Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928

1947-03-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1947:9, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr

25A) om arbetsdomstol.

Genom en den 31 januari 1947 dagtecknad proposition, nr 45, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 10 §§ lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande och sex ledamöter.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i

arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två

år i sänder, två efter förslag av

svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd

och två efter förslag av

landsorganisationen i Sverige. För

vardera sidan förordnas enligt samma

regler fyra ersättare.

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 9

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande och sju ledamöter, av

dem en särskild ledamot för tjänstemannamål.

4 §■

Övriga ledamöter, vilka skola vara

i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två

år i sänder, två ledamöter efter förslag

av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, två ledamöter

efter förslag av landsorganisationen

i Sverige och den särskilde

ledamoten efter förslag av tjänstemännens

centralorganisation. Sistnämnde

ledamot skall inträda på arbetarsidan

i stället för en av de efter

saml. 2 and. Nr 9—11.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

(Nuvarande lydelse:)

Förslag skall för att vinna avseende

upptaga minst dubbelt så många

personer som de, vilka skola förordnas

för den sidan. Har d någondera

sidan vederbörligt förslag icke avgivits,

förordnar Konungen ändå ledamöter

och ersättare för den sidan.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med

ordförande och fyra ledamöter. Av

ledamöter, som avses i 4 §, skola lika

många närvara för vardera sidan.

(Föreslagen lydelse:)

landsorganisationens förslag utsedda

ledamöterna vid handläggning av

mål, däri tjänstemannaförening, som

icke är ansluten till landsorganisationen,

eller medlem i sådan förening

är part å nämnda sida, såframt

icke jämväl till landsorganisationen

ansluten förening eller medlem i sådan

förening är part å arbetarsidan

och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda

part.

För vardera sidan förordnas enligt

samma regler dubbelt så många ersättare

som antalet ledamöter.

Förslag d ledamöter och ersättare

skall för att vinna avseende upptaga

minst dubbelt så många personer

som de, vilka skola utses med ledning

av förslaget. Har vederbörligt förslag

icke avgivits, förordnar Konungen

ändå ledamöter och ersättare som

här avses.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med

ordförande och fyra ledamöter. Av

ledamöter, som avses i 4 §, skola lika

många närvara för vardera sidan.

Mål, däri särskild ledamot skall inträda,

må ej handläggas utan att

denne ledamot eller ersättare för honom

år närvarande med mindre fall

som i 7 § sägs föreligger.

Besiktning å------för arbetarsidan.

Ledamot, som------i domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1947.

Förslag å särskild ledamot och ersättare

för honom skall dock första

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

3

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

gången avgivas före nämnda dag.

Särskild ledamot och ersättare för

honom skola med ledning av detta

förslag förordnas endast för tiden till

och med 1948 års utgång.

Har mål före nya lagens ikraftträdande

handlagts enligt då gällande

bestämmelser, må dom däri givas

efter sagda tidpunkt utan hinder av

att enligt nya lagen särskild ledamot

skolat deltaga i avgörandet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för lagförslaget, får utskottet, i

den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt 2 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol skall domstolen

bestå av ordförande och sex ledamöter. I 3 § föreskrives, att ordföranden

och två ledamöter skola förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.

Ordföranden och en av ledamöterna, vilken skall förordnas att vara

vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den

andre ledamoten skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden

och därmed förbundna avtalsfrågor. För vardera ledamoten skall

Konungen förordna två ersättare, som uppfylla de för ledamoten stadgade

behörighetsvillkoren.

Beträffande arbetsdomstolens övriga fyra ledamöter föreskrives i 4 §,

att de skola förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag

av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag

av landsorganisationen. För vardera sidan skola enligt samma regler förordnas

fyra ersättare. Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst

dubbelt så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Enligt 10 § är arbetsdomstolen domför med ordförande och fyra ledamöter.

Av ledamöter, som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera

sidan.

Slutligen må nämnas, att, om ledamot vid något rättegångstillfälle skulle

utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra och ersättare ej kan

tillkallas, ordföranden enligt 7 § äger kalla annan lämplig person i stället.

Några särskilda bestämmelser om arbetsdomstolens arbetssätt finnas ej

meddelade. Vid domstolens sammanträden tjänstgöra de ordinarie ledamöterna

i den mån de ej på grund av förfall äro förhindrade att närvara. Vid

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9,

förfall för ordinarie ledamot inkallas ersättare i den ordning de blivit utsedda

oberoende av arten eller beskaffenheten av det eller de mål som handläggas.

Sedan frågan om arbetsdomstolens sammansättning fått förnyad aktualitet

i samband med 1936 års lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt,

väcktes vid 1938 års riksdag inom båda kamrarna motioner (I: 110 och

11:202) med hemställan, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om

utredning rörande lämpligheten av och sättet att bereda representation åt

de privatanställda i arbetsdomstolen jämte därmed sammanhängande spörsmål

samt om de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. 1 enlighet

med utskottets hemställan i över motionerna avgivet utlåtande (nr 29) anhöll

riksdagen i skrivelse (nr 166) till Kungl. Maj:t, att Kungl. \laj:t ville

låta verkställa en översyn av bestämmelserna rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets

och försäkringsrådets sammansättning samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning av väckta motioner anhöll vidare 1943 års riksdag i skrivelse

(nr 126), att nämnda översyn snarast måtte fullföljas.

Sedan med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 numera

generaldirektören John Nordin tillkallats att såsom sakkunnig inom socialdepartementet

verkställa en dylik översyn, har den sakkunnige med skrivelse

den 30 augusti 1946 avlämnat ett av motiv åtföljt förslag till ändringar

i lagen om arbetsdomstol m. fl. lagar, avseende ändrade regler om utseende

av sådana ledamöter och suppleanter i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet,

vilka företräda arbetstagarna. Den sakkunniges förslag innebär

i huvudsak, att i de lagar, som reglera spörsmålet, skola införas ensartade

regler i delta hänseende, innebärande att förslag till representanter

skall avgivas, å arbetsgivarsidan av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd och å arbetstagarsidan av dels landsorganisationen i Sverige

och dels tjänstemännens centralorganisation. 1 vidare mån skall enligt förslaget

frågan om tjänstemännens representation icke regleras i lagtexterna.

I fråga om behovet av en tjänstemannarepresentation i arbetsdomstolen

har den sakkunnige anfört bland annat följande.

Tjänstemännen utgöra icke någon enhetlig eller skarpt avgränsad grupp

bland arbetstagarna. Tvärtom återfinnas bland tjänstemännen arbetstagare,

som både i fråga om social miljö, utbildning och arbetsförhållanden skilja

sig avsevärt från varandra, alltifrån arbetsledare i relativt hög ställning till

befattningshavare, som stå kroppsarbetarna ganska nära. Det skulle med

hänsyn härtill kunna göras gällande, att tjänstemännen icke i lika hög grad

som kroppsarbetarna representera en särskild miljö, där det föreligger tämligen

likartade åskådningar och tänkesätt rörande förhållandena på arbetsmarknaden.

Även om detta till en viss grad är sant, torde det dock icke

kunna förnekas, att tjänstemännen företräda en, låt vara till sin omfattning

relativt obestämbar miljö, där det möter problem och frågeställningar av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottris utlutande nr 9.

5

annan natur än inom kroppsarbetarnas skikt. Det torde därför vara av

värde för arbetsdomstolen att genom i domstolen insatta tjänstemannarepresentanter

erhålla del av den sakkunskap rörande förhållandena mellan

tjänstemän och arbetsgivare, som sådana representanter besitta.

Den obestridliga auktoritet, som arbetsdomstolen tillvunnit sig, vilar i icke

oväsentlig grad därpå, att representanter för arbetsgivare och arbetstagare

äga säte och stämma i domstolen. Ur synpunkten av förtroendet för domstolens

avgöranden är det av betydelse, att partsrepresentationen icke så till

vida är ensidig, att på endera arbetsgivar- eller arbetstagarsidan stora grupper

äro uteslutna från representation. Under de första åren efter arbetsdomstolens

tillkomst saknade det egentlig betydelse, att bland arbetstagarna endast

kroppsarbetarna voro företrädda i domstolen, då dess avgöranden nästan

uteslutande berörde sistnämnda arbetstagarkategori. Så småningom har

emellertid en förskjutning i läget inträtt, i det arbetsdomstolens verksamhet

direkt eller indirekt fått allt större intresse för tjänstemännen. I samma mån

som detta skett har av naturliga skäl inom tjänstemannakretsar utbildats

den uppfattningen, att även tjänstemännen borde vara företrädda inom domstolen.

Att det ur auktoritetssynpunkt torde vara av värde för domstolen,

att dess avgöranden bli så att säga fast förankrade även inom tjänstemannagruppen

är helt naturligt. Det nu sagda är icke så att förstå, att domstolens

avgöranden för närvarande skulle mottagas med misstro bland tjänstemännen,

utan innebär, att det icke är orimligt om inom en stor grupp av arbetstagare,

tjänstemännen, som icke äro företrädda i domstolen, skulle insmyga

sig en känsla av »utestängdhet» och av »orättvisa» i ett system, där tjänstemannaförhållanden

bedömas icke av representanter för tjänstemännen

själva utan av företrädare för andra arbetstagargrupper. Man kan i detta

sammanhang icke heller bortse från att tjänstemän och kroppsarbetare i

vissa avseenden stå i intressemotsättning i förhållande till varandra. Det låter

sig visserligen säga att partsrepresentanterna i domstolen äro domare, som

ha att, så vitt i mänsklig makt står, följa den objektiva rätten; ingen som

helst anledning finnes för övrigt till antagandet, att så icke hittills skett. Man

får emellertid ej förbise från att när det är fråga om auktoritet och förtroende

man har att göra med ovägbara psykologiska faktorer, till vilka all

rimlig hänsyn bör tagas.

Den sakkunnige har härefter anfört, att även om. i enlighet med det anförda,

principiella skäl talade för att tjänstemännen bleve representerade i

arbetsdomstolen, å andra sidan betänkligheter kunde resas mot en sådan

anordning. Under åren 1943—45 hade arbetsdomstolen avgjort respektive

117, 104 och 103 mål, men endast i respektive 4, 3 och 2 av dessa mål hade

tvisten helt eller delvis gällt arbetstagare, som kunde karakteriseras som

tjänstemän i vidsträckt bemärkelse. Det kunde på grund härav ifrågasättas,

huruvida det för tjänstemännens del 1''örelåge något verkligt praktiskt behov

av representation i domstolen. Från tjänstemannahåll hade emellertid anförts,

att ett av skälen till det ringa antalet mål vore alt tjänstemannaorganisationerna

i viss utsträckning medvetet undvikit att anlita arbetsdomstolen.

En ökad anslutning till nämnda organisationer och en fortskridande reglering

av arbetsförhållandena genom kollektivavtal torde dock medföra, att

ett större antal tvister koinnie alt b,''inskjutas till domstolen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

Sammanfattningsvis har den sakkunnige anfört, att övervägande skäl

talade för att tjänstemännen på ett eller annat sätt bleve företrädda i arbetsdomstolen.

Enligt vad utskottet inhämtat avgjorde arbetsdomstolen 1946 endast ett

mål, som hade avseende å tjänsteman, varjämte under detta år inkommo

ytterligare två dylika mål, vilka komma att handläggas vid domstolen innevarande

år.

över förslaget ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, arbetsrådet, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.

Den sakkunniges förslag har i allt väsentligt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen och

tjänstemännens centralorganisation ävensom av riksförsäkringsanstalten.

I fråga om arbetsdomstolens sammansättning har arbetsdomstolens ordförande

ifrågasatt, huruvida förslaget för närvarande borde genomföras; för

den händelse så ansåges böra ske kunde emellertid förslaget i stort sett godtagas.

Däremot har landsorganisationen i Sverige funnit sig icke kunna tillstyrka

den sakkunniges förslag i denna del utan förordat en lösning av frågan

om tjänstemännens representation i arbetsdomstolen efter andra linjer.

Vid remiss av ett i ämnet upprättat lagförslag till lagrådet erinrade föredraganden,

statsrådet Mossberg, inledningsvis om att avsikten med partsrepresentationen

i arbetsdomstolen varit att bereda den dömande myndigheten

kännedom om de åskådningar och den rättsuppfattning, som hos parterna

å ömse sidor kunde vara för handen beträffande deras inbördes förhållanden.

Del förtroende för domstolen, som en sådan anordning vore

ägnad atl bibringa de eventuella parterna, förmenades vidare komma att

vinna i styrka, därest dessa tillika finge öva inflytande på valet av de personer

vilka skulle utgöra lekmannaelementet i domstolen. De förhoppningar

lagstiftaren fäst vid anordningen med partsrepresentanter i arbetsdomstolen

torde få sägas ha infriats. Det lärer icke råda tvivel om att det för utvecklingen

av rättspraxis på förevarande områden varit utomordentligt värdefullt,

att representanter för arbetsmarknadens båda läger haft medinflytande

på avgörandena. Partsrepresentationen har vidare bidragit till att arbetsdomstolen

vunnit förtroende för sina avgöranden i en omfattning, som måhända

icke varit möjlig, därest partsrepresentationen saknats. Härutinnan

må erinras att arbetsdomstolens verksamhet avsett tillämpningen av lagar,

som tillkommit under starka meningsbrytningar.

Beträffande behovet av och formen för en särskild tjänstemannarepresentation

i arbetsdomstolen har föredraganden anfört följande:

Det kan vid ett ytligt betraktande synas, som om utvecklingen i fråga om

utseende av partsrepresentanter i organ såsom arbetsdomstolen, arbetsrådet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

7

och försäkringsrådet, vilken gått i den riktningen att de stora huvudorganisationerna

å ömse sidor blivit ensamberättigade förslagsställare, borde leda

till att någon särrepresentation för tjänstemännen icke vore påkallad. Landsorganisationen

omfattar numera betydligt över en miljon medlemmar, medan

antalet i tjänstemännens centralorganisation organiserade arbetstagare

endast uppgår till omkring 200 000. De skäl, som i tidigare sammanhang

åberopats till stöd för att begränsa förslagsrätten till landsorganisationen,

torde emellertid delvis sakna tillämpning vid bedömande av frågan om särrepresentation

för tjänstemännen. Såsom den sakkunnige anfört och i yttrandena

understrukits kan man icke utan vidare utgå från att tjänstemännens

ställning såsom arbetstagare medför en med kroppsarbetarnas identisk

inställning till avtals- och anställningsförhållanden över huvud. Visserligen

torde, såsom landsorganisationen anfört, denna synpunkt icke böra

överbetonas, och landsorganisationens uttalande, att utgången i de tjänstemannamål

arbetsdomstolen hittills haft att handlägga sannolikt icke skulle

ha påverkats av om tjänstemännen varit representerade på arbetstagarsidan,

synes ha fog för sig. Icke desto mindre är den angivna synpunkten värd

beaktande, bland annat med hänsyn därtill att kollektivavtalsväsendet är i

stark tillväxt på tjänstemannaområdet, varför det kan förväntas, att ett ökat

antal tjänstemannamål framdeles komma att hänskjutas till arbetsdomstolens

avgörande. Behovet av att inom domstolen ha tillgång till specialkännedom

om tjänstemannauppfattningen i avtals- och arbetsfrågor kan därigenom

bliva mera märkbart, särskilt i den mån kollektivavtal slutas beträffande

grupper av arbetstagare, vilkas förhållanden mera påtagligt avvika från de

egentliga kroppsarbetarnas. Härtill kommer att tjänstemännens huvudorganisation

numera vuxit sig så stark, att den i viss mån kommit att jämsides

med landsorganisationen framstå såsom företrädare för landets organiserade

löntagare. Med beaktande härav måste det, såsom arbetsdomstolens ordförande

anmärkt, från tjänstemännens synpunkt framstå såsom ett ganska

oegentligt förhållande, att de representanter för arbetstagarna, som skola

vara med om avgörandena i arbetsdomstolen av mål rörande tjänstemäns

arbets- och avtalsförhållanden, äro utsedda såsom företrädare för en helt

annan grupp av arbetstagare.

I de yttranden, som avgivits över den sakkunniges förslag, har allmänt

erkänts att från principiell synpunkt någon erinran ej kunde göras mot att

tjänstemännen bereddes representation i arbetsdomstolen. De betänkligheter,

som anförts, hänföra sig i stället till det förhållandet att antalet av

arbetsdomstolen handlagda tjänstemannamål hittills varit synnerligen obetydligt.

Arbetsdomstolens ordförande har med hänsyn härtill ifrågasatt

huruvida icke hela frågan kunde få vila till dess den genom att antalet

tjänstemannamål väsentligen ökat finge större verklig aktualitet. Då emellertid,

såsom nyss nämnts, en tydlig ökning av kolleklivavtalssystemet kan

konstateras för de privatanställdas del, synes det knappast berättigat att,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

om skäl för en tjänstemannarepresentation i arbetsdomstolen eljest anses

föreligga, uppskjuta genomförandet därav på grund av den hittillsvarande

ringa omfattningen av sådana mål. Erinras må också, att arbetsdomstolens

domar ofta ha stor principiell räckvidd och att fördenskull tjänstemännens

speciella synpunkter böra ha tillfälle att göra sig hörda inom domstolen.

På grund av det anförda finner jag det rimligt att tjänstemännens krav på

representation i arbetsdomstolen tillmötesgås. Det för närvarande ringa antalet

tjänstemannamål medför emellertid att det möter praktiska svårigheter

att genomföra en dylik medrepresentation för tjänstemännen. Den sakkunnige

har diskuterat olika utvägar i detta hänseende. På anförda skäl har han

stannat för att föreslå en ordning av i huvudsak den innebörd, att tjänstemännens

centralorganisation jämställes med landsorganisationen i fråga om

rätten att avge förslag till domstolsledamöter å arbetstagarsidan, att Kungl.

Maj:t förutsättes skola utse åtminstone en ersättare inom det av tjänstemännens

centralorganisation avgivna förslaget samt att sådan representant

placeras i första eller andra rummet bland ersättarna, varigenom han skulle

komma att tjänstgöra i erforderlig utsträckning för att erhålla nödig rutin

och erfarenhet som ledamot av domstolen. I förslaget förutsättes vidare att

tjänstemannarepresentant alltid skall deltaga vid handläggning av tjänstemannamål.

Den ledande synpunkten vid utformningen av detta förslag har varit omsorgen

att säkerställa att tjänstemannarepresentanten får tillfälle att tjänstgöra

i arbetsdomstolen i så stor utsträckning, att han kan förvärva ingående

erfarenhet av domstolens praxis och arbetssätt. Arbetsdomstolens ordförande

har såsom en särskild förtjänst hos förslaget framhållit, att man undveke

en specialrepresentation enkom för tjänstemännen; därest tjänstemannarepresentant

skulle inträda endast i mål om tjänstemannaförhållanden,

skulle det lätt kunna inträffa, att tjänstemannarepresentanten betraktade

sig såsom företrädare för ett specialintresse och aldrig komme

att växa in i sin ställning som domare på det sätt som de nuvarande partsrepresentanterna

i hög grad visat sig göra. Å andra sidan har landsorganisationen

motsatt sig tanken att av tjänstemännens centralorganisation

föreslagen representant skulle deltaga även i handläggningen av mål som

rörde kroppsarbetare. Enligt landsorganisationens mening vore rutinsynpunkten

icke avgörande i denna fråga, då det finge förutsättas att tjänstemannarepresentanten

komme att väljas ur kretsen av i avtalsfrågors handläggning

tränade organisationsfunktionärer med erforderlig insikt i rättspraxis

i kollektivavtalsmål och övriga arbetsdomstolsmål. Tjänstemännens

centralorganisation åter har funnit sistnämnda synpunkt utgöra ett skäl för

att olägenheter icke behövde befaras av att tjänstemannarepresentant i viss

utsträckning komme att döma även i mål som rörde arbetarorganisationer,

vilket eljest ur vissa synpunkter finge anses mindre lämpligt. Socialstyrelsen

har för sin del funnit konsekvensen kräva, att om tjänstemannarepresentant

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

9

skulle inträda vid handläggningen av tjänstemannamål, sådan representant

icke skulle inkallas i mål, i vilka som arbetarpart deltoge till landsorganisationen

ansluten förening av kroppsarbetare, men att praktiska skäl talade

för att tjänstemannarepresentant som kallades till sammanträde i anledning

av ett till sammanträdet utsatt tjänstemannamål finge tjänstgöra även vid

övriga till samma dag utsatta mål.

Det av den sakkunnige framlagda förslaget står såtillvida i överensstämmelse

med grundtankarna för nuvarande bestämmelser om sättet för utseende

av partsrepresentanter i arbetsdomstolen, att det städse ansetts vara

av vikt, att domstolens sammansättning såvitt möjligt hålles konstant. Några

svårigheter i detta avseende skulle icke uppkomma, därest i enlighet med

en av den sakkunnige antydd utväg, som tjänstemännens centralorganisation

i viss mån förordat, partsrepresentationen utökades att omfatta tre

representanter på vardera sidan, av vilka en skulle representera tjänstemännen.

Av skäl som den sakkunnige anfört bör emellertid denna lösning

av frågan icke väljas. Icke heller kan det ifrågakomma att låta en av de

nuvarande två ordinarie arbetstagarrepresentanterna ersättas av en tjänstemannarepresentant.

Tjänstemännen skulle härigenom bli starkt överrepresenterade

i domstolen på bekostnad av de till antalet mångdubbla kroppsarbetarna.

Av vikt är — och därom synes allmän enighet råda — att tjänstemannarepresentant

får tillfälle deltaga i handläggningen av tjänstemannamål. De

synpunkter, som tala för införandet av en tjänstemannarepresentation bliva

därigenom tillgodosedda, även om tjänstemannarepresentanten icke deltager

i handläggningen av andra mål. Att behov av en sådan vidgad tjänstgöring

för tjänstemannarepresentanten skulle föreligga har motiverats därmed, att

tjänstemannarepresentant eljest icke skulle få tillräcklig erfarenhet och

rutin för att växa in i sin ställning som domare. För min del kan jag icke

finna, att denna rutinsynpunkt bör tillmätas avgörande betydelse. Då

lagen måst lämna möjlighet öppen att ersätta ordinarie partsrepresentant

med ersättare i händelse av förfall eller annat tjänstgöringshinder för den

förre, måste det alltid komma att inträffa, att i ett visst antal mål i domstolen

sitter en representant med mindre rutin och erfarenhet än den ordinarie

partsrepresentant han ersätter. Utvecklingen har visserligen medfört,

att ersättare för de ordinarie partsrepresentanterna inkallas till tjänstgöring

i relativt stor utsträckning, men eftersom ersättarna regelmässigt inkallas i

den ordning de blivit utsedda, måste de ersättare, som icke stå på de främsta

platserna, erhålla mindre vana och erfarenhet än övriga ersättare och

ledamöter.

Till belysning av det anförda vill jag nämna följande. Enligt vad jag inhämtat

hade arbetsdomstolen 47 sammanträdesdagar under år 1945. De ersättare,

som utsetts efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, tjänstgjorde å respektive 12, 11, 4 och 5 av dessa samman
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

trädesdagar. Motsvarande siffror för de ersättare som utsetts efter förslag

av landsorganisationen voro 6, 18, 9 och 7. Härjämte hade arbetsdomstolens

ordförande med stöd av 7 § lagen om arbetsdomstol i vissa fall

tillkallat utomstående ersättare. Å arbetsgivarsidan hade tre dylika ersättare

tjänstgjort å respektive 3, 5 och 2 dagar, medan å arbetarsidan en

sådan ersättare tjänstgjort 4 dagar och två andra var sin dag. De ordinarie

ledamöterna å arbetsgivarsidan hade tjänstgjort respektive 27 och 25 dagar

och å arbetarsidan respektive 25 och 23 dagar.

Av dessa siffror framgår, att det relativt ofta inträffar att i arbetsdomstolen

tjänstgör partsrepresentant, vars erfarenhet ej kan antagas vara avsevärt

mycket större än den som skulle komma att förvärvas av en tjänstemannarepresentant,

som endast deltager i handläggningen av tjänstemannamål.

Därest, såsom tidigare antytts, tjänstemannamålens antal kommer att

stiga, minskas ytterligare betydelsen av rutinsynpunkten. Numera torde

denna icke heller böra tillmätas samma starka vikt som vid domstolens tillkomst

och under dess tidigare verksamhetsår, bland annat med hänsyn därtill

att den som utses till partsrepresentant eller ersättare i arbetsdomstolen

får förutsättas vara redan på förhand väl insatt i arbetsdomstolens praxis.

På grund av det anförda och då en tjänstemannarepresentation i tjänstemannamål

såsom en konsekvens synes kräva, att i andra mål arbetarsidan

representeras av de vanliga ledamöterna å nämnda sida, bör enligt min

mening tjänstemannarepresentant i arbetsdomstolen deltaga endast i behandlingen

av tjänstemannamål. Jag vill härvid anmärka att några hinder

icke torde föreligga att bereda tjänstemannarepresentant möjlighet att även

i andra mål övervara domstolens handläggning och överläggningar. Enligt

nya rättegångsbalken, som skall träda i kraft den 1 januari 1948, må domstol,

när särskilda skäl föreligga, medgiva utomstående att övervara domstolens

överläggning till dom. Detta stadgande — som i huvudsak torde

innebära ett lagfästande av vad för närvarande förekommer i fråga om personer,

som för sin utbildning tjänstgöra vid domstolen — torde komma att

äga motsvarande tillämpning i fråga om arbetsdomstolen. I viss anslutning

till socialstyrelsens yttrande vill jag framhålla det lämpliga i att tjänstemannarepresentanten

på sätt nu sagts får övervara samtliga mål, som handläggas

å dag, då tjänstemannamål förekommer till handläggning.

Med den av mig nu förordade lösningen av frågan om representation för

tjänstemännen i arbetsdomstolen måste uttrycklig bestämmelse meddelas

om i vilka mål tjänstemannarepresentant skall inträda. Därvid torde i enlighet

med vad i yttrandena föreslagits begreppet tjänstemannamål böra definieras

med utgångspunkt från organisationsförhållandena. Såsom tjänstemannamål

böra alltså räknas mål, i vilka såsom part uppträder någon till

tjänstemännens centralorganisation ansluten förening, men däremot icke sådana

mål, i vilka tjänstemannaförening som är ansluten till landsorganisationen

står såsom part. Vad angår sådana mål som beröra tjänstemanna
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

11

organisationer, vilka icke äro anslutna till vare sig tjänstemännens centralorganisation

eller landsorganisationen, har centralorganisationen förordat

att tjänstemannarepresentant skulle inkallas, om medlemmarna i vederbörande

organisation från principiell synpunkt hade anknytning till centralorganisationens

verksamhetsområde, därvid det skulle ankomma på arbetsdomstolens

ordförande att avgöra huruvida så vore fallet. Den sistnämnde

har i sitt yttrande förklarat sig finna en dylik diskretionär prövningsrätt för

ordföranden olämplig. I likhet med landsorganisationen och socialstyrelsen

har han ansett att tjänstemannarepresentant i nu ifrågavarande fall alltid

borde vara närvarande i domstolen. Till denna åsikt ansluter jag mig. För

den händelse i något mål skulle inträffa, att såväl till landsorganisationen

ansluten förening som förening, ansluten till tjänstemännens centralorganisation,

eller annan tjänstemannaförening uppträda såsom parter, synes det

dock ofrånkomligt med en diskretionär prövning från ordförandens sida

huruvida tjänstemannarepresentant skall inkallas eller icke. Frågan torde

därvid böra lösas så att tjänstemannarepresentant skall inträda vid handläggning

av mål, däri tjänstemannaförening, som icke är ansluten till landsorganisationen,

eller medlem i sådan förening är part å arbetarsidan, såframt

icke jämväl till landsorganisationen ansluten förening eller medlem

i sådan förening är part å nämnda sida och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda

part.

Då i enlighet med det anförda tjänstemannarepresentant obligatoriskt skall

inträda i vissa mål, synes tjänstemannarepresentanten icke böra erhålla

ställning såsom ersättare. I likhet med vad som gäller i fråga om arbetsrådets

sammansättning vid handläggning av mål enligt de speciella arbetstidslagarna

synes tjänstemannarepresentanten böra erhålla ställningen av

särskild ledamot för vissa mål. Såsom en konsekvens härav torde i 2 § lagen

om arbetsdomstol böra införas föreskrift att arbetsdomstolen skall bestå av,

förutom ordförande, sex ordinarie ledamöter och en särskild ledamot för

tjänstemannamål. Härav betingas en formell jämkning av 3 §. I 4 § torde

böra införas föreskrift att den särskilde ledamoten skall utses efter förslag

av tjänstemännens centralorganisation ävensom bestämmelse om alt denne

ledamot skall inträda i stället för en av de ordinarie ledamöterna å arbetarsidan

vid handläggning av sådana mål, som enligt vad jag tidigare anfört

skola anses såsom tjänstemannamål. 1 anslutning härtill torde i 10 § böra

upptagas uttrycklig föreskrift, att tjänstemannarepresentant alltid skall —

därest ej fall som i 7 § sägs föreligger — deltaga i handläggningen av tjänstemannamål.

Om endast en partsrepresentant å vardera sidan är närvarande,

skall alltså i tjänstemannamål å arbetarsidan deltaga tjänstemannarepresentant.

Beträffande ersättare för den särskilde ledamoten torde, i överensstämmelse

med lagens uppbyggnad i övrigt, böra föreskrivas att två ersättare

skola utses. Detta resultat vinnes, om i 4 § införes föreskrift, att för var
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

Utskottet.

derå sidan dubbelt så många ersättare skola utses som antalet ledamöter.

Rörande innehållet av förslag till partsrepresentanter torde, med beaktande

av vad i ett yttrande anmärkts, böra stadgas att förslag skall upptaga dubbelt

så många personer, som skola utses med ledning av förslaget. Förslag

från tjänstemännens centralorganisation behöver alltså endast upptaga

(2 + 4) 6 namn för att vara i behörig ordning uppgjort.

De nya bestämmelserna om arbetsdomstolens sammansättning synas böra

träda i kraft den 1 juli 1947. Förslag å särskild ledamot och ersättare för

honom bör dock avgivas före nämnda dag, så att tjänstemannarepresentanter

kunna utses att fungera så snart lagändringen trätt i kraft. Då

emellertid tjänstemannarepresentanter enligt min mening första gången

böra utses allenast för den tid, som återstår, tills partsrepresentanter i övrigt

ånyo skola utses, eller årsskiftet 1948/49, torde i en särskild övergångsbestämmelse

böra föreskrivas, att tjänstemannarepresentanter första gången

skola utses endast för tiden till och med 1948 års utgång. Har mål före de

nya bestämmelsernas ikraftträdande handlagts utan tjänstemannarepresentant,

ehuru sådan enligt de nya bestämmelserna bort vara närvarande, bör

dom kunna givas utan hinder av att så ej varit fallet.

I sitt yttrande över det remitterade förslaget fann lagrådet det mindre

tillfredsställande, att såsom gemensam beteckning på de enligt hittillsvarande

regler utsedda ledamöterna av arbetsdomstolen upptagits benämningen

ordinarie ledamöter. Även den såsom särskild ledamot betecknade

tjänstemannarepresentanten — för vilken ersättare skulle förordnas enligt

samma grunder som för de övriga ledamöterna — borde nämligen rätteligen

anses såsom ordinarie domstolsledamot, om än med begränsad behörighet.

Lagrådet föreslog i anledning av denna erinran vissa redaktionella

ändringar i lagtexten.

Föredraganden fann sig böra godtaga vad lagrådet förordat och vidtog

därjämte en mindre redaktionell jämkning i lagförslaget.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot det genom propositionen

framlagda lagförslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 4 mars 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

13

Vid ärendets behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand,

Forslund, Löfvander, Hage och Björkman;

från andra kammaren: herrar Hagård, Ryberg, Johnsson i Kastan jegården,

Holm, fru Johansson, herrar Andersson i Eskilstuna, Lundberg och

Andersson i Alfredshem.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:66 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 a1 i texten