Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1947-06-19 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1947:48, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 48-
1
Kr 48.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 30 maj 1947 dagtecknad proposition, nr 314, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att riksbanken
må för tiden från och med den 1 juli 1947 till och med den 30 juni 1948 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, då förhållandena
därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar, dels ock förklara, att från riksdagens sida
icke föreligger hinder för riksbanken att med stöd av 10 § valutaförordningen
och efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t rekvirera utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 362 av herr Domö
och den andra inom andra kammaren under nr 522 av herrar Ljungqvist
och Ljungberg, i vilka motioner hemställes, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 314 endast måtte förklara, att från riksdagens
sida icke föreligger hinder för riksbanken att med stöd av 10 § valutaförordmngen
den 25 februari 1940 (nr 97) och efter särskilt förordnande av
Kungl. Maj:t rekvirera utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
samt att vad i övrigt andra stycket i propositionens hemställan
omfattar icke måtte föranleda något riksdagens yttrande.
Beträffande motiveringen för de sålunda framlagda förslagen får utskottet
hänvisa till propositionen och motionerna.
Utskottets yttrande.
De oroande utvecklingstendenser och de svårigheter för penningpolitiken
och den ekonomiska politiken överhuvud, som utskottet i fjol hade anledning
varna for, ge sig i dag tillkänna med en styrka, som ställer statsmakterna
inför allvarliga problem. Även om den faktiska prisutvecklingen i stort
sett kunnat behärskas och vårt läge härutinnan ter sig förmånligt i jämförelse
med förhållandena i andra länder, medför den på det ekonomiska livets
flesta områden framträdande spänningen mellan stigande köpkraft och benans
till riksdagens protokoll 1947. 8 samt. Nr 48. i
2
Bankoutskottets utlåtande nr 48.
gränsad tillgång på varor och tjänster ett tryck uppåt på pris- och lönenivån.
I den mån trycket genom priskontrollen hindras slå igenom i öppen prisstegring,
tager sig spänningen i stället uttryck i andra, lika litet önskvärda
företeelser, såsom förskjutningar mot dyrare kvaliteter, omläggning av produktionen
mot tillverkningar med större vinstmarginaler, på lång sikt icke
räntabla investeringar etc., allt resulterande i en snedvridning av produktionen
med därav följande sänkning av produktiviteten. Ett utslag av den
bristande ekonomiska jämvikten inom landet — och samtidigt det mest akuta
av dagens problem — är vidare den sedan i höstas fortgående valutautströmningen.
För att denna utveckling i tid skall brytas och de penningvårdande
myndigheterna skola kunna fullfölja sin huvuduppgift att stabilisera
penningvärdet, måste tydligen den samhällsekonomiska balansen snarast
möjligt återställas. Med den tillspetsning av läget, som inträtt, bör man härvid
enligt utskottets mening icke väja för åtgärder, som eljest skulle framstå
såsom mindre tilltalande. Dylika åtgärder komma lättare att godtagas, därest
allmänheten oförbehållsamt göres underkunnig om vad situationen kräver.
När utskottet sålunda finner det ofrånkomligt, att åtgärder vidtagas i syfte
att återställa den inre och yttre jämvikten, vill utskottet därmed icke göra
gällande, att en nedskrivning av kronans yttre värde under förhandenvarande
omständigheter bör komma till stånd. En depreciering av kronan skulle
med säkerhet avsevärt försämra den inre balansen utan att samtidigt påtagligt
förbättra den yttre balansen. Såsom bankofullmäktige med instämmande
av chefen för finansdepartementet påvisat, utövar en växelkursändring
vid nu rådande inre köpkrafts- och utbudsförhållanden icke något större
inflytande på exportens eller importens volym. Härav följer också, att den
sedan hösten 1946 pågående valutautströmningen icke i och tör sig kan i
någon högre grad tillskrivas den i juli förra året företagna apprecieringen,
lika litet som en depreciering nu skulle vara ägnad att väsentligt förbättra
handelsbalansen.
En förändring av växelkurserna får i rådande situation följaktligen närmast
betraktas såsom ett medel att höja eller sänka import- och exportvarornas
priser. Redan år 1944 gav utskottet sin anslutning till ett av chefen för
finansdepartementet gjort uttalande, att en justering av växelkurserna borde
tillgripas för den händelse Sverige skulle utsättas för ett kraftigare inflytande
i depressiv eller inflatorisk riktning från utlandet. Genom beslutet i
juli 1946 att höja kronans yttre värde mildrades de inflatoriska inflytandena
utifrån. De skäl, som då förestavade detta beslut, äro alltjämt för handen.
En höjning nu av växelkurserna skulle leda till en stegring av import- och
exportpriserna och därmed även försvåra strävandena att stabilisera den
inhemska prisnivån.
Om tanken på en växelkursändring såsom medel att vinna en lättnad på
valutafronten alltså måste avvisas, få ansträngningarna desto starkare inriktas
på att anpassa betalningsbalansens huvudposter, importen och exporten,
till varandra. Det är härvid angeläget, att exportleveransema i största
Bankoutskottets utlåtande nr 48.
3
möjliga utsträckning tillföra vårt land utländska valutor och icke avräknas
mot till förfogande ställda krediter. Ur denna synpunkt vill utskottet understryka
departementschefens uttalande, att någon ökning av vår kreditgivning
till utlandet icke bör komma till stånd.
Även om det icke kan anses helt uteslutet, att eu omsvängning av valutarörelserna
kommer att inträda inom en icke alltför avlägsen framtid, anser
utskottet i likhet med fullmäktige och departementschefen, att det kan bliva
nödvändigt att temporärt skärpa importregleringen och vidtaga särskilda
exportstegrande åtgärder utöver dem som redan vidtagits. Eftersom valutau
t flödet till stor del är att hänföra till den allmänna spänningen mellan
efterfrågan och tillgång, måste dock de åtgärder, vilka syfta till att skapa en
bestående balans i betalningsförhållandet till utlandet, grundas på de faktorer,
som äro bestämmande för den samhällsekonomiska balansen.
Villkoret för att jämvikt skall uppnås inom landet är främst, att pris-, löneoch
vinstförhållandena stabiliseras. Härigenom hejdas köpkraftsunderlagets
tillväxt, samtidigt som kostnadsstegringen begränsas. Utskottet har upprepade
gånger framhållit det ömsesidiga samband, som föreligger mellan pris- och
lönepolitiken, samt varnat för konsekvenserna av en prisuppdrivande lönestegring.
I dagens läge är en sådan varning särskilt befogad.
För att skapa nödigt underlag för en politik, som syftar till återhållsamhet
på pris- och löneområdet, måste nuvarande stora efterfrågan på material
och arbetskraft beskäras. I detta hänseende vill utskottet i likhet med bankofullmäktige
särskilt peka på den högt uppdrivna investeringsverksamheten.
För att åstadkomma en avspänning på arbets- och varumarknaden är det
enligt utskottets mening nödvändigt att utan uppskov företaga en kraftig
nedskärning av byggnads- och anläggningsverksamhelen, i den mån icke
fråga är om absolut trängande behov. Härvid kan bostadsbyggandet icke lämnas
utanför, även om undantag måhända får göras för vissa industriorter.
Det synes utskottet, att de olägenheter, som måste bliva förknippade med
något års försening av bostadsprogrammets genomförande, mer än väl komma
att uppvägas av de fördelar för stabiliseringspolitiken, som därigenom
skulle ernås.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av återhållsamhet i
nuvarande läge beträffande principbeslut om anläggningar som icke äro avsedda
att påbörjas omedelbart. Ett principbeslut utlöser nämligen genast sekundära
verkningar på den berörda orten, med resultat att material och arbetskraft
redan före byggnadstiden bindas vid orten.
I nära samband med frågan om en begränsning av investeringsverksamheten
står frågan om en allmän räntehöjning som ett led i de inflationsbekämpande
åtgärderna. Efter ingående prövning av frågan ha fullmäktige icke
funnit skäl föreligga för att i nuvarande läge vidtaga en räntehöjning. Chefen
för finansdepartementet har anslutit sig till denna ståndpunkt. Såvitt utskottet
kunnat finna, skulle en räntehöjning av den begriisande omfattning, som
varit ifrågasatt, inom investeringsområdet få sin väsentligaste effekt på det
redan starkt reglerade bostadsbyggandet. I själva verket skulle en räntehöj
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 48.
ning för närvarande vara berättigad endast i den mån man avsåge att helt
slopa det regleringssystem, som uppbyggts inom bostadspolitiken. En räntehöjning
kan i övrigt befaras komma att motverka stabiliseringssträvandena
genom att öka kostnadstrycket.
Det är av stor betydelse att även i fortsättningen en sådan penningpolitik
bedrives att på penning- och kapitalmarknaden icke en känsla av penningriklighet
framkallas eller vidmakthålles. En viss penningknapphet i kreditinstituten
kan nämligen utöva en hälsosamt återhållande inverkan på en del
av den enskilda investeringen. Riksbankens operationer i marknaden böra
avpassas med hänsyn härtill. Trots att ett intimt samband råder mellan dessa
operationer och ränteutvecklingen synes ej f. n. anledning finnas att genomföra
eller medge en höjning av räntenivån.
Vid sidan av den förordade kraftiga investeringsbegränsningen böra enligt
utskottets mening statsmakterna och de kommunala organen medverka till
den ekonomiska avspänningen genom en återhållsam utgiftspolitik. Såsom
bankofullmäktige framhållit, få utgiftsbegränsningarna sitt fulla värde först
om de resultera i budgetöverskott. Utskottet förutsätter, att höstens statliga
budgetarbete inriktas på att ernå största möjliga överskott i driftbudgeten och
största möjliga begränsning av anslagen till statliga kapitalinvesteringar.
I nuvarande knapphetsläge är det av största vikt, att allmänheten i möjligaste
mån begränsar sin efterfrågan på varor. Det måste därför hälsas med
tillfredsställelse, att regeringen såsom ett led i strävandena att bevara penningvärdet
planerar åtgärder för ökning av sparandet.
De synpunkter som utskottet nu anfört i anledning av propositionen överensstämma
i allt väsentligt med det ekonomiska program, som regeringen
offentliggjort efter propositionens avlämnande. Utskottet kan därför ansluta
sig till riktlinjerna i detta program.
Mot det i propositionen framlagda förslaget om fortsatt befrielse för riksbanken
från sedelinlösningsskyldigheten har utskottet icke funnit anledning
till erinran.
Vad angår departementschefens anmälan av bankofullmäktiges framställning
om ytterligare provisorisk utvidgning av sedelutgivningsrätten vill utskottet
erinra, att framställningen betingas av guldkassans minskning i samband
med valutautflödet. Sedelreservens nedgång är under sådana förhållanden
en följd av valutareservens avtappning. Båda företeelserna äro att betrakta
som symptom på den bristande samhällsekonomiska balansen inom
landet. Med hänsyn härtill och då utskottet i sitt den 22 april 1947 avgivna
utlåtande nr 32 framfört vissa önskemål om sedelutgivningsrättens reglering
för framtiden, föranleder den gjorda anmälan icke vidare uttalanden från
utskottets sida.
Kungl. Maj:t har slutligen i förevarande proposition underställt riksdagens
prövning frågan om bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva riksbanken
att med stöd av 10 § valutaförordningen rekvirera utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper. Med hänsyn till att
Bankoutskottets utlåtande nr 48.
5
valutasituationen måhända kan utvecklas på ett sådant sätt, att det blir
ofrånkomligt att tillgripa hembudsförfarande eller rekvisition beträffande
svenska tillgångar i utlandet, får utskottet tillstyrka, att såsom en beredskapsåtgärd
Kungl. Maj:t utrustas med det begärda bemyndigandet. Att såsom
i motionerna ifrågasatts, begränsa bemyndigandet till att omfatta endast
vissa slag av nämnda tillgångar, synes utskottet icke böra ifrågakomma.
Utskottet får alltså tillstyrka bifall till propositionen jämväl i nu förevarande
del.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, med avslag å motionerna I: 362 och II: 522,
må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 19 juni 1947.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Friggeråker, Petersson i Kailskrona,
Fahlander, Andersson i Tidaholm, Nordenson, Grym och Persson i
Älvdalsåsen;
från andra kammaren: herrar Svedman, Mattsson, Fröderberg, Sundberg,
von Seth, Nilsson i Landskrona, Svensson i Alingsås och Molander.
Reservationer:
1) av herrar Friggeråker och Mattsson, vilka ansett, att femte stycket å s.
4, vilket börjar med »De synpunkter, som utskottet nu anfört», bort utgå;
2) av herrar Petersson i Karlskrona och Fröderberg, vilka ansett,
a) ätt den mening i andra stycket å s. 2, som börjar med »En depreciering
av kronan», bort utgå;
b) att den mening i sista raden å s. 3, som börjar med »I själva verket»,
och den därpå följande meningen bort utgå;
c) att tredje stycket å s. 4 bort erhålla följande formulering: »Vid sidan
av---återhållsam utgiftspolitik. Såsom bankofullmäktige framhållit,
opaginerad Kontrollera mot PDF
b Bankoutskottets utlåtande nr 48.
är det önskvärt att utgiftsbegränsningarna resultera i ett budgetöverskott av
sådan art, att det medför en reduktion av den enskilda efterfrågan. Utskottet
förutsätter att höstens statliga budgetarbete inriktas såväl på att ernå
ett sådant överskott i följande års driftbudget som även på att en sträng begränsning
av kapitalbudgetens anslag till statliga kapitalinvesteringar åstadkommes»;
d)
att fjärde stycket å s. 4 bort erhålla följande lydelse: »I nuvarande
knapphetsläge är det av största vikt, att allmänheten i möjligaste mån begränsar
sin efterfrågan på varor. Ett omfattande sparande är erforderligt för
alt ur allmänna synpunkter önskvärda investeringar skola kunna åstadkommas
utan att ett inflationstryck framkallas eller skärpes. Det framstår därför
som en angelägenhet av största vikt, att hela den ekonomiska politiken lägges
så till rätta, att förutsättningar skapas för sparviljans vidmakthållande
och stärkande. Speciella åtgärder för ökning av sparandet böra övervägas.»;
e) samt att femte stycket å s. 4, vilket börjar med »De synpunkter, som
utskottet nu anfört», bort utgå;
3) av herrar Nordenson, Svedman och von Seth.
478015. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1947:434 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgå a1 i texten