Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, dels ock i ämnet väckta motioner.

1947-07-01 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:53, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

1

Nr 53.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens

främjande, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 25 april 1947 dagtecknad proposition, nr 259, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen biiagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade

förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 315 av herr Herlitz m. fl. och

inom andra kammaren

nr 469 av herr Ståhl,

nr 470 av herr Nolin m. fl. samt

nr 480 av herr Kempe m. fl. ,

I motionerna I: 315 och II: 470, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen

måtte avslå propositionen.

I motionen 11:469 yrkar motionären, att riksdagen icke måtte bifalla 3 §

i lagförslaget.

Motionärerna i motionen 11:480 föreslå, att riksdagen med bifall till propositionen

i övrigt måtte för sin del föreslå, att 2 § i lagen skall erhålla följande

lydelse:

»2 §.

Kommun är skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån

och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen

inom riket, ävensom i övrigt, i den omfatining Kungl. Maj:t närmare bestämmer,

biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten

för bostadsförsörjningsändamål.

Från skyldighet som nu sagts vare mindre kommun befriad i den utsträckning

Kungl. Maj:t föreskriver.

Byggnadsföretagare, som åtnjuta lån och bidrag av statsmedel för uppförande

av hyreshus, äro skyldiga att, om kommun så beslutar, uthyra lägenheterna

genom kommunal bostadsförmedling.»

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 53.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det genom propositionen

framlagda förslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit

till stöd för sina yrkanden, får utskottet utöver vad nedan anföres hänvisa

till propositionen och motionerna.

Inledning.

I det genom propositionen framlagda lagförslaget avhandlas tre olika frågor,

nämligen beträffande rätt för kommun att anslå medel för förbättring

av bostadsförhållandena inom kommunen (1 §), om skyldighet för kommunerna

att biträda vid den statliga låne- och bidragsgivningen för bostadspolitiska

ändamål (2 §) samt angående skyldighet för kommunerna att vidtaga

åtgärder för förbättring av bostadsförsörjningen inom kommunen (3 och

4 §§)•

Propositionen bygger på förslag, som framlagts av bostadssocicila utredningen

i den den 28 december 1945 avgivna första delen av dess slutbetänkande

(SOU 1945: 63), innefattande allmänna riktlinjer för den framtida

bostadspolitiken samt förslag till låne- och bidragsformer, i ett avsnitt, som

behandlar ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i

fråga om bostadspolitiken (s. 505—525).

I detta avsnitt har utredningen sammanfattat sin uppfattning om ifrågavarande

ansvarsfördelning på följande sätt:

Den ekonomiska bördan av risktagande och subventioner bör bäras av

staten. Ekonomiska åtaganden av kommunen böra begränsas till vissa anordningar

för att förhindra missbruk vid högbelåning; därutöver böra kommunens

eventuella ekonomiska insatser för bostadssubventionering vara en

kommunens egen angelägenhet, uttryck för dess självständiga bostadspolitiska

strävanden, för vilka inga lagliga hinder böra resas. Den organisativa

insatsen för bostadspolitiken måste däremot i stor utsträckning vila på kommunerna.

För detta ändamål bör å ena sidan administrationen av bostadsärendena

i största möjliga mån decentraliseras. Å andra sidan bör förmedling

av statliga lån och bidrag för bostadsändamål vara obligatorisk för

kommunerna. Vidare bör kommuns skyldighet att, i händelse bostadsförsörjningen

inom kommunerna icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder

för dess förbättrande fastslås genom lagstiftning. Slutligen bör beträffande

större stadssamhällen skyldighet föreligga att uppgöra plan för bostadsförsörjningen.

Till de praktiska frågorna rörande bostadspolitikens organisation

har utredningen återkommit i andra delen av sitt slutbetänkande

(SOU 1947: 26), avgiven den 28 april 1947 efter propositionens avlämnande.

Betänkandet, varmed utredningen slutfört sitt uppdrag, behandlar saneringen

av stadssamhällenas bebyggelse samt organisationen av låne- och bidragsverksamheten

för bostadsändamål. I den senare avdelningen skildras bl. a.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

3

den nuvarande organisationen med dess lokala organ (s. 370—388) samt

framlägges förslag beträffande de kommunala organens bostadspolitiska

uppgifter och ställning enligt den framtida organisationen (s. 445—471).

Vissa principiella synpunkter på organisationen ha redan framlagts för innevarande

års riksdag i propositionen nr 235 (s. 22—29).

Utredningens förslag i första delen av slutbetänkandet i fråga om den

bostadspolitiska målsättningen och metoderna för det av utredningen

uppställda programmets realiserande ha tidigare redovisats i proposition

nr 279 till 1946 års riksdag och sedermera närmare utvecklats i

proposition nr 235 till innevarande års riksdag. I anledning av förstnämnda

proposition har riksdagen uttalat sig för en bostadspolitik grundad på den

av utredningen förordade målsättningen. Beträffande denna målsättning får

utskottet hänvisa till nämnda båda propositioner (nr 279/1946 s. 17—47 och

nr 235/1947 s. 11—22).

I. Rätt för kommun att anslå medel för förbättring av bostadsförhållandena

inom kommunen.

Enligt gällande bestämmelser i kommunallagarna tillkommer

det kommun att själv vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar

tillkommer annan. Beträffande frågan huruvida kommunala subventioner

för bostadsförsörjningsändamål äro att betrakta som dylika gemensamma

hushållningsangelägenheter saknas klara riktlinjer. Åtgärder med bostadspolitiskt

syfte äro otvivelaktigt i och för sig att anse såsom en kommunens

hushållningsangelägenhet. Huruvida de äro en gemensam sådan angelägenhet

får bedömas från fall till fall under beaktande av föreliggande omständigheter.

Även om beslut om bostadssubventioner e. d. endast gynnar vissa

kommunmedlemmar, kan det icke på denna grund anses olagligt, därest det

i författning eller eljest genom statsmakternas samstämmiga uttalanden

förutsatts, att kommun äger utgiva subventioner av sådan art. Saknas däremot

bemyndigande av detta slag för ett dylikt beslut, torde beslutet i många

fall löpa fara att bliva undanröjt vid ett överklagande.

Bostadssociala utredningens förslag bygger, som redan

nämnts, på att den ekonomiska bördan av subventioner och risktagande i

samband med finansiering av bostadsbyggandet i huvudsak skall bäras av

staten. Utredningen har dock i detta sammanhang förutsatt, att som komplettering

till den statliga stödverksamheten, som borde undvika att arbeta

med individuell behovsprövning, skulle kunna utgå kommunala bostadssubventioner

efter kommunernas fria avgörande. Dylika subventioner borde

särskilt komma i fråga i sådana fall, där till följd av undernormal förvärvs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

förmåga hos hushållets försörjare detta icke kunde tillgodogöra sig det statliga

stödet.

För utredningens ståndpunkt ävensom för yttrandena över utredningens

förslag i denna del redogöres i förevarande proposition å s. 5—8

ävensom i propositionen nr 279 till 1946 års riksdag å s. 35—42. Utskottet

får på denna punkt hänvisa till nämnda framställningar.

Departementschefen, statsrådet Möller, har i denna fråga anfört

följande:

»För närvarande råder en viss osäkerhet beträffande frågan i vilken omfattning

kommun äger besluta om utgivande av särskilda subventioner för

bostadsförsörjningsändamål. Särskilt den vid kommunallagarnas tillämpning

upprätthållna principen att understöd av kommunala medel icke må

avses för enskilda kommunmedlemmar i den mån stöd härför saknas i gällande

författningsbestämmelser har visat sig lägga hinder i vägen för

kommuner, som så önskat, att utgiva kommunala bostadssubventioner. Den

ovisshet som råder på detta område har på många håll känts besvärande.

Av yttrandena över bostadssociala utredningens betänkande framgår också

att det föreligger en utbredd mening därom att kommunernas rätt att

utge sådana subventioner snarast möjligt bör fastslås i lag. Jag vill i detta

hänseende jämväl erinra om att statsutskottet vid 1944 års riksdag uttalat,

att kommuner borde under avvaktan på statsmakternas beslut i anledning

av bostadssociala utredningens kommande förslag äga att understödja bostadsbehövande

personer på de vägar kommunen funne lämpliga.

I proposition nr 235 till innevarande års riksdag har jag uttalat, att jag

i likhet med bostadssociala utredningen finner det naturligt att de statliga

stödåtgärderna för främjande av bostadsförsörjningen kompletteras genom

stödåtgärder från kommunernas sida. De statliga åtgärderna måste nämligen

få en i viss mån schematisk utformning och det är icke möjligt att

konstruera bidragen så att stödet i alla fall blir fullt tillräckligt. Jag har

vidare anfört, att de positiva uttalanden, som av flertalet hörda kommuner

gjorts beträffande önskvärdheten av att strävandena att förbättra bostadsstandarden

befordras, tydde på att väsentliga insatser komme att göras av

kommunerna. En förutsättning härför är emellertid att kommunernas rätt

att bevilja medel för ändamålet blir otvetydigt fastslagen.

I direktiven för 1946 års kommunallagskommitté ingår att till prövning

upptaga frågan om en vidgning av den genom kommunallagarna och praxis

rörande deras tillämpning salta gränsen för kommunernas beslutanderätt.

Enligt vad jag inhämtat har kommittén upptagit detta spörsmål till skyndsam

behandling och förslag i ämnet torde komma att avges under innevarande

år. Huruvida detta förslag kommer att medgiva kommun rätt att

i erforderlig utsträckning utgiva subventioner för bostadsförsörjningsändamål

kan ännu ej avgöras. I vart fall kan en på kommitténs förslag grundad

lagändring icke komma till stånd förrän tidigast vid nästa års riksdag. Det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

5

är emellertid enligt min mening önskvärt att de hinder som i här förevarande

avseende föreligga för en aktiv bostadspolitik från kommunernas

sida snarast möjligt undanröjas. Någon anledning synes icke heller föreligga

att avvakta genomförandet av de bostadspolitiska åtgärder som föreslagits

i proposition nr 235 och som i väsentliga delar icke skola träda i

tillämpning förrän den 1 juli 1948. Frågan om kommunernas rätt att anslå

medel till främjande av bostadsförsörjningen inom kommunen är nämligen

aktuell redan med nuvarande former för de statliga stödåtgärderna. Jag

vill därför förorda, att redan vid innevarande års riksdag lagstiftning i ämnet

genomföres och att denna lagstiftning får träda i kraft snarast möjligt.

I ett yttrande har uttalats, att någon lagstiftning av den art som här åsyftas

icke syntes vara erforderlig, därest kommunernas skyldighet att ansvara för

en tillfredsställande bostadsförsörjning inom kommunen bleve stadfäst i lag.

Även om en lagstiftning i sistnämnda hänseende kommer till stånd, torde

dock enligt min mening föreligga behov av en lagstiftning om kommunernas

rätt att anslå medel för bostadsförsörjningsändamål. Det synes mig

nämligen finnas anledning till antagande att ett lagfästande av kommunernas

skyldighet att svara för en tillfredsställande bostadsförsörjning icke

skulle undanröja all tvekan i fråga om kommunernas rätt att bevilja kommunala

bostadssubventioner. Ovisshet skulle sålunda kunna tänkas uppkomma

exempelvis beträffande frågan huruvida kommunala bostadssubventioner

endast finge — i viss överensstämmelse med vad nu gäller —- utgå enligt generella normer eller om — såsom enligt min mening bör vara

fallet — dylika subventioner skola kunna utgå även efter individuell behovsprövning.

Frågan om det fortsatta beståndet av den lagstiftning jag här föreslår

torde emellertid eventuellt komma att bli föremål för övervägande i

samband med behandlingen av kommunallagskommitténs blivande förslag

till reglering av området för kommunernas befogenheter och rättigheter.

Rörande formerna för de kommunala subventionerna för bostadsförsörjningsändamål

har i elt yttrande anmärkts, att en förutsättning för att dylik

subvention skulle kunna utgå borde vara att statlig subvention utginge. För

min del är jag icke beredd att förorda någon sådan inskränkning av kommunernas

fria prövningsrätt. Då lagstiftningen ingår som ett led i strävandena

att aktivisera kommunernas bostadspolitiska verksamhet, synes deras

fria initiativrätt i fråga om åtgärder för bostadsförsörjningens förbättring

icke böra beskäras. Kommunala bostadssubventioner böra således kunna

utgå icke blott som etl tillskott till det statliga stöd som i visst fall åtnjutes

utan även för att underlätta lösningen av bostadsfrågan för personer till vilka

något sådant statligt stöd icke utgår. Beträffande exempelvis pensionärer

och andra ensamstående med små inkomster kunna särskilda åtgärder utanför

den statliga stödverksamhetens ram vara erforderliga för att underlätta

bostadsförsörjningsförhållandena. Hinder synes icke heller böra föreligga

för alt en kommun, om den så önskar, genom kommunala subventioner un
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

derstöder personer, vilka endast på grund av sin inkomst äro uteslutna från

att komma i åtnjutande av statliga bostadsrabatter. Tillhandahållande på

förmånliga villkor av tomtmark för bostadsbyggande och liknande åtgärder

böra ej heller ovillkorligen förbindas med ett krav på att statlig subvention

utgår. Det enda villkor som enligt min mening bör uppställas för rätten att

utge kommunala subventioner är att dessa skola vara ägnade att bidraga

till en förbättrad bostadsförsörjning på orten. Syftet med de kommunala

subventionerna bör således vara att för inom kommunen bosatta personer

nedbringa kostnaderna för anskaffande och behållande av en fullvärdig

bostad. Detta innebär att kommunala subventioner icke böra beviljas för bostäder

som i fråga om utrymme och standard icke motsvara de minimikrav

som uppställts då fråga är om åtnjutande av statliga lån och bidrag. Därest

i en verklig nödsituation på bostadsmarknadens område skyndsamma åtgärder

krävas för att förbättra bostadstillgången torde dock nyproducerade

bostäder böra tillfälligtvis kunna anses som fullvärdiga, även om till följd

av materialbrist eller andra dylika omständigheter nyssnämnda minimikrav

icke i allo kunnat uppfyllas.

Bostadssociala utredningen har, under åberopande av önskvärdheten att

undvika olämpliga former för kommunal bostadssubvention och av samordningen

med de statliga subventionsåtgärderna, ansett de för kommunala bostadssubventioner

tillämpade formerna böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Denna ståndpunkt har i flera yttranden kritiserats under framhållande

av att underställningsskyldigheten innebure ett onödigt ingrepp i den kommunala

självbestämmanderätten. Då rätten att utge kommunala subventioner,

såsom nyss nämnts, delvis syftar till att stimulera kommunerna att

taga självständiga initiativ på bostadspolitikens område, finner jag för

närvarande anledning saknas att föreskriva någon sådan underställningsskyldighet

som bostadssociala utredningen ifrågasatt. Jag förutsätter att i

dessa frågor kommunerna komma att upprätthålla en viss kontakt med det

bostadspolitiska centralorganet.

Kommunala subventioner för bostadsförsörjningsändamål kunna komma

att i viss omfattning minska fattigvårdsbehovet. För min del ser jag intet

hinder för att kommun, som så önskar, utger hyreshjälp i form av bostadssubvention

i stället för i form av fattigvård. Jag vill emellertid här ånyo

betona att — i enlighet med vad jag i proposition nr 235 anfört i fråga om

de statliga bostadsrabattema — syftet med de kommunala bostadssubventionerna

skall vara av bostadspolitisk art. De skola sålunda befordra förbättringen

av bostadsstandarden därigenom att de möjliggöra för vederbörande

att kunna bebo en rymlig, modernt utrustad lägenhet.

I enlighet med det anförda föreslår jag att i lag fastslås att om kommun

så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen,

denna äger ställa medel till förfogande att enligt de grunder och i den

ordning som kommunen bestämt användas till åtgärder i syfte att-nedbringa

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande och innehav

av en fullvärdig bostad.»

I motionerna 1:315 och 11:470 har framhållits vikten av att den

kommunala verksamheten på detta område kommer i samklang med den

statliga bostadspolitiken och med socialpolitiken i dess helhet. Vissa gränser

och principer för den kommunala subventioneringen borde därför fastslås

i lag. I vart fall borde formerna för kommunala bostadssubventioner underställas

Kungl. Maj:ts prövning.

II. Skyldighet för kommunerna att biträda vid den statliga låne- och

bidragsgivningen för bostadspolitiska ändamål.

Den bostadspolitiska organisationen, som under krigsåren fått en starkt

centralistisk prägel, borde enligt bostad ssociala utredningen

framdeles decentraliseras. En lokal handläggning av bostadsärendena, vilka

i väsentliga hänseenden vore av lokal natur, tedde sig önskvärd. För en

decentralisering krävdes dock, att kommunerna vore utrustade med effektiva

organ för uppgiften. Utredningen föreslog, såsom tidigare angivits, att

förmedling av lån och subventioner för bostadsändamål utan kostnader för

statsverket gjordes till en skyldighet för kommunerna. En närmare redogörelse

för utredningens förslag återfinnes å s. 11—12 i propositionen, vartill

hänvisas.

Beträffande avgivna yttranden märkes, att svenska landskommunernas

förbund funnit det motiverat att göra förmedlingsverksamheten obligatorisk

för kommunerna redan av den anledningen, att i annat fall grupper

av medborgare utestängdes från bostadshjälpen. Svenska stadsförbundet

har ansett utredningens förslag oklart och frågat sig, om förmedling skulle

påtvingas kommun i fall, då kommun av sina kontrollåligganden skulle

åsamkas betydande besvär och kostnader.

Departementschefen har i denna fråga till en början yttrat

följande:

»Såsom i propositionen nr 235 framhållits råder för närvarande ur organisatorisk

synpunkt en dualism inom den statliga bostadspolitiken, i det att

vissa låne- och bidragsformer, vilka huvudsakligen avse bostadsbyggandet

i städer och stadsliknande samhällen, handhavas av en organisation med

Statens byggnadslånebyrå som centralorgan, medan de former för lan och

bidrag, som främst ha till syfte att underlätta bostadsbyggandet på landsbygden,

handhavas under egnahemsstyrelsen av egnahemsorganisationen.

Den förstnämnda organisationen har, såsom bostadssociala utredningen anfört,

fått en starkt centraliserad prägel. Några lokala statliga organ för

ändamålet finnas icke. Behovet av en lokalorganisation har i stället tillgodosetts

på så sätt att kommunal medverkan gjorts till förutsättning för att den

statliga -stödverksamheten skolat vmna tillämpning å viss ort. • - -........

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Enligt det bostadspolitiska program, som nu föreligger och i princip redan

godtagits av statsmakterna, skall någon ekonomisk medverkan från kommunernas

sida icke längre uppställas såsom förutsättning för den statliga

låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningsändamål. I organisatoriskt

hänseende förutsättes, i enlighet med vad i propositionen nr 235 anförts,

att samtliga arbetsuppgifter med avseende å denna verksamhet skola

ankomma å den bostadspolitiska organisationen, till vilken egnahemsorganisationens

nuvarande uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen skola överflyttas.

Om de bostadspolitiska åtgärderna skola kunna nå ut till alla landets

medborgare, bör det emellertid icke såsom en förutsättning för att statliga

lån och bidrag skola kunna utgå fordras att vederbörande kommun åtagit

sig att förmedla sådan låne- och bidragsverksamhet. Det avsedda syftet med

verksamheten skulle därigenom kunna bliva eftersatt på åtskilliga håll. Lokala

bostadspolitiska organ måste emellertid uppenbarligen finnas för att

taga initiativ till eller medverka till erhållandet av sådant statligt stöd som

kan utgå. Jag ansluter mig därför i princip till bostadssociala utredningens

ståndpunkt att skyldighet bör åläggas kommunerna att förmedla lån och

bidrag för bostadsförsörjningsändamål. Då en tillfredsställande bostadsförsörjning

i hög grad är ett kommunalt intresse, bör denna skyldighet, såsom

utredningen förordat, fullgöras utan kostnad för statsverket.»

Efter att ha hänvisat till att bostadssociala utredningen i andra delen avsitt

slutbetänkande komme att föreslå, alt obligatorisk förmedlingsverksamhet

tills vidare icke skulle föreskrivas för de minsta kommunerna, anför departementschefen

:

»Huruvida ett dylikt undantag skall göras beror givetvis i hög grad på

vilka uppgifter som skola ankomma på förmedlingsorganen. Det synes mig

ganska naturligt att man — såsom bostadssociala utredningen också antytt

redan i första delen av sitt slutbetänkande — i detta hänseende gör en

differentiering mellan organen i olika kommuner med hänsyn till dessas

storlek och de lokala förhållandena. Denna fråga kan emellertid icke slutgiltigt

lösas förrän andra delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande

remissbehandlats. Därvid blir det jämväl av betydelse vilka utvägar

som kunna finnas att inkoppla de av utredningen föreslagna bostadspolitiska

länsorganen på förmedlingsverksamheten och i samband därmed stående

arbetsuppgifter. Med hänsyn till det anförda vill jag föreslå att kommunernas

skyldighet att förmedla lån och bidrag för bostadsförsörjningsändamål

nu i princip fastslås, men att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande

att, helt eller delvis, medgiva befrielse från denna skyldighet med avseende

å mindre kommuner.»

Beträffande innebörden av kommunernas skyldighet i detta hänseende

har departementschefen hänvisat till den kommande andra delen av bostadssociala

utredningens slutbetänkande. Han har dock framhållit, att skyldigheten

borde avse icke enhart den rena förmedlingsverksamheten utan jämväl

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

9

det biträde i övrigt vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten

i bostadspolitiskt syfte, i den mån denna krävde lokal handläggning.

Den närmare omfattningen av skyldigheterna, fortsätter departementschefen,

torde böra fastställas av Kungl. Ma.j:t, sedan närmare ståndpunkt till

organisationsfrågorna tagits i samband med behandlingen av de förslag, som

komme att framläggas i nyssnämnda andra del av bostadssociala utredningens

slutbetänkande.

Rörande frågan, vilket kommunalt organ som skall handhava förmedlingsverksamheten,

torde enligt departementschefen i nuvarande läge endast

böra föreskrivas, att uppgiften skall anförtros lämpligt kommunalt organ.

Bostadssociala utredningen har i den numera publicerade

andra delen av sitt slutbetänkande i en särskild avdelning ingående behandlat

frågan om låne- och bidragsverksamhetens organisation.

De kommunala förmedlingsorganens primära uppgift hade hittills varit

att å ena sidan gentemot allmänheten företräda det centrala organet, byggnadslånebyrån,

och å andra sidan gentemot byrån svara för de beviljade

låne- och bidragsmedlens rätta användning. Vid sidan härav hade förmedlingsorganen

till byrån lämnat vissa fortlöpande statistiska uppgifter rörande

byggnadsföretagen på orten. Vidare hade i samarbete med byrån verkställts

eller planerats bostadsbehovs- och bostadsmarknadsundersökningar, vanligen

för tillgodoseende av långsiktiga synpunkter. Kommunerna hade hittills

haft full frihet att själva närmare utforma den lokala organisationen.

Förmedlingsorganen hade därför fått synnerligen skiftande former på olika

orter.

Delvis som en följd av intensifierad upplysningsverksamhet hade antalet

landskommuner, som påtagit sig låneförmedling, ökats snabbt under senare

år. Omkring den 1 juli 1946 hade något mer än 60 procent av samtliga

landskommuner tagit på sig förmedlingsverksamhet för egnahemslån för

bamrika familjer. I dessa landskommuner bodde omkring 83 procent av

landskommunernas hela befolkning. Detta innebure, att 17 procent av denna

befolkning vid nämnda tidpunkt ännu varit formellt utestängda från här

ifrågavarande låne- och bidragsmöjligheter.

Utredningen, som föreslår inrättande av en central bostadsstyrelse genom

omvandling av nuvarande byggnadslånebyrån samt dessutom som mellaninstans

länsbostadsnämnder, har även utförligt uppehållit sig vid den kommunala

organisationen för bostadspolitiken.

Utredningen har därvid framhållit, att den föreslagna obligatoriska förmedlingsverksamheten

ställde i huvudsak tvenne problem. Det ena gällde

de små landskommunerna, som enligt hittillsvarande erfarenheter endast i

begränsad omfattning frivilligt åtagit sig förmedlingsverksamhet av lån

och bidrag, det andra gällde arten och omfattningen av de arbetsuppgifter,

som komme att ankomma på de kommunala organen vid tillämpning av de

nya grunderna för lån- och bidragsgivningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Det vore obestridligt, att vissa av de uppgifter, som stode i samband med

förmedlingsverksamheten, och måhända främst den tekniska tillsynen av

byggnadsföretag, för de minsta kommunerna innebure svårigheter till följd

av dels att teknisk sakkunskap icke funnes på orten, dels att verksamhetens

omfattning vore så ringa, att en verklig rutin icke kunde utbildas. Den förestående

kommunindelningsreformen torde också på många håll skapa en

viss obenägenhet att taga upp hittills oprövade verksamhetsgrenar inom sådana

kommuner, som komme att beröras av reformen. Med hänsyn till här

anförda omständigheter syntes det utredningen motiverat att i fråga om

tiden för införande av skyldighet för kommun att förmedla lån och bidrag

för bostadsändamål medgiva ett anstånd för de minsta kommunerna. Utredningen

ville därför föreslå, att obligatorisk förmedlingsverksamhet föreskreves

omedelbart för alla kommuner med mer än 500 invånare men för

kommuner under nämnda gräns från den tidpunkt, då den nya kommunindelningen

trädde i kraft. Detta senare borde givetvis icke hindra, att även

de minsta kommunerna, såsom hittills skett i viss omfattning, frivilligt åtoge

sig att förmedla lån och bidrag.

Utredningen redogör därefter ingående för de arbetsuppgifter, som komma

att åvila de kommunala organen. Utredningen understryker därvid, alt

dessas verksamhet komme att förskjutas mot tidigare stadier i byggnadsföretagandet,

ju mera kommunerna själva engagerade sig i byggnadsverksamheten.

De kommunala organen måste sålunda på ett tidigt stadium söka

förbindelse med centralorganet för diskussion av planlösningar, konstruktioner,

byggnadskostnader och hyresberäkningar m. m. Denna omständighet

torde i praktiken medföra, att förmedlingsverksamheten i dessa fall

finge en mera formell karaktär. Beträffande andra låneansökningar måste

först göras en teknisk och ekonomisk granskning av ansökningen och därefter,

om lån och bidrag beviljades, en motsvarande kontroll av byggnadsföretaget.

Särskilt de smärre landskommunerna skulle i detta hänseende

kunna påräkna bistånd från länsbostadsnämnden. Behovsprövningen i samband

med olika former av bostadsbidrag liksom andra avgöranden i samband

med dessa komme att bliva en väsentlig uppgift för de kommunala

organen. Även vid utbetalningen av bidragen erfordrades kommunal medverkan.

Utredningen, som även diskuterat utformningen av den kommunala organisationen

i detalj, har icke för närvarande kunnat tillstyrka framkomna

förslag om obligatorisk bostadsnämnd i varje kommun. De praktiskt-administrativa

frågorna borde i huvudsak lämnas åt varje kommun att självständigt

lösa.

Bostadssociala utredningen har föreslagit, att vissa organisatoriska frågor

beträffande bostadsstyrelsen samt länsbostadsnämnderna skulle hänskjutas

till fortsatt, utredning: Nya sakkunniga torde inom kort komma

att tillkallas för att vidare utreda frågan om- bostadspolitikens organisation»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra tagutskottets utlåtande nr 53.

11

Därvid kommer att till övervägande upptagas även den närmare utformningen

av de kommunala organen samt arbetsfördelningen mellan dessa och de

statliga organen.

III. Skyldighet för kommun att vidtaga åtgärder för förbättring av

bostadsförsörjningen inom kommunerna m. m.

I det föregående har i olika sammanhang omnämnts, att bostadssociala

utredningen uttalat sig för en stark aktivisering av kommunernas

bostadspolitiska verksamhet. Realiserandet av det framlagda bostadspolitiska

programmet vore avhängigt härav. Det kunde icke få bliva

beroende av kommunernas av olika anledningar växlande benägenhet att

förverkliga dessa statsmakternas intentioner, om programmet skulle kunna

genomföras. De kommunala organens verksamhet måste förskjutas från en

relativt passiv förmedlingsverksamhet till en aktivt initiativtagande planmässig

verksamhet för ortens bostadsförsörjning. Utvecklingen hade redan

gått i denna riktning.

Hittills hade verksamheten särskilt i tätorterna i främsta rummet måst

inriktas på att täcka bristen i fråga om bostadstillgången. Även under de närmaste

åren torde denna uppgift komma att spela en förstarangsroll. Emellertid

gällde det nu för kommunerna att i tid förbereda den situation, som

mognade fram i och med bostadsbristens avveckling under de kommande

åren. Förberedelsearbetet borde omedelbart igångsättas, då de åtgärder

varom vore fråga krävde lång förberedelsetid. Den kommunala bostadspolitiken

skulle i detta skede verka standardhöjande. Bostadssaneringen intoge

därvid en viktig ställning. Samtidigt skulle härigenom åstadkommas en utjämning

av säsongväxlingarna och en stabilisering av bostadsproduktionen

i orten. För genomförande av denna politik måste redan nu uppmärksamhet

ägnas stadsplaneringen samt uppläggningen av saneringsverksamheten. Vidare

måste det kommunala företagarinitiativet utvecklas. Då improvisationer

på detta område verkade skadligt, borde snarast ett metodiskt förarbete

insättas.

På grundval av skäl, som ovan anförts, föreslog utredningen, att det genom

lagstiftning skulle uttryckligen fastslås, att kommun vore skyldig att, i

händelse bostadsförsörjningen inom kommunen icke vore tillfredsställande,

vidtaga åtgärder för dess förbättring.

Som ett komplement till denna skyldighet skulle det åvila vissa större

kommuner att upprätta bostadsförsörjningsplan.

För utredningens synpunkter har ingående redogjorts å s. 14—19 i propositionen.

Såväl svenska stadsförbundet som svenska landskommunernas förbund ha

i sina yttranden ställt sig tveksamma till eller avstyrkt utredningens

förslag-på-denna punkt. • - - - - - • -

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Svenska stadsförbundet anför:

Vad beträffar ansvaret för bostadspolitiken föreslås ett lagfästande av

kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder för att förbättra en otillfredsställande

bostadsförsörjning. Härigenom skulle definitivt fastslås att bostadsförsörjningen

hör till kommuns gemensamma hushållningsangelägegheter.

För den händelse lagen icke skulle innebära annat än en sådan auktoritativ

deklaration, är därom intet annat än gott att säga. Skulle meningen däremot

vara att ge statliga organ maktmedel att med tvång diktera en kommun dess

bostadspolitik, måste förbundet reagera. Den vaga bestämningen »tillfredsställande

bostadsförsörjning» lämpar sig icke som grund för statliga ingripanden

mot kommunerna.

Landskommunernas förbund har ansett det vara att gå för långt att utöver

obligatorisk förmedlingsverksamhet införa tvång för kommun att vidtaga

åtgärder för den lokala bostadsfrågans avhjälpande. Förbundet fortsätter:
För

sitt förslag om längre gående åtgärder kan utredningen visserligen

åberopa, att den statliga bostadshjälpen, om den inom rimlig tid skall leda

till resultat, icke omedelbart kan utsträckas till alla befolkningsgrupper och

att kommunala subventionsåtgärder därför åtminstone tills vidare måste

komplettera den statliga bostadshjälpen främst beträffande fattigvårdsklientel

och lägre avlönade arbetarskikt. Något begrepp rörande omfattningen av

de åtgärder, som med stöd av den föreslagna tvångsbestämmelsen skulle

kunna åläggas kommunen på sistnämnda mycket viktiga och, då det gäller

de ekonomiska engagemangen, riskfyllda område, ger emellertid icke betänkandet.

Under sådana förhållanden och då förbundet saknar kännedom

om vad utredningen i en senare del av sitt betänkande kan komma alt föreslå

i nu berörda ämne anser sig förbundet ej kunna biträda förslaget i

denna del.

Departementschefen har rörande detta spörsmål uttalat följande:

»Redan i tidigare sammanhang har jag förklarat mig dela bostadssociala

utredningens uppfattning att det bostadspolitiska programmets genomförande

kräver en aktiv medverkan från kommunernas sida. Det stora flertalet

av de kommuner som yttrat sig över bostadssociala utredningens betänkande

har givit uttryck åt samma inställning i denna fråga liksom det

övervägande antalet övriga remissinstanser. De fåtaliga invändningar, som

rests mot tanken att i lag fastslå kommunernas skyldighet att svara för att

bostadsförsörjningen inom kommunen är tillfredsställande, synas väsentligen

sammanhänga med svårigheterna att inom mindre kommuner skapa en

tillfredsställande organisation för ändamålet. Härvid förbiser man emellertid,

att den planläggande och organisatoriska insats som kräves från dessa

mindre kommuners sida självfallet är avsevärt mycket mindre än då det

gäller kommuner med större befolkning och mera komplicerade bostadsförhållanden.

I fråga om den kommunala förmedlingsverksamheten beträffande

statliga lån och bidrag för bostadsförsörjningsändamål har jag

antytt möjligheten att tills vidare undantaga de minsta kommunerna från

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

13

skyldighet att anordna sådan. Det föreligger emellertid enligt min mening

icke någon anledning att göra något motsvarande undantag beträffande smäkommunernas

principiella skyldighet att övervaka bostadsproduktionen på

orten och — med bistånd av länsorganen och det centrala organet för bostadspolitiken

— vara verksamma för avhjälpande av påtagliga brister i

fråga om bostadstillgången och bostädernas kvalitet inom kommunen. Jag

anser sålunda att en lagstiftning av den art varom här är fråga bör komma

till stånd och omfatta samtliga kommuner inom landet.

Värdet av en dylik lagstiftning ligger framför allt däri alt bostadsbyggandet

icke längre, såsom hittills i princip varit fallet, till sin omfattning och inriktning

blir helt beroende av enskildas ur olikartade motiv framsprungna

initiativ på området, utan att kommunen blir ansvarig för en planmässig

och ur allmän synpunkt tillfredsställande reglering av bostadsproduktionens

inriktning och omfång. För det bostadspolitiska programmets genomförande

är det enligt min mening nödvändigt att fastslå att kommunerna bära ansvaret

för att bostadsbehovet tillgodoses och att en fortlöpande höjning

av bostadsstandarden äger rum utan att samtidigt bostadskostnaderna drivas

i höjden eller andra ogynnsamma verkningar inträda.

Bostadssociala utredningen har ingående redogjort för innebörden av den

skyldighet som här avses att läggas på kommunerna. I allt väsentligt kan jag

ansluta mig till vad utredningen anfört. Det ligger emellertid i sakens

natur, att omfånget och intensiteten av de åtgärder som krävas från kommunernas

sida äro vitt skilda beroende på de lokala förhållandena. I enlighet

med vad utredningen anfört torde under de närmaste åren åtminstone såvitt

angår tätorterna den huvudsakliga uppgiften bli att avveckla den bestående

bostadsbristen. Jag vill emellertid, i likhet med utredningen, starkt betona

önskvärdheten av att planering och förberedande av andra åtgärder, avsedda

att vidtagas i mån av bostadsbristens avveckling, icke uppskjutas. Vad särskilt

angår saneringsverksamheten komma formerna för denna att bli föremål för

utförligare behandling i andra delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande.

»

I fråga om skyldighet att uppgöra bostadsförsörjningsplan har departementschefen

anfört följande:

»Med avseende å större stadssamhällen och sådana mindre samhällen, där

en snabb utveckling av bostadsproduktionen kan förväntas, har bostadssociala

utredningen föreslagit att kommunernas allmänna skyldighet att sörja

för bostadsproduktionen inom kommunen skall kompletteras med en skyldighet

att uppgöra en bostadsförsörjningsplan, avsedd att ligga till grund för

de kommunala åtgärderna med avseende å bostadsproduktionen under en

längre följd av år. Till detta förslag vill jag ansluta mig. Det är enligt

min uppfattning en naturlig konsekvens av att ansvaret för bostadsförsörjningen

ålägges kommunerna att dylika planer komma till stånd. I enlighet

med vad bostadssociala utredningen föreslagit torde det få ankomma på

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Kungl. Maj:t att meddela de närmare föreskrifter som erfordras i ämnet. Då

det emellertid är självfallet, att det bostadspolitiska centralorganet bör medverka

vid planens upprättande och erhålla del av densamma i färdigt skick,

vill jag föreslå att föreskrift härom intages i själva lagtexten. Däri synes vidare

böra föreskrivas, att bostadsförsörjningsplan skall lända till huvudsaklig

efterrättelse beträffande bostadsproduktionen inom kommunen samt att om

mera väsentliga avvikelser från planen erfordras ny plan skall upprättas.»

I motionen 11:469 har berörts frågan om tvångsingripanden från

statens sida mot kommun, som icke fullgör sina i 3 § av lagförslaget angivna

skyldigheter.

Bostadssociala utredningen har på denna punkt i andra delen

av sitt slutbetänkande uttalat följande:

Då utredningen förordat som allmän princip, att en kommuns ekonomiska

åtaganden i form av subventioner eller risktagande skola bestämmas

av kommunen själv, är det givet enligt utredningens uppfattning att genom

fastslående av här ifrågavarande allmänna skyldighet en kommun icke

skulle kunna tvingas till sådana ekonomiska åtaganden men väl däremot

till utgifter, som uppstå för förmedlingsverksamhet och därmed sammanhängande

administrativt arbete. Det är vidare givet med hänsyn till omöjligheten

att konkret precisera innebörden av bestämmelsen, att denna skulle

kunna utgöra grund för förelägganden gentemot kommun endast i fall av

uppenbar vanvård av de bostadspolitiska angelägenheterna. Värdet av den

föreslagna bestämmelsen skulle enligt utredningens mening icke främst ligga

på denna negativa sida utan på den positiva: att fastslå bostadsförsörjningens

karaktär av kommunal angelägenhet.

Utskottet.

Bostadssociala utredningen har säkerligen på ett riktigt sätt karakteriserat

utvecklingen, då den i andra delen av sitt slutbetänkande framhåller, att

de arbetsuppgifter, inför vilka den framtida bostadspolitiken ställer kommunerna,

komma att för nu överskådlig tid höra till kommunernas största och

mest arbetskrävande. En viktig förutsättning för det föreslagna bostadspolitiska

programmets genomförande är sålunda en stark aktivisering av kommunernas

verksamhet på detta område. Med den i förevarande proposition

föreslagna lagstiftningen avses närmast att angiva ramen för kommunernas

rättigheter och skyldigheter i fråga om bostadsproduktionen.

Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av kommunernas aktiva

medverkan på detta område och kommer härefter att i anslutning till lagförslagets

olika paragrafer behandla de med lagstiftningen sammanhängande

problemen.

1 §•

Med stadgandet i denna paragraf vill man undanröja den hittills ofta rådande

ovissheten, huruvida kommun äger anslå medel för bostadsförsörj
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande nr 53.

15

ningsändamål. Kommuns befogenhet i sådant hänseende blir genom lagförslaget

fullt tydlig. Oaktat frågan om den kommunala kompetensen för närvarande

är föremål för särskild utredning av 1946 års kommunallagskommitté,

synes dock med hänsyn till frågans angelägenhetsgrad den nu ifrågasatta

lagstiftningen icke böra vila i avvaktan på de resultat, vartill nämnda

kommitté kan nå fram. Utskottet tillstyrker därför, att den föreslagna bestämmelsen

redan nu antages, men förutsätter därvid, att den blir av provisorisk

natur och göres till föremål för omprövning i samband med den väntade

kommunallagsreformen.

Paragrafen ger kommunerna i stort sett fullt fria händer att själva utforma

sina bostadsstödjande åtgärder. De enda begränsningar av betydelse, som

förefinnas, ligga däri, att åtgärderna skola gagna inom kommunen bosatta

personer och att ändamålet med åtgärderna skall avse anskaffande eller innehav

av fullvärdig bostad.

I motionerna 1:315 och 11:470 ha riktats invändningar mot att lagstiftningen

icke i likhet med vad som gäller på andra kommunala arbetsområden

uppdragit preciserade regler för den kommunala bostadssubventioneringen

till förhindrande av planlöshet och godtycke. Utskottet kan icke dela de anförda

betänkligheterna. Fastmera torde med fog kunna antagas, att de kommuner,

som vilja begagna denna möjlighet till en självständig insats, komma

att vara angelägna, att deras åtgärder skola stå i samklang med den allmänna

bostadspolitiska målsättningen. Det kan därför icke heller anses erforderligt

att göra den begränsningen i den kommunala självbestämmanderätten, att

formerna för kommunal subventionering skola godkännas av Kungl. Maj:t.

I orter, för vilka enligt 3 § i utskottets förslag skall finnas bostadsförsörjningsplan,

böra de kommunala åtgärderna inrymmas i denna. Då dessa planer

komma att upprättas efter samråd med vederbörande statliga myndighet,

ligger häri en viss garanti för samordning mellan de statliga och de kommunala

åtgärderna. Utskottet vill dock i detta sammanhang framhålla önskvärdheten

av att det till ledning för intresserade kommuner dels utarbetas

närmare riktlinjer rörande de kommunala åtgöranden, som äro mest angelägna,

dels ock lämnas anvisningar för de kommunala insatsernas inpassande

i det bostadspolitiska programmet.

2 §■

1 andra delen av sitt slutbetänkande, vilket avgivits först efter propositionens

avlämnande, har bostadssociala utredningen närmare angivit grunderna

för organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål.

Denna organisation skall byggas upp på grundval av kommunerna,

vilka göras ansvariga för det lokala arbetet.

Det synes också utskottet rimligt, att liksom hittills de kommunala organen

tagas i anspråk för dessa uppgifter. Utvecklingen har nu nått därhän, att

tidpunkten måste anses kommen, då det kan och bör åläggas kommunerna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

såsom en skyldighet att förmedla statliga bostadslån och -bidrag samt att i

övrigt medverka vid den statliga bostadspolitikens genomförande. Att taga

detta steg torde möta så mycket mindre betänkligheter, som kommunerna

med undantag endast för ett avsevärt antal smärre landskommuner redan

frivilligt påtagit sig dessa uppgifter. Det bör också erinras därom, att enligt

uttalande av departementschefen i den förenämnda propositionen nr 235

uppbyggandet av bl. a. länsorganen skall påbörjas under budgetåret 1947/48.

Det torde för den skull vara nödvändigt, att även den kommunala basorganisationen

snarast iordningställes.

Vilken omfattning kommunernas uppgifter komma att få torde bliva fullt

klart, först sedan nyssnämnda betänkande remissbehandlats samt den fortsatta

utredning rörande arbetsfördelningen mellan de olika organen samt detaljutformningen

av dessa, som enligt vad utskottet inhämtat avses skola

inom kort tillsättas, slutfört sitt arbete. Utskottet vill dock i detta sammanhang

som sin uppfattning uttala, att kommunerna icke böra belastas med

alltför kostnadskrävande och betungande uppgifter. Detta bör dock icke utesluta,

att avgörandet av ett stort antal detaljspörsmål skall kunna avlastas

från den centrala myndigheten å kommunerna.

Med hänsyn till de många ännu existerande småkommunernas ringa resurser

att fullgöra alla uppgifter i samband med en dylik förmedlingsverksamhet

finner utskottet den i paragrafens andra stycke lämnade möjligheten att

för mindre kommuners vidkommande medgiva dispens från ifrågavarande

skyldighet väl motiverad. Före kommunindelningsreformens genomförande

bör denna bestämmelse utnyttjas, så att icke mindre kommuner tvingas att

mot sin vilja åtaga sig dylik förmedlingsverksamhet. Genom upplysningsverksamhet

torde kunna undvikas, att tvångsåtgärder överhuvud behöva tillgripas.

Sedan småkommunerna försvunnit, bör emellertid tagas under omprövning,

om icke denna dispensmöjlighet kan bortfalla.

Med stöd av det anförda vill utskottet tillstyrka paragrafen. Jämväl detta

stadgande kommer att få i viss mån provisorisk karaktär i avbidan på nyssnämnda

utredningsarbete samt kommunindelningsreformen. Utskottet är sålunda

medvetet om att en omarbetning av lagstadgandet i en relativt nära

framtid kan bliva erforderlig.

Sedan det blivit en kommunal skyldighet att förmedla statliga lån och bidrag,

förlora givetvis kommunerna möjligheten att vid sin förmedling fästa

särskilda villkor, exempelvis skyldighet för låntagare att vid uthyrning av

fastigheten anlita kommunal bostadsförmedling. De berättigade kommunala

önskemål, som kunna finnas, att med tillhjälp av den kommunala bostadsförmedlingen

skaffa möjligheter att dirigera hyresmarknaden låta sig emellertid

icke tillgodoses inom ramen av den förevarande lagstiftningen. I stället

torde, om ett dylikt villkor för den statliga långivningen på området bör införas,

det redan i de allmänna grunder för lånens erhållande, vilka fastställas

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

av Kungl. Maj:t och riksdag, inryckas en bestämmelse, som möjliggör för

kommun att knyta detta villkor till sin medverkan.

Av dessa skäl kan utskottet icke tillstyrka det i motionen II: 480 framställda

yrkandet om ett tillägg till 2 § av innehåll, att byggnadsföretagare i

vissa fall skulle vara skyldiga att vid uthyrning anlita kommunal bostadsförmedling.

3 §■

Innehållet i denna paragraf utgör lagstiftningens viktigaste nyhet och kan

betraktas som lagförslagets centrala bestämmelse. Genom denna införes nämligen

skyldighet för kommun att sörja för en tillfredsställande tillgång på

bostäder inom kommunen. För detta ändamål skall det åligga kommun att

vidtaga alla erforderliga åtgärder i fråga om byggnadsproduktionens planläggning,

initiativtagande till allmännyttiga bostadsföretags bildande och bostadsproduktionens

ledning.

Motionärerna i motionerna I: 315 och II: 470 ha ansett tidpunkten att fastslå

denna skyldighet icke vara inne, så länge ledande för bostadsproduktionen

måste vara avvecklingen av nuvarande bostadsbrist. I motionen

II: 469 har mot lagstadgandet åter invänts, att det gåve möjlighet till statligt

inflytande över kommunernas sätt att handha sin bostadspolitik och därigenom

begränsa den kommunala självbestämmanderätten. Sistnämnde motionär

åberopar sig därvid på stadsförbundets och landskommunernas förbunds

förut återgivna avstyrkande yttranden i fråga om en bestämmelse av detta

slag.

Det är ganska naturligt att, när det gäller att pålägga kommunerna en

ny uppgift av denna betydelse och storleksordning, en viss tveksamhet gör

sig märkbar. Emellertid torde vara ofrånkomligt att, därest det nu framlagda

bostadspolitiska programmet skall kunna realiseras, kommunerna åläggas

skyldighet att planlägga och leda denna verksamhet samt även själva taga

erforderliga initiativ. Utskottet tvekar därför icke att på de skäl, som anförts

i propositionen, bestämt uttala sig för att ifrågavarande uppgift pålägges

kommunerna. Att därvid göra skillnad mellan större och mindre kommuner

kan, då det gäller en principiellt så betydelsefull kommunal uppgift,

icke ifrågakomma. Givetvis komma i realiteten mycket avsevärda olikheter

att föreligga beträffande arten av de åtgärder, som måste vidtagas t. ex. i

en liten landsortskommun och i en stor stadskommun.

Vissa hinder torde emellertid möta att nu lagfästa ett åläggande av detta

slag som en kommunal skyldighet. En lagbestämmelse av det innehåll, som

3 § erhållit i propositionen, torde nämligen jämfört med stadgandena i 1 §

4. och 6. expropriationslagen komma alt utgöra grund för en omfattande

kommunal expropriationsrätt. Redan i sitt utlåtande nr 17 till denna riksdag

har utskottet funnit angeläget, att kommun erhåller vidgad rätt att expropriera

mark. Utskottet hänvisade emellertid då till markutredningens

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 saml. 2 avd. Nr 53. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

pågående arbete med denna fråga, vilket väntades resultera i ett betänkande

inom de närmaste månaderna. Efter vad utskottet inhämtat kommer markutredningen

att framlägga sitt betänkande i så god tid, att dess förslag om

vidgad expropriationsrätt för kommun kommer att kunna underställas 1948

års riksdag. Det synes under dylika omständigheter icke lämpligt att föregripa

detta markutredningens arbete, vilket skulle ske, därest kommuns

skyldighet i fråga om bostadsförsörjningen nu lagfästes i enlighet med vad

föreslagits i propositionen under förevarande paragraf. Ett sådant beslut

bör lämpligen kunna fattas vid nästa års riksdag i samband med att frågan

om kommuns expropriationsrätt avgöres. Detta anstånd synes icke medföra

några praktiska olägenheter med hänsyn till att de nya riktlinjerna för bostadspolitiken

äro avsedda att tillämpas först från och med den 1 juli 1948.

Det uppskov, som sålunda blir nödvändigt, torde böra utnyttjas till att

närmare utreda, vilka verkningar i övrigt ett fastslående av denna nya kommunala

uppgift kan föra med sig. Även omfattningen av ifrågavarande kommunala

skyldighet torde böra undersökas. Enligt utskottets mening kan det

knappast vara rimligt, att kommuns skyldighet att sörja för en tillfredsställande

tillgång på fullvärdiga bostäder sträckes längre än till kommunens

egna medlemmar. Särskild uppmärksamhet måste vid detta utrednings- .

arbete ägnas de följder för kommun, som i ifrågavarande hänseende kunna

uppstå på grund av inflyttning till kommunen.

Vidare bör beaktas det i motionen 11:469 berörda spörsmålet om vilka

påföljder som skola drabba de kommuner, som icke fullgöra sina åligganden

i fråga om bostadsförsörjningen inom kommunen. 3 § i sin i propositionen

föreslagna utformning — liksom för övrigt också de förpliktande bestämmelserna

i 2 och 4 §§ i propositionens lagförslag — är helt visst av beskaffenhet

att kunna utgöra rättslig grund för statligt föreläggande för kommun

att fullgöra sina i dessa paragrafer angivna skyldigheter. I likhet med vad

bostadssociala utredningen uttalat i andra delen av sitt slutbetänkande synes

det utskottet uppenbart, att sådana förelägganden endast skola kunna ifrågakomma

i fall av uppenbar vanvård av kommuns bostadspolitiska angelägenheter.

4§-

Mot vad i denna paragraf föreslagits angående skyldighet för vissa kommuner

att uppgöra bostadsförsörjningsplan har utskottet icke någon erinran.

De i motionerna I: 315 och II: 470 gjorda invändningarna mot att nu antaga

detta förslag synas utskottet icke bärkraftiga. Fastmera torde vara nödvändigt,

att det mycket omfattande planläggningsarbete, som bostadsfrågans

ordnande i de större tätorterna kommer att kräva, snarast igångsättes. Utskottet

får därför tillstyrka denna paragraf, vilken — med hänsyn till att den

i propositionen föreslagna 3 § utgår i utskottets förslag — bör betecknas

som 3 §.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

19

Utskottet har icke haft något att erinra mot slutstadgandet, enligt vilket

1 § träder i kraft omedelbart samt övriga paragrafer den 1 januari 1948 i

god tid före det nya subventionssystemet, som skall tillämpas från den

1 juli samma år.

Med stöd av vad nu anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna 1:315,

II: 470 och II: 480 samt med förklaring, att det genom propositionen

framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat

skick antagas — måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommun äger, om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen

inom kommunen, ställa medel till förfogande att enligt de grunder

och i den ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder i syfte

att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande

eller innehav av en fullvärdig bostad.

2 §•

Kommun är skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån

och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen

inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj:t närmare bestämmer,

biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten

för bostadsförsörjningsändamål.

Från skyldighet som nu sagts vare mindre kommun befriad i den utsträckning

Kungl. Maj:t föreskriver.

3 §■

Utöver vad i 2 § sagts åligger det

kommun att till främjande av bostadsförsörjningen

inom kommunen

vidtaga alla de åtgärder i fråga om

planläggning av byggnadsproduktionen,

initiativtagande till bildandet av

allmännyttiga bostadsföretag och ledning

av bostadsproduktionen, som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

erfordras för att åstadkomma en tillfredsställande

tillgång på fullvärdiga

bostäder inom kommunen.

4 §. 3 §.

Kommun med mera än 10 000 invånare, så ock annan kommun, beträffande

vilken Kungl. Maj:t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling

eller andra särskilda omständigheter så föreskrivit, skall till ledning för

kommunens framtida åtgärder med avseende å bostadsproduktionen inom

kommunen uppgöra bostadsförsörjningsplan. Sådan plan skall upprättas

efter samråd med den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer samt efter antagandet

tillställas nämnda myndighet.

Bostadsförsörjningsplan skall lända till huvudsaklig efterrättelse beträffande

bostadsproduktionen inom kommunen. Erfordras mera väsentliga avvikelser

från planen, skall ny plan upprättas.

Närmare föreskrifter angående upprättandet av bostadsförsörjningsplan

meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna lag träder i kraft såvitt angår 1 § dagen efter den, då lagen utkommit

av trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den 1 januari

1948.

B. att motionen 11:469, i den mån den icke besvarats

genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 juli 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Löfvander,

Hage, Björkman, Nils Elowsson och Nerman;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Håstad, fru Johansson,

herrar Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo och Lundberg.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

21

Reservationer:

1) av herr Hage; samt

2) av herrar Holmbåck, Wistrand, Löfvander, Björkman, Rgberg, Håstad

och Jacobsson i Igelsbo, vilka ansett utskottets utlåtande bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att kommunernas befogenheter

på bostadsväsendets område böra bliva föremål för en rättslig

reglering. Utskottet är även av den meningen, att en samhällelig bostadspolitik

i viss utsträckning förutsätter medverkan från kommunerna, vilket

i praxis redan allmänt erkänts och genomgående accepterats i remissutlåtandena.

Emellertid kan utskottet icke finna, att det föreliggande förslaget till lag

om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande utgör en tillfredsställande

lösning av frågan om kommunernas bostadspolitiska befogenheter

och skyldigheter.

Utskottet har till en början särskilt fäst avseende vid att bostadssociala

utredningen avgivit den bebådade andra delen av sitt slutbetänkande först

sedan propositionen avlämnats. Först i detta betänkande behandlas närmare

de bostadspolitiska åtgärder, som enligt den föreslagna lagen skola

ingå i kommunernas nya förpliktelser. Innan dessa lagfästas, synes det utskottet

erforderligt, att Kungl. Maj:t och riksdagen få tillfälle att grundligt

pröva de förslag, som detta betänkande innefattar. Såsom det framgår av

den föregående redogörelsen ämnar departementschefen även tillkalla sakkunniga

för en utredning om bostadspolitikens organisation, vilken bland

annat också torde få att överväga den närmare utformningen av de kommunala

organ, som skola ha att sörja för bostadspolitiken. Även lösningen

av detta organisationsproblem har samband med förevarande lagstiftning.

Likaledes hade det enligt utskottets uppfattning varit önskligt, att 1946 års

kommunallagskommitté åtminstone preliminärt hunnit draga upp riktlinjerna

för statens och kommunernas befogenheter och skyldigheter, innan en

rättslig reglering sker på förevarande viktiga område. Utskottet anser, att

det föreligger så mycket starkare skäl att avvakta dessa utredningar, som

den statliga subventionering, vilken den kommunala bidragsverksamheten

är avsedd att komplettera, enligt proposition nr 235 till innevarande riksdag

ej skall börja förrän den 1 juli 1948. Redan med hänsyn härtill är ett uppskov

med en lagstiftning på förevarande område av reella skäl påkallat.

Härutöver vill utskottet framhålla, att det framlagda lagförslaget icke är

tillfyllestgörande utformat. Under utskottsbehandlingen har det allmänt

ansetts, att den viktigaste paragrafen, den tredje, till följd av bristfällig utredning

bör utgå. Redan denna omständighet talar för alt hela lagförslaget

nu bör avslås. Ett så betydelsefullt problem som frågan om de statliga

myndigheternas eventuella rätt att förelägga kommun att vidtaga åtgärder

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

har ej klarlagts. Vidare ligger det icke någon nöjaktig utredning till grund

för förslaget, att ett nedbringande av bostadskostnaderna och tillförsäkrandet

av fullvärdig bostad skall avse »inom kommunen bosatta personer»;

ordet »bosatt» kan bli föremål för olika tolkningar, och enligt utskottets

mening kan det, i synnerhet under nuvarande förhållanden med bostadsoch

arbetskraftsbrist samt överrörlighet på arbetsmarknaden, bliva en mycket

svårbedömd sak att avgöra, vilka kommuninvånare som böra komma i

åtnjutande av bostadshjälp. Ytterligare vill utskottet framhålla, att en lagstiftning

på förevarande område i högre grad än det föreliggande lagförslaget

måste noggrant angiva gränserna för kommunernas rättigheter och

skyldigheter. Så länge inga dylika mera preciserade normer uppställts i lag,

sakna överordnade myndigheter riktlinjer att följa vid eventuella besvär.

Inom en sålunda angiven tydligt bestämd ram borde den kommunala självbestämningsrätten

fritt få verka. Det är enligt utskottets mening fara värt,

att ett genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen just till följd av

bristen på klara bestämmelser angående kommunernas kompetens skulle

komma att ge upphov till onödiga stridigheter i kommunerna.

Till sist vill utskottet understryka, att vårt lands finansiella läge, liksom

den aktuella bristen på arbetskraft och materiel, just nu manar till stor återhållsamhet

i fråga om bostadsbyggande. Härför har uttryck gång på gång

givits icke minst från regeringshåll på sistone. Det kan enligt utskottets bestämda

uppfattning icke vara rätta tidpunkten i år att stifta en lag, som

åsyftar icke blott att möjliggöra för kommunerna att igångsätta en omfattande

bostadsverksamhet utan även att ålägga dem en dylik.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört hemställer utskottet,

A. att förevarande proposition ävensom motionen II: 480

måtte avslås; samt

B. att motionerna 1:315, 11:469 samt 11:470 måtte anses

besvarade genom vad utskottet här ovan anfört.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947

717151

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:480 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna om änkepension i lagen om folkpensionering. a1 i texten