Utlåtande i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna i 63 § alkoholistlagen.
1947-02-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1947:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna i 63 § alkoholistlagen.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
1
JSt 5.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 249,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hallén m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville till 1944 års
nykterhetskommitté till omprövning överlämna frågan om en skärpning av
straffsatsen i 63 § första stycket alkoholistlagen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
63 § lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag)
har följande lydelse:
Lämnar någon åt den, som honom veterligen är ställd under övervakning
enligt denna lag eller är intagen å allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga
drycker eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker,
straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor. Med
alkoholhaltiga drycker förstås spritdrycker och vin ävensom sådana maltdrycker,
som innehålla mer än en och åtta tiondels viktprocent alkohol.
bär gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot gällande bestämmelser
angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4
kap. 2 § strafflagen stadgas.
Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.
Övervakning enligt alkoholistlagen kan ifrågakomma dels beträffande den,
som är hemfallen åt alkoholmissbruk enligt lagens 1 §, såsom hjälpåtgärd
utan samband med tvångsintagande å alkoholistanstalt (13 §), dels ock beträffande
den, som intagits å allmän alkoholistanstalt, i sammanhang med
permittering eller utskrivning från anstalten (43 och 47 §§). Tvångsintagande
å alkoholistanstalt varar intill dess utskrivning kommit till stånd, d. v. s.
även under tid, då den intagne åtnjuter försökspermission. Vid övervakning
bör noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet
eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet; vidare är den övervakade skyldig
föra ett nyktert och ordentligt liv (61 §). Vad hos nykterhetsnämnd förekommit
rörande personer, som äro föremål för nämndens behandling, må ej yppas
för obehöriga (15 §).
Med maltdrycker, som innehålla mer än en och åtta tiondels viktprocent
alkohol, förstås enligt 3 § förordningen den 15 december 1939 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker sådana drycker av andra klassen
(pilsnerdricka) och sådana drycker av tredje klassen (exportöl).
Huvudstadgandena om straff för de i 63 § andra stycket alkoholistlagen åsyf
Bihang
till riksdagens protokoll 1947. 9 sand. 2 avd. Nr 5 6. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
tade förbrytelserna återfinnas såvitt angår åtgärder med spritdrycker och vin
(rusdrycker) numera i 7 kap. förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning
av rusdrycker, i det följande kallad rusdrycksförordningen, i fråga
om åtgärder med maltdrycker av andra klassen i 28 och 29 §§ förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka samt beträffande åtgärder
med maltdrycker av tredje klassen i 9 § förordningen den 1 juni
1923 angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl.
7 kap. rusdrycksförordningen innehåller bl. a. följande ansvarsbestämmelser:
1
§ 1 mom. Den som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning
avyttrar rusdrycker, straffes för olovlig försäljning med dagsböter, dock
ej under tio.
Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljning av rusdrycker,
andra gången eller oftare med sådan förbrytelse eller bedriver någon
olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes med
dagsböter, dock ej under trettio, eller med fängelse i högst ett år.
Har förbrytelse varom ovan sägs icke skett i större omfattning eller yrkesmässigt,
må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas
till fem eller, vid upprepad förbrytelse, tio dagsböter.
Enligt 2 § samma kapitel straffes den, som tillhandagår annan med att
å egen motbok för dennes räkning anskaffa rusdrycker eller med att låta
egen motbok av denne användas för inköp för dennes räkning, med dagsböter.
Vid vissa försvårande omständigheter, såsom då förbrytelsen upprepas
eller denna sker i större omfattning eller yrkesmässigt, är straffet dagsböter,
ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.
Jämlikt 9 § 1. förordningen angående förbud mot införsel till och försäljning
inom riket av exportöl komma vid olovlig försäljning av exportöl i de
flesta fall i tillämpning de ovan återgivna straffstadgandena i 7 kap. 1 § 1
mom. rusdrycksförordningen.
Olovlig försäljning av pilsnerdricka straffes enligt 28 § förordningen angående
försäljning av pilsnerdricka med böter från och med 15 till och med
100 kronor. Därest vissa omständigheter föreligga, t. ex. om förseelsen upprepas
eller denna sker i större omfattning eller yrkesmässigt, utgör straffet
böter från och med 100 till och med 2 000 kronor eller fängelse i högst sex
månader.
Om å brottet äro tillämpliga stadganden såväl i 63 § första stycket alkoholistlagen
som i någon av de nämnda särskilda författningarna, skall straffet
beräknas med tillämpning av reglerna i 4 kap. strafflagen, vilka numera
åsyftas i hänvisningen i 63 § andra stycket alkoholistlagen. Vid olovlig försäljning
av rusdrycker till person, som säljaren veterligen är ställd under
övervakning enligt alkoholistlagen eller är intagen å allmän alkoholistanstalt,
bliva strafflatituderna lägst 10 och högst 160 dagsböter samt vid upprepad
förbrytelse m. fl. försvårande omständigheter lägst 30 dagsböter och
högst fängelse ett år 35 dagar. Avser den olovliga försäljningen pilsnerdricka,
bliva straffsatserna för motsvarande två fall böter 15—300 kronor, resp.
lägst 20 dagsböter och högst fängelse sex månader 35 dagar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
3
I det lagrum i den första alkoholistlagen av den 30 juni 1913, vilket utgjorde
motsvarighet till 63 § i nu gällande alkoholistlag, var straffsatsen för
brottet angiven till böter från och med 5 till och med 100 kronor. Under förarbetena
till förstnämnda lag framställda yrkanden om straffskärpning
vunno icke beaktande vid lagens slutliga utformning.
Sedan tillkallade sakkunniga i den 30 september 1926 avgivet betänkande
med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri (SOU
1926: 17) föreslagit oförändrad straffsats för ifrågavarande brott, framhölls
från en sammanslutning av nykterhetsnämnder och föreståndaren för en
allmän alkoholistanstalt, att då den föreslagna straffsatsen vore så låg, att
någon avskräckande verkan därav säkerligen icke vore att förvänta, det vore
nödvändigt med en avsevärd förhöjning upp till frihetsstraff.
Under hänvisning till dessa anmärkningar uttalade 1927 års sakkunniga
för revision av lösdrivarlagstiftningen, åt vilka uppdragits att avgiva utlåtande
och förslag i anledning av omförmälda betänkande såvitt nu är i fråga,
i den 11 november 1929 avgivet betänkande med förslag till lagstiftning
om alkoholistvård (SOU 1929: 29) följande:
Beträffande den av förstnämnda sakkunniga föreslagna straffsatsen har
till stöd för densamma anförts bl. a., att den är lika med straffsatsen för
fylleriförseelse enligt 18 kap. 15 § strafflagen. Emellertid är att märka, att
i den till 1928 års riksdag framlagda propositionen med förslag till lag angående
fylleri (nr 32) straffet för fylleri utan försvårande omständigheter
satts till böter 5—200 kronor, till stöd för vilken straffskärpning åberopats
uttalande inom lagrådet. Frånsett emellertid denna omständighet kan det med
visst fog ifrågasättas, huruvida ej sådant förledande eller sådant förhjälpande
att åtkomma rusgivande drycker, varom i förevarande paragraf är fråga,
bör vara belagt med strängare straff än en vanlig fylleriförseelse. Med hänsyn
till vad sålunda anförts hava de sakkunniga föreslagit höjning av straff-,
maximum till 200 kronor.
Lösdriverisakkunnigas förslag till straffsats blev vid alkoholistlagens antagande
1931 infört i 63 § av lagen i oförändrat skick och utan ytterligare
motivering.
Jämlikt bemyndigande den 17 november 1944 ha tillkallats särskilda sakkunniga,
vilka antagit namnet 1944 års nykterhet skommitté. Enligt direktiven
skall kommittén bl. a. verkställa en omprövning av de grundläggande
principerna för vår nykterhetspolitik samt utarbeta och framlägga förslag
till riktlinjer för ordnandet av spritdrycksförsäljningen i landet. Den äger
därjämte att i ett sammanhang upptaga till bedömning hela den svenska
nykterhetslagstiftningen.
Med stöd av bemyndigande den 27 september 1946 tillkallade sakkunniga
för utredning rörande alkoholistvården, 1946 års alkoholistvårdsutrcdning,
ha enligt direktiven att bl. a. skänka nödigt beaktande åt den eftervårdande
verksamheten i fråga om omhändertagna alkoholister samt därvid utforma
åtgärder ägnade alt underlätta och stadga möjligheterna för dessa att erhålla
nya förutsättningar för en ordnad livsföring. De sakkunnigas arbete
bör bedrivas i närmaste samråd med 1944 års nykterhetskommitté.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
Utskottet.
I 63 § alkoholistlagen kriminaliseras förfarandet att åt person, som veterligen
är ställd under övervakning enligt nämnda lag eller är intagen å
allmän alkoholistanstalt, lämna alkoholhaltiga drycker eller att eljest hjälpa
sådan person att åtkomma dylika drycker. Stadgandet har till syfte att söka
förhindra, att samhällets åtgärder till stöd och hjälp åt alkoholmissbrukare
medvetet motverkas eller helt omintetgöras av andra personer, vilka trots
kännedom om ifrågavarande åtgärder tillhandagå dessa med alkoholhaltiga
drycker.
Enligt utskottets mening kan emellertid ifrågasättas, om den nuvarande
synnerligen lindriga straffsatsen, böter 5—200 kronor, står i rimligt förhållande
till den skada, som sistnämnda personer förorsaka genom att bereda
alkoholmissbrukare, som stå under behandling eller eljest under tillsyn,
tillfälle till alkoholförtäring. I de fall, då överlämnandet eller tillhandahållandet
av dryckerna sker mot vederlag och då sålunda vinstbegäret kan
förmodas vara den drivande faktorn, skola visserligen jämväl de betydligt
strängare straffsatserna i rusdrycksförordningen m. fl. författningar tillämpas,
men vid ett icke obetydligt antal tillfällen, såsom vid bjudande eller vid
legal utskänkning, kan endast straff enligt 63 § alkoholistlagen ifrågakomma.
I detta sammanhang bör observeras, att räckvidden av straffstadgandet i
nämnda paragraf, vari uppställes krav på vetskap om ingripandet mot alkoholmissbrukaren
hos den, som skall straffas, dock begränsas genom den
diskretion, varmed nykterhetsnämndemas åtgöranden skola omgärdas.
Härtill kommer emellertid att det enligt utskottets förmenande bör tagas
under övervägande, om icke samhället skulle — genom att för det i nämnda
lagrum beskrivna brottet utsätta strängare straff — på ett mera markant sätt
giva uttryck åt sin uppfattning om detta brotts förkastliga karaktär.
För att en straffskärpning skall komma att få större betydelse torde vara
erforderligt, att bland allmänheten sprides ökad kännedom om dessa bestämmelser.
Två utredningar arbeta för närvarande med nykterhetsfrämjande uppgifter,
1944 års nykterhetskommitté och 1946 års alkoholistvårdsutredning. Det
i motionen berörda spörsmålet synes närmast äga samband med de olika åtgärder
för vård och eftervård av alkoholmissbrukare, vilka sistnämnda kommitté
har att överväga.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
överlämna motionen till 1946 års alkoholistvårdsutredning
för att motionen måtte iagas under övervägande vid fullgörandet
av utredningens uppdrag.
Stockholm den 27 februari 1947. *
På andra lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
5
Vid ärendets behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Norman*, Linder, Wistrand*, Forslund,
Löfvander, Hage, Björkman* och fröken Osvald*;
från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Ryberg, Hermansson, Holm,
Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo*, fru Boman och herr Lundberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
l
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1947:60 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna i 63 § alkoholistlagen. s. 1 i texten