Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt över regering, förvaltning och rättskipning.

1947-06-10 · 16 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1947:22, Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt över regering, förvaltning och rättskipning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

1

Nr 22.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående

åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt

över regering, förvaltning och rättskipning.

Uti en inom första kammaren väckt till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 15, av herr Iierlitz hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående åtgärder för stärkande av riksdagens

kontrollmakt och om framläggande för riksdagen av de förslag vilka

kunna föranledas av utredningen».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Historik.

Riksdagen äger att i former, som angivas av grundlagarna, utöva kontroll

över regering, förvaltning och rättskipning. Till sitt förfogande har den tre

kategorier kontrollorgan, nämligen konstitutionsutskottet, statsrevisorerna

(och statsutskottet) samt justitie- och militieombudsmännen.

Konstitutionsutskottet.

Regeringsformen ålägger konstitutionsutskottet att'' på grundval av statsrådsprotokollen

granska regeringens verksamhet. Finner utskottet av dessa

protokoll, att någon statsrådets ledamot uppenbarligen handlat emot rikets

grundlag eller allmän lag eller tillstyrkt någon överträdelse därav eller underlåtit

att göra föreställningar emot sådan överträdelse eller den vållat och

befrämjat genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning eller att den

föredragande underlåtit att i de fall som § 38 regeringsformen förutsätter,

sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall utskottet ställa

en sådan under tilltal av JO inför riksrätten (§ 106 RF). Skulle utskottet

anmärka, att statsrådets ledamöter samfällt eller en eller flera av dem, uti

deras rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga

nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift

sitt förtroendeämbete utövat, då äger utskottet att sådant tillkännagiva för

riksdagen, vilken om den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen

skriftligen anmäla sin önskan, att Han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet

skilja den eller dem, emot vilka anmärkning blivit gjord (§ 107 RF).

För dechargearbetet inom konstitutionsutskottet fastställer utskottet självt''

vid varje riksdag särskilda ordningsregler.

B i hårig till riksdagens protokoll lOi7. 5 samt. 2 avd. Nr 22—23.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

I fråga om tillämpningen av ovan återgivna bestämmelser rörande dechargeförfarandet

må för det första anmärkas, att § 106 regeringsformen

redan under ståndstiden kom ur bruk. Sista gången något riksrättsåtal anställdes

var vid riksdagen 1853—54. Det bör vidare omedelbart understrykas,

att § 107 regeringsformen så till vida aldrig fullföljts, som riksdagen icke

vid något tillfälle hos Konungen framställt någon önskan om avsked för något

statsråd.

Beträffande praxis i fråga om anmälan enligt § 107 regeringsformen varierade

frekvensen betydligt under ståndstiden. De tre sista riksdagarna under

denna period uppvisa blanka dechargememorial. Under tiden 1867—1899

tillämpades § 107 endast vid 10 riksdagar och var gång endast till ett ringa

antal. Sedan första kammaren därefter uppgivit sitt motstånd mot »detaljanmärkningar»,

steg frekvensen. Under perioden 1900—1909 kom § 107 till

användning i 26 fall, fördelade över samtliga riksdagar. Åren 1910—1913

och 1915 framställdes ingen anmälan jämlikt § 107. Under de två närmaste

decennierna kom emellertid § 107 regelbundet till användning, och från

och med 1920-talet ökade antalet anmärkningar avsevärt. Under perioden

1920—1937 var årliga genomsnittet anmärkningar enligt § 107 fem. Högsta

siffran (15) uppvisar 1922 års riksdag. Under tiden därefter inträder emellertid

en avmattning. År 1938 uppvisar en dylik anmälan, åren 1939 och

1940 ingen, åren 1941 och 1942 en, år 1943 fyra, år 1944 två, åren 1945

och 1946 en samt innevarande år ingen.

Vid sidan av grundlagen har en annan »anmärkningsform» uppstått, nämligen

anmälan utan åberopande av § 107 regeringsformen, stundom kallad

omförmälan eller ingresserinran, allt efter placeringen i dechargememorialet.

Avsikten har varit att i mildare form och utan personlig udd påtala någon

omständighet. Sådan omförmälan förekom redan år 1815 och tillämpades

sedan med vissa avbrott hela ståndstiden. Institutet kom sedan till användning

vid riksdagarna 1868 och 1880, varefter det dröjde ända till år

1922, innan det åter tillämpades. Ingresserinringar eller omförmälningar ha

därefter framställts vid riksdagarna 1923, 1925, 1927, 1930, 1932, 1935, 1937

—42 samt 1944—46.

Reservationer, vare sig negativa, d. v. s. riktade mot av utskottet framställda

anmärkningar, eller positiva, d. v. s. i anledning av avslagna yrkanden

om anmärkning, tillätos icke under statsskickets tre första decennier. Vid

1840 års riksdag beslöt emellertid konstitutionsutskottet medgiva ledamöterna

reservationsrätt. Först under 1850-talet började positiva reservationer framföras.

Efter representationsreformen ha dylika reservationsansmärkningar

förekommit regelbundet och till ett antal, som vida överstigit de av utskottet

beslutade anmärkningarna.

Särskilda yttranden, innehållande viss kritik mot regeringens åtgöranden,

ha understundom fogats till dechargememorialet.

De grundläggande bestämmelserna angående dechargeinstitutet i §§ 106

och 107 regeringsformen stå orubbade kvar sedan år 1809. Den långa och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

o

häftiga diskussion, som stått kring dem, har emellertid vid skilda tillfällen

föranlett reformförslag. Redan år 1873 föreslog A. O. Wallenberg i en motion

(1:39), att § 107 skulle ur regeringsformen »helt och hållet uteslutas».

Riksdagen hade, ansåg han, i remissdebatten och interpellationsinstitutet fått

en fullgod ersättare.

Med anledning av motionen II: 217 föreslog konstitutionsutskottet vid 1898

års riksdag att till § 107 regeringsformen skulle fogas ett nytt stycke av följande

lydelse: »Utskottet äge ock på grund av den verkställda granskningen

anmäla vad utskottet i övrigt med avseende å rikets styrelse funnit påkalla

framställning till Konungen; och ankomme det på riksdagen att sådan av utskottet

föreslagen framställning besluta.» Förslaget, som avsåg att i grundlagen

inrymma bestämmelser angående ett anmälningsförfarande utan åberopande

av § 107, avslogs emellertid av första kammaren. I debatten uttrycktes

framför allt farhågor för att konstitutionsutskottet skulle bliva ett

slags överrevisionsdepartement eller statsfiskalskontor. En maktförskjutning

till riksdagens förmån borde icke äga rum, och befintliga kontrollmöjligheter

vore fullt tillräckliga.

Vid 1924 års riksdag upptogs 1898 års förslag oförändrat av herr Engberg

i motionen II: 133. Konstitutionsutskottet avstyrkte denna gång (uti. nr 15)

och anförde härvid framför allt följande:

Man kan enligt utskottets mening ej förbise den förskjutning, som faktiskt

ägt rum i fråga om innebörden av anmälningar enligt § 107 regeringsformen.

Genom en långvarig praxis torde det hava ingått i det allmänna medvetandet,

att en konstitutionsutskottets anmälan med stöd av § 107 regeringsformen

visst icke alltid har karaktären ens av ett omdöme därom att den ifrågavarande

åtgärden i realiteten kan läggas vederbörande statsråd till last. Av

den motivering, som av utskottet i varje särskilt fall förebringas, plägar tillkännagivandets

art med full tydlighet framgå. Sålunda har utskottet vid

flera tillfällen uttryckligen angivit, att dess tillkännagivanden icke innebure

något som helst omdöme om den stalsrådsledamot personligen ,som formellt

burit ansvaret, utan allenast hade till syfte att till riksdagens kännedom

bringa en enligt utskottets mening felaktig praxis. Något behov att för sådana

tillkännagivanden tillskapa särskilda former torde därför icke kunna anses

föreligga.

I överensstämmelse med utskottets hemställan avslogs motionen av kamrarna.

Tre år senare upptog herr Engberg på nytt frågan om eu omläggning av

dechargeförfarandet i angiven riktning, denna gången inom konstitutionsutskottet,

som beslöt tillsätta en delegation för ändamålet. Spörsmålet dryftades

inom utskottet även år 1928 men något förslag framlades icke.

I motionen II: 455 vid 1932 års riksdag ifrågasatte herr Forssell, om hela

den granskningsapparat, som fungerade i och genom konstitutionsutskottet,

med hänsyn till den tid och kraft den toge i anspråk, verkligen fyllde sitt

ändamål. Anmärkningsyrkandena framställdes alldeles oberoende av all protokollsgranskning.

Medlemmarna av utskottet hade på annat sätt fått kännedom

om regeringsbesluten. För att lätta utskottets arbetsbörda föreslog motionären,

att utskottet icke ovillkorligen skulle behöva infordra statsrådsproto
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

kollen och att decharge borde vinnas oberoende av om utskottet verkligen

granskat protokollen eller ej. I sitt avstyrkande utlåtande (nr 26 s. 64) framhöll

utskottet bl. a., att den omständigheten, att alla statsrådsprotokoll enligt

grundlagen skola begäras av utskottet, innebar en i flera hänseenden betydelsefull

garanti för ärendenas beredning och föredragning i konselj. Ett upphävande

av plikten för utskottet att granska statsrådsprotokollen skulle även

kunna verka såsom ett första steg till upphävande av den konstitutionella

kontrollen. Förslaget avslogs av kamrarna.

Under 1941 års höstsession tog konstitutionsutskottet självt upp frågan om

dechargearbetets anordnande till behandling, vilket ledde till viss omläggning

av utskottets interna granskningsarbete.

Vad särskilt angår granskningen av protokollen i utrikes ärenden, har vid

ett par tillfällen och senast vid årets riksdag framställts förslag om att denna

uppgift skulle övertagas av utrikesutskottet. Härom hänvisas till utskottets

utlåtande nr 21.

Riksdagens revisorer.

Gällande bestämmelser rörande statsrevisorerna och deras arbetsformer

återfinnas i §§ 72 och 73 riksdagsordningen samt i den särskilda instruktionen

för revisorerna av den 22 maj 1925 med däri senare vidtagna ändringar.

Frågan om en effektivisering av statsrevisorernas arbetsformer har under

senare tid vid flera tillfällen varit aktuell. Vad först angår frågan om revisorernas

antal, fastställdes detta vid riksdagsordningens tillkomst år 1866 till

tolv och har sedan dess trots upprepade förslag under 1890-talet om en utökning

icke ändrats. Antalet suppleanter däremot, som enligt den ursprungliga

lydelsen av 1866 års riksdagsordning skulle vara sex, utökades år 1925 till

tolv, så att varje revisor erhöll en personlig suppleant.

Även i fråga om revisorernas mandattid står den ursprungliga bestämmelsen

orubbad kvar, i det nytt val av revisorer äger rum vid varje lagtima

riksdag. De förslag, som framställts angående en utökning av mandatperioden

ha avslagits. Senast vid 1940 års riksdag väcktes frågan i motionerna

1:99 och 11:96. För att trygga kontinuiteten och planmässigheten i statsrevisionens

arbete syntes det motionärerna lämpligt att låta revisorerna väljas

för fyra år i sänder, varigenom de kunde vara verksamma och planlägga

kommande arbeten även sedan ett års berättelse avlämnats. I sitt avstyrkande

utlåtande (1940: 15) fann konstitutionsutskottet önskemålet om en effektivisering

av statsrevisorernas verksamhet i och för sig beaktansvärt, men uttalade,

att de fördelar, som en förlängning av revisorernas i grundlagen fastställda

mandattid skulle medföra, uppnåddes genom förnyade omval av tidigare

revisorer, något som ock i viss — huru måhända ej tillräcklig — utsträckning

redan ägde rum. Härmed bibehölle riksdagen sin fulla frihet att

välja för uppdraget särskilt lämpade personer till revisorer och kunde, om

så skulle visa sig påkallat, i särskilt fall giva revisor kortare funktionstid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

5

Revisionstidens längd utökades genom grundlagsändring år 1925 från två

månader till tre månader. I samband därmed övervägdes två alternativ med

avseende å arbetstidens förläggning. Enligt det ena skulle den nya revisionsmånaden

förläggas till augusti, då inspektionsresor skulle företagas. Under

september borde sedan kanslipersonalen kunna fullfölja och slutföra en god

del av utredningsarbetet m. m. Oktober och november månader skulle sedermera

kunna ostört användas för det egentliga granskningsarbetet och för en

mindre forcerad prövning av förekommande ärenden än vad dittills varit

fallet. Enligt det andra alternativet skulle revisionen pågå i en följd från

mitten av september till mitten av december. Härigenom skulle icke kontinuiteten

i arbetet förryckas och på så sätt skulle framför allt augusti månad,

då jordbruksnäringens utövare icke lämpligen kunde vara borta från hemmet,

ej behöva tagas i anspråk för revisionen. På grund av den vikt, som

fästes vid sistnämnda argument, valdes då alternativet med en sammanhängande

revisionsperiod.

I fråga om revisorernas kansli föreskriver § 5 av instruktionen för revisorerna,

att dessa må åt sig utse en sekreterare och kamrerare för statsverket,

en sekreterare för vartdera av banko- och riksgäldsverken samt de tjänstemän

i övrigt, som prövas erforderliga för kansli- och kameralgöromålens

utförande, ävensom nödig vaktpersonal. År 1937 erhöllo revisorerna genom

ändring i instruktionen möjlighet att vid ett konstituerande sammanträde

omedelbart efter valet besluta om utseende av sekreterare och omorganisation

av arbetet. I nyssnämnda motioner till 1940 års riksdag framhölls, att ett

mera permanent kansli, som i god tid kunde fullgöra nödiga förarbeten, givetvis

borde vara av nytta. Motionerna ledde emellertid ej heller i denna del

till något positivt resultat.

I sin den 15 december 1946 avgivna berättelse framförde revisorerna under

§ 1 vissa önskemål beträffande sitt arbete. De uttalade, att deras arbetsområde

till följd av statsförvaltningens alltjämt fortgående utvidgning och ökade

svåröverskådlighet hade blivit större, samtidigt som erforderliga undersökningar

blivit alltmer arbets- och tidskrävande. De hittills vidtagna åtgärderna

för att underlätta revisorernas arbete vore därför icke längre till fyllest.

Det hade visat sig allt svårare att medhinna arbetet på den korta tid av tre

månader, varunder revisorerna äro samlade. Därest de skulle kunna fullgöra

sina arbetsuppgifter, framstode det såsom nödvändigt, alt i varje fall kansliets

verksamhet omlades. Kansliet borde kunna träda i funktion vid en betydligt

tidigare tidpunkt än som nu skedde, så att mera arbets- och tidskrävande

utredningar i god tid kunde fullgöras av kanslipersonalen. Det syntes icke

heller föreligga något hinder för att revisorerna valdes vid början av riksdagen,

exempelvis samtidigt med val till utskotten, samt att revisorerna vid

konstituerande sammanträde omedelbart efter valet utsåge viss kanslipersonal,

som på ett tidigt stadium finge i uppdrag alt verkställa dylika utredningar.

Det vore även av flera skäl önskvärt om revisionsförrättningen kunde

fördelas på två tidsperioder, mellan vilka ett'' uppehåll skulle äga ram. Slutligen

ifrågasatte revisorena, om de icke borde utan särskild framställning hos

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

statsministern respektive statsrådets äldste i tjänst varande ledamot äga rätt

att från myndigheterna inhämta alla de upplysningar, som erfordras för revisionsverksamheten.

På grund härav förordade revisorerna en översyn av

de bestämmelser, som reglera deras verksamhet. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet

syntes det dem böra ankomma på fullmäktige i riksgäldskontoret

att föranstalta om utredningens verkställande.

På tillstyrkan av statsutskottet (uti. nr 128) har innevarande riksdag i enlighet

med revisorernas förslag uppdragit åt fullmäktige i riksgäldskontoret

att under beaktande jämväl av sambandet mellan de statliga revisionsorganen

och riksdagens revision föranstalta om en dylik utredning.

Vad åter angår den av riksdagen sålunda i förevarande sammanhang även

berörda frågan om sambandet mellan de statliga revisionsorganen och riksdagens

revision, knytes intresset här främst till spörsmålet om förhållandet

mellan statens sakrevision och statsrevisorerna. Då statens sakrevision inrättades

år 1943 stöd det klart, att dess granskningsområde i stort sett komme

att sammanfalla med statsrevisorernas, bortsett från banko- och riksgäldsverken.

Å andra sidan ansågs i överensstämmelse med 1941 års revisionsutredning

(SOU 1942:57), att olikheter i fråga om den konstitutionella ställningen

samt verksamhetsformerna måste medföra vissa skiljaktigheter i fråga om

de båda revisionsorganens verkningssätt. Statsrevisorerna hade sålunda enligt

revisionsutredningen i egenskap av ett riksdagens organ att granska statsförvaltningen

även ur andra synpunkter än de rent ekonomiska. Statens sakrevisions

huvuduppgift avsågs däremot bliva granskning av förvaltningens

ändamålsenlighet ur ekonomiska synpunkter, ehuruväl även härvidlag andra

allmänna intressen borde ägnas erforderligt beaktande. För att statens sakrevision

i lämplig omfattning skulle kunna bliva ett komplement till statsrevisionen

och för att samtidigt onödigt dubbelarbete skulle kunna undvikas,

vore det emellertid angeläget, att de båda revisionsorganen uppehölle nära

kontakt med varandra. Sistnämnda synpunkt underströks av departementschefen

i prop. nr 164 till 1943 års riksdag angående inrättande av statens sakrevision.

1946 års revisorer framhöllo i sin berättelse under § 33, att flera av riksdagen

begärda utredningar, som kunde betraktas såsom ett led i en allmän

översyn av den statliga revisionsverksamheten, ännu icke lett till resultat.

Det vore angeläget, att spörsmålen snarast bringades till en lösning. I detta

sammanhang borde även andra med revisionsverksamheten sammanhängande

frågor upptagas till närmare granskning. Det borde sålunda undersökas,

huruvida inom den statliga revisionsverksamheten dubbelarbete förekomme.

En annan fråga vore de statliga revisionsorganens ställning i förhållande

till riksdagens revisorer. Av betydelse vore att ett klarläggande härutinnan

skedde.

över revisorernas framställning avgåvos yttranden av riksräkenskapsverket

och statens sakrevision. Riksräkenskapsverket anförde därvid bl. a.,

att ett visst samarbete förekomme mellan revisorerna och riksräkenskaps
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22. 7

verket. Statens sakrevision erinrade om ovan berörda uttalanden av 1941 års

revisionsutredning och framhöll, att någon mera preciserad gränsdragning

än som angivits av revisionsutredningen knappast kunde åvägabringas och

icke heller syntes erforderlig, helst som statsrevisionen ägde befogenhet att

granska verksamheten vid de Kungl. Maj:t underställda revisionsorganen.

I samband med framläggandet av proposition nr 136 till årets riksdag med

förslag om viss omorganisation av riksräkenskapsverket uttalade statsrådet

Wigforss, att det definitiva ställningstagandet till frågan om samordning av de

olika revisionsorganens arbete borde ske så snart förhållandena det medgåve.

Statsutskottet har i anledning härav i sitt utlåtande nr 128 framhållit, att den

omständigheten att vissa särskilt aktuella organisationsfrågor blivit föremål

för speciella utredningar enligt utskottets mening icke bör utgöra något hinder

för att den av departementschefen berörda frågan om en samordning av

de olika revisionsorganens arbete snarast bringas till en lösning. Utskottet

förutsatte, att genom Kungl. Maj:ts försorg en utredning av bl. a. denna fråga

komme till stånd inom en nära framtid.

Vad utskottet i detta sammanhang anfört och förordat har riksdagen på

utskottets förslag givit tillkänna i skrivelse till Kungl. Maj:t.

Vad angår revisorernas granskningsområde berör motionären särskilt frågan

om revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade aktiebolag. Enligt

nu rådande förhållanden har i fråga om aktiebolag, i vilka staten äger

huvudparten av aktierna, i en del fall, t. ex. beträffande Svenska spannmålsaktiebolaget

och Svenska gengasaktiebolaget, i bolagsordningen eller i särskilt

avtal förbehåll intagits om viss rätt för riksdagens revisorer att granska

bolagets förvaltning. Sådan granskningsrätt torde även föreligga beträffande

aktiebolag, som äro att betrakta som dotterbolag till statens affärsverk. Flera

statskontrollerade aktiebolag äro emellertid undandragna revisorernas granskning.

Enligt § 57 i reglementet för riksgäldskontoret äga dock riksgäldsfullmäktige

årligen utom sig utse tre revisorer och tre suppleanter dels i Aktiebolaget

Svenska tobaksmonopolet, dels i Aktiebolaget vin- och spritcentralen,

dels ock i Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Vidare utses av fullmäktige

jämlikt samma stadgande en ledamot och en revisor i ett flertal olika hypotekskassor.

Frågan om revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade aktiebolag

har under senare år vid flera tillfällen varit aktuell och även föremål

för riksdagens behandling. Sålunda hemställde 1939 års riksdag i anledning

av väckta motioner, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka möjligheten

av eu utsträckning av revisorernas granskningsrätt att omfatta tobaksmonopolet

samt de bolag, som handhade parti- och detaljhandeln med rusdrycker.

Frågan berördes sedan i en den 10 september 1942 till chefen för försvarsdepartementet

av särskilt tillkallad utredningsman avlämnad promemoria

med utredning och förslag rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet tillhöriga

industrianläggningar (bolagsutredningen). Utredningsmannen anförde

därvid bl. a., att anledningen till att revisorerna icke erhållit granskningsrätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

beträffande vissa statliga aktiebolag främst vore att denna granskning i regel

måste antagas kunna verkställas först vid en tidpunkt, då den ordinarie bolagsrevisionen

redan avslutats och bolagsstyrelsen sålunda beviljats eu ansvarsfrihet,

som gjort styrelsen praktiskt taget oåtkomlig för en skadeståndstalan.

Denna synpunkt hade otvivelaktigt ett starkt formellt berättigande.

Med hänsyn till att de ifrågavarande bolagen vore statliga organ, vilka vore

undandragna kontroll från de statliga revisionsmyndigheternas sida, att vinstintresset

och delägarintresset i statliga bolag icke verkade omedelbart kontrollerande

på samma sätt som i enskilda bolag, att de staten tillhöriga bolagen

i viss mån dirigerades av de statliga organ, som på bolagsstämman utövade

statens beslutanderätt, att bolagen helt eller delvis arbetade med statsmedel

samt att riksdagen kunde meddela direktiv vid anvisande av medel,

som bolagen kunde komma att förfoga över, syntes det ändock önskvärt, att

revisorerna kunde taga del av de statliga bolagens handlingar.

Frågan upptogs därefter av 1944 års riksdag, som i anledning av väckt

motion (II: 373) i skrivelse (nr 331) till Kungl. Maj:t bl. a. anförde, att under

senare år en allt större del av den statliga verksamheten börjat bedrivas under

aktiebolagsform. Någon anledning att undandraga denna form av verksamhet,

som i realiteten utgjorde en del av den offentliga förvaltningen, statsrevisorernas

granskningsrätt kunde riksdagen icke finna. Det framstode i

stället som i hög grad angeläget, att riksdagen genom sina revisorer bereddes

möjlighet att granska förvaltningen av denna verksamhet. Med anledning

härav anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder av innebörd,

att samtliga aktiebolag, vilka helt eller delvis ägdes av staten, skulle

ställa sina räkenskaper och handlingar m. m. till riksdagens revisorers förfogande.

Under § 35 i sin berättelse påpekade 1946 års revisorer, att 1944 års riksdags

framställning om rätt för revisorerna att granska statskontrollerade aktiebolag,

icke föranlett någon Kungl. Maj ds åtgärd. Med anledning därav

framhöllo revisorerna vikten av att frågan snarast bringades till sin lösning,

då den statliga verksamheten i allt större omfattning började bedrivas under

aktiebolagsform. Statsutskottet har i sitt uti. nr 128 till innevarande riksdag

kraftigt understrukit revisorernas framställning, och utskottets hemställan,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t snarast

ville vidtaga åtgärder i av revisorerna angivet syfte, har av kamrarna

bifallits.

Riksdagens ombudsmän.

Enligt § 96 regeringsformen skall riksdagen förordna två för lagkunskap

och utmärkt redlighet kända medborgare, den ene till JO, den andre till

MO. Dessa riksdagens ombud skola efter den instruktion riksdagen för vardera

utfärdat hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, MO i

vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänste
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

9

män med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel och JO i vad

de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas.

JO och MO skola vidare var och en inom sitt område vid vederbörliga domstolar

i laga ordning tilltala dem, som i sina ämbetens utövning av våld,

mannamån eller annan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen

fullgöra sina ämbetsplikter. JO och MO böra enligt sina instruktioner

förnämligast anmärka och beivra sådana av domare, ämbets- och tjänstemän

begångna fel, som synas dem antingen härröra från egennytta, vrångvisa,

våld eller grov försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares

rättigheter. MO skall därjämte särskilt fästa uppmärksamhet vid sådana fel,

som kunna föranleda, att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt

ändamål. I anslutning härtill uttalas i instruktionerna, att om ombudsmännen

finna någon domare, ämbets- eller tjänsteman ha felat endast av ovarsamhet,

utan vrång avsikt, må de låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven

förklaring eller vad eljest förekommit i saken. JO och MO kunna vidare enligt

§ 99 regeringsformen, när de finna det nödigt för sitt ämbetes utövning,

övervara högsta domstolens, regeringsrättens, nedre justitierevisionens, hovrätternas,

kollegiernas eller i dessas ställe inrättade verks, och alla lägre domstolars

överläggningar och beslut, dock utan rättighet att därvid yttra sin mening.

De äga även tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks

protokoll och handlingar. I samma paragraf stadgas vidare, att ämbetsmän

i allmänhet äro skyldiga att lämna JO och MO laglig handräckning samt att

alla fiskaler skola utföra de åtal, som ombudsmännen äska. I § 100 regeringsformen

åläggas de att till varje lagtima riksdag avlämna redogörelse för sin

ämbetsförvaltning samt därvid utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka

lagarnas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbättring.

Jämlikt sina instruktioner äga de slutligen, om de finna, att inom

området för deras ämbetsutövning föreligga brister i lagar och författningar

eller att eljest någon anstalt är nödig till främjande av allmänt gagn, därom

göra framställning omedelbarligen till Konungen.

JO-ämbetet, som då det inrättades år 1809, ansågs skola utgöra en av de

konstitutionella garantierna och övervaka, att riksstyrelsen icke genom missbruk

av sin auktoritet inspirerade underlydande ämbetsmän till olagligheter

och övergrepp, var till en början synnerligen omstritt. Under den första

tiden efter år 1809 framställdes vid ett par tillfällen förslag och önskemål

om ämbetets avskaffande. Efter hand ebbade dock kritiken ut.

Emellertid fick JO redan från början ytterligare en uppgift av något annat

slag än den nyss nämnda, nämligen att bereda befolkningen ett skydd mot

byråkratien i allmänhet. Genom sin verksamhet efter denna linje har också

ämbetet under tidernas lopp vuxit sig fast i det allmänna medvetandet. JO

har blivit eu modern folktribun, hos vilken den enskilde vet sig kunna påräkna

hjälp och stöd mot godtyckligt ämbetsmannavälde.

I samband med de stora försvarsreformerna 1901 och 1914 aktualiserades

frågan om inrättande av ett särskilt MO-ämbete. Ett förslag härom framla

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

des i proposition nr 63 vid 1914 års senare lagtima riksdag. Det vann kamrarnas

bifall och genomfördes definitivt år 1915. I propositionen framhölls

bl. a., att medan kontrollinstitutionema fortfarande vore desamma som vid

det nuvarande statsskickets tillkomst år 1809, hade den statsverksamhet, som

utgjorde kontrollens föremål, i utomordentligt hög grad utvecklats. Det låge

därför i sakens natur, att de dåvarande kontrollmyndigheterna måste förstärkas

eller vissa områden utbrytas för att läggas under någon ny kontrollmyndighet.

Avgörande skäl talade därvidlag för att en särskild ombudsman

inrättades för försvarsväsendet. En sådan sakkunnig och opartisk myndighet,

som självmant ägnade förhållandena en ständig och noggrann uppmärksamhet

samt undersökte befogenheten av framställda klagomål och anmärkningar,

utgjorde icke minst ett utomordentligt medel att undanröja farhågor och

missförstånd i fråga om försvaret.

I motioner åren 1925, 1926 och 1928 yrkades, att MO-ämbetet skulle indragas.

Motionerna avslogos av riksdagen.

I en vid 1930 års riksdag väckt motion (I: 241) ifrågasattes en ändrad arbetsfördelning

mellan JO och MO, så att ärenden, som anginge de civila

domstolarna, fångvården samt exekutions-, åklagare- och polisväsendet, fortfarande

skulle handläggas av JO, under det att övriga ärenden, som enligt

gällande bestämmelser fölle inom JO:s kompetensområde, skulle överflyttas

till MO. över förslaget inhämtade konstitutionsutskottet yttranden från JO

och MO. Den förre framhöll därvid, att en förändring i den riktning, som

i motionen avsåges, otvivelaktigt skulle vara till fromma för JO-ämbetet och

sålunda vore att förorda, såframt utskottet funne den kunna genomföras utan

olägenhet för MO-ämbetet. MO uttalade, att MO:s dåvarande arbetsbörda

icke lade avgörande hinder i vägen för att nya arbetsuppgifter tillfördes ämbetet.

För egen del anförde konstitutionsutskottet (uti. nr 28), att ur synpunkten

av en jämnare fördelning av arbetet mellan riksdagens båda ombudsmän

vissa skäl syntes tala för en reform i av motionen angiven riktning.

Otvivelaktigt vore, att under dåvarande förhållanden JO:s arbetsbörda vore

större än MO:s. Att uteslutande på grund härav genomföra en förändring

i arbetsfördelningen mellan de båda ombudsmännen funne utskottet likväl

icke tillrådligt. Enligt gällande bestämmelser vore de båda ombudsmännens

kompetensområden enhetliga samt klart och bestämt angivna; de torde ock

för allmänheten vara jämförelsevis väl kända. En förändring torde emellertid

medföra mindre klara och fasta kompetensgränser och därmed en viss osäkerhet

vid ärendenas fördelning. Vid sådant förhållande och då utskottet

vidhölle sin tidigare uttalade åsikt om MO:s ställning, hemställde utskottet

om avslag å motionen. Denna hemställan bifölls av kamrarna.

I anledning av motionerna I: 141 och II: 293 och på tillstyrkan av konstitutionsutskottet

anhöll 1937 års riksdag i skrivelse (nr 313) till Kungl. Maj:t

om utredning angående JK:s, JO:s och MO:s allmänna ämbetsställning och

därmed sammanhängande spörsmål samt om framläggande snarast möjligt

för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I sitt den

16 mars 1939 dagtecknade betänkande uttalade de på grund därav tillkal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

11

lade sakkunniga, att under de närmast föregående åren omständigheterna nödvändiggjort

en betydande expansion å det militära området och att nagra

inskränkningar därvidlag icke syntes vara att förvänta inom den närmaste

framtiden. En dylik utsvällning hade såsom given följd en större arbetsbelastning

för MO. Frågan om en sammanslagning av JO- och MO-befattningarna

saknade därför i dåvarande läge aktualitet. De sakkunniga ville icke heller

förorda en ändring i ombudsmännens verksamhetsområden, då fördelarna

med den nuvarande enkelt och naturligt angivna kompetensgränsen

mellan ombudsmännen vore obestridliga och då skillnaden mellan de båda

ombudsmännens arbetsbörda visserligen vore icke obetydlig men dock ej

så avsevärd som tillgängliga statistiska uppgifter möjligen skulle kunna giva

vid handen. (SOU 1939: 7 s. 31.) I den till grund för 1941 års reform av

JO:s och MO:s ämbetsställning liggande propositionen 1940:152 uttalade

departementschefen (s. 28) i anslutning till de sakkunnigas förslag, att'' fragan

om en sammanslagning av de båda ämbetena ej vore aktuell.

Däremot har vid olika tillfällen under senare år — framför allt i pressen

— tanken framförts att inrätta en ny riksdagens ombudsman för särskilda

områden. Sålunda har förslag väckts om att tillskapa en »socialombudsman»

med uppgift att på det'' sociala området giva råd och hjälp. I andra sammanhang

har påyrkats en särskild »medicinalombudsman». Den kommunala förvaltningen,

som icke står under JO:s tillsyn, har vidare ansetts utgöra ett

lämpligt område för en särskild riksdagens ombudsman. Detta gäller även

i fråga om skolväsendet. I förevarande motion har bl. a. framhållits, att åtskilliga

betydelsefulla grenar av förvaltningsverksamheten icke utgöra naturliga

föremål för JO:s kontroll, inriktad som den framför allt är på hävdande

av den enskildes rättssäkerhet. Det vore sålunda enligt motionären

önskvärt, att man ägde en effektiv övervakning av den verksamhet, där staten

— delvis i socialt syfte, delvis i andra syften — ger lån, bidrag och understöd

åt enskilda, till förebyggande av att statens ekonomiska intressen

eftersättas. Vid innevarande riksdag har vidare i motionerna I: 17 av herr

Schlyter m. fl. och II: 28 av herr Rylander m. fl. hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till nästkommande

års riksdag om inrättande av en riksdagens ombudsmannabefattning

för övervakning av frihetsberövanden å anstalter av olika slag,

tillhörande såväl rättsvården som socialvården. I fråga om dessa motioner

hänvisas till utskottets samtidigt med detta utlåtande avgivna uti. nr 23.

Motionen.

Under framhållande av att grundlagarna ägna ett betydande intresse åt

kontrollen över regering, förvaltning och rättskipning, uttalas i motionen,

att riksdagens kontrollapparat trots statsverksamhetens särskilt under senare

år oerhörda ansvällning än i denna dag i huvudsak har samma struktur som

den fick år 1809. Med utgångspunkt från att kravet på kontrollens effekti
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

vitet bör ställas högt, anför motionären efter en granskning av riksdagens

kontrollorgan och deras verksamhetsformer, att riksdagskon trollen icke på

alla punkter är tillräckligt effektiv.

Det understrykes i motionen, att det framför allt gäller att under mera

effektiva verksamhetsformer övervaka en växande byråkrati. Det går icke

an att för detta ändamål skapa en ny stor kontrollapparat.

Motionären anför därefter delvis i anslutning till sin granskning av den

nuvarande riksdagskontrollen följande utvecklingslinjer för denna:

För det första kan en utvidgning av området för riksdagskontrollen ifrågakomma.

Detta gäller dels de statliga bolagen samt andra verksamhetsområden

utanför statsförvaltningen dels Kungl. Maj ds finansiella verksamhet.

I detta sammanhang aktualiseras frågan om tidrymden för granskningen.

För det andra vore —- med avseende främst å ombudsmannainstitutionen —

en differentiering av verksamheten tänkbar. För det tredje synes en översyn

av kontrollorganens organisation och arbetsformer böra övervägas. Motionären

berör konstitutionsutskottets läsning av statsrådsprotokollen, statsrevisionens

utformning och kontrollorganens kanslier. För det fjärde bör frågan om

en samordning av riksdagsorganens — närmast statsrevisionens — verksamhet

med andra kontrollorgan uppmärksammas. Samtidigt torde jämväl spörsmålet

om en viss samverkan mellan riksdagens kontrollorgan beaktas. För

det femte pekas i motionen på växelverkan mellan allmänhetens kontroll

och den organiserade riksdagskontrollen. För det sjätte bör övervägas, huruvida

det icke vore lämpligt att vid sidan av ansvarssynpunkten giva större

utrymme åt strävandet att åstadkomma rättelse. Motionären framhåller, att

både statsrevisionen samt JO och MO i stort sett verka i denna riktning. Han

erinrar vidare om att förslag framställts om en sådan omläggning av dechargeinstitutet,

att detta även kunde tjäna samma syfte. Sistnämnda spörsmål

borde lämpligen utredas.

Utskottet.

De allmänna synpunkter, som motionären anfört i fråga om riksdagens

kontrollmakt, finner utskottet i flera hänseenden beaktansvärda. Under senare

år har den statliga verksamheten vuxit i betydande omfattning och delvis

inriktats på helt nya områden av samhällslivet. Riksdagens kontrollorgan

ha härvid ställts inför svåra problem vid fullföljande av sina uppgifter.

Vad först angår konstitutionsutskottets dechargearbete synes det med hänsyn

till detta arbetes speciella karaktär lämpligast, att frågan om en omläggning

och effektivisering av detsamma vid lämplig tidpunkt utredes av utskottet

självt. Dechargeförfarandet regleras nämligen, såsom ovan anförts, av

grundlag och inom dennas ram av utskottets interna ordningsregler. Meningarna

äro mycket delade i fråga om värdet och betydelsen av dechargeinstitutet.

Under sådana förhållanden lärer det knappast för närvarande finnas

någon möjlighet att nå ett positivt resultat med avseende på en omlägg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

13

ning av dechargeförfarandet. Sådant som detta utformats av regeringsformen,

torde ett visst politiskt inslag i detsamma vara ofrånkomligt. Dechargegranskningens

administrativa uppgift får emellertid ej underskattas. Utskottet

vill i detta sammanhang understryka vad utskottet framhöll vid 1932 års riksdag,

att den omständigheten, att alla statsrådsprotokoll enligt grundlagen

skola begäras av utskottet, innebär en i flera hänseenden betydelsefull garanti

för ärendenas beredning och föredragning i konselj. Ett upphävande av plikten

för utskottet att granska statsrådsprotokollen skulle även kunna verka såsom

ett första steg till upphävande av den konstitutionella kontrollen.

Större möjligheter till en effektivisering av kontrollarbetet synas då föreligga

i fråga om statsrevisionen. Riksdagen har också, såsom ovan anförts, i

år beslutat uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att föranstalta om en

skyndsam utredning av frågan rörande revisorernas verksamhet. Riksdagen

har vidare i år i skrivelse till Kungl. Maj:t givit tillkänna, att spörsmålet

om en samordning av de olika revisionsorganens arbete snarast bör

bringas till en lösning, samt understrukit vikten av att frågan om revisorernas

granskningsrätt beträffande statskon troller ade aktiebolag snarast utredes.

Härigenom har motionärens önskemål med avseende å statsrevisionen i huvudsak

tillgodosetts. Motionen innehåller emellertid även en rad speciella uppslag,

som ej nämnts i samband med ovan berörda riksdagsbeslut. Motionären

har sålunda bl. a. ifrågasatt en förlängning av revisorernas mandattid och en

utökning av deras antal. Han har vidare framkastat tanken på att revisorerna

under vissa förutsättningar skulle kunna avlåta framställningar direkt till

Kungl. Maj:t, varigenom deras ingripanden skulle kunna nå en i många fall

önskvärd snabbare effekt. Utskottet förutsätter emellertid, att den av riksdagen

beslutade utredningen av frågan om revisorernas verksamhet även kommer

att uppmärksamma förevarande spörsmål.

I fråga om ombudsmannainstitutionen har motionären särskilt framhållit

vikten av att kontrollen över förvaltningen ökas, och i anslutning till de under

senare år framförda förslagen om inrättande av nya riksdagens ombudsmän

för särskilda områden ifrågasatt en ytterligare differentiering av

ombudsmannainstitutionen utöver den som skedde år 1915, då MO-ämbetet

tillkom. I likhet med motionären finner utskottet en utvidgning av ombudsmännens

verksamhet i och för sig önskvärd. JO och MO, vilkas styrka ligger

däri, att de taga sikte på de enskilda fallen och sakna byråkratisk anstrykning,

ha nämligen vuxit sig fasta i det allmänna medvetandet. Ett bevis härpå

utgöra icke minst de ovan berörda förslagen om inrättandet av nya riksdagens

ombudsmän. Utskottet avböjer emellertid tanken på eu ytterligare differentiering

av ombudsmannainstitutionen. En dylik uppdelning måste bland

annat medföra svårigheter med avseende på gränsdragningen mellan de olika

ombudsmännens verksamhetsområden och därmed eu viss osäkerhet för allmänheten.

En utökning av ombudsmännens antal skulle därjämte lätt försvaga

det personliga momentet i ombudsmannainstitutionen. Det synes då

utskottet lämpligare, att om så skulle befinnas erforderligt utöka de till JO:s

och MO:s förfogande stående arbetskrafterna. Denna personalutökning bör

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

eventuellt så ske att väl kvalificerade personer med specialkunskap på skilda

områden tillföras ombudsmännens byråer. I detta sammanhang vill

utskottet erinra om att båda ombudsmännen jämlikt sina instruktioner för

att bli i tillfälle bereda ärende av särskilt vidlyftig eller invecklad beskaffenhet,

vilket kräver deras odelade arbetskraft under viss sammanhängande tid,

äga uppdraga åt sina ställföreträdare att förrätta övriga å ämbetet ankommande

göromål, dock högst under sammanlagt en månad årligen. En utsträckning

av denna tid bör måhända tagas under övervägande. Någon särskild

utredning för utarbetande av förslag i här angiven riktning synes emellertid

icke erforderlig, utan det bör ankomma på JO och MO själva att göra

framställning därom.

Motionen har även tagit upp frågan om samverkan mellan riksdagens kontrollorgan.

Det förekomme enligt motionären, att JO:s eller MO:s uppmärksamhet

riktades på ärenden, i vilka en regeringsåtgärd befunnes anmärkningsvärd.

Det vore naturligt, att konstitutionsutskottet erhölle kännedom om

sådana iakttagelser. Smidiga former för samarbete mellan statsrevisorerna

och konstitutionsutskottet skulle också kunna etableras. Enligt utskottets erfarenhet

torde de fall, som statsrevisorerna eller ombudsmännen funnit vara

av ovan nämnd beskaffenhet, på olika sätt ha kommit till utskottets kännedom.

I detta sammanhang må även erinras om att annat utskott än konstitutionsutskottet

— och sålunda även statsutskottet och första lagutskottet,

vilka granska statsrevisorernas respektive ombudsmännens berättelser i här

berörda delar -— äger i riksdagens kamrar anföra anmärkningsanledning.

Några ytterligare regler angående samverkan mellan riksdagens kontrollorgan

synas icke erforderliga.

Ej heller lärer detta vara fallet i fråga om det av motionären slutligen berörda

spörsmålet om växelverkan mellan allmänhetens kontroll och den organiserade

riksdagskontrollen. Det vore enligt motionären självklart, att anmälningar

från enskilda personer kunde vara av betydelse för konstitutionsutskottet

och statsrevisorerna på samma sätt som för JO och MO. För sådana

framställningar hade emellertid författningarna icke anordnat någon

bestämd form, och det fordrades därför i regel ett särskilt mått av företagsamhet

eller också personliga förbindelser med ledamöter av kontrollorganen

för att dylika framställningar skulle komma till stånd. Om genom en i författning

reglerad rätt att göra anmälningar hos kontrollorganen allmänheten

så att säga inbjödes att biträda dessa i deras arbete, vore det icke omöjligt,

att värdefulla incitament skulle erhållas. Utskottet kan på denna punkt icke

dela motionärens uppfattning. Det material, som på så sätt redan nu inkommer

till utskottet och statsrevisorerna från allmänheten, är mera sällan av

den art, att det kan ligga till grund för någon åtgärd. Det måste därför vara

meningslöst att söka ytterligare öka antalet dylika anmälningar. Allmänhetens

kontroll bör taga sig andra och för den mera naturliga vägar.

Om utskottet sålunda inom det vida fält, som motionen omspänner, i åtskilliga

avseenden kan instämma i motionärens allmänna syn på riksdagens

kontrollmakt, finnas dock enligt utskottets mening endast vad statsrevisio
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

15

nen angår några uppslag i fråga om kontrollarbetets effektivisering, som för

närvarande äro ägnade att göras till föremål för en utredning. Innevarande

riksdag har emellertid, såsom ovan anförts, redan beslutat uppdraga åt fullmäktige

i riksgäldskontoret att utreda frågan rörande revisorernas verksamhet.

Utskottet som förutsätter, att denna utredning uppmärksammar de synpunkter,

som motionären anfört med avseende å statsrevisionen, finner ej

heller av ovan angivna skäl det lämpligt att taga upp frågan om en samverkan

mellan riksdagens kontrollorgan. Utskottet kan därför icke nu tillstyrka

en allmän utredning angående åtgärder för stärkande av riksdagens

kontrollmakt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 juni 1947.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Karl

August Johanson, Mattsson, Linden, John Gustavson, Sandberg, Söderdahl,

Englund och Sjö*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast*, Nolin*, Kyling, Norén,

Lindmark*, Edberg, Johnsson i Stockholm, Larsson i Julita* och fru Björck.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, John Gustavson, Englund, Nolin,

Kyling, Lindmark, Edberg och Johnsson i Stockholm, vilka ansett, att utskottet

bort anföra följande:

»De synpunkter, som i motionen anförts beträffande riksdagens kontrollmakt,

finner utskottet beaktansvärda. Ju mer den statliga verksamheten

vuxit i omfattning och inriktats på helt nya områden av samhällslivet, desto

angelägnare är det att riksdagskontrollen är fullt effektiv. Det ligger i sakens

natur, att former och förfaringssätt, som stadgats för mycket länge sedan, i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.

ett sådant läge icke längre kunna vara tillfyllest. Ett belysande exempel utgör

dechargeinstitntet. Med nutida parlamentariska förhållanden är det

uppenbart otillfredsställande, att reservationer vid dechargebetänkandet icke

på samma sätt som majoritetsanmärkningar komma under kamrarnas överläggningar

och bedömande.

Krav på en effektivisering av kontrollapparaten göra sig sålunda med stor

styrka gällande. Tiden är enligt utskottets mening inne att upptaga detta

problem till allsidigt övervägande.

Det är härvid av stor betydelse, att olika kontrollinstitut icke betraktas

isolerade, utan ses i sitt naturliga sammanhang och i den gemensamma belysningen

av erfarenheter vunna inom alla de olika kontrollorganens verksamhet.

Endast från sådana utgångspunkter blir det klart, på vad sätt de

lämpligen kunna samordnas med varandra för ernående av bästa möjliga

resultat, var det brister i kontrollen, hur förefintliga luckor i kontrollapparaten

kunna fyllas, i vilka former olika kontrollorgan kunna samverka med

varandra, o. s. v. Utskottet är sålunda övertygat, att en allsidig översyn av

ämnet i flera hänseenden kan bli fruktbärande.

Utskottet vill därför tillstyrka motionärens förslag om utredning angående

åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt.

Utskottet tror sig icke böra föregripa den åsyftade utredningen genom

uppdragande av några närmare riktlinjer. Utskottet vill emellertid hänvisa

till de synpunkter och uppslag, som framkommit i motionen. Inom utskottet

har också den tanken framkommit, att de till justitieombudsmannens förfogande

stående arbetskrafterna kunde ökas, särskilt i syfte att åvägabringa

ökad kontroll över förvaltningen. Utskottet vill ävenledes hänvisa till vad

det ovan anfört beträffande behandlingen av reservationer vid konstitutionsutskottets

dechargebetänkande. Men även andra utvägar till kontrollapparatens

effektivisering böra beaktas. Utredningen bör överhuvud taget enligt utskottets

mening vara helt förutsättningslös.

Då riksdagen redan uppdragit åt fullmäktige i riksgäldskontoret att föranstalta

om en utredning angående översyn av bestämmelserna om riksdagens

revision och då ämnet för denna utredning utgör en del av det frågekomplex,

som enligt utskottets mening bör utredas, torde det vara ändamålsenligast

att riksgäldskontoret föranstaltar jämväl om den utredning utskottet

nu föreslår.

Under åberopande av vad nu anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen I: 15 ville uppdraga

åt riksgäldskontoret att föranstalta om utredning angående

åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt och för

riksdagen framlägga de förslag, vilka föranledas av utredningen.

»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.