighet har åberopats, att en sådan skyldighet medverkar
till noggrannhet vid pensionsnämndernas prövning av pensionsansökningar.
Även om betydelsen av detta skäl icke får överdrivas, synes det
dock enligt utskottets mening lämpligt att tills vidare bibehålla ett system
med kommunbidrag till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner
och bostadstillägg.
Propositionen bygger på ett betänkande, som avgivits av särskilt tillkallade
sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skulle kommunbidragen till
de ordinarie bostadstilläggen icke beräknas uteslutande efter skatteunderlaget.
I fråga om dessa bostadstillägg föreslogo nämligen de sakkunniga,
att kommunerna skulle bidraga dels med en av skatteunderlaget oberoende
fast ortsandel och dels med en efter skatteunderlaget varierande
andel av återstoden. Ortsandelen skulle motsvara bostädernas »överstandard»
i de högre bostadskostnadsgrupperna. Med utgångspunkt från
vissa uttalanden från socialvårdskommittén ha de sakkunniga beräknat hur
stor del av bostadstilläggen som kunde anses hänföra sig till den lokala förmånen
(överstandarden). De sakkunniga ha antagit, att bostadsstandarden
är ungefär lika hög å alla orter inom samma bostadskostnadsgrupp. I propositionen
föreslås emellertid, att kommunbidragen till de ordinarie bostadstilläggen
i sin helhet skola beräknas efter samma grunder som bidragen till
tilläggs- och änkepensionerna, d. v. s. utan särskild ortsandel. I motionerna
I: 285 och II: 426 hemställes, att kommunbidragen till bostadstilläggen skola
beräknas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Som skäl för sin avvikelse
från de sakkunnigas förslag i denna del har departementschefen framhållit,
att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida de sakkunnigas antagande att
bostadsstandarden är ungefär lika hög å alla orter inom samma bostadskostnadsgrupp
vore riktigt. Hyresnivå och bostadsstandard följdes icke åt.
Ett system med ortsandel borde därför enligt departementschefen förutsätta
en omfattande statistisk undersökning angående standarden å varje
särskild ort. Men även om man bortsåge från svårigheterna att på ett godtagbart
sätt beräkna underlaget för ortsandelens fastställande, vore ett
system med fast ortsandel enligt departementschefens mening förenat med
olägenheter. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle innebära
att åtgärder för höjande av folkpensionärernas bostadsstandard konune att
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 39.
medföra ökning av kommunens procentuella andel i bostadstilläggen. Då
en dylik standardförbättring vore högst önskvärd ur social synpunkt, måste
enligt departementschefen ett system som hade sådana konsekvenser anses
otillfredsställande. Utskottet ansluter sig till dessa departementschefens uttalanden
och tillstyrker att kommunbidragen till bostadstilläggen beräknas
på det sätt som föreslagits i propositionen.
Den i propositionen föreslagna bidragsskalan innebär, att varje kommuns
bidrag skall utgå efter en procentsats, som erhålles genom att multiplicera
antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5. I motionen 11:428
hemställes, att bidragsprocenten fastställes till 1,25 för varje skattekrona per
invånare. I motionerna 1:285 och 11:426 ifrågasättes, huruvida icke en
sänkning av den i propositionen föreslagna bidragsprocenten bör övervägas.
Enligt beräkningar i propositionen kommer, om procenttalet per skattekrona
bestämmes till 1,5, kommunbidragens totalbelopp vid ett medelskatteunderlag
per invånare i riket av 18 skattekronor att uppgå till cirka 66 miljoner kronor.
Dessa beräkningar grunda sig på den uppskattning av kostnaderna för
folkpensioneringen som verkställts i 1946 års proposition i ämnet. Medelskatteunderlaget
per invånare i riket utgjorde enligt 1946 års taxeringar
17,5 skattekronor. I folkpensioneringspropositionen till 1946 års riksdag
hade kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor, och riksdagen utgick
ifrån att den fördelning av kostnaderna som föreslagits i propositionen
i huvudsak borde bibehållas. Den föreslagna bidragsprocenten synes därför
i nuvarande läge vara väl avvägd. I den mån medelskatteunderlaget per
invånare i riket stiger avsevärt över 18 skattekronor, måste emellertid en
sänkning av talet 1,5 ske, om den avsedda fördelningen mellan kommunerna
och staten skall bibehållas. Talet 1,5 kan därför icke vara definitivt.
De sakkunniga ha föreslagit, att kommunbidraget skulle begränsas på så
sätt, att det icke finge överstiga hela kostnaden för de pensionsförmåner,
till vilka kommunbidrag skall utgå. I propositionen har denna spärregel
bestämts till hälften av kostnaderna. I motionen 11:428 hemställes, att den
övre gränsen för kommunernas bidragsskyldighet bestämmes till 100 procent
av kostnaderna. Departementschefen har som skäl för sin ståndpunkt
förklarat, att ett system, som för vissa kommuner kunde leda till en överflyttning
på kommunen av den övervägande delen av statens kostnader för
vissa pensionsförmåner, icke kunde anses stå i överensstämmelse med statsmakternas
avsikter vid utformningen av folkpensionslagen. Utskottet ansluter
sig till detta departementschefens uttalande och vill för sin del framhålla,
att särskilt med hänsyn till att folkpensioneringen anses vara i princip
en statlig angelägenhet synes det olämpligt att sätta den övre gränsen så
högt som vid 100 procent. Den i propositionen föreslagna spärregeln synes
utskottet väl avvägd.
Det genom propositionen framlagda lagförslaget föranleder ej heller i
övrigt någon erinran från utskottets sida.
Andra lagutskottets utlutande nr 39.
25
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:285,
11:426, 11:427 och 11: 428 bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 3 juni 1947.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Forslund,
Löfvander, Björkman*, Nils Elowsson och Hagman;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hagård*, Hellbacken*,
fru Johansson, herrar Larsson i Östersund*, Jacobsson i Igelsbo, Carlsson
i Bakeröd och Lundberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 194 7. 9 sand. 2 avd. Nr 39.
3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947
716985
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1947:369 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. a1 i texten