Betänkande i anledning av väckta motioner om borttagande av friskillingar och därmed jämförliga avgifter, som utgå vid överlåtelse av fastighet i vissa städer.
1947-05-06 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1947:33, Betänkande i anledning av väckta motioner om borttagande av friskillingar och därmed jämförliga avgifter, som utgå vid överlåtelse av fastighet i vissa städer.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 33.
9
Kr 33.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om borttagande av friskillingar och därmed jämförliga
avgifter, som utgå vid överlåtelse av fastighet i
vissa städer.
(1 :a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, I: 59 av
herr Lindblom m. fl. samt II: 118 av herr Johnsson i Kastanjegården in. fl.,
har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande borttagande av friskillingar och därmed jämförliga avgifter,
som utgå vid överlåtelse av fastighet i vissa städer, samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kan föranleda».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 59.
Enligt 8 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
skall vid överlåtelse av fast egendom genom köp eller byte m. fl. fång överlåtelsehandling,
då den företes för lagfart, förutom i visst undantagsfall, förses
med stämpel. Stämpeln utgår i regel med 1 procent eller om fastigheten
förvärvats av aktiebolag med 2 procent av egendomens värde. Stämpelavgiften
tillfaller statsverket.
Utöver stämpelavgiften erlägges vid fastighetsöverlåtelse expeditionslösen
enligt förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883. För städernas
del tillkommer därjämte en särskild avgift benämnd friskilling. Bestämmelser
härom finnas i 4 § sisinämnda förordning. Detta författningsrum
lyder:
Då i stad, efter beviljad lagfart på grund av köp, byte eller gåva, lagfartsbevis
utfärdas, erlägges, utom stadgad lösen, friskilling med en krona, där
egendomens värde, beräknat på sätt här ovan i fråga om lösen för lagfartsbevis
är stadgat, icke uppgår till ettusen kronor, men, då värdet är högre,
med två kronor. Har före lagfartsbevisets utfärdande egendomen genom något
av nu omförmälda fång övergått till ny ägare och denne därå sökt lagfart,
erlägges friskilling allenast för sista fånget.
I stad, för vilken i fråga om friskilling särskilt förordnande av Kungl.
Maj:t meddelats, lände detta fortfarande till efterrättelse.
I 1821 års expeditionstaxa stadgades, att vid rådstugurätt friskilling skulle
betalas för egendom i stad under 166 Rdr 32 sk. värde med 24 sk. och för
egendom med värde däröver med 1 Rdr. I expeditionslösenförordningen den
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 33.
30 november 1855 förändrades friskillingsavgiftens belopp till det ännu gällande
av 1 Rdr för fastigheter med högst 1 000 Rdrs värde och 2 Rdr för
fastigheter med högre värde. Därjämte tillädes emellertid följande punkt
»dock må i stad, för vilken härutinnan särskilt nådigt förordnande är meddelat,
detsamma fortfarande lända till efterrättelse». Såsom framgår av den
ovan intagna lydelsen av 4 § 1883 års expeditionslösenförordning återfinnes
en liknande bestämmelse i andra stycket av denna paragraf.
Såvitt här kunnat utrönas lämna förarbetena till 1855 och 1883 års förordningar
intet besked om för vilka städer dylikt förordnande meddelats
eller rörande förordnandenas närmare innehåll. I samband med behandlingen
av en utav staden Norrköping den 25 maj 1906 gjord underdånig framställning
om viss ändring av berörda 4 § verkställdes inom civildepartementet
en utredning för klarläggande av hithörande frågor. Av från magistraterna
införskaffade uppgifter framgick, att friskillingar för fastighetsöverlåtelse
på grund av särskilt nådigt förordnande förekommo i städerna Göteborg,
Karlskrona, Norrköping, Nyköping, Västervik och Växjö.
Hit torde emellertid även vara att hänföra den i Stockholm utgående trettiondepenningen
av ofria tomter och sextiondepenningsavgiften i Åmål.
Av för utskottet tillgängliga handlingar1 * * * * * * * har beträffande avgifterna i de
olika städerna inhämtats följande.
I Göteborg utgår av ålder vid fastighetsköp s. k. gårdaköpsavgift. Avgiften
omnämnes icke särskilt i stadens privilegier av den 4 juni 1621. Men i en
den 27 april 1639 utfärdad instruktion för »presidenterne och rådet» i Göteborg
omtalas såsom hörande till förste presidentens åliggande att hava »inseende
med stadens inkomster och uppbörder», bland vilka nämnes »tredje
och tionde penningen». I stadens räkenskaper anträffas posten »husköpspenningar»
första gången år 1642. I ett av Karl XI den 18 oktober 1695 utfärdat
reglemente för landshövdingen i Göteborgs och Bohus län samt borgmästare
och råd i Göteborg anbefallas dessa att hålla noga hand över »alla
stadens inkomster och rättigheter i gemen», bland vilka nämnes trettiondepenningen
av gårdaköp, och i en s. d. utfärdad instruktion för stadsbokhållaren
i Göteborg förbjudes magistraten att befria vederbörande från gårdaköpspenningen
eller expediera någon till fasta innan nämnda avgift visats
vara erlagd. Enligt kungl. brev den 9 november 1861 har gårdaköpsavgiften
bestämts att utgå med 1 °/o av köpeskillingen för varje fastighet eller fastighetsdel
på stadens grund, som därefter överginge till annan ägare genom
köp, som borde lagfaras (jfr NJA 1927: 450; 1913: 236; 1912: 510 och 1911:
386).
1 Förutom till i texten angivna rättsfall tillåter sig utskottet hänvisa till L. G. Linde: Sveriges
finansrätt, s. 391 o. f. (Stockholm 1887); T. Nothin: Städernas särskilda skyldigheter och rättig
heter
i förhållande till staten, s. 38 o. f. (Stockholm 1922); Departementsakten rörande vissa
ändringar den 9 oktober 1908 i förordningen den 7 december 1883 ang. expeditionslösen; Kam
markollegii
utlåtande den 21 mars 1918 ang. nedsättning av trettiondepenningsavgiftcn i Ulrice
hamn;
S. Hansson: Gårdaköpsavgiftens ursprung och rättsgrund (Göteborgs Handels- och Sjö
fartstidning
9/a 1915); Borås stadsfullmäktiges handlingar 1905 nr 9; samt Göteborgs stadsfull
mäktiges
handlingar 1918 nr 467.
Bevillningsutskottets betänkande nr 33.
11
I Karlskrona utgår av ålder friskilling vid överlåtelse av fast egendom.
I enlighet med bestämmelse i kungl. brev den 15 juli 1803 till landshövdingen
i Karlskrona beräknas avgiften till 1 % av köpesumman. Tidigare
hade friskillingen utgått med 2 %> (jfr NJA 1921: 5 och 1899: 163).
Den 1 oktober 1761 meddelade Kungl. Maj:t resolution å en av Norr köping
gjord ansökning om »stadfästelse å en från urgamla tider staden, under
namn av friskillingspenningar, tillhörig uppbörd av 1 % utav köpesummor
för all under staden lydande fast egendom, på det staden densamma
hädanefter och framgent utan invändning njuta må, och det vid första uppbudet
av sådana köpta fastigheter». I resolutionen heter det bl. a., att Kungl.
Maj:t »beviljat och förunt staden dess nådiga stadfästelse å uppbörden och
åtnjutande därav, så att denna avgift framgent till stadens kassa vid första
uppbudet erläggas bör». Enligt praxis uttages ifrågavarande friskilling vid
fastighetsöverlåtelser med 1 % av köpesumman vid köp och med 1 % å mellanavgiften
vid byte (jfr NJA 1943: 157 och 1905: 327).
I Nyköping, Västervik och Växjö utgår avgiften med 1 °/o av köpeskillingen
eller taxeringsvärdet. I Nyköping infördes densamma genom ett kungl.
brev den 8 juni 1804. Från början voro medlemmar av adeln och prästerskapet
undantagna från skyldigheten att erlägga avgiften, men genom kungl. brev
den 9 januari 1816 utsträcktes avgiftsplikten till alla oberoende av stånd. Vid
den ovan omnämnda av civildepartementet verkställda utredningen uppgavs
av magistraten i Västervik, att den där utgående avgiften torde grunda sig på
något förordnande av Kungl. Maj :t, vilket magistraten dock icke kunnat återfinna
bland stadens handlingar. I Växjö utgår avgiften under namn av fastighetsköpsavgift.
Avgiften, som av ålder funnits, bestämdes genom kungl. brev
den 30 december 1863 till sitt nuvarande belopp.
I Åmål förekommer i en genom kungl. brev den 25 oktober 1721 fastställd
lönestat »trettiondepenningen av gårdeköp». Från 1826 utgår avgiften endast
som sextiondepenning.
Den i Stockholm utgående trettiondepenningen uppgives vara grundad på
en bestämmelse i drottning Kristinas för Stockholms stad den 10 mars 1636
utfärdade privilegier. Avgiften, som endast utgår av ofria tomter, har betraktats
som ett vederlag till staden för att denna ej begagnar sin lösningsrätt.
(Jfr NJA 1913: 210; 1908: 422; 1905: 294 och 1874: 515.)
Från Svenska stadsförbundet har utskottet inhämtat uppgifter rörande
storleken av de inkomstbelopp i kronor, som genom friskillingar och därmed
jämförliga avgifter under åren 1940—1945 influtit till de därav berörda
städerna. De lämnade uppgifterna framgå av tablån å nästföljande sida.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 33.
1940
1941
1942
1943
1944
1945
Göteborg................
111385
176 549
218 376
163 854
258 655
329 369 !
Karlskrona ..............
14 668
51 519
73 980
41351
56 853
62 947
Norrköping..............
104 981
82 160
102 994
120171
132 787
160 965 j
Nyköping................
13 355
16 592
18 483
14 210
18 894
31122
Västervik................
10114
10 806
14 667
19 323
18 341
25187
Växjö...................
12 309
12 682
13 333
17 783
15 399
28 474
Åmål....................
12 085
3 318
16 863
15 653
15 004
13 596
Stockholm (inkl. tomtören)
221
267
207
205
5 705
202
Under senare tid ha vissa städer själva fattat beslut om avskaffande eller
nedsättning av ifrågavarande avgifter. Rörande dylika frågors behandling
må här meddelas följande uppgifter avseende Borås och Ulricehamn.
Kungl. Maj:t fastställde år 1868 stadsfullmäktiges i Borås beslut, att trettiondepenningen
och avgiften till fattigkassan tillsammans 5 Va %>, skulle nedsättas
till 3 %>. Ett förslag om avskaffande av avgiften avslogs av stadsfullmäktige
år 1906. Den 17 maj 1934 beslöto stadsfullmäktige, att avgiften icke
vidare skulle utgå, och beslutet fastställdes av Kungl. Maj:t den 2 november
1934 jämlikt 74 § lagen om kommunalstyrelse i stad (jfr Svenska stadsförbundets
tidskrift 1935 s. 35).
I Ulricehamn beslöto stadsfullmäktige år 1915 att på visst sätt sänka avgiften.
Sedan kammarkollegiet på anförda skäl hemställt, att ansökan om
fastställelse icke måtte föranleda någon Kungl. Maj ds vidare åtgärd, ändrade
stadsfullmäktige mening och avstyrkte fastställelse. Kungl. Majd, som
avgjorde ärendet den 16 juli 1920, fann vad däri förekommit icke föranleda
vidare yttrande. Den 18 juni 1935 beslöto stadsfullmäktige, att trettiondepenning
icke vidare skulle utgå och beslutet fastställdes av Kungl. Majd
den 11 december 1936 (jfr ovan angivna tidskrift 1937 s. 25).
Avskaffande eller nedsättning av här ifrågavarande avgifter ha sålunda
ansetts kräva stadsfullmäktiges beslut och fastställelse av Kungl. Majd.
Utskottet vill vidare erinra att riksdagen i skrivelse nr 605/1945 (s. 4)
uttalat sig om behovet av en utredning av frågan om städernas rättigheter och
skyldigheter gentemot staten.
I föreliggande motioner har till stöd för det däri framställda yrkandet
anförts i huvudsak följande. Som en grundläggande princip i vår nutida
kommunalförvaltning gällde, att medelsbehovet skulle täckas genom pålagor,
som utginge efter likvärdiga grunder. Härom vittnade icke minst de
likställighetsöverenskommelser, som träffades i samband med den kommunala
nyorganisationen genom 1862 års reform. I hela landet gällde i dessa avseenden
numera ett enhetligt system från vilket friskillingsavgiftema avveko
på ett synnerligen påtagligt sätt. Härstammande från en tid, då andra principer
för medelsanskaffning och lönesystem tillämpades, ägde dessa avgifter
i dag icke någon anknytning till särskilda kommunala behov och utgjorde
därigenom en irrationell kvarleva från en gången tid. Det vore en
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 33.
13
ligt motionärernas uppfattning obilligt att vissa personer i vissa städer vid
fastighetsöverlåtelser skulle åläggas en ofta betungande pålaga, som i övrigt
icke utginge. Ett vägande skäl för dessa avgifters slopande syntes vidare
vara, att dessa i alltför hög grad stimulerade till bildandet av bostadsrättsföreningar,
en bostadsform som bostadssociala utredningen i sitt utlåtande
betecknat såsom mindre önskvärd. Härigenom bortfölle också statsverket
tillkommande stämpelavgiften vid fastighetsöverlåtelser. Vid en utredning
rörande borttagande av friskillingarna och därmed jämförliga avgifter borde
enligt motionärerna beaktas, huruvida städerna på grund av avgifternas
privilegienatur kunde anses äga något rättsanspråk på ersättning vid en
avlösning eller huruvida billighetsskäl eljest talade för utgivandet av dylik
ersättning.
I förevarande motioner har hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om utredning rörande borttagande av friskillingarna och därmed
jämförliga avgifter samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen utgöra här ifrågavarande
avgifter en kvarleva från äldre tider. Avgifterna, som ursprungligen
synas ha uttagits för särskilda kommunala behov, torde numera allmänt
uppfattas såsom en extra kommunal pålaga vid sidan av den för hela riket
gällande enhetliga lagfartsstämpeln. Då avgifterna endast förekomma i ett
begränsat antal städer ha deras uttagande kommit att betraktas såsom en
obillig beskattning av de personer, som nödgas erlägga desamma.
I likhet med motionärerna anser utskottet flera skäl tala för att avgifterna
bringas att upphöra. Emellertid torde frågan härom närmast vara en kommunal
angelägenhet för de därav berörda städerna. Såsom ovan nämnts ha
under senare år avgifterna avskaffats i vissa städer genom beslut av vederbörande
kommunala myndigheter. Sålunda ha senast stadsfullmäktige i Borås
och Ulricehamn den 17 maj 1934 respektive den 18 juni 1935 fattat beslut om
att ifrågavarande avgifter icke vidare skulle utgå i dessa städer. Nämnda
beslut ha sedermera med stöd av 74 § lagen om kommunalstyrelse i stad fastställts
av Kungl. Maj:t. Den sålunda anvisade vägen för avgifternas avskaffande
synes enligt utskottets uppfattning vara att föredraga framför ett av
statsmakterna framtvingat avvecklingsförfarande. Detta så mycket mera som
de därav berörda städerna vid en tvångsavveckling eventuellt kunna tänkas
komma att resa ersättningsanspråk mot staten för de genom avvecklingen
mistade inkomsterna. Därest den av utskottet tidigare omnämnda utredningen
kommer till stånd, lär den lämpligen kunna upptaga även frågan om ifrågavarande
avgifters ursprung och rättsliga natur. Av ovan angivna skäl anser
sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande motioner.
Utskottet.
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 33.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:59 av herr Lindblom m.
fl. och II: 118 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl. om
borttagande av friskillingar och därmed jämförliga avgifter,
som utgå vid överlåtelse av fastighet i vissa städer, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 maj 1947.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Velander,
Frans Ericson, Robert Berg, Heiiman, Franzon och Näsgård samt
från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Sandberg, Henriksson, Falk, Jonsson i Skedsbygd,
Sundström i Skövde och Nilsson i Kristinehamn.
477745. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.