Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning.

1947-05-06 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1947:13, Utlåtande i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

9

Nr 13.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande i anledning

av väckt motion angående effektivare åtgärder mot ocker

vid försträckning.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad

motion, I: 151, av herr Friggeråker har yrkats, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam och allsidig utredning, huruvida

och på vad sätt effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning kunna

vidtagas, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen må föranleda.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

En likalydande motion har väckts inom andra kammaren av herr Hedlund

i Rådom, II: 246, och hänvisats till dess första tillfälliga utskott, som i utlåtande

nr 5 tillstyrkt bifall till motionen. Nämnda utlåtande har bifallits av andra

kammaren. Efter delgivning av andra kammarens beslut har första kammaren

hänvisat ärendet till utskottet. Utskottet har tagit del av de yttranden över motionen

som andra kammarens första tillfälliga utskott inhämtat från kungl.

bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen

och Sveriges advokatsamfund.

Bank- och fondinspektionen säger sig vid undersökningar i bankerna ha uppmärksammat,

att där i vissa fall rebelånats växlar åt lånekassor och liknande

inrättningar, beträffande vilka det på goda grunder kan antagas, att de betinga

sig oskäliga räntor av sina kunder. I något fall har en dylik lånekassas verksamhet

föranlett åtal vid domstol för ocker, vilket likväl icke i den instans,

som slutligen avgjorde målet, ledde till fällande dom.

Beträffande det i motionen förutsatta tillståndstvånget för alla, som vilja

utlåna pengar enligt annons eller annan hänvändelse till allmänheten eller eljest

i någon större utsträckning, framhåller inspektionen, att det väl icke kan göras

gällande att en sådan åtgärd skulle vara alldeles utan åsyftad verkan men

att åtgärden ingalunda vore något effektivt botemedel. Att bank- och

fondinspektionen skulle kunna, såsom motionären antagit, fullgöra kontrollen

från det allmännas sida över denna verksamhet är under nuvarande förhållanden

fullkomligt uteslutet. Såvitt inspektionen kan se, finns det icke något annat

effektivt medel att hindra ockrarnas verksamhet än att bereda dem av deras

kunder, som ha ett legitimt kreditbehov, möjlighet att få detta tillgodosett på

annat håll till rimlig ränta. Vissa av det allmänna redan vidtagna åtgärder

kunna väl sägas verka i nu angiven riktning. Inspektionen nämner eu del

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 12 samt. 1 avd. Nr 11—13.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

statliga utlåningsfonder, främst bosättnings- och avbetalningslånefonderna, samt

vidare intressekontorsverksamheten samt de av bankerna sedan hösten 1946

utlämnade s. k. speciallånen, för vilka vanlig banksäkerhet icke behöver presteras

från låntagarens sida. Huvudtanken är därvid, att samtliga småskulder skola

sammanföras till ett enda lån i bank, vilket skall avbetalas enligt en viss plan.

Speciallåneformen har uppenbarligen fyllt ett behov; på kort tid liar antalet

sådana lån sålunda stigit till omkring 1 200 med ett sammanlagt belopp av

omkring fyra miljoner kronor. Efter att ha betonat vikten av upplysningsverksamhet

om till buds i banker och jämförliga kreditinrättningar stående

kreditmöjligheter anför inspektionen:

Även om det sålunda numera är lättare att erhålla personliga krediter i banker

och jämförliga kreditinrättningar än tidigare, kan det enligt inspektionens

mening knappast bestridas, att kreditmöjligheterna för en viss kategori lånesökande

alltjämt äro otillfredsställande. För personer med fast anställnig borde

det lättare än vad nu är fallet vara möjligt att mot ringa — eller kanske ingen

— säkerhet få smärre krediter för täckande av tillfälliga behov, utgifter för

sjukdom m. m. En utlåningsrörelse för sådant ändamål behövde icke nödvändigtvis,

om den sköttes av erfaren personal med goda kontakter hos arbetsgivarna,

innebära några större risker. Även om en viss riskpremie måste uttagas

och ersättning krävas för den med denna form av kreditgivning ökade kostnaden,

skulle dock dessa lån kunna lämnas på för låntagaren ojämförligt förmånligare

villkor än dem, som för närvarande tillämpas av lånekassorna. Det är givet

att initiativ från bankernas sida i denna riktning skulle vara välkomna. Med

hänsyn härtill och då vissa praktiska fördelar skulle kunna vinnas, om ifrågavarande

kreditgivning koncentrerades till en enda inrättning, som uteslutande

ägnar sig häråt, skulle inrättandet under bankernas eller eventuellt det allmännas

medverkan av en på sund basis arbetande lånekassa vara en lämplig

åtgärd för stävjande av de privata lånekassomas ofta ockerbetonade verksamhet.

Enligt inspektionens mening bör därför närmare undersökas, huruvida icke

det av motionären väckta spörsmålet kunde lösas efter nu angivna linjer.

Svenska bankföreningen anser att tillstånd för viss långivning på sätt motionären

antytt icke kan föra till någon effektiv lösning av problemet. Det enda

effektiva medlet är att i möjligaste mån göra ockrarna umbärliga för den ur

samhällssynpunkt värdefulla delen av det klientel, som nu vänder sig till dem.

Detta sker bäst genom att öppna möjligheter för de personer det här är fråga

om att få låna pengar till lägre ränta på annat håll. Föreningen tror sig kunna

uttala, att de s. k. speciallånen kommit till verklig nytta i många fall, men framhåller

samtidigt, att inrättandet av speciallånen förvisso inte innebär någon

fullständig lösning av det av motionären berörda problemet. Bankföreningen

tvivlar på att en sådan utredning, varom motionären hemställt, skulle kunna

skänka några nya synpunkter av verkligt värde på förevarande föga gripbara

fråga. Motionen bör enligt föreningens mening icke föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Svenska sparbanksföreningen förklarar, att det otvivelaktigt i större utsträckning

än som kan fastslås förekommer, att låntagare bli föremål för ocker, men

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13. 11

anser att det erbjuder utomordentliga svårigheter att genom lagbestämmelser

och kontrollåtgärder komma all ockerverksamhet till livs, redan därför att den

av en enskild person bedrivna ockerverksamheten av båda parter kringgärdas

med den största diskretion. Emellertid påpekar styrelsen, att redan finnes en lag

om idkande av pantlånerörelse, som avser yrkesmässig sådan rörelse, och det

synes styrelsen påkallat, att en utredning göres om möjligheterna att lagstiftningsvägen

reglera även den låneverksamhet, varom nu är fråga, Även om man

därmed knappast kommer till rätta med de värsta ockrarna, skulle det säkerligen

vara till nytta, om en viss ordning kunde åstadkommas i hela den flora

av mer eller mindre privata kreditföretag, som förekommer vid sidan av de

egentliga kreditinstituten. Styrelsen anser alltså, att en utredning av hithörande

spörsmål är påkallad.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att det utan tvivel i viss utsträckning

begås ockerförbrytelser utan att dessa komma i dagen, förrän ockraren under

avsevärd tid bedrivit sin skadliga verksamhet. Det kan också antagas, att åtskilliga

ockerförbrytelser aldrig bliva avslöjade och vederbörligen bestraffade,

ehuru det givetvis är svårt att uttala någon bestämd uppfattning om i vilken

utsträckning så kan vara förhållandet. Styrelsen delar motionärens uppfattning,

att några befogade erinringar mot gällande strafflagstiftning mot ocker icke

kunna framställas. Den skärpta lagstiftning, som genomfördes 1942, har varit

i gällande kraft så pass kort tid, att det ännu är svårt att bedöma, i vad mån

densamma förmått åstadkomma en förbättring av förhållandena på ifrågavarande

område. Man torde dock ha anledning antaga, att straffskärpningen

måste ha förstärkt straffets preventiva verkan. Då de föreliggande svårigheterna

främst ha sin grund i bevissvårigheterna, ligger enligt styrelsens mening häri

ett skäl att avvakta de erfarenheter, som komma att vinnas av den nya rättegångsbalkens

tillämpning, innan någon utredning i det av motionären föreslagna

hänseendet igångsättes. Samfundet tror också, att de av motionären

föreslagna åtgärderna skulle bliva praktiskt taget verkningslösa gentemot de

personer, som det här gäller att komma åt. Styrelsen finner sig böra avstyrka

motionen.

Andra kammarens första tillfälliga utskott har i sitt utlåtande anfört följande.

Motionären påyrkar icke i preventivt syfte någon skärpning av den nuvarande

ockerlagstiftningen. Denna har i två omgångar, 1937 och 1942, undergått skärpningar.

Medan fram till 1936 gällde, att straffet för ocker var böter mellan

25 och 1 000 kronor eller i försvårande fall fängelse i högst ett år, skärptes

1937 straffbestämmelserna till fängelse eller dagsböter eller i försvårande fall

straffarbete i högst två år. Genom 1942 års lagstiftning skärptes straffet till

straffarbete i högst två år eller i försvårande fall straffarbete i högst fyra år.

I vad mån den skärpta lagstiftningen medverkat till förbättrade förhållanden

på området torde med hänsyn till den korta tid de skärpta straffbestämmelserna

varit gällande icke med bestämdhet kunna bedömas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

Ej heller ifrågasätter motionären någon omkastning av bevisbördan i ockermålen

eller ett kriminaliserande av grov oaktsamhet i syfte att därmed underlätta

bevisningen.

I stället har motionären haft i åtanke andra åtgärder av mera praktisk

och förebyggande natur. Motionären ifrågasätter sålunda att tillstånd skall krävas

för sådan utlåning av pengar, som förekommer i enlighet med annons eller

annan hänvändelse till allmänheten eller som eljest sker i någon större utsträckning.

Som ett komplement härtill framkastar motionären tanken på kontroll

från det allmännas sida, exempelvis genom bankinspektionen, ävensom skyldighet

att föra handelsböcker.

Av naturliga skäl har man svårt att bilda sig en uppfattning rörande omfattningen

av utlåningsverksamhet av ockerartad karaktär. Av de upplysningar utskottet

inhämtat framgår dock, att dylik utlåningsverksamhet florerar i sådan

omfattning — i huvudsak i storstäderna -— att man här har att göra med en

social fråga av icke obetydlig räckvidd. Medan banker och sparbanker äro

föremål för kontroll från det allmännas sida kunna de som etablera sig som

långivare i icke bankmässiga former helt undandraga sig dylik kontroll. Detta

synes icke tillfredsställande. Svenska sparbanksföreningen har också i sitt

yttrande ansett det lämpligt med en utredning om möjligheterna att lagstiftningsvägen

reglera även den låneverksamhet, varom nu är fråga. Även bankoch

fondinspektionen har pekat på åtgärder, vilka vid en blivande utredning

finge övervägas.

Trots att utskottet är medvetet om att problemet kan visa sig svårlöst och

komplicerat, har utskottet icke velat motsätta sig en utredning på området,

detta så mycket mera som motionens yrkande synes innefatta möjlighet att

för frågans lösning söka olika utvägar.

Utskottet ansluter sig till vad andra kammarens första tillfälliga utskott anfört

och hemställer,

att första kammaren med anledning av förevarande motion

och med biträdande av andra kammarens i ärendet fattade beslut

ville besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa om skyndsam och allsidig utredning, huruvida

och på vad sätt effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning

kunna vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 6 maj 1947.

På utskottets vägnar:

VERNER SÖDERKVIST.

Närvarande: Herrar Söderkvist, Näsgård, Persson, Einar, Arrhén, Fahlander,

Nilsson, Hjalmar, Olofsson och Sundelin.

Caslon Press Boktryckeri, Stockholm 1947

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.