Betänkande i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen om skogsaccis och höjning av repartitionstalet för skogsvårde.
1947-07-04 · 33 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 28 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1947:53, Betänkande i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen om skogsaccis och höjning av repartitionstalet för skogsvårde.
Dokumentets text
1
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
Nr 53.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående upphävande av lagen om skogsaccis och
höjning av repartitionstalet för skogsvårde.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, I: 192 av
herr Velander m. fl. och 11:299 av herrar Stattin och Andersson i Gisselås,
har hemställts, »att riksdagen ville besluta dels att upphäva den nu gällande
lagen om skogsaccis, dels ock att i anslutning härtill höja repartitionstalet
för skogsvärde från 0,04 till 0,05».
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
ej härför lämnas i det följande, hänvisa till motionen I: 192.
I nu förevarande motioner har — sedan inledningsvis redogjorts för skogsaccisbeskattningens
tidigare utveckling i vårt land samt för ett av kommunalskatteberedningen
framlagt förslag om skogsaccisens avskaffande i samband
med införandet av en fristående objektskatt å fastighet med repartitionstalet
0,025 för allt slags taxeringsvärde — bland annat framhållits, att
den debiterade skogsaccisen för taxeringsåren 1941—1944 motsvarat repartitionstal
för taxerat skogsvärde vid en fristående objektskatt överstigande
resp. 0,03, 0,03, 0,04 och 0,05 samt för taxeringsåret 1945 ett dylikt repartitionstal
å 0,03. Toge man hänsyn till att vår fastighetsskatt vore en garantiskatt
och att denna under de senare åren endast till ringa del inneburit en
objektskatt, d. v. s. en merbelastning i förhållande till en ren inkomstskatt,
vågade man enligt motionärernas utsago påstå, att den åren 1941—1945
debiterade skogsaccisen varit flerfaldigt större än den verkliga fastighetsskattebelastningen
på den växande skogen och att följaktligen en utomordentligt
stor disproportion rått mellan accisens belopp och den skatteskillnad accisen
varit avsedd att kompensera. Anförda synpunkter och redovisade verkningar
av gällande bestämmelser för skogsaccisen syntes visa. att denna vore ytterst
olämplig såsom ett komplement till en fastighetsbeskattning å den växande
skogen. Enligt motionärernas mening borde accisen snarast möjligt avskaffas,
varvid givetvis repartitionstalet för garantiskatten å skogsvärde finge
sättas till samma som för fastighet i övrigt. Någon anledning att för denna
frågas avgörande avvakta Kungl. Maj:ts ställningstagande till de av kommunalskatteberedningen
i övrigt framlagda förslagen rörande fastighetsbeskattningen
syntes icke föreligga. Man kunde icke heller till stöd för ett bibehållande
av skogsaccisen anföra, att de vid skogsaccistaxeringarna fastställda
Bihanq till riksdagens protokoll 1917. 7 sand. Nr 53.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
rotvärdena enligt gällande bestämmelser skulle ligga till grund även för
skogsvårdsavgifternas beräknande. Dessa avgifter komme nämligen enligt
en år 1946 utfärdad lag om skogsvårdsavgifter att från och med den 1 juli
1947 bestämmas i förhållande till taxeringsvärdena å växande skog samt
skogsmark.
År 1909 infördes i vårt kommunala skattesystem en skogsaccis till primärkommuner,
vilken utgick å det avverkade virket. Denna skatt var avsedd
att komplettera den kommunala beskattningen av fastigheternas avkastning,
som var grundad på taxeringsvärdena. Enligt de vid denna tid gällande bestämmelserna
skulle vid fastställande av jordbruksfastighets taxeringsvärde
behörigt avseende fästas vid skogens beskaffenhet, men det var icke uttryckligen
föreskrivet, att skogen skulle inräknas i taxeringsvärdet med sitt verkliga
värde. Vissa undersökningar hade även ådagalagt, att i taxeringsvärdena
å skogsfastigheter i allmänhet icke inberäknats skogens faktiska värde. Med
hänsyn härtill ansågs avkastningen av skogsfastigheter bliva för lågt beskattad.
Ändring i detta förhållande befanns emellertid icke lämpligen böra ske
genom att i taxeringsvärdena inräkna skogen till dess fulla värde och därmed
åvägabringa en skärpning av beskattningen för skogsbrukets vidkommande.
Det syntes vara alltför betungande för fastighetsägarna att under
skogens uppväxttid betala inkomstskatt för tillväxtens hela värde. I stället
valdes den utvägen att utjämna den vid tillämpningen av de gällande beskattningsreglerna
uppkommande underbeskattningen av skogsbruk genom
införande av en provisorisk tilläggsskatt i skogsaccisens form.
Genom beslut av 1920 års riksdag ersattes det dittills gällande systemet
för beskattning av jordbruksfastighet med ett gurantiskattesystem, varvid repartitionstalet
för jordbruksfastighet faställdes till 0,06. Skogsaccisen lämnades
oförändrad under den av vederbörande utskott uttalade motiveringen
att mycket syntes tala för ett bibehållande och måhända ytterligare utbyggande
av denna skatteform vid en reform av skogsbeskattningen. I syfte att
undvika den dubbelbeskattning, som en oförändrad skogsaccis vid sidan av
fastighets- och inkomstskatten kunde anses innebära, hemställde emellertid
riksdagen hos Kungl. Maj:t om förslag till avkortning av skogsaccisen å den
inkomstskatt från fastighet, som översteg den egentliga fastighetsskatten.
Förslag till lösning av denna fråga förelädes också de följande riksdagarna
men befunnos, huvudsakligen med hänsyn till tekniska svårigheter, icke kunna
av riksdagen godtagas. Skogsaccis utgick sålunda med samma belopp som
tidigare utan avseende å de vid 1920 års riksdag beslutade ändringarna i det
kommunala skattesystemet.
I 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102) föreslogs garantibeskattning
av fastighet till primärkommuner, municipalsamhällen och landsting
med ett repartitionstal för jordbruksvärde av 0,06 och för skogsvärde av 0,04.
Såsom utfyllnad av det lägre repartitionstalet för skogsvärde skulle enligt
propositionen utgå skogsaccis till primärkommuner och municipalsamhällen
efter en skattesats, utgörande en tredjedel av medelutdebiteringen av kom
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
3
munalskatt för de senaste fem åren. Till landstingen skulle uttagas en skogsaccis
efter en skattesats, motsvarande en sjättedel av medeltalet av de fem
senaste årens utdebitering av landstingsskatt.
Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag tillstyrkte propositionens
förslag angående repartitionstalen men förordade för primärkommunernas
vidkommande en nedsättning av skattesatsen för skogsaccisen till en fjärdedel
av medelutdebiteringen under de senaste fem åren samt en maximering
av skogsaccisen till 3 procent av det taxerade rotvärdet. En skattesats å en
tredjedel av medelutdebiteringen ansåg utskottet vara för högt beräknad,
enär de två procent av skogsvärdet, vilka bortfölle såsom beskattningsunderlag,
ej representerade en fristående objektskatt utan en garantiskatt. Utskottet
avstyrkte helt förslaget om skogsaccis till landstingen, enär en sådan
skatt ansågs skola i det allmänna medvetandet uppfattas såsom en särbelastning
av skogsbruket vid landstingsbeskattningen. Utskottet avstyrkte
likaledes av praktiska hänsyn den föreslagna skogsaccisen till municipalsamhällen.
Sedan kommunalskattefrågan fallit vid 1927 års riksdag, framlades i 1928
års kommunalskatteproposition (nr 213) förslag om garantiskatt med samma
repartitionstal som enligt 1927 års proposition. Beträffande skogsaccisen
föreslogs, att den skulle utgå endast till primärkommuner och efter en skattesats,
motsvarande en fjärdedel av medelutdebiteringen för de fem senaste
åren, dock utan maximering. Förslaget godkändes av riksdagen, och i anslutning
härtill utfärdades den alltjämt gällande lagen den 28 september 1928
(nr 377) om skogsaccis.
Skogsaccis utgöres enligt nämnda lag iör allt inom kommunen avverkat
virke utom sådant husbehovsvirke, som användes för fastighetens eller därmed
sambrukad fastighets behov av reparations-, slöjd- eller stängselvirke
eller bränsle. Virke, som användes för nybyggnad eller grundförbättring, är
sålunda skattepliktigt. Skogsaccisen utgår i fölhållande till virkets taxerade
rotvärde, vilket beräknas efter ortens pris vid den tid, då virket är att anse
såsom avverkat, d. v. s. då det blivit så tillrett och upplagt att uppmätning
av detsamma kan ske på i orten vanligt sätt. Skattepliktigt virke upptages
till beskattning för det beskattningsår, under vilket virket är att anse såsom
avverkat. Skattskyldig är avverkaren, varmed förstås den som vid den tid,
då virket är att anse som avverkat, äger förfoga över detsamma Uppgår för
viss skattskyldig rotvärdet av inom kommunen under beskattningsåret avverkat,
skattepliktigt virke ej till 100 kronor, är virket skattefritt. Skogsaccis
utgår till kommun, församling, skoldistrikt och särskilt fattigvårdssamhälle
efter en skattesats, som motsvarar en fjärdedel av den genomsnittliga
kommunala utdebiteringen under de senast förflutna fem åren, beräknad
med hänsyn till uttaxeringsbehovet efter åtnjutande av skatteutjämningsunderstöd.
Skogsaccismedel, som inflyta till landskommun, skola avsättas till en skogsaccisfond.
Från fonden äger kommunen anvisa medel såsom tillskott till
täckande av sådana utgifter för kommunen, till vilka enligt gällande för
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
fattningar medel eljest skolat beredas genom allmän kommunalskatt. Såsom
sådant tillskott må under löpande året anvisas till användning för påföljande
år högst så stort belopp som motsvarar en tredjedel av fondens behållning
den 1 september under löpande året och en tredjedel av den skogsaccis,
som debiterats på grund av samma års taxering till skogsaccis. Accisen
fonderas för varje särskilt slag av kommunbildning, vartill den utgår.
Under intryck av den långvariga lågkonjunkturen för jordbruket i början
av 1930-talet genomfördes vid 1932 drs riksdag en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksvärde från 0,06 till 0,05 från och med år 1933. Repartitionstalet
för skogsvärde och skattesatsen för skogsaccisen bibehöllos därvid
oförändrade. I propositionen till 1932 års riksdag (nr 220) motiverades detta
med att skogsaccis ej utginge för husbehovsvirke i allmänhet och ej till
landsting samt att olika omständigheter talade för att skogsaccisen vore lågt
beräknad. Departementschefen uttalade emellertid, att det sannolikt varit
svårt att avvisa ett förslag om sänkning av repartitionstalet för skogsvärde
till 0,03, därest det kunnat påvisas och för allmänna medvetandet framstått
såsom klart, att den skogsaccis, som uttoges och som avsåge att utfylla skillnaden
mellan jordbruksvärdets och skogsvärdets repartitionstal, exakt fyllde
detta ändamål.
Kommunalskatteberedningen har i sitt betänkande med förslag till omlägg
ning av den kommunala beskattningen m. m. (SOU 1942:34) föryslagit,
att skogsaccisen skall avskaffas och den kommunala objektbeskattningen av
fastighet göras lika stor för fastighets taxerade skogsvärde som för annat
taxeringsvärde. Till utveckling av sin ståndpunkt har beredningen bl. a. anfört
följande.
»Skogsaccisen innebär en beskattning av skogens avkastning, i den mån
denna faktiskt tillgodogöres, och utgår sålunda med växlande belopp olika
år. Även fastighetsskatten, vilken beräknas å det taxerade skogsvärdet, innebär,
eftersom nämnda värde bestämmes av skogens normalt påräkneliga
avkastning vid uthålligt skogsbruk, i själva verket en beskattning av avkastningen
men utgår med ett för varje år praktiskt taget lika stort belopp,
oavsett när avkastningen tillgodogöres. Principiellt sett böra verkningarna
av de båda skatteformerna i längden bliva desamma utom vid varaktiga
ökningar eller minskningar av virkeskapitalet. Om virkeskapitalet å en fastighet
genom sparande av tillväxten definitivt höjes, blir den sålunda ej tillgodogjorda
avkastningen föremål för objektbeskattning vid fastighetsskatt
men ej vid skogsaccis. Om å andra sidan virkeskapitalet genom uttag, som
överstiga tillväxten, definitivt sänkes, blir detta uttag föremål för objektbeskattning
vid skogsaccis men ej vid fastighetsskatt.
Beträffande objektet skilja sig de båda skattetyperna i sin nuvarande form
från varandra därutinnan att fastighetsskatten drabbar all växande skog å
fastigheten, medan viss skog är undantagen från skogsaccis. Husbehovsvirke
är, som förut nämnts, med hänsyn till de taxeringstekniska svårigheterna
i stort sett icke underkastat skogsaccis. Då myckenheten av husbehovsuttagen
är beroende icke blott av fastighetens beskaffenhet utan även av ägarens
personliga förhållanden, har i accisbeskattningen införts ett moment,
som är främmande för eu renodlad objektskatt. Vid fastighetsskatt och skogsaccis
gälla vidare olika metoder för bestämmande av beskattningsföremålets
värde. Den avkastning, efter vilken skogsvärdet bestämmes och fastig
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
5
hetsskatten följaktligen utgår, uppskattas efter ett rotvärde, utgörande medeltalet
av en rotprisserie för ett flertal år, vilka kunna innefatta såväl högsom
lågkonjunktur på virkesmarknaden. Rotväidet vid skogsaccistaxeringen
räknas efter rotpriset vid avverkningstillfället, vilket pris får antagas genomsnittligt
ligga högre än det vid fastighetstaxeringen tillämpade rotvärdet,
då övervägande delen av uttagen ske vid goda konjunkturer på virkesmarknaden.
På grund av de berörda förhållandena är en siffermässig jämförelse mellan
den skattebelastning, som åstadkommits av skogsaccisen, och den som en
fastighetsskatt å skog inneburit föga vägledande, då det gäller att förutse
de framtida verkningarna av de båda skatteformerna. Skogsaccisen har
därför utgjort och skulle även vid fristående objektskatt å fastighet utgöra
ett osäkerhetsmoment i avvägningen av skattebördan mellan växande skog
och fastighet i övrigt.
Ur den skattskyldiges synpunkt kan det framstå såsom en fördel hos
skogsaccisen att den utgår i anslutning till uttaget av skogsavkastningen,
då den skattskyldige får antagas i regel hava bättre tillgång till likvida medel,
medan fastighetsskatten uttages utan hänsyn till huruvida den skattskyldige
för året faktiskt tillgodogjort sig skogsavkastningen. Den fördel för
den skattskyldige av beskattning i sammanhang med inkomstförvärvet,
som skogsaccisbeskattningen sålunda kan erbjuda, lider dock av samma begränsning
som gäller för beskattningen i allmänhet, nämligen att viss tid
åtgår för skattebeloppens utmätande och uppbärande. För virke, som exempelvis
avverkats under vintern 1940—1941 och under år 1941 så tillretts och
upplagts, att det kunnat inmätas för försäljning, erlägges skogsaccisen tidigast
i slutet av år 1942, sålunda omkring ett och ett halvt år efter det likvid
erhållits.
Medan de skattskyldiga kunna hava intresse av att skogsbeskattningen
förlägges i nära anslutning till tillgodogörandet av skogens avkastning, vilket
ofta sker oregelbundet, äro kommunerna i behov av ett år från år stabilt
skatteunderlag. Fastighetsskatten lämnar ett jämnt tillskott till kommunernas
hushållning, medan skogsaccisen inflyter ojämnt. Under högkonjunktur
ökas accismedlen på grund av högre virkespriser och större uttag. Under
lågkonjunktur, då motsatta förhållanden råda, sinar denna inkomstkälla för
kommunerna. Denna olägenhet hos skogsaccisen har emellertid i viss utsträckning
minskats genom föreskrifterna om accismedlens fondering. Även
om denna anordning kunde göras mera effektiv än för närvarande, måste dock
ur garantisynpunkt fastighetsskatten vara att föredraga.
Ur skogsvårdssynpunkt har skogsaccisen tidigare ansetts äga företräde
framför en fastighetsskatt. Såsom ovan framhållits, träffar accisen icke tillväxt,
som sparas för att öka virkeskapitalet, men väl virkesuttag, som minska
detta kapital. Skogsaccisen har därför ansetts ägnad att uppmuntra till skogsodling
och ökning av virkeskapitalet samt att minska skogsägarnas benägenhet
att på grund av ekonomisk kortsynthet företaga skogligt olämpliga avverkningar.
Det har å andra sidan gjorts gällande, att behovet av medel till
en årlig fastighetsskatt skulle kunna föranleda avverkningar i förtid. Då den
meningen blivit alltmera utbredd att särskilt det mindre, enskilda skogsbruket
skulle giva ett bättre utbyte, om det dreves med större förråd än de nuvarande,
har skogsaccisen tillskrivits gynnsammare verkningar beträffande
skogsvården än fastighetsskatten. Dessa synpunkter hava starkt framhållits
under det tidigare, ovan delvis återgivna meningsutbytet i ämnet. Enligt uttalanden
av representanter för skogsbruket, med vilka beredningen under sitt
arbete överlagt, synes emellertid uppfattningen bland skogsbrukets målsmän
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
i allmänhet hava ändrats på denna punkt. Det torde numera anses, att en
omläggning av objektbeskattningen å skog till enbart fastighetsskatt av samma
storlek som för fastighet i övrigt icke skulle innebära några vådor för
skogsvården. Till denna meningsändring har sannolikt bidragit bl. a. den omständigheten
att skogsägarna anses hava vunnit större insikter i skogliga och
ekonomiska ting. Beredningen har för sin del kommit till den uppfattningen
att de olägenheter, som ur skogsvårdssynpunkt ansetts vidlåda en fastighetsskatt
å växande skog, icke äro av den betydenhet att de böra vara avgörande
för frågan om den lämpligaste formen för objektbeskattningen av skog. I
detta sammanhang må framhållas, att större möjligheter till belåning av
växande skog öppnats för skogsägare efter antagande av lagstiftning om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, vilken lagstiftning
genom en ändring år 1938 erhållit ökad praktisk betydelse. Fastighetsbeskattningen
torde därför i och för sig knappast behöva giva anledning till
förtida avverkningar.
Ur taxeringstekniska synpunkter giver skogsaccisen upphov till icke oväsentliga
svårigheter. Dessa sammanhänga i viss mån med att skogsaccisen
är den enda direkt på avkastningen grundade form av objektbeskattning, som
förekommer i vårt skattesystem, och att den därför — i synnerhet för de
skattskyldiga — torde framstå såsom i viss mån främmande och svårfattlig.
Själva utformningen av reglerna för skogsaccisen torde även i någon mån
hava bidragit till de svårigheter, som yppat sig vid tillämpningen. Framför
allt gäller detta den bristande anpassningen av dessa regler till de faktiskt
rådande förhållandena inom skogsbruket. Beskattningsåret vid skogsaccistaxeringen
omfattar i regel ett kalenderår. Så som avverkningarna i landet
i allmänhet bedrivas, kommer beskattningsåret merendels att avse den senare
delen av en avverkningssäsong och den tidigare delen av den därpå följande
avverkningssäsongen. För ett riktigt verkställande av skogsaccistaxeringen
förutsättes i sådant fall en tudelning av två avverkningssäsonger.
Redan vid bestämmandet av objektet för skogsaccistaxeringen möter det under
sådana förhållanden betydande svårigheter att avgöra, huru stor del av
det under varje avverkningssäsong avverkade virket, som vid årsskiftet varit
så tillredd och upplagd, att uppmätning därav kunnat ske. Bestämmandet av
rotvärdet är med hänsyn till de ofta mycket skiftande förhållandena en
vansklig uppgift och försvåras därav att mellan de båda avverkningssäsonger,
som delvis ingå i beskattningsåret, icke oväsentliga förändringar kunna inträffa
i de på rotvärdet inverkande faktorerna, såsom försäljningspris samt
avverknings- och transportkostnader. Skogsaccistaxeringen har också förorsakat
taxeringsmyndigheterna betydande tidsspillan och besvär. Trots eu
långvarig tillämpning av de gällande reglerna synas fortfarande råda delade
uppfattningar om deras tolkning i olika avseenden. Taxeringsnämndernas
praxis är icke enhetlig i landets olika delar. Virkestaxeringen har även föranlett
ett förhållandevis stort antal taxeringsprocesser. Utöver själva virkestaxeringen
tillkommer det arbete, som debiteringen och uppbörden av skogsaccis
vållar. Särskilda svårigheter hava också yppat sig vid indrivningen av
skogsaccis, vilka nedan skola närmare beröras. Såsom tabell 32 utvisar, uppgick
skogsaccisen för taxeringsåren 1929—1940 i genomsnitt till 3,4 miljoner
kronor per år, vartill komma de på grundval av skogsaccistaxeringen debiterade
skogsvårdsavgiftema med ett årligt belopp av i medeltal 2,4 miljoner
kronor för samma tid räknat. Proportionen mellan de belopp, som denna
skatteform hittills tillfört det allmänna, och det arbete, som den föranleder,
framstår såsom mindre tillfredsställande, även om skogsvårdsavgiftema tagas
i betraktande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 53. <
Med hänsyn till de därmed förbundna väsentliga fördelarna föreslår beredningen,
att skogsaccisen avskaffas och att objektbeskattning av växande
skog sker genom en fastighetsskatt med samma repartitionstal för skogsvärde
som för annat taxeringsvärde. Genom en dylik omläggning av beskattningen
synas såväl de skattskyldigas som kommunernas intressen bliva på
ett tillfredsställande sätt tillgodosedda. Borttagandet av den nuvarande överbelastningen
å skogsägarna samt fastighetsbeskattningens jämnare fördelning
å olika år genom en övergång till fristående objektskatt måste vara till båtnad
för de skattskyldiga och innebära en bättre avvägning av skattebördan.
Kommunerna erhålla genom objektskatten å skog ett jämnt tillskott till sitt
skatteunderlag, och de ökningar av den allmänna kommunalskatten, som
skogsaccisens borttagande och fastighetsbeskattningens omläggning kunna
medföra, torde icke bliva av sådan omfattning att några större rubbningar i
skogskommunernas ekonomi behöva befaras. Om den för höga skattebördan
för skogsfastigheter skall bringas att upphöra, kan dock icke undvikas en
viss ökning av belastningen å övriga beskattningsföremål.»
Över de föreliggande motionerna ha efter remiss yttranden avgivits av
skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges
skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Samtliga hörda ha tillstyrkt skogsaccisens
borttagande utom landskommunernas förbund, som icke ansett den
väckta frågan böra behandlas förrän i samband med omprövning av hela
den kommunala fastighetsbeskattningen. Länsstyrelsen i Västerbottens län
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha dock hemställt, att repartitionstalet
för skogsvärde skall även vid ett upphävande av skogsaccisen bibehållas
oförändrat vid 0,04.
Skogsstyrelsen tillstyrker, att åtgärder vidtagas i det av motionärerna föreslagna
syftet, då det syntes styrelsen angeläget, att den nuvarande merbelastningen
i skattehänseende av skogsägarna med det snaraste bringades att upphöra.
Skogsaccisen hade, såsom i motionerna påvisats, kommit att genomsnittligt
utgå med väsentligt högre belopp än som erfordrades för att kompensera
skillnaden mellan repartitionstalen för jordbruksvärde och skogsvärde,
ett förhållande, som blivit särskilt markant under de senaste åren.
Detta innebure i själva verket, att skogsbruket i skattehänseende belastades
i avsevärd grad högre än övriga förvärvskällor. Några sakliga skäl för en
dylik merbelastning av skogsbruket syntes icke kunna åberopas. Skogsstystyrelsen
ansåge sig därför kunna instämma i motionärernas uttalande att
skogsaccisen vore olämplig såsom ett komplement till eu fastighetsbeskattning
å den växande skogen.
Rent skattetekniskt skulle ett omedelbart slopande av skogsaccisen vara
att hälsa med tillfredsställelse med hänsyn till den avsevärda lättnad, som
därav skulle följa såväl för taxeringsmyndigheterna vid deras granskningsarbete
som för skogsägarna vid deklarationernas uppgörande. Visserligen
skulle, såsom ock framginge av de i motionerna anförda siffrorna, ett borttagande
i nuvarande läge av skogsaccisen medföra en minskning av kommunernas
inkomster, vilken icke komme att kompenseras av den föreslagna
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
höjningen av repartitionstalet för skogsvård© från 0,04 till 0,05. Den ifrågasatta
omläggningen skulle alltså leda till att kommunerna antingen finge
fastställa en något högre utdebitering än de eljest skolat besluta eller ock
måste i någon mån nedbringa sina utgifter. Såvitt skogsstyrelsen kunnat finna,
torde verkningarna i dylikt avseende för de olika kommunerna dock icke
behöva bliva av den betydelse, att kommunerna därigenom skulle beredas
nämnvärd olägenhet.
Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker bifall till de väckta motionerna
och giver uttryck åt den ståndpunkten att frågan om skogsaccisens borttagande
syntes kunna och böra lösas oberoende av frågan om fastighetsbeskattningens
slutliga reformering. För att belysa verkningarna av motionärernas
förslag har länsstyrelsen låtit verkställa en undersökning för de sistförflutna
fem åren angående den inverkan, som ett bortfallande av skogsaccisen skulle
ha haft på den kommunala utdebiteringen i sju kommuner inom länet, därav
några speciellt skogrika. Av undersökningens resultat drager länsstyrelsen
följande slutsatser.
»Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, skulle sålunda ett borttagande av skogsaccisen
komma att för landskommunerna i allmänhet medföra en viss höjning
av den kommunala utdebiteringen. Denna förskjutning av skattebördan
synes dock även för de utpräglade skogskommunerna kunna antagas bliva relativt
måttlig, och länsstyrelsen anser icke, att detta förhållande bör hindra
ett bifall till motionerna. Den nuvarande ordningen har faktiskt kommit att
innebära en hårdare beskattning av skogen än av andra jämförliga skatteobjekt
— ytterligare skärpt till följd av den vid senaste fastighetstaxering
företagna höjningen av skogsvärdena — ehuru en sådan kraftigare belastning
icke synes hava varit avsedd. Det får därför anses vara en rättvis åtgärd
att åstadkomma en utjämning, och enligt länsstyrelsens förmenande
bör denna ske nu, då tidpunkten ur flera synpukter måste anses lämplig.»
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansluter sig till kommunalskatteberedningens
uttalande att såväl de skattskyldigas som kommunernas intressen
bleve på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda genom skogsaccisens avskaffande
och anordnande av objektbeskattning å växande skog medelst en
fastighetsskatt med samma repartitionstal för skogsvård© som för annat taxeringsvärde.
Beskattningen av växande skog genom uttagande av skogsaccis
syntes länsstyrelsen vara en mindre lämplig skatteform. Då härtill komme
att ett upphörande av lagen om skogsaccis skulle för taxeringsmyndigheterna
medföra en icke oväsentlig lättnad i arbetet, vore det önskvärt att denna skatt
snarast avskaffades. Emellertid syntes det tveksamt, huruvida en dylik reform
kunde genomföras separat, då den skulle förknippas med en samtidig
ändring av repartitionstalet för skogsvärde. Kommunalskatteberedningens
förslag förutsatte en genomgripande förändring i grunderna för fastighetsbeskattningen,
och det nya skattesystem, som beredningen sålunda föreslagit,
torde helst böra genomföras i ett sammanhang. Länsstyrelsen ville också understryka
vikten av att den planerade revisionen av den kommunala beskattningen
snarast genomfördes.
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
9
Länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopar innehållet i en av vederbörande
taxeringsintendent upprättad promemoria, vari uttalas, att det i och för sig
ej funnes något att erinra mot att utan avvaktan på Kungl. Maj:ts ställningstagande
till de av kommunalskatteberedningen i övrigt framlagda förslagen
rörande fastighetsbeskattningen upphäva lagen om skogsaccis, därest
repartitionstalet för garantiskatten å skogsvärde sattes till detsamma som för
fastighet i övrigt. Vissa skäl framhållas emellertid i promemorian för att skogsaccistaxeringen
skall slopas först från och med år 1949. Det kunde med
hänsyn till de mycket vaga direktiv, som lämnats rörande tolkningen av
övergångsbestämmelserna i den nya uppbördsförordningen, befaras, att skatt
enligt dessa bestämmelser icke kunde påföras för någon mera avsevärd del
av de intäkter av skogsbruk som uppkommit genom de mycket stora skogsförsäljningarna
i länet under 1946, varvid det mest varit fråga om skogsavverkningsrätter.
Därest icke övergångsbestämmelserna till den nya uppbördsförordningen
kunde skärpas, i vad avsåge skatt å större intäkter av skogsbruk,
förefölle det vara en rättvis kompensation åt kommunerna, att de finge
åtnjuta skogsaccisen även till den del den kunde utgå vid taxeringen år 1948.
Höjningen av repartitionstalet för garantiskatten å skogsvärde kunde nämligen
av allt att döma vid 1948 års taxering icke på långt när förväntas kompensera
de skogrika kommunerna för upphävandet av lagen om skogsaccis.
Länsstyrelsen i Västerbottens län finner det vara ett rättvist krav att den
förhållandevis hårda beskattning, som på grund av skogsaccisen åvilar skogsbruket,
bringas att upphöra. Men även ur taxeringstekniska synpunkter kunde
enligt länsstyrelsens mening starka skäl åberopas till stöd för ett avskaffande
av denna skatteform. Förutom den ojämnhet i tillämpningen av bestämmelserna,
som alltjämt förelåge icke blott inom olika taxeringsnämnder
utan även prövningsnämnderna emellan, kunde framhållas de relativt dryga
kostaderna för själva taxeringsförfarandet samt den icke oväsentliga ökningen
av antalet besvär till prövningsnämnderna, som taxeringen till skogsaccis
medförde. Med hänsyn härtill och då länsstyrelsen ansåge, att ett bibehållande
av garantiskattesystemet ej gåve anledning till annat ståndpunktstagande,
måste länsstyrelsen vidhålla sin tidigare uttalade mening att skogsaccisen
borde avskaffas.
Däremot ville länsstyrelsen starkt ifrågasätta lämpligheten av den föreslagna
höjningen av repartitionstalet för skogsvärde. Visserligen skulle ytterligare
förenklingar i taxerings- och debiteringsförfarandet ernås. Fråga vore
emellertid, huruvida dessa fördelar uppvägde de ogynnsamma verkningar,
som kunde förväntas uppkomma genom repartitionstalets höjning. Även om
skogsaccisen borttoges, borde enligt länsstyrelsens förmenande repartitionstalet
för skogsvärde sättas lägre än för jordbruksvärde på grund av skogsbrukets
säregna karaktär. Det torde nämligen vara eu vanlig företeelse, att
åtminstone ägare till mindre skogs- eller jordbruksfastigheter uttoge och
tillgodogjorde sig skogens avkastning blott med flera års mellanrum. Under
sådana omständigheter finge vederbörande under de mellanliggande åren erlägga
fastighetsskatt å det skogsvärde, som fastställts i förhållande till av
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
kastningen vid uthålligt skogsbruk utan att någon intäkt av skogsbruk förefunnits.
Härvid torde det icke sällan inträffa, att det på skogsvärdet belöpande
s. k. procentavdraget ej kunde utnyttjas helt eller delvis. För dylika
skogsägare skulle följaktligen en höjning av repartitionstalet från 0,04 till 0,05
medföra en ytterligare skattebelastning. Härtill komme att, även om procentavdraget
kunnat helt utnyttjas å fastighetsbilagan, objektskatt likväl kunde
uppkomma till följd av att inkomsten av fastigheten icke vore så stor, att den
tillsammans med övriga inkomster gåve möjlighet att helt utnyttja allmänna
avdrag och ortsavdrag. Länsstyrelsen ansåge sig därför icke böra tillstyrka
förslaget om höjning av repartitionstalet för skogsvärde i samband med skogsaccisens
avskaffande.
För att belysa verkningarna av skogsaccisens borttagande i vad avser utdebiteringen
av allmän kommunalskatt har länsstyrelsen låtit upprätta en
tabell, avseende 1945 års taxeringar för länets kommuner med undantag avstäder
och köpingar. Beträffande tabellen anför länsstyrelsen följande:
»Av denna framgår, att relativt måttliga höjningar av den allmänna kommunalskattens
belopp måste vidtagas, därest skogsaccisen upphör att utgå.
Höjningen skulle emellertid bliva i det närmaste lika stor om repartitionstalet
för skogsvärde bestämdes till 0,05. I tabellen har räknats med fullt tillskott
av skattekronor i förhållande till berörda höjning. Det står emellertid
klart, att detta beräkningssätt icke kan giva ett exakt siffermaterial till ledning
för frågans bedömande. Ett någorlunda tillförlitligt resultat torde dock
ej kunna uppnås utan tidsödande provtaxeringar. De framkomna siffrorna
synas dock utvisa en gräns, utöver vilken sänkning ej torde vara möjlig.
Det förhåller sig troligen så, att allenast en mindre del av den påvisade
skillnaden vid olika repartitionstal skulle kunna utnyttjas. Verkningarna för
skatteunderlagets del av skogsaccisens avskaffande synas därför kunna begränsas
till den höjning av den kommunala utdebiteringen, som i varje särskilt
fall kan visas erforderlig. Icke heller för landstingsskattens del synes
på ovan anförda skäl en höjning av repartitionstalet hava någon större
betydelse.»
Länsstyrelsen fortsätter:
»För att rätt kunna bedöma förevarande spörsmål måste ihågkommas, att
avverkningarna under här ifrågavarande beskattningsår belöpa å den period
av rekordartat stora avverkningar, som inleddes under år 1942 och som på
grund av bl. a. lagen om avverkningsskyldighet givit de högsta accispliktiga
rotvärdena hittills. Från såväl skogsvårdsstyrelsen i länet som från industrihåll
har under innevarande år framhållits nödvändigheten av att kraftigt
reducera avverkningarna. Härvid hava så höga nedskärningar i avverkningarna
som 30 procent nämnts. Då minskade avverkningar således torde
vara att förvänta inom en snar framtid, lärer den debiterade skogsaccisen
komma att väsentligt nedgå, åtminstone så länge prisstoppet å sågad vara
förhindrar ökat rotvärde för avverkad kbm. Härav följer, att verkningarna
av skogsaccisens borttagande kunna förväntas bliva mindre än tabellen utvisar.
Skulle verkningarna för kommuner utom länet i något fall bliva ogynnsammare
än vad tabellen angiver, synes detta förhållande icke vara något
skäl för skogsaccisens bibehållande. En kraftigare höjning av den allmänna
kommunalskatten synes kunna regleras inom ramen för bestämmelserna
om statsbidrag till skattelindring. Det torde icke heller behöva befaras
att skogsaccisens avskaffande skall medföra någon nämnvärd höjning
av saluvärdena å jordbruksfastigheter.»
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
11
Länsstyrelsen i Norrbottens län finner övervägande skäl tala för genomförande
av det i motionerna framlagda förslaget. Efter att ha erinrat om att
virkestaxeringen leder till viss orättvisa de skattskyldiga emellan och förorsakar
taxeringsmyndigheterna betydande tidsspillan och besvär anför länsstyrelsen
bl. a. följande:
»Ett genomförande av förslaget kommer onekligen att medföra ekonomiska
nackdelar för kommuner här i länet, vilket måste ingiva länsstyrelsen betänkligheter
med avseende på det genomgående höga skattetrycket i länet. Läns
styrelsen har beträffande vissa kommuner i länet verkställt undersökning föi
taxeringsåren 1941—1944 för utrönande av den minskning i de totala skatte
intäkterna (= summan av kommunal inkomstskatt + fastighetsskatt +
skogsaccis), som dessa kommuner skulle få vidkännas vid genomförande av
förslaget. Minskningen skulle beträffande dessa kommuner uppgå till högst
2,7 procent och lägst 0,4 procent av den totala skatteintäkten.
Länsstyrelsen anser, att de skatteintäkter, som skulle bortfalla för kommunerna
vid ett genomförande av förslaget, icke uppgå till sådana belopp,
att denna minskning av skatteintäkterna bör tillmätas avgörande betydelse
vid bedömande av förevarande fråga.»
Landskommunernas förbund anser de skäl, som anförts för slopande av
skogsaccisen, vara bärande men understryker, att de kommuner, som vid
skogsaccisens bortfallande skulle få en väsentligt höjd uttaxering av allmän
kommunalskatt, böra bli kompenserade genom skatteutjämningsåtgärder, såsom
kommunalskatteberedningen föreslagit. Förbundet, som förutsätter, att
statsmakternas ställningstagande till kommunalskatteberedningens förslag i
dess helhet icke kan uppskjutas mera än ytterligare något år, kan emellertid
icke finna, att i förevarande motioner anförts tillräckligt bärande skäl för en
isolerad behandling av frågan om skogsaccisen och repartitionstalet för jordbruksfastighets
skogsvärde.
Sveriges skogsägareförbund anser, att skogsaccisen som beskattningsform
för skogsbruket är förenad med många betydande olägenheter men knappast
med någon fördel, och tillstyrker bifall till motionerna. Vid sidan av det
principiella skälet för borttagande av skogsaccisen, nämligen att denna skatt
alltmer fått karaktär av en särskild extra skatt på skogsbruket, finnas enligt
förbundets mening utomordentligt starka praktiska motiv för en sådan
åtgärd. Beträffande dessa motiv anför förbundet följande:
»Den beräkning av det avverkade virkets rotvärde, som är en förutsättning
för taxeringen till skogsaccis, är ett tidskrävande och för många skogsägare
utomordentligt mödosamt förfarande. Beräkningen utgår från virkessortimentens
bruttovärden vid normal leverans- eller försäljningsplats. Redan beträffande
storleken hos dessa värden måste vidlyftiga utredningar verkställas,
varjämte tvistigheter kunna uppstå, hänförliga till individuella variationer
i virkespartiernas kvalitet, dimensioner, upparbetningsgrad m. in. Bruttopriserna
kunna dessutom, vilket redan kommunalskatteberedningen på sin
tid påpekade, variera under ett och samma deklarationsår, vilket kan försvåra
medeltalsberäkningar och framkalla tvistigheter beträffande dessa.
Från berörda bruttovärden skola sedan avdragas alla med virkets avverkning,
upparbetning och tillredning samt transport förenade kostnader ävensom
vissa avdragsgilla s. k. allmänna omkostnader. Då berörda kostnader
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
variera med huggningssvårighet, barkningsgrad, transportvägarnas längd
in. in., måste beräkningar utföras, vilka ofta kunna vara utomordentligt
komplicerade och tidsödande.
Samtliga dessa beräkningar, såväl de, vilka avse bruttovärdena, som kalkylerna
över avdragen, måste, vad beträffar större skogsägare eller virkesköpande
industriföretag, utföras till ett utomordentligt stort antal. Först och
främst måste skilda uppgifter lämnas för varje kommun, där deklaranten
bedrivit avverkning. Vidare måste inom kommunen virke från egna skogar
och rotköp åtskiljas. Olika rotköpsposter inom kommunen få ej sammanslås,
utan skola deklareras var för sig. Vidare måste givetvis alla skilda sortiment,
vilka i Norrland kunna uppgå till ett tiotal samt i södra Sverige till
det dubbla, deklareras var för sig inom varje kommun dels, enligt vad ovan
sagts, för egna skogar och dels för en var post rotköpt virke. Härutöver
måste emellertid slutligen även en annan uppklyvning av deklarationsposterna
äga rum, nämligen efter skilda leveransplatser med olika bruttopriser
eller varierande transportkostnader inom vart och ett sortiment. Sålunda få
exempelvis virkesposter av samma sortiment, som levererats vid olika flottleder,
ej sammanföras i deklarationen.
Allt detta föranleder, att antalet deklarationsposter för en större avverkare
kan uppgå till många tusental. Bakom varje deklarationspost ligga upp till ett
tiotal skilda räkneoperationer. Ett medelstort eller större skogsföretags virkesdeklarationer
inrymma sålunda många tiotusentals skilda räkneoperationer.
De kräva en räknekunnig kontorsmans arbete i flera månder samt draga
kostnader för deklaranten av tusentals kronor. Som ett exempel härpå må
nämnas, att skogsaccisdeklarationerna från ett mellansvenskt skogsföretag år
1947 vägde sammanlagt 3,6 kg.»
Förbundet framhåller slutligen, att det motiv, vilket vanligen plägat framhållas
till förmån för skogsaccisens bibehållande, nämligen att denna skatt
följde avverkningarna och alltså träffade skogsägaren, när han hade medel
disponibla för skattelikvidens erläggande, vore föga bärande. Virkesförsäljningar
kunde visserligen ske samt likvider för dem inflyta under alla årstider.
Det ojämförligt vanligaste syntes dock vara, att försäljningarna av avverkat
virke på leverans skedde under vintern och att slutlikviderna skedde
under våren eller försommaren. Detta virke deklarerades därefter till skogsaccis
nästkommande februari, och uppbörden av skogsaccisen skedde först
efter ytterligare ett år. Mellan köpeskillingens för virket inflytande och uppbörden
av skogsaccisen låge sålunda vanligen mer än ett och ett halvt år. Det
kunde då icke med fog göras gällande, att denna skatteform ur likviditetssvnpunkt
skulle vara för skogsägaren behövlig eller särskilt förmånlig.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ansluter sig till förslaget om
skogsaccisens avskaffande men anser sig icke kunna biträda den uti ifrågavarande
motioner föreslagna höjningen av repartitionstalet för skogsvärde.
Skogsaccisen syntes dock enligt förbundets mening under alla förhållanden
böra avskaffas, även om därvid skulle bliva nödvändigt att öka repartitionstalet
för skogsvärde till detsamma som för jordbruksvärde. Då verkningarna
av gällande bestämmelser för skogsaccisen visade, att denna beskattningsform
vore uppenbart olämplig såsom komplement till en fastighetsbeskattning
å växande skog, och då oöverkomliga svårigheter torde föreligga att så
kunna avväga skogsaccisen att den exakt komme att fylla sitt syfte, syntes
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
13
den enda återstående möjligheten vara att upphäva skogsaccisbeskattningen
och på annan väg uttaga skatt på växande skog. Härvid torde den enklaste
lösningen vara att fastställa repartitionstalet för skogsvärde till samma siffra
som för jordbruksvärde.
Ytterligare ett tungt vägande skäl för skogsaccisbeskattningens avskaffande
vore enligt förbundets åsikt det omfattande arbete, som denna beskattningsform
medförde för såväl det allmänna som den enskilde ur taxeringsteknisk
synpunkt. Sålunda medförde skogsaccisbeskattningen för myndigheterna
ett omfattande taxeringsarbete av komplicerad natur. Härtill komme
arbete med debitering och uppbörd av skogsaccisen. Antalet taxeringsprocesser
angående skogsaccis hade vidare varit betydande och säkerligen dragit
stora kostnader för statsverket. De nu nämnda utgifterna skulle till allra
största del kunna undvikas, därest fastighetsskatt på skog komme att uttagas
gemensamt med övrig fastighetsskatt. Ävenledes för den enskilde medförde
skogsaccisbeskattningen ett omfattande arbete, varvid skogsägaren mången
gång finge åsidosätta för honom avsevärt viktigare göromål. Ofta tillkomme
även kostnader i form av arvoden till taxeringsexperter på grund av deklarationens
komplicerade natur.
Förbundet ville slutligen ej underlåta att framhålla, att ett slopande av
skogsaccisen och en övergång till garantiskatt i vissa enskilda fall skulle
kunna medföra för hård beskattning på grund av att taxeringsvärdet understundom
kunde komma att ligga för högt, nämligen i sådana fall då särskilt
stora skogsuttag skett med åtföljande skogsaccisbeskattning. Då större förändringar
skett beträffande fastighetsvärdet på grund av stora skogsuttag,
skedde nämligen i regel icke någon jämkning av taxeringsvärdet förrän vid
nästkommande fastighetstaxering. Intill denna finge sålunda skogsägaren
erlägga skatt på ett högre värde än det verkliga. Dylika fall torde dock icke
vara alltför ofta förekommande och kunde knappast ha någon avgörande
betydelse vid ställningstagandet till skogsaccisens avskaffande.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund tillstyrker livligt bifall till motionerna,
så att skogsaccisen bringas att försvinna från och med år 1948.
Till motivering av sin ståndpunkt anför förbundet följande:
»Virkestaxeringen vållar på ett sätt betydande svårigheter för taxeringsnämnderna
men på ett annat inga svårigheter alls. Nämnden känner nämligen
i regel icke till avverkningens omfattning vare sig under hela avverkningssäsongen
eller under den del, som infaller före årsskiftet, och den som
infaller efter, vilket är av betydelse, eftersom skogsaccisen ju skall debiteras
för kalenderår. Nämnden är därför i allra högsta grad hänvisad till
att antingen godtaga den avgivna deklarationen, där man med största sannolikhet
ej gjort någon noggrann uppdelning på olika år, eller ock lita
på skogs vårdsombudets uppgift. Även för detta ställer det sig emellertid
ofta mycket svårt att riktigt bedöma omfattningen och uppdelningen. Bedömningen
av virkets kvalitet lämnar givetvis även rum för många misstag.
Förbundet vågar därför med bestämdhet påstå, att den rättvisa och jämlika
taxeringen i flertalet virkestaxeringsfall lyser med sin frånvaro, vilket förbundet
finner beklagligt.
Det kan naturligtvis sägas, att skogsaccisen spelar så pass underordnad
14
Bevillninqsutskottets betänkande nr 53.
roll, att det icke mycket betyder, om taxeringen blir exakt riktig. Det är
uppenbarligen också de skattskyldigas åsikt, ty ett mycket stort antal underlåter
regelmässigt att avlämna deklaration, och utsänd anmaning betraktas
ofta som ett utslag av ren trakasseringslusta, då det gäller denna skatt. Nämnden
får därför ofta nöja sig med att åsätta en taxering, som kan förmodas
något så när svara mot verkliga förhållandet.
Ur taxeringssynpunkt skulle förbundet med synnerlig tillfredsställelse hälsa
skogsaccisens avskaffande. Någon egentlig betydelse som inkomstkälla för
kommunerna har den ju i regel heller icke, och än mindre lär den med säkerhet
bli, sedan avverkningarna efter krisåren nedgått, vilket får förmodas
bli en given följd efter de senare årens överavverkning. Rent principiellt har
förbundet också svårt att förstå, varför just inkomst av skogsbruk skall beskattas
hårdare än annan inkomst, även om det icke gäller några större
belopp.»
Skogsaccisbeskattningens ekonomiska verkningar beträffande å ena sidan
kommunerna och å andra sidan de skattskyldiga låta sig rätt väl belysa
med tillhjälp av tillgängliga statistiska uppgifter. Utskottet har i detta syfte
låtit göra vissa beräkningar och sammanställningar angående skogsaccisens
absoluta och relativa betydelse för kommunerna samt dess belastning av de
skattskyldiga i jämförelse med den fastighetsskattebörda, som den varit avsedd
att ersätta.
Kommunalskatteberedningen redovisade i sitt betänkande (SOU 1942:34)
vissa undersökningar rörande skogsaccisens storlek inom landskommunerna
taxeringsåren 1929—1940. Av dessa framgår att det accispliktiga rotvärdet
varierat mellan 69 och 262 miljoner kronor (taxeringsåren 1934 resp. 1939)
samt den debiterade skogsaccisen mellan 1,5 (1933 och 1934) och 5,8 (1938)
miljoner kronor. I genomsnitt under de undersökta 12 åren hade det accispliktiga
rotvärdet uppgått till 162 och den debiterade skogsaccisen till 3,4
miljoner kronor. * ?
Fullföljer man denna undersökning för de senare år, beträffande vilka
officiella uppgifter finnas tillgängliga, nämligen taxeringsåren 1941—1945,
finner man som väntat, att skogsaccisen avsevärt ökat i betydelse. De lägsta
siffrorna under denna 5-årsperiod äro att finna för 1941 med ett accispliktigt
rotvärde å 241 och en debiterad skogsaccis å 5,0 miljoner kronor. Högst
äro siffrorna för taxeringsåret 1944 med resp. 392 och 8,3 miljoner kronor.
Medeltalen för perioden bli resp. 310 och 6,5 miljoner kronor.
Under de 17 åren 1929—1945 har skogsaccis uttagits å ett sammanlagt
rotvärde av i det närmaste 3,5 miljarder kronor och till ett belopp av ungefär
73,5 miljoner kronor. I genomsnitt per år motsvara dessa tal resp. 206
och 4,3 miljoner kronor.
Det sagda belyses närmare i efterföljande tab. 1.
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
15
Tab. 1.
Taxeringsår
Debiterad
skogsaccis
Accispliktigt
rotvärde
Taxeringsvärde
å växande skog
i
miljoner kronor
1928
1566
1929
3-9
201
1930
3-5
177
1931
3-8
193
1932
2-6
132
1933
1''5
74
1353
1934
1-5
69
1935
2-9
132
1936
3-2
143
1937
31
141
1938
5-8
261
1584
1939
5-7
262
1940
3-4
161
1941
50
241
1942
5-4
261
1943
6-8
325
1944
8-3
392
1945
7-1
331
2 437
I kommunalskatteberedningens betänkande redovisades även länsvis för
landskommunerna uppgifter om den debiterade skogsaccisen och utdebiteringen
per 100 kronors rotvärde. Dessa uppgifter avsågo taxeringsåren 1934
och 1938. Beredningens tabell intages här nedan som tab. 2, sedan densamma
kompletterats med motsvarande uppgifter för taxeringsåret 1944.
Det framgår av tabellen, att ökningen av den debiterade skogsaccisen från
1938 till 1944, vilken ökning motsvarar 42 procent, knappast till någon del
kommer på vår skogrikaste landsdel, Norrland. Det obetydliga försprång Norrland
hade 1944 i förhållande till Götaland och Svealand är helt och hållet att
tillskriva den högre utdebiteringen i Norrland. Ser man nämligen till det
accispliktiga rotvärdet nämnda år, kommer Norrland icke högre än till
120 miljoner kronor mot 133 resp. 139 miljoner kronor för Svealand och
Götaland.
De högsta skogsaccisbeloppen för 1944 redovisas för Värmlands, Gävleborgs
och Kopparbergs län med resp. omkring 938 000, 783 000 och 704 000
kronor. De berörda tidigare åren låg Gävleborgs län främst.
I en tabell i kommunalskatteberedningens betänkande redovisades de
repartitionstal för en fristående objektskatt å skogsvärdet som skogsaccisen
motsvarat taxeringsåren 1929—1940. Dessa tal äro uttryckta i procent
så att t. ex. ett repartitionstal av 0,02 betecknas med 2,0. Vid repartitionstalens
beräkning har hänsyn tagits till att dessa tal skola representera en
fastighetsskatt, som utgår icke blott till primärkommun utan även till lands
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
Tab. 2.
Län
Debiterad skogsaccis i kronor
för taxeringsåret
Utdebitering i medeltal
per 100 kronors rotvärde
för taxeringsåret
1934
1938
1944
1934
1938
1944
Stockholms...................
22 925
87 123
154 388
2-03
213
2-09
Uppsala......................
20 454
79 641
119 927
1-83
1-99
1-88
Södermanlands................
39 312
140 787
249 052
2-04
2-16
201
Östergötlands.................
58 339
221642
393 641
1''94
2-14
2-05
Jönköpings...................
53 935
181 783
422 974
1-72
1-75
1''70
Kronobergs...................
37 998
160 848
359 763
1-91
1-96
1-98
Kalmar.......................
53 296
275 807
469 332
2-01
2-12
2''01
Gotlands......................
2 781
16 909
36 539
225
2-29
2-45
Blekinge......................
15197
50 523
114 068
2-27
2-42
2-44
Kristianstads..................
21436
55 793
164 936
1-90
1-99
1-97
Malmöhus....................
12 758
24119
61272
1-79
1‘90
1-79
Hallands.....................
9 109
24 638
78 798
1-98
1-92
1-94
Göteborgs o. Bohus............
9 321
24 033
80 620
2-17
2-31
2-35
Älvsborgs.....................
37 619
123 081
306 545
1-83
1-85
1-88
Skaraborgs....................
30 966
99 944
213 962
1-89
1-93
1-85
Värmlands....................
156 867
545 802
938 421
2''t5
233
2''23
Örebro.......................
45 550
182 805
331195
203
2-07
1''92
Västmanlands ................
27 376
119 301
184 192
2-13
2-20
2-03
Kopparbergs..................
90 542
495 182
704 094
1-84
1''93
1-83
Gävleborgs....................
178 531
710 466
782 711
2-37
2''54
2-29
Västernorrlands...............
151 956
605 772
577 541
235
253
253
Jämtlands....................
139 238
597 465
548 623
2-23
2''44
2*46
j Västerbottens.................
143 588
585 952
647 242
1-96
220
236
| Norrbottens...................
92 595
438 793
386 452
2-56
2''62
2''98
Samtliga
Därav:
1 451 739
5 848 209
8 320 288
2-10
2-24
2-13
i Svealand......................
403 026
1650 611
| 2 681268
2''02
2-28
202
j Götaland......................
342 805
1 259 120
2 702 450
1-90
2-00
1''94
| Norrland.....................
705 908
i 2 938 448
2 942 569
2''26
2''45
2-48
ting och i förekommande fall till tingslag. I efterföljande tab. 3 återfinnas
de av beredningen framräknade repartitionstalen ävensom motsvarande för
taxeringsåren 1941—1945 beräknade tal.
Tab. 3.
Taxerings-
år
Reparti-
tionstal
Taxerings-
år
Reparti-
tionstal
Taxerings-
år
Reparti-
tionstal
1929
2-4
1935
1-7
1941
2*7
1930
2-2
1936
2-0
1942
30
! 1931
2-3
1937
2-0
1943
4-0 1
1932
1-4
1938
32
1944
5-0
1933
0''8
1939
31
1945
28
1934
0-8
1940
1-8
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
17
Det framgår av tabellen, att skogsaccisen nästan genomgående motsvarat
ett högre repartitionstal än skillnaden mellan repartitionstalen för å ena
sidan jordbruksvärde och å andra sidan skogsvärde. Den sammanlagda
objektskatten å den växande skogen har sålunda varje år, möjligen med
undantag för 1932—1934, varit större än objektskatlen å fastighet i övrigt.
Särskilt stor har merbelastningen varit under de senare åren. Den 1944 debiterade
skogsaccisen motsvarade sålunda ett repartitionstal å 5, vilket innebär,
att enbart skogsaccisen hade utgjort en tillräcklig objektheskattning
av skogsvärde, även om denna för fastighet i övrigt skett genom en fristående
objektskatt med samma repartitionstal som vid den nuvarande garantiskatten.
I själva verket representerade skogsaccisen sistnämnda år en relativt
sett betydligt högre objektskattebelastning av växande skog än den
som fastighet i övrigt hade att vidkännas. I genomsnitt har skogsaccisen åren
1929—1945 motsvarat en fristående objektskatt med repartitionstalet 2,4.
Det är givet, att en så betydande merbelastning för en viss grupp skattskyldiga
varit ägnad att sänka utdebiteringen i primärkommunema. I vilken
grad detta varit fallet, kan icke utrönas utan ett mycket omfattande arbete.
Vill man undersöka förhållandet för den enskilda kommunen, är det icke
tillräckligt att känna till den debiterade skogsaccisens belopp, det taxerade
skogsvärdet, antalet skattekronor och den för året beslutade uttaxeringen,
varom allt uppgifter finnas tillgängliga i den officiella statistiken, utan man
måste också genom provtaxering skaffa sig kännedom om i vad mån skogsägarna
skulle ha kunnat tillgodogöra sig ett högre procentavdrag ävensom
inhämta upplysning om storleken av kommunens skogsaccisfond. Ett så
omständligt arbete enbart för dylikt ändamål kan givetvis icke komma i
fråga. Man får nöja sig med att göra vissa approximativa beräkningar. Därvid
kan man lämpligen bortse från att skogsaccisen icke i sin helhet får
tagas i anspråk under det år den inflyter. I övrigt kan man grunda sina beräkningar
på två olika antaganden, nämligen att skogsägarna antingen helt
eller ock till ingen del skulle ha kunnat utnyttja det procentavdrag, som
motsvarar skillnaden mellan det högre repartitionstalet för jordbruksvärde
och det lägre talet för skogsvärde. Man får på så sätt fram den maximala
resp. den minimala effekt, som skogsaccisen haft på utdebiteringen.
Tillämpar man dessa beräkningsgrunder, kommer man till det resultatet att
merbelastningen å skogsägarna i förhållande till andra fastighetsägare varit
av den storleken att de av landskommunerna år 1945 beslutade utdebiteringarna
kunnat hållas i genomsnitt ungefär 17 öre lägre per skattekrona än
om någon merbelastning ej förekommit. För de enskilda kommunerna har
merbelastningen genom skogsaccisen möjliggjort en minskning av nämnda
utdebiteringar, som i lägst 17 och högst 19 kommuner överstigit en krona
per skattekrona. Omvänt kan man säga, att ett borttagande av skogsaccisen
samtidigt med en höjning av repartitionstalet för skogsvärde skulle ha föranlett
eu ökning av utdebiteringarna av angiven storlek. Merbelastningens
inverkan pa ifragavarande utdebiteringar i de berörda kommunerna belyses
närmare i efterföljande tab. 4.
Iiihanq till riksdagens protokoll 1947. 7 samt. .Yr 53.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
V takotlcl.
Tab. 4.
Kommun, län
Hela kommu- nala utdebi- teringsbehovet
Statsbidrag
till skatte- lindring
Merbela
sto
lägst
stningens
rlek
högst
i kronor per skattekrona
Vårvik, Älvsborgs ......
10''25
_
1-03
1-06
Håbol, > ......
915
—
1-04
1-08
Sillerud, Värmlands . .
13-70
0-58
1-02
1-05
östervallskog, >
12-20
—
1-07
1-11
Bogen, >
11-04
—
1-06
112
Nyskoga, >
11-00
—
0-97
102
S. Finnskoga, >
13-20
066
1-31
1-36
N. > >
1320
0-51
1-04
1-10
Malingsbo, Kopparbergs..
lO-oo
—
0-98
1-04
Bjuråker, Gävleborgs ....
11-80
—
1-21
1-25
Norrbo, > ....
1380
0-89
1-04
1-07
j Nianfors, » ....
8-40
—
1-18
1-20
j Hassela, » ....
13-35
0-33
1-03
106
| Haverö, Västernorrlands
1640
1-52
1-20
1-24
i Ljustorp, >
19-30
354
107
1-09
j Viksjö, >
17-40
1-35
1-06
1-09
1 Borgvattnet, Jämtlands . .
1330
0-61
1-11
1-16
! Linsell, >
11-30
—
1-18
1-21
| Ängersjö, >
10-30
—
1-09
1-15
Av tab. 4 kan man se, att det icke spelar någon större roll, om man räknar
med att det vid repartitionstalets höjning från 0,04 till 0,05 tillkommande
procentavdraget skulle ha blivit helt utnyttjat eller att det icke i någon
mån skulle kunnat utnyttjas. Skillnaden i utdebiteringen blir för de undersökta
kommunerna icke i något fall högre än 7 öre per skattekrona.
Den år 1945 debiterade skogsaccisen har som synes haft den största effekten
i Södra Finnskoga, Bjuråker och Haverö, där merbelastningen å skogsägarna
motsvarat en utdebiteringsminskning å högst resp. 1,36, 1,25 och 1,24
kronor per skattekrona och lägst resp. 1,31, 1,21 och 1,20 kronor per skattekrona.
Det avgörande skälet för att man år 1928 införde den nuvarande skogsaccisen
i stället för att uttaga objektskatt å växande skog enbart i form av
fastighetsskatt torde ha varit att skogsaccisen skulle bättre ansluta skattebetalningen
till tidpunkten för skogsavkastningens tillgodogörande. Man ansåg,
att en sådan skatteform som skogsaccisen vore ägnad att underlätta
erläggandet av skatten och att den därför vore att föredraga även ur skogsvårdssynpunkt,
i det att den i motsats till fastighetsskatten ej skulle föranleda
olämpliga förtida avverkningar för att skaffa medel till årligen förfallande
skattebelopp. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, har
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
19
emellertid uppbörden av skogsaccis kommit att äga rum först något år efter
virkets avverkande eller ännu senare. Avståndet i tiden mellan avverkningen
och uppbörden har icke heller minskats genom det beslutade nya uppbördssystemet
utan i vissa fall tvärtom ökats. Ur likviditetssynpunkt synes det
därför icke vara av så stort värde för de skattskyldiga att få erlägga objektskatten
å skog i form av en accis.
För skogsvårdens vidkommande har accisbeskattningen visserligen tidigare
i skogliga kretsar tillerkänts ett visst företräde framför fastighetsbeskattningen
av växande skog, men numera torde den uppfattningen vara allmän
bland skogsbrukets målsmän att en fastighetsskatt å växande skog av
samma storlek som för fastighet i övrigt icke skulle vara till men för skogsbrukets
rationella bedrivande. Skogsägarna ha fått allt större insikter i skogliga
och ekonomiska frågor, varför de i första hand torde bestämma sina
virkesultag med hänsyn till önskemålet att erhålla en jämn och god virkesavkastning.
Konjunkturerna på virkesmarknaden och skogarnas sammansättning
utöva givetvis också ett starkt inflytande på avverkningarna. Att
en kommunal fastighetsskatt med ett underlag å fyra eller fem procent av
skogsvärdet, vilken endast utgör en ringa del av skogsägarnas totala årliga
skattebörda, skulle annat än i ytterst få undantagsfall vara den faktor, som
giver impulsen till förtida skogsuttag, förefaller ej troligt. En höjning av reparlitionstalet
för fastighetsskatten från 0,04 till 0,05 synes i varje fall icke
kunna ha någon egentlig betydelse ur skogsvårdssynpunkt. Skulle en skogsägare
ha svårigheter att skaffa medel till den årliga fastighetsskatten å skog,
behöver delta numera icke nödvändigt leda till olämpliga skogsuttag, enär
ökade möjligheter till belåning av växande skog öppnats genom lagstiftningen
om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
De fördelar, som man avsett att vinna genom att delvis utbyta fastighetsbeskattningen
av skog mot en accis, ha sålunda visat sig vara av ganska
ringa värde, liksom de olägenheter, som man antagit vara förknippade med
en fastighetsbeskattning av skog, kommit att tillmätas allt mindre betydelse.
Detta sammanhänger, såsom av det sagda torde framgå, delvis med den
faktiska utveckling, som alltsedan 1928 skett på olika områden.
De nackdelar, som äro förenade med skogsaccisbeskattningen, hava däremot
blivit alltmera framträdande. En accis å det avverkade virket måste
alltid giva en skattebelastning, som avviker från den fastighetsskattebörda
accisen är ämnad att ersätta. Full jämlikhet i beskattningen mellan ägare av
skogsfastigheter och av övriga fastigheter kan med en sådan anordning aldrig
uppnås, och olikheterna i beskattningen kunna, såsom det visat sig, bli
av anmärkningsvärd storlek. I genomsnitt för åren 1929—1945 har skogsaccisens
belastning av skogsägarna varit lika stor som en fristående objektskatt
med reparlitionstalet 0,024. Att skogsaccisen för taxeringsåret 1944 motsvarat
en fristående objektskatt å skogsvärde till primärkommuner, tingslag
och landsting med repartitionstalet 0,05 i stället för rätteligen en garantiskatt
med repartitionstalet 0,0t, synes giva tillräckligt stöd för alt ur rätt
visesynpunkt underkänna denna skatt. Även om felen skulle bli mindre
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
under kommande år, utgör skogsaccisen såsom ett led i objektbeskattningen
av fastighet alltid ett irrationellt moment, som ej är förenligt med en jämlik
beskattning.
Ur taxeringssynpunkt giver virkes taxeringen upphov till avsevärda olägenheter
för såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna, vilka icke
stå i rimlig proportion till de ur det allmännas synpunkt relativt små belopp,
som inflyta på grund av denna taxering. Då skogsvårdsavgift^-^ icke längre
skola utgå i förhållande till det accispliktiga rotvärdet, skulle dessa belopp i
framtiden bli ännu mindre. Svårigheterna för de skattskyldiga att upprätta
virkesdeklarationer och för beskattningsnämnderna att fastställa riktiga och
å rätt beskattningsår belöpande rotvärden ha allmänt omvittnats och torde
icke behöva ytterligare utvecklas. Även i samband med uppbörden av skogsaccis
hava vissa svårigheter yppat sig. Det har vid indrivning av accis visat
sig, att lagstiftningen ej givit tillräckliga möjligheter att uttaga den debiterade
skatten. Vissa kommuner ha gjort avsevärda förluster på grund därav
att personer, som saknat utmätningsbara tillgångar, inköpt skogsstämplingar
och att den påförda skogsaccisen sedermera ej kunnat uttagas hos sådana
skattskyldiga. Det har även inträffat, att kommuner icke kunnat utfå skogsaccis
hos fastighetsägare, vilka själva avverkat sin skog, då fastigheterna
varit så högt intecknade att utmätning ej lönat sig. 1935 års riksdag har i
skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 284) hemställt om utredning av denna fråga.
Med hänsyn till de allvarliga fel och olägenheter, som vidlåda skogsaccisen,
vill utskottet i likhet med kommunalskatteberedningen såsom sin uppfattning
uttala, att denna skatteform snarast möjligt bör avskaffas. I sammanhang
därmed bör repartitionstalet för skogsvärde höjas till 0,05, så att
ägare av skogsfastigheter bli helt likställda med övriga fastighetsägare. Det
har i vissa remissyttranden påyrkats, att repartitionstalet för skogsvärde
skulle bibehållas oförändrat vid 0,04, även om skogsaccisen borttoges. Några
bärande skäl för att vid avskaffandet av den nuvarande överbeskattningen
av skogsägarna sätta dessa i en förmånligare ställning än andra fastighetsägare
synas emellertid icke kunna förebringas. Det i detta sammanhang
åberopade förhållandet att skogsägarna till följd av skogsavkastningens
ojämna uttagande icke skulle kunna utnyttja sina procentavdrag fn. m. och
därigenom erhölle en extra skattebörda synes icke hava något samband med
skogaccisbeskattningen. Ett sådant fel i inkomstbeskattningen bör man i varje
fall icke söka kompensera genom en i och för sig oberättigad förmån för
de därav drabbade på ett annat område. I den mån felet verkligen förekommer,
får man på direkt väg söka avhjälpa detsamma. Frågan om de
ojämna skogsuttagens inverkan på beskattningen har behandlats av kommunalskatteberedningen
i dess betänkande rörande inkomstbeskattningen av
skogsbruk (SOU 1942: 35), och den torde bli föremål för vederbörlig uppmärksamhet
i en nära framtid vid kommunalskattefrågans upptagande.
I anslutning till vad utskottet här ovan anfört finner sig utskottet böra tillstyrka
bifall till motionärernas förslag om skogsaccisens borttagande och
höjning av repartitionstalet för skogsvärde från 0,04 till 0,05. Genom dylika
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
21
åtgärder skulle enligt utskottets mening vinnas en rättvisare skattefördelning,
större enhetlighet och överskådlighet i det kommunala skattesystemet
samt icke oväsentliga lättnader i taxerings- och uppbördsarbetet.
Ett genomförande av motionärernas förslag måste givetvis inverka på
kommunernas skatteintäkter och uttaxeringsbehov. Skall den nuvarande
överbeskattningen av skogsägarna bringas att upphöra, kan icke en ökning
av skattebördan för andra skattskyldiga undvikas. Man måste räkna med en
viss höjning av de kommunala utdebiteringarna i skogskommunema. Detta
får man emellertid underkasta sig för att kunna åstadkomma en uppenbart
rättvis och riktig omläggning av beskattningen. Dess bättre synes det'' förhålla
sig så att ifrågavarande verkningar av förslaget skulle komma att hålla
sig inom ganska måttliga gränser. Såväl skogsstyrelsen som länsstyrelserna i
Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka senare verkställt särskilda
undersökningar beträffande kommuner inom sina respektive län, hava
kommit till det resultatet att förslagets genomförande icke skulle leda till
några större rubbningar och olägenheter beträffande kommunernas skatteintäkter
och utdebiteringar. Det är också att märka att förekommande
ökningar i utdebiteringen kunna nedbringas genom understöd av skatteutjämningsmedel.
Såsom ovan uttalats, finner utskottet det angeläget att skogsaccisen snarast
möjligt avskaffas. Utskottet har därför haft för avsikt att föreslå att
taxering till skogsaccis (virkestaxering) icke skulle — bortsett från eftertaxeringar
— äga rum efter utgången av år 1947. Emellertid har mot ett förslag
i sådan riktning rests vissa invändningar, som utskottet icke kunnat undgå att
tillmäta viss betydelse och vilka gjort att utskottet velat förorda uppskov
med ikraftträdande av nya bestämmelser i frågan till utgången av år 1948.
Såsom taxeringsintendenten i Gävleborgs län framhållit, har det under
1946 förekommit mycket stora skogsförsäljningar, varvid det mest varit fråga
om skogsavverkningsrätter. På grund av övergångsbestämmelserna till den
nya uppbördsförordningen kan det befaras, att kommunerna icke till någon
mera avsevärd del kunna tillföras skatt för berörda intäkter av .skogsbruk.
Det förefaller då utskottet vara rimligt, att kommunerna få viss kompensation
för dessa uteblivna skatteintäkter. En utväg härtill är att låta kommunerna
få uppbära skogsaccis även på grund av 1947 års avverkningar. En
sådan ordning synes utskottet så mycket rimligare som en stor del av 1947
års avverkningar torde hänföra sig till rotförsäljningar under 1946.
Utskottet vill också peka på det förhållandet, att den skogsaccis, som erlägges
för avverkning i samband med rotförsäljning, i verkligheten bäres av
säljaren, trots att det är avverkaren som har att erlägga accisen till vederbörande
kommun. Man får nämligen räkna med att säljaren får vidkännas
avdrag från den köpeskilling han eljest kunde erhålla med ett belopp, som
motsvarar den beräknade skogsaccisen för den kommande avverkningen.
Skulle skogsaccislagen upphävas fr. o. m. 1948 års ingång, bleve följden alltså,
att skogsaccis för avverkningar under 1947 på grund av rotförsäljningar,
vilka ägt rum innan lagens upphävande blivit känt, icke behövde inle
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
vereras till kommunerna, ehuru accisen faktiskt vore erlagd av säljarna. Det
skulle alltså uppkomma en opåkallad vinst för köparna. Under sådana om
ständigheter är det av viss betydelse att en icke alltför kort tid förflyter
mellan ett riksdagsbeslut om skogsaccisens avskaffande och ett upphävande
av själva skogsaccislagen. Givetvis kan denna tid icke göras så lång att de här
berörda olägenheterna helt skulle kunna undgås. Utskottet anser dock, att
dessa skulle kunna förebyggas i många fall, därest beslut om skogsaccisens
avskaffande fattades redan nu men ett ikraftträdande av lag härom uppskötes
till den 1 januari 1949.
Slutligen vill utskottet framhålla, att det i nuvarande läge är förenat med
betydande författningstekniska svårigheter att upphäva skogsaccislagen redan
fr. o. m, 1948 års ingång. Utformningen av författningstexten och av bestämmelserna
om ikraftträdandet ha visat sig bereda svårigheter, om skogsaccislagen
skulle upphävas redan fr. o. in. den 1 januari 1948.
Vid ett genomförande av motionärernas förslag uppkomma i samband med
övergången till den nya ordningen en del speciella frågor, som det är nödvändigt
att taga ståndpunkt till. Taxering till skogsaccis skulle, därest utskottets
förslag vinner riksdagens bifall, äga rum sista gången år 1948. De
skattskyldiga komma sålunda att få utgöra skogsaccis enligt hittillsvarande
grunder för taxeringsåret 1948. För detta år påföres de skattskyldiga tillika
kommunal fastighetsskatt efter fyra procent av det taxerade skogsvärdet. För
taxeringsåret 1949 utgår icke någon skogsaccis, och fastighetsskatten för
detta år borde då egentligen påföras efter repartitionstalet 0,05 för skogsvärde,
om kontinuiteten i beskattningen skulle strängt upprätthållas. Detta
skulle emellertid vara förenat med vissa olägenheter. Uppbörd av skogsaccisen
på grund av 1948 års virkestaxering sker enligt det omlagda uppbördssystemet
å två terminer (mars, maj) under första halvåret 1949. Fastighetsskatt
för taxeringsåret 1949 förfaller till betalning å uppbördsterminerna i
september och november 1949 samt januari 1950. Om denna skatt i enlighet
med vad nyss sagts skulle uttagas efter repartitionstalet 0,05 för skogsvärde.
bleve resultatet alt de skattskyldiga finge under ett och samma uppbördsår
(mars 1949—februari 1950) erlägga skogsaccis samt fastighetsskatt efter repartitionstalet
0,05 å skogsvärde. Detta sammanhänger med att tiden för fastighetsskattens
erläggande flyttats närmare taxeringen genom uppbördssysle
mets omläggning, medan skogsaccisens eftersläpning vid uppbörden ej minskats
utan i vissa fall tvärtom gjorts något större. Då det förefaller vara obilligt
att låta de skattskyldiga under en tidrymd av ett år betala såväl skogsaccis
som ock fastighetsskatt efter ett med hänsyn till skogsaccisens borttagande
förhöjt repartitionstal, torde det vara nödvändigt att uppskjuta ikraftträdandet
av det högre repartitionstalet till taxeringsåret 1950. Utskottet vill för
sin del föreslå en dylik anordning för underlättande av övergången till den
nya ordningen.
Låter man det högre repartitionstalet för skogsvärde träda i kraft först från
och med år 1950, böra ägarna av skogsfastighet vid 1950 års taxering få åtnjuta
procentavdrag endast efter fyra procent å skogsvärdet och först vid
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
23
1951 års taxering efter fem procent. Det procentavdrag, som åtnjutes vid ett
visst års taxering, anses nämligen härleda sig från den fastighetsskatt, som
påförts för det närmast föregående året (beskattningsåret).
Det synes icke behöva befaras, att ett uppskov med repartitionstalets höjning
till år 1950 skulle i någon mån äventyra skogskommunernas tillgång på
skattemedel. Den skogsaccis, som debiteras på grund av 1948 års virkestaxering,
äga kommunerna enligt den nya ordningen för uppbörden uppbära av
statsverket. Den utbetalas av länsstyrelserna till kommunerna den 15 februari,
den 15 maj, den 15 augusti och den 15 november 1949 med en fjärdedel
varje gång. Fastighetsskatten på grund av 1948 års taxering uppbära kom
munerna från statsverket under 1949 i samma ordning som skogsaccisen.
Först under 1950 skulle en minskning i kommunernas skatteintäkter inträda,
i det att några skogsaccismedel icke skulle tillflyta kommunerna un
der detta år och den på 1949 års taxering grundade fastighetsskatt de då
uppbära från statsverket vore bestämd efter ett repartitionstal för skogsvärde
av blott 0,04. Denna minskning torde emellertid icke vara av någon större
betydelse för kommunernas ekonomi, då den motväges därav att deras förskott
å kommunal inkomstskatt under året bestämmas i förhållande till ett
skatteunderlag, som reducerats genom procentavdrag efter ett repartitionstal
för skogsvärde av endast 0,04. Det förhållandet att kommunerna enligt
det nya uppbördssystemet erhålla sina utdebiterade skatter obeskurna av
restantier synes också bidraga till att den tillfälliga minskningen i skatteintäkterna
från skogsfastigheter under 1950 blir mindre kännbar.
Fn annan speciell fråga vid skogsaccisens avvecklande är, huru det skall
förfaras med de skogsaccisfonder, som skulle finnas kvar vid skogsaccislagens
upphävande från den 1 januari 1949. Det synes utskottet icke vara
erforderligt att därefter bibehålla särskilda fonder av detta slag. Syftet med
dessa fonder, nämligen att åstadkomma en utjämning av skattebördorna
mellan olika år, torde kommunerna bäst kunna uppnå genom att utnyttja
sina möjligheter att göra avsättning till skatteregleringsfond enligt lagen om
kommunal fondbildning. Utskottet förordar därför, att kommunerna medgivas
rätt att från den 1 januari 1949 disponera sina skogsaccisfonder, liksom
sedermera inflytande skogsaccismedel, på samma sätt som skattemedel
i allmänhet.
För genomförande av den föreslagna ordningen beträffande objektbeskattningen
av växande skog framlägger utskottet här nedan förslag till lag
om upphävande av lagen om skogsaccis samt till ändringar i kommunal
skattelagen, taxeringsförordningcn, uppbördsförordningen och förordningen
angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda
kommuner. Särskilda övergångsbestämmelser äro härvid nödvändiga. Bestämmelserna
i skogsaccislagen samt föreskrifterna i taxeringsförordningcn
om förfarandet vid virkestaxering och i uppbördsförordningen om debitering
och uppbörd av skogsaccis måste i viss utsträckning tillämpas även efter
den 31 december 1948. Eftertaxeringar av skogsaccis kunna ske fram till och
med år 1953, och virkestaxeringar för 1948 och tidigare år komma länge
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
att bliva föremål för behandling i högre instanser. Uppbörd av skogsaccis
på grund av 1948 års virkestaxering skall ske under första hälften 1949. Anstånd,
indrivning, avkortning och avskrivning, restitution samt andra uppbördsåtgärder
komma, att äga rum beträffande skogsaccis under avsevärd
tid framåt.
t Författningsbestämmelser rörande skogsaccis finnas även i anvisningarna
till 20, 22 och 29 §§ kommunalskattelagen, avseende rätten till avdrag för
sådan skatt vid inkomsttaxeringen, i 17 kap. 12 § handelsbalken, avseende
förmånsrätten för skogsaccis, samt i 3 § b) förordningen angående understöd
av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner, avseende
sättet för skattetryckets beräknande vid kommuns underlåtenhet att
använda skogsaccismedel såsom tillskott till täckande av utgifter. Dessa bestämmelser
komma emellertid att äga betydelse under avsevärd tid framåt,
varför det icke synes påkallat att i förevarande sammanhang ifrågasätta ändringar
av desamma.
Utöver de här föreslagna författningsändringarna, för vilka kräves riksdagens
medverkan, erfordras för ett genomförande av motionärernas förslag
ändringar i kungörelser och andra av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till förevarande motioner
I: 192 av herr Velander in. fl. och II: 299 av herrar Stattin
och Andersson i Gisselås angående upphävande av lagen om
skogsaccis och höjning av repartitionstalet för skogsvärde,
för sin del anlaga följande författningsförslag:
1) Förslag
till
lag om upphävande av lagen den 28 september 1928 (nr 377)
om skogsaccis m. m.
Härigenom förordnas,
dels att lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis och lagen den
12 april 1940 (nr 200) med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr
377) om skogsaccis skola upphöra att gälla med utgången av år 1948, dock
att lagarna även därefter skola äga tillämpning beträffande skogsaccis för
virke, som skolat taxeras år 1948 eller tidigare år,
dels ock att skogsaccisfond, som finnes vid 1948 års utgång samt skogsaccismedel,
som därefter inflyta till kommun eller annan menighet, skola i
fråga om användningen vara likställda med andra kommunens eller menighetens
skattemedel.
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
25
2) Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 2 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 2 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
skall hava följande ändrade lydelse:
2 §.
Allmän kommunalskatt---kommunal inkomstskatt.
Såsom underlag för fastighetsskatt påföres skattskyldig fem skatteören för
varje etthundra kronor av fastighets taxeringsvärde.
Såsom underlag---beskattningsbar inkomst.
Etthundra skatteören---en skattekrona.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.
I samband med denna lags ikraftträdande skall iakttagas, att avdrag enligt
45 § kommunalskattelagen, såvitt det belöper å tid före den 1 januari
1950, skall beträffande jordbruksfastighets skogsvärde utgöra fyra procent
av sådant värde.
3) Förslag
till
förordning angående ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 8 § 4 mom., 43—50 §§, 81 §, 84 § 3 mom.,
123 § 3 mom. och 146 § 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928 skola upphöra att gälla samt att 1 §, 2 § 1 mom., 4 §, 8 § 5 mom.,
56, 76, 80, 86 och 88 §§, 90 § 2 inom., 98 §, 100 § 1 mom., 118 §, 121 §
2 mom., 123 § 4 mom., 124 § 1 inom., 126 och 127 §§, 141 § 1 och 2 mom.,
142 §, 143 § 1 mom. och 144 § 3 mom. nämnda förordning ävensom rubriken
till 126 § samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
-
1 §•
Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen samt enligt förordningarna
om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt verkställes
av särskilda beskattningsnämnder i den ordning här nedan angives.
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
2 §.
1 mom. I denna förordning förstås med
allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som
skall verkställas år 1933 och därefter vart femte år;
särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som
skall verkställas de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum; samt
taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomstskatt,
till statlig inkomstskatt och till statlig förmögenhetsskatt.
Särskild fastighetstaxering samt taxering för inkomst eller förmögenhet
sammanfattas under benämningen årlig taxering.
4 §.
Indelning i---en särskild taxeringsnämnd.
Åt distrikten skall givas den omfattning, som betingas av vederbörande
nämnds arbetsuppgifter och anses lämplig för arbetets behöriga slutförande
inom därtill anslagen tid. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen uppdela
kommun i två eller flera lokala distrikt eller förena två eller flera kommuner
å landet till ett lokalt distrikt. Fastighetstaxeringsdistrikten å landet
skola göras så stora, som omständigheterna lämpligen medgiva, och alltid omfatta
flera beredningsdistrikt; ett beredningsdistrikt må ej uppdelas mellan
olika fastighetstaxeringsdistrikt. I särskilda fall må länsstyrelsen vid uppdelning
av kommun i flera lokala taxeringsdistrikt förordna, att vid taxering för
inkomst eller förmögenhet beträffande viss grupp eller vissa grupper skattskyldiga
eller vid särskild fastighetstaxering annan indelning skall tillämpas
än som föreskrives för taxeringen i övrigt.
Innan länsstyrelsen ---beträffande Stockholm.
8 §•
5 mom. Om utgången av de i 3 mom. omförmälda val skall den som
därvid fört ordet omedelbart underrätta ej mindre de valda än även ordföranden
i taxeringsnämnden.
över valen---i förvaltningsutskottet.
Finner länsstyrelsen----varje slag.
56 §.
t mom. Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av ordförande
och kronoombud i vederbörande taxeringsnämnd, av den kommunvalda
eller landstingsvalda ledamot i taxeringsnämnd, som nämnden därtill
utser, och av tjänsteman, som omförmäles i 15 § 1 mom., vidare av ordförande
och ledamöter i vederbörande prövningsnämnd samt av taxeringsintendent
och vid hans granskningsarbete biträdande personer. Vid granskning
inom taxeringsnämnd må i särskilda fall biträda ytterligare en ledamot,
som taxeringsnämnden därtill utser. Taxeringskonsulent äger verkställa
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
27
granskning av självdeklaration, varmed han jämlikt 80 a § har att taga befattning,
och må han, i den mån så erfordras för fullgörande av honom åvilande
granskningsskyldighet jämväl taga del av annan självdeklaration. Därjämte
äger sakkunnig, som biträder vid taxeringsarbetet, verkställa granskning
av självdeklaration, för vars behandling hans biträde påkallas, samt ordningsman
i lappby och lappfogde verkställa granskning av självdeklaration,
som lapp inom vederbörande lappby eller lappfogdedistrikt avgivit. Skrivbiträde,
som av ordförande i taxeringsnämnd tillkallats, äger att i den omfattning,
ordföranden bestämmer, taga del av hos ordföranden befintliga
självdeklarationer.
För innehållet ——-— 115 §§.
Självdeklaration skall---den skattskyldige.
Då besvär---- annan vederbörande.
Självdeklaration, som —--oundgängligen erfordi-as.
1 övrigt---sådan bearbetning.
Efter taxeringsårets — — — annorlunda föreskriver.
Vad ovan ---— anlitade medhjälpare.
2 mom. I fråga om fastighetsdeklarationer och andra för fastighetstaxering
avlämnade handlingar skola stadgandena i 1 mom. hava motsvarande
tillämpning, dock må samtliga medlemmar av vederbörande beskattningsnämnder
deltaga i granskningen.
76 §.
Senast den 31 januari skola i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver, till
taxeringsnämndens ordförande överlämnas avskrifter av fastighetslängdema,
inkomstlängden, förmögenhetslängden och länsprövningsnämndens ändringslängder
för nästföregående år, såvitt taxeringsdistriktet angår.
Inom samma--— för taxeringsdistriktet.
Efter anmälan---hava behov.
Erfordras för----till den mellankonnnunala prövningsnämnden.
80 §.
Kronoombudet bär---och vei-kställa förekommande längdföring.
Med avseende å särskild fastighetstaxering åligger det kronoombudet att,
i den mån ordföranden det påkallai-, granska inkomna deklarationer och
andra för denna taxering avlämnade uppgifter och upplysningar samt verkställa
förekommande längdföring.
86 §.
För varje lokalt taxeringsdistrikt eller, om sådant distrikt består av mer
än en kommun, för vai''je kommun skola föras särskilda taxeringslängder,
nämligen två längder över taxeringen av fastigheter (fastighetslängder),
av vilka den ena skall upptaga fastigheter, som jämlikt 5 § 1, 3 eller
5 mom. kommunalskattelagen äro undantagna från skatteplikt, och den andra
skall upptaga övriga fastigheter, med undantag för sådana, som avses i
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 53-
5 § 2 mom. nämnda lag, en längd över taxeringen till statlig inkomstskatt
och till kommunal inkomstskatt (inkomstlängd), ävensom en längd
över taxeringen till statlig förmögenhetsskatt (förmögenhetslängd).
Hos den gemensamma taxeringsnämnden skola föras särskild inkomstlängd
och särskild förmögenhetslängd över taxering för inkomst eller förmögenhet
av skattskyldiga, som omförmälas i 77 § 4 mom.
Hos särskild--— egen uppbördsförvaltning.
De beslutade ----skattskyldiges namn.
I inkomstlängden ---här ovan.
I förmögenhetslängden ----beskattningsbara förmögenheten.
Närmare föreskrifter---- Kungl. Maj:t.
Taxeringslängderna underskrivas ----och ledamöter.
88 §.
I länen skall lokal taxeringsnämnd hava avslutat sitt arbete senast d. 15
maj. Särskild taxeringsnämnd skall hava slutfört sitt arbete senast d. 31 maj.
På framställning av ordföranden i särskild taxeringsnämnd må länsstyrelsen
medgiva utsträckning av den tid, inom vilken nämndens arbete skall vara
avslutat, dock ej till senare tidpunkt än d. 15 juni. Sådant medgivande må, på
framställning av ordföranden, lämnas jämväl åt lokal taxeringsnämnd, därest
så finnes oundgängligen erforderligt.
1 Stockholm---15 juni.
90 §.
2 mom. Har självdeklaration icke blivit följd vid taxeringen, åligger det
taxeringsnämndens ordförande att å deklarationen verkställa anteckning om
avvikelsen och skälen därför samt att ofördröjligen i rekommenderat brev
med allmänna posten tillsända den skattskyldige underrättelse om, vilka uppgifter
i deklarationen som frångåtts, samt om skälen därför. Detsamma gäller
beträffande annan av skattskyldig till ledning för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet lämnad uppgift eller upplysning.
I enahanda ordning skall underrättelse om påförd taxering för inkomst
eller förmögenhet meddelas skattskyldig, som icke avgivit deklaration eller
uppgift till ledning för taxeringen och som icke heller därtill anmanats.
98 §.
Alla beslut — — — bör ske.
Taxering, som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit
fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i
vederbörlig taxeringslängd och jämväl upptagas i särskild längd (ändringslängd),
som upplägges i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxering,
dels för taxering till statlig inkomstskatt samt kommunal inkomstskatt
och dels för taxering till statlig förmögenhetsskatt. Närmare föreskrifter
om längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t.
Justering av---justeringen utsättes.
Vederbörande protokollförare —--— gjorda tillägg.
Vad i---året därpå.
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
29
100 §.
1 mom. Det åligger protokollföraren hos länsprövningsnämnden att senast
å fjortonde dagen efter den, då protokollet justerats, i rekommenderat brev
med mottagningsbevis med allmänna posten tillsända dels ägare eller därmed
likställd innehavare av varje sådan fastighet, vilkens taxering varit föremål
för nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, dels ock varje skattskyldig,
vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet varit föremål för
nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, underrättelse om beslutet
medelst utdrag av nämndens protokoll. Vad nu sagts äger icke tillämpning,
då beslutet inneburit allenast, att taxering för inkomst efter yrkande av annan
än den skattskyldige rättats i avseende å felaktighet vid beräkningen
eller införingen i inkomstlängden av ortsavdragen.
Har i fråga om taxering av fastighet annan än ägaren eller innehavaren av
fastigheten eller i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet annan
än den skattskyldige besvärat sig, skall utdrag av nämndens protokoll rörande
nämndens beslut inom samma tid och i samma ordning tillsändas jämväl
klaganden.
Vad ovan---fråga är.
118 §.
Över beslut av taxeringsnämnd må besvär anföras
a) i fråga om taxering av fastighet:
av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten
rörer;
så ock av vederbörande kommun, municipalsamhälle och landsting;
b) i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet:
av skattskyldig, såvitt honom rörer;
av vederbörande kommun, municipalsamhälle och landsting, såvitt angår
taxering till kommunal inkomstskatt.
121 §.
2 mom. Över beslut, som prövningsnämnd meddelat, må besvär anföras
hos kammarrätten av taxeringsintendenten. Enahanda rätt att anföra besvär
tillkommer ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt
angår taxering av fastigheten, annan skattskyldig, såvitt angår egen taxering
för inkomst eller förmögenhet, där han ej enligt 39 § förlorat talan, så ock
vederbörande kommun, municipalsamhälle och landsting, i den mån de jämlikt
118 § äga föra talan mot taxeringsnämnds beslut.
Besvär må---av klaganden.
Vad i---- stycke förmäles.
123 §.
A mom. Rätt till besvär enligt 1 och 2 mom. i anledning av förelupen felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende tillkommer jämväl
taxeringsintendenten så ock vederbörande kommun, municipalsamhälle och
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
landsting, i den mån de jämlikt 117 eller 118 § äga föra talan mot fastighetslaxeringsnämnds
eller taxeringsnämnds beslut.
124 §.
1 mom. Besvär enligt---efter taxeringsåret.
Försummas något---motsvarande tillämpning.
Avse besvären det fall, att taxeringsvärde åsatts fastighet å mer än en ort
eller att skattskyldig blivit taxerad för samma inkomst eller förmögenhet å
mer än en ort, och har vederbörande erhållit debetsedlar å slutlig eller tillkommande
skatt därför å olika tider, räknas besvärstiden från den senaste
tidpunkten.
Om särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av mål
angående fastighetstaxering.
126 §.
t mom. Vid handläggning i kammarrätten av mål angående fastighetstaxering
skola deltaga tre av rättens ledamöter, därav minst två ordinarie,
av vilka sistnämnda en efter Kungl. Maj:ts förordnande skall föra ordet,
samt två av de särskilda ledamöter, om vilka i 2 mom. förmäles; dock må
utevaro av en av de särskilda ledamöterna icke hindra måls avgörande, därest
tre äro om slutet ense.
Utan hinder---äga tillämpning.
2 mom. Kungl. Maj:t förordnar för högst fem år i sänder minst nio, högst
tolv i praktiska värv förfarna män med god kännedom om fastighetsförhållandena
i allmänhet att efter kallelse inträda såsom ledamöter i kammarrätten
vid handläggning av mål, som i 1 mom. avses. Av dessa personer skola
minst tre äga sakkunskap beträffande värdering av skogsmark och växande
skog, minst två beträffande värdering av vattenfallsfastighet, minst två beträffande
värdering av jordbruksfastighet i övrigt och minst två beträffande
värdering av annan fastighet i övrigt. Avgår sådan person under den tid, för
vilken han blivit utsedd, förordnar Kungl. Maj :t annan person i hans ställe.
Vad i---i kammarrätten.
3 mom. Kungl. Maj:t äger meddela närmare föreskrifter angående inkallande
av de i 2 mom. nämnda ledamöter till tjänstgöring i kammarrätten
samt angående ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning av
mål angående fastighetstaxering och därmed sammanhängande frågor.
127 §.
Den som---utslagets delfående.
Över utslag av kammarrätten i mål om fastighetstaxering, såvitt rörer
tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunalskattelagen,
må klagan icke föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
31
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
141 §.
1 mom. Har den---minst trettio.
2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration, som
bort avgivas på grund av 26 § 1 mom., straffes den försumlige med dagsböter.
Har den, som först efter anmaning enligt 26 § 2 mom. är pliktig avgiva
självdeklaration, underlåtit att hörsamma sådan anmaning och efterkommer
han icke heller förnyad anmaning, straffes på sätt i första stycket sägs.
142 §.
Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,
35 § 1 eller 2 mom., 40 a § 2 eller 3 mom. eller 42 § 4 mom. andra stycket
åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd, böta högst
trehundra kronor. Vad nu sagts gälle ock om den, som ej behörigen fullgör
vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats enligt 35 § 4 mom.
eller 42 § 4 mom. tredje stycket eller 42 § 5 mom.
143 §.
1 mom. Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i självdeklaration
eller till sådan deklaration hörande handling eller i särskild uppgift
angående renskötsel eller i upplysning, som i 32 § avses, stadgas i skattestrafflagen.
144 §.
3 mom. Den som--— överlämnas till länsstyrelsen.
Sedan besvären---giva anledning.
Om klagan över kammarrättens utslag på besvär, som i detta mom. avses,
gäller vad i 127 § första stycket är sagt.
Vid prövning---under bedömande.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om mål och ärenden, som avse tilllämpning
av lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis.
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
4) Förslag
till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896).
Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 2 inom., 34 § 1 mom. och 57 § uppbördsförordningen
den 31 december 1945 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:
1 §•
Med skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän
kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter,
pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter,
som avses i § 1 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av
avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott
för avlösning av frälseräntor.
Kungl. Maj:t---föreskriften avses.
2 §•
2 mom. I denna förordning förstås med
slutlig skatt: utskylder, vilka debiteras på grund av sådan taxering till statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt
och kommunal inkomstskatt, varom beskattningsnämnd fattat beslut
senast den 10 oktober under taxeringsåret, skogsvårdsavgifter och andra utskylder,
vilka debiteras på grund av sådan taxering av fastighet, varom beslut
fattats av taxeringsnämnd eller fastighetsprövningsnämnd, ävensom andra i
1 § omförmälda avgifter och annuiteter, vilka debiteras i sammanhang med
nämnda utskylder;
preliminär skatt---stad kronokamrerare.
34 §.
7 mom. Vid debitering---gälla för den slutliga skatten; samt
att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras i
en gemensam post.
57 §.
Gör skattskyldig sannolikt, att han taxerats å mera än en ort vid årlig
taxering för samma inkomst eller förmögenhet samt vid sådan taxering eller
allmän fastighetstaxering för samma fastighet, och har han anfört besvär
över endera av taxeringarna, må den skattskyldige beviljas anstånd med betalning
av det lägre av de skattebelopp, som påförts på grund av taxeringarna,
eller om skattebeloppen äro lika stora, med ettdera beloppet. Anståndet
Bevillningsutskottets betänkande nr 53.
33
skall gälla intill dess antingen prövningsnämnden eller fastighetsprövningsnämnden
eller, om besvären anförts direkt hos kammarrätten, denna meddelat
beslut i anledning av besvären.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola äga tillämpning beträffande skogsaccis för virke, som
skolat taxeras år 1948 eller tidigare år.
5) Förslag
till
förordning om ändring av 4 § förordningen den 16 december
1927 (nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda kommuner.
Härigenom förordnas, att 4 § 5 mom. förordningen den 16 september 1927
angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda
kommuner skall upphöra gälla.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.
Stockholm den 4 juli 1947.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Velander,
Sjödahl, Ekman, Wehtje, Bjömsson, Robert Berg, Heiiman och Näsgård;
samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i Skedsbygd, Olson i Göteborg,
Sundström i Skövde, Bladh och Brandt.
Reservation
av herr Vetander beträffande visst avsnitt i utskottets motivering.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 7 sand. Nr 53.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1947:490 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen om skogsaccis och höjning av repartitionstalet för skogsvärde. s. 1 i texten