Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa skattemässiga åtgärder till uppmuntrande av de breda folklagrens sparande.

1947-07-01 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1947:46, Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa skattemässiga åtgärder till uppmuntrande av de breda folklagrens sparande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46

1

Nr 46.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående vissa skattemässiga åtgärder till uppmuntrande

av de breda folklagrens sparande.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner I: 144 av

herr Elon Andersson m. fl. och II: 234 av herr Ohlin m. fl. har hemställts,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande

skattefrihet eller skattelättnad för inkomst, som sparas av personer

med viss maximiinkomst, ävensom rörande andra lämpliga åtgärder till uppmuntrande

av de breda folklagrens sparande, i första hand sådant s. k.

kontant sparande, som placeras i sparinrättningar, vissa obligationer eller

annan penningform».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse

härför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen I: 144.

Enligt förordning den 23 november 1945 (nr 720) skola svenska statens

sparobligationer vid uppskattning av förmögenhet enligt förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagas till inköpspriset. Ifrågavarande

med avseende å förmögenhetsbeskattningen lämnade medgivande har

tillkommit av praktiska skäl, nämligen för underlättande av deklarationsskyldighetens

fullgörande. Tidigare har jämväl avkastningen å sparobligationer

varit skattefri. Härom stadgades i förordningen den 18 oktober 1940

(nr 877) att belopp, som vid inlösen av svenska statens sparobligationer erhållits

utöver inköpspriset, icke skulle utgöra skattepliktig inkomst. Ifrågavarande

skattelättnad vid inkomstbeskattningen borttogs emellertid år 1945

på därom av Kungl. Maj:t framställt yrkande till samma års riksdag. Till

motivering härför anfördes av vederbörande departementschef (prop. nr 345,

s. 8) bland annat följande:

»Vid införandet'' av den låneform, som sparobligationema representera,

framhölls att låneformen var avsedd för småsparama. För att undvika att

denna kategori av skattskyldiga komme att åläggas en deklarationsskyldighet,

som icke kunde väntas bliva allmänt känd eller till sin innebörd rätt förstådd,

befanns det'' befogat att medgiva skattefrihet för den mot avkastningen

å obligationerna svarande värdestegringen under innehavet. De inkomster,

som därigenom skulle befrias från beskattning, ansågos bliva av

förhållandevis ringa omfattning.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 7 samt. Nr 46—48.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Som av det förut sagda framgår synas emellertid sparobligationema ha

blivit ett placeringsobjekt'' jämväl för större inkomsttagare, för vilka skattefriheten

på grund av den progressiva beskattningen innebär en särskilt stor

förmån. Höjningen av maximibeloppet för viss persons innehav av obligationer

samt den år 1942 genomförda skattehöjningen ha vidare medfört, att

skattefriheten numera fått större betydelse ur statsfinansiell synpunkt än

tidigare.

Med hänsyn till det nu anförda synes det knappast motiverat att vid en förlängning

av sparobligationemas löptid bibehålla den hittills gällande skattefriheten

för inkomst av dylika obligationer. Detta medför i sin tur att skattefrihet

ej heller bör medgivas för nya obligationer, som därefter utfärdas.»

I de förevarande motionerna har framhållits i huvudsak följande. Det

rådde allmän enighet om önskvärdheten att det enskilda sparandet borde

uppmuntras. Detta gällde såväl med hänsyn till behovet av kapitalbildning

för ökning av produktivitet och inkomster som även med tanke på den enskildes

behov av reservkapital. I nuvarande ekonomiska läge tillkomme som

ytterligare en väsentlig anledning till ökat sparande, att det skulle minska

inflationsrisken. En naturlig konsekvens av en dylik inställning vore det,

om samhället i skattehänseende behandlade inkomster som sparades gynnsammare

än inkomster som konsumerades. I verkligheten förhölle det sig

emellertid f. n. tvärtom. Till viss del vore nog en dylik »merbeskattning» av

sparandet en ofrånkomlig konsekvens av den viktiga principen, att'' skatten

skulle avvägas med hänsyn till bärkraft. Skulle vårt skattesystem förändras

i överensstämmelse med de förslag, som framställts av 1945 års statsskatteberedning,

inträdde såtillvida en lättnad för spararna som förmögenheter

under 20 000 kronor fritoges från årlig förmögenhetsskatt men för sparande

därutöver ägde en väsentlig skärpning av beskattningen rum. Man hade

beräknat att en person med 4 000 kronor i taxerad inkomst och 20 000 kronor

i förmögenhet enligt majoritetsförslaget skulle betala 44—45 % av

räntan på kapitalökningen därutöver, ifall pengarna förräntades i sparbank

med 2 V2 %. Nettoavkastningen bleve alltså mindre än 1,4 %. Denna låga

avkastning kunde knappast anses utgöra någon verklig uppmuntran till sparande

utöver de 20 000 kronorna. Frågan om skattemässiga åtgärder till

uppmuntran av »det mindre sparandet» borde göras till föremål för en särskild

undersökning. Alldeles speciellt gällde detta sådant sparande som

skedde i kontant form och ledde till bankinsättning, obligationsköp o. d.

Sparare av denna kategori vore i ett avseende relativt ogynnsamt ställda.

Realvärdet av deras kapital reducerades vid stegring av prisnivån. Innehavarna

av dylika sparmedel, vilka till stor del vore att finna bland folkgrupper

med ganska små inkomster, hade därigenom sedan år 1939 berövats

ett värde, som uppginge till flera miljarder kronor. Som en väg att uppmuntra

kapitalbildning av detta slag hade man ifrågasatt att från taxerad

inkomst skulle få avdragas ett visst belopp, under förutsättning att detta

belopp utgjorde nysparande och blivit insatt å för viss tid spärrad räkning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

3

i bank, sparbank eller annan sparinrättning eller placerats i obligationer,

som förfölle till betalning först efter visst'' antal år. Denna metod hade uppenbarligen

vissa beröringspunkter med den som sedan länge tillämpades för

att uppmuntra livförsäkringsverksamheten. En annan väg vore att göra

ränteavkastningen på vissa sparmedel skattefri. Detta tillvägagångssätt användes

bl. a. i Finland. Från stats- och kommunalskatt vore där ägare av

vissa belopp i bankdepositioner och statsobligationer befriade. Ränteinkomsten

vore skattefri till ett belopp av cirka 250 kronor och förmögenhet

av detta slag till ett belopp av cirka 7 500 kronor. Därefter beräknades halv

skatt på ränteinkomst upp till 2 500 kronor och förmögenhet av ifrågavarande

slag upp till 50 000 kronor. Självfallet kunde vissa principiella invändningar

riktas mot åtgärder av sådant slag. Lika uppenbart vore att mycket

stora praktiska svårigheter skulle resa sig när en skattepolitik som uppmuntrade

de mindre inkomsttagarnas sparande skulle organiseras. Så starka

skäl talade emellertid för tanken att mindre hårt beskatta inkomst, som ej

konsumerades, och att bereda gynnsammare villkor för det s. k. kontanta

sparande som vore utsatt för värdeminskning genom inflation att trots svårigheterna

en ingående utredning borde göras om möjligheterna att finna

framkomliga vägar för dess förverkligande.

I förevarande motioner har hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t med

anhållan att frågan om skattemässiga åtgärder till uppmuntrande av de breda

folklagrens sparande, i första hand s. k. kontant sparande, måtte göras föremål

för en särskild undersökning. Såsom tänkbara utvägar att uppmuntra

kapitalbildning av detta slag ifrågasätta motionärerna, att från taxerad inkomst

skulle få avdragas visst belopp, som utgör nysparande och spärras

för kortfristiga uttag, eller att ränteavkastningen på vissa sparmedel skulle

göras skattefri.

Utskottet finner i likhet med motionärerna, att det otvivelaktigt framstår

såsom ett mycket betydelsefullt samhällsintresse att på lämpligt sätt uppmuntra

sparandet, ej minst bland de breda folklagren. Ur denna synpunkt

bör måhända mindre vikt fästas vid själva formen för sparandet. Även den

som med sparmedel exempelvis anskaffar arbetsx-edskap eller verkställer avbetalning

å ådragen skuld kan därmed främja produktionen och välståndet

i samma mån som om sparsamheten leder till bankinsättning eller obligationsköp.

Vad angår möjligheterna att främja sparande bland de breda folklagren

vill utskottet framhålla, att ett betydelsefullt steg i denna riktning får

anses ha tagits, då Kungl. Maj:t genom proposition nr 212 till innevarande

års riksdag föreslagit dels skattelättnader, som komma de breda folklagren

till godo, dels ock höjning av den för mindre förmögenheter ifrågasatta skattefriheten

vid årlig förmögenhetsbeskattning från 20 000 till 30 000 kronor.

Vidare får utskottet erinra om att Kungl. Maj:t nyligen genom överläggningar

med representanter för näringslivet och de större folkrörelserna sökt finna

lämpliga utvägar för det allmännas ökade stöd åt sparandet. Då Kungl. Maj:t

sålunda ägnar sparfrämjandet särskild uppmärksamhet och då utskottet

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

förutsätter att Kungl. Maj:t därvid även uppmärksammar de i motionerna

berörda spörsmålen, finner utskottet tillräckliga skäl saknas att i en särskild

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning i ämnet. Utskottet avstyrker

fördenskull bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 144 av herr Elon Andersson

m. fl. och 11:234 av herr Ohlin m. fl. angående vissa

skattemässiga åtgärder till uppmuntrande av de breda folklagrens

sparande icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 1 juli 1947.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark,

Velander, Sjödahl, Gustaf Elofsson, Ekman, Frans Ericson, Wehtje

och Robert Berg; samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund,

Hammarlund, Olsson i Gävle, Henriksson, Falk, Jonsson i Skedsbygd Kristensson

och Bladh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.