Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vackt motion om översyn av bestämmelserna i lagen om expropriation i syfte att förebygga rättsförluster vid handläggning och avgörande av expropriationsmål.

1947-02-27 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:6, Utlåtande i anledning av vackt motion om översyn av bestämmelserna i lagen om expropriation i syfte att förebygga rättsförluster vid handläggning och avgörande av expropriationsmål.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

indra lagutskottets utlåtande nr 8.

Nr (J.

Utlåtande i anledning av vackt motion om översyn av bestämmelserna

i lagen om expropriation i syfte att förebygga

rättsförluster vid handläggning och avgörande av expropriationsmål.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 101,

vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Werner och Hedlund

i Rådom hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära en översyn av bestämmelserna i lag av den 12 maj 1917 om

expropriation, i syfte att förebygga rättsförluster vid handläggning och avgörande

av expropriationsmål, och att Kungl. Maj:t med beaktande av i

motionen anförda synpunkter måtte för riksdagen framlägga förslag i ärendet».

I motionen har framhållits, att kvalifikationerna för att kunna utses till

såväl ordförande i expropriationsnämnd som person valbar till ledamotskap

i sådan nämnd höra ökas och kompletterande bestämmelser i sådant syfte

införas i expropriationslagen, ävensom att expropriationsnämnds beslut om

uppskattning bör kunna överklagas och att behov föreligger av en överinstans,

som skulle ha att upptaga besvär över dylika beslut.

Beträffande de vidare skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Lagen den 12 maj 1917 om expropriation innehåller i de i motionen berörda

hänseendena följande stadganden.

I expropriationsmål skall — för den händelse parterna icke kommit överens

om hur manga och vilka personer skola deltaga i expropriationsnämnd

— denna nämnd utgöras av ordförande och fyra ledamöter, av vilka senare

vardera parten äger utse en ledamot och rätten två ledamöter (§ 27). Gemensam

ordförande för samtliga expropriationsnämnder inom länet ävensom

ersättare för denne utses av länsstyrelsen för en tid av tre år (23 §

första stycket). Övriga nämndledamöter skola utses bland ett antal inom

varje län härtill valbara personer. Dessa utgöras av tjugofyra av länets landsting

utsedda och, om stad, som ej deltager i landsting, finnes, tolv av stadsfullmäktige

i varje sådan stad valda ävensom så många av länsstyrelsen

utsedda, som motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige

valt. Finnas inom ett län två landsting, skall vartdera utse tolv valbara. De

valbara skola utses för en tid av tre kalenderår. (23 § andra stycket.) För

Stockholms stad och län gälla särskilda bestämmelser. Hinder att bliva utsedd

till ordförande och att uppföras bland de till ledamotskap valbara föJ

religger för den, som är bosatt utom länet eller ej uppnått 23 års ålder

eller ej råder över sig och sin egendom (26 §). Av den, som skall utses till

ordförande, fordras, att han skall vara en i praktiska värv väl förfaren man

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

7

(23 § första stycket). Vid utseende av de valbara skall i den mån möjligt

är iakttagas, att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap,

som för expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen, bliva

behörigen företrädda bland de valbara, varvid dock minst halva antalet

av dem landsting och tolv av dem länsstyrelsen utser böra vara ägare av

jordbruksfastighet (23 § andra stycket).

Nämnden bestämmer expropriationsersättningen enligt i 39 och 40 §§ angivna

grunder. Detaljerade regler finnas om tillvägagångssättet vid omröstning

med bl. a. föreskrifter om ett jämkningsförfarande. Därest varje medlem

av nämnden har sin mening, gäller vad ordföranden säger. I fråga om

uppskattningen får ej protokollföras eller eljest kungöras, huru nämnden

inom sig röstat, ej heller skälen för beslutet uppgivas. (41 §.) Rätten äger

icke ändra nämndens uppskattning annat än på vissa formella mycket begränsade

grunder (45 §) och har eljest att fastställa uppskattningen (47 §

första stycket). I fråga om belopp, som blivit enligt nämndens uppskattning

bestämt, får ändring icke sökas i rättens utslag (47 § andra stycket). Därest

förändrade förhållanden uppstå före målets slutliga avgörande, kan dock

under vissa omständigheter efter återförvisning till nämnden ny uppskattning

komma till stånd (63 och 64 §§).

I motiveringen till de ovan återgivna, i motionen berörda lagrummen anfördes

av en den 20 mars 1908 tillkallad kommitté för revision av expropriationslagstiftningen

i den 15 september 1910 avgivet betänkande med förslag

till lag om expropriation m. m. bl. a. följande:

Ordföranden skall enligt förslaget utgöra den stadigvarande delen av nämnderna.

Om han, såsom förslaget innebär, för viss tid utses av Konungens befallningshavande

för alla expropriationer inom länet, kan det tagas för givet,

att ifrågavarande post kommer att beklädas av en person, som är fullt

lämplig för densamma.---Det torde i allmänhet bliva möjligt att till

ordförande och suppleant för ordföranden i expropriationsnämnder förvärva

några av länets i praktiska värv mest förfarna och skickliga män. Att länsstyrelsen

skulle behöva anförtro sådant uppdrag t. ex. åt någon yngre tjänsteman

utan tillräckliga förutsättningar synes ej vara att befara. Då det för en

rätt tillämpning av den nu ifrågasatta lagstiftningen är av synnerlig vikt, att

ordförandeplatsen blir väl besatt, har kommittén ansett lämpligt att i själva

förslaget införa en erinran om de egenskaper en person bör innehava för att

kunna kallas till densamma. Att vad sålunda stadgas om ordföranden bör

tillämpas även i fråga om suppleanten torde vara tydligt. Under den föreslagna

tjänstgöringstiden av tre år, som sannolikt ofta komme att förlängas

genom nytt val, kan dessutom ordföranden, åtminstone i större län, antagas

förvärva en ganska omfattande erfarenhet, som skulle bliva till stort gagn

för nämndernas arbete. En annan fördel är, att likformighet såväl i själva

förfarandet som i grunderna för uppskattningen säkerligen skulle i hög grad

befrämjas genom den gemensamme ordföranden.

Genom förslaget, att nämndernas ledamöter skola utses inom en särskild

krets av valbara personer, har kommittén sökt att bereda en viss stadga åt

sammansättningen av nämnderna även till den del, som skall väljas för varje

expropriation. Det torde kunna förutsättas, att endast pålitliga och dugliga

personer skola kallas till medlemskap i denna krets, och i den mån de få

deltaga i nämnder, förvärva de härigenom ökad erfarenhet och insikt. Man

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

får sålunda större trygghet än nu, att även nämndernas ledamöter äro vuxna

sitt uppdrag. Då partens val ej längre blir fritt, finnas dessutom ej samma

möjlighet som hittills, att han skall utse någon, som på grund av sitt förhållande

till parten tager till uteslutande uppgift att befordra dennes intressen.

Redan det, att jämväl de av part utsedda ledamöterna erhållit sin valbarhet

såsom ett offentligt uppdrag, måste för övrigt innebära en maning för dem

att anse sig ej såsom blott representanter för parten utan framför allt såsom

det allmännas förtroendemän.

De föreslagna reglerna om utseende av valbara personer gå ut från att,

liksom parternas befogenhet vid val av ledamöter i nämnden skall vara lika,

även sammansättningen av de valbaras krets skall i lika grad bestämmas av

å ena sidan offentlig myndighet såsom representant för det allmänna intresset

och å andra sidan valkorporationer ägnade att företräda dem, som mest äro

utsatta för expropriation. De valbara skola därför utses till hälften av K. B.

samt till hälften av landstinget och stadsfullmäktige i sådana städer, som

ej deltaga i landsting. Av dessa valkorporationer torde landstinget vara den,

om vars fulla lämplighet för uppdraget man mest kan hysa tvekan, särskilt

om man anser sig äga anledning förmoda, att landstingen framdeles mera

än hittills skola sammansättas ur politiska synpunkter. Någon lämpligare

valkorporation för ifrågavarande ändamål synes dock icke vara att tillgå.

Vid bestämmande av de till ledamöter i nämnder valbara bör tillses, att

olika verksamhetsgrenar bliva företrädda och att tillgång sålunda beredes

till de olika slag av insikter och erfarenhet, som kunna antagas bliva behövliga

vid expropriationer inom länet. Hänsyn härtill torde komma att tagas,

utan att någon allmän föreskrift därom behöver meddelas, och särskilt synes

man kunna förvänta, att K. B. vid sitt val -— som därför också är förlagt

sist — skall draga försorg om, att de valbaras krets såsom helhet får en

mångsidig och i övrigt tillfredsställande sammansättning. Stadgande om

visst minsta antal representanter har i förslaget upptagits endast för jordbruksnäringen,

som mest beröres av expropriationer.

Att uppgift ej får lämnas om meningsskiljaktighet, som förekommit inom

nämnden, eller om skälen för nämndens beslut kan vara förenat med såväl

olägenheter som fördelar. I förslaget har emellertid bibehållits den bestämmelse

i detta ämne, som finnes i 18 § expropriationsförordningen.

Den i 20 § av gällande expropriationsförordning angivna ståndpunkt, att

vad nämnden beslutat skall lända till efterrättelse och ändring i nämndens

beslut ej någonstädes får sökas, har bibehållits i förslaget även i det avseendet,

att rätt att begära förnyad prövning av samma fråga genom annan nämnd

endast undantagsvis medgivits. Förslaget känner alltså icke någon befogenhet

för part att från en nämnd vädja till en annan såsom högre instans. Redan

lagkommittén framhöll, att dylik befogenhet sannolikt icke skulle medföra

någon väsentligt ökad säkerhet för värderingens rättvisa. Av större betydelse

vore väl den jämnhet i uppskattningen, som kunde vinnas därigenom att

olika nämnders beslut finge underställas en gemensam högre nämnd. Kommittén

hyser emellertid förhoppning, att en utveckling i denna riktning skall

i hög grad befrämjas genom den föreslagna ändrade sammansättningen av

nämnderna och särskilt därigenom att ordföranden blir gemensam för alla

nämnder inom varje län. Behovet av en övernämnd, vilket även hittills icke

torde hava gjort sig känt i någon större omfattning, synes alltså förminskas,

om berörda förändringar genomföras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

9

I del IV av jordkommissionens betänkanden, betitlad »Om bildande av

nya jordbruk m. m.» (SOU 1922: 47), framfördes i det av kommissionens

ordförande avfattade och av två ledamöter i huvudsak biträdda förslaget I,

som bl. a. innehöll lagförslag avseende tvångsavlösning (expropriation) för

allmän nybyggesverksamhet i riket, kritik mot expropriationsnämndemas

sammansättning, varjämte frågan om överklagbarhet av sådana nämnders

beslut upptogs till diskussion. Därvid anfördes i förstnämnda hänseende:

I 1917 års expropriationslag ville man åtminstone formellt giva expropriationsnämnden

en något mera oväldig karaktär än tidigare. Detta kan dock

knappast sägas hava ägt rum i någon påtaglig och genomgripande grad. Den

korporation, ur vilken ledamöterna skola utses, behärskas enligt lagens föreskrift

av länsstyrelsen och jordägareintresset. Parterna skola fortfarande hava

representanter även i själva nämnden. Möjlighet för representation för ortskännedomen,

som i förevarande fall är särdeles behövlig, kan icke heller

med visshet påräknas.

I senare hänseendet uttalades, i samband med att för tvångsavlösning för

det särskilda ändamål, förslaget ville tillgodose, föreslogs inrättande av avlösningsnämnder,

följande:

En fråga är, huruvida det överhuvud taget är en tillfredsställande ordning

att låta ersättningen bero vid nämndens beslut. En sådan enväldig befogenhet

kan lätt leda till missbruk, under det att möjlighet till en klagan ibland

kan göra en nämnd mera betänksam. Anledningen, varför uti den allmänna

expropriationslagen talan mot nämndens beslut i ersättningsfrågan ej tilllåtits,

ligger förmodligen däri, att ärendena äro av den brådskande natur,

att de ej få uppehållas genom något processande. Ett annat icke mindre

viktigt skäl har nog varit, att någon instans ej kan utfinnas, som utan syn

på stället kan antagas sitta inne med kompetens att^ bättre bedöma ersättningsfrågan

än den instans, som utvalts för ändamålet och hållit förrättning

ute på marken. Detta gäller lika mycket eller rättare i än högre grad

om en social expropriationsnämnds utslag.

Vill man åter tillstädja talan emot nämndens beslut i ersättningsfrågan,

finnes ingen annan utväg än att låta ärendet fullföljas till regeringen eller,

på sätt ensittarlagen föreskriver, till ägodelningsrätten och därifrån till högsta

domstolen.----

Det kan dock knappast betecknas såsom försvarligt att, sedan lagen sökt

i första instans anförtro besluten åt en särskild sakkunnig myndighet, över

denna sättas som domare instanser, vilka inrättats för andra ändamål utan

hänsyn till någon sakkunskap för ifrågavarande avgöranden samt till på

köpet skola giva ett utslag, grundat på papper, i en lämplighetsfråga. Någon

ny syn kan ur kostnadens och tidsutdräktens synpunkt ej komma i

fråga och någon garanti för större skälighet i bedömandet vid denna syn

än vid den förra gives för övrigt icke.

Av dessa skäl har även förevarande förslag stannat vid att, såsom i allmänna

expropriationslagen stadgats, någon talan ej må fullföljas emot avlösningsnämnds

beslut i ersättningsfrågan. Det överensstämmer med den

allmänna expropriationslagens grundsats. Det förenklar, påskyndar och förbilligar

proceduren. Det synes ock vara det enda möjliga, då någon högre

kompetens i detta fall ej kan tillerkännas regeringen eller ägodelningsrätten

eller ens högsta domstolen.

Fullt tillfredsställande är som sagt denna utväg i detta fall lika litet som

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr .5 6. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

i allmänna expropriationslagen. Man må dock erinra sig, att en expropriationslagstiftning

icke betyder en oavlåtlig tillämpning av densamma. I de

flesta fall träffas sannolikt frivilliga uppgörelser. Tillvaron av själva lagen

bör i detta såsom i andra liknande händelser föranleda därtill.

I en vid 1931 års riksdag väckt motion, 1:237, hemställde herrar Lindhagen

och Fredrik Ström om revision av den allmänna expropriationslagen.

I ett i motionen åberopat därvid fogat särskilt yttrande av herr Lindhagen

anförde denne:

För min del vill jag dock redan nu framhålla, att revisionen av expropriationslagstiftningen

i nämnda syfte måste i första hand inrikta sig på dels ingående

bestämmelser om expropriationsersättningens belopp och dels en omläggning

av expropriationsnämndemas sammansättning och befogenhet. I

fråga om nämndernas befogenhet bör, synes mig, beredas tillfälle till överklagande

av deras beslut om ersättningens belopp. Nämndernas nuvarande

envälde bidrager ock till att göra dem mera benägna för självrådighet. Det

finnes ingen rimlig anledning, varför det viktigaste momentet i expropriationsförfarandet

icke skulle få överklagas liksom de flesta andra beslut av

underordnade domstolar och myndigheter. Därmed sammanhänger nödvändigheten

att borttaga det stadgade hemlighållandet av nämndernas motiv

och beslut samt införandet av reservationsrätt till det offentliga protokollet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27 föreslog första lagutskottet

icke någon hemställan till Kungl. Maj :t i anledning av motionärernas yrkanden.

I en vid 1938 års riksdag väckt motion, II: 282, av herr Senander m. fl.

förordades bl. a. en offentlig kontroll över expropriationsnämndemas ledamöter,

vilken skulle möjliggöras därigenom, att man i nämndernas protokoll

noggrant angåve, huru var och en röstat och vilka skäl som därvid varit

avgörande för honom.

Andra lagutskottet fann i utlåtande över motionen, nr 41, icke tillräckliga

skäl för riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om åtgärd i bl. a. ifrågavarande

hänseende. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd. Häremot anförde herrar Hage, Olovson och

Hermansson reservation med yrkande, att riksdagen i anledning av motionen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa utredning rörande i vad mån tillgången av byggnadstomter för

bostadsändamål bättre skulle kunna säkerställas och fortsatt oskälig stegring

av tomtpriserna i städer och andra tättbebyggda samhällen skulle kunna

förhindras antingen genom ändring av expropriationslagen eller på annat

sätt samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, under det alt andra

kammaren biföll reservationen. Frågan hade sålunda förfallit.

I det av stadsplaneutredningen 1942 framlagda betänkandet III med förslag

till byggnadslag m. m. (SOU 1945: 15) påtalades bristfälligheter i ex
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

11

propriationsförfarandet. Utredningen fann därför en allmän översyn av expropriationslagen

i angivna hänseenden påkallad. Direktiven till markutredningen,

som härefter tillkallats enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni

1946, innehålla härutinnan:

Mot bestämmelserna i den gällande expropriationslagen finnes anledning

till erinran även i andra hänseenden. Förfarandet vid markvärderingen är,

frånsett att ersättningsbeloppen ofta bli för höga, icke tillfredsställande. Värderingen

verkställes av expropriationsnämnd. Vid markvärderingen uppkomma

ej sällan, särskilt då det gäller bebyggd mark eller mark som avses för

bebyggelse, invecklade spörsmål rörande principerna för markvärderingen.

Garantier saknas för att dylika principfrågor bli tillräckligt beaktade och ordentligt

utredda, särskilt emedan expropriationsnämndema ej äro skyldiga

att motivera sina beslut. Enär nämndernas beslut ej få överklagas, kunna

avgörandena därjämte bli i hög grad olika, beroende på vilken nämnd som

får ärendet om hand. Detta är icke lämpligt. Genom att helt eller delvis anförtro

värderingsfrågorna åt domstol — närmast kommer härvid ägodelningsrätt

i fråga — skulle en förbättring ur nu nämnda synpunkter ernås.

Andra utvägar äro ock möjliga, t. ex. inrättandet av en särskild överinstans

över expropriationsnämndema, eventuellt med endast rådgivande funktioner.

Efter vad som underhand inhämtats från utredningen är denna för närvarande

sysselsatt med utarbetande av betänkande avseende bl. a. de i motionen

berörda frågorna.

Den i förevarande motion begärda översynen av expropriationslagen pågår,

enligt vad utskottet erfarit, för närvarande inom markutredningen, därvid

de i motionen framförda spörsmålen torde bliva föremål för övervägande.

På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid ärendets behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Norman*, Linder, Wistrand*, Forslund,

Löfvander, Hage, Björkman* och fröken Osvald*;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Hermansson, Holm, Hedlund

i Rådom*, Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo*, Andersson i Gisselås

och Lundberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.