Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 205 i första kammaren av herr Johannesson och nr 306 i andra kammaren av herr Sköldin.

1947-06-12 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:44, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 205 i första kammaren av herr Johannesson och nr 306 i andra kammaren av herr Sköldin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning

rörande uthyrning av bostäder.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 205 i första kammaren av herr

Johannesson och nr 306 i andra kammaren av herr Sköldin.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

besluta att till Kungl. Maj:t göra framställning om skyndsam utredning och

förslag dels rörande skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare

att anmäla hyresledighet till den kommunala bostadsförmedlingen, dels

rörande införande av skyldighet för fastighetsägarna att av det hyressökande

bostadsklientel, som finnes anmält hos den kommunala bostadsförmedlingen,

söka och taga sina hyresgäster, dels ock rörande införande av bestämmelser,

som skapa större förutsättningar för familjer med barn att

erhålla bostad, dock med beaktande av den begränsning i denna fastighetsägarnas

skyldighet, som angivits i motionerna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från socialstyrelsen och statens hyresråd, varjämte

utskottet berett Sveriges fastighetsägareförbund och hyresgästernas

riksförbund tillfälle att yttra sig i anledning av nämnda motioner. De infordrade

yttrandena finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

Enligt 10 § i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. äger Konungen

förordna, att i kommun, där lagen äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling

skall anordnas på kommunens bekostnad. I 12 § stadgas,

att Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter

rörande hyresledighet och hyresavtal.

Med stöd av bl. a. sistnämnda stadgande har Kungl. Maj:t utfärdat

kungörelsen den 3 december 1943 om skyldighet att anmäla hyresledighet

m. m. Enligt 3 § i kungörelsen åligger det hyresvärd att göra anmälan om

att hyresförhållande, avseende bostadslägenhet, upphört eller skall upphöra

i följande fall. Om hyresvärd i samband med eller efter uppsägning av

hyresavtal meddelat hyresgästen, att han ej önskar låta denne kvarbo, skall

anmälan göras inom tre veckor efter det sådant meddelande lämnades. Om

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 saml. 2 avd. Nr 44.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

hyresgäst uppsagt hyresavtal eller överenskommelse träffats om hyresförhållandes

upphörande, skall anmälan göras inom tre dagar efter det uppsägningen

gjordes eller överenskommelsen träffades. Även i andra fall, då

hyresförhållande upphört eller skall upphöra, skall anmälan göras inom

tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom därom. Emellertid stadgas

tillika, att efter det lägenheten ånyo blivit upplåten, anmälningsskyldighet

icke längre föreligger. Enligt 5 § i kungörelsen åligger det hyresvärden att

om, sedan anmälan gjorts, lägenheten därefter ånyo upplåtes, underrätta

den, till vilken anmälan gjorts. Anmälan skall enligt 8 § i kungörelsen avlämnas

till den myndighet eller inrättning i orten, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Kungörelsen skall blott äga tillämpning i ort, för vilken Kungl. Maj:t

lämnat förordnande därom och där hyresregleringslagen gäller. Sådant förordnande

är för närvarande gällande i Stockholm, Malmö, Lund, Landskrona,

Sundbyberg, Solna, Örebro, Linköping, Mölndal, Gävle, Norrköping,

Västerås, Jönköping och Uppsala. Den inrättning, till vilken Kungl. Maj:t

bestämt att anmälan skall avgivas, är i dessa fall den å orten befintliga

kommunala bostadsförmedlingen.

Kungl. Maj:ts befogenhet enligt 10 § hyresregleringslagen har hittills icke

i något fall använts för att mot kommuns egen önskan å orten inrätta

kommunal bostadsförmedling.

I samband med hyresregleringslagens antagande vid 1942 års riksdag

var frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling och åtgärder i

övrigt för att skapa ökad trygghet för hyressökande familjer med barn

föremål för övervägande. Utskottet har redogjort närmare härför i sitt utlåtande

nr 57 vid 1943 års riksdag, vartill utskottet får hänvisa (se s. 1—4).

I anslutning till det under krigsåren pågående arbetet med den ekonomiska

politikens utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring igångsattes

en utredning angående införande av behovsprövning å bostadsmarknaden.

Nämnda utredning omhänderhades av en inom finansdepartementet

tillkallad utredningsman, revisionssekreteraren Erik Hagbergh. Utredningsmannen

avlämnade till fullgörande av sitt uppdrag den 19 mars 1943 en

samma dag dagtecknad promemoria jämte utkast till lag om tillstånd att

hyra bostad (hyreslicens) m. m. Enligt utkastet skulle i vissa tätorter hyresavtal

beträffande bostadslägenhet icke få träffas, med mindre hyresnämnden

meddelat hyresgästen tillstånd att hyra bostad i orten. För lagutkastets

närmare innehåll har utskottet redogjort i sitt tidigare nämnda utlåtande nr

57 till 1943 års riksdag, vartill utskottet även i detta sammanhang får

hänvisa (se s. 4—5). Yttranden över promemorian ha avgivits av socialstyrelsen,

statens hyresråd, statens byggnadslånebyrå och bostadssociala ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

3

redningen, ävensom av svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund,

hyresgästernas riksförbund och hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund. I samtliga yttranden utom stadsförbundets

avstyrktes utredningsmannens förslag i dess föreliggande skick. Promemorian

har hittills icke föranlett någon åtgärd.

Vid 7943 års riksdag väcktes tre motioner i ämnet, nämligen dels de likalydande

motionerna nr 185 i första kammaren av herr Hage och nr 131

i andra kammaren av herr Edberg m. fl., dels ock motionen nr 106 i andra

kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl. I motionerna I: 185 och

II: 131 hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

om skyndsamma åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer

med barn, förslagsvis genom införande av obligatorisk kommunal

bostadsförmedling med anmälningsskyldighet för hyresvärdar och förtursrätt

för barnfamilj till hyresledig lägenhet, medan i motionen II: 106 begärdes,

att riksdagen för sin del måtte besluta, att 10 § i lagen om hyresreglering

m. m. skulle erhålla den lydelsen, att i kommun, där lagen ägde tillämpning,

avgiftsfri bostadsförmedling skulle anordnas på kommunens bekostnad.

I utlåtande nr 57 i anledning av motionerna uttalade utskottet, att de i

den av Hagbergh avlämnade promemorian föreslagna åtgärderna icke

torde vara tillfyllest för att under alla förhållanden tillgodose bostadsbehovet

för hyressökande familjer med barn. Utskottet fortsatte:

För att uppnå nämnda syfte föreslås i samtliga motionerna, att kommunal

bostadsförmedling skall anordnas i alla de kommuner, där hyresregleringslagen

äger tillämpning. Kommunal bostadsförmedling torde, även om

nyssnämnda lagförslag genomföres, i och för sig hava betydelse för beredande

av skydd åt hyressökande familjer med barn. Kungl. Maj:t har ännu

icke i något fall begagnat sig av den möjlighet, som 10 § hyresregleringslagen

ger att förordna om införande av sådan förmedling. Det torde kunna

ifrågasättas, huruvida icke en tillämpning av detta stadgande i vissa fall

skulle vara önskvärd. 1941 års befolkningsutredning har i sitt till utskottet

avgivna remissyttrande i ärendet något berört orsakerna till att förordnande

jämlikt nämnda stadgande i hyresregleringslagen icke givits. Det synes utskottet

påkallat, att dessa orsaker närmare klarläggas. Detta skulle måhända

kunna leda till att stadgandet kommer att tillämpas i praktiken. Då emellertid

utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t redan har uppmärksamheten riktad

på förevarande spörsmål, anser utskottet någon riksdagens åtgärd i denna

sak icke vara erforderlig.

Beträffande förslaget om företrädesrätt för familjer med barn till hyreslediga

lägenheter hänvisade utskottet till sitt i samband med hyresregleringslagens

antagande vid 1942 års riksdag gjorda uttalande, att en sådan rätt

skulle innebära ett synnerligen långt gående ingrepp i fastighetsägarnas

befogenheter samt att en sådan åtgärd åtminstone icke för det dåvarande

syntes utskottet nödvändig. Utskottet tilläde:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Utskottet, som är medvetet om att en dylik företrädesrätt kan vara påkallad

under exceptionella förhållanden å hyresmarknaden, finner dock, att

frågan om en sådan företrädesrätt med hänsyn till alla å densamma inverkande

omständigheter är av mycket svårlöst natur. Det torde enligt utskottets

mening icke vara lämpligt, att riksdagen tar ställning till spörsmålet, huruvida

sådana förhållanden föreligga, innan åtminstone prövning skett av

frågan, huruvida förutnämnda förslag till lag om tillstånd att hyra bostad

skall upphöjas till lag.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit ansåg utskottet, att någon framställning

till Kungl. Maj:t i anledning av motionerna icke vore påkallad.

Därvid förutsatte emellertid utskottet, att Kungl. Maj:t snarast toge ställning

till förenämnda lagförslag samt i övrigt ägnade särskild uppmärksamhet

åt de frågor, som berörde hyressökande familjers med barn bostadsförhållanden.

Utskottets hemställan, att motionerna icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd, bifölls av denna.

Vid 19A6 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Kempe m. fl. en

motion, nr 556, i vilken bl. a. föreslogs, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t skulle hemställa om utarbetande av förslag till ändrad lagstiftning att

föreläggas riksdagen vid samma års höstsession, enligt vilken lagstiftning

kommunerna skulle åläggas att, i händelse bostadsförsörjningen inom kommunen

icke vore tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättring

samt att upprätta kommunal bostadsförmedling och fastighetsägarna att

upplåta liyreslediga lägenheter till bostadssökande, som den kommunala

bostadsförmedlingen anvisade.

Statsutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 238, att vad i motionen anförts

om lagstiftning rörande bland annat skyldighet för kommuner att vidtaga

åtgärder för förbättring av bostadsförsörjningen icke borde i dåvarande

läge påkalla åtgärd från riksdagens sida, samt hemställde, att motionen i

de delar, varom nu vore fråga, icke måtte bifallas.

Riksdagen biföll denna utskottets hemställan.

Vid höstsessionen samma riksdag riktade herr Adolfsson med andra

kammarens tillstånd till chefen för socialdepartementet frågan, huruvida

denne hade för avsikt att framlägga förslag om sådan ändring i lagen om

skyldighet att anmäla hyresledighet, att dylik anmälan måste ske omedelbart

efter det att hyresgäst uppsagt hyresavtal eller uppsägning från värdens

sida godkänts, samt sådan komplettering av lagen, att varje ny uthyrning

och dennas villkor skulle anmälas till det lokala organ, som Kungl.

Maj:t anförtrott att mottaga anmälningar enligt nu gällande lag. Statsrådet

Mossberg besvarade interpellationen den 19 december 1946 i andra kammaren

och uttalade därvid, att under nu rådande förhållanden på hyres
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii.

5

marknaden en förkortning eller ett fullständigt borttagande av tredagarsfristen

för anmälningsskyldighetens fullgörande skulle ha föga effekt som

ett medel att dirigera bostadsförmedlingen.

Kommunala myndigheter ha även vidtagit åtgärder för att tillgodose de

hyressökandes intressen. I Stockholm har exempelvis från och med den

28 februari 1947 öppnats en avgiftsfri kommunal bostadsförmedling. Stadsfullmäktige

i staden ha såsom villkor för stadens förmedling av statliga

tertiärlån föreskrivit, att uthyrning av lägenheter i på dylikt sätt belånade

byggnader skall ske genom anlitande av den kommunala bostadsförmedlingen.

Stadsfullmäktige ha vidare bemyndigat stadens fastighetsnämnd

att i avtal angående upplåtelse med tomträtt av mark för hyreshusbebyggelse

intaga bestämmelser därom, att tomträttshavare skall vara skyldig

att vid uthyrning av bostadslägenheter inom på sådan mark uppförda byggnader

anlita den kommunala bostadsförmedlingen.

Vidare har stadskollegiet i Stockholm beslutat avlåta skrivelse till Kungl.

Maj:t med hemställan om tillskapande av lagstiftning, som gåve kommun

rätt att pröva i denna ingångna hyresavtal avseende bostadslägenhet.

Läget på bostadsmarknaden särskilt i de större städerna och andra tätorter,

som under och efter kriget befunnit sig i rask utveckling, ger otvivelaktigt

för närvarande anledning till allvarliga bekymmer. Genom hyresregleringslagen

ha statsmakterna i stort sett lyckats förhindra, att den så

småningom skärpta bostadsbristen lett till en förhöjning av prisnivån för

hyresbostäder. Samtidigt har emellertid lagstiftningen haft den mindre gynnsamma

konsekvensen, att fördelningen av bostadsbeståndet i viss mån låsts

fast och en naturlig anpassning allt efter den enskildes växlande behov av

ökat eller minskat bostadsutrymme försvårats. Nytillträdande bostadssökande

ha under dessa omständigheter i främsta rummet varit hänvisade

till nyproducerade bostäder. Oaktat bostadsproduktionen under senare år

varit av betydande omfattning, har den dock icke varit tillräcklig för att

tillgodose en på grund av många samverkande orsaker växande efterfrågan.

De nuvarande svårigheterna kunna uppenbarligen endast övervinnas på

ett sätt, nämligen genom ökad bostadsproduktion. Emellertid begränsas

möjligheterna att härigenom avhjälpa bostadsbristen av den otillräckliga

tillgången på arbetskraft och materiel. Många av de övriga faktorer, som påverka

läget på bostadsmarknaden, äro också av ganska svårberäknelig art.

Det finnes därför skäl att taga under övervägande, huruvida icke åtgärder

av annan art måste vidtagas, för den händelse en försämring av bostadssituationen

skulle inträda.

Vad som härvid kan komma i fråga är åtgärder, vilka innebära, att det

förefintliga beståndet av hyreslägenheter fördelas på ett sådant vis, att det

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

blir — sett ur social synpunkt — tillfredsställande utnyttjat. Den mest ingripande

åtgärden skulle vara en fullständig bostadsransonering. Vidare kunna

tänkas ifrågakomma olika former av beliovsprövning av de hyressökande,

vilka med utgångspunkt härifrån skulle uppdelas i två eller flera grupper

att i viss ordning komma i fråga vid uthyrning av hyreslediga bostäder.

Ingripanden av mer eller mindre långtgående slag kunna knytas till samtliga

fastigheter eller endast till nyuppförda hus. Ett i paragrafer utformat

förslag om hyreslicens framlades redan 1943 i den förut nämnda promemorian,

som utarbetats av revisionssekreteraren Hagbergh. Remissinstanserna

underkände ganska enhälligt detta förslag till lösning och skisserade i sina

yttranden i flera fall andra inbördes olika förslag till reglerande åtgärder.

I motionerna ha nu lämnats andra uppslag till ingripanden på hyresmarknaden,

och i yttrandena över motionerna ha ytterligare framkommit delvis

ganska detaljerade utkast till ingripanden efter nya linjer.

Såvitt utskottet vid granskning av de föreliggande förslagen kunnat finna,

komma åtgärder av åsyftat slag, därest de skola bliva av önskad effektivitet,

att vara förenade med vissa ofrånkomliga icke oväsentliga nackdelar. Sålunda

kan icke undvikas, att betydande inskränkningar i de enskildas avtalsfrihet

måste göras.

Samtliga mera genomtänkta förslag bygga på den tanken, att hyresvärdarnas

val av hyresgäster skall begränsas antingen till viss större eller

mindre grupp hyressökande eller till bestämd hyressökande. Därest t. ex.

hyresvärdarna ålades att som hyresgäster antaga familjer med barn, komme

en dylik åtgärd att i realiteten innebära, att ansvaret för denna grupps

bostadsförsörjning övervältrades på vissa enskilda medborgare. Dylika ingripanden

kunna befaras få åtminstone viss produktionshämmande verkan och

därigenom direkt motverka det primära intresset av ökad bostadsproduktion.

Vidare torde under alla omständigheter en ganska vidlyftig administrativ

apparat för handhavande av denna angelägenhet bliva erforderlig. Med hänsyn

till betydelsen av dylika avgöranden för den enskildes del måste ett

besvärsförfarande finnas. Tillika uppställa sig vissa ersättningsfrågor, därest

av det allmänna anvisad hyresgäst icke förmår fullgöra sina skyldigheter

gentemot hyresvärden.

Vad här anförts gäller också de av motionärerna föreslagna åtgärderna,

i den mån dessa kunna bliva verkningsfulla. Vad beträffar motionärernas

förslag om skärpt skyldighet för fastighetsägare att anmäla inträffade hyresledigheter

till kommunal bostadsförmedling ävensom att välja sina hyresgäster

bland de hyressökande, som finnas anmälda hos sådan bostadsförmedling,

kunna dylika åtgärder inte få någon som helst effekt isolerade

utan endast i förening med andra ingripanden.

Utskottet är, som av det nu anförda framgår, väl medvetet om de betydande

nackdelar, som ett ingripande från det allmännas sida på detta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

7

område måste medföra. Dessa svårigheter få dock enligt utskottets mening

icke leda till att man i alla lägen avstår från att vidtaga sådana åtgärder.

Barnfamiljerna, vilka redan under normala förhallanden äro mindre

eftersökta hyresgäster, komma vid en tilltagande bostadsbrist i en allt besvärligare

situation. Ur sociala och andra synpunkter kan det bliva nödvändigt

att på något sätt bispringa dylika familjer, som icke kunnat erhålla

bostad. Under vissa omständigheter måste såväl samhället taga på sig det

besvär och de kostnader, som äro förenade med åtgärder, vilka kunna behövas,

som enskilda hyresvärdar och andra hyressökande underkasta sig inskränkningar

i hittillsvarande avtalsfrihet, för att de mest trängande behoven

skola kunna tillgodoses. Med hänsyn härtill synes det utskottet böra

tagas under övervägande, huruvida det bör uppgöras förslag till en beredskapslagstiftning,

som på orter, där så erfordras, tillåter en behovsprövning

av de hyressökande och som giver en verklig företrädesrätt till hyreslediga

lägenheter åt vissa grupper.

På grund av det anförda får utskottet — som förutsätter, att Kungl. Maj:t

följer utvecklingen på bostadsmarknaden med den största uppmärksamhet

och, därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt, för riksdagen

framlägger de förslag, som kunna erfordras för att säkra tillgången på

bostäder för dem, som äro i största behov därav — hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva vad utskottet härovan

anfört.

Stockholm den 12 juni 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*), Hage, Björkman,

Sten*), Hallagård, Söderkvist*) och Carl Eric Ericsson*);

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Ryberg, Cruse*),

Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo*), Andersson i Eskilstuna*), fru

Boman och herr Lundberg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hage mot vissa delar av utskottets motivering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 14 februari 1947 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen

att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två likalydande

motioner, nr 205 i första kammaren och nr 306 i andra kammaren,

angående skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. I anledning

härav får styrelsen anföra följande.

De i nämnda motioner berörda ogynnsamma förhållandena på hyresmarknaden

måste även enligt socialstyrelsens mening uppmärksammas.

Bostadsbristen är på många håll synnerligen kännbar. Särskilt ha familjer

med barn mött växande svårigheter att skaffa sig bostad. Läget kan betecknas

som allvarligt och påkallar skyndsamma åtgärder för olägenheternas

avhjälpande.

Frågan om den kommunala bostadsförmedlingens betydelse har trätt i

förgrunden vid diskussionen av möjligheterna att komma till rätta med

missförhållandena på detta område. Kommunal bostadsförmedling har införts

pa ett antal orter i Sverige, däribland Stockholm och några andra större

städer. Med nuvarande lagstiftning ha emellertid den kommunala förmedlingens

möjligheter att påverka fördelningen av hyresbostäderna sin givna

begränsning, eftersom det är hyresvärdarna obetaget att hyra ut bostadslägenheterna

till andra än dem som anvisats genom förmedlingen. Härtill

kommer, att för hyresvärdarnas del behovet av att anlita förmedlingens

tjänster självklart blir mindre i samma mån som efterfrågan på bostäder

överstiger utbudet.

I de remitterade motionerna ifrågasättes en utvidgning av den skyldighet

att anmäla hyresledighet, som åligger hyresvärd enligt kungörelsen den 3

december 1943. Motionärerna ha emellertid icke berört den ändring i sagda

kungörelse, som vidtogs genom kungörelse den 31 januari 1947 och som

innebar en viss utvidgning av anmälningsskyldigheten. Det framgår icke

uasiajogun^ ab uaguupuB

klart av motionerna, i vad mån en ytterligare skärpning av anmälningsskylöverhuvud

beaktas av motionärerna. Drätselkammaren i Malmö — där kommunal

bostadsförmedling finnes inrättad sedan lång tid tillbaka — gjorde

den 25 november 1946 framställning hos statsrådet och chefen för socialdepartementet

om en sådan skärpning av föreskriften, att anmälningsplikt

vid hyresledighet skulle inträda utan den tidsfrist, som föreskrives i nu

gällande bestämmelser. Enligt socialstyrelsens mening torde man emellertid

näppeligen på sådan väg kunna väsentligt påverka fördelningen av lediga

hyreslägenheter, så länge det står hyresvärden fritt att efter eget skön

omedelbart uthyra ledigblivna lägenheter. En effektiv reglering av hyresmarknaden

synes förutsätta, att uthyrning av bostäder göres beroende av

anvisning från offentlig myndighet i en eller annan form. Detta skulle

givetvis innebära en inskränkning av den enskilda avtalsfriheten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

9

Det medgives i motionerna, att problemet är svårt att lösa. Ett ingrepp

på lagstiftningens väg för att tvinga fastighetsägarna att som hyresgäster

acceptera av bostadsförmedlingen anvisade skötsamma och solida personer

vilja motionärerna icke utan vidare ifrågasätta. Det är emellertid troligt, att

de mindre långt gående restriktiva åtgärder i syfte att begränsa fastighetsägarnas

frihet vid val av hyresgäster, som i stället anvisas i motionerna,

icke skulle få någon tillfyllestgörande effekt.

En tillräcklig ökning av bostadsproduktionen är utan tvivel den bästa

vägen att på längre sikt lösa bostadsförsörjningens problem. Den aktuella

situationen på hyresmarknaden på vissa håll i landet är emellertid sådan,

att de bostadsförsörjningsfrågor, som framställa sig på kort sikt, ha fått

en synnex-lig betydelse. För att åtgärder på detta område skola bli till verklig

nytta, böra de genomföras utan dröjsmål. Någon nämnvärd effekt synes

därvid knappast kunna ei-nås utan att möjligheter skapas för att genom

kommunala organ i större eller mindre mån dirigera fördelningen av de

lediga bostäderna.

Beträffande de nyproducerade lägenheterna är det lättare än i fråga om

det äldre fastighetsbeståndet att på sådant sätt bereda det allmännas organ

möjlighet att öva inflytande på bostadsmarknaden. De kan sålunda såsom

villkor för beviljande av statliga lån för bostadsbyggnadsändamål eller för

beviljande av byggnadstillstånd stadgas, att lägenheterna i respektive bostadshus

uthyras genom den kommunala bostadsförmedlingen. Härför erfordi-as

dock författningsändring eller, beträffande subventionerade fastigheter,

i vart fall riksdagsbeslut. En lösning av frågan bör, i vad avser nybyggda

fastigheter, komma till stånd redan under nu pågående riksdag.

Härvid bör särskilt övervägas, huruvida inskränkningen i fastighetsägarens

rätt att uthyra lägenheterna skall avse endast den första uthyrningen. Vissa

skäl tala nämligen för att man i fråga om andra och påföljande uthyrningar

bör jämställa nya och äldre fastigheter, och beträffande dessa äldre fastigheter

kommer, såsom nedan påpekas, frågan i ett annat läge. Vad i övrigt

beträffar den närmare innebörden av förmedlingens befogenheter synes man

böra såvitt möjligt tillse, att uthyrningen icke sker i strid mot vederbörande

fastighetsägares önskningar. För att systemet skall kunna fungera effektivt,

synes det dock i vai\je fall vara nödvändigt, att skyldighet stadgas för

fastighetsägaren att uthyra åtminstone en viss kvotdel av de nya lägenheterna

till hyresgäster inom den grupp, som anvisas av förmedlingen. Förmedlingen

måste rimligen ytterligare få befogenhet att i undantagsfall anvisa viss särskild

hyresgäst till en lägenhet. Därjämte bör förmedlingen ha rätt att inom

vissa gränser bestämma tidpunkten för uthyrning av dessa lägenheter, som

då skulle kunna hållas lediga till kort tid före inflyttningen för att möta

s. k. katastroffall. Det nuvarande läget på hyresmarknaden är sådant, att det

motiverar en sådan inskränkning i fastighetsägarnas avtalsfrihet, som dessa

bestämmelser skulle innebära. Bestämmelserna böra dock kompletteras med

en föreskrift av innehåll, att skyldighet icke skall föreligga för en hyresvärd

att godtaga sådan hyresgäst, mot vilken berättigade anmärkningar kunna

göras. Tvister i dylikt avseende böra kunna underställas prövning av vedex-- börande hyresnämnd och av statens hyresråd.

Fastighetsägarnas legitima intresse att få pålitliga och om bostaden aktsamma

hyresgäster är vidare en sida av problemet, som under alla omständigheter

även kräver beaktande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang också peka på vissa kommunala

initiativ i Stockholm med syfte att vidga den kommunala bostadsförmedlingens

verksamhetsområde och därmed öka dess betydelse, vad beträffar

nyproducerade lägenheter. I januari detta år ha sålunda Stockholms stadsfullmäktige

beslutat att som villkor för förmedling av statliga tertiärlån för

bostadsbyggnadsändamål fastställa skyldighet för fastighetsägarna att anlita

den kommunala bostadsförmedlingen vid uthyrning av lägenheter inom de

fastigheter, för vilka lån beviljats. Därjämte har Stockholms stads fastighetsnämnd

hemställt hos stadsfullmäktige om stadfästandet av föreskrifter,

varigenom på liknande sätt stadens markupplåtelser skulle förbindas med

ett åläggande för tomträttsinnehavare att anlita den kommunala bostadsförmedlingen

vid uthyrning av lägenheter inom å marken uppförda byggnader.

Vad beträffar det äldre lägenhetsbeståndet äro betänkligheterna onekligen

större mot ingrepp av liknande slag. En särskild utredning torde i varje fall

krävas för en prövning av frågan om behovet av ett ingrepp i avtalsfriheten

härvidlag och om därför erforderliga ändringar i gällande författningar,

t. ex. i hyreslagen.

Vissa åtgärder i ovan antydd riktning för en mera ändamålsenlig fördelning

av de nyproducerade lägenheterna synas, som redan anmärkts, omedelbart

böra komma till stånd. Beträffande det äldre lägenhetsbeståndet

torde vidtagandet av åtgärder förutsätta en särskild utredning.

Stockholm den 3 april 1947.

ERNST BEXELIUS.

Erik Alexanderson.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 14 februari 1947 har Kungl. Maj:t anbefallt statens

hyresråd att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två inom

riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen motionen i första kammaren

nr 205 av herr Johannesson och motionen i andra kammaren nr 306

av herr Sköldin, om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. Med

anledning härav får hyresrådet anföra följande.

Det av motionärerna berörda problemet om svårigheten särskilt för familjer

med barn att under rådande bostadsbrist erhålla lägenhet förtjänar

största uppmärksamhet. Hyresrådet har icke tillgång till mera utförliga

uppgifter om hur detta problem för närvarande i praktiken ter sig för de

bostadssökande. Emellertid har hyresrådet ett intryck av att läget på bostadsmarknaden

under senaste året snarare skärpts än förbättrats och, såsom

motionärerna framhållit, ligger det i sakens natur, att detta särskilt hårt

drabbar bostadssökande med barn. Det är obestridligt, att om en hyresvärd

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.

11

har tillfälle att välja mellan en barnfamlj och en ensamstående, såväl ekonomiska

som andra skäl kunna tala för att han väljer den senare, och man

måste räkna med att i viss utsträckning detta betraktelsesätt fäller utslaget.

Till avhjälpande av dessa olägenheter hava motionärerna pekat på åtgärder

av olika slag. Det ifrågasättes sålunda dels skärpt lagstiftning om

skyldighet för fastighetsägare att anmäla hyresledighet till kommunal bostadsförmedling,

dels införande av skyldighet för fastighetsägare att av

det hyressökande klientel, som finnes anmält hos den kommunala förmedlingen,

söka och taga sina hyresgäster. Hyresrådet vill emellertid understryka,

att dessa åtgärder i och för sig, utan komplettering med andra åtgärder,

äro fullständigt värdelösa för det av motionärerna avsedda ändamålet.

Frågan om skyldighet att anmäla hyresledighet har vid flera tillfällen

varit uppe till diskussion, även i riksdagen, och det har därvid gång på gång

framhållits, att intet mera står att vinna på den vägen. Så länge man icke

begränsar hyresvärdens frihet att hyra ut till vem han vill, är det meningslöst

att i större utsträckning än nu sker tvinga in anmälningar till den kommunala

förmedlingen. Endast i de fall, där förmedlingen har utsikt att placera

en klient, har den någon praktisk användning för en anmälan. Vad

återigen angår den ifrågasatta skyldigheten för hyresvärd att vid valet av

hyresgäst hålla sig till det klientel, som är anmält hos förmedlingen, ha motionärerna

själva framhållit, att även med en sådan skyldighet hyresvärden

skulle få stor valfrihet. I själva verket är denna valfrihet så stor, att åtgärden

skulle bli alldeles betydelselös. Eftersom alla hyressökande i samhället, även

de som direkt trätt i förbindelse med hyresvärden, skulle befinna sig bland

detta klientel, skulle anordningen vara alldeles utan verkan.

Viktigare är den tredje av motionärerna ifrågasatta anordningen, att i en

eller annan form hyresvärd skulle förpliktas att vid uthyrning till ny hyresgäst

i viss utsträckning tillgodose barnfamiljerna. Såsom förut framhållits

är det vanskligt att bedöma, om förhållandena äro sådana, att behov av så

ingripande åtgärder nu föreligger; sannolikt är, att förhållandena ligga

olika till på olika orter. Emellertid synes det med hänsyn till bostadsmarknadens

läge i allmänhet för närvarande vara välbetänkt att i det angivna

syftet tillskapa en beredskapslagstiftning, så beskaffad att regleringsåtgärder

av olika slag, mer eller mindre ingripande, kunna efter initiativ av vederbörande

kommunala myndigheter och genom beslut av Kungl. Maj:t införas

för viss ort i den mån förhållandena på den orten göra regleringsåtgärder

nödvändiga. Så snart omständigheterna det medgiva, böra dessa föreskrifter

åter efter hand upphävas.

För att förbereda en dylik lagstiftning kräves särskild utredning, och

hyresrådet vill således tillstyrka, att en utredning företages om lagstiftningsåtgärder

i syfte att under den rådande bostadsbristen giva särskilt behövande

bostadssökande, främst familjer med barn, visst företräde till lediga lägenheter.

Hyresrådet vill emellertid till belysning av frågan i korthet diskutera

några åtgärder, som en dylik utredning kunde inrikta sig på.

Till en början bör framhållas, att i vårt land — i motsats till vad fallet

är i grannländerna, där långtgående restriktioner genomförts på detta område

— bostadsmarknaden karakteriseras av en synnerligen livlig nybyggnadsverksamhet.

Det är därför naturligt att, då det gäller en eventuell företrädesrätt

för de mest behövande bostadssökandena, uppmärksamheten

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

framför allt riktas på de nybyggda husen. Anmärkningsvärt är även, att

medan samhället å ena sidan ytterst noga kontrollerar nyproduktionen, så

att icke en enda byggnad kommer till stånd utan en ingående behovsprövning,

och därtill anslår mycket betydande belopp för att motverka de stegrade

byggnadskostnaderna, man å andra sidan icke på något sätt ingriper

i användningen av de nyuppförda husen. Det förefaller icke orimligt att

byggnadstillståndslagstiftningen och subventioneringen av bostadsbyggandet

kompletteras med vissa åtgärder i syfte att de nytillkomna bostäderna i skälig

utsträckning skola komma barnfamiljerna till godo.

Däremot torde det vara betydligt mera vanskligt att införa restriktioner

beträffande det redan befintliga bostadsbeståndet. Sådana restriktioner skulle

bli mycket svåra att administrera och skulle innebära ett mycket kännbart

ingrepp i bestående förhållanden. Om däremot regleringen avsåge endast hus

som framdeles uppfördes, kunde den som förvärvade ett sådant hus räkna

därmed och inrätta sig därefter. Därtill kommer, att de förändringar, som

nu inträffa i fråga om innehavet av äldre lägenheter, i det alldeles övervägande

flertalet fall icke bero på att en verklig ledighet uppkommit utan

på att två eller flera hyresgäster kommit överens om att byta lägenheter.

Och bytena skulle endast i ringa mån kunna påverkas genom en lagstadgad

företrädesrätt för bostadslösa barnfamiljer och andra behövande. För att ett

byte skall komma till stånd kräves ju, att den sittande hyresgästen får ett

byteserbjudande, som han vill godtaga, och något sådant erbjudande kan

ju icke göras av den som saknar bostad eller har endast en dålig sådan.

Om en kontroll skall genomföras över uthyrningen av de nyuppförda bostäderna,

kan detta tänkas ske enligt olika metoder. Med tanke på omfattningen

av de statliga subventionerna och lånen till bostadsbehövande kunde

det ligga nära till hands att helt enkelt uppställa som villkor för dylikt

lån, att fastighetsägaren underkastade sig viss kontroll icke endast ■— som

nu sker — över hyresbeloppen utan även över valet av hyresgäster. Denna

metod har den fördelen, att den icke kräver särskild lagstiftning, endast ett

beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen om nya principer för långivningen. Å

andra sidan har metoden en svaghet däri, att villkoret för många fastighetsägare

kan förefalla så strängt, att de icke anse det uppvägas av de fördelar

som lånen erbjuda. I så fall brister den enda garanti man har för att villkoret

blir iakttaget i praktiken.

Skall kontrollen omfatta alla nybyggda hus, erfordras en speciell lagstiftning

i ämnet. En sådan lagstiftning skulle exempelvis kunna få det

innehållet, att i fråga om nybyggda hus hyresavtal icke vore rättsligt giltigt

utom under vissa förutsättningar, antingen att hyresgästen uppfyllde särskilda

i lagen angivna kvalifikationer eller att avtalet i varje enskilt fall

prövats av myndighet och med hänsyn till hyresgästens personliga förhållanden

blivit godkänt. Detta system skulle kunna införas beträffande samtliga

lägenheter i ett nybyggt hus eller endast en del av dem, och under alla

förhållanden måste naturligtvis göras vissa undantag och stadgas vissa

dispensmöjligheter. Det kan även övervägas, om regleringen bör inskränkas

till den första uthyrningen efter husets färdigställande.

Denna antydan om en speciallagstiftnings tänkbara innehåll leder in på

en fråga, som blir att besvara vare sig kontrollen inskränker sig till de nybyggda

husen eller en del av dem eller omfattar alla lägenheter, nämligen

angivandet av de bostadssökande, som skola äga företräde. Enligt hyres
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr M; bilagor.

13

rådets mening är det omöjligt att i en lag, i lånevillkor eller på annat dylikt

sätt uttömmande ange detta. Det kommer ju härvidlag icke endast an på familjens

storlek och sammansättning utan även på beskaffenheten och belägenheten

av dess nuvarande bostad och flera andra omständigheter. Säkerligen

måste avgörandet ytterst bero på en diskretionär prövning, utförd av

en myndighet eller annan institution. Detta kommer att betyda mycket arbete

och åtskilliga tvister i enskilda fall, men anordningen torde vara den enda

möjliga.

En förutsättning för genomförandet av åtgärder av detta slag torde vara

att kommunal bostadsförmedling finnes inrättad, och befogenheten att

genomföra det ifrågavarande urvalet bör lämpligen kunna anförtros åt förmedlingen,

förutsatt att viss kontroll såväl allmänt som i enskilda fall kan

utövas av en opartisk myndighet, t. ex. hyresnämnden. Urvalet kan genomföras

på olika sätt. Det kan ske så att de sökande delas i två störa grupper,

företrädesberättigade och övriga, varefter skulle gälla, att denna företrädesrätt

skulle iakttagas vare sig hyresavtalen förmedlades genom den kommunala

förmedlingen eller träffades privat. Därvid blir av särskild betydelse

att tillse att gruppen företrädesberättigade blir relativt stor. Eljest begränsas

hyresvärdens valfrihet på ett sätt, som kan medföra obilliga verkningar

och heller icke är motiverat av sociala skäl. Gruppens minimistorlek

torde böra bestämmas av hyresnämnden från tid till annan allt efter behovet

och läget på bostadsmarknaden.

Det kan även tänkas att man låter den kommunala bostadsförmedlingen

i stort sett arbeta som en vanlig uthyrningsbyrå, vilken på frivillighetens

väg söker åvägabringa uthyrningen med tillgodoseende av de sociala synpunkterna,

men tillika giver förmedlingen befogenhet att i fråga om en viss

kvotdel av lägenheterna i sista hand föreskriva, att viss lägenhet skall uthyras

till viss hyressökande. Fastighetsägaren skulle sålunda vara skyldig att

rätta sig därefter, om han icke hade särskilda skäl däremot, som av den

kontrollerande myndigheten godtages. Genom en sådan anordning skulle

förmedlingen få större möjlighet att placera de mest ömmande fallen.

Självfallet skulle vid en reglering efter dessa linjer uppkomma ytterligare

en hel del spörsmål, organisatoriska och andra — exempelvis i vad mån det

allmänna bör ekonomiskt ansvara för förluster, som hyresvärdarna kunna

göra genom att urvalet av hyresgäster begränsas — men hyresrådet har i

detta sammanhang endast velat i korthet beröra vissa mera centrala frågor.

Utdrag av hyresrådets protokoll, utvisande dem som deltagit i handläggningen

av detta ärende ävensom avgivna reservationer, bifogas.

Stockholm den 2 april 1947.

STATENS HYRESRÅD

KARL TISELIUS.

Hans-Fr. Ringdén.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 44/ bilagor.

Bilaga C.

Utdrag av protokoll fört hos statens hyresråd den

2 april 1947.

Närvarande: Ordföranden, ledamöterna Alexanderson,

Svennegård, Ahlmark och Wibom samt suppleanterna

Fredricsson och Lindström. Dessutom närvoro, utan

att deltaga i hyresrådets beslut, suppleanten Hedfeldt

samt hyresrådets sakkunniga Bexelius och Skogman.

§ I
Återupptogs

den vid sammanträde den 26 mars 1947 bordlagda frågan

om yttrande över två vid 1947 års riksdag väckta likalydande motioner,

nr 205 i första och nr 306 i andra kammaren, angående skärpt lagstiftning

rörande uthyrning av bostäder; och beslöts, efter överläggning, yttrande

av den lydelse kopia under dnr EG 97 utvisar.

Från beslutet voro herrar Svennegård, Ahlmark, Wibom, Fredricsson och

Lindström skiljaktiga.

Herr Svennegård yttrade:

»Jag är ense med hyresrådet såvitt rådet dels avstyrkt motionerna i vad

de avse skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare att anmäla

hyresledighet till den kommunala bostadsförmedlingen och dels tillstyrkt

motionerna i vad de gälla utredning rörande införande av bestämmelser

som skapa större förutsättningar för familjer med barn att erhålla bostad.

Vad slutligen angår motionärernas yrkande om införande av skyldighet för

fastighetsägarna att av de hyressökande som finnas anmälda hos den kommunala

bostadsförmedlingen söka och taga sina hyresgäster, vill jag delvis

tillstyrka bifall till detsamma på sätt framgår av det följande.

Såsom motivering för min ståndpunkt och såsom förslag till åtgärder

vill jag anföra följande.

På många orter råder det för närvarande otvivelaktigt en utpräglad

bostadsbrist, vilken medfört ett synnerligen svårt läge för bostadssökande,

i synnerhet för familjer med barn. Åtminstone på en del orter har läget förvärrats

under den senaste tiden och kraven på åtgärder synas inte längre

kunna avvisas. Motionärerna önska förslag om praktiska åtgärder för att

lösa de redan föreliggande svårigheterna, och läget kräver sådana åtgärder

och ej endast en beredskapslagstiftning.

Det effektivaste medlet för genomförande av den ur samhällets synpunkt

önskvärda fördelningen av tillgängliga lägenheter är givetvis att införa

bostadsransonering. För närvarande är bostadsnöden dock icke så stor att

en bostadsransonering kan motiveras. Av skilda skäl måste man ställa sig

avvisande även gentemot förslag om mindre omfattande former av bostadsransonering.

Till sådana förslag bör man hänföra jämväl tanken att någon

myndighet skulle i enskilda fall pröva och avgöra att en viss lägenhet skall

upplåtas till en viss hyresgäst. Om man uppdroge åt någon myndighet att

efter beaktande av alla omständigheter bestämma den ordning i vilken de

bostadssökande skulle äga rätt att få välja lägenhet eller bestämde att ingångna

hyresavtal för att bli gällande skulle godkännas av kommunal myn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

15

dighet, komme man fram till en ordning som upphävde den frivilliga uthyrningen

av lägenheter och som innebure ett slags tvångsfördelning av

lägenheterna. Det är nödvändigt att begränsa sig till mindre ingripande

åtgärder, och detta redan av det skälet att samhället eljest torde få påtaga

sig ökade bördor såväl för bostadsproduktionen som för hyresbetalningen

för de särskilda lägenheterna. I det följande behandlas därför endast sådana

åtgärder som äro förenliga med den nu gällande ordningen för ingående

av fria hyresavtal.

Om man vill skapa större förutsättningar för familjer med barn att

erhålla bostad, är det inte lämpligt att i första hand rikta uppmärksamheten

mot de nybyggda husen. De redan befintliga lägenheterna måste ju alltid

dominera och det saknas principiell grundval för den ståndpunkten, att

just ägarna av nybyggena skulle ha särskilda skyldigheter gentemot barnfamiljerna

eller andra företrä desberättigade hyressökande. Av bostadspolitiska

skäl skulle det väl snarare vara motiverat att låta dessa fastighetsägare,

som gjort särskilda insatser för att öka lägenhetsbeståndet, intaga

en gynnad ställning. Ur barnfamiljernas egen synpunkt måste det också

vara en fördel att inte i första hand vara hänvisade till nybyggda fastigheter.

Många av dessa familjer föredra säkert de större utrymmena och

de lägre hyrorna i äldre lägenheter. Slutligen kan man inte bortse från

att de erforderliga åtgärderna, om de skola avse allenast de relativt fåtaliga

nytillkomna lägenheterna, måste drabba ägarna till dessa desto hårdare.

Till en början behandlas här alltså frågan om de åtgärder som böra

vidtagas för att bereda vissa hyressökande företräde till redan befintliga

lägenheter.

Syftet med den nu rådande kontrollen över hyresmarknaden är att

trygga hyresgästernas rätt till bostad samt att förhindra all onödig höjning

av hyresnivån. Dessa syften ha icke kunnat tillgodoses utan att komma i

konflikt med andra intressen. Uppsägningsskyddet har sålunda i viss mån

verkat till fastlåsande av lägenheternas fördelning på dem som redan

inneha bostad. En ur samhällets synpunkt fördelaktig omfördelning av lägenhetsbeståndet

försvåras av reglerna i den gällande hyreslagen. Eftersom

överlåtelse av hyresrätt regelmässigt fordrar samtycke från hyresvärdens

sida, blir det denne som oftast har avgörandet helt i sin hand när fråga

uppkommer om lägenhetsbyte. Hyresgästen kan i betydande utsträckning

hålla sig kvar i sin lägenhet, även mot hyresvärdens önskan, men han kan

knappast tvinga fram ett ur samhällets synpunkt önskvärt lägenhetsbyte.

Efter de ekonomiska lagar som i stort behärska hyresmarknaden måste

man utgå från att hyresvärdarna vid valet eller godkännandet av en ny

hyresgäst i första hand främja sina egna intressen. De välja hyresgäster

som ha god ekonomi, som kunna antagas vålla ringa förslitning av lägenheten

och så vidare. Det kan antagas att personliga relationer och önskemål

ofta spela in. I särskilda fall träffas säkerligen också uppgörelser som icke

äro förenliga med gällande lag; hur vanliga sådana uppgörelser äro kan

man endast gissa sig till. Såsom ett oroande tidens tecken måste man uppfatta

att den kommunala bostadsförmedlingen å en ort som Malmö, där den

arbetat med framgång under många år, börjat förbigås. De lägenheter som

uthyrts genom denna bostadsförmedling ha under den senaste tiden kraftigt

minskats på grund av att lägenheterna uthyrts genom privatbyråer ellei

fastighetsägarna själva.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.

Det nu föreliggande spörsmålet gäller hur företräde skall kunna beredas

åt sådana bostadssökande som ur samhälleliga synpunkter förtjäna företräde.

Att problemet är svårlöst framgår redan därav att av de hittills

föreslagna åtgärderna ingen mera ingripande sådan ansetts kunna genomföras.

Vid en tidigare utredning har upprättats ett förslag till lag om hyreslicens.

Grundtanken i detta förslag var att hyresavtal om bostadslägenhet

icke skulle få träffas med mindre hyresnämnden meddelat den hyressökande

tillstånd att hyra lägenhet i orten. Systemet med tillstånd skulle icke

medföra företrädesrätt till viss lägenhet. Den föreslagna lagstiftningens

resultat skulle huvudsakligen komma att bestå dels i ett försvårande av

sådan inflyttning till orter med bostadsbrist som inte kunde anses motiverad

och dels ett reserverande för vissa hyressökande av lediga bostadslägenheter.

I sitt yttrande över förslaget framhöll hyresrådet, att det synnerligen

behjärtandsvärda syftet att tillgodose bostadsbehovet särskilt för

familjer med barn endast i ringa grad kunde vinnas genom systemet med

tillstånd. Detta bedömande synes vara riktigt.

Som ett medel till undanröjande av de nu förefintliga missförhållandena

har föreslagits, att på ort där kommunal bostadsförmedling finns bostadslägenhet

inte skulle få uthyras till ny innehavare annat än genom förmedlingens

medverkan eller med dess medgivande. Det måste ifrågasättas om

en sådan regel får någon effekt i den önskade riktningen. Den skulle tvinga

alla hyressökande till den kommunala förmedlingen och således utgöra ett

avbräck för de privata förmedlingsbyråema. Med hänsyn till den störa

mängden av hyressökande skulle regeln nog inte medföra några ogynnsamma

verkningar för hyresvärdarna. Samma synpunkt leder emellertid

till det antagandet, att regeln inte heller skulle gynna dem som verkligen

äro i störst behov av bostad. Bland den stora mängden av bostadssökande

skulle hyresvärden säkerligen liksom hittills verkställa urvalet efter sina

egna önskemål.

Därest vissa hyresgäster beredas företrädesrätt till hvreslediga lägenheter,

kan detta medföra ett intrång på hyresvärdarnas rätt att bestämma

över sin egendom. Vikten av detta argument får inte överdrivas. I tider

av normal bostadstillgång måste fastighetsägarekåren hyra ut bostäder till

praktiskt taget samtliga hyressökande. Det är just bostadsbristen som gett

hyresvärdarna speciella möjligheter att tillgodose egna intressen. Samhället

är därför fullt berättigat att återföra läget till vad som rådde före krisens

inbrott. Hyresvärdarna torde jämväl få anses pliktiga att tåla vissa av

krisen föranledda ytterligare ingrepp i rättigheter och förmåner som eljest

respekteras.

Vad angår överlåtelse av förhyrd lägenhet torde gällande lag icke vila

på den grundsatsen, att någon hyresvärden tillkommande rättighet skulle

regelmässigt kränkas genom en sådan överlåtelse. Lagens utgångspunkt

är snarare den att hyresvärden inte skall kunna förbjuda en överlåtelse

vilken inte skadar hyresvärden. Ett sådant förbud skulle hyresvärden

kunna meddela endast i det fall att det skäligen finnes något att anmärka

mot den nye hyresgästen. Den i gällande lag intagna ståndpunkten att överlåtelse

av lägenhet är beroende på hyresvärdens medgivande har föranletts

bland annat därav, att det inte fanns någon myndighet som lämpligen

kunde anförtros uppgiften att skilja mellan parterna (se härom Wallin:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

17

Den nya hyreslagen s. 32 samt Nytt juridiskt arkiv 1908 nr 5 s. 132, 136).

På denna punkt är läget numera ett helt annat. Hyresregleringsmyndigheterna

torde vara väl lämpade att slita uppkommande tvister rörande hyresgästs

rätt att i sin tur överlåta den förhyrda lägenheten. På en annan punkt

har inträtt en lika viktig förändring. Genom att tillerkänna hyresgästen

uppsägningsrätt har man avsett att skapa en viss motvikt mot hyresvärdens

vägran att lämna medgivande till överlåtelse av lägenhet. Det är utan

vidare klart att denna uppsägningsrätt i förevarande avseende är av ringa

betydelse i ett läge som det nuvarande då hyresgästerna äro i behov av

uppsägningsskydd.

Under det nu rådande läget på hyresmarknaden bör hyresgäst principiellt

medgivas rätt alt överlåta bostadslägenhet till sådan hyressökande som

ur samhällets synpunkt bör åtnjuta företrädesrätt till bostadslägenhet.

Hyresvärden bör å sin sida äga rätt att vägra att taga den nye hyresgästen

för god om han kan visa skälig anledning därtill. Uppkommande tvister

böra avgöras av hyresregleringsmyndigheterna. Företrädesrätt bör tillkomma

hyressökande som utgöras av familjer med barn och personer som

ämna ingå äktenskap ävensom personer som på grund av sin verksamhet

måste vistas å orten. En sådan hyresgästen tillerkänd överlåtelserätt kan,

såsom förut angivits, icke anses innebära någon kränkning av de rättigheter

som böra tillkomma hyresvärden, så länge det endast är fråga om

den tid för vilken hyresgästens kontrakt löper. Under den nu gällande lagstiftningen,

som tillerkänner hyresgästen ett särskilt uppsägningsskydd,

måste en sådan överlåtelse anses medföra vissa olägenheter för hyresvärden.

Jämväl den nye hyresgästen måste givetvis åtnjuta uppsägningsskydd.

Dessa olägenheter äro icke större än vad hyresvärden får anses pliktig

att tåla.

Såsom giltiga anledningar för hyresvärd att vägra att taga ny hyresgäst

för god komma främst i fråga vissa omständigheter som hänföra sig till

hyresgästen, såsom att denne kan antagas icke komma att fullgöra sina

skyldigheter enligt hyresavtalet. Även omständigheter av annan natur

måste här tillerkännas giltighet, exempelvis att lägenheten icke varit upplåten

å den allmänna hyresmarknaden utan förbehållen hyresvärdens anställda.

I de orter där kommunal bostadsförmedling finnes anordnad är det ett

naturligt krav att överlåtelse av hyresrätt sker under medverkan av den

kommunala bostadsförmedlingen. För dessa kommuners del kan det alltså

förordas, att hyresgästens rätt att överlåta sin lägenhet skall gälla endast

för det fall att det är fråga om en hyressökande vilken — förutom att han

hör till någon av de företrädesberättigade grupperna — blivit anvisad av

den kommunala bostadsförmedlingen.

I överensstämmelse med vad nu anförts föreslås att i hyresregleringslagen

införes en bestämmelse av följande huvudsakliga innehåll:

I fråga om lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentig del nyttjas

till bostad och ej uthyres i möblerat skick, skall hyresgästen vara berättigad

att överlåta lägenheten till familj med barn eller till någon som ämnar

ingå äktenskap eller ock till någon som på grund av sin verksamhet måste

vistas på orten. I kommun, där kommunal bostadsförmedling är anordnad,

skall hyresgästen äga den rätt som nyss sagts endast då fråga är om (överlåtelse

till hyressökande som anvisats av den kommunala bostadsförmed
Bihang

till riksdagens protokoll V.141. 9 samt. 2 and. Nr 44.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

lingen. Visar hyresvärden, att den till vilken överlåtelse skett skäligen icke

kan tagas för god såsom hyresgäst eller att överlåtelsen eljest skulle medföra

väsentlig skada eller olägenhet för honom, må hyresnämnden på framställning

av hyresvärden förklara överlåtelsen ogiltig.

En bestämmelse av detta innehåll innebär endast ett måttligt ingrepp

i den nu gällande ordningen och den kommer väl också endast att få

ganska begränsad effekt. Den kan emellertid få gynnsamma verkningar i

flera avseenden. Åt vissa grupper av hyressökande kan den i någon mån

skänka det företräde som de äro i behov av och berättigade till. Vidare

kan den medföra att fördelningen av lägenheterna inte blir fastlåst så

hårt som nu är fallet. Den skapar slutligen en rättslig grundval för sådana

lägenhetsöverlåtelser som ur samhällets synpunkt äro särskilt önskvärda.

På så sätt kan den medverka till att ledigblivna lägenheter icke tagas i

anspråk för personer som kunna ordna sin bostadsfråga på annat sätt.

Lagbestämmelsen kan även bilda en bas för den kommunala bostadsförmedlingens

medverkan vid ordnandet av lägenhetsbyten.

Problemet om en rättvis fördelning av lägenhetsbeståndet föreligger även

beträffande nybyggda hus. Statsmakternas strävanden att hålla hyrorna

på en skälig nivå torde leda till en förbättring av bostadsstandarden. Personer

som förut bott i alltför trånga bostäder kunna numera lättare tillgodose

sitt behov av ökat utrymme. Åtskilliga personer som tidigare varit

hänvisade till att hyra i andra hand kunna nu flytta in i egna lägenheter.

Under normala förhållanden skulle det väl inte finnas anledning för statsmakterna

att försöka hindra eller på annat sätt ingripa i en sådan utveckling.

Antalet sökande till nya lägenheter är emellertid för närvarande

och för överskådlig tid framåt så stort att antalet nytillkomna lägenheter

icke räcker till åt alla. Det är anledning att antaga att urvalet av hyresgäster

till nya lägenheter delvis sker efter grunder som samhället icke kan godkänna.

I den mån urvalet beror på fastighetsägarna äro jämväl här de

krafter verksamma som förut angivits i fråga om äldre lägenheter. Personer

som äro förtrogna med hyresmarknaden ha ansett sig kunna konstatera

att vid konkurrensen mellan olika grupper av hyressökande det ofta är de

vars behov är störst som ha svårast att göra sig gällande. Familjer med barn

och nybildade familjer bli alltför lätt undanträngda av ensamstående. Det

kan antagas att omkring tio procent av de nytillkomna lägenheterna upplåtas

till personer som inte kunna anses företrädesberättigade. Man kan nog

påstå att statsmakternas ansträngningar att lindra bostadsnöden på så sätt

icke fullt ut komma till avsedd nytta.

Jämväl i fråga om nybyggda hus är det påkallat att införa företrädesrätt

för vissa särskilda grupper av hyressökande. Det är alltså här fråga om

första uthyrningen av nytillkomna lägenheter. Berättigade till företräde

böra de personer vara som här tidigare angivits; av praktiska skäl bör man

dock möjligen undantaga den som på grund av sin verksamhet måste vistas

på orten. I överensstämmelse härmed måste man då taga undan lägenheter

som ej lämpa sig såsom familjebostäder. Urvalet av hyresgäster till nybyggda

hus bör ske under medverkan av kommunal bostadsförmedling, och

det måste sålunda förutsättas att kommunen inrättar sådan å varje ort där

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.

19

ett ingripande från det allmännas sida är motiverat i detta avseende. En

rättvis avvägning mellan olika berättigade intressen kan uppnås om fastighetsägaren

ålägges att, så länge den kommunala bostadsförmedlingen anvisar

företrädesberättigade hyresgäster, upplåta lägenheterna till de sålunda

anvisade eller till annan hyressökande ur samma kategorier. Om

fastighetsägaren kan visa skälig anledning därtill, bör han kunna vägra

att antaga en av den kommunala hyresförmedlingen anvisad hyressökande

samt erhålla rätt att fritt välja hyresgäst. Uppkommer tvist på denna punkt

bör den avgöras av hyresregleringsmyndigheterna. Med tillstånd av dessa

myndigheter bör fastighetsägare kunna medgivas undantag från regeln

om val av hyresgäst, exempelvis för att upplåta lägenhet åt egna anställda,

för att gynna någon anhörig eller dylikt. På orter där bostadsnöden inte

är alltför skriande bör möjligen en viss andel av samtliga lägenheter i ett

nybyggt hus kunna uthyras utan beroendet av anvisning från den kommunala

bostadsförmedlingens sida. Undantag bör kanske även göras för

små fastigheter, till exempel tvåfamiljshus.

Beträffande nybyggda hus synes det alltså kunna förordas att i hyresregleringslagen

införes en bestämmelse av följande huvudsakliga innebörd:

Skall uthyrning första gången ske av en till familjebostad avsedd lägenhet

i hus eller del av hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1948, och

anvisar kommunal bostadsförmedling i orten såsom hyressökande familj

med barn eller någon som ämnar ingå äktenskap, är hyresvärden skyldig

att såsom hyresgäst antaga någon som sålunda blivit anvisad eller ock

annan sådan hyressökande som nyss sagts. Visar hyresvärden att de anvisade

hyressökandena skäligen icke kunna tagas för goda såsom hyresgäster,

må hyresnämnden på framställning av hyresvärden förklara honom

berättigad att hyra ut lägenheten oberoende av anvisning. När särskilda

skäl äro därtill må hyresnämnden även eljest förklara hyresvärden berättigad

att oberoende av anvisning uthyra en eller flera lägenheter i huset.

Den här angivna regeln torde komma att föranleda att vid uthyrning avbostadslägenheter

i nybyggda hus sociala hänsyn få göra sig gällande i

skälig utsträckning, samtidigt som hyresvärdarnas rätt att själva bestämma

över sin egendom bevaras i den omfattning som är förenlig med det sociala

ansvar som åvilar jämväl denna samhällsgrupp. Regeln medger en anpassning

efter förhållandena å varje särskild ort.

Det bör icke komma i fråga att beträffande företrädesrätten för vissa

familjer göra skillnad mellan å ena sidan de hus, som tillkommit med statligt

eller kommunalt stöd, samt å andra sidan övriga nybyggda hus. Det

allmännas uppoffringar för att stödja bostadsproduktionen ha till syfte alt

hålla hyrorna på en skälig nivå. Det är därför nödvändigt att stödåtgärderna

äro förbundna med hyreskontroll. Även de byggnadsföretagare, som

icke mottaga direkt subvention, draga dock fördel av det allmännas stöd,

bland annat i den formen att de statliga lånen påverkat lånemöjligheterna

i den fria marknaden. Det förekommer även att byggnadsföretagare mera

direkt utnyttja den statliga stödverksamheten utan att dock mottaga lån,

exempelvis i den formen att de taga ut preliminärt beslut om tertiärlån,

eller t. o. m. slutligt beslut om sådant lån, utan att sedan fullfölja ärendet.

Genom sådana åtgärder torde medelsanskaffningen till företaget och försäljningen

av byggnaden underlättas. Även om man bortser från de nu

anförda omständigheterna, måste man kräva alt det fria kapital som sättes

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

in i bostadsproduktionen icke skall åtnjuta särskilda privilegier. Det saknas

anledning att låta ägarna av vissa fastigheter komma i en speciellt gynnad

ställning såtillvida, att de vid valet av hyresgäster skulle helt kunna tillgodose

sina egna intressen.

Av det nyss anförda framgår även att ordningen med företrädesrätt för

vissa familjer inte kan genomföras i den formen, att man såsom villkor

för lån uppställer att fastighetsägaren underkastar sig kontroll i fråga om

valet av hyresgäster. Däremot är det väl icke alldeles uteslutet att en sådan

kontroll skulle kunna anknytas till arbetstillstånden rörande uppförande

av nya hus. Det förefaller emellertid både oformligt och olämpligt att utnyttja

denna tillståndsgivning för ett så pass främmande syfte som stödjande

av vissa hyressökande. En närmare reglering av företrädesrätten

till de nytillkomna lägenheterna torde också kräva så detaljerade regler att

dessa inte utan svårigheter kunna fogas vid ett arbetstillstånd. Det måste

också stadgas någon påföljd för det fall att fastighetsägaren åsidosatte de

vid tillståndets beviljande föreskrivna villkoren.

Vid diskussionen om de hyressökande som böra tillerkännas företrädesrätt

har man särskilt uppmärksammat de s. k. katastroffallen, de fall där

vederbörande helt saknar bostad eller endast förfogar över rent provisoriskt

husrum. Enligt min mening höra dessa fall i stor utsträckning under socialvården,

och en lösning bör därför ej sökas på den vägen att vederbörande

bliva påtvingade en enskild hyresvärd såsom dennes hyresgäster. Det synes

tvivelaktigt om motionärerna med sina förslag avsett att lösa även hithörande

problem. Under alla förhållanden måste de beaktas. För att kunna

taga hand om katastroffallen måste kommunerna äga en reserv av bostadslägenheter

som äro lediga eller som snabbt kunna tagas i anspråk. Möjligen

bör man för att kunna tillgodose detta behov tillerkänna kommun rätt att

före alla andra förhyra vissa lägenheter.»

Herrar Ahlmark och Wibom yttrade:

»De för närvarande å vissa orter föreliggande svårigheterna såväl för

barnfamiljer som för andra familjer och ensamstående att kunna få förhyra

lämpliga lägenheter äro av övergående natur. Erfarenheterna från

tidigare krisperioder ha klart visat, att bristande tillgång på lägenheter

mycket snabbt kan förbytas i en riklig tillgång, beroende på, att vid nedåtgående

ekonomiska konjunkturer bostadsbehovet snabbt minskar. Intet

motsäger antagandet att läget även denna gång kan komma att utvecklas

på motsvarande sätt. I varje fall är det uppenbart, att man icke övervinner

bristen på bostäder allenast genom tvångsingripanden till förmån för den

ene eller andre hyresgästen eller den ena eller andra gruppen av hyresgäster.

Snarare är det anledning förmoda, att ingripanden med syfte att

begränsa hyresvärdens rätt att fritt välja hyresgäster kan verka återhållande

på byggnadsproduktionen. över huvud är det icke på något övertygande

sätt visat, att lagstiftningsåtgärder med det syfte motionärerna

föreslagit äro av nöden.

Ehuru vi icke kunna instämma i de antydningar till åtgärder, som motionärerna

och hyresrådets majoritet gjort, anse vi oss dock icke vilja motsätta

oss att en förutsättningslös utredning i saken kommer till stånd.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.

21

Herrar Fredricsson och Lindström yttrade:

»Vi dela majoritetens uppfattning att det problem, som motionärerna avse

att lösa, förtjänar största uppmärksamhet. Det allmänna intryck, som hyresrådets

majoritet har av att läget på bostadsmarknaden under senaste åren

snarare skärpts än förbättrats, ter sig för oss såsom en mycket påtaglig

realitet. Att detta försämrade läge särskilt hårt drabbar barnfamiljerna

vilja vi livligt understryka.

Vi dela också majoritetens uppfattning att de åtgärder, som motionärerna

föreslå, utan komplettering med andra åtgärder äro värdelösa och således

icke kunna medföra önskat resultat.

I yttrandet över motionärernas förslag att hyresvärd i en eller annan form

skulle förpliktigas att vid uthyrning till ny hyresgäst tillgodose barnfamiljerna,

synes majoriteten vara tveksam om behovet av de föreslagna åtgärderna.

Vi kunna inte dela denna tvekan utan anse, att ett sådant behov

klart föreligger, särskilt för barnfamiljer med små inkomster.

Vi instämma med majoriteten, när den framhåller, att förutsättningen för

genomförandet av de av motionärerna föreslagna åtgärderna är att det finns

kommunal bostadsförmedling, och att denna har befogenhet att företaga

det urval bland de bostadssökande som åsyftas. Det synes oss vara klart att

de av motionärerna påtalade missförhållandena inte kunna elimineras utan

att man inför kommunal bostadsförmedling på alla de orter, där hyresregleringslagen

gäller, och att dessa förmedlingar ges full kontroll och bestämmanderätt

över all uthyrning av bostäder.

Förslaget om kommunal bostadsförmedling var påtänkt redan vid hyresregleringslagens

tillkomst. Likaså har man på ett tidigt stadium av bostadskrisen

umgåtts med tanken på att ge barnfamiljerna och de nya familjebildningarna

företräde framför andra kategorier av bostadssökande. Vissa

remissinstanser bl. a. befolkningsutredningen, ha framhållit, att ett sådant

företräde icke kan ges med mindre man företager åtgärder, som i avsevärd

mån beskära fastighetsägarnas nuvarande möjligheter att söka och vraka

bland de hyressökande. Man har inte heller varit främmande för tanken

att en skärpning av bostadsbristen skulle nödvändiggöra sådana åtgärder.

Då krisen nu, enligt vår och — som synes bl. a. av de motioner som

väckts — även andras mening, är så utpräglad att på många håll bostadsnöd

föreligger, anse vi att skyndsamma åtgärder böra vidtagas. De enda åtgärder,

som kunna avlägsna de missförhållanden, som motionärerna påtala, är att

fullfölja den ursprungliga tanken vid hyresregleringslagens tillkomst, nämligen

att införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling på alla de orter,

där hyresregleringslagen gäller, och att ge denna förmedling full kontroll

och bestämmanderätt över all uthyrning av bostäder.»

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan utskottet berett Sveriges fastighetsägareförbund tillfälle att avgiva

yttrande över motionerna nr 205 i första kammaren av herr Johannesson

och nr 306 i andra kammaren av herr Sköldin om skärpt lagstiftning rörande

uthyrning av bostäder, får förbundet härmed anföra följande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

I ovannämnda motioner ha motionärerna hemställt, att riksdagen måtte

besluta att till Kungl. Maj:t göra framställning om skyndsam utredning och

förslag rörande, bland annat, skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägarna

att söka och taga sina hyresgäster av det bostadssökande klientel,

som finnes anmält hos den kommunala bostadsförmedlingen.

Det är obestridligt, att förhållandena på bostadsmarknaden för närvarande

karakteriseras av en på många orter starkt framträdande brist på bostäder

med därav följande svårigheter för de bostadssökande att få tillgång till

en i det särskilda fallet lämplig lägenhet. Kring detta i och för sig beklagliga

förhållande, som alls icke kan läggas fastighetsägarna till last utan självfallet

har sin grund uteslutande i den av ett flertal orsaker framkallade bristande

jämvikten mellan tillgång och efterfrågan, bedrives emellertid från vissa håll

en systematisk propaganda, där man gör gällande, att fastighetsägarna vid

uthyrning uppställa rättsstridiga förbehåll, som ha till verkan, att allenast

bostadssökande med speciella personliga förbindelser och särskilt goda ekonomiska

tillgångar kunna erhålla bostad. I sådant hänseende synes här böra

erinras om vad som förekom i andra kammaren, då statsrådet Mossberg

den 19 december 1946 besvarade en av herr Adolfsson framställd fråga

till chefen för socialdepartementet rörande viss skärpning av den rådande

skyldigheten att offentligen anmäla hyresledig lägenhet. Interpellanten yttrade

bland annat:

»En stor del av de lägenheter som bli lediga kursas bort på svarta börsen.

Man måste ha verkligt goda förbindelser med fastighetsägarna och en välfylld

plånbok, om man skall komma över en ledigbliven bostad.»

Interpellanten hänförde sig bland annat till, att ett meddelande hade förekommit

om, att en skådespelare blivit erbjuden att hyra en tvårumslägenhet

mot övertagande av ett äldre möblemang för 40 000 kronor. Interpellanten

betecknade detta såsom »ett rätt typiskt fall».

Med dylika medel söker man framsuggerera uppfattningen, att svårigheterna

på bostadsmarknaden äro att söka i illojala förfaranden från fastighetsägarnas

sida för att sålunda bereda mark för nya tvångsingripanden

mot dem.

Häremot måste förbundet inlägga en bestämd gensaga. Det finnes ingå

omständigheter, som berättiga till antagandet, att icke fastighetsägarna i

stort ha på ett omutligt lojalt sätt ställt sig gällande bestämmelser till efterrättelse

vid uthyrandet av ledigblivna lägenheter.

Enligt förbundets uppfattning bero de nuvarande svårigheterna på omständigheter

av övergående natur. Erfarenheten visar, att lägenhetsbristen

vid en viss tidpunkt kan vara påfallande stor för att kort tid därefter ha

förbytts i en riklig tillgång. Så var förhållandet exempelvis efter den ekonomiska

depressionen i Amerika i slutet på 1920-talet, vilken kom till uttryck

i Sverige i början av 1930-talet. Bostadslägenheter kommo då plötsligt att i

mycket stor utsträckning stå lediga, och det kan såsom ett betecknande faktum

erinras om att hyrorna då också i stor utsträckning väsentligt sjönko.

Det finns icke anledning antaga annat än att den i Sverige nu rådande högkonjunkturen

kan komma att inom en kanske ganska snar framtid förbytas

i en depression. Erfarenheten visar, att folkströmmen till städerna då avsevärt

retarderar. En dylik minskad inflyttning till städerna behöver icke

bliva särskilt stor, förrän lättnader inträda på bostadsmarknaden på de

orter, där framträdande bostadsbrist nu råder. Över huvud bör man icke

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr AA; bilagor.

23

förbise, att hela problemet har starkt lokalt betonade särdrag. För övrigt

bör observeras, att redan nu föreligga vissa tecken, som tyda på, att svårigheterna

snart nog komma att avtaga, varvid särskilt må pekas på minskad

familjebildning och minskat födelseöverskott.

I varje fall bör framhållas, att det för bostadsförsörjningen behövliga

lägenhetsantalet icke kan framskapas genom att samhället förbjuder hyresvärdarna

att till vissa grupper av medborgare uthyra ledigblivna lägenheter.

En lagstiftning om företrädesrätt för vissa personer eller vissa grupper av

personer att ex-hålla ledigblivna lägenheter är säkerligen, oavsett från vilka

synpunkter man bedömer saken, något av det mest betänkliga som kan

tillgripas.

Bland dem som i nuvarande läge icke kunnat erhålla egna lägenheter

befinna sig icke blott barnfamiljer utan ock barnlösa familjer och ensamstående

personer. Motionärerna synas åsyfta en lagstiftning, som skulle ha

till ändamål att genom offentlig myndighets ingripande genomföra en klassindelning

av medborgarna, nämligen å ena sidan de priviligierade, som

skulle ha rätt att få hyra bostad och å andra sidan de, som skulle i detta

avseende försättas i ett andrahandsläge. Det kan på goda grunder ifrågasättas,

om ett samhällsingripande av dylik innebörd står i överensstämmelse

med den demokratiska grundsatsen om jämlikhet och inbördes likställdhet

mellan medborgarna i förhållande till staten. Mången, som bleve missgynnad

vid urvalet bland de hyressökande, skulle med all rätt kunna hävda, att

systemet stode i flagrant motsättning mot en rättvis och demokratisk ordning.

En dylik lagstiftning skulle också stå i dålig överensstämmelse med

de förhoppningar om lättnader i förutsättningarna för livsföringen, som

väcktes genom krigshandlingarnas avslutande.

Motionärerna ha icke närmare utvecklat efter vilka riktlinjer de själva

tänka sig, att den kommunala bostadsförmedlingen skulle äga diskvalificera

bostadsbehövande till att erhålla bostad. De resonera emellertid, som

om från hyresvärdens sida icke skulle finnas någon anledning till erinran,

blott han ägde välja mellan ett något så när stort antal hyressökande. Det

anföres nämligen, att den tänkta begränsningen i friheten vid val av hyresgäster

»näppeligen i nuvarande läge på bostadsmarknaden (kan) vara till

men för fastighetsägarna med hänsyn till den stora mängden av hyressökande».

»Därutöver borde man», fortsätta motionärerna emellertid, »på

lagstiftningens väg kunna besluta om skyldighet för fastighetsägarna att

upplåta en viss procentuell andel av sina lägenheter till familjer med barn.»

Motionärerna synas här skatta åt den tyvärr ofta förekommande oriktiga

uppfattningen, att hyresvärdarna principiellt intaga en avvisande hållning

mot barnfamiljer såsom hyresgäster och att uthyrningen av lägenheter har

allenast en rent ekonomisk sida.

Det verkliga förhållandet är, att ingen ansvarskännande hyresvärd -—

och förbundet hävdar med styrka, att den stora mängden fastighetsägare

äger en stark ansvarskänsla i fullgörandet av sin ur social synpunkt betydelsefulla

uppgift inom bostadsförsörjningen -— avvisar en hyressökande

blott därför, att denne har barn. Men även om en hyressökande, vare sig

han har barn eller icke, är fullt solvent för hyran, så kunna omständigheterna

likväl vara sådana, att han icke skäligen bör komma i fråga såsom

hyresgäst. Lägenheten kan, då det gäller eu barnfamilj, t. ex, vara för liten

eller eljest olämplig för en dylik hyresgäst. Det ligger också en utomordentlig

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

Vikt på att söka tillse — och detta gäller alla hyressökande — att hyresklientelet

i ett hus är något så när homogent, så att icke den ena hyresgästen

störande bryter mot den andra. Varje erfaren fastighetsförvaltare vet, vilken

olust, som kan uppkomma i en hyresfastighet blott genom att en hyresgäst

råkat komma i en för honom icke lämplig omgivning. En dylik hyresgäst

behöver förvisso icke vara en barnfamilj utan kan lika väl vara en familj

utan barn eller en ensamstående person. Nu anförda förhållande behöver

icke heller äga något samband med den hyressökandes ekonomiska situation.

Den psykologiska sidan av uthyrandet är sålunda minst lika viktig

som den ekonomiska. Att under dylika förhållanden bli påtvingad en viss

hyresgäst kan blott alltför lätt leda till ett resultat, som icke endast för

hyresvärden utan även för övriga hyresgäster är synnerligen otillfredsställande.

Enligt förbundets mening är grunden till de rådande svårigheterna att erhålla

bostad delvis att söka i den gällande hyresregleringslagstiftningen. Det

besittningsskydd, som en hyresgäst har enligt hyresregleringslagen, har bidragit

till att öka bostadsbristen. Svårigheten, för att inte säga omöjligheten,

för hyresvärden att bringa ett hyresavtal till upphörande, har skapat en

konstlad bostadsbrist, som sannolikt är av betydande omfång. Erfarenheterna

från hyresregleringen i början av 1920-talet utgöra ett belägg härför.

Förhållandet var då i stort sett det, att ehuru antalet rum per individ icke

sjönk, så blev bostadsbristen dock värre. Detta hade sin orsak i att till följd

av uppsägningsförbudet stora grupper av hyresgäster nödgades bo kvar i

lägenheter, som icke passade för deras behov, d. v. s. att familjer som blivit

stora tvingades att sitta kvar i lägenheter, som blivit dem för små, allt

under det att små familjer tvingades behålla lägenheter, som voro för stora

för dem. Reglerna om hyresgästens besittningsskydd i den nu gällande hyresregleringslagen

ha utan tvivel börjat få samma effekt. Det är därför all

anledning att antaga, att en uppmjukning av dessa regler skulle kunna

verksamt underlätta en rationell anpassning av lägenhetsbehovet till det

befintliga lägenhetsbeståndet. En lagändring i dylikt syfte synes i varje fall

lämpligare att tillgripa än den av motionärerna åsyftade nya tvångsregleringen,

i synnerhet som denna sistnämnda nödvändigtvis måste kombineras

med ett samhällets ansvar i ekonomiskt avseende för att de hyresgäster, som

samhället påtvingar hyresvärden, fullgöra sina skyldigheter enligt hyresavtalet.

Med åberopande av ovanstående vill förbundet bestämt avstyrka de remitterade

motionerna.

Stockholm den 29 mars 1947.

SVERIGES FASTIGHETSÄGAREFÖRBUND.

I. FAGRASUS.

C. A. G. Landgren.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.

25

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Undertecknat förbund, som beretts tillfälle avgiva yttrande över likalydande

motion, väckt i första kammaren av herr Johannesson och i andra

kammaren av herr Sköldin, får härmed vördsamt anföra följande:

Vi ansluter oss helt till motionärernas framställning avseende bostadsbristen

och vill gärna understryka, att den på vissa orter under senare

år blivit så besvärande, att man nödgats tillgripa exceptionella åtgärder.

Sålunda har i Stockholm Fastighetsnämnden beslutat föreslå bygge av en

typ av nödbostäder, som dels skall betraktas som genomgångsbostäder och

dels skall kunna, när krisen är överstånden, omändras till permanenta

familjebostäder. I Malmö har myndigheterna tvingats taga i anspråk nödbostäder,

som icke varit i användning sedan förra världskrigets efterkrigsår.

Liknande besvärliga förhållanden rapporteras från ett flertal orter i landet,

och som bekant har man på en del håll tvingats bygga rena nödbostäder

(baracker).

Vi skall inte ingå på att diskutera orsaken till den ökade bostadsknappheten.

De flesta faktorer, som förorsakat denna, är alltför väl kända. Vi vill

emellertid framhålla, att på senare tid ensamstående i stor utsträckning

konkurrerar om familjebostäder till stort men för framförallt familjer

med barn. Detta förhållande torde bero på, att utbudet av möblerade s. k.

uthyrningsrum under senare år minskat, vilket i sin tur torde ha sin förklaring

i, att all arbetskraft nu är fullt sysselsatt. Detta jämte viss lönehöjning

har medfört, att den sammanlagda familjeinkomsten ökat därhän,

att många familjer nu icke anser sig behöva hysa inneboende.

Vår bostadsproduktion är för närvarande huvudsakligen inställd på

framskapandet av familjebostäder, eftersom behovet av dessa är enormt

stort. En lättnad för familjerna förhindras dock av, att, som tidigare framhållits,

ensamboende konkurrerar om familjebostäderna. Detta har länge

kunnat iakttagas, och statens byggnadslånebyrå har helt nyligen företagit

en stickprovsundersökning för att utröna i vilken omfattning ensamstående

fått hyra familjelägenheter i nyuppförda fastigheter. Undersökningen, som

omfattade ett tiotal orter, har visat, att genomsnittligt 10 % av lägenheterna

tagits i bruk av ensamstående.

Kommunerna kan beträffande fastigheter, som de kontrollerar, förhindra,

att denna uthyrning får alltför stor omfattning, men i alla privatuppförda

fastigheter och i det gamla fastighetsbeståndet torde det ligga så till, att

uthyraren, fastighetsägaren, hellre tar en ensamstående som hyresgäst än

en familj med ett eller flera barn.

Då man tyvärr får räkna med, att det kommer att åtgå ganska lång tid,

innan bostadsbristen blir hävd, anser vi det nödvändigt, att vissa regleringsåtgärder

beträffande uthyrning vidtages. Just det förhållandet att ensamstående

med framgång konkurrerar om familjebostäderna måste medverka

till, att hävandet av bostadsbristen onödigtvis fördröjes. Naturligtvis skall

även ensamstående ha rätt till hyggliga bostäder, men i ett bristläge som

det nuvarande synes det oss naturligt, att familjer med barn och även en

del andra kategorier beredas förtursrätt till lägenheter.

Frågan om reglering av uthyrning har varit uppe till behandling vid

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 9 samt. 2 avd. Nr ii. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

flera tillfällen. Vi vill i detta sammanhang erinra om, att det ursprungliga

förslaget till 10 § hyresregleringslagen upptog inrättandet av obligatorisk

kommunal bostadsförmedling i orter, där lagen skulle äga tillämpning.

Förslaget blev sedermera ändrat till sin nuvarande lydelse.

Inom finansdepartementet igångsattes sedermera en utredning angående

införandet av behovsprövning på bostadsmarknaden. Utredningen omhänderhades

av revisionssekreteraren Erik Hagbergh, som den 19 mars 1943

avlät en promemoria jämte utkast till lag om tillstånd att hyra bostad. Vid

den tidpunkten var inte trycket på bostadsmarknaden så kännbart som nu,

vilket torde varit en av anledningarna till, att remissinstanserna avstyrkte

införandet av behovsprövning.

Hyresrådets majoritet yttrade emellertid i anslutning till Hagberghs promemoria:

»att till fortsatt övervägande upptages frågan om en reglering av

hyresmarknaden av huvudsaklig innebörd, att beträffande ort, där kommunal

bostadsförmedling finnes, Kungl. Maj:t skall äga föreskriva, att

omöblerad bostadslägenhet icke må uthyras till ny innehavare annat än

genom förmedlingens medverkan eller med dess medgivande».

Vid 1943 års riksdag väckte riksdagsmännen Hage och Edberg motioner

om upprättande av skydd åt hyressökande familjer med barn.

Befolkningsutredningen framhöll i sitt yttrande bl. a.: »I första hand

borde man kunna nöja sig med att allmänt giva barnfostrande familjer,

som anlitar bostadsförmedlingen, företräde vid sökande av bostad. I andra

hand borde denna förmån kombineras med åläggande för hyresvärdarna

dels att anmäla uppkommen bostadsledighet vid förmedlingen, dels att som

hyresgäst antaga av förmedlingen anvisad hyressökande. Hyresnämnden

borde ha befogenhet avgöra tvistiga punkter».

Hyresrådets majoritet ansåg sig icke kunna tillstyrka obligatorisk bostadsförmedling,

medan två ledamöter, herrar Sölvén och Bengtsson, reserverade

sig och framhöll behovet av, dels anordnande av kommunal

bostadsförmedling (med dispensrätt för Kungl. Maj:t), dels ock en lagstiftning,

innefattande befogenhet för Kungl. Maj:t att stadga förbud för hyresvärd

att uthyra bostadslägenhet, annorledes än enligt anvisning av bostadsförmedlingen

eller eljest med dess medgivande, ävensom en legal företrädesrätt

till bostad för hyressökande med minderåriga barn, eventuellt andra

kategorier hyressökande, vilkas bostadsbehov det vore särdeles angeläget

att tillgodose på den ifrågavarande orten.

Av vad som ovan framhållits framgår, att frågan om förtursrätt för

familjer med barn till ledig bostadslägenhet varit uppe till diskussion vid

flera tillfällen under den tid hyresregleringslagen ägt bestånd. I flertalet

yttranden, av vilka endast en del här citerats, har klart uttalats det rättmätiga

i, att barnfamiljerna bör beredas förtursrätt. Det är endast formen

för hur denna förtursrätt skall ordnas som egentligen varit tvistig.

I nu föreliggande motion synes också motionärerna ha haft vissa bekymmer.

De har icke ansett sig kunna kräva obligatorisk kommunal

bostadsförmedling med bestämd förtursrätt för familjer med barn. De har

i stället begränsat sig till ett åläggande för fastighetsägarna att söka sina

hyresgäster bland de vid kommunala bostadsförmedlingen anmälda sökandena.

Vi förstår de svårigheter som ett konsekvent genomförande av obligatorisk

kommunal bostadsförmedling innebär men anser, att i ett så svårt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

27

läge som för närvarande råder på bostadsmarknaden man icke bör tveka

inför en sådan åtgärd. Genom en förnuftig fördelning av de bostäder, som

nu byggas, skulle vi säkerligen kunna ganska avsevärt lätta trycket på

bostadsmarknaden.

I fråga om nybyggda bostäder framstår det som ganska egendomligt,

att statsmakterna genom byggnadslånebyrån så noggrant prövar de ekonomiska

betingelserna för bygget och även i övrigt ställer villkor, som måste

uppfyllas, men när sedan huset är färdigt kan det uthyras till vilka hyresgäster

som helst. Man lägger vid husets planering tonvikten på familjebostäder,

men sedan har värden full frihet att hyra ut till hur många

ensamstående han vill. Det bör därför vara angeläget att se till, att åtminstone

dessa familjebostäder i nuvarande svåra läge först och främst upplåtas

åt barnfamiljer.

Mot fastighetsägarnas erinran om att skyldighet för dem att mottaga av

förmedlingen anvisad hyresgäst skulle innebära ekonomiska risker av sådan

storleksordning, att fastighetsägarna rimligen icke bör bära dessa, ber

vi få anföra, att under nuvarande knapphetsläge på bostadsmarknaden

anstränger hyresgästerna sig till det yttersta för att betala sina hyror. Om

så inte sker, förlorar de sin hyresrätt och har ej heller hyresregleringslagens

skydd. Man kan förutsätta, att endast familjer, som kommit i svårigheter

på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra olyckor, underlåter att betala

sina hyror. I alla sådana fall skall emellertid socialvården ingripa, och

genom en viss övervakning skulle ett sådant ingripande kunna ske så

snabbt, att några ekonomiska olyckor ej behöver inträffa.

Vårt resonemang leder också till, att det egentligen inte skulle innebära

några större risker för kommunen att i särskilda fall garantera hyressumman

för anvisad hyresgäst.

Vi vill gärna tillstyrka vad i den berörda motionen sägs om angelägenheten

av att större förutsättningar skapas för familjer med barn att erhålla

bostad. Vi tror emellertid icke, att motionärernas förslag i dessa avseenden

är tillräckliga. Full rättvisa vid fördelning av bostäder, som blivit lediga

antingen genom nybyggen eller i det äldre fastighetsbeståndet, kan enligt

vår mening endast uppnås genom individuell prövning av fallen. Fastighetsägare

måste därför vara skyldig att mottaga av kommunal bostadsförmedling

anvisad hyresgäst, d. v. s. obligatorisk kommunal bostadsförmedling

införes.

Vi tillåter oss således föreslå en sådan lagändring, att obligatorisk kommunal

bostadsförmedling införes på de orter, där hyresregleringslagen äger

tillämpning.

Stockholm den 26 mars 1947.

HYRESGÄSTERNAS RIKSFÖRBUND.

GUSTAF LARSSON.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statens ReproduktionBanetält, Stockholm 1947

10547

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:358 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av höstäder. a1 i texten