Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939
1947-04-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1947:32, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
1
Nr 32.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela
särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 14 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 83, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 22 december 1939 angående rätt för
Konungen alt meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m., vilken jämlikt lag den 26 april 1946 (nr 155)
gäller till och med den 30 juni 1947, skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1948.
Jämlikt lag den 22 december 1939 (nr 895) äger Konungen vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig
föranledda förhållanden -—• på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret — i fråga om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse samt offentliggörande av riksbankens
räkenskaper meddela av förhållandena påkallade bestämmelser att gälla i
Bihang till riksdagens protokoll 1M7. 8 samt. Nr 32—33. 1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
stället för vad därutinnan finnes stadgat i 9—14, 16, 17, 21, 24 och 27 §§
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank. Syftet med berörda
fullmaktslag är att möjliggöra eu smidig anpassning av vissa av de bestämmelser,
som reglera riksbankens verksamhet, efter sådana tidigare icke förutsedda
förhållanden, med vilka man i ett utomordentligt läge måste räkna.
Enligt 11 § första stycket lagen för Sveriges riksbank må guld utom landet
inräknas i riksbankens metalliska kassa endast till ett belopp motsvarande
15 procent av hela metalliska kassan. Då denna bestämmelse med hänsyn
till sedelutgivningsrättens beroende av den metalliska kassan ansetts lägga
hinder i vägen för en sådan placering av riksbankens guldbehållning, som
vore mest betryggande, har Kungl. Maj:t med stöd av omförmälda fullmaktslag
genom kungörelse den 31 januari 1940 (nr 54) förordnat, att i
stället för berörda stadgande i riksbankslagen skall gälla, att såsom riksbankens
metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld. Kungl. Maj:t har sålunda helt dispenserat från de begränsningar
för sedelutgivningsrätten, som sammanhänga med guldets placering.
Ifrågavarande fullmaktslag gällde ursprungligen till och med den 31 mars
1940 men har därefter förlänats fortsatt giltighet, sista gången genom lag
den 26 april 1946 (nr 155), enligt vilken giltighetstiden utsträckts till och
med den 30 juni 1947.
I en den 30 januari 1947 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t ha
fullmäktige i riksbanken anfört, att lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank enligt fullmäktiges mening sedan länge varit i behov av en
allmän överarbetning. En sådan hade framstått som behövlig icke endast
beträffande sedelutgivningsrätten, vilken för närvarande delvis vore reglerad
genom provisorisk lagstiftning, utan även beträffande andra delar.
Fullmäktige hade därför hösten 1946 tillsatt en kommitté inom riksbanken
med uppdrag att göra en översyn av riksbankslagen. Denna översyn kunde
icke i sin helhet slutföras förrän 1945 års bankkommitté avslutat sitt arbete.
Det kunde nämligen antagas, att bankkommittén komme att framlägga
förslag, vilka om de genomfördes skulle beröra riksbankens verksamhet och
nödvändiggöra vissa ändringar i riksbankslagen. Även andra omständigheter
syntes motivera ett uppskov med det slutliga ståndpunktstagandet till den
planerade allmänna revisionen av riksbankslagen. Särskilt borde påpekas, att
svensk delaktighet i de nyligen bildade internationella finansinstitutionerna
skulle öva inflytande på riksbankslagens utformning. Om än den allmänna
översynen av riksbankslagen sålunda måste skjutas på framtiden, kunde givetvis
likväl ifrågasättas att man nu genom en partiell revision åtminstone
skulle eliminera behovet av det provisorium, som för närvarande gällde, och
alltså genomföra en omläggning av sedeltäckningsbestämmelsema. Därvid
skulle dessa bestämmelser sannolikt lämpligen böra erhålla den ändrade utformning,
som motiverades av att guldreserven i det moderna penningväsendet
uteslutande vore att betrakta såsom underlag för internationella befäl
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
3
ningar men däremot endast hade en indirekt betydelse såsom bas för den inhemska
försörjningen med betalningsmedel. Fullmäktige hade emellertid icke
funnit en sådan utbrytning av en viss del av lagstiftningskomplexet till särbehandling
lämplig. Behovet av ett provisorium komme under sådana omständigheter
tillsvidare att kvarstå. Valutaförhållandena vore för övrigt alltjämt
sådana, att förutsättningarna för fortsatt giltighet av fullmaktslagen finge
anses föreligga. I avvaktan på den avsedda allmänna översynen av riksbankslagen
ville fullmäktige sålunda föreslå, att lagen den 22 december 1939 (nr
895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om
riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. förlänades fortsatt giltighet
till och med utgången av juni 1948.
I anslutning härtill ha fullmäktige i riksbanken i fråga om fullmaktslagens
utnyttjande i nu rådande läge anfört följande.
Lämpligheten av att hålla en väsentlig del av riksbankens guldreserver
utanför landet har tidigare gjort det nödvändigt att med stöd av fullmaktslagen
utfärda vissa särbestämmelser rörande riksbankens sedelutgivningsrätt
för att undanröja olägenheterna av de mindre rationella regler som alltjämt
kvarstå i riksbankslagen. Nu synas särskilda föreskrifter nödvändiga
för att man skall undvika de vanskligheter som de under efterkrigstiden framträdande
häftiga rörelserna på valutamarknaden samt de stora importöverskotten
orsaka och som följa även av de begränsningar som gälla i fråga om
olika valutors konvertibilitet i guld. Den stabilisering av de monetära förhållandena,
som förr eller senare är att emotse och vilken enligt fullmäktiges
mening med all kraft bör eftersträvas, skulle väl minska ifrågavarande vanskligheter,
vilka naturligtvis med särskild styrka göra sig gällande under den
period av stark belastning på riksbankens valutareserver, som vi för närvarande
genomgå. Men den skulle ingalunda undanröja dessa svårigheter.
De åtgärder, som skulle kunna komma att framtvingas om de gällande sedeltäckningsbestämmelserna
under rådande förhållanden skulle oförändrade tilllämpas,
skulle otvivelaktigt medföra olyckliga verkningar för vårt lands
ekonomi.
Med hänsyn härtill torde gällande fullmaktslagstiftning böra läggas till
grund för föreskrifter som åsyfta att skapa den större elasticitet i penningsystemet,
som förhållandena nu påkalla och som vid den avsedda allmänna
revisionen av riksbankslagen efter antydda linjer automatiskt skulle erhållas.
Fullmäktige vilja i detta syfte föreslå, att tills vidare bestämmelser utfärdas
som innebära att det belopp, varmed sedelutgivningen jämlikt riksbankslagens
9 §, första momentet, må överstiga dubbla summan av metalliska
kassan, ökas med ett belopp tre gånger så stort som det belopp av 350 miljoner
kronor, varmed sedelutgivningsrätten jämlikt samma paragrafs andra
moment under vissa förhållanden kan utökas. Detta skulle innebära en ökning
av sedelutgivningsrätten med 1 050 miljoner kronor utöver vad som enligt
riksbankslagens bestämmelser är under normala förhållanden medgivet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i infordrat utlåtande den 6 februari
1947 anfört, att fullmäktige icke hade något att erinra mot att den i ärendet
gjorda framställningen bifölles.
Departementschefen har anfört följande:
På de av fullmäktige i riksbanken anförda skälen tillstyrker jag, att ifrågavarande
fullmaktslag erhåller fortsatt giltighet för tiden till och med den
30 juni 1918.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
Det av fullmäktige i riksbanken framlagda förslaget, att Kungl. Maj:t med
stöd av fullmaktslagen skulle medgiva viss utvidgning av riksbankens sedelutgivningsrätt
enligt 9 § riksbankslagen torde jag få anmäla i annat sammanhang
denna dag.
Genom kungörelse den 14 februari 1947 (nr 31) fastställde Kungl. Maj:t
sedelutgivningsrätten i enlighet med vad fullmäktige föreslagit.
I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
under nr 233 av herr Wehtje jämte två av kammarens övriga ledamöter och
den andra inom andra kammaren under nr 346 av herr von Seth jämte sex
av kammarens övriga ledamöter. I dessa motioner hemställes, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 83.
Till stöd härför anföres i huvudsak följande.
Det kan starkt ifrågasättas, huruvida förhållandena äro sådana, att
1939 års fullmaktslag, med de förutsättningar på vilka den bygger, skulle
ha något ändamål att fylla efter den 30 juni 1947. Det är endast »vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig eller eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden» som Konungen enligt densamma äger att
efter framställning av riksbanksfullmäktige samt hörande av riksgäldsfullmäktige
meddela från riksbankslagen avvikande bestämmelser i fråga
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse samt offentliggörande av
bankens räkenskaper. Med något krig eller någon krigsfara böra vi emellertid
knappast räkna nu. Och det kan inte heller göras gällande, att några
av kriget föranledda förhållanden skulle kunna åberopas såsom skäl för
fullmaktens utnyttjande. Vårt lands finansiella ställning var god, när kriget
upphörde för nu snart två år sedan. Den därefter inträdda försämringen
kan inte direkt tillskrivas krigsförhållandena utan snarare en hel rad andra
senare tillkomna omständigheter.
Därest de nu rådande förhållandena påkalla ändringar i riksbankslagen,
exempelvis rörande sedeltäckningen, bör en partiell revision i grundlagsenlig
ordning komma till stånd i avvaktan på den allmänna överarbetning
varom riksbanksfullmäktige givit en antydan i sin den 30 januari 1947
gjorda framställning till Kungl. Maj:t. På så sätt får riksdagen möjlighet
att taga ställning till alla de ytterst viktiga spörsmål som anmäla sig i samband
med en sådan åtgärd, bland annat rörande valutaläget och valutapolitiken.
Det är icke lämpligt att riksdagen avstår från sin grundlagsenliga
skyldighet att ange riktlinjerna för riksbankens verksamhet och gör detta
allenast med stöd av sådana allmänt hållna och till sin innebörd och sina
konsekvenser oklara uttalanden som »att guldreserven i det moderna penningväsendet
uteslutande vore att betrakta såsom underlag för internationella
betalningar men däremot endast hade eu indirekt betydelse såsom
bas för den inhemska försörjningen med betalningsmedel». Om riksdagen
utan vidare accepterade den principen och överlät åt Kungl. Maj:t att med
stöd av fullmaktslagen handla efter omständigheterna, skulle riksbanken
icke längre, såsom föreskrivits i grundlagen, kunna förbliva under riksdagens
garanti.
Såsom förut framhållits saknas för närvarande lagliga förutsättningar
för tillämpning av 1939 års fullmaktslag. Icke desto mindre har Kungl.
Maj:t samma dag som den nu förevarande propositionen föredrogs i konselj
och med åberopande av fullmaktslagen utfärdat särskilda bestämmelser
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
5
att gälla i stället för 9 § riksbankslagen. Denna senare föreskriver att riksbanken
må utgiva sedlar till det belopp, som motsvaras av dubbla summan
av riksbankens metalliska kassa, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner
kronor. Genom nyssnämnda kungörelse har sedelutgivningsrätten utöver
dubbla metalliska kassan utvidgats till 1 400 miljoner kronor.
När denna åtgärd vidtogs var riksbankens läge tydligen ganska prekärt.
Men man hade med något förutseende mycket väl kunnat begagna sig av
föreskriften i 9 § andra stycket riksbankslagen, enligt vilken Konungen
och riksdagen samfällt äga att med hänsyn till utomordentliga omständigheter
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till belopp av sammanlagt 700
miljoner kronor utöver värdet av dubbla metalliska kassan. På så sätt hade
riksdagen fått möjlighet att utöva sin grundlagsenliga rätt att deltaga i bedömandet
av situationen och de beslut som därav påkallades.
Nu nämnda förfarande av regeringen ger ytterligare stöd åt uppfattningen
att en förlängning av 1939 års fullmaktslag kan medföra konsekvenser
som icke äro önskvärda ur konstitutionell synpunkt och med hänsyn
till riksdagens ansvar för riksbankens åtgärder.
Vid prövning av frågan, huruvida 1939 års lag om rätt för Konungen att
meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivningsrätt och
bankrörelse in. m. skulle — såsom i motionerna ifrågasättes -— kunna upphöra
att gälla den 1 juli innevarande år, då dess giltighetstid utgår, har utskottet
på grund av vad fullmäktige anfört blivit övertygat om att så svårligen
låter sig göra. Det bör i detta sammanhang beaktas, att den fortgående
minskningen av riksbankens guldkassa kan medföra behov av ökad
sedelutgivningsrätt samt att detta kan inträffa, då riksdagen ej är samlad.
Utskottet får därför tillstyrka det föreliggande förslaget om att lagen erhåller
förlängd giltighet till den 1 juli 1948 och kan följaktligen icke biträda
det i motionerna väckta yrkandet om avslag å Kungl. Maj:ts proposition.
Emellertid framstår det såsom i hög grad angeläget, att fullmaktslagen avvecklas
så snart ske kan, så att riksdagens inflytande på hithörande spörsmåls
avgörande återställes. Såsom i motionerna erinras, har Kungl. Maj :t med
stöd av lagen genom kungörelse den 14 februari 1947 förordnat, att i stället
för vad i 9 § första stycket riksbankslagen stadgas skall gälla, att riksbanken
må utgiva sedlar till belopp, som motsvaras av dubbla summan av riksbankens
metalliska kassa, samt därutöyer till ett belopp av 1 400 miljoner kronor.
Den nuvarande lagstiftningen har sålunda inneburit, att Kungl. Maj:t, utan
riksdagens medverkan och medan riksdagen varit samlad, kunnat besluta en
mycket betydelsefull ändring av riksbankens sedelutgivningsrätt. Nuvarande
provisorium är dessutom förenat med den olägenheten, att bestämmelserna
om sedelutgivningsrätten blivit splittrade på tre författningar, riksbankslagen
och två av Kungl. Maj:t med stöd av 1939 års lag utfärdade kungörelser.
Utskottet vill därför uttala del önskemålet, atl sedeltäckningsbestämmelserna
i riksbankslagen omläggas så, att nuvarande provisorium kan upphöra
efter utgången av den nu tillstyrkta förlängningstiden.
Under hänvisning till det anförda hemsläller utskottet,
Utskottet.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
att riksdagen, med avslag å motionerna I: 233 och II: 346,
må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 22 april 1947.
På bankoutskottets vägnar:
GUST. SVEDMAN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sundvik, Friggeråker, Leander*, Edin,
Petersson i Karlskrona*, Fahlander, Andersson i Tidaholm* och Nordenson*;
från andra kammaren: herrar Svedman, Andersson i Munkaljungby,
Mattsson*, Fröderberg*, Sundberg, von Seth, Nilsson i Landskrona och Svensson
i Alingsås*.
Ej närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1947:181 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 a1 i texten