Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt över regering, förvaltning och rättskipning.
1947-06-10 · 16 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1947:22, Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt över regering, förvaltning och rättskipning.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
1
Nr 22.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående
åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt
över regering, förvaltning och rättskipning.
Uti en inom första kammaren väckt till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 15, av herr Iierlitz hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående åtgärder för stärkande av riksdagens
kontrollmakt och om framläggande för riksdagen av de förslag vilka
kunna föranledas av utredningen».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Historik.
Riksdagen äger att i former, som angivas av grundlagarna, utöva kontroll
över regering, förvaltning och rättskipning. Till sitt förfogande har den tre
kategorier kontrollorgan, nämligen konstitutionsutskottet, statsrevisorerna
(och statsutskottet) samt justitie- och militieombudsmännen.
Konstitutionsutskottet.
Regeringsformen ålägger konstitutionsutskottet att'' på grundval av statsrådsprotokollen
granska regeringens verksamhet. Finner utskottet av dessa
protokoll, att någon statsrådets ledamot uppenbarligen handlat emot rikets
grundlag eller allmän lag eller tillstyrkt någon överträdelse därav eller underlåtit
att göra föreställningar emot sådan överträdelse eller den vållat och
befrämjat genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning eller att den
föredragande underlåtit att i de fall som § 38 regeringsformen förutsätter,
sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall utskottet ställa
en sådan under tilltal av JO inför riksrätten (§ 106 RF). Skulle utskottet
anmärka, att statsrådets ledamöter samfällt eller en eller flera av dem, uti
deras rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift
sitt förtroendeämbete utövat, då äger utskottet att sådant tillkännagiva för
riksdagen, vilken om den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen
skriftligen anmäla sin önskan, att Han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet
skilja den eller dem, emot vilka anmärkning blivit gjord (§ 107 RF).
För dechargearbetet inom konstitutionsutskottet fastställer utskottet självt''
vid varje riksdag särskilda ordningsregler.
B i hårig till riksdagens protokoll lOi7. 5 samt. 2 avd. Nr 22—23.
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
I fråga om tillämpningen av ovan återgivna bestämmelser rörande dechargeförfarandet
må för det första anmärkas, att § 106 regeringsformen
redan under ståndstiden kom ur bruk. Sista gången något riksrättsåtal anställdes
var vid riksdagen 1853—54. Det bör vidare omedelbart understrykas,
att § 107 regeringsformen så till vida aldrig fullföljts, som riksdagen icke
vid något tillfälle hos Konungen framställt någon önskan om avsked för något
statsråd.
Beträffande praxis i fråga om anmälan enligt § 107 regeringsformen varierade
frekvensen betydligt under ståndstiden. De tre sista riksdagarna under
denna period uppvisa blanka dechargememorial. Under tiden 1867—1899
tillämpades § 107 endast vid 10 riksdagar och var gång endast till ett ringa
antal. Sedan första kammaren därefter uppgivit sitt motstånd mot »detaljanmärkningar»,
steg frekvensen. Under perioden 1900—1909 kom § 107 till
användning i 26 fall, fördelade över samtliga riksdagar. Åren 1910—1913
och 1915 framställdes ingen anmälan jämlikt § 107. Under de två närmaste
decennierna kom emellertid § 107 regelbundet till användning, och från
och med 1920-talet ökade antalet anmärkningar avsevärt. Under perioden
1920—1937 var årliga genomsnittet anmärkningar enligt § 107 fem. Högsta
siffran (15) uppvisar 1922 års riksdag. Under tiden därefter inträder emellertid
en avmattning. År 1938 uppvisar en dylik anmälan, åren 1939 och
1940 ingen, åren 1941 och 1942 en, år 1943 fyra, år 1944 två, åren 1945
och 1946 en samt innevarande år ingen.
Vid sidan av grundlagen har en annan »anmärkningsform» uppstått, nämligen
anmälan utan åberopande av § 107 regeringsformen, stundom kallad
omförmälan eller ingresserinran, allt efter placeringen i dechargememorialet.
Avsikten har varit att i mildare form och utan personlig udd påtala någon
omständighet. Sådan omförmälan förekom redan år 1815 och tillämpades
sedan med vissa avbrott hela ståndstiden. Institutet kom sedan till användning
vid riksdagarna 1868 och 1880, varefter det dröjde ända till år
1922, innan det åter tillämpades. Ingresserinringar eller omförmälningar ha
därefter framställts vid riksdagarna 1923, 1925, 1927, 1930, 1932, 1935, 1937
—42 samt 1944—46.
Reservationer, vare sig negativa, d. v. s. riktade mot av utskottet framställda
anmärkningar, eller positiva, d. v. s. i anledning av avslagna yrkanden
om anmärkning, tillätos icke under statsskickets tre första decennier. Vid
1840 års riksdag beslöt emellertid konstitutionsutskottet medgiva ledamöterna
reservationsrätt. Först under 1850-talet började positiva reservationer framföras.
Efter representationsreformen ha dylika reservationsansmärkningar
förekommit regelbundet och till ett antal, som vida överstigit de av utskottet
beslutade anmärkningarna.
Särskilda yttranden, innehållande viss kritik mot regeringens åtgöranden,
ha understundom fogats till dechargememorialet.
De grundläggande bestämmelserna angående dechargeinstitutet i §§ 106
och 107 regeringsformen stå orubbade kvar sedan år 1809. Den långa och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
o
häftiga diskussion, som stått kring dem, har emellertid vid skilda tillfällen
föranlett reformförslag. Redan år 1873 föreslog A. O. Wallenberg i en motion
(1:39), att § 107 skulle ur regeringsformen »helt och hållet uteslutas».
Riksdagen hade, ansåg han, i remissdebatten och interpellationsinstitutet fått
en fullgod ersättare.
Med anledning av motionen II: 217 föreslog konstitutionsutskottet vid 1898
års riksdag att till § 107 regeringsformen skulle fogas ett nytt stycke av följande
lydelse: »Utskottet äge ock på grund av den verkställda granskningen
anmäla vad utskottet i övrigt med avseende å rikets styrelse funnit påkalla
framställning till Konungen; och ankomme det på riksdagen att sådan av utskottet
föreslagen framställning besluta.» Förslaget, som avsåg att i grundlagen
inrymma bestämmelser angående ett anmälningsförfarande utan åberopande
av § 107, avslogs emellertid av första kammaren. I debatten uttrycktes
framför allt farhågor för att konstitutionsutskottet skulle bliva ett
slags överrevisionsdepartement eller statsfiskalskontor. En maktförskjutning
till riksdagens förmån borde icke äga rum, och befintliga kontrollmöjligheter
vore fullt tillräckliga.
Vid 1924 års riksdag upptogs 1898 års förslag oförändrat av herr Engberg
i motionen II: 133. Konstitutionsutskottet avstyrkte denna gång (uti. nr 15)
och anförde härvid framför allt följande:
Man kan enligt utskottets mening ej förbise den förskjutning, som faktiskt
ägt rum i fråga om innebörden av anmälningar enligt § 107 regeringsformen.
Genom en långvarig praxis torde det hava ingått i det allmänna medvetandet,
att en konstitutionsutskottets anmälan med stöd av § 107 regeringsformen
visst icke alltid har karaktären ens av ett omdöme därom att den ifrågavarande
åtgärden i realiteten kan läggas vederbörande statsråd till last. Av
den motivering, som av utskottet i varje särskilt fall förebringas, plägar tillkännagivandets
art med full tydlighet framgå. Sålunda har utskottet vid
flera tillfällen uttryckligen angivit, att dess tillkännagivanden icke innebure
något som helst omdöme om den stalsrådsledamot personligen ,som formellt
burit ansvaret, utan allenast hade till syfte att till riksdagens kännedom
bringa en enligt utskottets mening felaktig praxis. Något behov att för sådana
tillkännagivanden tillskapa särskilda former torde därför icke kunna anses
föreligga.
I överensstämmelse med utskottets hemställan avslogs motionen av kamrarna.
Tre år senare upptog herr Engberg på nytt frågan om eu omläggning av
dechargeförfarandet i angiven riktning, denna gången inom konstitutionsutskottet,
som beslöt tillsätta en delegation för ändamålet. Spörsmålet dryftades
inom utskottet även år 1928 men något förslag framlades icke.
I motionen II: 455 vid 1932 års riksdag ifrågasatte herr Forssell, om hela
den granskningsapparat, som fungerade i och genom konstitutionsutskottet,
med hänsyn till den tid och kraft den toge i anspråk, verkligen fyllde sitt
ändamål. Anmärkningsyrkandena framställdes alldeles oberoende av all protokollsgranskning.
Medlemmarna av utskottet hade på annat sätt fått kännedom
om regeringsbesluten. För att lätta utskottets arbetsbörda föreslog motionären,
att utskottet icke ovillkorligen skulle behöva infordra statsrådsproto
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
kollen och att decharge borde vinnas oberoende av om utskottet verkligen
granskat protokollen eller ej. I sitt avstyrkande utlåtande (nr 26 s. 64) framhöll
utskottet bl. a., att den omständigheten, att alla statsrådsprotokoll enligt
grundlagen skola begäras av utskottet, innebar en i flera hänseenden betydelsefull
garanti för ärendenas beredning och föredragning i konselj. Ett upphävande
av plikten för utskottet att granska statsrådsprotokollen skulle även
kunna verka såsom ett första steg till upphävande av den konstitutionella
kontrollen. Förslaget avslogs av kamrarna.
Under 1941 års höstsession tog konstitutionsutskottet självt upp frågan om
dechargearbetets anordnande till behandling, vilket ledde till viss omläggning
av utskottets interna granskningsarbete.
Vad särskilt angår granskningen av protokollen i utrikes ärenden, har vid
ett par tillfällen och senast vid årets riksdag framställts förslag om att denna
uppgift skulle övertagas av utrikesutskottet. Härom hänvisas till utskottets
utlåtande nr 21.
Riksdagens revisorer.
Gällande bestämmelser rörande statsrevisorerna och deras arbetsformer
återfinnas i §§ 72 och 73 riksdagsordningen samt i den särskilda instruktionen
för revisorerna av den 22 maj 1925 med däri senare vidtagna ändringar.
Frågan om en effektivisering av statsrevisorernas arbetsformer har under
senare tid vid flera tillfällen varit aktuell. Vad först angår frågan om revisorernas
antal, fastställdes detta vid riksdagsordningens tillkomst år 1866 till
tolv och har sedan dess trots upprepade förslag under 1890-talet om en utökning
icke ändrats. Antalet suppleanter däremot, som enligt den ursprungliga
lydelsen av 1866 års riksdagsordning skulle vara sex, utökades år 1925 till
tolv, så att varje revisor erhöll en personlig suppleant.
Även i fråga om revisorernas mandattid står den ursprungliga bestämmelsen
orubbad kvar, i det nytt val av revisorer äger rum vid varje lagtima
riksdag. De förslag, som framställts angående en utökning av mandatperioden
ha avslagits. Senast vid 1940 års riksdag väcktes frågan i motionerna
1:99 och 11:96. För att trygga kontinuiteten och planmässigheten i statsrevisionens
arbete syntes det motionärerna lämpligt att låta revisorerna väljas
för fyra år i sänder, varigenom de kunde vara verksamma och planlägga
kommande arbeten även sedan ett års berättelse avlämnats. I sitt avstyrkande
utlåtande (1940: 15) fann konstitutionsutskottet önskemålet om en effektivisering
av statsrevisorernas verksamhet i och för sig beaktansvärt, men uttalade,
att de fördelar, som en förlängning av revisorernas i grundlagen fastställda
mandattid skulle medföra, uppnåddes genom förnyade omval av tidigare
revisorer, något som ock i viss — huru måhända ej tillräcklig — utsträckning
redan ägde rum. Härmed bibehölle riksdagen sin fulla frihet att
välja för uppdraget särskilt lämpade personer till revisorer och kunde, om
så skulle visa sig påkallat, i särskilt fall giva revisor kortare funktionstid.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
5
Revisionstidens längd utökades genom grundlagsändring år 1925 från två
månader till tre månader. I samband därmed övervägdes två alternativ med
avseende å arbetstidens förläggning. Enligt det ena skulle den nya revisionsmånaden
förläggas till augusti, då inspektionsresor skulle företagas. Under
september borde sedan kanslipersonalen kunna fullfölja och slutföra en god
del av utredningsarbetet m. m. Oktober och november månader skulle sedermera
kunna ostört användas för det egentliga granskningsarbetet och för en
mindre forcerad prövning av förekommande ärenden än vad dittills varit
fallet. Enligt det andra alternativet skulle revisionen pågå i en följd från
mitten av september till mitten av december. Härigenom skulle icke kontinuiteten
i arbetet förryckas och på så sätt skulle framför allt augusti månad,
då jordbruksnäringens utövare icke lämpligen kunde vara borta från hemmet,
ej behöva tagas i anspråk för revisionen. På grund av den vikt, som
fästes vid sistnämnda argument, valdes då alternativet med en sammanhängande
revisionsperiod.
I fråga om revisorernas kansli föreskriver § 5 av instruktionen för revisorerna,
att dessa må åt sig utse en sekreterare och kamrerare för statsverket,
en sekreterare för vartdera av banko- och riksgäldsverken samt de tjänstemän
i övrigt, som prövas erforderliga för kansli- och kameralgöromålens
utförande, ävensom nödig vaktpersonal. År 1937 erhöllo revisorerna genom
ändring i instruktionen möjlighet att vid ett konstituerande sammanträde
omedelbart efter valet besluta om utseende av sekreterare och omorganisation
av arbetet. I nyssnämnda motioner till 1940 års riksdag framhölls, att ett
mera permanent kansli, som i god tid kunde fullgöra nödiga förarbeten, givetvis
borde vara av nytta. Motionerna ledde emellertid ej heller i denna del
till något positivt resultat.
I sin den 15 december 1946 avgivna berättelse framförde revisorerna under
§ 1 vissa önskemål beträffande sitt arbete. De uttalade, att deras arbetsområde
till följd av statsförvaltningens alltjämt fortgående utvidgning och ökade
svåröverskådlighet hade blivit större, samtidigt som erforderliga undersökningar
blivit alltmer arbets- och tidskrävande. De hittills vidtagna åtgärderna
för att underlätta revisorernas arbete vore därför icke längre till fyllest.
Det hade visat sig allt svårare att medhinna arbetet på den korta tid av tre
månader, varunder revisorerna äro samlade. Därest de skulle kunna fullgöra
sina arbetsuppgifter, framstode det såsom nödvändigt, alt i varje fall kansliets
verksamhet omlades. Kansliet borde kunna träda i funktion vid en betydligt
tidigare tidpunkt än som nu skedde, så att mera arbets- och tidskrävande
utredningar i god tid kunde fullgöras av kanslipersonalen. Det syntes icke
heller föreligga något hinder för att revisorerna valdes vid början av riksdagen,
exempelvis samtidigt med val till utskotten, samt att revisorerna vid
konstituerande sammanträde omedelbart efter valet utsåge viss kanslipersonal,
som på ett tidigt stadium finge i uppdrag alt verkställa dylika utredningar.
Det vore även av flera skäl önskvärt om revisionsförrättningen kunde
fördelas på två tidsperioder, mellan vilka ett'' uppehåll skulle äga ram. Slutligen
ifrågasatte revisorena, om de icke borde utan särskild framställning hos
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
statsministern respektive statsrådets äldste i tjänst varande ledamot äga rätt
att från myndigheterna inhämta alla de upplysningar, som erfordras för revisionsverksamheten.
På grund härav förordade revisorerna en översyn av
de bestämmelser, som reglera deras verksamhet. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet
syntes det dem böra ankomma på fullmäktige i riksgäldskontoret
att föranstalta om utredningens verkställande.
På tillstyrkan av statsutskottet (uti. nr 128) har innevarande riksdag i enlighet
med revisorernas förslag uppdragit åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att under beaktande jämväl av sambandet mellan de statliga revisionsorganen
och riksdagens revision föranstalta om en dylik utredning.
Vad åter angår den av riksdagen sålunda i förevarande sammanhang även
berörda frågan om sambandet mellan de statliga revisionsorganen och riksdagens
revision, knytes intresset här främst till spörsmålet om förhållandet
mellan statens sakrevision och statsrevisorerna. Då statens sakrevision inrättades
år 1943 stöd det klart, att dess granskningsområde i stort sett komme
att sammanfalla med statsrevisorernas, bortsett från banko- och riksgäldsverken.
Å andra sidan ansågs i överensstämmelse med 1941 års revisionsutredning
(SOU 1942:57), att olikheter i fråga om den konstitutionella ställningen
samt verksamhetsformerna måste medföra vissa skiljaktigheter i fråga om
de båda revisionsorganens verkningssätt. Statsrevisorerna hade sålunda enligt
revisionsutredningen i egenskap av ett riksdagens organ att granska statsförvaltningen
även ur andra synpunkter än de rent ekonomiska. Statens sakrevisions
huvuduppgift avsågs däremot bliva granskning av förvaltningens
ändamålsenlighet ur ekonomiska synpunkter, ehuruväl även härvidlag andra
allmänna intressen borde ägnas erforderligt beaktande. För att statens sakrevision
i lämplig omfattning skulle kunna bliva ett komplement till statsrevisionen
och för att samtidigt onödigt dubbelarbete skulle kunna undvikas,
vore det emellertid angeläget, att de båda revisionsorganen uppehölle nära
kontakt med varandra. Sistnämnda synpunkt underströks av departementschefen
i prop. nr 164 till 1943 års riksdag angående inrättande av statens sakrevision.
1946 års revisorer framhöllo i sin berättelse under § 33, att flera av riksdagen
begärda utredningar, som kunde betraktas såsom ett led i en allmän
översyn av den statliga revisionsverksamheten, ännu icke lett till resultat.
Det vore angeläget, att spörsmålen snarast bringades till en lösning. I detta
sammanhang borde även andra med revisionsverksamheten sammanhängande
frågor upptagas till närmare granskning. Det borde sålunda undersökas,
huruvida inom den statliga revisionsverksamheten dubbelarbete förekomme.
En annan fråga vore de statliga revisionsorganens ställning i förhållande
till riksdagens revisorer. Av betydelse vore att ett klarläggande härutinnan
skedde.
över revisorernas framställning avgåvos yttranden av riksräkenskapsverket
och statens sakrevision. Riksräkenskapsverket anförde därvid bl. a.,
att ett visst samarbete förekomme mellan revisorerna och riksräkenskaps
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22. 7
verket. Statens sakrevision erinrade om ovan berörda uttalanden av 1941 års
revisionsutredning och framhöll, att någon mera preciserad gränsdragning
än som angivits av revisionsutredningen knappast kunde åvägabringas och
icke heller syntes erforderlig, helst som statsrevisionen ägde befogenhet att
granska verksamheten vid de Kungl. Maj:t underställda revisionsorganen.
I samband med framläggandet av proposition nr 136 till årets riksdag med
förslag om viss omorganisation av riksräkenskapsverket uttalade statsrådet
Wigforss, att det definitiva ställningstagandet till frågan om samordning av de
olika revisionsorganens arbete borde ske så snart förhållandena det medgåve.
Statsutskottet har i anledning härav i sitt utlåtande nr 128 framhållit, att den
omständigheten att vissa särskilt aktuella organisationsfrågor blivit föremål
för speciella utredningar enligt utskottets mening icke bör utgöra något hinder
för att den av departementschefen berörda frågan om en samordning av
de olika revisionsorganens arbete snarast bringas till en lösning. Utskottet
förutsatte, att genom Kungl. Maj:ts försorg en utredning av bl. a. denna fråga
komme till stånd inom en nära framtid.
Vad utskottet i detta sammanhang anfört och förordat har riksdagen på
utskottets förslag givit tillkänna i skrivelse till Kungl. Maj:t.
Vad angår revisorernas granskningsområde berör motionären särskilt frågan
om revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade aktiebolag. Enligt
nu rådande förhållanden har i fråga om aktiebolag, i vilka staten äger
huvudparten av aktierna, i en del fall, t. ex. beträffande Svenska spannmålsaktiebolaget
och Svenska gengasaktiebolaget, i bolagsordningen eller i särskilt
avtal förbehåll intagits om viss rätt för riksdagens revisorer att granska
bolagets förvaltning. Sådan granskningsrätt torde även föreligga beträffande
aktiebolag, som äro att betrakta som dotterbolag till statens affärsverk. Flera
statskontrollerade aktiebolag äro emellertid undandragna revisorernas granskning.
Enligt § 57 i reglementet för riksgäldskontoret äga dock riksgäldsfullmäktige
årligen utom sig utse tre revisorer och tre suppleanter dels i Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet, dels i Aktiebolaget vin- och spritcentralen,
dels ock i Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Vidare utses av fullmäktige
jämlikt samma stadgande en ledamot och en revisor i ett flertal olika hypotekskassor.
Frågan om revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade aktiebolag
har under senare år vid flera tillfällen varit aktuell och även föremål
för riksdagens behandling. Sålunda hemställde 1939 års riksdag i anledning
av väckta motioner, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka möjligheten
av eu utsträckning av revisorernas granskningsrätt att omfatta tobaksmonopolet
samt de bolag, som handhade parti- och detaljhandeln med rusdrycker.
Frågan berördes sedan i en den 10 september 1942 till chefen för försvarsdepartementet
av särskilt tillkallad utredningsman avlämnad promemoria
med utredning och förslag rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet tillhöriga
industrianläggningar (bolagsutredningen). Utredningsmannen anförde
därvid bl. a., att anledningen till att revisorerna icke erhållit granskningsrätt
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
beträffande vissa statliga aktiebolag främst vore att denna granskning i regel
måste antagas kunna verkställas först vid en tidpunkt, då den ordinarie bolagsrevisionen
redan avslutats och bolagsstyrelsen sålunda beviljats eu ansvarsfrihet,
som gjort styrelsen praktiskt taget oåtkomlig för en skadeståndstalan.
Denna synpunkt hade otvivelaktigt ett starkt formellt berättigande.
Med hänsyn till att de ifrågavarande bolagen vore statliga organ, vilka vore
undandragna kontroll från de statliga revisionsmyndigheternas sida, att vinstintresset
och delägarintresset i statliga bolag icke verkade omedelbart kontrollerande
på samma sätt som i enskilda bolag, att de staten tillhöriga bolagen
i viss mån dirigerades av de statliga organ, som på bolagsstämman utövade
statens beslutanderätt, att bolagen helt eller delvis arbetade med statsmedel
samt att riksdagen kunde meddela direktiv vid anvisande av medel,
som bolagen kunde komma att förfoga över, syntes det ändock önskvärt, att
revisorerna kunde taga del av de statliga bolagens handlingar.
Frågan upptogs därefter av 1944 års riksdag, som i anledning av väckt
motion (II: 373) i skrivelse (nr 331) till Kungl. Maj:t bl. a. anförde, att under
senare år en allt större del av den statliga verksamheten börjat bedrivas under
aktiebolagsform. Någon anledning att undandraga denna form av verksamhet,
som i realiteten utgjorde en del av den offentliga förvaltningen, statsrevisorernas
granskningsrätt kunde riksdagen icke finna. Det framstode i
stället som i hög grad angeläget, att riksdagen genom sina revisorer bereddes
möjlighet att granska förvaltningen av denna verksamhet. Med anledning
härav anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder av innebörd,
att samtliga aktiebolag, vilka helt eller delvis ägdes av staten, skulle
ställa sina räkenskaper och handlingar m. m. till riksdagens revisorers förfogande.
Under § 35 i sin berättelse påpekade 1946 års revisorer, att 1944 års riksdags
framställning om rätt för revisorerna att granska statskontrollerade aktiebolag,
icke föranlett någon Kungl. Maj ds åtgärd. Med anledning därav
framhöllo revisorerna vikten av att frågan snarast bringades till sin lösning,
då den statliga verksamheten i allt större omfattning började bedrivas under
aktiebolagsform. Statsutskottet har i sitt uti. nr 128 till innevarande riksdag
kraftigt understrukit revisorernas framställning, och utskottets hemställan,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t snarast
ville vidtaga åtgärder i av revisorerna angivet syfte, har av kamrarna
bifallits.
Riksdagens ombudsmän.
Enligt § 96 regeringsformen skall riksdagen förordna två för lagkunskap
och utmärkt redlighet kända medborgare, den ene till JO, den andre till
MO. Dessa riksdagens ombud skola efter den instruktion riksdagen för vardera
utfärdat hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, MO i
vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänste
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
9
män med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel och JO i vad
de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas.
JO och MO skola vidare var och en inom sitt område vid vederbörliga domstolar
i laga ordning tilltala dem, som i sina ämbetens utövning av våld,
mannamån eller annan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen
fullgöra sina ämbetsplikter. JO och MO böra enligt sina instruktioner
förnämligast anmärka och beivra sådana av domare, ämbets- och tjänstemän
begångna fel, som synas dem antingen härröra från egennytta, vrångvisa,
våld eller grov försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares
rättigheter. MO skall därjämte särskilt fästa uppmärksamhet vid sådana fel,
som kunna föranleda, att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt
ändamål. I anslutning härtill uttalas i instruktionerna, att om ombudsmännen
finna någon domare, ämbets- eller tjänsteman ha felat endast av ovarsamhet,
utan vrång avsikt, må de låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven
förklaring eller vad eljest förekommit i saken. JO och MO kunna vidare enligt
§ 99 regeringsformen, när de finna det nödigt för sitt ämbetes utövning,
övervara högsta domstolens, regeringsrättens, nedre justitierevisionens, hovrätternas,
kollegiernas eller i dessas ställe inrättade verks, och alla lägre domstolars
överläggningar och beslut, dock utan rättighet att därvid yttra sin mening.
De äga även tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks
protokoll och handlingar. I samma paragraf stadgas vidare, att ämbetsmän
i allmänhet äro skyldiga att lämna JO och MO laglig handräckning samt att
alla fiskaler skola utföra de åtal, som ombudsmännen äska. I § 100 regeringsformen
åläggas de att till varje lagtima riksdag avlämna redogörelse för sin
ämbetsförvaltning samt därvid utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka
lagarnas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbättring.
Jämlikt sina instruktioner äga de slutligen, om de finna, att inom
området för deras ämbetsutövning föreligga brister i lagar och författningar
eller att eljest någon anstalt är nödig till främjande av allmänt gagn, därom
göra framställning omedelbarligen till Konungen.
JO-ämbetet, som då det inrättades år 1809, ansågs skola utgöra en av de
konstitutionella garantierna och övervaka, att riksstyrelsen icke genom missbruk
av sin auktoritet inspirerade underlydande ämbetsmän till olagligheter
och övergrepp, var till en början synnerligen omstritt. Under den första
tiden efter år 1809 framställdes vid ett par tillfällen förslag och önskemål
om ämbetets avskaffande. Efter hand ebbade dock kritiken ut.
Emellertid fick JO redan från början ytterligare en uppgift av något annat
slag än den nyss nämnda, nämligen att bereda befolkningen ett skydd mot
byråkratien i allmänhet. Genom sin verksamhet efter denna linje har också
ämbetet under tidernas lopp vuxit sig fast i det allmänna medvetandet. JO
har blivit eu modern folktribun, hos vilken den enskilde vet sig kunna påräkna
hjälp och stöd mot godtyckligt ämbetsmannavälde.
I samband med de stora försvarsreformerna 1901 och 1914 aktualiserades
frågan om inrättande av ett särskilt MO-ämbete. Ett förslag härom framla
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
des i proposition nr 63 vid 1914 års senare lagtima riksdag. Det vann kamrarnas
bifall och genomfördes definitivt år 1915. I propositionen framhölls
bl. a., att medan kontrollinstitutionema fortfarande vore desamma som vid
det nuvarande statsskickets tillkomst år 1809, hade den statsverksamhet, som
utgjorde kontrollens föremål, i utomordentligt hög grad utvecklats. Det låge
därför i sakens natur, att de dåvarande kontrollmyndigheterna måste förstärkas
eller vissa områden utbrytas för att läggas under någon ny kontrollmyndighet.
Avgörande skäl talade därvidlag för att en särskild ombudsman
inrättades för försvarsväsendet. En sådan sakkunnig och opartisk myndighet,
som självmant ägnade förhållandena en ständig och noggrann uppmärksamhet
samt undersökte befogenheten av framställda klagomål och anmärkningar,
utgjorde icke minst ett utomordentligt medel att undanröja farhågor och
missförstånd i fråga om försvaret.
I motioner åren 1925, 1926 och 1928 yrkades, att MO-ämbetet skulle indragas.
Motionerna avslogos av riksdagen.
I en vid 1930 års riksdag väckt motion (I: 241) ifrågasattes en ändrad arbetsfördelning
mellan JO och MO, så att ärenden, som anginge de civila
domstolarna, fångvården samt exekutions-, åklagare- och polisväsendet, fortfarande
skulle handläggas av JO, under det att övriga ärenden, som enligt
gällande bestämmelser fölle inom JO:s kompetensområde, skulle överflyttas
till MO. över förslaget inhämtade konstitutionsutskottet yttranden från JO
och MO. Den förre framhöll därvid, att en förändring i den riktning, som
i motionen avsåges, otvivelaktigt skulle vara till fromma för JO-ämbetet och
sålunda vore att förorda, såframt utskottet funne den kunna genomföras utan
olägenhet för MO-ämbetet. MO uttalade, att MO:s dåvarande arbetsbörda
icke lade avgörande hinder i vägen för att nya arbetsuppgifter tillfördes ämbetet.
För egen del anförde konstitutionsutskottet (uti. nr 28), att ur synpunkten
av en jämnare fördelning av arbetet mellan riksdagens båda ombudsmän
vissa skäl syntes tala för en reform i av motionen angiven riktning.
Otvivelaktigt vore, att under dåvarande förhållanden JO:s arbetsbörda vore
större än MO:s. Att uteslutande på grund härav genomföra en förändring
i arbetsfördelningen mellan de båda ombudsmännen funne utskottet likväl
icke tillrådligt. Enligt gällande bestämmelser vore de båda ombudsmännens
kompetensområden enhetliga samt klart och bestämt angivna; de torde ock
för allmänheten vara jämförelsevis väl kända. En förändring torde emellertid
medföra mindre klara och fasta kompetensgränser och därmed en viss osäkerhet
vid ärendenas fördelning. Vid sådant förhållande och då utskottet
vidhölle sin tidigare uttalade åsikt om MO:s ställning, hemställde utskottet
om avslag å motionen. Denna hemställan bifölls av kamrarna.
I anledning av motionerna I: 141 och II: 293 och på tillstyrkan av konstitutionsutskottet
anhöll 1937 års riksdag i skrivelse (nr 313) till Kungl. Maj:t
om utredning angående JK:s, JO:s och MO:s allmänna ämbetsställning och
därmed sammanhängande spörsmål samt om framläggande snarast möjligt
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I sitt den
16 mars 1939 dagtecknade betänkande uttalade de på grund därav tillkal
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
11
lade sakkunniga, att under de närmast föregående åren omständigheterna nödvändiggjort
en betydande expansion å det militära området och att nagra
inskränkningar därvidlag icke syntes vara att förvänta inom den närmaste
framtiden. En dylik utsvällning hade såsom given följd en större arbetsbelastning
för MO. Frågan om en sammanslagning av JO- och MO-befattningarna
saknade därför i dåvarande läge aktualitet. De sakkunniga ville icke heller
förorda en ändring i ombudsmännens verksamhetsområden, då fördelarna
med den nuvarande enkelt och naturligt angivna kompetensgränsen
mellan ombudsmännen vore obestridliga och då skillnaden mellan de båda
ombudsmännens arbetsbörda visserligen vore icke obetydlig men dock ej
så avsevärd som tillgängliga statistiska uppgifter möjligen skulle kunna giva
vid handen. (SOU 1939: 7 s. 31.) I den till grund för 1941 års reform av
JO:s och MO:s ämbetsställning liggande propositionen 1940:152 uttalade
departementschefen (s. 28) i anslutning till de sakkunnigas förslag, att'' fragan
om en sammanslagning av de båda ämbetena ej vore aktuell.
Däremot har vid olika tillfällen under senare år — framför allt i pressen
— tanken framförts att inrätta en ny riksdagens ombudsman för särskilda
områden. Sålunda har förslag väckts om att tillskapa en »socialombudsman»
med uppgift att på det'' sociala området giva råd och hjälp. I andra sammanhang
har påyrkats en särskild »medicinalombudsman». Den kommunala förvaltningen,
som icke står under JO:s tillsyn, har vidare ansetts utgöra ett
lämpligt område för en särskild riksdagens ombudsman. Detta gäller även
i fråga om skolväsendet. I förevarande motion har bl. a. framhållits, att åtskilliga
betydelsefulla grenar av förvaltningsverksamheten icke utgöra naturliga
föremål för JO:s kontroll, inriktad som den framför allt är på hävdande
av den enskildes rättssäkerhet. Det vore sålunda enligt motionären
önskvärt, att man ägde en effektiv övervakning av den verksamhet, där staten
— delvis i socialt syfte, delvis i andra syften — ger lån, bidrag och understöd
åt enskilda, till förebyggande av att statens ekonomiska intressen
eftersättas. Vid innevarande riksdag har vidare i motionerna I: 17 av herr
Schlyter m. fl. och II: 28 av herr Rylander m. fl. hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till nästkommande
års riksdag om inrättande av en riksdagens ombudsmannabefattning
för övervakning av frihetsberövanden å anstalter av olika slag,
tillhörande såväl rättsvården som socialvården. I fråga om dessa motioner
hänvisas till utskottets samtidigt med detta utlåtande avgivna uti. nr 23.
Motionen.
Under framhållande av att grundlagarna ägna ett betydande intresse åt
kontrollen över regering, förvaltning och rättskipning, uttalas i motionen,
att riksdagens kontrollapparat trots statsverksamhetens särskilt under senare
år oerhörda ansvällning än i denna dag i huvudsak har samma struktur som
den fick år 1809. Med utgångspunkt från att kravet på kontrollens effekti
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
vitet bör ställas högt, anför motionären efter en granskning av riksdagens
kontrollorgan och deras verksamhetsformer, att riksdagskon trollen icke på
alla punkter är tillräckligt effektiv.
Det understrykes i motionen, att det framför allt gäller att under mera
effektiva verksamhetsformer övervaka en växande byråkrati. Det går icke
an att för detta ändamål skapa en ny stor kontrollapparat.
Motionären anför därefter delvis i anslutning till sin granskning av den
nuvarande riksdagskontrollen följande utvecklingslinjer för denna:
För det första kan en utvidgning av området för riksdagskontrollen ifrågakomma.
Detta gäller dels de statliga bolagen samt andra verksamhetsområden
utanför statsförvaltningen dels Kungl. Maj ds finansiella verksamhet.
I detta sammanhang aktualiseras frågan om tidrymden för granskningen.
För det andra vore —- med avseende främst å ombudsmannainstitutionen —
en differentiering av verksamheten tänkbar. För det tredje synes en översyn
av kontrollorganens organisation och arbetsformer böra övervägas. Motionären
berör konstitutionsutskottets läsning av statsrådsprotokollen, statsrevisionens
utformning och kontrollorganens kanslier. För det fjärde bör frågan om
en samordning av riksdagsorganens — närmast statsrevisionens — verksamhet
med andra kontrollorgan uppmärksammas. Samtidigt torde jämväl spörsmålet
om en viss samverkan mellan riksdagens kontrollorgan beaktas. För
det femte pekas i motionen på växelverkan mellan allmänhetens kontroll
och den organiserade riksdagskontrollen. För det sjätte bör övervägas, huruvida
det icke vore lämpligt att vid sidan av ansvarssynpunkten giva större
utrymme åt strävandet att åstadkomma rättelse. Motionären framhåller, att
både statsrevisionen samt JO och MO i stort sett verka i denna riktning. Han
erinrar vidare om att förslag framställts om en sådan omläggning av dechargeinstitutet,
att detta även kunde tjäna samma syfte. Sistnämnda spörsmål
borde lämpligen utredas.
Utskottet.
De allmänna synpunkter, som motionären anfört i fråga om riksdagens
kontrollmakt, finner utskottet i flera hänseenden beaktansvärda. Under senare
år har den statliga verksamheten vuxit i betydande omfattning och delvis
inriktats på helt nya områden av samhällslivet. Riksdagens kontrollorgan
ha härvid ställts inför svåra problem vid fullföljande av sina uppgifter.
Vad först angår konstitutionsutskottets dechargearbete synes det med hänsyn
till detta arbetes speciella karaktär lämpligast, att frågan om en omläggning
och effektivisering av detsamma vid lämplig tidpunkt utredes av utskottet
självt. Dechargeförfarandet regleras nämligen, såsom ovan anförts, av
grundlag och inom dennas ram av utskottets interna ordningsregler. Meningarna
äro mycket delade i fråga om värdet och betydelsen av dechargeinstitutet.
Under sådana förhållanden lärer det knappast för närvarande finnas
någon möjlighet att nå ett positivt resultat med avseende på en omlägg
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
13
ning av dechargeförfarandet. Sådant som detta utformats av regeringsformen,
torde ett visst politiskt inslag i detsamma vara ofrånkomligt. Dechargegranskningens
administrativa uppgift får emellertid ej underskattas. Utskottet
vill i detta sammanhang understryka vad utskottet framhöll vid 1932 års riksdag,
att den omständigheten, att alla statsrådsprotokoll enligt grundlagen
skola begäras av utskottet, innebär en i flera hänseenden betydelsefull garanti
för ärendenas beredning och föredragning i konselj. Ett upphävande av plikten
för utskottet att granska statsrådsprotokollen skulle även kunna verka såsom
ett första steg till upphävande av den konstitutionella kontrollen.
Större möjligheter till en effektivisering av kontrollarbetet synas då föreligga
i fråga om statsrevisionen. Riksdagen har också, såsom ovan anförts, i
år beslutat uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att föranstalta om en
skyndsam utredning av frågan rörande revisorernas verksamhet. Riksdagen
har vidare i år i skrivelse till Kungl. Maj:t givit tillkänna, att spörsmålet
om en samordning av de olika revisionsorganens arbete snarast bör
bringas till en lösning, samt understrukit vikten av att frågan om revisorernas
granskningsrätt beträffande statskon troller ade aktiebolag snarast utredes.
Härigenom har motionärens önskemål med avseende å statsrevisionen i huvudsak
tillgodosetts. Motionen innehåller emellertid även en rad speciella uppslag,
som ej nämnts i samband med ovan berörda riksdagsbeslut. Motionären
har sålunda bl. a. ifrågasatt en förlängning av revisorernas mandattid och en
utökning av deras antal. Han har vidare framkastat tanken på att revisorerna
under vissa förutsättningar skulle kunna avlåta framställningar direkt till
Kungl. Maj:t, varigenom deras ingripanden skulle kunna nå en i många fall
önskvärd snabbare effekt. Utskottet förutsätter emellertid, att den av riksdagen
beslutade utredningen av frågan om revisorernas verksamhet även kommer
att uppmärksamma förevarande spörsmål.
I fråga om ombudsmannainstitutionen har motionären särskilt framhållit
vikten av att kontrollen över förvaltningen ökas, och i anslutning till de under
senare år framförda förslagen om inrättande av nya riksdagens ombudsmän
för särskilda områden ifrågasatt en ytterligare differentiering av
ombudsmannainstitutionen utöver den som skedde år 1915, då MO-ämbetet
tillkom. I likhet med motionären finner utskottet en utvidgning av ombudsmännens
verksamhet i och för sig önskvärd. JO och MO, vilkas styrka ligger
däri, att de taga sikte på de enskilda fallen och sakna byråkratisk anstrykning,
ha nämligen vuxit sig fasta i det allmänna medvetandet. Ett bevis härpå
utgöra icke minst de ovan berörda förslagen om inrättandet av nya riksdagens
ombudsmän. Utskottet avböjer emellertid tanken på eu ytterligare differentiering
av ombudsmannainstitutionen. En dylik uppdelning måste bland
annat medföra svårigheter med avseende på gränsdragningen mellan de olika
ombudsmännens verksamhetsområden och därmed eu viss osäkerhet för allmänheten.
En utökning av ombudsmännens antal skulle därjämte lätt försvaga
det personliga momentet i ombudsmannainstitutionen. Det synes då
utskottet lämpligare, att om så skulle befinnas erforderligt utöka de till JO:s
och MO:s förfogande stående arbetskrafterna. Denna personalutökning bör
14
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
eventuellt så ske att väl kvalificerade personer med specialkunskap på skilda
områden tillföras ombudsmännens byråer. I detta sammanhang vill
utskottet erinra om att båda ombudsmännen jämlikt sina instruktioner för
att bli i tillfälle bereda ärende av särskilt vidlyftig eller invecklad beskaffenhet,
vilket kräver deras odelade arbetskraft under viss sammanhängande tid,
äga uppdraga åt sina ställföreträdare att förrätta övriga å ämbetet ankommande
göromål, dock högst under sammanlagt en månad årligen. En utsträckning
av denna tid bör måhända tagas under övervägande. Någon särskild
utredning för utarbetande av förslag i här angiven riktning synes emellertid
icke erforderlig, utan det bör ankomma på JO och MO själva att göra
framställning därom.
Motionen har även tagit upp frågan om samverkan mellan riksdagens kontrollorgan.
Det förekomme enligt motionären, att JO:s eller MO:s uppmärksamhet
riktades på ärenden, i vilka en regeringsåtgärd befunnes anmärkningsvärd.
Det vore naturligt, att konstitutionsutskottet erhölle kännedom om
sådana iakttagelser. Smidiga former för samarbete mellan statsrevisorerna
och konstitutionsutskottet skulle också kunna etableras. Enligt utskottets erfarenhet
torde de fall, som statsrevisorerna eller ombudsmännen funnit vara
av ovan nämnd beskaffenhet, på olika sätt ha kommit till utskottets kännedom.
I detta sammanhang må även erinras om att annat utskott än konstitutionsutskottet
— och sålunda även statsutskottet och första lagutskottet,
vilka granska statsrevisorernas respektive ombudsmännens berättelser i här
berörda delar -— äger i riksdagens kamrar anföra anmärkningsanledning.
Några ytterligare regler angående samverkan mellan riksdagens kontrollorgan
synas icke erforderliga.
Ej heller lärer detta vara fallet i fråga om det av motionären slutligen berörda
spörsmålet om växelverkan mellan allmänhetens kontroll och den organiserade
riksdagskontrollen. Det vore enligt motionären självklart, att anmälningar
från enskilda personer kunde vara av betydelse för konstitutionsutskottet
och statsrevisorerna på samma sätt som för JO och MO. För sådana
framställningar hade emellertid författningarna icke anordnat någon
bestämd form, och det fordrades därför i regel ett särskilt mått av företagsamhet
eller också personliga förbindelser med ledamöter av kontrollorganen
för att dylika framställningar skulle komma till stånd. Om genom en i författning
reglerad rätt att göra anmälningar hos kontrollorganen allmänheten
så att säga inbjödes att biträda dessa i deras arbete, vore det icke omöjligt,
att värdefulla incitament skulle erhållas. Utskottet kan på denna punkt icke
dela motionärens uppfattning. Det material, som på så sätt redan nu inkommer
till utskottet och statsrevisorerna från allmänheten, är mera sällan av
den art, att det kan ligga till grund för någon åtgärd. Det måste därför vara
meningslöst att söka ytterligare öka antalet dylika anmälningar. Allmänhetens
kontroll bör taga sig andra och för den mera naturliga vägar.
Om utskottet sålunda inom det vida fält, som motionen omspänner, i åtskilliga
avseenden kan instämma i motionärens allmänna syn på riksdagens
kontrollmakt, finnas dock enligt utskottets mening endast vad statsrevisio
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
15
nen angår några uppslag i fråga om kontrollarbetets effektivisering, som för
närvarande äro ägnade att göras till föremål för en utredning. Innevarande
riksdag har emellertid, såsom ovan anförts, redan beslutat uppdraga åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att utreda frågan rörande revisorernas verksamhet.
Utskottet som förutsätter, att denna utredning uppmärksammar de synpunkter,
som motionären anfört med avseende å statsrevisionen, finner ej
heller av ovan angivna skäl det lämpligt att taga upp frågan om en samverkan
mellan riksdagens kontrollorgan. Utskottet kan därför icke nu tillstyrka
en allmän utredning angående åtgärder för stärkande av riksdagens
kontrollmakt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 juni 1947.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Karl
August Johanson, Mattsson, Linden, John Gustavson, Sandberg, Söderdahl,
Englund och Sjö*; samt
från andra kammaren: herrar Hallén, Fast*, Nolin*, Kyling, Norén,
Lindmark*, Edberg, Johnsson i Stockholm, Larsson i Julita* och fru Björck.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, John Gustavson, Englund, Nolin,
Kyling, Lindmark, Edberg och Johnsson i Stockholm, vilka ansett, att utskottet
bort anföra följande:
»De synpunkter, som i motionen anförts beträffande riksdagens kontrollmakt,
finner utskottet beaktansvärda. Ju mer den statliga verksamheten
vuxit i omfattning och inriktats på helt nya områden av samhällslivet, desto
angelägnare är det att riksdagskontrollen är fullt effektiv. Det ligger i sakens
natur, att former och förfaringssätt, som stadgats för mycket länge sedan, i
16
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22.
ett sådant läge icke längre kunna vara tillfyllest. Ett belysande exempel utgör
dechargeinstitntet. Med nutida parlamentariska förhållanden är det
uppenbart otillfredsställande, att reservationer vid dechargebetänkandet icke
på samma sätt som majoritetsanmärkningar komma under kamrarnas överläggningar
och bedömande.
Krav på en effektivisering av kontrollapparaten göra sig sålunda med stor
styrka gällande. Tiden är enligt utskottets mening inne att upptaga detta
problem till allsidigt övervägande.
Det är härvid av stor betydelse, att olika kontrollinstitut icke betraktas
isolerade, utan ses i sitt naturliga sammanhang och i den gemensamma belysningen
av erfarenheter vunna inom alla de olika kontrollorganens verksamhet.
Endast från sådana utgångspunkter blir det klart, på vad sätt de
lämpligen kunna samordnas med varandra för ernående av bästa möjliga
resultat, var det brister i kontrollen, hur förefintliga luckor i kontrollapparaten
kunna fyllas, i vilka former olika kontrollorgan kunna samverka med
varandra, o. s. v. Utskottet är sålunda övertygat, att en allsidig översyn av
ämnet i flera hänseenden kan bli fruktbärande.
Utskottet vill därför tillstyrka motionärens förslag om utredning angående
åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt.
Utskottet tror sig icke böra föregripa den åsyftade utredningen genom
uppdragande av några närmare riktlinjer. Utskottet vill emellertid hänvisa
till de synpunkter och uppslag, som framkommit i motionen. Inom utskottet
har också den tanken framkommit, att de till justitieombudsmannens förfogande
stående arbetskrafterna kunde ökas, särskilt i syfte att åvägabringa
ökad kontroll över förvaltningen. Utskottet vill ävenledes hänvisa till vad
det ovan anfört beträffande behandlingen av reservationer vid konstitutionsutskottets
dechargebetänkande. Men även andra utvägar till kontrollapparatens
effektivisering böra beaktas. Utredningen bör överhuvud taget enligt utskottets
mening vara helt förutsättningslös.
Då riksdagen redan uppdragit åt fullmäktige i riksgäldskontoret att föranstalta
om en utredning angående översyn av bestämmelserna om riksdagens
revision och då ämnet för denna utredning utgör en del av det frågekomplex,
som enligt utskottets mening bör utredas, torde det vara ändamålsenligast
att riksgäldskontoret föranstaltar jämväl om den utredning utskottet
nu föreslår.
Under åberopande av vad nu anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen I: 15 ville uppdraga
åt riksgäldskontoret att föranstalta om utredning angående
åtgärder för stärkande av riksdagens kontrollmakt och för
riksdagen framlägga de förslag, vilka föranledas av utredningen.
»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.