Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om rått för kommun att anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode.

1947-07-01 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1947:48, Betänkande i anledning av väckt motion om rått för kommun att anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

9

Nr 48.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om

rått för kommun att anvisa medel till förstärkning av

taxeringsnämndsordförandes arvode.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 87,

av herrar Franzon och Lodenius, har hemställts, »att riksdagen ville gå i författning

om sådan lagstiftning, att kommun icke må vara förhindrad anvisa

medel till förstärkning av taxeringsnämndens ordförande tillkommande arvode»

.

Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får utskottet,

i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionen.

I 15 § 1 mom. och 108 § taxeringsförordningen stadgas beträffande kommuns

rätt att träffa särskilda anstalter för främjande av taxeringsarbetet i

första instans följande. I Stockholm må överståthållarämbetet förordna tjänstemän

hos ämbetet att lämna ordförande i beskattningsnämnd i första instans

biträde vid fullgörandet av dennes åligganden med avseende å mottagandet,

ordnandet och granskningen av deklarationer och andra uppgifter

m. m. För samma ändamål må i annan stad drätselkammaren samt i köping

eller landskommun kommunalstämman eller, där kommunalfullmäktige finnas,

dessa till förfogande för beskattningsnämnderna ställa en eller flera

kommunens tjänstemän, som därtill godkännas av länsstyrelsen.

Enligt 145 § 1 mom. samma förordning gäller i fråga om kostnaderna för

taxeringsarbetet, att av statsmedel bestridas bl. a. 1) ersättning åt ordförandena

i taxeringsnämnderna samt 2) bidrag till kommuns kostnader för särskilda

anstalter för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av tjänstemän

enligt 15 § 1 mom. eller annorledes, därest Kungl. Maj:t finner dessa anstalter

äga särskilt värde för det allmänna.

Utöver den hiträdeshjälp, vederbörande kommun må tillhandahålla jämlikt

15 § 1 mom. taxeringsförordningen, äger ordförande i beskattningsnämnd

i första instans jämlikt 15 § 2 mom. samma förordning att anlita skrivbiträde,

som av ordföranden tillkallas. Kostnaden för dylikt skrivbiträde bestrides

av ordföranden.

Ovannämnda föreskrifter i 15 § 1 mom. och 145 § 1 mom. 2) taxeringsförordningen

ha — frånsett viss jämkning av formell natur — tillkommit år

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

1928. Från förarbetena till ifrågavarande lagstiftning, varom en närmare redogörelse

lämnats i proposition nr 214 till 1928 års riksdag, må här återgivas

följande.

Enligt 1921 års provisoriska taxeringsorganisation i Stockholm skulle ordnandet

av deklarationer och andra taxeringsuppgifter och granskningen av

desamma i samråd med vederbörande ordförande ombesörjas av särskilt utbildade

kommunala tjänstemän, vilka av överståthållarämbetet förordnades

till ledamöter i stadens taxeringsnämnder (s. 86).

Närmast för att möjliggöra bidrag av statsmedel till Stockholms stad för

dess kostnader för berörda organisation av uppbördsverket i Stockholm infördes

genom förordning den 12 maj 1922 i 54 § av då gällande taxeringsförordning

stadgande därom att kommun, som för taxeringsarbetet vidtagit

särskilda anstalter, som befunnits ändamålsenliga, och härför åtagit sig

kostnader, skulle kunna erhålla bidrag härtill av statsmedel (s. 87).

Sedan förslag väckts om rätt för kommun att utan vidtagande av en så

vittgående anordning som den i Stockholm genomförda lämna medverkan till

främjande av en effektiv och riktig taxering, upptogs frågan till behandling

av 1924 års skatteberedning, som utformade det förslag till lagstiftning i

ämnet, som upptogs i förenämnda proposition. Till stöd för propositionen i

denna del anförde departementschefen (s. 102):

»Genom den anordning, som nu föreslagits av skatteberedningen, torde åtskilliga

av de fördelar, som äro förenade med det i Stockholm brukliga tillvägagångssättet,

kunna vinnas även annorstädes, utan att dock själva uppbördsorganisationen

skall behöva omläggas efter mönstret från Stockholm.

Det blir möjligt att låta viss tjänsteman biträda flera beskattningsnämnder,

varigenom antalet taxeringsdistrikt icke, såsom tanken varit i Stockholm,

nödvändigtvis behöver anpassas efter tillgången till dylika tjänstemän; och

man kan på detta sätt inrätta ett taxeringsnämndernas kansli, där de tekniska

delarna av arbetet ombesörjas av personer med vana vid expeditionsgöromål

under vederbörande ordförandes ledning och inseende. Skatteberedningens

förslag synes därför vara värt allvarligt beaktande såsom ett icke

overksamt medel att underlätta arbetet hos beskattningsnämnderna i första

instans.»

Jämväl i samband med 1943 års omorganisation av taxeringsvåsendet var

frågan om kommunernas medverkan i nu förevarande avseende aktuell. Vederbörande

departementschef anförde härom i proposition nr 345 till samma

års riksdag (s. 94) följande:

»Utöver den hjälp, som taxeringsnämndsordförandena skulle erhålla genom

den föreslagna överflyttningen å häradsskrivama av viss del av arbetet med

längdföringen, kan åt ordförandena redan nu beredas ytterligare hjälp. Jag

vill härutinnan erinra om bestämmelserna i 15 § 1 mom. och 108 § taxeringsförordningen,

enligt vilka bestämmelser i stad magistrat eller drätselkammare

samt i köping eller landskommun kommunalstämma eller kommunalfullmäktige

äga till förfogande för beskattningsnämnderna i första instans

ställa kommunala tjänstemän med uppgift att biträda ordförandena vid

mottagandet och ordnandet av deklarationer och andra taxeringsuppgifter,

vid granskningen av nämnda handlingar samt, i den mån så erfordras, även

vid fullgörandet av ordförandenas övriga åligganden. Denna möjlighet att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

11

förskaffa ordförandena hjälp vid utförandet av de enklare delarna av taxeringsarbetet,

varigenom ordförandena beredes tillfälle att mera ägna sig åt

det egentliga taxeringsarbetet, synes i kommunernas eget intresse böra utnyttjas

i största möjliga utsträckning.

Särskild skrivhjälp åt taxeringsnämndsordförandena anser jag mig icke

böra föreslå.»

I den föreliggande motionen har anförts bland annat, att vederbörande

kommuner i många fall mera informellt utan att möjligheten till ersättning

av statsmedel toges i anspråk torde påtaga sig kostnader för enklare taxeringsarbete

för att bereda ordförandena tid för den egentliga granskningen. En

av svenska stadsförbundet år 1946 gjord undersökning utvisade, att av städer

i storleksgruppen 50 000—-10 000 invånare ej mindre än 26 st. i sina senaste

utgiftsstater upptoge anslag för täckande av vissa utgifter i samband med taxeringsarbetet.

På grund av utgången av ett den 20 november 1946 avdömt mål

i regeringsrätten hade emellertid eu viss tveksamhet uppkommit angående

kommunernas befogenhet i nu förevarande avseende. Genom berörda utslag

hade regeringsrätten under åberopande av 145 § taxeringsförordningen upphävt

stadsfullmäktiges i Vimmerby beslut att dels anslå ett belopp av 500

kronor till förstärkande av taxeringsnämndens ordförande tillkommande arvode

dels ock bevilja ordföranden ett förslagsanslag å 600 kronor såsom ersättning

för kontorskostnader m. m. Enligt motionärernas förmenande borde

avgörande icke vara den formella omständigheten, att beloppet utbetalades direkt

till ordföranden. Utslaget syntes emellertid kunna misstolkas och få till

följd att kommunerna visade obenägenhet att i någon form lämna ekonomiska

bidrag för biträdeshjälp till ordförandena. En sådan utveckling vore

mycket olycklig. Tvärtom syntes ah anledning föreligga, att kommunerna i

ökad omfattning bidroge till kostnaderna för taxeringsarbetet på grund av det

kommunala intresset av taxeringsutfallet, vilket icke förminskats genom omläggningen

av uppbördsförfarandet. Med hänsyn härtill och till det inflytande

kommunerna hade vid taxeringen finge det anses vara ett kommunalt intresse,

att kommunernas befogenhet att tillskjuta medel till taxeringsarbetets befrämjande

bleve uttryckligen fastslagen.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttranden över motionen av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,

Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands lån, svenska landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet och taxeringsnämnd sordförandenas riksförbund.

I de avgivna yttrandena ha önskemål om åtgärder i motionens syfte

uttalats av län styrelserna i Stockholms, Kalmar och Västemorrlands län

samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. I övriga yttranden har motionen

helt avstyrkts. Yttrandenas innehåll återfinnes i en vid detta betänkande

fogad bilaga (Bilaga t), till vilken utskottet får hänvisa.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen bestridas kostnaderna

för arvode åt ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 145 § taxeringsförordningen

helt av statsmedel. Kommunerna kunna emellertid efter frivilligt åta
-

UUkottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

gande bereda ordförande biträdeshjälp vid utförandet av de enklare delarna

av taxeringsarbetet, såsom vid mottagandet och ordnandet av deklarationer

och andra taxeringsuppgifter. Härom stadgas i 15 § 1 mom. och 108 § taxeringsförordningen,

att stad, köping eller landskommun äger ställa kommunala

tjänstemän, som därtill godkännas av länsstyrelsen, till ordförandens

förfogande med uppgift att biträda vid fullgörandet av dennes åligganden.

Kommun, som vidtagit särskilda anstalter för taxeringsarbetet genom tillhandahållande

av tjänstemän eller annorledes, äger jämlikt 145 § 1 mom. 2)

taxeringsförordningen uppbära bidrag av statsmedel till kostnaderna härför,

därest Kungl. Maj:t finner dessa anstalter äga särskilt värde för det allmänna.

I den nu föreliggande motionen har hemställts, att riksdagen ville gå

i författning om sådan lagstiftning, att kommun icke må vara förhindrad att

anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndens ordförande tillkommande

arvode. Närmast har detta yrkande föranletts av att regeringsrätten genom

utslag den 20 november 1946 under åberopande av 145 § taxeringsförordningen

upphävt stadsfullmäktiges i Vimmerby beslut att bevilja taxeringsnämndens

ordförande anslag med dels 500 kronor till förstärkande av ordföranden

tillkommande arvode och dels 600 kronor såsom ersättning för kontorskostnader

m. m. Enligt motionärernas mening borde kommun vara behörig att

tillskjuta medel till taxeringsarbetets befrämjande på sätt kommunen själv

funne lämpligt.

Vad först angår frågan om kostnaderna för taxeringsnämndsordförandenas

arvoden kan utskottet icke dela motionärernas uppfattning, att bidrag

härtill bör kunna lämnas av kommunala medel. En nödvändig förutsättning

för arvodenas lämpliga avvägning synes vara, att dessa helt bestridas av

statsmedel. Syftet med förevarande motion måste emellertid även anses vara,

att nu föreliggande möjligheter för kommunerna att i annan form än genom

förstärkning av arvodet bereda ordföranden önskvärda lättnader i fråga om

enklare arbetsuppgifter böra utnyttjas i största möjliga utsträckning. Utskottet

får i anledning härav framhålla, att om en väsentlig höjning av ordförandearvodena

komme till stånd — varom önskemål från taxeringsnämndsordförandenas

sida tid efter annan framställts — skulle ordförandena givetvis

därigenom beredas ökade möjligheter att själva bestrida kostnaderna för erforderlig

biträdeshjälp.

Även om statsmedel i ökad omfattning ställas till förfogande för ersättning

åt taxeringsnämndsordförande, vilket utskottet finner önskvärt, synes emellertid

hinder icke böra resas mot att kommunerna frivilligt träffa anstalter

till gagn för taxeringsarbetet. Såsom av departementschefen påpekades i propositionen

nr 345 till 1943 års riksdag, vilken proposition låg till grund för

samma års taxeringsreform, ligger det i kommunernas eget intresse att så

sker, varigenom ordföranden beredes tillfälle att mera ägna sig åt det egentliga

taxeringsarbetet. Av till utskottet inkomna yttranden över motionen

framgår, att tveksamhet uppkommit angående den verkliga innebörden av

bestämmelserna i 15 § 1 mom. taxeringsförordningen, däri förutsättes, att de

biträden, som anlitas i taxeringsarbetet, skola vara kommunala tjänstemän.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

13

Då flertalet landskommuner icke kunnat anvisa kommunans tällda tjänstemän

för ifrågavarande arbetsuppgifter, har ifrågasatts huruvida icke arbetshjälpen

i stället finge beredas genom tillhandahållande av tillfällig personal.

I detta sammanhang får utskottet erinra om att frågan om formen för medverkan

från kommunernas sida vid taxeringsarbetet, såvitt angår Stockholms

stad, aktualiserats genom den ifrågasatta omorganisationen av överståthållarämbetet.

I proposition nr 193 till innevarande års riksdag har föredragande

statsrådet i detta hänseende bl. a. uttalat (s. 27), att frågan om formen för

medverkan från Stockholms stads sida vid taxeringsarbetet syntes böra bli

föremål för ytterligare överväganden i samband med den fortsatta utredningen

rörande organisationen av de kommunala skatteorganen i Stockholm.

Med hänsyn till den tveksamhet, som sålunda råder rörande innebörden

av 15 § 1 mom. taxeringsförordningen och då möjlighet bör beredas kommunerna

att på för dem lämpligaste sätt ställa arbetskraft till förfogande

för taxeringsarbetet, finner utskottet påkallat, att en översyn av ifrågavarande

bestämmelser kommer till stånd. En sådan översyn bör enligt utskottets

mening lämpligen kunna ske i samband med den i propositionen nr 193 förutsatta

fortsatta utredningen angående organisationen av de kommunala skatteorganen

i Stockholm. På grund härav anser sig utskottet böra i anledning

av föreliggande motion föreslå skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om

utredning av frågan om rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för

taxeringsarbetet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionen 1:87 av herrar

Franzon och Lodenius om rätt för kommun att anvisa

medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville verkställa utredning rörande den i motionen berörda

frågan om rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för

taxeringsarbetet och därvid beakta vad utskottet anfört samt

för riksdagen framlägga de förslag, som må av utredningen

föranledas.

Stockholm den 1 juli 1947.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark,

Velander, Gustaf Elofsson, Ekman, Frans Ericson, Wehtje, Robert

Berg och Franzon; samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund,

Hammarlund, Olsson i Gävle, Henriksson, Falk, Jonsson i Skedsbygd, Kristensson

och Bladli.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

Bilaga 1.

Remissyttranden i anledning av motionen 1:87 av herrar Franzon

och Lodenius om rätt för kommun att anvisa medel till förstärkning

av taxeringsnämndsordförandes arvode.

Länsstyrelsen i Stockholms län:

»Bland de åligganden, som ankomma å ordförande i taxeringsnämnd, finnas

vid sidan av huvuduppgiften att utöva taxeringskontroll även åtskilliga

göromål av mindre kvalificerad art såsom sortering av inkomna deklarationer

och uppgifter samt rutinmässigt skrivarbete. Vid fullgörandet härav äger

ordföranden anlita skrivbiträde, som av honom tillkallas. Kostnaderna för

denna biträdeshjälp bestridas vanligen av ordföranden, därest icke vederbörande

kommun enligt frivilligt åtagande vidtagit särskilda anstalter härför

i den ordning som stadgas i 15 § 1 mom. taxeringsförordningen.

Uppenbarligen gagnas taxeringsarbetet genom att ordföranden slipper befatta

sig med sortering och övriga tekniska göromål och kan ägna sin för

taxeringskontrollen disponibla tid åt mer kvalificerade uppgifter. Även kommunerna

ha intresse härav. Vissa kommuner i länet, för närvarande ett tiotal,

ha därför ansett sig böra påtaga sig kostnader, som syfta till att bereda ordföranden

lättnader. Kommunens medverkan i nämnda hänseende lämnas

dock mera sällan i den i 15 § 1 mom. taxeringsförordningen anvisade formen.

I stället förfares på sina håll så att kommunerna föranstalta om sortering av

deklarationer och uppgifter genom egen personal. Detta förfaringssätt har

med fördel använts i åtskilliga större kommuner. Sålunda har exempelvis i

Solna stad i samråd med länsstyrelsen inrättats en särskild s. k. taxeringscentral,

där allt sorteringsarbete utföres på stadens bekostnad. På andra håll

anvisas medel för ifrågavarande arbete direkt till ordföranden, som själv

anskaffar och avlönar erforderliga biträden.

Genom regeringsrättens i motionen åberopade utslag i Vimmerbyfallet har

fastslagits, att kommun icke äger anslå medel till förstärkande av taxeringsnämndsordförandes

ersättning, liksom ej heller till bestridande av sådan ordförandes

kontorskostnad m. m. Då regeringsrätten till stöd för sitt domslut

anfört, att ersättning åt ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 145 § taxeringsförordningen

skall bestridas av statsmedel, synas några längre gående slutsatser

knappast kunna dragas av utslaget. Ur detta synes sålunda icke kunna

utläsas, att kommun skulle vara förhindrad att anslå medel till sådana särskilda

anstalter, till vilkas bekostande statsbidrag kan utgå enligt 145 §

1 mom. 2). Huruvida hit kan hänföras anlitande av andra än av länsstyrelsen

godkända biträden kan måhända diskuteras. Med hänsyn till värdet

av den medverkan, kommuner inom länet i former, som framgå av det föregående,

lämnat till effektivisering av taxeringsväsendet, synes det emellertid

länsstyrelsen önskvärt, att kommunerna må kunna fortsätta därmed. Endast

fördelar och inga nackdelar ha försports av det hittills tillämpade tillvägagångssättet.

Föreskriften i 15 § 1 mom. taxeringsförordningen synes därför

böra kompletteras med bestämmelser som möjliggöra för kommun att, eventuellt

i samråd med länsstyrelsen, även i annan form än i nämnda författningsrum

nu sägs träffa särskild anstalt för taxeringsarbetet.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

15

Länsstyrelsen i Kalmar län:

»Länsstyrelsen vill inledningsvis erinra därom, att det vid skilda tillfällen

framhållits, att en organisation av taxeringsarbetet, som i sig innefattade galantier

för att en omsorgsfull taxering komme till stånd, vore av betydande

värde icke blott för statsverket utan även för vederbörande kommun. Uttalanden

i denna riktning hava gjorts exempelvis av 1924 års skatteberedning

i dess den 7 december 1927 dagtecknade skrivelse med förslag till vissa ändringar

i taxeringsförordningen ävensom — i olika sammanhang — av chefen

för finansdepartementet (jfr K. prop. 167/1922, 173/1943). Det intresse, som

kommunerna på grund härav må hysa för åvägabringande av ett tillfredsställande

taxeringsresultat, lärer — såsom motionärerna antytt — icke kunna

antagas hava blivit mindre efter genomförandet av den nuvarande ordningen

för skatteuppbörden utan torde få anses vara minst lika framträdande

som tidigare. Lagstiftningen på taxeringsväsendets område har ock sökt stimulera

kommunerna att medverka vid taxeringsarbetet genom att kommunerna

beretts möjlighet att erhålla bidrag av statsmedel för de kostnader,

som åsamkats dem för vidtagande av vissa i 15 och 108 §§ taxeringsförordningen

omförmälda anstalter, därest dessa anstalter befinnas vara av särskilt

värde för det allmänna. De anordningar, som här avses, begränsa sig till att

kommunala tjänstemän ställas till förfogande för att biträda vid mottagandet

och ordnandet av deklarationer och andra uppgifter till ledning vid taxering,

att utföra viss granskning av taxeringsmaterialet samt i övrigt lämna

ordföranden hjälp vid fullgörandet av dennes åligganden ävensom att i erforderlig

utsträckning deltaga i arbetet med uppläggande och komplettering

av taxeringslängder.

Genom det i förevarande motion omförmälda regeringsrättsutslaget den

20 november 1946 torde få anses fastslaget, att gällande bestämmelser på

området icke inrymma rätt för kommunen att anvisa medel för förstärkning

av taxeringsnämndsordförande tillkommande arvode eller för bidrag till

kontorskostnader m. in., som ordföranden nödgas vidkännas för fullgörande

av sitt uppdrag. Framhållas må att arvodesförstärkningen — enligt vad länsstyrelsen

under hand inhämtat — i förevarande fall varit avsedd att uteslutande

användas för avlönande av biträde åt ordföranden vid sortering av

deklarationer och övrigt taxeringsmaterial, och att de använda medlen skolat

bestridas från det i kommunens inkomst- och utgiftsstat upptagna anslaget

till oförutsedda utgifter. Den förefintliga möjligheten för kommunerna att

erhålla statsbidrag till kostnaderna för förberörda i taxeringsförordningen

angivna anordningar, vilka i betydande grad underlätta arbetet för taxeringsnämndsordföranden,

torde enligt länsstyrelsens erfarenhet tyvärr icke

hava medfört, att sådana anordningar kommit till stånd annat än i undantagsfall,

sannolikt beroende på att — såsom förhållandet varit i det i regeringsrättsutslaget

angivna fallet — kommunerna icke förfogat över lämplig

eller tillräcklig personal, som kunnat avdelas för ändamålet. Någon anledning

att antaga, att en kommuns ekonomiska medverkan vid taxeringsarbetet

skulle kunna givas annan form än den, som nyssberörda författningsrum

förutsätta, torde näppeligen föreligga. Så tillvida bär utslaget tillgodosett det

yttersta syftet med länsstyrelsens sedermera överklagade resolution i målet,

nämligen att klarhet vunnits på denna punkt. Men ä andra sidan kan -—- såsom

i motionen framhållits — en eventuell misstolkning av ifrågavarande utslag

få den för taxeringsarbetet menliga konsekvensen, att kommunerna bliva

obenägna för alt inom ramen för gällande bestämmelser ställa biträdeshjälp

till taxeringsnämndernas förfogande.

Det har sedan gammalt och med rätta gjorts gällande, alt de rent tek
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

niska delarna av taxeringsförfarandet såsom ordnandet och kompletterandet

av deklarationer och andra taxeringsuppgifter, längdföringen och övriga

expeditionella taxeringsgöromål taga en betydande del av taxeringsnämnds - ordförandens tid i anspråk. Med den utveckling, som taxeringsförfarandet

numera fått, har detta bestyr vuxit alltmera. För varje i taxeringsarbetet förfaren,

ansvarskännande person måste det framstå såsom synnerligen oegentligt,

att så mycken tid måste offras på dessa utpräglat rutinmässiga detaljer.

Den tid, som återstår för det kvalificerade taxeringsarbetet, blir härigenom

mången gång alltför kort, för att den för arbetet närmast ansvarige

taxeringsnämndsordföranden skall hinna fullgöra detta arbete med erforderlig

omsorg och grundlighet. Visserligen ankommer enligt gällande ordning på

länsstyrelsernas taxeringsavdelningar att eftergranska det av nämnderna överlämnade

taxeringsmaterialet, men det torde ligga i sakens natur, att med den

ansvällning, som detta material numera fått, betydligt värdefullare arbetsresultat

skulle ernås vid denna eftergranskning, om man redan vid arbetet

inom de lokala taxeringsnämnderna hunnit tillräckligt grundligt bearbeta

materialet. Den relativt blygsamma ersättning, som tillerkännes ordförande i

taxeringsnämnd gör det naturligt, att ordföranden är obenägen för att med

anlitande av denna ersättning bestrida gottgörelse åt biträdeshjälp för utförande

av nyssnämnda enklare göromål. Följden härav blir icke blott, att

taxeringsarbetet i och för sig blir lidande, utan ock att stora svårigheter

uppstå för länsstyrelserna, när det gäller att förmå lämpliga personer att

åtaga sig uppdrag såsom ordförande i beskattningsnämnd. Det'' torde icke

behöva understrykas, att med nuvarande relativt invecklade författningsbestämmelser

på det område, varom här är fråga, och i anseende till beskattningssystemets

hittillsvarande och framtida utveckling, det måste framstå

såsom en angelägenhet av vikt att på posten såsom taxeringsnämndsordförande

kunna förvärva kunnig, initiativrik och lojal person.

I anslutning till vad sålunda anförts finner länsstyrelsen för sin del synnerligen

önskvärt, att åtgärder vidtagas för lättande av taxeringsnämndsordförandenas

arbetsbörda. Länsstyrelsen kan därför helt ansluta sig till det

syfte, som kommit till uttryck i den föreliggande motionen. Under alla förhållanden

skulle det enligt länsstyrelsens mening vara synnerligen värdefullt,

om gällande bestämmelser kunde kompletteras på sådant sätt, att de icke

blott stimulerade kommunerna att i större utsträckning än vad nu är förhållandet

vidtaga åtgärder jämlikt 15 g taxeringsförordningen utan också —- i

det fall, där dylika åtgärder på grund av personalbrist eller av annan anledning

icke kunna komma till stånd — undanröjde för närvarande förefintligt

hinder för kommun att ställa medel till förfogande för taxeringsnämndsordförande

för att av denne användas till avlönande av den biträdeshjälp,

som han visar sig hava för ändamålet anlitat.»

Länsstyrelsen i Malmöhus lön:

»Det torde icke råda tvivel om att resultatet av det egentliga taxeringsarbetet

icke oväsentligt förlorar därpå att taxeringsnämndsordförandena nödgas

ombesörja en hel del arbete av rent manuell art såsom ordnandet av deklarationsuppgifter,

längdföring etc. Varje åtgärd, varigenom ordförandena i detta

avseende beredas lättnad, måste därför hälsas med tillfredsställelse. Till den

del motionen kunde tjäna detta syfte vore således ingenting att erinra. Emellertid

kan länsstyrelsen icke biträda den form som givits åt det slutliga yrkandet.

Det kan nämligen icke anses lämpligt att en taxeringsnämndsordlörande

på angivet sätt erhåller förstärkning i det arvode som genom statsmedel

utmätts åt honom. Ersättningarna för utförda taxeringsarbeten bleve

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

17

på detta sätt säkerligen ganska olikartade och bleve ordförandena beträffande

arvodestillskottet otvivelaktigt beroende av de kommunala myndigheternas

välvilja. Det skulle med ett dylikt arrangemang mycket väl kunna

inträffa att taxeringsnämndsordförande med likartade distrikt i fråga om

deklarationsantal och svårighetsgrad finge olika ersättningsbelopp. Det säger

sig självt att de redan för närvarande avsevärda svårigheterna att besätta

posterna som taxeringsnämndsordförande härigenom skulle ytterligare ökas.

Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka bifall till den framlagda

motionen.

Enligt länsstyrelsens förmenande vore det ideala förhållandet om taxeringsbestyret

helt bekostades av statsmakterna och med belopp som utgjorde

tillräcklig ersättning för arbetets utförande. Det har emellertid befunnits

lämpligt att kommun på sätt angives i 15 § taxeringsförordningen skall

ha möjlighet att i viss utsträckning anslå medel till biträdeshjälp till ordförandena.

Såvitt länsstyrelsen kan finna är denna bestämmelse tillräcklig i

all synnerhet om städer och tätorter i större utsträckning än hittills beaktade

den möjlighet, som i hithörande hänseende står till buds.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län:

»Såsom i motionen erinrats uttalade departementschefen vid 1943 års omorganisation

av taxeringsväsendet, att den möjlighet, som jämlikt 15 § 1 mom.

och 108 § taxeringsförordningen förelåge för kommunerna att ställa kommunala

tjänstemän till taxeringsnämndernas förfogande med uppgift att biträda

ordförandena vid utförandet av de enklare delarna av taxeringsarbetet,

i kommunernas eget intresse syntes böra utnyttjas i största möjliga utsträckning,

då ordförandena därigenom bereddes tillfälle att mera ägna sig

åt det egentliga taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen har med tillfredsställelse kunnat konstatera att denna rekommendation

tagits ad notam av åtskilliga kommuner i länet, vilka beviljat

nya eller ökade anslag av medel till biträdeshjälp åt taxeringsnämndsordförandena

genom inrättande av deklarationsbyrå för uppsamling och sortering

av deklarationsmaterialet och möjliggörande av anställning av skrivbiträden.

I vad mån sådana bidrag utbetalas till ordförandena och icke direkt till av

kommunen till förfogande ställda eller av ordförandena själva anställda biträden

känner länsstyrelsen icke till. Det vore emellertid mycket beklagligt,

om det i motionen omnämnda regeringsrättsutslaget — vars närmare innehåll

länsstyrelsen icke varit i tillfälle att taga del av — skulle föranleda därtill

att kommunernas intresse och villighet att i ökad omfattning bidraga till

att kostnaderna för taxeringsarbetet minskades.

Länsstyrelsen anser dock en sådan utveckling knappast vara att befara

allenast av den anledningen att kommunerna icke skulle kunna förstärka

taxeringsnämndsordförandes ersättning för uppdragets fullgörande utan i

stället finge direkt avlöna av honom disponerade arbetsbiträden. Den senare

möjligheten torde vara av ingen bestridd.

Det synes därför näppeligen föreligga starkare skäl för den lagstiftning

som motionärerna ifrågasatt.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

»Såsom av departementschefen uttalats i prop. 1943, nr 345, s. 94 får det

anses önskvärt, att kommunerna bidraga till taxeringsarbetets effeklivisering

genom beredande av hjälp åt ordförandena i taxeringsnämnderna med

vissa enklare arbetsuppgifter. Enligt nu gällande lydelse av 15 § taxeringsförordningen

må detta ske genom att till beskattningsnämndernas förlogan
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 7 samt. AV 46—48. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

de ställa kommunens tjänstemän. I åtskilliga kommuner saknas möjlighet

att på detta sätt bereda ordförandena biträde. I sådana fall, där ordföranden

är bosatt utom kommunen, torde det stundom vara svårt att tillämpa ifrågavarande

författningsrum. På grund härav har i viss utsträckning förekommit,

att kommuner, huvudsakligen städer, helt eller delvis ersatt kostnaderna för

ordnande av deklarationer och kontrolluppgifter m. in. Stundom har ersättning

utbetalats direkt till anlitade biträden och i andra fall har ordförande

utan redovisningsskyldighet uppburit visst belopp såsom bidrag för arbetets

utförande.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det enbart till fördel för taxeringsarbetet,

att kommun på ena eller andra sättet bereder taxeringsnämndsordförande

lättnad i den expeditionella delen av taxeringsarbetet, vilken med taxeringsväsendets

utveckling blivit alltmera betungande. I den mån gällande bestämmelser

kunna anses lägga hinder i vägen därför, böra dessa hinder undanröjas.

Det i motionen omförmälda utslaget från regeringsrätten synes

tyda på att 15 § 1 mom. taxeringsförordningen borde kompletteras med föreskrift,

att kommun jämväl i annan ordning än genom kommunens tjänstemän

må bereda taxeringsnämndsordförande arbetshjälp. Jämväl ersättning för

andra direkta omkostnader än för arbetshjälp borde av kommun kunna beredas

ordförande.

Däremot vill länsstyrelsen ifrågasätta lämpligheten av förslaget att kommun

skall kunna bereda ordförande i beskattningsnämnd arvodesförstärkning.

Ordförandenas uppdrag synas vara rent statliga och arvodena därför

böra regleras enhetligt. Det är icke önskvärt, att ordförandena skola bli arvodestagare

hos kommunerna. Länsstyrelsen vill dock understryka den stora

vikten av att ordförandena beredas skälig ersättning för sitt arbete. Det har

visat sig svårt att med nu utgående arvoden förvärva lämpliga personer till

ordförande. På grund härav har länsstyrelsen för taxeringsuppdrag måst anlita

sina egna tjänstemän i större omfattning än som eljest skulle ha skett.

Förstärkning av arvodena bör emellertid icke ske genom kommunala tillskott

utan genom höjning av de av statsmedel utgående arvodena. Om dessa bleve

bestämda till skäliga belopp, torde frågan om kommunala tillskott icke längre

vara aktuell.»

Svenska landskommunernas förbund:

»Det synes numera ha blivit vanligt, att ordförandena i taxeringsnämnderna

till vederbörande kommuner ingiva framställningar om anslag till förstärkning

av de ersättningar för taxeringsarbetet, som utgå av statsmedel.

Ett mindre antal landskommuner ha också beviljat sådana anslag. I de många

fall, där man hittills avvisat anslagsframställningarna, torde detta icke ha

berott på att det dragits i tvivelsmål, huruvida kommun haft laglig befogenhet

att bevilja medel för detta ändamål.

Styrelsen håller för sin del troligt, att de ersättningar, som utgå till ordförandena

i taxeringsnämnderna, äro tillmätta i underkant. Om denna förmodan

är riktig, böra ersättningarna höjas. Det skulle emellertid vara högst

irrationellt att åstadkomma denna höjning genom att lämna kommunerna

formell rätt att bevilja tillägg till de statliga ersättningarna. Man kan nämligen

med säkerhet förutsätta, att en sådan rätt — åtminstone vad landskommunerna

beträffar —- skulle begagnas ytterst ojämnt. En del taxeringsnämndsordförande

kunde få rundligt tillmätta anslag, medan det stora flertalet

skulle bli utan. Ovidkommande synpunkter skulle ofta spela in vid

behandlingen av frågan om anslag; det skulle i varje fall icke finnas någon

garanti för att skäligt tilläggsarvode lämnades just i sådana fall, där det med

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

19

hänsyn till taxeringsarbetets omfattning och besvärlighetsgrad kunde vara

sakligt motiverat. Men får i detta sammanhang icke förbise, att den ersättning,

som utgår till en taxeringsnämndsordförande, oftast är vida högre än

de arvoden, som kommunernas egna förtroendemän åtnjuta.

Enligt styrelsens mening talar allt för ett fortsatt upprätthållande av den

fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för taxeringsarbetet, som

förutsättes i taxeringsförordningen. Styrelsen vill därför avstyrka det förslag,

som den förevarande motionen inrymmer.»

Svenska stadsförbundet:

»Enligt den fördelning av de samhälleliga uppgifterna, som nu gäller i vårt

land, åligger det staten, icke kommunerna, att svara för kostnaderna för

taxeringsarbetet, i den mån detta ombesörjes av taxeringsnämndernas ordförande.

Det är icke något kommunalt intresse och kan ej heller ur annan

allmän synpunkt anses önskvärt, att dessa kostnader överflyttas på kommunerna.

Det kan visserligen vara lämpligt, att vissa kostnader för underlättande

av ordförandenas arbete kunna bestridas av kommunerna. Möjlighet

härtill finnes emellertid genom de stadganden i taxeringsförordningen, som

motionärerna åberopat. Under förutsättning att de biträden varom där är

fråga anställas av kommunerna synes regeringsrättens utslag i Vimmerbyfallet

icke utgöra något hinder för att skälig hjälp lämnas.

Styrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att bakgrunden till motionen

uppenbarligen är det förhållandet, att statens ersättning till taxeringsnämndernas

ordförande är alldeles för snålt utmätt. Såsom framgår av det förut

anförda måste det dock åligga staten att tillse att vad här brister blir tillrättat.

Det förtjänar erinras att riksdagen år 1946 (skrivelse nr 7 s. 14) i anledning

av motioner uttalade att Kungl. Maj:t borde ägna uppmärksamhet

åt frågan om bl. a. ordförandearvodenas storlek.

Med hänvisning till det anförda får styrelsen avstyrka motionen.»

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund:

»Rent materiellt skulle förbundet visserligen med tillfredsställelse hälsa en

avsevärd förhöjning av de nu utgående orimligt låga arvodena till taxeringsnämndernas

ordförande, kronoombud och taxeringskonsulenter, men förbundet

vill dock starkt ifrågasätta, om den lämpliga vägen är att medge

kommunerna rätt att fylla ut det knappa statliga arvodet. Det kommer nämligen

givetvis att medföra, att ersättningen komme att utgå med högst varierande

belopp för samma arbete i olika taxeringsdistrikt, med resultat, att

somliga distrikt skulle bli eftersökta, medan ingen ville åtaga sig uppdragen

i de distrikt, där mindre eller intet kommunalt bidrag alls utginge. En sådan

utveckling synes förbundet mindre lycklig.

Detta innebär givetvis icke, att förbundet skulle ställa sig avvisande mot

alla åtgärder, som en kommun kan vidtaga för att underlätta taxeringsarbetet.

Tvärtom hyser förbundet i likhet med motionärerna den uppfattningen,

att det måste ligga i kommunernas intresse, att taxeringsutfallet blir så

riktigt som möjligt. Förbundet vil] därför föreslå, att sådan ändring i TF

vidtages, att kommunerna över en viss storleksordning, förslagsvis 2 000 inv.,

icke endast få rätt utan skyldighet att ställa personal till förfogande för att

vara ordföranden behjälplig med sortering av deklarationer och uppgifter

samt med längdföring och enklare skrivgöromål. Därigenom skulle ordföranden

få längre tid till förfogande för det egentliga mera kvalificerade

granskningsarbetet.

Enligt gällande bestämmelser kräves, alt tjänsteman, som ställes till ord

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

förandens förfogande, skall godkännas av länsstyrelsen. Det synes vara en

onödigt omständlig procedur, då det gäller de ovan nämnda mera enkla uppdragen.

Förbundet får därför föreslå, att sådant godkännande ej skall vara

erforderligt för biträde, som endast har till uppgift att biträda vid sortering

och längdföring och liknande. Däremot torde godkännande fortfarande böra

erfordras, då tjänsteman även skall biträda vid granskningen av deklarationer.

Om förbundet alltså ser sig nödsakat att avstyrka motionen men förordar

ändring i gällande bestämmelser i enlighet med vad ovan anförts, vill

förbundet med skärpa framhålla, att de nuvarande arvodena icke rimligtvis

kunna bibehållas vid samma låga nivå som hittills. Det stöter redan på allvarliga

svårigheter att förmå kvalificerade personer att åtaga sig uppdragen

både som ordförande, kronoombud och konsulent och kommer med säkerhet

att framdeles bli ännu svårare. Riksdagen uttalade sig i fjol för en höjning

av arvodena. Det ledde emellertid till ringa resultat, varför arvodena

alltjämt i stort sett kvarstå vid eller understiga de belopp varmed de utgingo

före kriget. Förbundet skulle därför våga hemställa, att utskottet måtte

kraftigt understryka det ofrånkomliga i att arvodena väsentligt höjas. Ju

mera skatterna stiga, ju svårare och mera tidsödande blir det givetvis för

taxeringsmyndigheterna att rätt fylla sin uppgift. Eu förhöjning med minst

50 % är enligt förbundets mening därför det minsta, som bör kunna komma

i fråga.»

478049. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:486 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 a1 i texten