Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1947-06-09 · 204 sidor, varav 198 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 198 av 204 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SärU 1947:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående riktlinjerna

för den framtida jordbrukspolitiken m. m.

jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 februari 1947 dagtecknad proposition, nr 75, vilken

hänvisats till särskilda utskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av

propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen

att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om kronans förköpsrätt,

2) lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt,

samt

3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;
dels

medgiva att åtgärder för jordbruksnäringens främjande finge vidtagas

i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som enligt berörda statsrådsprotokoll

angivits av föredragande departementschefen;

dels till Förberedande organisatoriska åtgärder i samband med jordbrukets

rationalisering m. m. för budgetåret 1947/48 å riksstaten under nionde huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av 750 000 kronor.

Beträffande författningsförslagens lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

I: 111 av herr Persson, Karl, m. fl.,

I: 251 av herr Grånebo m. fl., i vad den gäller i propositionen behandlade

frågor,

1:252 av herr Sundelin m. fl.,

I: 253 av herr Persson, Karl,

I: 254 av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl.,

1:255 av herrar Andersson, Lars, och Persson, Karl,

1:256 av herr Näsgård m. fl.,

I: 257 av herr Domö m. fl., i vad den gäller i propositionen behandlade

frågor.

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 11 samt. Nr 2.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

II: 175 av herr Carlsson i Bakeröd in. fl., likalydande med motionen nr 111

i första kammaren,

11:370 av herr Ståhl,

II: 377 av herr Ohlin in. fl., likalydande med motionen nr 252 i första

kammaren,

II: 379 av herr Svensson i Grönvik m. fl., likalydande med motionen nr

251 i första kammaren, i vad den gäller i propositionen behandlade

frågor,

II: 380 av herr Karlsson i Stuvsta in. fl..

II: 381 av herrar Johansson i Mysinge och Svensson i Stenkyrka, likalydande

med motionen nr 254 i första kammaren,

11:382 av herr Staxäng,

11:383 av herr Persson i Svensköp m. fl.,

11:385 av herr Stenvall m. fl., likalydande med motionen nr 255 i första

kammaren,

11:387 av herr Sandberg,

II: 388 av herr Mattsson m. fl., likalydande med motionen nr 256 i första

kammaren,

11:389 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., likalydande med motionen

nr 257 i första kammaren, i vad den berör i propositionen behandlade

frågor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda

förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande,

hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt återgives i Idet följande i samband med

behandlingen av de frågor, som beröras av motionerna. Beträffande motiveringen

för motionärernas yrkanden får utskottet hänvisa till motionerna.

De genom propositionen framlagda förslagen ha utarbetats på grundval

av ett av särskilda sakkunniga — 1942 års jordbrukskommitlé — den 1 juni

1946 avgivet betänkande angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken

(SOU 1946:42, 46 och 61).

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, statistiska

centralbyrån, statens byggnadslånebyrå, tekniska högskolan, statens

livsmedelskommission, statens arbetsmarknadskommission, statens sockernämnd,

statens lagerhus- och fryshusstyrelse, samtliga länsstyrelser, förvaltningsutskotten

i samtliga hushållningssällskap, hushållningssällskapens ombud,

samtliga jordbrukskommissioner, samtliga torrläggningsnämnder, lånenämnden

för sekundär jordbrukskredit, Svenska jordbrukskreditkassan,

norrlandskommittén, utredningen rörande ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk,

fastighetsbildningssakkunniga, lantbruksakademien, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska lantarbe
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

3

tareförbundet, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges allmänna hypoteksbank, Småbrukarnas riksförbund,

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges betodlares

centralförening, Sveriges lantmätareförening, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter,

Svenska arkitekters riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation,

Föreningen statens lantbruksingenjörer, Sveriges köpmannaförbund,

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, Svenska spannmåls- och foderämnesimportörers

förening, Svenska kvarnföreningen, Föreningen Sveriges

handelskvamar och Sveriges fjäderfäavelsförening.

På sätt framgår av propositionen ha vidare till jordbruksdepartementet inkommit

åtskilliga skrivelser rörande de frågor, som behandlas i betänkandet.

Rörande innehållet av betänkandet och de däröver avgivna yttrandena

ävensom nyssnämnda skrivelser får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet kommer i det följande att vid sin behandling av de i propositionen

behandlade frågorna i huvudsak tillämpa den uppdelning av dessa i

olika avsnitt, som gjorts i propositionen.

Målsättningen för jordbrukspolitiken.

Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen

s. 12—24.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen

bland annat anfört följande.

»Det närmaste målet för de statliga åtgärderna på jordbrukets område bör

enligt min uppfattning vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skall

få samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig

inkomstnivå och att bliva delaktig i den allmänna välslåndsstegring, som

kan ske i fortsättningen. För att detta mål skall kunna förverkligas fordras

betydande insatser såväl av jordbruksbefolkningen som av det allmänna. Rationaliseringsmöjligheterna

inom jordbruket måste tillvaratagas. Särskilt

måste strävandena härvid inriktas på att brukningsdelarna skola bliva sådana,

att de möjliggöra ett effektivt utnyttjande av arbetskraften hos de i

jordbruket sysselsatta personerna. Den nuvarande fastighetsindelningen, vilken

till största delen tillkommit under tider, då förutsättningarna för jordbruksnäringen

voro helt annorlunda än de nu äro och i framtiden kunna

väntas bliva, får härvid ej stå hindrande i vägen om man, utan att andra

viktiga intressen åsidosättas, genom ändringar av densamma kan förbättra

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

förutsättningarna för jordbruksdriften och inkomstmöjligheterna för jordbrukets

utövare. Den på många håll alltför långt gångna ägosplittringen

måste därför avhjälpas genom åtgärder i syfte att giva de brukningsdelar,

vilkas innehavare väsentligen hämta sin inkomst från jordbruket, en sådan

storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området kunna

utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Redan de topografiska

förhållandena göra emellertid, att en mera allmän förändring av det

svenska jordbrukets struktur i riktning mot verkliga storbruk icke kan

komma i fråga. Man torde därför enligt min mening vid arbetet med förbättring

av de till storlek och form olämpliga brukningsdelarna böra utgå

från att vårt jordbruk även framgent i huvudsak kommer att vara ett bondejordbruk

och att strävandena böra inriktas på att få till stånd brukningsdelar

av bondejordbrukets storlekstyp. Såväl beträffande denna som övriga

sidor av rationaliseringsarbetet bör gälla, att arbetet i första rummet bör vara

en jordbrukets egen verksamhet, till vilken statsmakterna lämna sitt biträde

genom ekonomiskt stöd och genom lagstiftningsåtgärder, vilka avse att undanröja

eventuella hinder för densamma. Med hänsyn till den vikt det ur det

allmännas synpunkt har att utvecklingen inom jordbruksnäringen går i

den riktning, som bäst överensstämmer med hela samhällets intressen, är

det dock samtidigt nödvändigt, att en planering på detta område kommer

till stånd under medverkan från det allmännas sida samt att det allmänna

följer och leder utvecklingen på området.

Enbart en fortsatt rationalisering inom jordbruket kan ej väntas vara tillräcklig

för att den i jordbruket sysselsatta befolkningen skall kunna uppnå

en tillfredsställande inkomstnivå. Statsmakterna måste därför vara beredda

att vidtaga de åtgärder som, vid sidan av nyssnämnda rationaliseringsverksamhet,

kunna erfordras för förverkligande av detta önskemål. Dessa åtgärder

böra i första hand gå ut på att även i fortsättningen lämna jordbruket ett

gränsskydd gentemot den utländska konkurrensen, avvägt med hänsyn till

det genomsnittliga stödbehovet för näringen. Dessutom måste man räkna

med att det under en relativt lång övergångstid av sociala skäl kommer att

bliva nödvändigt att lämna ett särskilt stöd åt innehavarna av sådana brukningsdelar,

vilka i sitt nuvarande skick ej erbjuda tillfredsställande försörjningsmöjligheter

och vilkas brister kunna avhjälpas först genom en genomgripande

förändring av brukningsdelarnas struktur. Detta stöd bör syfta till

att åtminstone delvis utjämna dessa brukningsdelars bristande lönsamhet under

den övergångstid, som kan åtgå till dess en dylik rationalisering av desamma

kan genomföras.

I detta sammanhang må anmärkas att jag, då här och i det följande talas

om att åtgärder böra vidtagas för att bereda den i jordbruket sysselsatta befolkningen

en tillfredsställande inkomstnivå, givetvis ej bortser från att för

vissa grupper av jordbrukare förhållandena redan nu äro sådana, att detta

önskemål kan anses ti’lgodosett, och att åtgärderna därför i främsta rummet

böra taga sikte på att åstadkomma en förbättring av förhållandena för övriga

kategorier av jordbrukare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

5

Jordbrukskommittén har framhållit önskvärdheten av att det vid uppdragandet

av riktlinjerna för jordbrukspolitiken överhuvud taget och framför

allt för rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område uppställes en

riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som det allmänna

bör söka att uppehålla på lång sikt. Otvivelaktigt är även en dylik

målsättning ur många synpunkter av värde. Sålunda synes det påkallat, att

man, då det gäller att angiva riktlinjerna för den önskvärda utvecklingen av

jordbruket och att avgöra, vilka åtgärder som böra vidtagas för att främja

denna utveckling, uppställer ett handlingsprogram, vilket ej endast tar sikte

på den för dagen föreliggande situationen utan även är ägnat att underlätta

och gagna utvecklingen på lång sikt. Den ställning man intager till frågan

om jordbrukets betydelse och omfattning på lång sikt blir vidare utslagsgivande

för ståndpunkttagandet till ett flertal spörsmål av mycket stor praktisk

betydelse, exempelvis frågan om målsättningen på fastighetsbildningens område

och frågan, i vad mån man bör eftersträva nyodling eller intensifiering

av jordbruksdriften.

Vad angår de synpunkter, som böra vara vägledande vid en dylik målsättning,

torde det i princip knappast råda någon meningsskiljaktighet om att

jordbruket ej — liksom ej heller någon annan näringsgren — kan göra anspråk

på att statsmakterna enbart för tillvaratagande av näringsgrenens egna

intressen skola söka att inom densamma uppehålla en produktion eller bevara

en befolkning av viss storlek. Avgörandena härvidlag måste i stället träffas

med hänsyn till vad som för samhället i dess helhet framstår som mest

gagneligt. Likaså torde det i stort sett råda enighet om att ett dylikt avgörande

bör ske efter en avvägning mellan olika faktorer, därvid man främst

mot varandra bör ställa å ena sidan rent ekonomiska hänsynstaganden samt

å andra sidan beredskapssynpunkter, befolkningspolitiska, kommunalekonomiska

och sociala faktorer ävensom hänsynen till sambandet mellan jordbruks

och andra näringsgrenar. Däremot råda givetvis delade meningar rörande

den vikt man bör tillmäta de olika faktorerna. I detta sammanhang

anser jag det icke nödvändigt att närmare ingå härpå. Emellertid vill jag här

framhålla att jag, såsom torde ha framgått redan av vad jag tidigare anfört,

i likhet med kommittén anser att man vid uppdragandet av riktlinjerna för

den framtida jordbrukspolitiken ej bör utgå från ett antagande om att det

svenska jordbruket -—- därest dess utövare skola erhålla eu ersättning för

sitt arbete som är likvärdig med den jämförliga befolkningsgrupper erhålla

— inom överskådlig tid skall bliva konkurrenskraftigt i förhållande till de stora

jordbruksländerna vare sig på världsmarknaden eller, annat än i begränsad

omfattning, på hemmamarknaden. Likaså synes det mig med hänsyn särskilt

till den befolkningspolitiska situationen sannolikt, att en stark efterfrågan

på arbetskraft även framgent kommer att föreligga från de s. k. stadsnäringarnas

sida och att det därför ej kommer att möta svårigheter för den

arbetskraft, som kan frigöras genom en fortsatt rationalisering inom jordbruket,

att finna annan och mera lönande sysselsättning. Åtskilligt tyder

tvärtom på att utströmningen av arbetskraft från jordbruket blir den pri
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

mära företeelsen, gentemot vilken rationaliseringen måste utgöra en nödvändig

motvikt. Det torde vidare vara nödvändigt, att man av beredskapsskäl

under normala förhållanden uppehåller en produktion av den storlek, som

erfordras för tryggande av landets försörjning i en avspärrningssituation, även

om eu dylik produktion rent ekonomiskt sett ej skulle vara konkurrenskraftig

i förhållande till utlandets.

Det erbjuder uppenbarligen i och för sig mycket stora svårigheter att företaga

en riktig avvägning mellan de förut nämnda synpunkterna, eftersom

dessa delvis ligga på skilda plan. Dessa svårigheter ökas ytterligare därav att

man i nuvarande läge måste nöja sig med mer eller mindre ovissa antaganden

rörande flera av de faktorer, som böra vara avgörande för avvägningen.

Bland annat med hänsyn till det synnerligen osäkra läge, som för närvarande

kännetecknar den internationella politiska situationen, är det utomordentligt

vanskligt att nu bedöma, vilken vikt man på längre sikt bör fästa

vid kravet på uppehållande av en beredskap på livsmedelsförsörjningens

område. De extraordinära förhållanden, som råda på den internationella varumarknaden,

göra det likaledes svårt att förutse, hurudana pris- och avsättningsförhållandena

för jordbruksprodukter i fortsättningen komma att

bliva på världsmarknaden, och därmed också vanskligt att säkert bedöma,

vilken betydelse man på längre sikt bör tillmäta de rent ekonomiska synpunkterna.

Såsom framhållits både av kommitténs majoritet och i ett av de

vid betänkandet fogade särskilda yttrandena kan man härvid näppeligen

utgå från att 1930-talets relation mellan prisnivån för jordbruksprodukter på

världsmarknaden och den inhemska producentprisnivån kommer att bestå

även i fortsättningen eller att relationen mellan dessa båda prisnivåer — hurudan

denna nu må bliva i fortsättningen — kommer att giva ett riktigt uttryck

för den samhälleliga merkostnad uppehållandet av en jordbruksproduktion

utöver en viss miniminivå kan innebära. Den i ett flertal yttranden

berörda frågan om möjligheterna att i viss omfattning tillgodose beredskapen

genom lagring synes vidare förtjänt av fortsatt uppmärksamhet.

Med hänsyn till vad jag sagt om osäkerheten i de förhållanden, på vilka en

avvägning i nuvarande stund måste grundas, synes det mig ej sannolikt att

man, därest en sådan målsättning nu göres, kan underlåta att ompröva denna

sedan förhållandena på det internationella området och övriga av mig berörda

fält klarnat och man därmed även fått möjlighet att med större säkerhet

bedöma, vilken vikt som bör tillmätas de olika i avvägningen ingående

faktorerna. Detta betyder åter, att en målsättning, som göres nu, även om den

angives som ett långsiktsprogram, i realiteten knappast kan bliva annat än

ett provisorium, eftersom man, i den mån de faktorer, som varit avgörande

för densamma, förändras mera avsevärt, även måste vidtaga de justeringar

av densamma, som betingas av de ändrade förhållandena.

Enligt min uppfattning är det vidare för de aktuella uppgifter, som föreligga

på jordbrukets område, icke nödvändigt eller ens lämpligt att man, trots

de svårigheter som äro förenade därmed, nu skall söka att uppställa någon

bestämd riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

7

bör eftersträvas på lång sikt. Alla torde vara ense om att man så länge det

internationella läget ej klarnat bör söka uppehålla vår livsmedelsproduktion

på en betryggande nivå. Enligt de av jordbrukskommittén verkställda

utredningarna rörande produktions- och konsumtionsutvecklingen torde på

grund av den väntade konsumtionsökningen självförsörjningsgraden under

det närmaste decenniet och något längre snarast komma att bliva förhållandevis

lägre än 1930-talets och även lägre än den självförsörjningsgrad, som

det av kommittén rekommenderade medelalternativet tager sikte på. Frågan

om en begränsning av jordbruksproduktionen (bortsett från den produktion,

som bygger på importerade fodermedel) kan under sådana förhållanden

ej väntas få aktualitet förrän efter en relativt lång tidrymd. Jag vill

i detta sammanhang jämväl erinra om att statsmakterna under krigsåren

vidtagit omfattande åtgärder i syfte att stimulera jordbrukarna till att

uppehålla och om möjligt öka sin produktion. Även med hänsyn härtill synes

det mig uteslutet, att omfattningen av den jordbruksproduktion, som

skall åtnjuta statligt stöd, på kortare sikt skulle bestämmas så, att densamma

skulle understiga vad som faktiskt normalt kan beräknas bliva producerat.

På grund av de svårigheter det erbjuder för jordbruket att snabbt vidtaga

någon mera omfattande produktionsbegränsning skulle en dylik ståndpunkt

nämligen innebära, att det förhållandet, att produktionen genom jordbrukarnas

ansträngningar under kriget kunnat hållas på en relativt hög nivå,

i fortsättningen skulle medföra en försämring av jordbrukarnas ställning,

eftersom dessa då skulle bliva utan stöd för en del av sin produktion.

Med vad jag nu sagt avser jag dock ingalunda, alt frågan om jordbruksproduktionens

utveckling bör lämnas helt obeaktad av statsmakterna. För

att ett sådant gränsskydd, som förut nämnts, skall ha avsedd effekt, bör

produktionen tydligen ej vara större än att den väl rymmes inom ramen för

vårt normala behov. Det bör sålunda finnas en betryggande marginal mellan

produktionen och den normala konsumtionen. Eftersom verkningarna av

gränsskyddet ur konsumenternas synpunkt bliva mest påtagliga i fråga om

kostnaderna för matfettsförsörjningen, bör marginalen inom detta område av

hänsyn till konsumenternas intressen vara så vid, att den lämnar ett tillräckligt

utrymme för konsumtion av billigare matfett än smör. En marginal, som

skall tillgodose nu nämnda önskemål, synes böra ha åtminstone den storlek,

som representeras av skillnaden mellan det av kommittén förordade medelalternativet

och den normala konsumtionen.

Det måste ur det allmännas synpunkt framstå som angeläget, att produktionen

ej skall överstiga det totala avsättningsutrymmet, minskat med en dylik

marginal. Vid arbetet med jordbrukets rationalisering bör en produktion av

denna storlek följaktligen anses representera den övre gräns, över vilken

produktionen ej bör stiga, och rationaliseringsåtgärderna, i den mån så är

erforderligt, utformas på sådant sätt, att man skall kunna förhindra, att produktionen

skall stiga över sagda gräns. Borisetl från det nu nämnda bör man

i rationaliseringsarbetet inrikta sig på att söka höja jordbrukets effektivitet

och förbättra inkomstnivån för den i jordbruket arbetande befolkningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Jordbruksproduktionen bör alltså i stort sett få utveckla sig fritt under nyssnämnda

gräns. Detta bör dock endast gälla, såvida produktionen ej sjunker

till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur beredskapssynpunkt.

Därest så skulle bliva fallet, torde frågan om formerna för och omfattningen

av det statliga stödet åt jordbruksnäringen böra omprövas i syfte

att förhindra, att produktionen skall sjunka under den lägsta nivå, som kan

anses acceptabel ur beredskapssynpunkt.

Huvudlinjerna för den jordbrukspolitik, som statsmakterna under den tid

som nu kan överblickas böra föra, synas alltså sammanfattningsvis kunna

angivas på följande sätt.

Det närmaste målet bör vara att bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att

uppnå och bevara jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper.

För att detta skall bliva möjligt bör staten lämna jordbruksproduktionen

ett gränsskydd gentemot utlandet. Vidare bör staten medverka till

en omfattande rationalisering inom jordbruket i syfte att nedbringa jordbrukets

produktionskostnader. Fn dylik rationalisering torde vara en av förutsättningarna

för nyssnämnda inkomstförbättring. Särskild uppmärksamhet

bör i rationaliseringsarbetet ägnas behovet av en förvandling av sådana brukningsdelar,

som med hänsyn till storlek och form icke kunna anses lämpliga

under nuvarande förhållanden. Bland annat på grund av vikten av att nyssnämnda

gränsskydd skall bliva fullt effektivt bör man vid utformningen av

rationaliseringsåtgärderna utgå från att produktionen ej bör vara större än

att den väl ligger inom ramen för de inhemska avsättningsmöjligheterna. Då

stöd i princip icke bör lämnas för export av jordbruksprodukter, torde den

övre gränsen i praktiken tämligen lätt giva sig själv. Denna gräns torde

komma att nå upp i närheten av det av kommittén förordade medelalternativet.

Under sagda gräns bör produktionens storlek få anpassa sig fritt efter

de föreliggande förhållandena, såvida ej produktionen skulle visa tendenser

att sjunka ned till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur

beredskapssynpunkt.

Till förtydligande av innebörden av vad jag nu sagt angående den omfattning,

i vilken jordbruket tills vidare bör åtnjuta stöd för sin produktion, skall

jag närmare behandla vissa frågor, nämligen frågorna om den utsträckning,

i vilken import av fodermedel bör få ske, om förhållandet mellan smör och

margarin på den inhemska marknaden samt om den önskvärda omfattningen

av odlingen av sockerbetor och oljeväxter.

Då jag sagt, att jordbruket tills vidare bör erhålla stöd för hela sin produktion,

har jag i fråga om animalieproduktionen närmast åsyftat den produktion,

som kan frambringas medelst inhemska fodermedel. Vid bedömningen

av, i vad mån en på importerade fodermedel grundad animalieproduktion

bör anses önskvärd ur det allmännas synpunkt, torde böra beaktas, att det

tydligen är angeläget, att man ej genom att möjliggöra en på importerade

fodermedel grundad animalieproduktion stimulerar till en produktionsökning,

som är så stor att den medför risk för avsättningssvårigheter. Det synes

mig därför vara att tillråda, att man tills vidare, i den mån en fodermedels
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

9

import ej är önskvärd med hänsyn till det aktuella försörjningsläget, iakttager

återhållsamhet vid medgivande av dylik import. Dock torde man, så

länge balanserade foderstater ej kunna uppställas medelst inhemska fodermedel,

böra tillåta import av kraftfodermedel i den utsträckning, som erfordras

för detta ändamål.

Med det nu sagda har jag även angivit min inställning till frågan om det

förhållande, som tills vidare bör råda mellan smör och margarin på den

inhemska marknaden. Det innebär nämligen, att jordbruket tills vidare i

första hand bör åtnjuta avsättningsskydd för en smörproduktion, motsvarande

vad som kan frambringas medelst inhemska fodermedel och sådana

importerade fodermedel, som erfordras för att uppnå balans i foderstaterna.

Återstoden av det inhemska avsättningsutrymmet för matfett bör i första

hand utfyllas medelst margarin (häri inbegripet även vegetabiliska oljor och

fetter samt andra ersättningsmedel för smör och margarin), och endast i den

mån det ej är möjligt att anskaffa råvaror för en margarinproduktion av

denna storleksordning eller efterfrågan på smör skulle överstiga de smörkvantiteter,

för vilka avsättningsutrymme beräknats i första hand, bör man

möjliggöra en ökning av den för inhemsk konsumtion avsedda smörproduktionen

genom att medgiva import av fodermedel.

Det är icke möjligt att exakt angiva, vad denna linje kommer att innebära

i fråga om storleken av de margarinkvantiteter, för vilka avsättningsutrymme

under de närmaste åren kommer att finnas här i landet. Med hänsyn

särskilt till den ökning i matfettskonsumtionen, som kan väntas vid ett slopande

av det nuvarande ransoneringssystemet, synes det dock sannolikt att,

även om export av smör ej förekommer, utrymme kommer att finnas för en

margarinkonsumtion, som är större än den i jordbrukskommitténs förslag

angivna minimikvantiteten. Skulle export av smör kunna ske till med det inhemska

marknadsläget konkurrerande priser, kan denna margarinkonsumtion,

om efterfrågan finnes, ökas ytterligare.

I fråga om sockerbetsodlingen anser jag, att statsmakterna i första hand

böra inrikta sig på att söka uppehålla en sockerbetsproduktion av ungefärligen

den storlek, som kommittén förordat. I vad mån en större produktion

bör anses önskvärd torde böra avgöras från år till år med beaktande av det

försörjningspolitiska läget och de kostnader uppehållandet av en större produktion

skulle draga.

Vad till sist angår oljeväxtodlingen hyser jag den uppfattningen, att en

oljeväxtodling av ej alltför ringa omfattning bör ingå i den jordbruksproduktion

som, bland annat av beredskapsskäl, på lång sikt bör uppehållas här i

landet. Jag finner det dock i nuvarande läge ej möjligt att göra något uttalande

rörande storleken av den oljeväxtodling, som sålunda hör finnas på

lång sikt. Avgörandet härvidlag torde bland annat böra bliva beroende av

mjölkproduktionens utveckling ävensom av de erfarenheter, som i fortsättningen

kunna vinnas rörande betingelserna för ifrågavarande odling. Emellertid

anser jag, att statsmakterna tills vidare böra stödja en dylik odling,

motsvarande upp till 10 000 ton margarin. Härvid har jag då ej tagit hänsyn

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

till möjligheten av alt det av aktuella försörjningspolitiska skäl kan befinnas

önskvärt med en större oljeväxtodling. Denna fråga torde böra prövas för

varje särskilt produktionsår i samband med fastställandet av storleken av

stödet åt oljeväxtodlingen.»

Motioner.

I motionerna I: 251 och II: 379 har hemställts, att riksdagen måtte uttala,

att målsättningen för jordbrukspolitiken bör vara dels att i hela landets intresse

en jordbruksproduktion skall upprätthållas av sådan storleksordning,

att livsmedelsförsörjningen kan tryggas genom landets egna resurser

och hållas på en sådan nivå, att en god näringsstandard kan upprätthållas,

dels att den jordbruksbefolkning, som behövs för att frambringa denna produktion,

skall under de produktionsförutsättningar, som förefinnas vid skilda

tidpunkter, uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med andra befolkningsgruppers.

Samtidigt har understrukits att denna målsättning bör förverkligas

snarast möjligt.

Med utgångspunkt från den sålunda förordade målsättningen har beträffande

storleken av den jordbruksproduktion, som bör stödjas av det allmänna,

anförts, att det svenska jordbruket borde ha företrädesrätt att avsätta

sina produkter på den inhemska marknaden och att produktionsvolymen

således borde ansluta sig till konsumtionsbehovet. Bestämda riktlinjer

för produktionsvolymens storlek enligt denna målsättning borde redan nu

fastställas. För att den avsedda prisnivån skulle kunna upprätthållas borde

dock en viss marginal finnas mellan produktionsvolym och konsumtionsbehov.

Denna marginal borde emellertid vara mindre än den av jordbrukskommittén

förordade. Fn produktion upp till genomsnittligt 96 procent av

konsumtionsbehovet i kalorier räknat borde tillåtas och skyddas.

Vad härefter angår omfattningen av stödet åt olika produktionsgrenar har

uttalats, att den syn på förhållandet mellan smör och margarin, som departementschefen

utvecklat, icke kunde accepteras utan att importen av margarin

borde kunna avsevärt minskas till förmån för en ökad konsumtion av

smör. I den mån så visade sig erforderligt borde man därför söka begränsa

margarinkonsumtionen även då en mera konstant ökning av smörproduktionen

påkallade ett vidgat avsättningsbehov. Vidare har beträffande stödet

åt sockerbetsodlingen uttalats, att statsmakterna borde tillåta och stödja en

successivt ökad odling, i den mån en sådan bleve möjlig utan att arbetskraftsbehovet

för odlingen nämnvärt ökades.

I motionerna I: 257 och II: 389 har uttalats, att det av jordbrukskommittén

angivna medelalternativet syntes representera en lämplig avvägning beträffande

storleken av den jordbruksproduktion, som borde stödjas genom

ett gränsskydd. Vad speciellt angår stödet åt smörproduktionen har anförts,

att med hänsyn till den avgörande betydelse, som mjölkproduktionen har

för jordbrukets ekonomi, icke minst i de mindre gynnsamt lottade bygderna,

särskild uppmärksamhet borde ägnas åt avsättningen av mjölkproduktio
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

11

nens produkter, ävensom betonats nödvändigheten att bereda prioritet för

smörets avsättning. Beträffande storleken av den inhemska oljeväxtodling,

som borde stödjas av det allmänna, har yrkats, att det förslag om utvidgning

av denna odling till att avse leverans av råvaror för produktion av

20 000 ton margarin, vilket enhälligt framlagts av representanter för växtförädlingen,

margarinindustrien och jordbruket, måtte godtagas som ett

lämpligt minimum och att sålunda frågan om oljeväxtodlingens lämpliga

omfattning icke skulle ställas på framtiden.

I motionen II: 380 har — samtidigt som motionärerna förklarat sig kunna

ansluta sig till den i propositionen förordade målsättningen — beträffande

de synpunkter, som borde ligga till grund för målsättningen, bland annat

anmärkts, att intet talade för att det svenska jordbruket på längre sikt behövde

vara tekniskt-ekonomiskt underlägset utlandets, med reservation för

eventuell framtida utländsk dumpingpolitik. Vidare har som en brist i de

föreliggande förslagen betecknats, att förslag saknades i fråga om åtgärder

till åstadkommande av en planmässig jordbruksproduktion, varjämte föreslagits

att det blivande centrala regleringsorganet jämsides med den prisreglerande

verksamheten skulle få till uppgift att i samverkan med jordbrukets

ekonomiska organisationer verka för en planmässig utveckling av jordbruksproduktionen

dels i regional skala och dels i riksmåttstock samt att dessutom

planlägga produktionens utvidgning till nya områden.

Utskottet.

Jordbruket hgr under senare tid undergått en imponerande utveckling. Det

oaktat har jordbruket att kämpa med betydande svårigheter. För stora delar

av jordbruksbefolkningen ligger inkomstnivån ännu ej oväsentligt under inkomstnivån

för jämförliga yrkesgrupper. Den avgång av arbetskraft från

jordbruket, som ägt rum bland annat till följd av nyssnämnda förhållande

och alltjämt fortgår med oförminskad styrka, har medfört att det, trots en

omfattande mekanisering av driften, erbjuder betydande svårigheter för jordbruket

att täcka sitt behov av arbetskraft. Speciell uppmärksamhet tilldraga

sig slutligen förhållandena å de många mindre brukningsdelar, där brukarna

på grund av att deras arbetskraft ej kan effektivt utnyttjas få nöja sig med

en inkomst, som ofta ligger avsevärt under vad som kan anses genomsnittligt

för jordbruket i dess helhet.

Att jordbrukets problem upptagits till en allsidig och ingående prövning

måste under sådana förhållanden hälsas med tillfredsställelse. Utskottet finner

även de i propositionen framlagda förslagen vara i stort sett väl avvägda

och ett genomförande av desamma ägnat att verksamt förbättra ställningen

för jordbruksnäringen och dess utövare och därigenom även att bliva avstort

värde för hela det ekonomiska och sociala framåtskridandet i landet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att man vid uppdragandet

av riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken icke bör utgå från ett

antagande om att det svenska jordbruket som helhet betraktat skall under

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

normala förhållanden bliva i stånd att i fri konkurrens med världsmarknaden

bereda den i jordbruket sysselsatta arbetskraften en inkomst, som är likvärdig

med vad andra befolkningsgrupper erhålla. Med anledning av vad i

motionen 11:380 anförts rörande ifrågavarande spörsmål må framhållas, att

denna ståndpunkt ingalunda innebär, att jordbrukets möjligheter att genom

fortsatta rationaliseringsåtgärder av olika slag höja näringsgrenens effektivitet

i och för sig bedömas pessimistiskt, eller att man bör utesluta möjligheten

av att jordbruket i framtiden, mera permanent eller under kortare perioder,

kommer att kunna förverkliga sagda önskemål utan något särskilt statligt

stöd. Mot bakgrunden av de förhållanden som hittills rått och av det handikap

i form av relativt ogynnsamma topografiska och klimatiska förutsättningar,

som jordbruket i stora delar av landet har att kämpa mot, förefaller

emellertid en sådan utveckling ej så sannolik, att det kan anses befogat

att under nuvarande förhållanden bygga jordbrukspolitiken på ett antagande

om att det svenska jordbruket mera permanent skall bliva fullt konkurrenskraftigt

på världsmarknaden. Hela det nu berörda spörsmålet synes

för övrigt ej äga någon större omedelbar praktisk betydelse, då det å ena

sidan ej från något håll ifrågasättes, att man bör eftersträva en jordbruksproduktion,

som är så stor att den ej blott förslår till att täcka det inhemska

konsumtionsbehovet utan även till en del är avsedd för export, och det å

andra sidan ej heller från något håll torde ifrågasättas att man i vart fall

såvitt angår den närmaste tiden bör inrikta jordbrukspolitiken på att åstadkomma

någon egentlig begränsning av produktionens storlek.

Tydligt är emellertid att det, särskilt om man hyser den av utskottet uttalade

uppfattningen angående sannolikheten av att ett visst statligt stöd åt

jordbruket kommer att behövas på längre sikt för att näringen skall kunna

uppehållas och dess utövare beredas skäliga arbetsvillkor, ur flera synpunkter

skulle vara av värde, därest man nu kunde uppdraga en preciserad riktlinje

beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som bör eftersträvas på

lång sikt. Bland annat skulle därigenom erhållas ett fastare underlag för arbetet

med den yttre rationaliseringen, vilket framför allt skulle vara av betydelse,

därest någon mera genomgripande förändring beträffande jordbrukets

struktur eller beträffande jordbruksproduktionens omfattning ansåges

önskvärd. Enighet torde råda om att fastställandet av en dylik riktlinje bör

ske efter en avvägning mellan olika synpunkter, därvid i främsta rummet

böra mot varandra vägas å ena sidan de rent ekonomiska synpunkterna samt

å andra sidan beredskapssynpunkten ävensom befolkningspolitiska, kommunalekonomiska

och sociala synpunkter. Delade meningar kunna däremot

helt naturligt råda rörande den vikt, som vid avvägningen bör tillmätas den

ena eller den andra av dessa synpunkter, och olika uppfattningar härvidlag

ha även kommit till uttryck såväl i jordbrukskommitténs betänkande som i

de över detsamma avgivna yttrandena.

Emellertid saknas för närvarande sådana utgångspunkter, som erfordras

för att man skall kunna företaga en dylik avvägning och precisering av stor
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

13

leken av den jordbruksproduktion, som på lång sikt kan vara önskvärd ur

det allmännas synpunkt. För den tid, som nu kan överblickas, synes det

dock med hänsyn till de internationella förhållanden, som nu råda, uteslutet

att föra en politik, som äventyrar vår förmåga till självförsörjning.

Utskottet finner det under sådana förhållanden ej påkallat att ingå i någon

närmare prövning av den vikt, som bör tillmätas en var av de nyss berörda

synpunkterna, utan vill inskränka sig till att i största korthet beröra

ett par av dessa. Vad beredskapssynpunkten angår torde ett understrykande

av densamma vara överflödigt. Med hänsyn till den betydelse, som jordbruket

har för näringslivet i dess helhet å landsbygden, såväl på grund av

den roll jordbruksbefolkningen ur arbetskraftssynpunkt spelar för andra näringsgrenar

som på grund av att jordbruket utgör ett väsentligt och mångenstädes

dominerande underlag för hela landsbygdens ekonomiska liv, måste

bevarandet av ett betydande jordbruk i landets olika delar enligt utskottets

uppfattning under alla förhållanden framstå som en av grundpelarna för

jordbrukspolitiken. Att slutligen de samhällsekonomiska synpunkterna måste

tillmätas den största vikt, är självklart, då detta ju i betraktande av jordbrukets

betydelse för landets näringsliv — både med hänsyn till produktionens

värde och till storleken av den i jordbruket sysselsatta befolkningen

— måste vara en förutsättning för att önskemålet om ett snabbt ekonomiskt

framåtskridande för befolkningen i dess helhet skall kunna förverkligas.

Mycket betydelsefulla arbetsuppgifter på jordbrukets område föreligga

för närvarande för det allmänna. Den mest trängande av dessa är enligt utskottets

uppfattning, i överensstämmelse med vad som uttalats i propositionen,

att snarast möjligt söka åstadkomma den likställdhet i inkomsthänseende

mellan jordbruksbefolkningen och jämförliga befolkningsgrupper,

som vid upprepade tillfällen under krigsåren angivits såsom ett av målen

för jordbrukspolitiken.

Frågan om en förbättring av jordbruksbefolkningens inkomstförhållanden

kan självfallet icke ses isolerad utan står i mycket nära samband med

spörsmålet om jordbrukets fortsatta rationalisering. En förutsättning för förverkligandet

av nyssnämnda önskemål om likställighet mellan jordbruksbefolkningen

och andra befolkningsgrupper måste vara, att befintliga möjligheter

till fortsatt rationalisering tillvaratagas i skälig omfattning. Härtill bör

det allmänna medverka i väsentligt större utsträckning än hittills.

Därest man i likhet med utskottet utgår från att ett mer eller mindre omfattande

statligt stöd åt jordbruksnäringen kommer att erfordras på lång

sikt och att förutsättningar i allmänhet ej komma att föreligga för en på

export inriktad produktion, är det tydligen angeläget, att produktionen ej

skall vara större än att den väl kan få plats inom ramen för det inhemska

avsättningsutrymmet. Hänsyn måste vidare tagas till konsumenternas intresse

av att åtminstone i viss utsträckning ha tillgång till billigare matfett

än smör. Departementschefen har uttalat, att en marginal, som skulle tillgodose

nu nämnda önskemål, syntes böra ha åtminstone den storlek, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

representerades av skillnaden mellan det av kommittén förordade medelalternativet

och den normala konsumtionen, ävensom att vid arbetet med jordbrukets

rationalisering en produktion av medelalternativets storlek följaktligen

borde anses representera den övre gräns, över vilken produktionen ej

borde stiga, och rationaliseringsåtgärderna, i den mån så vore erforderligt,

uttormas på sådant sätt, att man skulle kunna förhindra, att produktionen

stege över sagda gräns.

Vad angår innebörden av det av kommittén förordade medelalternativet

må här erinras om att enligt detta alternativ prisstöd borde utgå till en

jordbruksproduktion, som beträffande andra produkter än matfett och socker

motsvarade hela det inhemska avsättningsutrymmet. I fråga om matfett

borde statsmakterna stödja en produktion av smör, motsvarande hela

den normala inhemska matfettskonsumtionen minskad med omkring 40 000

ton. Av sistnämnda kvantitet förutsattes upp till 10 000 ton skola täckas med

margarin, framställt av råvaror som framvunnits genom en med statligt stöd

uppehållen inhemsk oljeväxtodling, och återstoden genom importerade fettvaror.

Beträffande socker borde statsmakterna i första hand stödja en produktion,

motsvarande den genomsnittliga odlingen under åren närmast före

krigsutbrottet. Slutligen borde utrymme normalt lämnas för en mindre import

av fodermedel, exempelvis omkring 75 000 ton, vilken import emellertid

borde begränsas eller helt slopas, därest den inhemska fodersädsskörden

något år bleve större än normalt. I övrigt förutsattes fodermedelsimporten

skola bortfalla successivt, om och i den mån den inhemska produktionen

närmade sig den bestämda marginalen, varvid kommittén emellertid

uttalat att man, sa länge balanserade foderstater ej kunde uppställas

medelst inhemska fodermedel, borde tillåta import av kraftfodermedel i den

utsträckning, som erfordrades för detta ändamål. Enligt vad kommittén angivit

skulle en produktion av nu angivna storlek i kalorier räknat motsvara

ungefär 92 procent av den konsumtion, som under vissa förutsättningar kunde

antagas föreligga på 1960-talet.

I motionerna 1:251 och 11:379 har förordats, att marginalen mellan produktionsvolym

och konsumtionsbehov skulle hållas något lägre än vad i propositionen

angivits, och att en produktion upp till genomsnittligt 96 procent

av konsumtionsbehovet, i kalorier räknat, borde tillåtas och skyddas. Beträffande

de viktigaste av de produktionsgrenar, där enligt medelalternativet

en marginal normalt skulle föreligga mellan produktion och konsumtion,

nämligen matfett och socker, har vidare i sagda motioner anförts, i fråga

om matfettet att den av kommittén föreslagna importen av margarin borde

kunna avsevärt minskas till förmån för smör, och beträffande sockret att

statsmakterna borde tillåta och stödja en successivt ökande odling i den mån

eu sådan bleve möjlig utan att arbetskraftsbehovet för odlingen nämnvärt

ökades. I detta sammanhang kan även erinras om vad i motionerna 1: 257

och 11:389 anförts rörande avsättningen av mjölkproduktionens produkter

samt om nödvändigheten att bereda prioritet för smörets avsättning.

Nyss återgivna uttalanden i propositionen gälla närmast frågan om stor
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

15

leken av den marginal mellan produktion och konsumtion, som i och för

sig bör anses önskvärd bland annat för att förebygga avsättningssvårigheter

på den inhemska marknaden. I sak synes det på ifrågavarande punkt ej

föreligga någon nämnvärd skiljaktighet mellan propositionen och motionerna.

De kvantiteter av omkring 30 000 ton matfett och 75 000 ton fodermedel,

som förutsatts normalt skola täckas med import och vilka tydligen i detta sammanhang

ha den största betydelsen för jordbruket i dess helhet, motsvara

ej mer än knappa 4 procent av den beräknade framtida kaloriförbrukningen.

Redan med hänsyn till risken för avsättningssvårigheter vid tillfälliga

skördevariationer bör enligt utskottets uppfattning någon minskning av

den marginal, vilken i propositionen angivits som behövlig inom dessa produktionsgrenar

vid en skörd av genomsnittlig storlek, ej ifrågasättas. Vad

sockerbetsodlingen angår blir den blivande konsumtionsutveckligen avgörande

för i vad mån det vid en produktion av samma storleksordning som under

åren närmast före kriget kommer att uppstå en marginal mellan produktionen

och den totala konsumtionen. Med hänsyn särskilt till arbetskraftsförhållandena

förefaller det synnerligen ovisst om det, därest konsumtionen

skulle stiga mera avsevärt, överhuvud är möjligt att utvidga den inhemska

odlingen så att man därigenom kan täcka någon större del av en dylik konsumtionsökning.

Härvidlag blir det av stor betydelse, om de försök att nedbringa

arbetskraftsförbrukningen vid sockerbetsodlingen, som nu pågå, krönas

med framgång. I det läge som nu föreligger finner utskottet emellertid i

likhet med departementschefen det lämpligt, att statsmakterna i första hand

skola inrikta sig på att söka uppehålla en odling av ungefärligen den storleksordning,

som kommittén angivit, och att frågan, i vad mån en större

odling bör anses önskvärd, avgöres från år till år med beaktande av det

försörjningspolitiska läget och de kostnader uppehållandet av en större produktion

skulle draga.

Beträffande den inhemska oljeväxtodlingen har i motionerna 1: 257 och

11:389 — bland annat med hänsyn till önskemålet att minska spänningen

mellan de kvantiteter smör respektive margarin, som skola avsättas på den

inhemska marknaden — förordats, att den inhemska odlingen av oljeväxter

skulle ökas på foderodlingens bekostnad och att därför det statliga stödet

åt oljeväxtodlingen borde utvidgas till att avse en odling motsvarande

lägst 20 000 ton margarin. Utskottet finner det väl ingalunda uteslutet, att

under vissa omständigheter en odling av oljeväxter utöver den i propositionen

angivna ramen —- motsvarande omkring 10 000 ton margarin -—- även

under normala förhållanden kan anses önskvärd ur det allmännas synpunkt.

Särskilt kan detta tänkas bliva fallet, därest mjölkproduktionen, exempelvis

på grund av svårigheter att anskaffa erforderlig arbetskraft, skulle komma

att ligga mera avsevärt under den nivå, upp till vilken densamma enligt den

av departementschefen angivna målsättningen bör kunna erhålla stöd av det

allmänna. Med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som ännu föreligga rörande

såväl de odlingstekniska som de ekonomiska betingelserna för oljeväxtodlingen,

särskilt om denna skulle bedrivas i väsentligt större skala än

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

hittills, finner utskottet det emellertid icke lämpligt att, på sätt i motionerna

förordats, som miniminivå beträffande den önskvärda omfattningen av ifrågavarande

odling uppställes en odling, vilken skulle vara ej oväsentligt högre

än den högsta under det senaste kriget'' uppnådda odlingen. Utskottet ansluter

sig på denna punkt till vad departementschefen uttalat.

Mot vad i propositionen anförts rörande de synpunkter, som böra anläggas

på import av fodermedel, har utskottet ej funnit anledning till erinran. Utskottet

vill i detta sammanhang framhålla att det, därest produktionen skulle

stiga i sådan utsträckning, att densamma tenderar att gå in på den önskade

marginalen, är angeläget, att strävandena att här i landet få fram tillräckliga

kvantiteter äggviterika fodermedel intensifieras och importen av dylika

fodermedel minskas i motsvarande mån. Med hänsyn till att de större jordbruken

ha de bästa möjligheterna att genom egen produktion täcka sitt behov

av dylika fodermedel är det givetvis önskvärt att dessa jordbruk i första

hand skola söka göra sig oberoende av importerade fodermedel av ifrågavarande

slag.

De uttalanden i propositionen rörande storleken av den erforderliga marginalen

mellan normal produktion och normal konsumtion, vid vilka utskottet

uppehållit sig, äro, såsom där framhållits, närmast avsedda att utgöra

en riktpunkt för arbetet med jordbrukets rationalisering på så sätt, att

man i rationaliseringsarbetet bör söka förebygga, att produktionen skall gå

in på sagda marginal. En annan fråga är vilken betydelse denna marginal

bör tillmätas i den prisstödjande verksamheten eller, med andra ord, om och

i vad mån stöd bör kunna utgå även för den del av produktionen, som eventuellt

kan komma att överstiga den angivna gränsen. I likhet med departementschefen

anser utskottet sannolikheten tala för att ett dylikt problem ej

kommer att bliva aktuellt under den tid, som nu närmast kan överblickas.

Givetvis kan man emellertid ej helt utesluta möjligheten av att konsumtionsökningen

blir svagare eller produktionsökningen starkare än härvid antagits,

och att produktionen därigenom kommer att överstiga sagda gräns. Därest

ett sådant läge skulle uppstå, bör enligt utskottets uppfattning den vägledande

principen i fråga om utformningen av de prisstödjande åtgärderna från

statsmakternas sida vara, att man framför allt bör söka att uppnå respektive

bevara likställigheten i inkomsthänseende mellan jordbruksbefolkningen och

jämförliga befolkningsgrupper. Utskottet vill i detta sammanhang understryka

vad departementschefen anfört därom att det synes uteslutet att omfattningen

av den jordbruksproduktion, som skall åtnjuta statligt stöd, på

kortare sikt skulle bestämmas så, att densamma skulle understiga vad som

faktiskt normalt kan beräknas bliva producerat, bland annat därför att en

dylik ståndpunkt — på grund av de svårigheter det erbjuder för jordbruket

att snabbt vidtaga någon mera omfattande produktionsbegränsning -— skulle

innebära att det förhållandet att produktionen genom jordbrukarnas ansträngningar

under kriget kunnat hållas på en relativt hög nivå, i fortsättningen

skulle medföra en försämring av dessas ställning, eftersom dessa då

skulle bli utan stöd för en del av sin produktion. Stöd bör därför i en sådan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

IT

situation som nyss berörts kunna utgå för hela den faktiska produktionen,

även om man härvid skulle behöva gå in på den marginal, vilken i och för

sig angivits som önskvärd. Sålunda bör exempelvis i en dyiik situation, om

så skulle vara behövligt för att uppehålla den avsedda lönsamheten för jordbruket

och därmed också den avsedda likställigheten i inkomsthänseende,

stöd temporärt kunna utgå för en större smörproduktion än som förutsatts

i det av kommittén angivna medelalternativet. Härvid vill utskottet dock

framhålla, att det ej bör ifrågasättas, att stöd skulle utgå för en produktion,

överstigande det totala inhemska konsumtionsutrymmet. Därest den faktiska

marginalen mellan produktion och konsumtion i ett dylikt läge måste minskas,

bör emellertid rationaliseringsarbetet bland annat inriktas på att få till

stånd en sådan begränsning av produktionen, att denna åter kommer att

ligga under sagda gräns.

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.

J or dbr ukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen

s. 26-—29.

Departementschefen.

»Att avväga det allmänna prisstödet åt jordbruket så att samtliga jordbruk

i en viss storleksgrupp eller i en viss del av landet skola få full lönsamhet

är uppenbarligen icke möjligt. En dylik ståndpunkt skulle ju innebära, att

stödets storlek skulle bestämmas med hänsyn till behovet vid de jordbruk,

som utvisa de sämsta driftsresultaten, och sålunda leda till att de övriga

jordbruken skulle få ett stöd som ofta högst avsevärt skulle överstiga vad

som erfordrades för att bereda dem den avsedda lönsamheten. Den enda

framkomliga vägen är i stället att utgå från en viss genomsnittlig rationaliseringsgrad

och sedan avväga stödet så att det för jordbruk av ungefärligen

den åsyftade rationaliseringsgraden skall giva full lönsamhet. Med uttrycket

full lönsamhet avser jag då, att avkastningen av jorbruket skall förslå till

att dels täcka samtliga kostnader för jordbruksdriften, däri inräknat ränta

å investerat kapital och erforderliga avskrivningar, dels giva den i jordbruket

sysselsatta arbetskraften en ersättning för dess arbete, som i princip skall

motsvara arbetsersättningen till jämförliga arbetargrupper.

Som ett skäligt hänsynstagande till de olika intressen, vilka böra beaktas i

detta sammanhang, kan det enligt min mening anses, om prisstödet avväges

med beaktande av det genomsnittliga behovet vid jordbruk av den typ,

som representerar och även i fortsättningen måste väntas komma att representera

huvuddelen av de egentliga bondejordbruken, d. v. s. jordbruk av

ungefärligen den typ, som för närvarande är uppställd som mål i den statliga

egnahemsverksamheten.

Bihan;/ till riksdagens protokoll 19V7. 11 samt. Nr 2. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Från dessa utgångspunkter kan jag lör min del acceptera kommitténs förslag,

att avvägningen av det allmänna prisstödet skall ske med hänsyn till

behovet vid jordbruk, vilka till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen

10—20 hektar och vilka fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingen

och de fasta anläggningarnas beskaffenhet.

Det bör understrykas, att det här endast är fråga om sättet för beräknande

av de priser å jordbrukets produkter, som det allmänna bör stödja. Förslaget

innebär, att man i detta hänseende bör utgå från de faktiska driftsresultat,

som genomsnittligt föreligga vid jordbruk av nyssnämnda storlek och beskaffenhet.

En dylik ståndpunkt innefattar givetvis ingalunda, att endast

jordbruk av sagda storleksordning skulle kunna påräkna att uppnå full lönsamhet.

För den enskilda brukningsdelen är det ju, såsom nyss framhållits,

ej endast brukningsdelens storlek utan även en hel rad av andra omständigheter,

som påverka driftsresultatet. Ej heller böra de nu angivna arealsiffrorna

anses utslagsgivande för de olika brukningsdelarnas möjligheter att

bestå på lång sikt, utan det avgörande bör då vara, huruvida avkastningen

av brukningsdelen jämte de övriga inkomster, som kunna beräknas stå en

genomsnittlig innehavare av brukningsdelen till buds, kunna väntas bliva tillräckliga

för att brukaren skall kunna uppnå en skälig inkomstnivå. Fastighetens

storlek blir sålunda endast en av de faktorer, som komma att inverka

på en dylik prövning av brukningsdelens möjligheter att bestå på lång

sikt.

I fråga om den rationaliseringsgrad, som bör läggas till grund för avvägningen

av prisstödet, har kommittén vidare uttalat, att man i princip för

södra och mellersta Sveriges slättbygder bör eftersträva en höjning av anspråken

på jordbrukets yttre rationalisering därhän, att man på lång sikt

vid prisavvägningen skall utgå från lönsamhetsgraden vid jordbruk i storleksgruppen

20—30 hektar, men att man i övriga delar av landet även på

lång sikt bör tänka sig att avväga jordbruksstödets storlek efter behovet för

något mindre brukningsdelar. Denna kommitténs uppfattning om den utveckling,

som bör eftersträvas i slättbygderna, står i samband med kommitténs

uppfattning om önskvärdheten av att de egentliga bondejordhruken,

där förutsättningarna därför finnas, mera allmänt skola bliva av sådan storlek,

att de kunna utgöra s. k. tvåfamiljsjordbruk.

I viss mån delar jag kommitténs uppfattning om fördelarna med tvåfamiljsjordbruken.

Särskilt synes det uppenbart, att möjligheterna att bereda arbetskraften

ordnad ledighet och semester äro väsentligt större å dessa brukningsdelar

än å de mindre jordbruken. Detta gäller dock endast under förutsättning

att den för skötseln av dessa beräknade arbetskraften verkligen finns

tillgänglig. Man får emellertid ej bortse från att det här föreligger ett betydande

osäkerhetsmoment och att brukarna med hänsyn till svårigheterna

att lösa arbetskraftsfrågan kunna komma att draga sig för en utvidgning

av brukningsdelarna, som skulle medföra att de i en helt amian grad än

tidigare bleve beroende av lejd arbetskraft. Även om jag anser det önskvärt,

att utvecklingen i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning skall gå

s. 19 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

19

i den av kommittén angivna riktningen, kan man därför enligt min uppfattning

knappast räkna med att detta skall ske i sådan omfattning eller så

snabbt, att man nu kan förutsäga, om eller när en höjning av den storleksgrupp,

som skall ligga till grund för avvägningen av det allmänna prisstödet,

skall kunna ske i slättbygderna.

Mot den av mig nu förordade principen för avvägningen av det allmänna

prisstödet har invänts att man för skogsbygdernas och särskilt då för Norrlands

del borde utgå från en lägre storleksgrupp än den nu angivna, eftersom

jordbruket där till övervägande del består av mindre brukningsdelar.

Med anledning härav vill jag erinra om att, enligt vad som framgår av

kommitténs utredningar, inkomstläget för jordbrukarna i Norrland under senare

år faktiskt varit bättre än för jordbrukarna i övriga delar av landet.

Detta förhållande torde visserligen delvis få tillskrivas de goda konjunkturer,

som rått inom skogsbruket under ifrågavarande år. Även om hänsyn tages

till att en försämring av inkomstläget givetvis kan inträffa under en period

med vikande konjunkturer synes det, såvitt kan bedömas på grundval

av föreliggande material, sannolikt att för de norrländska jordbrukarna i

fortsättningen de inkomstmöjligheter, som skogsbruket erbjuder, genomsnittligt

komma att åtminstone i huvudsak utgöra en motvikt mot den delvis av

de topografiska förhållandena därstädes föranledda stora splittringen av inägojorden.

Någon anledning att för Norrlands vidkommande tillämpa en annan

grund för avvägningen av det allmänna prisstödet än för landet i övrigt

synes därför icke föreligga. Jag vill vidare i detta sammanhang nämna, att

man enligt min uppfattning i regel icke kan räkna med att i de skogrikare

delarna av landet enbart själva jordbruket skall bliva fullt bärkraftigt, utan

att bärkraften där i stället normalt skall ernås genom en kombination av

jordbruk och skogsbruk. Vid avvägningen av prisstödet bör man då givetvis,

såsom kommittén framhållit, beakta även de inkomstkällor, som avkastningen

av egen skog och skogskörslor genomsnittligt utgöra.

I vissa yttranden ha uttalats farhågor för att en avvägning av prisstödet

i anslutning till den nu angivna riktlinjen skulle leda till att jordbruken i de

högre storleksgruppema genomsnittligt skulle få en betydligt högre lönsamhetsgrad

än som vore avsikten med det statliga stödet och följaktligen till

alt kostnaderna för jordbruksstödet eller med andra ord belastningen för

konsumenterna skulle bliva större än nödvändigt. Det har även ifrågasatts,

huruvida man ej för alt förebygga ett dylikt förhållande borde avväga det allmänna

prisstödet åt jordbruksproduktionen efter behovet vid jordbruk av

större typ än den av kommittén föreslagna men samtidigt lämna särskilda

arealbidrag till alla jordbruk, som vore mindre än den sålunda valda typen.

Jag vill med anledning härav framhålla, att det i och för sig ej behöver ingiva

några betänkligheter, om de mest rationella jordbruken kunna uppnå en

lönsamhetsgrad, som något överstiger det genomsnittliga. Tvärtom bör möjligheten

till en viss merinkomst utgöra en värdefull stimulans till fortsatt

rationalisering. Däremot kan jag såtillvida instämma i den uppfattning, som

kommit till uttryck i nyssnämnda yttranden, att jag självfallet finner det

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

angeläget, att det allmänna jordbruksstödet ej avväges på ett sådant sätt,

att betydande delar av det svenska jordbruket genomsnittligt erhålla ett stöd.

som mera avsevärt överstiger det för dem erforderliga gränsskyddet. Risken

för att så skall bliva fallet vid en tillämpning av kommitténs förslag synes

mig dock ganska ringa. I första hand synes man böra söka förhindra en dylik

utveckling genom det sätt, på vilket man avväger prisstödet åt olika

grenar av jordbruksproduktionen. Då animalieproduktionen spelar den

största rollen för de mindre jordbruken och vegetabilieproduktionen den

största rollen för de större jordbruken, bör man redan genom avvägningen

av stödet mellan dessa båda produktionsgrenar kunna eliminera i vart fall

en betydande del av de differenser i fråga om lönsamheten, som eljest skulle

kunna uppstå mellan basjordbruken och jordbruken i därovanför liggande

storleksgrupper. För att ej en för animalieproduktion förmånlig prisavvägning

skall motverka sitt syfte, kan det vidare befinnas nödvändigt att uttaga

en särskild mjölkavgift å mjölkproduktionen från de större jordbruken.

Nu angivna medel kunna antagas bliva tillräckliga för att förhindra, att

de större jordbruken till följd av den av mig förordade avvägningen av prisstödet

skola erhålla företagarvinster av sådan storleksordning, att de i någon

mera märkbar grad komma att påverka de totala kostnaderna för jordbruksstödet.

Någon anledning att vid sidan av det allmänna prisstödet såsom ett permanent

led i regleringssystemet lämna ett särskilt stöd åt de jordbruk, vilkas

lönsamhet är lägre än basjordbrukets, föreligger enligt min mening icke.

Dessa jordbruks värde bör framträda just däri att kombinationen mellan

jordbruket och övriga förvärvskällor trots jordbrukets relativt låga lönsamhetsgrad

sammanlagt giver brukaren en skälig inkomst. Dock torde man vid

sidan av det allmänna prisstödet av sociala skäl böra lämna ett särskilt stöd

till de nuvarande innehavarna av dylika brukningsdelar. Detta stöd bör

emellertid endast ha till syfte att lindra de svårigheter, som eljest skulle

uppstå för innehavarna av dylika jordbruk under den övergångstid, som

kan åtgå innan en rationalisering av brukningsdelarna hunnit genomföras.»

Motioner.

I motionerna 1:251 och 1:379 har hemställts, att basjordbruket måtte

fastställas att omfatta jordbruken i storleksgruppen 10—15 hektar åker

samt att i överensstämmelse härmed typjordbrukskalkyler måtte upprättas

för jordbruk av denna storleksordning, varvid borde tillses, att de jordbruk,

som utvaldes för räkenskapskontroll, komme att på ett riktigt sätt representera

den genomsnittliga rationaliserings- och lönsamhetsgraden inom denna

grupp.

I motionerna 1:257 och 11:389 har uttalats att det av tillgängliga räkenskapsresultat

syntes framgå, att prissättningen ur jordbrukets synpunkt bleve

minst lika tillfredsställande, om typjordbruken utvaldes inom hela storleksgruppen

10—20 hektar som om de toges inom en mindre sektion av denna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

21

grupp. Samtidigt har emellertid anförts, att oklarhet om detta förhållande

dock förelåge och att det kanske kunde med visst fog sägas, att det föreliggande

siffermaterialet icke vore tillräckligt representativt. Under åberopande

av att det skulle vara olyckligt, om en betydande del småbrukare, däribland

majoriteten av Norrlands jordbrukare, skulle komma att betrakta sig som

missgynnade genom valet av typjordbruk, har i motionerna uttalats, att det

kunde vara klokast att ej nu binda statsmakterna i denna fråga utan låta

den stå öppen för förhandlingar mellan vederbörande centrala regleringsorgan

och jordbrukarnas organisationer, sedan noggrannare utredningar

gjorts rörande det verkliga läget. I motionerna bär vidare anförts att, därest

en mjölkavgift ansåges böra upptagas, detta borde ske i form av en allmän

mjölkavgift, vilken ej vore differentierad mellan jordbruk av olika storlek,

samt att de inflytande medlen borde användas för att stödja mjölkpriset i de

områden — framför allt Norrland — där detta kunde anses befogat.

I motionen 11:380 har uttalats anslutning till vad i propositionen föreslagits

om avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen, detta

likväl under förutsättning att lantarbetarkåren med hänsyn till de gynnsamma

förhållanden, som en dylik prisavvägning skulle medföra för de större

och rationellare brukningsdelarnas vidkommande, gåves fria händer att med

stöd av sin fackliga organisation tillkämpa sig de löner och arbetsbetingelser

i övrigt, som vore möjliga att ernå utan sammankoppling med en viss

prisnivå å jordbruksprodukter och utöver en schematisk likställighet med

viss annan arbetarlön.

I motionen 11:387 har yrkats, att riksdagen måtte uttala, att för norra

Sverige typjordbrukskalkyler skola upprättas, omfattande även jordbruk i

storleken 5—10 hektar, och att driftsresultaten vid dessa jordbruk skola beaktas

vid bestämmandet av det särskilda differentieringsbädraget till jordbruket

i Norrland.

Härutöver må erinras om att, på sätt angives i redogörelsen för de motioner

som väckts i frågan om utformningen av ett särskilt stöd åt innehavarna

av vissa mindre jordbruk, i flera motioner framförts tanken på en icke tidsbegränsad

prisdifferentiering til! förmån för vissa grupper av mindre jordbruk.

Utskottet.

Vad angår avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket vill utskottet

erinra om att statsmakterna vid olika tillfällen under senare år uttalat,

att jordbrukspolitiken bör syfta till att bereda jordbruket, bedrivet

efter rationella förhållanden, full lönsamhet. Riktpunkten för den önskade

inkomstförbättringen har även uttryckts så, att reallönen för jordbrukets arbetskraft

principiellt bör vara likvärdig med reallönen för jämförliga arbetargrupper.

En dylik målsättning innebär naturligen ej, att envar i jordbruket sysselsatt

person under alla förhållanden bör kunna påräkna att erhålla en in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

komst motsvarande den genomsnittliga arbetsinkomsten under samma tidsperiod

för viss eller vissa andra arbetargrupper. Här liksom inom andra näringsgrenar

måste även framgent komma att föreligga vissa skiljaktigheter

beträffande arbetsinkomsten i form av lön eller avkastning från egen fastighet,

beroende på arbetets beskaffenhet, de naturliga produktionsförutsättningarna,

den personliga dugligheten och andra faktorer. Jordbrukspolitiken

varken kan eller bör syfta till att utjämna alla dylika skiljaktigheter. Målet

för prisstödspolitiken bör i stället vara att inkomstmöjligheterna inom jordbruket

genomsnittligt sett skola vara lika goda som inkomstmöjligheterna

i jämförliga näringsgrenar.

Om detta mål skall kunna förverkligas måste, såsom även understrukits i

propositionen, vid avvägningen av det allmänna prisstödet bland annat tagas

hänsyn till den struktur och den rationaliseringsgrad i övrigt, som jordbruket

faktiskt nu bär, och till de begränsningar i rationaliseringsmöjligheterna,

som topografiska och andra förhållanden medföra. Denna ståndpunkt kan

dock å andra sidan icke föras så långt, att man genom det allmänna prisstödet

bör söka att under alla förhållanden bereda även sådana brukningsdelar,

som redan i nuvarande läge framstå som klart irrationella, full lönsamhet.

Beträffande dylika brukningsdelar böra strävandena i stället inriktas på att

i den mån så är möjligt avhjälpa bristerna å brukningsdelen och därmed

även höja jordbrukets lönsamhetsgrad och brukarens inkomst. Till dess så

kan ske kan vidare ett särskilt stöd åt brukarna vid sidan av det allmänna

prisstödet vara påkallat.

Vid avvägningen av det allmänna prisstödet måste vidare beaktas, att den

betydelse, som storleken av inkomsten av det egentliga jordbruksarbetet har

för brukarens ekonomiska ställning, varierar avsevärt för olika brukare. Vid

en mycket stor del av de nu befintliga mindre jordbruken är brukaren i

större eller mindre utsträckning sysselsatt med arbete utanför den egna brukningsdelen.

Vid de brukningsdelar, där den huvudsakliga inkomsten hämtas

utanför det egna jordbruket, får dettas värde för brukaren väsentligen ses ur

andra synpunkter än sådana som sammanhänga med lönsamheten. För stödjordbruken

och dem närstående jordbruk kan därför ett krav på full lönsamhet

av själva jordbruksdriften ej uppställas. Detta gäller i viss mån även

sådana brukningsdelar, där brukaren, genom att andra inkomstkällor, främst

skog, finnas å fastigheten, har möjlighet att trots en relativt låg lönsamhetsgrad

hos själva jordbruket sammanlagt komma upp till en inkomst, som är

likvärdig med andra arbetargruppers. När man däremot kommer till sådana

brukare, vilka helt eller huvudsakligen äro sysselsatta med jordbruksarbete

och få sin försörjning av detta arbete, är det som kravet på en sådan avvägning

av stödet, att detta skall ge jordbruksbefolkningen likställighet med jämförliga

arbetargrupper, får sin reella betydelse.

Till frågan om de riktlinjer, efter vilka rationaliseringsarbetet inom jordbruket

bör bedrivas, återkommer utskottet i följande avsnitt. Redan här vill

utskottet emellertid understryka departementschefens uttalande om att man

vid arbetet med den yttre rationaliseringen bör utgå från att jordbruket även

s. 23 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

23

framgent i huvudsak kommer att vara ett bondejordbruk och att strävandena

i denna del av rationaliseringsverksamheten därför måste inriktas på

att få till stånd brukningsdelar av bondejordbrukets storlekstyp. Det är då

också naturligt, att tanken riktas på bondejordbruken, när det gäller att

avväga det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen.

Bristerna i de system för avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket,

som hittills prövats, äro allmänt erkända. Det under 1930-talet tilllämpade

systemet innebar, att stödets storlek anknöts till den faktiska prisnivå,

som genomsnittligt rått å jordbrukets produkter under en viss tidigare

period. En dylik metod är emellertid tydligen ej användbar annat än som

ett provisorium och kan ej komma i fråga, då man söker att finna en mer

definitiv lösning av problemet. Av skäl, som redovisats i jordbrukskommitténs

betänkande, kan ej heller det under de senaste åren tillämpade systemet

med en totalkalkyl för jordbruket, där man söker åstadkomma en indexmässig

balans mellan inkomst- och kostnadsutvecklingen för jordbruket

i dess helhet, i längden komma i fråga såsom enda eller huvudsakliga metod

för prisavvägningen. Utskottet anser i stället, i likhet med jordbrukskommittén

och departementschefen, att man i princip, så snart förutsättningarna

härför föreligga, bör utgå från förhållandena vid jordbruk av en viss genomsnittlig

rationaliseringsgrad och sedan avväga stödet så att det skall

giva full lönsamhet för jordbruk av ungefärligen den åsyftade rationaliseringsgraden.

Detta bör i praktiken ske så, att stödets storlek avväges med

hänsyn till vad som enligt s. k. typjordbrukskalkyler, upprättade på basis

av de faktiska driftsresultaten vid ett representativt antal jordbruk i en viss

storleksgrupp, genomsnittligt kan bedömas bliva erforderligt för att bereda

dessa jordbruk full lönsamhet.

Departementschefen har framhållit, att det av olika skäl åtminstone ännu

en tid torde vara nödvändigt att bibehålla ett system med en totalkalkyl.

Till detta uttalande ävensom till vad departementschefen i övrigt anfört rörande

användningen av kalkyler av nu nämnda båda typer kan utskottet

ansluta sig.

Angeläget är att det material, på vilket typjordbrukskalkylerna skola bygga,

är fullt tillförlitligt. Det nuvarande antalet i räkenskapsundersökningar

deltagande jordbruk är emellertid alltför lågt för att kunna anses utgöra ett

tillfredsställande underlag för dylika kalkyler. Utskottet delar därför departementschefens

uppfattning, att detta antal hör ökas. Utskottet vill likaså

understryka angelägenheten av att urvalet av de jordbruk, vilkas driftsresultat

skola användas vid upprättandet av typjordbrukskalkylerna, blir sådant,

att genomsnittet av dem verkligen ger den önskade utgångspunkten, nämligen

jordbruk av för gruppen genomsnittlig storlek och med rimliga arronderings-

och anläggningsförhållanden. Utskottet finner ej anledning att nu närmare

gå in på frågan, hur eller av vem detta urval skall göras, men vill

framhålla, att det synes naturligt, att urvalet skall ske i samråd med lantbruksnämnderna

och hushållningssällskapen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2-1

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Under det att i propositionen — i anslutning till vad som förordats i jordbrukskommitténs

betänkande — föreslagits, att avvägningen av det allmänna

jordbruksstödet skall ske med hänsyn till behovet vid jordbruk, vilka till

storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och fylla

rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet,

har i motionerna I: 251 och II: 379 uttalats att man vad storleken

angår i stället bör välja storleksgruppen 10—15 hektar. Vidare har i motionerna

I: 257 och II: 389 anförts att det visserligen av nu tillgängliga räkenskapsresultat

syntes framgå, att prissättningen ur jordbrukets synpunkt

skulle bliva minst lika tillfredsställande, om man valde hela storleksgruppen

10—20 hektar, som om man utginge från en mindre sektion inom denna

grupp. Samtidigt har emellertid i sagda motioner uttalats, att oklarhet om

detta förhållande dock förelåge och att det måhända med visst fog kunde

anföras, att det föreliggande siffermaterialet icke vore tillräckligt representativt.

Under hänvisning bland annat härtill har i sistnämnda båda motioner

intagits den ståndpunkten att det kunde vara klokast att icke nu binda

statsmakterna i denna fråga utan låta den stå öppen för förhandlingar mellan

det statliga centrala organet för den prisreglerande verksamheten och

jordbrukarnas organisationer, sedan noggrannare utredningar gjorts rörande

det verkliga läget. Slutligen har i motionen II: 387 yrkats, att för norra Sverige

särskilda kalkyler skola upprättas, omfattande jordbruk i storleken

5—10 hektar, och att de därvid erhållna resultaten skola beaktas vid bestämmande

av de särskilda differentieringsbidrag, som enligt vad i motionen uttalats

böra utgå till jordbruket i Norrland.

Inom bondejordbruken rymmas jordbruk av skiftande storlek, från sådana

som närma sig egentliga storbruk till sådana, där arbetet helt eller huvudsakligen

utföres av brukaren själv eventuellt med hjälp av familjemedlemmar.

Av de tillgängliga driftsresultaten från räkenskapskontrollerade jordbruk

framgår, att lönsamheten vid jordbruken i storleksgruppen 20—30 hektar

och följande storleksgrupper under senare år genomsnittligt sett varit ej

oväsentligt bättre än vid jordbruken i gruppen 10—20 hektar. Eftersom endast

en mindre del av de egentliga bondejordbruken ligga inom förstnämnda

grupper, bör det dock enligt utskottets mening ej ifrågasättas, att det allmänna

prisstödet skulle avvägas efter behovet inom en högre storleksgrupp

än 10—20 hektar. Utskottet anser det för övrigt i viss mån tvivelaktigt, i

vad mån det företräde som jordbruken i gruppen 20—30 hektar hittills utvisat

gentemot gruppen 10—20 hektar, kan väntas bliva bestående i fortsättningen.

I vart fall en del av den nu föreliggande skillnaden i lönsamheten

torde nämligen kunna hänföras till faktorer, som ej komma att göra sig

gällande under normala förhållanden, speciellt den till vegetabilieproduktionens

förmån gjorda avvägningen av prisstödet mellan olika produktionsgrenar,

som tillämpats under krigsåren. Ej heller synes det böra ifrågasättas,

att det allmänna prisstödet genomsnittligt skall avvägas efter förhållandena

vid mindre jordbruk än 10 hektar. Inom gruppen 10—20 hektar rymmes

s. 25 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

25

däremot huvuddelen av de egentliga bondejordbruken, vilkas brukare helt

eller till allra största delen erhålla sin försörjning genom arbete i det egna

jordbruket. Utskottet finner under sådana förhållanden en avvägning av det

allmänna prisstödet med hänsyn till förhållandena inom storleksgruppen 10—

20 hektar innebära ett skäligt hänsynstagande till de faktiska förhållandena

inom jordbruket och till önskemålet om att jordbruksbefolkningen skall uppnå

likställighet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper. Huruvida

man i så fall bör basera avvägningen på förhållandena inom gruppen i

dess helhet eller vid brukningsdelar i storleksordningen 10—15 hektar, synes

vara en fråga av tämligen ringa praktisk betydelse. Eftersom avvägningen

i förra fallet bör baseras på driftsresultaten vid jordbruk, vilka till storleken

motsvara genomsnittet i hela gruppen 10—20 hektar, och större delen av

jordbruken i denna grupp har en areal understigande 15 hektar, blir nämligen

den siffermässiga skillnaden mellan genomsnittsarealen i det förra och

det senare fallet så pass obetydlig, att det redan därav kan slutas, att skillnaden

mellan de båda metoderna i fråga om prisstödets storlek måste bliva

oväsentlig. Detta bestyrkes även av de räkenskapsresultat, som nu föreligga,

låt vara att dessas värde i och för sig på grund av materialets relativt ringa

omfattning ej får överskattas. Att avvägningen skall baseras på förhållandena

i hela gruppen 10—20 hektar synes emellertid vara att föredraga särskilt

med hänsyn till att man då får en förhållandevis bred bas för undersökningsmaterialet.

Utskottet ansluter sig därför i princip till departementschefens

ståndpunkt beträffande ifrågavarande spörsmål.

I propositionen har i detta sammanhang även berörts frågan om de företräden,

som s. k. tvåfamiljsjordbruk ur vissa synpunkter kunna anses äga

framför de mindre jordbruken.

I likhet med departementschefen finner utskottet, att dylika jordbruk ur

flera synpunkter få anses äga vissa företräden framför s. k. familjejordbruk.

Samtidigt vill utskottet emellertid understryka, att dessa fördelar föreligga

endast om tillräcklig arbetskraft finnes att tillgå. År så ej fallet, kan situationen

ofta i stället bli den, att brukaren erhåller en oskälig arbetsbörda. Utskottet

anser därför att statsmakterna i sin rationaliseringsverksamhet ej

böra medverka till bildandet av dylika större jordbruk utan att det bör ankomma

på brukarna själva att bedöma när förutsättningar därför föreligga

och att vidtaga de åtgärder, som erfordras för ändamålet.

Med anledning av vad i motionen 11:380 anförts därom att i propositionen

saknas förslag till åtgärder för åstadkommande av en planmässig jordbruksproduktion

vill utskottet framhålla, att den i propositionen intagna

ståndpunkten i fråga om utformningen av de prisreglerande åtgärderna på

jordbrukets område, till vilken jämväl utskottet ansluter sig, innebär, att det

i huvudsak skall ankomma på jordbruket självt att med det stöd, som ett

gränsskydd innebär, ordna avsättningen av produktionen. Det kommer då

uppenbarligen att ligga i jordbrukets och dess ekonomiska organisationers

intresse att söka komma fram till en ändamålsenlig fördelning av produktio
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

nen på olika produktionsgrenar, och det torde kunna förutsättas, att de sistnämnda

komma att ha uppmärksamheten fästad på hithörande spörsmål.

Även statsmakterna måste vid sin avvägning av prisstödet åt olika produktionsgrenar

beakta, i vad mån en utvidgning eller en minskning av en viss

produktionsgren framstår som önskvärd med hänsyn till de föreliggande avsättningsmöjligheterna

m. m. Slutligen måste den i propositionen förordade

regionalplaneringen väntas komma att främja strävandena att få till stånd en

ändamålsenlig planläggning av produktionen. Att i vidare mån än nu sagts

vidtaga statliga åtgärder för att få till stånd en planmässig jordbruksproduktion

finner utskottet icke påkallat.

En av de viktigaste uppgifterna i samband med avvägningen av det allmänna

prisstödet är att tillse, alt avvägningen verkligen leder till avsedd lönsamhet

i olika delar av landet. Vidare måste även beaktas, att den omständigheten,

att stödet avväges med hänsyn till behovet vid jordbruk av bondejordbrukets

typ, ej bör få leda till att sådana grupper av jordbruk, som

genomsnittligt kunna ha lägre produktionskostnader, erhålla ett stöd, som

mera avsevärt överstiger vad de i och för sig behöva för att uppnå full lönsamhet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att lösningen av

dessa båda problem i första hand bör sökas i en justering av den inbördes

avvägningen av stödet åt animalieproduktionen och stödet åt vegetabilieproduktionen

till förmån för den förra produktionsgrenen. Utskottet vill

emellertid betona att detta medel, i vart fall på längre sikt, givetvis kan användas

endast i begränsad utsträckning.

Rörande de skillnader i lönsamhet, som eventuellt kunna uppstå mellan

olika grupper av jordbruk, har departementschefen uttalat, att det i och för

sig ej behövde ingiva några betänkligheter, om de mest rationella jordbruken

kunde uppnå en lönsamhetsgrad, som något överstege det genomsnittliga,

utan att tvärtom möjligheten till en dylik merinkomst borde utgöra en

värdefull stimulans till fortsatt rationalisering. Samtidigt har emellertid betonats

angelägenheten av att det allmänna jordbruksstödet icke avväges på

ett sådant sätt, att betydande delar av det svenska jordbruket genomsnittligt

erhålla ett stöd, som mera avsevärt överstiger det för dem erforderliga

gränsskyddet. Vad sålunda anförts vill utskottet för sin del understryka.

I propositionen har uttalats, att det, för att ej en för animalieproduktionen

gynnsam prisavvägning skall motverka sitt syfte, kan befinnas nödvändigt

att uttaga en särskild mjölkavgift å mjölkproduktionen vid de större

brukningsdelarna. I motionerna 1:257 och 11:389 har däremot anförts att,

därest en mjölkavgift skulle uttagas, denna borde få karaktären av en allmän

mjölkavgift och ej begränsas till vissa storleksgrupper.

Rörande det nu berörda spörsmålet vill utskottet först framhålla, att det

skäl, som motiverar att ett uttagande av en särskild mjölkavgift å produktionen

vid de större jordbruken kan övervägas, är att justeringen av prisstödet

till animalieproduktionens fördel skulle, därest produktionen å de

större brukningsdelarna till någon större del utgjordes av animaliska produkter,

faktiskt kunna medföra, att dessa jordbruk alltjämt komme i åt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

njutande av ett ej oväsentligt högre stöd än som i och för sig vore behövligt

för att bereda dem full lönsamhet, och att sålunda den eventuellt befintliga

skillnaden i lönsamhet mellan dessa jordbruk och basjordbruken

alltjämt skulle komma att bestå. Även om man varken kan eller bör försöka

hindra att lönsamheten å enskilda brukningsdelar skall kunna överstiga den

nivå, vartill det allmänna prisstödet syftar, kan enligt utskottets uppfattning

en sådan utveckling som nu nämnts — innebärande att jordbruk med

lägre produktionskostnader än genomsnittet tillgodogöra sig en justering av

stödet, vilken företagits i avsikt att förebygga, att dessa jordbruk skola erhålla

ett högre stöd än som är påkallat med hänsyn till deras driftsförhållanden

— icke anses lämplig. Utskottet anser det även fullt befogat att,

om en dylik situation skulle uppstå, sådana regleringsåtgärder vidtagas, som

äro ägnade att åstadkomma rättelse härutinnan. Härvid synes i första hand

en mjölkavgift böra komma i fråga. Huruvida avgiftsskyldigheten i så fall

bör begränsas till vissa grupper av jordbruk — varvid av praktiska skäl

mejerileveransernas storlek torde böra vara avgörande — eller en allmän

mjölkavgift bör uttagas, synes närmast vara en teknisk fråga. Skulle den

senare vägen väljas, bör det nämligen uppenbarligen vid dispositionen av

de genom avgiften influtna medlen tillses dels att medel skola tillfalla basjordbruken

och de mindre jordbruken i sådan utsträckning, att basjordbrukets

lönsamhet ej rubbas, dels att medel ej böra utgå till större jordbruk, om

dessa genomsnittligt ändock uppnå full lönsamhet.

I detta sammanhang vill utskottet påpeka, att det, även om prisrelationerna

mellan animalier och vegetabilier skulle justeras till animaliernas fördel,

ingalunda är säkert att förhållandena komma att utveckla sig så att uttagandet

av en särskild mjölkavgift å de större jordbrukens produktion framstår

som påkallat ur här ovan anförda synpunkter. Animalieproduktionen

och särskilt mjölkproduktionen å de större brukningsdelarna har redan nu

att kämpa med stora svårigheter till följd av bristen på arbetskraft. Det bör

enligt utskottets mening ej ifrågasättas, att man genom avgiftsbeläggning

skulle belasta mjölkproduktionen å dessa jordbruk i sådan utsträckning, att

förutsättningarna för ett uppehållande av denna produktion skulle äventyras.

Vid bedömandet av huruvida eu dylik avgift är motiverad torde för

övrigt böra beaktas ej blott utbytet av mjölkproduktionen i och för sig utan

resultatet av jordbruksdriften som helhet betraktad, och en avgiftsbeläggning

böra ifrågakomma endast om dessa jordbruk kunna uppvisa företagarvinster,

vilka äro högre än vad som kan anses skäligt med hänsyn till sättet

för avvägningen av det allmänna prisstödet.

Vad i nästföregående båda stycken sagts förutsätter, att avvägningen av

det allmänna prisstödet ej för basjordbruken i någon del av landet leder

till en högre lönsamhetsgrad än den, som statsmakterna i och för sig avse

att stödja. Med hänsyn till de relativt betydande skillnader i fråga om naturliga

produktionsförutsättningar och därmed också i fråga om produktionskostnader.

som föreligga mellan jordbruken i olika delar av landet, är de!

emellertid ej uteslutet att de!, för alt basjordbruken i de mindre gynnsamt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

lottade jordbruksområdena skola beredas avsedd lönsamhet, kan befinnas

erforderligt att i fråga om viss eller vissa produktionsgrenar avväga det allmänna

prisstödet så, att det blir högre än som i andra delar av landet behövs

för att basjordbruken därstädes skola uppnå full lönsamhet. Speciellt

kan detta tänkas bli fallet i fråga om prisstödet åt mjölkproduktionen. I en

dylik situation kan det tydligen vara påkallat att söka utjämna denna icke

avsedda effekt genom uttagande av en geografiskt differentierad mjölkavgift.

Ett system med Uttagande av dylika avgifter kan givetvis även tänkas

kombinerat med ett system med utbetalande av differentieringsbidrag å

mjölk i andra delar av landet.

Utskottet vill till slut beträffande samtliga de nu berörda problemen framhålla,

att de principer, efter vilka dessa böra lösas, böra vara dels att prisstödet

verkligen skall ge avsedd lönsamhet åt basjordbruken i olika delar av

landet, dels att särskilda regleringsåtgärder äro befogade, i den mån denna

avvägning för jordbruken i vissa delar av landet eller för vissa grupper av

jordbruk genomsnittligt skulle leda till en lönsamhetsgrad, mera avsevärt

överstigande den som statsmakterna avse att stödja. Till frågan hur en lösning

enligt dessa principer tekniskt sett bör utformas, synes det icke nödvändigt

att nu taga ställning.

Med anledning av vad i motionen 11:387 anförts rörande avvägningen av.

prisstödet åt jordbruket i Norrland vill utskottet framhålla, att utskottet i

likhet med departementschefen anser, att vid utformningen av de prisreglerande

ågärderna hänsyn måste tagas till de särskilda förhållanden, under vilka

det norrländska jordbruket har att arbeta, och tillses, att förutsättningar

skapas för ett uppehållande av detta jordbruk. Härvid måste beaktas, att

man i stora delar av Norrland varken kan eller bör åsyfta en sådan förvandling

av de nuvarande brukningsdelarna, att det mera allmänt skulle bildas

brukningsdelar av den storlek, som motsvarar genomsnittet för basjordbruk.

Hänsyn måste även tagas till de förhållandevis ogynnsamma klimatiska och

topografiska betingelser, under vilka stora delar av det norrländska jordbruket

har att arbeta. Samtidigt måste emellertid jämväl uppmärksammas, att

dessa negativa faktorer i stor utsträckning motverkas av positiva sådana.

Till de senare höra i främsta rummet de förtjänstmöjligheter, som innehavet

av egen skog och möjligheterna till skogsarbete eller annat arbete utanför

den egna brukningsdelen erbjuda. I själva verket har i Norrland kombinationen

mellan jordbruket samt skogen och andra förvärvskällor väsentligt

större betydelse än vad som genomsnittligt är fallet. Det är där i regel ej,

såsom fallet är i de egentliga jordbruksbygderna, enbart eller huvudsakligen

den siffermässiga lönsamheten hos själva jordbruket, som är avgörande för

brukarnas möjligheter att uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. Huvudsynpunkten

vid avvägningen av prisstödet åt jordbruket i Norrland synes

därför böra vara den, att prisstödet bör tillmätas så, att jordbrukarna i

Norrland genomsnittligt skola ha möjlighet att genom jordbruket och andra

till buds stående inkomstkällor sammanlagt komma upp till en skälig inkomstnivå.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

29

Utskottet finner det ur denna synpunkt till en början riktigt att, såsom i

propositionen förordats, vid avvägningen av det allmänna prisstödet för

Norrlands vidkommande hänsyn skall tagas till de inkomstkällor, som den

egna skogen och skogskörslor utgöra. Vad angår frågan om lämpligheten av

att jämväl för Norrlands del grunda denna avvägning på kalkyler, avseende

förhållandena vid jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar, må erinras om

att, såsom även framhållits i propositionen, inkomstläget för de norrländska

jordbrukarna i allmänhet under de senare åren icke varit sämre än inkomstläget

för jordbrukarna i övriga delar av landet. Det liandikap, som den

genomsnittligt låga arealen av inägojord samt övriga produktionsfördvrande

faktorer utgjort, har sålunda uppvägts därav, att jordbrukarna i Norrland

i större utsträckning än vad fallet är i de egentliga jordbruksbygderna

haft inkomst av egen skog och av arbete utanför den egna brukningsdelen.

Utskottet finner under sådana förhållanden tillräckliga skäl ej föreligga för

att man nu skulle överväga att grunda avvägningen av det allmänna prisstödet

åt jordbruket i Norrland på driftsresultaten vid jordbruk i en lägre storleksgrupp

än den för riket i övrigt förordade. Utskottet vill emellertid samtidigt

framhålla, att man givetvis bör följa inkomstutvecklingen för jordbruksbefolkningen

i dess helhet i Norrland och tillse, att möjligheterna för

denna att uppnå och bevara den önskade likställigheten med andra befolkningsgrupper

ej skola bliva sämre än för jordbrukarna i övriga delar av

riket.

Prisstödet åt jordbruket bör enligt utskottets mening i princip utgöras av

ett gränsskydd, avvägt enligt de grunder, som nyss förordats. Något stöd

härutöver bör sålunda i princip ej utgå till vissa grupper av jordbruk. I stället

bör eftersträvas, att brukningsdelarnas storlek och beskaffenhet, brukningsmetoderna

samt brukarnas sysselsättningsförhållanden i övrigt skola

anpassas till de rådande ekonomiska betingelserna för jordbruksnäringen.

Till frågan, vilka åtgärder, som böra vidtagas för detta ändamål, och hur en

sådan anpassning bör ske, återkommer utskottet på tal om den statliga verksamheten

för yttre rationalisering. Eftersom en dylik anpassningsprocedur

under alla förhållanden måste beräknas taga en avsevärd tid, synes det emellertid

skäligt att under en övergångstid ett visst stöd vid sidan av det allmänna

prisstödet skall utgå till sådana brukningsdelar, där anpassningen

ännu ej hunnit genomföras.

Om särskilda typjordbrukskalkyler ej upprättas för jordbruk i lägre storleksgrupper

än gruppen 10—20 hektar, innebär detta icke, att man skulle

helt sakna möjlighet att bedöma lönsamheten vid dylika jordbruk. Såsom

framhållits i jordbrukskommitténs betänkande torde det böra förutsättas, att

den jordbruksekonomiska undersökningen kommer att fortsättas även beträffande

andra storleksgruppcr än dem, som omfattas av typjordbrukskalkylerna.

Man kommer sålunda ändock att kunna utläsa lönsamheten inom

de lägre storleksgrupperna både absolut och i förhållande till gruppen 10—

20 hektar samt de ovanför densamma liggande grupperna. Vad som under

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

sådana förhållanden är av särskild betydelse är ej att de speciella beräkningar,

som upprättandet av typjordbrukskalkyler innebär, komma till stånd

för flera storleksgrupper än dem, som angivits i propositionen, utan att man

även beträffande de grupper, som ej omfattas av tvpjordbrukskalkylerna,

har ett underlag i form av i räkenskapsundersökningen deltagande brukningsdelar,

vilket är tillräckligt omfattande och representativt för vederbörande

grupp. Så är emellertid för närvarande knappast fallet. Detta underlag

bör därför utvidgas. Med anledning av vad i motionen II: 387 anförts

angående upprättande för Norrland av särskilda typjordbrukskalkyler för

storleksgruppen 5—10 hektar vill utskottet i detta sammanhang framhålla,

att enligt utskottets mening — med hänsyn till att det övervägande flertalet

norrländska jordbruk har och även i fortsättningen torde komma att ha lägre

åkerareal än 10 hektar — en sådan utvidgning är särskilt angelägen för

Norrlands del. Huruvida det material, som därigenom erhålles för bedömande

av det faktiska inkomstlaget för brukarna av dessa grupper av jordbruk,

bör anses tillräckligt eller på grundval av detsamma särskilda typjordbrukskalkyler

skola upprättas även för någon grupp under 10 hektar, torde vara

en fråga, som i första hand bör prövas av vederbörande centrala regleringsorgan.

Den yttre rationaliseringen.

Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen

s. 24—26, 29—49 och 76—81.

Departementschefen vid remissen till lagrådet.

Departementschefen har vid remissen till lagrådet beträffande förevarande

avsnitt inledningsvis bland annat erinrat om att rationaliseringsåtgärderna

av kommittén uppdelats i tre grupper, nämligen åtgärder för yttre rationalisering,

åtgärder för inre rationalisering och åtgärder för rationalisering av

driftsförhållandena, därvid till yttre rationalisering hänförts sådana åtgärder,

som gå ut på att få till stånd en utvidgning av en brukningsdels areal

eller en förbättring av arronderingen eller ägosammansättningen, till inre

ratinalisering sådana åtgärder av mera permanent art i fråga om jord eller

byggnader, som ha till ändamål att förbättra produktions- och driftsförhållandena

å en till storlek och gränser given brukningsdel, samt till åtgärder

för rationalisering av driftsförhållandena sådana åtgärder för förbättring av

driftsresultaten å en given brukningsdel, som ej på mera permanent sätt beröra

brukningsdelens jord eller byggnader.

Rörande gränsdragningen mellan de olika grupperna har departementschefen

uttalat, att han i stort sett ej hade något att erinra mot det sätt, på vilket

kommittén verkställt denna, dock att enligt departementschefens mening

siloanläggning och betesförbättring borde hänföras till inre rationalisering

s. 31 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

31

och ej, såsom kommittén föreslagit, till rationalisering av driftsförhållandena.

Departementschefen har härefter anfört bland annat följande:

>Då jag skall angiva min ståndpunkt till kommitténs förslag rörande riktlinjerna

och medlen för den yttre rationaliseringen, torde jag först få

beröra en fråga, som i olika avseenden är av stor betydelse för utformningen

av åtgärderna på detta område, nämligen frågan i vad mån särskilda åtgärder

böra vidtagas för att hindra, att produktionen skall stiga över en viss

gläns.

Rörande behovet av dylika åtgärder har kommittén hänvisat till de utredningar

angående produktions- och konsumtionsutvecklingen, som kommittén

låtit verkställa och enligt vilka man under vissa i och för sig såsom rimliga

betecknade antaganden om takten i sagda utveckling med mera samt under

antagande jämväl, att produktionen ej skulle hämmas av brist på arbetskraft,

kunde räkna med att produktionen redan i mitten av 1960-talet skulle

överstiga de kvantiteter, som avses i det av kommittén förordade medelalternativet.

Såsom kommittén själv framhållit och ytterligare understrukits i flera yttranden,

äro dylika prognoser behäftade med en betydande grad av osäkerhet.

Att fördenskull helt bortse från dem torde det emellertid icke finnas skäl till.

Jag har förut nämnt, att det såväl ur jordbruksbefolkningens som ur det allmännas

synpunkt bör anses angeläget, att jordbruksproduktionen ej skall

bliva större än att den väl skall rymmas inom den ram, som den inhemska

konsumtionen erbjuder, samt att den sålunda önskvärda marginalen ej torde

böra vara mindre än den, vilken borde finnas enligt kommitténs ståndpunkt.

Med hänsyn härtill framstår det såsom viktigt att en tendens hos produktionen

att gå in på sagda marginal motverkas. De resultat, som erhållits vid

nyssnämnda utredningar angående produktions- och konsumtionsutvecklingen,

torde giva vid handen, att någon egentlig utvidgning av jordbrukets

nuvarande sammanlagda åkerareal ej bör eftersträvas. Där en utvidgning

av en brukningsdels åkerareal är behövlig för att brukaren skall kunna erhålla

en tillfredsställande bärgning, bör man i allmänhet söka genomföra

denna utvidgning genom att taga i anspråk redan uppodlad jord. Särskilt

i Norrland torde emellertid ännu föreligga ett visst behov av nyodling för

att förstärka befintliga brukningsdelar, och där torde även i viss utsträckning

statligt stöd till bildande av helt nya brukningsdelar kunna anses påkallat.

Mot bakgrunden av den visserligen ej omedelbart överhängande risk

för överproduktion, som föreligger enligt de förut nämnda utredningarna,

synes det dock angeläget, att man ej stödjer en nyodling i större skala, vilken

inom en ej alltför avlägsen framtid kan leda till att motsvarande arealer

åkerjord måste nedläggas på annat håll.

Då jag härefter övergår till frågan om den statliga verksamheten för yttre

rationalisering vill jag först påpeka, att kommittén i huvudsak uppehållit

sig vid den yttre rationalisering, vilken består i en sammanläggning av bruk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ningsdelar eller i utvidgning av en brukningsdels åkerareal genom anskaffande

av tillskottsjord från en annan fastighet. I vissa yttranden har pekats

på den betydelse arronderingsfrågan har i detta sammanhang samt anförts,

att åtgärder för förbättring av brukningsdelarnas arrondering ofta i det

praktiska rationaliseringsarbetet komma att utgöra en minst lika viktig de!

av den yttre rationaliseringsverksamheten. Jag vill med anledning härav

framhålla, att arronderingsfrågan givetvis vid den sammanläggnings- och utvidgningsverksamhet,

som nyss berörts, måste ägnas den största uppmärksamhet

och att man härvid måste sträva efter att få till stånd även ur

arronderingssynpunkt tillfredsställande lösningar. Sagda verksamhet bör vidare

enligt min mening bedrivas jämväl i det primära syftet att få till stånd

en förbättring av arronderingen, och de medel för den yttre rationaliseringen,

som jag i det följande kommer att förorda, böra användas även för att genomföra

sådana jordförvärv, som visserligen ej skulle medföra någon nämnvärd

utökning av arealen men däremot en bättre arrondering. Vid sidan av

de arronderingsproblem, som kunna komma att lösas genom dylika åtgärder,

kommer det säkerligen att finnas ett stort antal arronderingsfrågor,

vilka böra lösas genom omskiften, ägoutbvten och liknande åtgärder inom

fastighetsbildningslagstiftningens ram. För att lösningen av dessa frågor skall

underlättas torde åtskilliga ändringar böra vidtagas i denna lagstiftning.

Detta spörsmål är emellertid för närvarande under utredning hos fastighetsbildningssakkunniga

och torde därför lämpligen ej böra upptagas till behandling

i detta sammanhang.

Att sålunda lösningen av vissa arronderingsspörsmål tills vidare torde få

anstå utgör dock ej någon anledning att jämväl låta arbetet med den yttre

rationaliseringen i övrigt vila. Det synes mig innebära en betydande överdrift,

då i lantbruksstyrelsens yttrande göres gällande, att de problem, som

dölja sig bakom behovet av ändrad fastighetslagstiftning, enklare sammanläggningsinstitut

och enklare lantmäteriförrättningar med mera, böra lösas

före vidtagandet av de långtgående rationaliseringsåtgärder, som kommittén

föreslagit. Utan att därmed i någon mån vilja förringa betydelsen av de av

lantbruksstyrelsen berörda problemen -vill jag såsom min uppfattning framhålla,

att en yttre rationaliseringsverksamhet av det slag, som behandlats

i kommitténs betänkande och som avser en förstärkning av brukningsdelar

såväl genom utvidgning av deras åkerareal som genom förbättring av deras

arrondering, både kan och bör snarast igångsättas. Enligt vad jag inhämtat

har chefen för justitiedepartementet för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att

för årets riksdag framlägga förslag till ändringar i lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet, vilka ändringar innebära avsevärda förenklingar

av nu gällande sammanläggningsregler. Jag vill vidare framhålla,

att jag, då jag i det följande i fråga om den yttre rationaliseringen talar om

åtgärder för utvidgning eller förstärkning av vissa jordbruk, därunder även

innefattar åtgärder, vilka i första hand syfta till en förbättring av brukningsdelarnas

arrondering.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

33

Kommittén har var för sig behandlat frågorna om den yttre rationaliseringen

av själva jordbruket och om behandlingen av skogen i samband med

sagda rationaliseringsverksamhet, visserligen med understrykande av att

de båda frågorna i praktiken i skogsbygderna ofta utgöra delar av ett och

samma problem. Enligt min mening vinner emellertid framställningen av

den förvandling av brukningsdelarnas struktur, som man eftersträvar, och

de medel, som härvid böra användas, i överskådlighet, om man ser frågorna

om förstärkning av brukningsdelar med jordbruksjord och med skog i ett

sammanhang. Vad jag i det följande anför om yttre rationalisering av jordbruket

avser därför ej blott bildande av brukningsdelar, som med hänsyn

till åkerarealens storlek och arrondering erbjuda större förutsättningar för

en lönsam jordbruksdrift än vad nu ofta är fallet, utan även förstärkning av

jordbruk med skog.

Såsom jag tidigare framhållit, är jag av den uppfattningen, att ej blott

den inre rationaliseringen och rationaliseringen av driftsförhållandena utan

även den yttre rationaliseringen i största möjliga utsträckning böra föras fram

av jordbrukarna själva. Lika önskvärt som det ur samhällets synpunkt är

att den yttre rationaliseringen skall fortskrida snabbt och effektivt, lika påkallat

är det nämligen, att man så långt möjligt söker genomföra detta

arbete i samförstånd med och med hjälp av jordbruksbefolkningen. För att

man skall kunna nå de eftersträvade målen måste det allmänna emellertid

biträda med upplysningsverksamhet och ekonomiskt stöd ävensom, i den

mån så är erforderligt, genom lagstiftning undanröja hindren för de av jordbrukarna

planerade åtgärderna. Fn konsekvens av denna min inställning

till rationaliseringsproblemet torde dock bliva, att de jordbrukare, som underlåta

att begagna sig av förefintliga rationaliseringsmöjligheter, på lång

sikt ej böra kunna påräkna något särskilt stöd från det allmännas sida på

grund av att deras jordbruk icke är av tillfredsställande beskaffenhet.

I likhet med kommittén anser även jag, att man vid rationaliseringsarbetet

i vissa fall bör kunna använda sig av expropriationsinstitutet för att genomföra

en önskad yttre rationalisering. Till frågan om de fall, där expropriation

sålunda bör kunna ske, återkommer jag i det följande.

Jag har för avsikt att framdeles i annat sammanhang föreslå genomförandet

av en lagstiftning för att reglera de förhållanden, under vilka jordbruk

skall kunna i föreningsform ägas och drivas gemensamt av flera brukare.

Även möjligheterna att anordna dylika gemensamhetsjordbruk böra enligt

min mening prövas, då man överväger, vilka åtgärder som böra vidtagas

för en rationalisering av vårt lands jordbruk. Bortsett från en dylik lagstiftning

måste man emellertid även i fortsättningen räkna med att det svenska

jordbruket åtminstone i huvudsak kommer att liksom hittills drivas i

form av från varandra fristående brukningsdelar med självständig drift.

Jag vill dock härvid ånyo betona vikten av att alla möjligheter att genom

Bihang till riksdagens protokoll 1947. il samt Nr 2.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

samverkan mellan jordbrukare åstadkomma en lösning av jordbrukens driftsproblem

skola tillvaratagas.

Vad angår omfattningen av den statliga verksamheten

för yttre rationalisering torde böra framhållas att man, därest

det allmänna prisstödet åt jordbruket avväges enligt de grunder, som i det

föregående ha förordats, måste räkna med att det vid ett betydande antal

brukningsdelar, även om möjligheterna till inre rationalisering och till rationalisering

av driftsförhållandena tillvaratagas i full utsträckning, icke

kommer att bliva möjligt att göra jordbruket fullt lönsamt eller att bereda

brukaren full och effektiv sysselsättning å den egna brukningsdelen. Å många

av dessa brukningsdelar kommer väl jordbrukets bristande lönsamhet att

kompenseras av andra inkomstkällor antingen å brukningsdelen eller utanför

denna. Av inkomstkällorna å den egna brukningsdelen är det givetvis,

frånsett jordbruket, skogen, som i praktiken har den största betydelsen. Härjämte

måste man emellertid räkna med att det finnes många brukningsdelar,

där brukaren ej har möjlighet att genom andra inkomstkällor få ersättning

för jordbrukets blastande lönsamhet. Enligt kommitténs ståndpunkt är det

på dessa jordbruk, av kommittén kallade övergångsjordbruk, som den statliga

verksamheten för yttre rationalisering i första hand bör inriktas.

I stort sett delar jag denna kommitténs uppfattning. Jag anser sålunda, att

från de statliga rationaliseringsorganens sida åtgärder ej böra vidtagas i det

primära syftet att främja en utvidgning av fullständiga brukningsdelar, även

om utvidgningen rent driftsekonomiskt skulle innebära en förbättring, och

att sagda organ ej heller böra ha skyldighet att taga initiativ till en utvidgning

av ofullständiga brukningsdelar i de fall, då brukaren ändock kan antagas

ha möjlighet att på lång sikt erhålla en tillfredsställande bärgning.

Vad som bör anses som en angelägen uppgift för det allmänna är däremot

att få till stånd en yttre rationalisering av sådana brukningsdelar, där brukaren

eljest vid den avvägning av det allmänna prisstödet åt jordbruket, som

statsmakterna bestämt sig för, ej kan påräkna att på lång sikt erhålla en tillfredsställande

inkomst. Eu begränsning av den statliga verksamheten på detta

område till att åtminstone huvudsakligen avse fastigheter av det slag, som

nu nämnts, synes även motiverad därav att redan en på dylikt sätt inskränkt

rationaliseringsverksamhet kommer att bliva mycket arbetskrävande och

taga en avsevärd tid i anspråk.

En bedömning av försörjningsmöjligheterna för en brukare av en jordbruksfastighet

erbjuder uppenbarligen betydande svårigheter. När det gäller

sådana brukningsdelar, där försörjningen regelmässigt helt eller i det allra

närmaste erhålles genom brukningsdelens egen avkastning, rör man sig väl

på någorlunda säker grund. Ehuru även här alltid finnas de osäkerhetsmoment,

som sammanhänga med brukarens personliga förutsättningar, kan

man dock genom en jämförelse med den avkastning, som genomsnittligt erhålles

å brukningsdelar av ungefärligen samma storlek och med ungefärligen

samma produktionsförutsättningar, få en ganska klar uppfattning av de för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

35

sörjningsmöjligheter, som brukningsdelen kan erbjuda en genomsnittlig brukare.

Avsevärt svårare blir däremot bedömningen, då man kommer till sådana

brukningsdelar, där en relativt stor del av den sammanlagda inkomsten

hämtas eller bör hämtas från inkomstkällor utanför den egna brukningsdelen.

Man kan visserligen även här göra prognoser rörande de arbetstillfällen, som

varaktigt kunna väntas komma att stå till buds i orten, och med ledning därav

söka bedöma utsikterna för brukaren att på lång sikt erhålla en tillfredsställande

inkomst. Det är dock klart, att dylika inkomstmöjligheter alltid

måste bliva osäkrare än vad fallet är, då inkomsten kan hämtas från den

egna brukningsdelen. Vad man med säkerhet kan bedöma är i stort sett endast,

hurudana inkomstmöjligheterna äro för brukaren i själva bedömningsögonblicket.

Med ledning härav ävensom av sådana prognoser, som nyss

nämnts, kan man vidare uppställa vissa antaganden rörande utvecklingen i

framtiden, men dessa antaganden måste alltid bliva mer eller mindre

ovissa.

Jag finner det med hänsyn till nu anförda förhållanden icke möjligt att,

såvitt angår den statliga verksamheten för yttre rationalisering, bland de icke

bärkraftiga jordbruken uppdraga någon absolut fast skiljelinje mellan å ena

sidan sådana brukningsdelar, där brukaren på lång sikt icke kan väntas uppnå

en tillfredsställande inkomst — övergångsjordbruk — och å andra sidan

sådana brukningsdelar, som med hänsyn till de sammanlagda försörjningsmöjligheterna

för brukaren kunna anses ha förutsättningar att bestå på lång

sikt — bestående småbruk. Även om sagda verksamhet i huvudsak torde

böra inriktas på de brukningsdelar, som vid en bedömning av försörjningsmöjligheterna

anses böra hänföras till övergångsjordbruk, böra rationaliseringsorganen

alltså i viss utsträckning medverka till en yttre rationalisering

även av andra icke bärkraftiga brukningsdelar.

I vissa fall kan det redan för genomförandet av yttre rationalisering av

visst eller vissa övergångsjordbruk vara nödvändigt att rationaliseringsarbetet

kommer att beröra även en eller flera närliggande brukningsdelar, vilka

äro att anse såsom bestående småbruk. I dylika fall böra rationaliseringsorganen

tydligen söka få innehavarna av sistnämnda jordbruk att deltaga i

rationaliseringsarbetet. Även i övrigt torde sagda organ efter framställning

från innehavaren av ett bestående småbruk böra medverka till en utvidgning

av dennes brukningsdel, om åtgärden skulle innebära en rationalisering

av jordbruksdriften eller giva möjlighet till ett mera effektivt utnyttjande

av brukarens arbetskraft eller överhuvud taget förbättra brukarens

ställning. Såsom jag förut antytt bör det ej föreligga hinder för rationaliseringsorganen

att, när de finna att en förstärkning av en dylik brukningsdel

skulle vara till gagn för brukaren, framlägga saken för denne och få honom

att överväga densamma. Det nu sagda bör gälla även sådana bestående småbruk,

som äro att hänföra till stödjordbruk.

Vid bedömningen av lämpligheten av sådana utvidgningar, som omförmälas

i nästföregående stycke, bör självfallet stor vikt fästas vid den omfattning,

i vilken andra förvärvskällor stå till buds för brukaren, och vid be
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

skaffenheten av dessa förvärvskällor. Särskilt gäller detta stödjordbruken.

För en dylik brukningsdel torde ej från det allmännas sida böra lämnas stöd

till en utvidgning, som skulle medföra, att brukningsdelen skulle förlora sin

karaktär av ett komplement till annan huvudsaklig förvärvskälla. Därest

valet står mellan att använda en viss disponibel markareal för förstärkning

av ett övergångsjordbruk och att lägga densamma till ett bestående småbruk,

bör vidare givetvis önskemålet att få till stånd en förbättring av övergångsjordbruket

äga företräde.

I arbetet med att förstärka ofullständiga jordbruk torde det, särskilt på

grund av de topografiska förhållandena, ej alltid vara möjligt att genomföra

så långt gående utvidgningar, att brukningsdelarna kunna förvandlas

till fullständiga jordbruk. Man kan då bliva nödsakad att nöja sig med mindre

omfattande förbättringsåtgärder. Om åtgärden ej är att betrakta som en

etapp på vägen mot en ytterligare utvidgning av brukningsdelen torde dock,

såsom kommittén framhållit och ytterligare understrukits av fastighetsbildningssakkunniga,

böra krävas att brukningsdelarna skola bliva sådana, att

de verkligen ha möjligheter att bestå på lång sikt.

I vissa fall torde slutligen det allmänna böra medverka till yttre rationalisering

även av fullständiga brukningsdelar. De rationaliseringsåtgärder, som

planläggas beträffande övergångsjordbruken, måste i åtskilliga fall komma

att beröra även fullständiga brukningsdelar. Att, då ett övergångsjordbruk

bör sammanläggas med en i och för sig bärkraftig fastighet, statligt stöd bör

utgå till rationaliseringsåtgärden synes självklart, eftersom åtgärden är motiverad

av behovet att få till stånd en ändring i fråga om övergångsjordbruket.

Men även eljest torde fall kunna uppkomma, då det befinnes ändamålsenligt

att i samband med yttre rationalisering av ofullständiga jordbruk

söka genomföra vissa omregleringar av i och för sig bärkraftiga brukningsdelar.

Till dylika omregleringar torde det allmänna böra lämna sin medverkan,

såvida detta skulle underlätta genomförandet av den yttre rationaliseringen

av de ofullständiga jordbruken.

Genom normer av nu angiven innebörd vinnes dels att de mera direkta

statliga ingripandena i jordbrukets rationaliseringsprocess begränsas till de

fall, där rationaliseringsbehovet måste anses vara mest trängande, dels att

härutöver lämnas utrymme för en omfattande rationaliseringsverksamhet på

jordbrukarnas eget initiativ och med stöd från det allmännas sida.

Otvivelaktigt kommer det att finnas utrymme för och behov av åtgärder

för yttre rationalisering även i många andra fall än dem, där enligt vad nu

sagts det allmänna bör medverka vid utförande av dylika åtgärder. Från det

allmännas sida bör ej resas hinder för en sådan yttre rationalisering, som

jordbrukarna själva kunna vilja genomföra. Tvärtom bör en dylik verksamhet

uppmuntras.

Den nu angivna målsättningen innebär, att det även på lång sikt kommer

att kunna finnas brukningsdelar av vitt skiftande typer och storlek. Det avgörande

vid bedömningen av frågan, om yttre rationalisering av en bruk
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

37

ningsdel bör eftersträvas ur det allmännas synpunkt eller ej, blir, huruvida

försörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig innehavare av brukningsdelen,

om hänsyn tages till alla förvärvskällor, som föreligga eller kunna beräknas

komma att föreligga, faktiskt bedömas vara så pass tillfredsställande,

att brukaren på lång sikt kan väntas uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig

med jämförliga befolkningsgruppers, och följaktligen även brukningsdelen

kan antagas ha förutsättningar att bestå på lång sikt.

Vad angår utgångspunkterna vid en dylik bedömning vill jag särskilt framhålla,

att man ej bör utgå från att statsmakterna på lång sikt skola stödja

uppehållandet av högre producentpriser vid småbruken än vid övriga jordbruk

eller på annat sätt på lång sikt lämna småbruken ett särskilt stöd vid

sidan av det allmänna jordbruksstödet. Där småbruket utgör en lämplig

driftsform, bör detta komma till uttryck just däri att detsamma kan bestå

utan något speciellt stöd från det allmännas sida utöver det allmänna jordbruksstödet.

Såväl av reservanter inom kommittén som i en del av yttrandena över

kommitténs betänkande ha uttalats farhågor för att ett av huvudsyftena med

den statliga verksamheten för yttre rationalisering av jordbruket skulle bliva

att genom bortrationalisering av mindre brukningsdelar söka tillgodose efterfrågan

på arbetskraft från stadsnäringarnas sida. Jag vill med anledning

härav framhålla att jag för min del, såsom torde framgå redan av den målsättning

i fråga om den statliga verksamheten för yttre rationalisering, vilken

jag nyss förordat, anser att det primära syftet med sagda verksamhet bör

vara ej att frigöra arbetskraft från jordbruket för att därmed täcka behovet

inom andra näringsgrenar utan att genom bildande av ändamålsenliga brukningsdelar

och avhjälpande av andra brister i jordbruket möjliggöra en effektivisering

av jordbruksdriften och därmed en förbättring av brukarnas

ställning. Denna rationaliseringsprocess kan visserligen väntas leda till en

nedgång i antalet mindre brukningsdelar och i arbetskraftåtgången överhuvud

i jordbruket samt därmed även till en viss minskning av antalet av den

i jordbruket sysselsatta befolkningen. Detta kan dock ej heller ur jordbruksbefolkningens

synpunkt anses olyckligt. Tvärtom måste ju ett försök att vid

jordbruket kvarhålla en större befolkning än som där kan erhålla effektiv

sysselsättning leda till en försämring av jordbruksbefolkningens ställning

jämfört med andra samhällsgruppers. Det är för övrigt att märka, att den

befolkningsöverflyttning, som sker från jordbruket till andra näringsgrenar,

torde fortsätta oavsett om staten ingriper genom rationaliseringsåtgärder eller

ej. Dessa åtgärder komma därför att i icke ringa utsträckning endast få

till följd ett underlättande av arbets- och förvärvsförhållandena för den del

av befolkningen, som kvarbliver vid jordbruket. Jag delar till fullo kommitténs

uppfattning, alt man om möjligt bör söka hindra, att minskningen av

jordbrukets arbetskraft skall leda till en motsvarande nedgång av landsbygdens

befolkning. Detta spörsmål bör bland andra uppmärksammas vid den

planläggning, varom talas i det följande. På lång sikt torde vidare rationaliseringsåtgärderna

komma att motverka flykten från jordbruket. Däremot kan

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

jag, såsom jag redan tidigare antytt, icke anse det riktigt att man, på sätt

från visst håll ifrågasatts, skulle för att motverka en avflyttning från landsbygden

söka bevara ett större antal små brukningsdelar än som ur andra

synpunkter befunnits lämpligt och genom särskilda prisstödjande åtgärder

åt dylika brukningsdelar söka få deras brukare att stanna kvar å sina jordbruk.

Uppgifterna för den statliga verksamheten på ifrågavarande område har

jag nyss angivit böra vara att dels och i första hand söka genomföra en yttre

rationalisering av sådana ofullständiga jordbruk, där det med hänsyn till

brukningsdelens beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen

icke kan väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå

en tillfredsställande inkomst, dels medverka till en förstärkning av andra

ofullständiga jordbruk, då deras brukare framställa begäran därom, dels

slutligen medverka till yttre rationalisering även av fullständiga brukningsdelar,

då detta skulle undeUätta genomförandet av sådana åtgärder som nyss

nämnts. Vad angår de riktlinjer efter vilka denna verksamhet bör bedrivas

må först understrykas, att det här givetvis aldrig får bliva fråga om

att tillämpa schematiska regler, utan att avgörandena måste träffas med

hänsyn till vad som efter en prövning av förhållandena i det enskilda fallet

framstår såsom mest ändamålsenligt.

I fråga om de allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen torde

vidare en viss skillnad böra göras mellan slättbygderna och skogsbygderna.

I de förra bör den yttre rationaliseringen i främsta rummet gå ut på att bilda

brukningsdelar, där själva jordbruket kan beräknas få full lönsamhet. Även

i skogsbygderna torde den yttre rationaliseringen åtminstone i viss utsträckning

böra inriktas på att åstadkomma en höjning av själva jordbrukets lönsamhet

genom sammanslagning av mindre brukningsdelar eller komplettering

av sådana med tillskott av jordbruksjord från angränsande brukningsdelar.

De topografiska förhållandena komma emellertid ej sällan att sätta

en gräns för genomförbarheten av dylika utvidgningar. I dessa bygder får

man vidare räkna med att det ofta till följd av skogsbrukets behov av arbetskraft

kan bliva möjligt att bevara ett proportionsvis större antal av de

befintliga brukningsdelarna än i övriga delar av landet.

Beträffande skogsbygderna uppställer sig som ett särskilt problem frågan

om sambandet mellan jordbruket och skogen och om de åtgärder, som böra

vidtagas för att förstärka jordbruksfastigheter med skog.

Sedan flera årtionden ha statsmakterna genom lagstiftningsåtgärder av olika

slag sökt begränsa eller hindra ett avskiljande av skog från jordbruket.

Dessa åtgärder ha vilat på den uppfattningen, att det i dessa trakter förelåge

ett naturligt samband mellan jordbruket och skogsbruket och att ett jordbruk

därstädes i regel behövde ha tillgång till egen skog för att brukningsdelen

skulle bliva bärkraftig och brukaren erhålla full sysselsättning och en

tillfredsställande försörjning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

39

Beträffande den betydelse, som bör tillmätas skogen i kombination med

jordbruk, ha delade meningar framkommit såväl i kommittén som i de avgivna

yttrandena. För min del kan jag i huvudsak ansluta mig till den asikt,

som uttalats av kommitténs majoritet. Jag är sålunda av den uppfattningen,

att innehavet av egen skog till en början regelmässigt är av betydande värde

för jordbrukarna ur sysselsättningssynpunkt. Det torde väl vara riktigt, att

jordbrukarna nu i stor utsträckning ha möjlighet att få arbete hos andra

skogsägare och att så åtminstone i viss omfattning kan väntas bliva fallet även

i fortsättningen. Enligt min mening måste det dock, bland annat med hänsyn

till den bundenhet, som skötseln av jordbruket medför, och därmed följande

svårighet för brukaren att begagna sig av arbetstillfällen på längre avstånd

från hemmet, anses vara av väsentligt värde för en jordbrukare att för den

tid, då han ej har sysselsättning i själva jordbruket, ej vara huvudsakligen

beroende av arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen. I detta sammanhang

må även pekas på den utveckling som skett inom skogsbruket i

riktning mot årsarbetare och som, om den fortsätter, kan medföra en betydande

minskning av de egentliga jordbrukarnas möjligheter att få arbete

utanför den egna brukningsdelen. I likhet med kommittén anser jag vidare,

att innehav av egen skog -— även bortsett från vad nu sagts om skogens betydelse

ur sysselsättningssynpunkt — måste anses medföra en förstärkning av

ett i och för sig icke lönsamt jordbruk bland annat därigenom att skogen dels

åtminstone på lång sikt regelmässigt kan väntas giva brukaren ett visst tillskott

till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet, dels giver brukaren

tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om desamma

skolat inköpas i allmänna marknaden.

Enligt vad jag yttrat på tal om avvägningen av det allmänna prisstödet

torde man icke kunna räkna med att jordbruken i skogsbygderna skola erhålla

full lönsamhet, om man ser jordbruksdriften som ett isolerat företag,

utan man bör vid avvägningen av stödets storlek även beakta de inkomstkällor,

som avkastningen av egen skog och skogskörslor utgöra.

I betraktande av nu anförda förhållanden finner jag det naturligt, att i

skogsbygderna arbetet med den yttre rationaliseringen, vid sidan av den rationalisering

av själva jordbruket som lämpligen kan genomföras, också skall

inriktas på att komplettera brukningsdelarna med skog, så att de brukningsdelar,

där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största

möjliga utsträckning skola bliva bärkraftiga brukningsdelar, där vad som

kan brista i jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. En

dylik utveckling synes mig utgöra en förutsättning för alt man i dessa trakter

skall kunna uppehålla jordbruket i önskvärd omfattning och på ett effektivt

sätt utnyttja den till jordbruket knutna arbetskraften. Till frågan, i vad

mån man för att genomföra en dylik komplettering bör låta skog avskiljas

från befintliga skogskomplex, återkommer jag i det följande. Understundom

torde det i detta arbete kunna ifrågasättas, att kompletteringen skall genomföras

i form av bildande av gemensamhetsskog. Till de synpunkter på detta

spörsmål, som jordbrukskommittén anfört, kan jag ansluta mig.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Stundom torde å ett ofullständigt jordbruk den erforderliga förbättringen

av brukarens ställning kunna åvägabringas genom en intensifiering av driften.

En ökning av animalieproduktionen å de mindre jordbruken kan dock ej

tänkas komma att utgöra nagon allmän lösning av dessa jordbruks svårigheter,

eftersom man med hänsyn till överproduktionsrisken måste räkna med

att importen av fodermedel efter hand kan behöva begränsas eller helt slopas

och det ej heller är antagligt, att inhemska fodermedel skola saluföras i

den utsträckning, som skulle erfordras för att möjliggöra en dylik allmän

ökning av de mindre jordbrukens animalieproduktion. Däremot kan det väl

tänkas att i en del fall, där produktions- och avsättningsförhållandena äro

gynnsamma, den behövliga förbättringen kan ske genom en övergång till

specialodlingar, främst odling av trädgårdsprodukter. I dylikt fall behöver

rationaliseringsarbetet ej nödvändigtvis taga sikte på en utvidgning av brukningsdelens

areal.

\ ad nu sagts har gällt möjligheterna att förbättra brukarens ställning genom

att öka avkastningen av den egna brukningsdelen så att brukaren kan

erhalla sin fulla försörjning av denna. Lösningen kan även vara en anpassning

av brukningsdelens storlek och omfattningen av arbetet å denna efter

förekomsten av andra inkomstmöjligheter i orten. Härvid kan i vissa fall

erfordras en utvidgning av brukningsdelen, i andra fall en omläggning av

jordbruksdriften i sådan riktning, att brukaren huvudsakligen kan ägna sig

åt arbete utanför brukningsdelen och denna sålunda får karaktären av

stödjordbruk. En dylik omläggning kan ske genom en övergång till mer

extensiv drift men även på så sätt, att en del av åkerarealen överföres till

en angränsande fastighet. Både dessa vägar och de nyss angivna — en utvidgning

av själva brukningsdelen eller en övergång till mera inkomstbringande

odlingar — måste prövas i rationaliseringsarbetet.

Två frågor av stor betydelse för den praktiska utformningen av rationaliseringsarbetet

äro, i vilken utsträckning man för förbättring av ofullständiga

brukningsdelar bör taga i anspråk tillskottsjord från rationella jordbruk

samt i vilken utsträckning man bör förstärka dylika brukningsdelar

med skog från större skogskomplex. Vad den förra frågan angår anser

jag det med hänsyn till att de större jordbruken tillhöra en ur driftsekonomisk

synpunkt rationell storleksgrupp vara av vikt att man iakttager försiktighet

med åtgärder, som kunna leda till en splittring och försvagning av dylika

jordbruk. Man synes, såsom kommittén även uttalat, böra mot varandra

väga å ena sidan den förbättring, som tillskottsjorden kan medföra för övergångsjordbrukets

lönsamhet, och å andra sidan den försämring, som avskiljandet

av denna jord kan medföra för lönsamheten av det större jordbruket,

samt medgiva överföring av tillskottsjord från det sistnämnda till övergångsjordbruket

blott om värdet av förbättringen för övergångs jordbruket överstiger

värdet av försämringen för det större jordbruket. En dylik princip synes

mig innebära en skälig avvägning mellan de olika intressen, som böra beaktas

i detta sajnmanhang. Såsom kommittén framhåller torde det ligga i

s. 41 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

41

sakens natur, att det vid tillämpningen av en dylik princip ej kan bliva

fråga om att överföra jord i kompletteringssyfte från ett större till ett mindre

jordbruk, om överföringen skulle mera avsevärt försämra det större jordbrukets

lönsamhet. Däremot synes det mig ej erforderligt att, på _sätt kommittén

föreslagit, såsom en särskild regel uppställa, att överföring ej bör få

ske i sådan utsträckning, att det avstående jordbruket bringas under normjordbrukets

nivå. En överföring av någon mera betydande del av den totala

åkerarealen torde nämligen så gott som alltid få anses utesluten redan enligt

den förut angivna huvudregeln, och vad angår överföring av mindre

områden skulle en dylik regel kunna komma att förhindra även sådan

komplettering, som endast i ringa mån skulle inverka på den avstående

fastighetens lönsamhet men däremot skulle möjliggöra en avsevärd förbättring

av övergångsjordbruket.

Vad härefter angår frågan om den utsträckning, i vdken man för att

genomföra en förstärkning av ofullständiga brukningsdelar bör taga i anspråk

skog från andra fastigheter, uppkommer här ett avvägningsspörsmål,

besläktat med det, som föreligger vid komplettering av dylika brukningsdelar

med tillskottsjord från rationella jordbruk. De betänkligheter, som

anförts mot att man från befintliga större skogskomplex skulle överföra

skog till skoglösa eller skogfattiga brukningsdelar, ha främst motiverats

med att överföringen dels skulle innebära en ur skogssynpunkt skadlig

parcellering av skogsmarken, dels, såvitt densamma komme att beröra

trävaruindustriernas skogar, skulle kunna leda till en försvagning av dessa

industriers råvarubas, vilken skulle kunna få menliga inverkningar för

sagda industrier och därmed även för den vid dem sysselsatta arbetarstammen.

Jag vill rörande denna fråga först framhålla, att man åtminstone i

några av de yttranden, där dylika betänkligheter anförts, synes ha överskattat

den omfattning, i vilken sådan överföring kan tänkas komma till

stånd. Den, som genom det allmännas biträde erhåller skog till komplettering

av sin fastighet, bör enligt min mening ej åtnjuta något bidrag av allmänna

medel för att nedbringa anskaffningskostnaden under det värde skogen

objektivt sett har med hänsyn till den avkastning, som kan påräknas

av densamma. Om detta iakttages, torde man kunna förutsätta, att jordbrukarna

ej komma att söka genom statens medverkan erhålla skog till komplettering

av sina jordbruk i andra fall än sådana, där en dylik komplettering

verkligen framstår som påkallad med hänsyn till omständigheterna.

Den omfattning, i vilken dylik överföring i praktiken kan tänkas komma

i fråga, torde därför, särskilt vad beträffar överföring genom tvångsåtgärder,

komma att bliva relativt ringa i förhållande till de totala skogstillgångarna.

Någon anledning befara, att överföringen skulle bliva till verklig skada för

trävaruindustrierna på grund av den minskning den skulle medföra för de

enskilda företagens råvarubas, föreligger enligt min uppfattning icke.

En fråga, rörande vilken meningarna starkt brutit sig i yttrandena, är

huruvida den parcellering av skogsmarken, som överföringen skulle komma

att innebära, skulle medföra några olägenheter ur skogsvårdande synpunk
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ter. Det synes mig svårt att bedöma, i vad mån fog kan finnas för de farhågor,

som från vissa håll uttalats i detta hänseende. Jag vill i detta sammanhang

framhålla, att skogstilldelningen i flertalet fall torde komma att

innebära en komplettering av tidigare befintliga mindre skogslotter och att

densamma sålunda i viss mån kan sägas medföra en förstoring av de nuvarande

skogslotterna. Risken för att skogskapitalet i de nya ägarnas händer

skall spolieras genom alltför snabba uttag eller för att skogen eljest ej skall

skötas på ett tillfredsställande sätt torde vidare åtminstone i huvudsak kunna

elimineras på annat sätt. Denna fråga har för övrigt beaktats i det förslag

till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen nyligen framlagt (SOU 1946:41).

Även om så skulle vara, att ur skogsvårdande synpunkter vissa olägenheter

skulle uppstå vid en komplettering av ofullständiga brukningsdelar med skog.

synas vidare dessa olägenheter böra vägas mot de fördelar som det innebär,

att man kan bilda bärkraftiga brukningsdelar, där brukarens arbetskraft kan

effektivt utnyttjas och brukaren beredas en mera tryggad ställning. För min

del tvekar jag ej att vid en dylik avvägning giva de senare synpunkterna

företräde. I enlighet härmed anser jag alltså, att överföring av skog för komplettering

av mindre jordbruk principiellt bör få ske, då syftet med överföringen

är att möjliggöra skapande av bärkraftiga jordbruk eller att eljest

åstadkomma en ur det allmännas synpunkt önskvärd förstärkning av ofullständiga

jordbruk. Från denna regel torde dock vissa undantag böra göras.

Sålunda bör överföring ej få ske, om densamma i visst fall på grund av särskilda

omständigheter skulle medföra mera betydande olägenheter ur skogsvårdande

synpunkter. Vidare bör man givetvis även i övrigt vid frågans prövning

i varje särskilt fall beakta, vilken effekt överföringen skulle få för den

fastighet, som skulle avstå skogsmarken. Överföring bör sålunda icke medgivas,

om därigenom bärkraften hos sistnämnda fastighet skulle försvagas i

sådan utsträckning, att densamma ej längre skulle utgöra en bärkraftig brukningsdel.

Av vad jag förut anfört torde ha framgått, att ett flertal olika faktorer

böra beaktas vid den yttre rationaliseringen. Vid bedömningen av i vad

mån behov av yttre rationalisering föreligger, har man att taga hänsyn till

de möjligheter, som kunna finnas att förbättra brukningsdelen genom inre

rationalisering och rationalisering av driftsförhållandena. Av betydelse blir

vidare bland annat, vilka sysselsättningsmöjligheter som finnas i orten,

huruvida dessa sysselsättningsmöjligheter kunna komma att bestå, möjligheten

att öka arbetstillfällena i orten och att i större eller mindre utsträckning

utnyttja den vid de ofullständiga jordbruken knutna arbetskraften i

arbete utanför den egna brukningsdelen. Där behov av yttre rationalisering

anses föreligga i fråga om en viss fastighet, kan man vidare ofta ej bedöma,

hur denna rationalisering lämpligen bör genomföras, förrän man tagit i

betraktande, i vad mån dylika åtgärder äro erforderliga även vid andra

fastigheter och hur de åtgärder, som vidtagas beträffande en fastighet, inverka

på rationaliseringsmöjligheterna i fråga om de övriga.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

43

Om rationaliseringsverksamheten skall giva avsett resultat och investering

av allmänna medel i åtgärder, som ej äro ägnade att leda till detta mål, kunna

undvikas, synes det nödvändigt, att en planläggning av denna verksamhet

skall ske. Man kan visserligen ej utesluta möjligheten av att utvecklingen

i ett planeringsområde kan komma att gå i en annan riktning än

den, som förutsatts vid uppgörandet av planerna. Dylika osäkerhetsmoment,

som ju äro oundvikliga vid all planeringsverksamhet, synas dock ej

kunna anföras som ett skäl mot att man, då det gäller att genomföra en

rationalisering av jordbruket, skall underlåta att grunda utformningen av

rationaliseringsåtgärderna på det säkraste underlag, som kan anskaffas. De

planer som uppgöras få vidare självfallet ej betraktas som bindande, utan

man måste städse vara beredd att justera dem, om de förutsättningar på vilka

de bygga skulle förändras.

För att planeringsverksamheten skall giva avsett resultat torde det vara

nödvändigt, att densamma anpassas efter de skiftande förhållanden, som

föreligga i olika delar av landet och i skilda trakter. Att i förväg uppdraga

några bindande riktlinjer för det sätt, på vilket densamma bör organiseras

och bedrivas, synes mig med hänsyn härtill icke lämpligt. Det torde i stället

böra ankomma på rationaliseringsorganen att med ledning av de erfarenheter,

som efter hand vinnas på detta område, söka komma fram till de arbetsformer,

som i det enskilda fallet äro mest ändamålsenliga. Jag vill emellertid

här i korthet beröra vissa frågor angående huvudlinjerna för planeringsverksamheten.

I stort sett kan jag härvid ansluta mig till de synpunkter,

som kommittén anlagt på denna fråga.

Jag anser sålunda att det första ledet i denna planeringsverksamhet bör

vara att för områden av enhetlig karaktär komma fram till en uppfattning

om de viktigaste av de problem, som föreligga för jordbruket i området, och

att uppdraga mera allmänna riktlinjer för lösandet av dessa problem (regionalplanering).

Bland de uppgifter, som böra upptagas i samband med en

dylik regionalplanering, vill jag nämna den att mera konkret angiva den

eller de jordbrukstyper, som böra anses önskvärda i planeringsområdet med

hänsyn till de där föreliggande förhållandena. Planeringsverksamheten bör

på så sätt utgöra en garanti för att schablonartade lösningar av rationaliseringsproblemen

ej skola förekomma. Vidare bör man bland annat vid regionalplaneringen

söka komma fram till en allmän uppfattning rörande frågan,

i vad mån en begränsning av antalet mindre brukningsdelar i området

bör eftersträvas med hänsyn till försörjningsmöjligheterna för deras brukare,

möjligheterna att lösa de ofullständiga jordbrukens problem genom att brukarna

i ökad utsträckning erhålla arbete utanför den egna brukningsdelen

med mera. Fn annan uppgift för regionalplaneringen kan, såsom kommittén

anfört, vara att åtminstone preliminärt fastställa, i vilka delar av planeringsområdet

ett omskiftesförfarande kan anses påkallat. De resultat, som erhållas

vid regionalplaneringen, böra för övrigt kunna bliva av värde även i andra

avseenden än enbart för jordbruket. Sålunda bör exempelvis regionalplaneringen

ofta kunna giva en uppfattning om förhållandet mellan tillgång och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

efterfrågan på arbetskraft i området, vilken kan vara till gagn vid övervägande

av frågor om planering av nya industriföretag.

Med ledning av den uppfattning om de föreliggande problemen och sätten

för dessas lösande, som vunnits vid regionalplaneringen, böra sedan beträffande

de fastigheter, som funnits vara i behov av mera omfattande yttre

och inre rationaliseringsåtgärder, ske närmare överväganden rörande den

lämpliga formen för dessa rationaliseringsåtgärder (individuell jordbruksplanering).

Sistnämnda planering bör självfallet omfatta begränsade områden

eller enskilda fastigheter. En individualplanering kan vidare beträffande sådana

problem, som aktualiseras i det praktiska rationaliseringsarbetet, komma

att företagas sida vid sida med regionalplaneringen.

Liksom själva rationaliseringsverksamheten, enligt vad jag tidigare anfört,

i princip bör utgöra en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna

på olika sätt bör stödja och leda, bör man enligt min mening eftersträva,

att även ifrågavarande planeringsverksamhet skall ske under intim medverkan

med jordbrukarna samt övriga näringsgrenar och befolkningsgrupper,

som direkt beröras av densamma. Som ett önskemål synes kunna uppställas,

att man bör söka behandla de föreliggande problemen under sådana

former, att de närmast berörda grupperna direkt deltaga i arbetet och att

den särskilda sakkunskap, som kan erfordras, utnyttjas på bästa sätt utan

uppbyggande av någon mera fast och dyrbar organisation. Från dessa utgångspunkter

kan jag ansluta mig till grundtankarna i kommitténs förslag

beträffande organisationen av planeringsverksamheten. Jag anser alltså,

såvitt angår regionalplaneringen, att det på initiativ av det organ, som skall

handhava den statliga verksamheten för yttre rationalisering, bör för varje

planeringsområde bildas en särskild planeringskommitté, vilken skall ha till

uppgift att leda det förberedande utrednings- och planeringsarbetet. I denna

kommitté böra till en början ingå åtminstone ett par representanter för jordbruksnäringen

i orten och vidare några personer med särskild sakkunskap

rörande de olika problem, som kunna väntas möta i planeringsarbetet. Enligt

vad jordbrukskommittén nämnt borde regelmässigt i en planeringskommitté

ingå en person från lantbruksnämnden, en person från hushållningssällskapet,

en person från skogsvårdsstyrelsen och en representant för lantmäteriorganisationen.

I vissa yttranden ha framställts erinringar mot vad jordbrukskommittén

sålunda anfört rörande planeringskommitténs sammansättning. Bland annat

har framhållits, att det på grund av den betydelse arbetskraftsspörsmålen

komme att få för planeringsverksamheten vore av vikt att sakkunskap rörande

dessa frågor skulle ingå i planeringskommittén. Detta påpekande är

enligt min mening värt beaktande. Jag finner det emellertid, som jag redan

antytt, icke lämpligt att några bindande föreskrifter skola meddelas angående

antalet ledamöter i en planeringskommitté eller angående de organ,

som böra vara representerade i denna. Den ledande synpunkten vid tillsättandet

av en planeringskommitté bör vara, att den skall innehålla personer

med sakkunskap om de förhållanden, som kunna väntas bliva av särskild

betydelse vid planeringsverksamheten.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

45

Valet av ordförande torde böra ankomma på lantbruksnämnden. Detta

val bör, såsom kommittén anfört, träffas helt med hänsyn till vederbörandes

personliga kvalifikationer och till de problem som kunna väntas möta.

Planeringskommittén bör i sitt arbete erhålla nödigt biträde från lantbruksnämnden

och övriga lokalorgan.

På grundval av det förberedande utrednings- och planeringsarbete, som

verkställts av planeringskommittén, böra hållas mera ingående överläggningar

med representanter för de näringsgrenar och organ, som beröras av

rationaliseringsverksamheten. Efter dessa överläggningar bör planeringskommittén

slutligen utarbeta de rekommendationer och angiva de riktlinjer för ralionaliseringsarbetet,

som planeringskommittén finner ändamålsenliga.

Även i fråga om den individuella jordbruksplaneringen bör organisationen

anpassas efter de speciella problem, som föreligga i varje särskilt fall. I stort

sett bör denna planeringsverksamhet bedrivas på så sätt, att det åt någon

sakkunnig person uppdrages att i samråd med representanter för de berörda

jordbrukarna och andra parter utarbeta förslag till de åtgärder, som böra

vidtagas, och att dessa förslag sedan bliva föremål för närmare granskning

och diskussion vid sammanträden med dem, som beröras av förslagen. Vem

som skall leda arbetet och vilken sakkunskap, som i övrigt bör stå till förfogande,

torde böra avgöras allt efter beskaffenheten av de föreliggande bristerna

och de åtgärder som böra vidtagas för att avhjälpa dessa. Där fastighetsbildningsfrågor

i första hand tilldraga sig uppmärksamheten, synes det

naturligt, att arbetet i regel bör ledas av en lantmätare. Även då så ej är fallet

bör givetvis lantmäteriteknisk sakkunskap anlitas så snart förhållandena så

påkalla.

Rationaliseringsorganels roll i samband med planeringsverksamheten blir

i enlighet med det nu anförda huvudsakligen att tillkalla de personer, som

skola handhava denna verksamhet, att tillhandahålla erforderlig arbetskraft

åt dessa samt att tillse, att planeringsarbetet fortskrider på ett tillfredsställande

sätt och överhuvud utöva en allmän ledning av planeringsverksamheten.

I fråga om medlen för den yttre rationaliseringen

biträder jag kommitténs förslag rörande statlig låne- och bidragsverksamhet.

Såsom kommittén framhållit, torde ett ekonomiskt stöd från det allmännas

sida ofta vara nödvändigt för att i och för sig önskvärda yttre rationaliseiingsåtgärder

skola kunna genomföras. Man kan i allmänhet ej räkna med

alt en jordbrukare skall vare sig vilja eller kunna förvärva mark för rationaliseringsändamål,

om kostnaden för förvärvet skulle överstiga det värde

marken objektivt sett har för honom. Även där priset för marken i och för

sig är skäligt ur köparens synpunkt, kan det vidare ej sällan erbjuda svårigheter

för köparen att anskaffa de medel, som erfordras för köpet. Ifrågavarande

ekonomiska stöd bör därför bestå dels i bidrag till utjämnande av

skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdcls värde i fria marknaden

och dess värde för sammanläggningsändamål, dels i lån för att underlätta

finansieringen av fastighetsförvärv i rationaliseringssyfte.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Möjligheten att lämna sådana bidrag, som nu nämnts, bör givetvis ej användas

på ett sätt, som medför en uppskruvning av fastighetsvärdena eller

onödiga kostnader för det allmänna. Beträffande obebyggd jord samt skogsmark

bör man enligt min uppfattning utgå från att det pris dylik mark bör

betinga i allmänna marknaden i regel ej bör överstiga det värde densamma

har för sammanläggningsändamål utan tvärtom snarare bör anses ligga

lägre med hänsyn till den förbättring av den köpande fastighetens lönsamhet,

som bör bliva en följd av utvidgningen. I allmänhet torde därför bidrag

ej böra utgå vid dylika markförvärv. Då en hel brukningsdel säljes, komma

däremot byggnaderna å densamma ofta att bliva av större värde för den köpare,

som har för avsikt att låta brukningsdelen bestå såsom en självständig

brukningsdel, än för den köpare, som ämnar sammanlägga brukningsdelen

med ett honom tillhörigt jordbruk. Ofta torde därför i dylika fall det pris,

som kan erhållas för brukningsdelen i fria marknaden, överstiga brukningsdelens

värde för sammanläggningsändamål. Samma situation kan vidare även

uppkomma vid försäljning av en del av en fastighet, om byggnader finnas

å densamma. I dylika fall bör bidrag kunna utgå till utjämnande av skillnaden

mellan fastighetens eller fastighetsdelens värde vid försäljning i fria

marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål. I vissa fall torde

vidare bidrag böra utgå även vid försäljning av obebyggd jord, exempelvis i

sådana fall, då avskiljande av del av en fastighets mark medför, att byggnaderna

å den kvarvarande delen bliva onödigt stora för sitt ändamål eller

avskiljandet eljest medför en försämring av den återstående delen av fastigheten.

Nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet bör givetvis endast avse

jordförvärv inom ramen för den yttre rationalisering, som det allmänna bör

direkt stödja. I enlighet med vad jag tidigare anfört rörande sistnämnda

fråga böra sålunda lån och bidrag i första hand utgå för yttre rationalisering

av sådana brukningsdelar, som äro att anse som övergångsjordbruk, samt i

andra hand, på begäran av brukarna, för yttre rationalisering av andra

ofullständiga brukningsdelar. Till innehavare av fullständiga jordbruk böra

lån och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering utgå endast om åtgärderna

äro ägnade att underlätta en yttre rationalisering av ofullständiga

brukningsdelar i sådana fall, som nyss nämnts. Sålunda böra lån och bidrag

kunna utgå för att få till stånd en sammanläggning av ett övergångsjordbruk

med en fullständig brukningsdel eller för att till en fullständig brukningsdel

lägga delar av en för rationaliseringsändamål förvärvad fastighet, vilka ej

lämpligen kunna läggas till något ofullständigt jordbruk.

Bidragen medföra ej någon ekonomisk vinst för mottagarna utan äro endast

avsedda att undanröja ett ekonomiskt hinder för rationaliseringen. De

böra därför utgå oberoende av brukarnas inkomst- och förmögenhetsställning.

Detsamma bör i princip gälla lånen.

För nu nämnda lån och bidrag torde lämpligen i regel kunna användas

samma former, som jag i fortsättningen kommer alt föreslå i fråga om lån

och bidrag till den inre rationaliseringen. Jag kommer därför att i samband

s. 47 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

47

med framläggande av förslag till regler för statens medverkan till den inre

rationaliseringen närmare behandla frågan om de former i vilka lån och

bidrag till den yttre rationaliseringen böra lämnas.

Vid sidan av låne- och bidragsverksamheten har kommittén såsom ett

medel för en yttre rationalisering av jordbruket föreslagit en aktiv inköpspolitik

från rationaliseringsorganens sida. Även jag anser en dylik verksamhet

vara ägnad att underlätta den yttre rationaliseringen och förordar alltså

kommitténs förslag i denna del. Denna aktiva inköpspolitik bör ha samma

inriktning som nyss angivits för låne- och bidragsverksamheten.

Vad angår det sätt, på vilket den aktiva inköpspolitiken bör bedrivas, må

framhållas, att rationaliseringsorganen ej enbart böra söka få till stånd avtal

om överlåtelse av jord för rationaliseringsändamål utan även böra beakta de

möjligheter, som vid exekutiv försäljning av jordbruksfastigheter kunna

yppa sig att förvärva för rationaliseringen erforderliga fastigheter. Till undvikande

av missförstånd må vidare framhållas, att den aktiva inköpspolitiken

ingalunda enbart bör taga sikte på att staten skall förvärva sådana

brukningsdelar, som behövas för den yttre rationaliseringens genomförande,

och sedan i sin tur överlåta dessa. En minst lika viktig uppgift bör vara att

förmedla överlåtelser av jord i rationaliseiängssyfte från den ene jordägaren

till den andre.

Vad nu sagts angående låne- och bidragsverksamhet och aktiv inköpspolitik

från statsmakternas sida i syfte att främja en yttre rationalisering av

jordbruket innebär, såsom jordbrukskommittén påpekat, ett fullföljande och

en utbyggnad av den verksamhet på detta område, som redan bedrives inom

egnahemsorganisationen. Kostnaderna för de bidrag, som härvid utbetalats

till jordbrukare, ha bestritts från ett under nionde huvudtiteln upptaget anslag

till bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga

jordbruk, och de lån, som utlämnats för att underlätta förvärv av jord eller

skog i rationaliseringssyfte, ha utgått ur egnahemslånefonden. Jag vill erinra

om att jag i årets statsverksproposition föreslagit en höjning av förstnämnda

anslag i syfte att möjliggöra för egnahemsorganen att under instundande

budgetår intensifiera denna frivilliga rationaliseringsverksamhet.

Från och med den 1 juli 1948 torde ifrågavarande anslag böra uppgå i

ett nytt anslag, ur vilket skola bestridas alla de bidrag av olika slag, vilka

böra utlämnas i samband med arbetet på den yttre rationaliseringen. Likaså

torde en särskild lånefond böra inrättas för utlämnande av lån för sagda

ändamål. Ur denna fond torde böra utgå alla lån för inköp av jord i rationaliseringssyfte,

oberoende av huruvida låntagaren i och för sig tillhör den grupp,

för vilken de nuvarande egnahemslånebestämmelserna äro avsedda, eller ej.

Fonden kommer alltså att övertaga eu betydande del av den långivning, som

hittills skett med anlitande av egnahemslånefonden. Under sådana förhållanden

synes det mig ändamålsenligt, att egnahemslånefonden skall uppgå i

sagda fond.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Särskilda utskottets utlåtande nr 2

Som ett komplement till låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva

inköpspolitiken har kommittén föreslagit införande av en förköpsrätt för

kronan till jordbruksfastigheter, vilken skulle innebära rätt för kronan att,

då en för rationaliseringsarbetet behövlig fastighet såldes till annan än vissa

r.ärskylda, övertaga fastigheten till det pris, som avtalats mellan köpare och

säljare. En dylik förköpsrätt synes mig ägnad att verksamt underlätta rationaliseringsarbetet.

Då förköpsrätten dessutom i regel ej skulle medföra något

nämnvärt intrång i berättigade enskilda intressen, tvekar jag ej att biträda

kommitténs förslag även i denna del.

Förköpsrätten bör å kronans vägnar utövas av de organ, som lokalt handlägga

ärenden angående yttre rationalisering.

I likhet med låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken

bör även förköpsrätten få användas i hela den verksamhet, som staten

bedriver för främjande av den yttre rationaliseringen.

De punkter i fråga om utformningen av förköpsrätten, där delade meningar

främst kommit till uttryck inom kommittén samt i de avgivna yttrandena,

avse dels frågan, vilka fastigheter förköpsrätten skall omfatta, dels

frågan, huruvida förköpsrätten skall gälla vid försäljning till vissa närskylda

och till arrendator, dels slutligen frågan om edgångsskyldighet för den, som

köpt en fastighet, vartill kronan har förköpsrätt.

Vad den första frågan angår har det i vissa yttranden gjorts gällande, att

förköpsrätten endast borde omfatta sådana fastigheter, som själva vore i behov

av yttre rationalisering. Såsom kommittén framhållit kan det emellertid

i vissa fall vara lämpligt att använda förköpsrätten för inköp av ett fullständigt

jordbruk, vilket kan användas för komplettering av angränsande mindre

brukningsdelar. Förköpsrätten bör även kunna användas för förvärv av

skog. Det är slutligen ej möjligt att en gång för alla avgöra, huruvida en viss

fastighet kan bliva behövlig för rationaliseringsarbetet eller ej. Förhållandena

kunna härvidlag ändras, så att behovet av yttre rationalisering vid en viss

framtida tidpunkt framstår såsom större än man förut räknat med. Bland

annat med hänsyn till nu nämnda förhållanden anser jag, att förköpsrätten i

princip bör avse alla jordbruksfastigheter. Avgörande för en fastighets karaktär

av jordbruksfastighet torde böra vara det sätt, på vilket densamma

upptagits vid senaste fastighetstaxering. Förköpsrätten bör vidare självfallet

gälla även vid försäljning av del av eller andel i jordbruksfastighet.

Även om förköpsrätten gives en dylik generell utformning, är det emellertid

klart, att det vid flertalet försäljningar av jordbruksfastigheter ej kan

bliva fråga om att förköpsrätten skall användas, i regel därför att fastigheten

överhuvud ej kan anses behövlig för rationaliseringsarbetet men i vissa

fall därför att, ehuru ett sådant behov i och för sig kan anses föreligga, rationaliseringen

ej kan genomföras förrän vid en längre fram liggande tidpunkt

och rationaliseringsorganet icke lämpligen bör övertaga fastigheten i avbidan

på att ett tillfälle att genomföra rationaliseringen skall yppa sig. Det kan tydligen

ofta, även då en försäljning ej är omedelbart förestående, föreligga ett

legitimt intresse för ägaren av en jordbruksfastighet att veta, huruvida ratio
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

49

naliseringsorganet i och för sig önskar förvärva fastigheten för rationaliseringsändamål.

Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att det vid

sidan av de bestämmelser om hembud med mera, som i det följande komma

att beröras, bör finnas möjlighet för en ägare av en jordbruksfastighet att —

utan att behöva hembjuda fastigheten till rationaliseringsorganet —- få ett

för viss tid bindande besked av detta i frågan. För tillgodoseende av detta

önskemål har kommittén föreslagit att den, som ägde en jordbruksfastighet,

skulle äga hos vederbörande rationaliseringsorgan begära besked, huruvida

detta önskade förvärva hans fastighet för rationaliseringsarbetet eller ej. Besvarades

frågan nekande, skulie rationaliseringsorganet ej äga använda förköpsrätten

vid överlåtelse, som skedde inom viss av organet bestämd tid,

lägst ett och högst fem år från det beskedet lämnades. Vad kommittén sålunda

föreslagit synes mig i stort sett ändamålsenligt. Dock kan enligt min

uppfattning den minimitid, under vilken organet skall vara bundet av sådant

nekande besked som nu sagts utan olägenhet höjas från ett till två år.

Den prövning, som rationaliseringsorganet bör företaga i anledning av

framställning om sådant besked som nu nämnts, bör i främsta rummet taga

sikte på huruvida behov av fastigheten för rationaliseringsändamål över huvud

kan anses föreligga. Eftersom beskedets verkan avses skola vara begränsad

till viss tid, bör organet emellertid härjämte även kunna beakta, huruvida

detta behov kan väntas framträda under en på dylikt sätt begränsad

tidrymd. Förhåller det sig så, att det visserligen i och för sig är önskvärt att

fastigheten sammanlägges med annan brukningsdel men det på grund av

inställningen hos ägaren av sistnämnda brukningsdel och andra förhållanden

icke kan antagas bliva möjligt att genomföra sammanläggningen under

den närmaste femårsperioden, bör sålunda frågan om fastighetens behövlighet

för rationaliseringsändamål kunna besvaras nekande. Vill rationaliseringsorganet

ej binda sig för så lång tid som fem år, bör beslutets giltighetstid

kunna sättas kortare, enligt vad nyss nämnts dock lägst till två år. Att

märka är emellertid att ett beslut, varigenom rationaliseringsorganet avhänder

sig möjligheten att använda förköpsrätten under viss tid, kan, därest

fastigheten säljes under denna tid, komma att medföra, att verkställigheten

av den planerade yttre rationaliseringen måste uppskjutas ända till

dess fastigheten nästa gång kommer i marknaden, vilket uppenbarligen kan

dröja länge. Att rationaliseringsorganet, trots att fastigheten i och för sig anses

behövlig för genomförande av den yttre rationaliseringen, skulle lämna

nekande svar på en sådan fråga som nu nämnts, synes därför ej böra i frågakomma

annat än om det på grund av omständigheterna måste antagas komma

att dröja avsevärd tid, innan övriga förutsättningar för genomförande av

den yttre rationaliseringen komma att föreligga, och det skulle erbjuda särskilda

svårigheter för organet att innehava fastigheten under denna tid. Ett

nekande svar på sådan fråga som nu nämnts utesluter naturligen ej att, om

samma fråga ånyo framställes efter utgången av den i beslutet angivna tiden,

den då besvaras jakande. Påpekas må vidare att, därest rationaliseringsorga
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 11 samt. AV 2. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

net förklarar fastigheten behövlig för rationaliseringsändamål, detta icke innebär,

att organet därmed skulle förbinda sig att inlösa fastigheten, därest

denna senare skulle säljas. Frågan om lämpligheten av att vid en dylik försäljning

använda förköpsrätten måste prövas med hänsyn till storleken av

köpeskillingen och övriga då föreliggande omständigheter. Såsom kommittén

påpekat, torde det emellertid, därest frågan besvarats jakande och jordägaren

har för avsikt att mera omedelbart överlåta fastigheten, få förutsättas,

att närmare överläggningar komma att upptagas mellan jordägaren och rationaliseringsorganet

om försäljning av fastigheten till detta eller genom dess

förmedling till den jordbrukare, som behöver fastigheten för förstärkning

av sin brukningsdel. Jordägaren har då även möjligheten att hembjuda fastigheten

till organet. Frågan om möjligheten att överklaga beslut, varigenom

fastighet förklarats behövlig för rationaliseringsändamål, kommer jag att behandla

längre fram.

Genom ett sådant förfaringssätt, som nu nämnts, undanröjas i stort sett de

olägenheter, som kunna ligga däri, att förköpsrätten ej formellt är begränsad

till vissa speciella jordbruksfastigheter eller vissa grupper av jordbruksfastigheter.

Beträffande förköpsrättens omfattning vill jag i detta sammanhang även

understryka den begränsning, som ligger däri, att sagda rätt ej skall användas

annat än för att underlätta en yttre rationalisering av jordbruket enligt

de riktlinjer, som jag tidigare angivit.

Enligt kommitténs förslag skulle förköpsrätten ej gälla vid försäljning till

make eller barn eller dess avkomling eller adoptivbarn eller dess avkomling

och ej heller vid försäljning till syskon i sådana fall, då köparen vuxit upp

å brukningsdelen samt hade för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket. I ett

flertal yttranden har däremot yrkats, att undantagen skulle utvidgas till att

avse även vissa andra grupper av anhöriga. I allmänhet har därvid föreslagits,

att undantagen skulle omfatta samma kategorier, som enligt arvslagen

skulle kunna taga arv efter säljaren. För den av kommittén föreslagna begränsningen

av undantagsbestämmelsen tala emellertid enligt min mening

goda skäl. I fråga om andra anhöriga än de av kommittén nämnda torde

endast sällan föreligga sådana speciella omständigheter, som böra föranleda,

att deras intresse av att besitta fastigheten bör givas företräde framför önskemålet

att fastigheten skall kunna användas för att få till stånd en ändamålsenlig

fastighetsindelning i orten. Om dylika speciella omständigheter undantagsvis

skulle föreligga, synes man vidare kunna förutsätta, att rationaliseringsorganen

skola taga erforderlig hänsyn därtill.

Även om jag sålunda i stort sett ej har något att erinra mot kommitténs

förslag på denna punkt, kan dock enligt min mening en viss jämkning av

detta övervägas. Mellan den av kommittén föreslagna undantagsbestämmelsen

och motsvarande bestämmelse i lagen om arrendators förköpsrätt föreligger

den skillnaden, att enligt kommitténs förslag försäljning till syskon

skulle vara undantagen från kronans förköpsrätt endast under vissa förutsättningar,

medan enligt sistnämnda lag arrendator aldrig har förköpsrätt,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

51

då köparen är syskon till säljaren. Denna skillnad mellan de båda bestämmelserna

torde endast sällan vid rationaliseringsarbetet få någon praktisk

betydelse. Då det därjämte synes önskvärt att få överensstämmelse mellan

de båda bestämmelserna, vill jag förorda, att försäljning till syskon alltid

skall vara undantagen från kronans förköpsrätt.

Med anledning av vad jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra hushållningssällskaps

område anfört rörande det fall, att anledning finnes till

antagande, att personliga förhållanden påverkat köpevillkoren i för köparen

förmånlig riktning, vill jag framhålla att jag förutsätter att rationaliseringsorganet

i dylikt fall, även om förköpsrätt formellt skulle föreligga, icke skall

använda denna för att förvärva fastigheten till ett pris, som jämfört med

fastighetens marknadsvärde ter sig oskäligt lågt. I sådant fall, som förvaltningsutskottet

åsyftar, bör rationaliseringsorganet därför, om ett förvärv av

fastigheten skulle vara påkallat ur rationaliseringssynpunkt, erbjuda sig att

för fastigheten betala ett pris, som motsvarar fastighetens verkliga värde.

Vad angår förhållandet mellan kronans och arrendators förköpsrätt delar

jag kommitténs uppfattning att i de fall, då förköpsrätt föreligger både för

kronan och arrendatorn, kronans förköpsrätt bör ha företräde. Intresset av

att få till stånd en varaktig förbättring av brukningsdelarna torde böra anses

väga tyngre än arrendatorns intresse av att förvärva äganderätt till fastigheten,

detta desto mera som man bör kunna räkna med att kronans förköpsrätt

i regel ej kommer att användas beträffande andra fastigheter än sådana,

som anses sakna förutsättningar att bestå på lång sikt. Jag utgår emellertid

från att rationaliseringsorganen i det praktiska rationaliseringsarbetet skola

taga all erforderlig hänsyn till arrendatorns berättigade intressen. Om så i

visst fall kan ske utan allvarligare olägenhet för sagda arbetes fortskridande,

bör organet därför avstå från kronans förköpsrätt till förmån för arrendatorn,

och om det skulle anses nödvändigt att begagna kronans förköpsrätt,

bör organet söka att i största möjliga utsträckning tillgodose arrendatorns

eventuella önskemål att få kvarstanna å fastigheten under viss tid eller söka

bereda honom tillfälle att inköpa eller arrendera annat lämpligt jordbruk.

För den av kommittén föreslagna edgångsskyldigheten torde otvivelaktigt

vissa skäl kunna åberopas. Det är emellertid svårt att redan nu bedöma, hur

stor risken är för sådana förfaranden, som edgångsskyldigheten är avsedd

att förhindra. Med hänsyn härtill och då från jordbrukarehåll framförts

invändningar mot förslaget anser jag, att man i vart fall tills vidare icke bör

upptaga några bestämmelser om edgångsskyldighet.

I ett yttrande har ifrågasatts införandet av ett stadgande av innebörd att

lösesumman icke i något fall skulle få sättas lägre än taxeringsvärdet (med

möjlighet till jämkningar för nybyggnad eller brandskada med mera). En

dylik bestämmelse synes emellertid icke lämplig. Ej heller torde det vara

lämpligt att, såsom i ett yttrande förordats, föreskriva att kronan, då förköpsrätten

utnyttjas, alltid skall vara skyldig ersätta köparen dennes samtliga

kostnader för domstolsförfarandet. Synpunkten att den, mot vilken talan

om förköp riktas, ej bör behöva vidkännas några kostnader i anledning av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

domstolsförfarandet synes mig emellertid böra beaktas i så måtto att domstolen,

i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen den 20 juni 1924

om återköpsrätt till fast egendom, bör tillerkännas befogenhet att fördela

rättegångskostnaderna mellan parterna så som i varje fall prövas skäligt.

I överensstämmelse med den uppfattning, som uttalats av kommittén, anser

jag att förköpsrätten i regel icke bör få begränsas till allenast en del av den

mark, som säljes. Därest försäljningen omfattar flera särskilda brukningsenheter

samt endast viss eller vissa av dessa behövas för rationaliseringsarbetet,

synes det dock böra medgivas, att förköpsrätten må utövas allenast

beträffande sådan särskild brukningsenhet.

Med anledning av att i några yttranden anförts, att en förutsättning för

införandet av förköpsrätt för kronan borde vara, att lagen den 21 december

1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet upphävdes,

vill jag framhålla, att ett införande av förköpsrätt i och för sig ej innebär

någon begränsning av kretsen av de köpare, som kunna reflektera på

fastigheten, utöver de begränsningar, som kunna ha genomförts genom annan

lagstiftning. Man har därför enligt min uppfattning ej någon anledning att

sammankoppla frågan om införande av förköpsrätt för kronan i rationaliseringsändamål

med frågan om bibehållande av nyssnämnda lag om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Sistnämnda fråga torde i sinom

tid få prövas med ledning av de erfarenheter, som vunnits rörande tilllämpningen

av nu gällande lag på området.

I likhet med kommittén anser jag att det, då rationaliseringsorganet vill

använda förköpsrätten, bör finnas möjlighet för den, vars rätt direkt beröres

härav, att få befogenheten av detta ingripande prövad. Sådan prövning

bör kunna begäras av säljare och köpare av fastigheten samt av sådan arrendator,

vilken har förköpsrätt till fastigheten.

Prövningen av det befogade av att i ett visst fall använda förköpsrätten bör

ske i administrativ väg. Besvär över det lokala rationaliseringsorganets beslut

torde då i första hand böra få anföras hos vederbörande centralorgan —

lantbruksstyrelsen — och i sista hand hos Kungl. Maj:t.

Vad angår den besvärsrätt, som bör tillkomma säljare och köpare av en

jordbruksfastighet, må först nämnas att en fastighetsägare bör äga anföra

besvär över beslut av det lokala rationaliseringsorganet, varigenom detta

förklarat fastigheten behövlig för rationaliseringsändamål. Underlåter ägaren

att överklaga beslutet eller blir detta efter besvär fastställt, bör därmed också

organets befogenhet att använda förköpsrätten vara definitivt avgjord för

viss tid, såvitt angår ifrågavarande ägare och dem, som kunna komma att

förvärva fastigheten under sagda tid. Denna tid har av kommittén föreslagits

till ett år. En förlängning av densamma synes emellertid utan olägenhet kunna

ske. Enligt min mening bör giltighetstiden kunna bestämmas på samma

sätt som i fråga om beslut, varigenom organet avsäger sig möjligheten att

använda förköpsrätten under viss tid, nämligen så att beslutet skall ha bindande

verkan under viss av organet bestämd tid, lägst två och högst fem år.

Har fastigheten sålts och beslutar rationaliseringsorganet instämma talan

s. 53 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

53

om förköp, bör köparen, såvida frågan om befogenheten av att taga fastigheten

i anspråk för rationaliseringsändamål ej redan är avgjord på sätt som

angives i nästföregående stycke, äga anföra besvär över detta beslut.

Vad angår arrendators besvärsrält må först nämnas att det ej synes påkallat

att giva förköpsberättigad arrendator befogenhet att själv hos rationaliseringsorganet

begära prövning av fastighetens behövlighet för rationaliseringsändamål.

I någon mån tveksamt synes däremot vara, huruvida ej

dylik arrendator bör äga överklaga ett i anledning av framställning från

fastighetens ägare meddelat beslut, varigenom fastigheten förklarats behövlig

för sagda ändamål. Att märka är emellertid, att det på detta stadium, innan

villkoren för en försäljning ens preliminärt bestämts, är svårt för arrendatorn

att bedöma i vad mån kronans förköpsrätt verkligen kan anses innebära

risk för ett intrång i hans intressen. Detta blir nämligen helt beroende på faktorer,

som han då ännu ej kan överblicka, särskilt på det pris, till vilket

fastigheten kommer att säljas, på frågan, huruvida kronan faktiskt kommer

att utnyttja förköpsrätten, och på de åtgärder som kronan, därest så sker,

eventuellt kan vara villig att vidtaga för att låta honom sitta kvar å fastigheten

under viss tid eller övertaga annan fastighet. Något egentligt behov

av besvärsrätt för arrendatorn redan på detta stadium synes därför ej föreligga.

Däremot bör besvärsrätt finnas, därest rationaliseringsorganet i anledning

av skedd försäljning beslutar instämma talan om förköp. Arrendatorn

har då situationen klar för sig och kan bedöma, huruvida han själv vill

begagna sin förköpsrätt. Med hänsyn till den besvärsrätt, som sålunda bör

tillkomma arrendatorn, torde det böra åligga rationaliseringsorganet att,

då detta beslutar väcka talan om förköp, delgiva arrendatorn detta beslut.

Dylik underrättelse kan givetvis ske i samband med att rationaliseringsorganet

instämmer talan om förköp. Hinder bör emellertid ej föreligga, att underrättelse

om beslutet lämnas redan innan stämning utfärdats. Ett dylikt

tillvägagångssätt innebär den fördelen, att den tid, under vilken avgörandet

av målet om förköp fördröjes, förkortas eller, i särskilt gynnsamma fall, att

dylikt dröjsmål helt kan undvikas.

Det torde ligga i sakens natur, alt mål om förköp ej bör avgöras, förrän

tiden för anförande av besvär över här omförmälda beslut utgått eller ock

besvären blivit avgjorda genom utslag, vilket vunnit laga kraft.

Enligt de bestämmelser, som gälla i fråga om arrendators förköpsrätt, får

talan om förköp ej återkallas utan köparens medgivande. En motsvarande

bestämmelse torde böra gälla i nu ifrågavarande fall. Uppenbarligen måste

dock återkallelse kunna ske även i det fall att efter besvär beslut om begagnande

av förköpsrätten blivit upphävt.

Då den fastighet, till vilken förköpsrätten göres gällande, är avsedd alt

omedelbart överlåtas till annan jordbrukare, kan det såsom kommittén framhållit

vara ändamålsenligt, att den sistnämnde skall få träda i kronans ställe

vid utövande av förköpsrätten. I så fall uppkommer frågan, hur köparen av

fastigheten skall skyddas mot insolvens hos den förköpsberättigade. Jord
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

brukskommittén har här föreslagit den lösningen att kronan, då rationaliseringsorganet

satt annan i kronans ställe vid utövande av förköpsrätten, skulle

svara för fullgörandet av dennes betalningsskyldighet. I lagen den 22 december

1943 om förköpsrätt är motsvarande spörsmål löst så, att den, som

vill föra talan om förköp, är pliktig att hos överexekutor ställa säkerhet för

vad han skall utgiva i lösen för fastigheten ävensom för den ersättning han

kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej å den dag, då målet första

gången handlägges, att dylik säkerhet blivit ställd, är käromålet förfallet,

där köparen det yrkar. Med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga

överensstämmelse mellan de båda lagarna synes det mig vara att föredraga,

att man på denna punkt följer bestämmelserna i lagen den 22 december 1943.

Med hänsyn till de förändringar i rättegångsförfarandet, som tillämpningen

av nya rättegångsbalken kommer att medföra, torde dock böra föreskrivas,

att säkerheten skall ställas under målets förberedelse. Motsvarande ändring

torde även böra göras i lagen den 22 december 1943.

Bland annat med hänsyn till det i nästföregående stycke anförda synes

beslut om delegation av förköpsrätten böra få meddelas endast i samband

med att rationaliseringsorganet fattar beslut om utövande av förköpsrätten.

Beträffande innebörden av förköpsrätten och förfarandet vid utövandet

av densamma torde i övrigt, såsom kommittén föreslagit, nu gällande bestämmelser

om arrendators förköpsrätt i stort sett böra äga motsvarande tilllämpning.

Beträffande förköpsrätten vill jag till sist nämna, att densamma, liksom

arrendators förköpsrätt, bör gälla ej blott vid försäljning utan även vid byte.

På sätt kommittén framhållit kunna dock omständigheterna här ofta vara

sådana, att det skulle vara obilligt mot den, som bytt en honom tillhörig

jordbruksfastighet mot en annan sådan fastighet, att under åberopande av

förköpsrätten inlösa sistnämnda fastighet.

Införandet av den nu föreslagna förköpsrätten för kronan synes böra föranleda

vissa justeringar av nu gällande lag den 22 december 1943 om förköpsrätt.

Sålunda synes rubriken till sagda lag böra ändras, så att av densamma

framgår, att lagen endast avser arrendators förköpsrätt, och i 2 §

böra anmärkas, att kronans förköpsrätt går före arrendatorns. En konsekvens

av att kronans förköpsrätt anses böra gå före arrendators bör vidare

vara, att arrendatorns förköpsrätt ej heller skall gälla, då en fastighet säljes

till kronan för rationaliseringsändamål, liksom ej heller i det fall att fastighet,

vilken inköpts av kronan för dylikt ändamål eller förvärvats medelst

kronans förköpsrätt, säljes under det att arrendatom alltjämt är bibehållen

vid sin förköpsrätt till fastigheten. Undantag för dylika försäljningar torde

därför böra göras i sagda lag. Slutligen böra, som redan nämnts, bestämmelserna

i 6 § i fråga om tidpunkten för ställande av säkerhet med mera

ändras i anledning av nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Inom jordbruksdepartementet har, i anslutning till vad nu anförts, upprättats

förslag till lag om kronans förköpsrätt samt till lag angående ändring

i lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

55

I några yttranden har på tal om förköpsrätten förordats, att i stället för

eller som ett komplement till denna skulle stadgas skyldighet för kronan att

inköpa jordbruksfastigheter, som utbjödes till visst pris, exempelvis till taxeringsvärdet.

För min del kan jag ej inse, att en dylik bestämmelse skulle vara

till gagn för rationaliseringsarbetet eller att det eljest finnes något fog för

densamma. Det synes svårt att förstå, varför de stödåtgärder till förmån för

jordbruket, som här föreslås bland annat i syfte att underlätta en förstärkning

av ofullständiga brukningsdelar, skola tagas till intäkt för den uppfattningen,

att staten borde åtaga sig att till visst pris inlösa till kronan utbjudna

fastigheter. Självfallet böra rationaliseringsorganen begagna sig avalla

de möjligheter, som finnas att genom inköp av jord i kompletteringssyfte

främja rationaliseringsarbetet. Takten i detta arbete måste emellertid bland

annat bliva beroende av huruvida de jordbrukare, som äro i behov av en

förstärkning av sina jordbruk, äro intresserade av att densamma skall komma

till stånd eller villiga att betala ett skäligt pris för tillskottsjorden. Där denna

förutsättning är för handen, lärer något stadgande om inköpsskyldighet näppeligen

behövas, och saknas densamma, skulle ett dylikt stadgande kunna

medföra stora olägenheter, eftersom det skulle medföra, att rationaliseringsorganen

bleve nödsakade att omhändertaga fastigheter, vilka måhända först

efter en längre tid skulle kunna användas för rationaliseringsarbetet.

Vid sidan av de medel för den yttre rationaliseringen, som hittills behandlats,

nämligen låne- och bidragsverksamhet, aktiv inköpspolitik och förköpsrätt,

bör såsom jag redan antytt i vissa fall expropriation i sista hand kunna

användas för sagda ändamål.

Att rationaliseringen inom jordbruket skall fortskrida på ett tillfredsställande

sätt är, såsom tidigare framhållits i olika sammanhang, ej enbart ur

jordbrukets utan även ur samhällets synpunkt synnerligen önskvärt. Redan

med hänsyn till de mycket betydande insatser, bland annat av ekonomisk

art, som förutsättas från det allmännas sida, framstår det såsom angeläget,

att de medel, som skola stå till rationaliseringsorganens förfogande för genomförande

av den yttre rationaliseringen, skola vara sådana, att de verkligen

giva möjlighet att på ett tillfredsställande sätt lösa denna viktiga fråga.

Genom åtgärder av de slag, som jag angivit i det föregående, torde otvivelaktigt

betydande framsteg i rationaliseringsarbetet kunna göras. Man kan

emellertid ej bortse från att dessa medel i en del fall ej kunna väntas vara

tillfyllest för att den yttre rationaliseringen skall kunna genomföras utan

onödig tidsutdräkt eller utan oskäliga kostnader för det allmänna.

Då rationaliseringsorganen söka att medelst låne- och bidragsverksamhet

eller aktiv inköpspolitik förvärva mark, som erfordras för den yttre rationaliseringens

genomförande, kan man således ej alltid räkna med att en jordägare

skall vara villig att avhända sig marken eller att han för densamma

kommer att ålnöjas med ett skäligt pris. Dessa svårigheter kunna icke helt

lösas medelst förköpsrätten. Beträffande fastigheter, som ägas av bolag eller

andra samfälligheter, blir förköpsrätten uppenbarligen av ringa värde, och

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

för fastigheter i enskild ägo minskas förköpsrättens användbarhet för rationaliseringsarbetet

därav att densamma ej gäller vid överlåtelse till nära anhöriga.

Om andra medel ej finnas att tillgripa, föreligger det alltså risk för

att viktiga delar av arbetet med den yttre rationaliseringen ej skola kunna

fullföljas. Särskilt gäller detta den förstärkning av ofullständiga jordbruk,

som är avsedd att genomföras genom att dessa erhålla skog. Men även då

det är fråga om att bereda dylika brukningsdelar tillskott av jordbruksjord

från angränsande fastigheter torde den nu angivna situationen ej sällan

kunna inträffa.

För att rationaliseringsorganen skola kunna effektivt hjälpa de jordbrukare,

som vilja få till stånd yttre rationaliseringsåtgärder, och kunna lämna

denna hjälp utan oskäliga kostnader för det allmänna synes det därför nödvändigt

att de förut berörda medlen för genomförande av den yttre rationaliseringen

kompletteras med möjligheten att i vissa fall tillgripa expropriation.

Jag har tidigare betonat, att den yttre rationaliseringen i princip bör vara

en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna bör leda och underlätta

på olika sätt. Den bör alltså ske i form av en naturlig anpassning till de ändringar

i fråga om produktionsförutsättningarna och övriga för jordbrukets

förhållanden betydelsefulla faktorer, som utvecklingen medfört. En verksamhet

enligt dessa linjer kan visserligen komma att gå något långsammare än

vad som skulle bliva fallet, därest man sökte att genom djupt ingripande åtgärder

på kortast möjliga tid genomföra en förändring av jordbrukets struktur

enligt vissa uppdragna linjer. Den nackdel, som kan ligga häri, uppväges

emellertid avgjort av det värde det har att rationaliseringsarbetet kan genomföras

utan de slitningar, som eljest med säkerhet skulle uppkomma. Att rationaliseringen

i stort sett skall ske såsom en jordbrukets egen verksamhet

torde för övrigt utgöra en nödvändig förutsättning för att man i detta arbete

skall komma fram till sådana lösningar, som i tillräcklig utsträckning taga

hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

Att man medgiver expropriation av jordbruksjord eller skog för komplettering

av ofullständiga jordbruk i sådana fall, där expropriationen kan ske utan

att annan jordbrukare nödgas lämna sin fastighet eller får sina försörjningsmöjligheter

försämrade, synes mig ej utgöra något avsteg från den i nästföregående

stycke angivna uppfattningen. Då det dessutom, såsom nyss

nämnts, i dessa fall föreligger ett starkt behov av ett dylikt komplement till

de förut behandlade rationaliseringsmedlen, förordar jag i princip, att expropriation

skall kunna användas i dessa fall.

Då det däremot är fråga om att för rationaliseringsändamål förvärva en

hel jordbruksfastighet, vilken bör sammanläggas med annan eller andra fastigheter,

torde man — åtminstone vad gäller de ofullständiga jordbruken,

vilka i detta sammanhang uppenbarligen bliva de talrikaste — i allmänhet

kunna räkna med att rationaliseringen förr eller senare skall kunna genomföras

till rimliga kostnader även utan att expropriationsinstitutet behöver tillgripas.

Vad det här främst kan bliva fråga om torde vara ett dröjsmål med

s. 57 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

57

verkställigheten av rationaliseringsåtgärderna. Olägenheten av ett dylikt

dröjsmål kan i regel ej anses vara så stor, att man på grund av densamma

skall tillgripa expropriation trots vad nyss sagts om verkningarna av ett dylikt

ingrepp för brukaren och trots det avsteg det skulle innebära från principen

att rationaliseringen bör vara en jordbrukets egen verksamhet.

På grund av det nu anförda anser jag alltså, att expropriation av hela

brukningsdelar i regel ej bör få förekomma som ett medel för att genomföra

den yttre rationaliseringen. Undantag från denna regel böra emellertid

göras i vissa fall, där behovet av expropriation är särskilt trängande eller där

expropriation på grund av speciella omständigheter måste anses medföra

mindre olägenhet för brukningsdelens ägare än vad genomsnittligt kan antagas

vara fallet vid avstående av en hel jordbruksfastighet. Jag åsyftar här

dels de fall, då en yttre rationalisering av vissa brukningsdelar bör genomföras

i samband med ett omskifte, dels vissa fall, då ägaren av en brukningsdel,

som erfordras för den yttre rationaliseringens genomförande, ej själv

ägnar sig åt jordbruket å brukningsdelen, dels de fall, då brukningsdelen

är en ren skogsfastighet.

Vad förstnämnda fall angår vill jag framhålla, att det, då ett omskifte är

nödvändigt för att ordna brukningsförhållandena inom ett område, måste

anses angeläget, att omskiftet skall leda till en verklig sanering av fastighetsförhållandena

inom skifteslaget, och att man således ej är nödsakad att vid

skiftet utlägga ägolotter, vilka redan från början framstå som olämpliga med

hänsyn till sin beskaffenhet och de försörjningsmöjligheter, som föreligga

för brukaren. Risk föreligger ju eljest för att den arbetskrävande och kostsamma

rationaliseringsåtgärd, som omskiftet innebär, helt eller delvis blir

förfelad och att ett nytt omskifte måste företagas längre fram. Frågan om

de åtgärder, som böra vidtagas för att undvika dylika konsekvenser, är

emellertid närmast ett skiftesrättsligt spörsmål och bör ses i samband med utformningen

av skifteslagstiftningen i dess helhet. Såsom tidigare nämnts är

hela detta problemkomplex för närvarande under utredning hos fastighetsbildningssakkunniga.

Det torde därför vara lämpligast, att med behandlingen

av frågan om expropriation i samband med omskifte får anstå i avbidan på

slutförandet av denna utredning.

Vad angår de fall, då ägaren av en brukningsdel, som erfordras för den

yttre rationaliseringens genomförande, ej själv ägnar sig åt jordbruket, må

erinras om att de förut berörda olägenheterna av att medelst expropriation

taga i anspråk en hel brukningsdel tydligen i främsta rummet göra sig gällande,

då brukningsdelens ägare själv är sysselsatt med jordbruket å densamma.

Äges en brukningsdel av bolag eller annan samfällighet eller av enskild

person, vilken ej är bosatt å fastigheten och ej ens besitter denna för

att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket, innebär däremot ett

avstående av brukningsdelen ej ett ingripande av samma allvarliga natur

med hänsyn till ägarens sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter. Detsamma

gäller rena skogsfastigheter. I den mån ett införande av rätt till

expropriation av dylika fastigheter ökar möjligheterna att förbättra ofull
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ständiga jordbruk, bör det därför ej möta några betänkligheter, att man i

dessa fall i sista hand använder sig av expropriation såsom medel för att

genomföra denna förbättring.

I fråga om de grupper av fastighetsägare, från vilka expropriation av hel

fastighet, innehållande jordbruk, bör kunna ske, synes man böra tillämpa

i stort sett samma gränsdragning som skett i den sociala arrendelagstiftningen

och således medgiva expropriation av fastighet med jordbruk, vilken tillhör

bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, som

ej är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med

densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än

att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. Att, såsom en ledamot

av kommittén förordat, begränsa expropriationsrätten så att expropriation

ej skulle kunna ske från enskild person som blott ägde en fastighet synes

mig ej böra komma i fråga. En dylik begränsning skulle tydligen leda till

att expropriationsbestämmelsen i själva verket så gott som helt sattes ur

kraft såvitt angår här avsedda enskilda jordägare.

Kommittén har föreslagit att expropriation av fastighet med jordbruk från

nyssnämnda kategorier av jordägare skulle få ske endast då fastigheten

utgjorde ett ofullständigt jordbruk. Tillräckliga skäl synas emellertid ej föreligga

för en dylik begränsning. Jag anser därför, att möjlighet i nu förevarande

fall bör finnas att expropriera även fullständiga brukningsdelar. Understrykas

må emellertid, att expropriationsinstitutet icke vare sig i detta

eller andra fall bör användas för att förvärva mer mark än som erfordras

för att genomföra den avsedda förstärkningen av ofullständiga jordbruk.

Då fråga uppkommer om expropriation av ren skogsfastighet, synes någon

anledning att begränsa expropriationsrätten till fastigheter, som ägas avvissa

speciella kategorier av jordägare, ej föreligga. Såsom jag i det följande

kommer att beröra, bör man emellertid vid all expropriation av skog söka

undvika att försvaga bärkraften hos befintliga brukningsenheter. I den praktiska

bedömningen av dylika expropriationsfrågor bör därför hänsyn tagas

till, huruvida skogsfastigheten faktiskt brukas såsom sammanhängande med

en samme ägare tillhörig jordbruksfastighet.

I enlighet med vad jag nu anfört bör alltså expropriation såsom ett medel

att genomföra en förstärkning av ofullständiga jordbruk — bortsett från

frågan om expropriation i samband med omskifte, vilken fråga bör upptagas

till behandling i annat sammanhang — principiellt kunna komma i

fråga för ianspråktagande dels av jordbruksjord eller skog från annan brukningsdel,

vilken efter avskiljandet skulle kunna bestå som en bärkraftig

brukningsdel, dels av skogsfastighet, dels slutligen av fastighet med jordbruk,

som äges av någon av nyssnämnda grupper av jordägare.

Att det enligt min uppfattning i princip bör finnas möjlighet att använda

expropriation för att genomföra den yttre rationaliseringen, innebär ej, att

jag anser det i och för sig önskvärt, att detta medel tillgripes. Tvärtom vill

jag starkt betona, att expropriation bör ske först då det visat sig omöjligt

s. 59 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

59

att på andra vägar nå det åsyftade målet. Jag är vidare av den åsikten, att

man även i dylika fall bör iakttaga varsamhet vid användande av expropriationsinstitutet

och att eventuellt erforderliga ingrepp av detta slag ej skola

göras mer omfattande än som är nödvändigt för att undanröja de föreliggande

svårigheterna.

Kommittén har ingående behandlat frågan om de förutsättningar, som

borde vara uppfyllda för att expropriation skulle få ske, och om expropriationens

omfattning, samt, särskilt vad angår expropriation av jordbruksjord

från större jordbruk, angivit åtskilliga dylika förutsättningar. Kommittén

synes ha avsett, att detaljerade regler härom skulle ingå i den lagstiftning,

varigenom möjlighet att expropriera mark för rationaliseringsändamål infördes.

Såsom bland annat framhållits i fastighetsbildningssakkunnigas yttrande

uppstår det emellertid, om så sker, risk för att man därigenom i så hög grad

inskränker möjligheten att använda detta medel, att det i praktiken förlorar

en stor del av sin betydelse. Kommitténs förslag går enligt min mening ej

helt fritt från denna invändning. Såsom kommittén själv berört torde det ej

kunna undvikas, att man genom begränsningar av den art, som där angivits,

utesluter en del fall, där det redan nu kan förutses, att det i och för sig skulle

vara påkallat att kunna använda expropriation. För att rationaliseringsarbetet

skall giva ett lyckligt resultat är det emellertid av stor vikt, att man ej

i förväg är bunden vid ett visst handlingssätt utan att rationaliseringsåtgärderna

kunna utformas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

Jag anser därför, att lagbestämmelserna om expropriation ej böra vara alltför

snäva men alt å andra sidan vid tillämpningen av dem bör iakttagas all

möjlig varsamhet och hänsyn till de olika förhållandena. Redan här må

nämnas, att beslutanderätten i frågor om expropriation för rationaliseringsändamål

bör utövas av Kungl. Maj:t.

Expropriationen skall ju utgöra ett medel för genomförande av den yttre

rationalisering, vilken det allmänna enligt de i det föregående uppdragna

riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten bör direkt främja. Expropriation

bör sålunda självfallet ej komma i fråga, med mindre den förändring,

som därigenom skulle komma till stånd, ligger inom ramen för vad som enligt

dessa riktlinjer bör eftersträvas. Å andra sidan bör dock expropriation

ej ske i varje fall, då den ifrågasatta förändringen står i överensstämmelse

med dessa riktlinjer, utan endast för mera angelägna åtgärder.

En första förutsättning för att expropriation skall tillgripas bör vara, att

ändamålet med åtgärden är att stärka ett ofullständigt jordbruk. Om ägaren

av ett övergångsjordbruk skulle tillhöra någon av de speciella kategorier

av jordägare, som förut nämnts, bör alltså expropriation av övergångsjordbruket

ändock ej ske, såvida brukningsdelen ej behövs för att komplettera

något eller några ofullständiga jordbruk.

Vad angår frågan, huruvida expropriation bör kunna ske för förstärkning

av ofullständiga jordbruk i alla de fall, där rationaliseringsorganen enligt de

i det föregående angivna allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksam
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

heten böra medverka till dylika förstärkningar, eller endast i vissa av dessa

fall, må framhållas, att expropriation tydligen bör kunna ske för att genomföra

en förstärkning av ett övergångsjordbruk. Mera tveksamt synes vara,

huruvida detta medel bör kunna användas även för att åstadkomma en förstärkning

av bestående småbruk. Enligt min mening finnes det i allmänhet

ej tillräcklig anledning att medgiva ett så långt gående ingrepp till förmån

för brukningsdelar, vilkas brukare ändock bedömas ha möjlighet att på lång

sikt uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. I enstaka fall torde dock även

här förhållandena kunna vara sådana, att det, därest en i och för sig välbehövlig

förbättring av försörjningsmöjligheterna kan ernås genom en förstärkning

av brukningsdelen med jord eller skog och denna förstärkning ej

kan genomföras med andra medel, kan anses befogat att använda expropriation

för detta ändamål. Särskilt kan detta tänkas bliva fallet i fråga om

fastigheter, vilka med hänsyn till utkomstmöjligheterna för brukaren ligga

nära gränsen till övergångsjordbruk. Ett starkt behov av dylik förstärkning

torde sålunda exempelvis stundom kunna finnas vid för sig liggande mindre

brukningsdelar i skogsbygderna, vilka ej ha någon nämnvärd egen skogstillgång.

Även om innehavaren av en dylik brukningsdel kan väntas ha möjlighet

att, huvudsakligen genom arbete utanför den egna brukningsdelen, uppnå

en någorlunda tillfredsställande inkomst, torde här i vissa fall en tilldelning

av skog i den utsträckning, som motsvarar fastighetens husbehov,

samt av betesmark, om sådan saknas, kunna medföra en avsevärd förbättring

av brukarens ställning.

För att möjliggöra en yttre rationalisering av fullständiga brukningsdelar

bör expropriation ej ske. Detta bör givetvis ej utesluta att, om en fastighet

exproprierats för att man skall få till stånd en förstärkning av ett eller flera

övergångsjordbruk samt vissa av den exproprierade fastighetens ägor härvid

på grund av de topografiska förhållandena icke lämpligen kunna läggas till

någon av sistnämnda brukningsdelar, sagda ägor i stället överlåtas till ägaren

av eu angränsande fullständig brukningsdel.

Då expropriation sker för att genomföra en förstärkning av övergångsjordbruk,

torde målet för verksamheten böra vara att förvandla de ifrågavarande

brukningsdelarna till bärkraftiga brukningsdelar — i slättbygderna i

regel till jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad och i skogsbygderna

till kombinerade jordbruk.

Vad slättbygderna angår har jag i annat sammanhang uttalat att man i

vissa fall bör kunna vid förvandlingen av övergångsjordbruken söka bilda

jordbruk av normjordbrukets karaktär. Då expropriation skall ske, synes det

mig dock rimligt att man, även om möjlighet teoretiskt sett skulle finnas till

längre gående ingripanden, begränsar sig till att söka åstadkomma jordbruk

med basjordbrukets lönsamhetsgrad. En dylik regel bör givetvis ej tillämpas

så, att man under alla förhållanden skulle vara nödsakad att låta tilldelningen

av jordbruksjord stanna vid vad som utgör ett minimum för att den

brukningsdel, som erhåller tillskottsjorden, skall kunna uppnå full lönsam
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

61

het. Hänsyn bör naturligen även tagas till arronderingsförhållandena och

området bestämmas så, att en ur arrcnderingssynpunkt för båda fastigheterna

acceptabel lösning erhålles.

Ej heller i fråga om skogen bör expropriationen sträcka sig längre än som

kan anses erforderligt för att det ifrågavarande jordbruket skall förvandlas

till en bärkraftig brukningsenhet. Att uppställa någon enhetlig regel i fråga

om storleken av den skogsareal, som i skogsbygderna bör finnas å en jordbruksfastighet

för att denna skall anses kunna bestå som ett kombinerat

jordbruk, är självfallet icke möjligt. Det är sålunda ej heller möjligt att angiva

något visst arealmått för hur långt man bör gå, då fråga uppkommer

om att medelst expropriation förstärka ett övergångsjordbruk med skog. Härvidlag

komma ju ett flertal olika faktorer att bliva av betydelse, bland andra

jordbrukets storlek och de sysselsättningsmöjligheter detta erbjuder. Bedömningen

i ett dylikt expropriationsärende synes mig böra vara densamma som

den bedömning man i ett fastighetsbildningsärende, exempelvis ett avstyckningsärende,

har att göra beträffande frågan, huruvida en viss fastighetsdel

med hänsyn till storlek och ägosammansättning kan anses lämplig att utgöra

en självständig jordbruksfastighet. Hänsyn måste här i stor utsträckning

tagas till vad som i olika trakter erfarenhetsmässigt befunnits såsom en lämplig

fastighetstyp. Jag vill i detta sammanhang även erinra om den betydelse

regionalplaneringen kan komma att få för avgörandet av dessa frågor. Denna

planering bör, såsom jag förut nämnt, bland annat ha till uppgift att för

varje planeringsområde fastställa vad som med hänsyn till förhållandena

inom området bör anses såsom lämpliga jordbrukstyper.

Hur långt expropriationen bör få sträcka sig i sådana fall, där det anses

befogat att använda detta medel för att genomföra en förstärkning av bestående

småbruk, torde böra bliva beroende av en prövning från fall till fall.

Där tilldelning av skog anses böra ske, torde denna dock i regel ej böra gå

utöver vad som är erforderligt för att förse fastigheten med skog till husbehov.

Expropriation av jordbruksjord torde endast i undantagsfall böra gå

längre än till att tillgodose fastighetens behov av betesmark.

Att i expropriationslagen angiva något mått beträffande den omfattning,

i vilken expropriation må ske, synes icke erforderligt. En allmän begränsning

ligger redan i det sätt, på vilket ändamålet med expropriationen angivits,

nämligen att stärka ofullständiga jordbruk. När det gäller att avgöra, hur

långt åtgärderna för detta ändamål böra sträcka sig, torde detta avgörande

få träffas efter en prövning av förhållandena i varje särskilt fall med utgångspunkt

från de allmänna riktlinjer, som jag nu angivit.

Vad jag hittills anfört angående expropriationsförutsättningarna har gällt

frågorna, till förmån för vilka fastigheter expropriation bör få ske samt hur

långt expropriationen i och för sig bör syfta. Då expropriation av del av eu

fastighet ifrågasättes, måste man tydligen även beakta de verkningar expropriationen

skulle få för den fastighet, som skulle avstå marken.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad först angår expropriation av jordbruksjord från en större fastighet har

kommittén — som en skärpning av den i allmänhet för avskiljande av jordbruksjord

i kompletteringssyfte uppställda regeln, att nyttan av överföringen

för den fastighet, som erhåller tillskottsjorden, skall överstiga skadan för den

fastighet, som avstår densamma — angivit, att expropriation av tillskottsjord

från ett större jordbruk ej bör få ske, såvida avskiljandet av jorden i märkbar

mån skulle försvaga lönsamheten av expropriationsfastighetens jordbruk.

Innebörden härav har kommittén angivit vara, att expropriation borde få

ske endast om den ej medförde någon skada för expropriationsfastighetens

jordbruk eller ock medförde blott ringa skada för detta.

Även jag anser det motiverat, att man vid prövningen av om expropriation

av tillskottsjord från större jordbruk bör ske, intager en förhållandevis restriktiv

hållning. Såsom jag förut anfört anser jag det vara av vikt, att man

iakttager försiktighet med åtgärder, vilka kunna leda till en försvagning av

bestående rationella brukningsdelar. Då det avskiljande av mark från en

dylik brukningsdel, som behövs för att förstärka ett ofullständigt jordbruk,

skall genomföras på frivillighetens väg, har man i den prövning, som då ankommer

på den större fastighetens ägare själv och på de myndigheter vilka

ha att handlägga ärendet om markens avskiljande, en garanti för att avskiljandet

ej skall ske på ett sätt, som skadar jordbruket. Samma garanti förefinnes

ej, då avskiljandet skall genomföras medelst expropriation. Även bortsett

härifrån synes det mig befogat, att man i detta fall ej skall tillgripa expropriation,

med mindre avskiljandet klart framstår såsom en ur det allmännas

synpunkt lämplig lösning av det föreliggande rationaliseringsproblemet.

I första hand bör detta anses vara fallet beträffande ägor, som äro så

belägna, att avskiljandet ej medför någon olägenhet för det större jordbruket

men däremot möjliggör en förbättring av ett angränsande ofullständigt

jordbruk. Även i andra fall kan emellertid ett avskiljande av mark från det

större jordbruket te sig som den lämpligaste lösningen. Jag tänker härvid

bland annat på sådana fall, då det ofullständiga jordbruk, som behöver tillskottsjord,

är utrustat med ändamålsenliga byggnader eller då eljest med

hänsyn till förhållandena i orten ett bibehållande och ett förstärkande av

det ofullständiga jordbruket framstår som önskvärt. Den av kommittén föreslagna

regeln synes emellertid knappast giva tillräckligt utrymme för att

i dylika fall använda expropriation som ett medel för genomförandet av den

yttre rationaliseringen. Även då den mark, som skulle avskiljas från det större

jordbruket, utgör endast en relativt ringa del av dettas totala åkerareal, lärer

det nämligen, eftersom det senares fasta kostnader skulle kvarstå så gott

som helt oförändrade, i regel kunna göras gällande, att avskiljandet »i märkbar

mån» skulle försämra det större jordbrukets lönsamhet.

^ Att> såsom föreslagits i ett par yttranden, stadga att expropriation ej skulle

få ske, om densamma skulle medföra en avsevärd försämring av lönsamheten

för jordbruket å expropriationsfastigheten, synes ej heller lämpligt. Om man

därmed skulle avse, att expropriation av tillskottsjord borde få ifrågakomma,

så snart den skada, den vållade expropriationsfastighetens jordbruk, ej kun
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

63

de betecknas som avsevärd, skulle detta kunna komma att innebära ett avsteg

från den för rationaliseringsarbetet i allmänhet uppställda huvudprincipen,

att en överföring av mark från ett större till ett mindre jordbruk ej

bör få ske annat än då nyttan för det senare överstiger skadan för det förra.

Anledning att göra ett dylikt avsteg föreligger emellertid icke.

I detta sammanhang vill jag erinra om att kommittén såsom förutsättning

för expropriation av jordbruksjord från en större fastighet för komplettering

av ett ofullständigt jordbruk även uppställt, att den erforderliga förstärkningen

av sistnämnda brukningsdel ej skulle kunna genomföras genom sammanläggning

med ett annat övergångsjordbruk. Härvid skulle man, enligt vad

kommittén anfört, utgå från att övergångsjordbruken förr eller senare skulle

bliva disponibla för rationaliseringsändamål genom låne- och bidragsverksamheten,

den aktiva inköpspolitiken och förköpsrätten. I överensstämmelse

med den uppfattning, som bland annat kommit till uttryck i en reservation

mot kommitténs förslag, anser jag det emellertid icke lämpligt att uppställa

en dylik kategorisk regel. Visserligen är även jag av den åsikten, att det, med

hänsyn till angelägenheten av att undvika en ur jordbruksekonomiska synpunkter

olämplig splittring av befintliga, väl arronderade större jordbruksenheter,

i allmänhet är lämpligast att, då så kan ske, genomföra en yttre rationalisering

av övergångsjordbruken genom att sammanlägga dylika jordbruk

med varandra. Fall kunna emellertid tänkas då det, ehuru en dylik sammanläggning

i och för sig är möjlig, exempelvis på grund av topografiska förhållanden

framstår som mera förmånligt att båda övergångsjordbruken skola

bestå samt kompletteras med tillskottsjord från ett angränsande större jordbruk.

Även bär synes det därför lämpligt, att möjlighet skall finnas att välja

den väg, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är att

föredraga.

Enligt kommitténs förslag skulle expropriation av jordbruksjord från ett

större jordbruk ej heller få ske, om expropriationsfastigheten därigenom

skulle bringas under normjordbrukets nivå. I princip delar jag kommitténs

uppfattning, att en dylik försvagning av ett rationellt jordbruk ej bör tilllåtas.

Skulle erforderlig förbättring av övergångsjordbruket ej kunna åstadkommas

genom anskaffande av tillskottsjord från annat håll och sagda jordbruk

ej heller kunna bestå såsom stödjordbruk, torde därför i regel den lämpligaste

lösningen vara, att övergångsjordbruket sammanlägges med en annan

fastighet. Situationer kunna dock tänkas, då en mindre marköverföring, exempelvis

en överföring som blott berör mindre väl belägna ägor eller eljest

närmast har karaktären av en justering av arronderingsförhållandena, bör

kunna tillåtas även om den större fastigheten därigenom skulle bringas ned

mot eller eventuellt till och med något under normjordbrukets nivå. Jämväl

i de nu berörda fallen synes det mig därför mindre lämpligt att uppställa en

så kategorisk och sträng begränsning som den kommittén ifrågasatt utan en

något större frihet att beakta förhållandena i det enskilda fallet vara att

föredraga.

I enlighet med vad jag nu anfört anser jag alltså, att vid prövningen av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

frågor om expropriation av jordbruksjord från en större fastighet för komplettering

av ett övergångsjordbruk bör iakttagas, att expropriation ej bör

tillåtas, om den avsedda överföringen av mark skulle strida mot de i det föregående

angivna allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen, samt

att till och med en något mer restriktiv hållning än som angivits i sagda riktlinjer

bör iakttagas i fråga om åtgärder, som skulle medföra en försämring

av bestående rationella driftsenheter. De av kommittén i detta hänseende föreslagna

och av mig nu berörda begränsningarna synas mig å andra sidan gå

så långt, att det föreligger risk att expropriationsinstitutet genom desamma

skulle förlora en väsentlig del av sin betydelse som ett medel för genomförande

av den yttre rationaliseringen. Vidare skulle genom desamma möjligheten

att anpassa utformningen av rationaliseringsåtgärderna efter förhållandena i

varje enskilt fall inskränkas i alltför hög grad. Liksom rationaliseringsorganen

i övrigt vid sitt handhavande av de förut omnämnda medlen för genomförande

av den yttre rationaliseringen förutsättas ej skola vara bundna av

detaljerade föreskrifter utan — inom ramen för de allmänna riktlinjerna för

rationaliseringen — äga fritt pröva lämpligheten av att i visst fall använda

något av sagda medel, synes det mig därför lämpligast, att även prövningen,

huruvida expropriation bör ifrågakomma med hänsyn till dess inverkan på de

berörda fastigheterna, skall ske fritt inom ramen för sagda riktlinjer. För angivande

härav synes det tillräckligt att fastslå, att expropriation i nu förevarande

fall ej må ske, med mindre en lämplig fastighetsbildning därigenom

befordras.

Vad jag nu sagt har gällt den avvägning, som vid expropriation av jordbruksjord

från en större fastighet bör ske mellan den nytta åtgärden medför

för den exproprierande fastigheten och den skada den åsamkar expropriationsfastigheten.

Även vid expropriation av skog kan ett liknande av

vägningsproblem uppstå. Skulle i ett visst fall expropriationen medföra mera

allvarliga olägenheter ur skogsvårdande synpunkter, kan detta sålunda böra

föranleda, att tillstånd till expropriation icke bör lämnas. Det torde vidare

ligga i sakens natur, att man i en verksamhet, som syftar till en förstärkning

av ofullständiga jordbruk, bör undvika att vidtaga åtgärder, vilka skulle

leda till en försvagning av bärkraften hos redan befintliga brukningsdelar.

Expropriation av skog från en jordbruksfastighet bör därför ej tillåtas, om

fastighetens skogsinnehav ej är större än vad som behövs för att brukningsdelen

skall utgöra en fullt bärkraftig brukningsdel, och från jordbruksfastighet

med större skogstillgång bör expropriation ej tillåtas i vidare mån än

att fastigheten har kvar skog i sådan omfattning, att den alltjämt kan anses

såsom en fullt bärkraftig fastighet. Till frågan, huruvida expropriation av

skog i första hand bör ske från vissa speciella kategorier av skogsägare,

återkommer jag i det följande.

Även för skogens vidkommande torde alltså frågan, om expropriation bör

få ske med hänsyn till dess inverkan på de därav berörda fastigheterna, böra

prövas under hänsynstagande till förhållandena i det enskilda fallet. Som

en grundförutsättning för att expropriation skall tillåtas synes även här kun
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

65

na uppställas, alt en lämplig fastighetsbildning befordras genom densamma.

Detta bör givetvis gälla vare sig den skogsmark, som skulle överföras, skulle

tagas från en större jordbruks- eller skogsfastighet eller den utgör en självständig

fastighet. Beträffande expropriation av hel skogsfastighet vill jag i

detta sammanhang framhålla att man, såsom jag förut antytt, då en dylik

fastighet faktiskt brukas tillsammans med en samme ägare tillhörig jordbruksfastighet,

bör bedöma lämpligheten av expropriationen så, som om jordbruksjorden

och skogen även i rättsligt hänseende utgjorde en enhet, och således

ej medgiva expropriation, om bärkraften hos denna enhet därigenom

skulle äventyras.

I enlighet med det nu anförda anser jag alltså, att man beträffande samtliga

här ifrågavarande expropriationsfall — i stället för de av kommittén

uppställda begränsningarna med avseende å expropriationens inverkan på

expropriationsfastighetens lönsamhet med mera — bör såsom en generell

cxpropriationsförutsättning uppställa, att expropriationen skulle befordra en

lämplig fastighetsbildning.

Vad hittills sagts om den hänsyn, som vid prövningen av frågor om tillstånd

till expropriation bör tagas till verkningarna för expropriationsfastigheten,

har gällt den skada expropriationen skulle medföra ur jordbruksekonomisk

synpunkt eller ur skogsvårdande synpunkter. Härjämte måste tydligen

även beaktas den skada, som eljest genom expropriation kan tillfogas

ägaren eller brukaren av det exproprierade området. För dylik skada av

ekonomisk art skall enligt gällande ersättningsbestämmelser utgå full gottgörelse.

Sålunda utgående belopp motsvaras i regel ej av något för den exproprierande

fastighetens ägare befintligt värde i den mark han erhåller.

Det torde därför, på sätt jag närmare kommer att angiva längre fram, bliva

nödvändigt att dylika särskilda ersättningsbelopp skola gäldas av det allmänna.

Det ligger då tydligen i det allmännas eget intresse, att expropriation

ej skall medgivas i fall, då expropriationsfastighetens ägare eller brukare

genom expropriationen skulle åsamkas en ekonomisk skada, som ej

står i skäligt förhållande till den rationaliseringsvinst expropriationen skulle

möjliggöra. Med hänsyn härtill torde det väl ej föreligga något större behov

av ett stadgande om att expropriation ej må ske, därest genom densamma

avsevärd skada skulle tillfogas expropriationsfastighetens ägare eller brukare.

Ett dylikt stadgande torde emellertid vara ägnat att understryka den betydelse,

som vid prövningen av expropriationsfrågor måste tillmätas de allmänna

ekonomiska synpunkterna, och därför kunna anses vara av ett visst

värde.

Den skada eller olägenhet, som expropriationen skulle medföra för ägaren

eller brukaren av expropriationsfastigheten, behöver vidare givetvis ej vara

uteslutande av ekonomisk art. Särskilt vid expropriation av hela fastigheter

torde avståendet av brukningsdelen ofta komma att innebära en viss olägenhet

för ägaren utöver vad som skall ersättas i penningar. Då jag förordat, att

expropriation utav hela brukningsdelar i princip skulle kunna ifrågakomma

Ilihanr) titt riksdagens protokoll 1947. II samt. Nr 2. ■''>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

från vissa speciella kategorier av fastighetsägare, har jag framhållit, att intresset

av att den yttre rationaliseringen skall komma till stånd bör anses

överväga de olägenheter expropriationen kan åsamka ägarna av expropriationsfastigheterna.

Det principiella företräde, som sålunda tillerkänts rationaliseringsintresset,

bör naturligen icke föranleda, att man vid behandlingen

av de enskilda expropriationsärendena helt avstår från att pröva expropriationens

lämplighet även med hänsyn till de olägenheter av icke ekonomisk

art, som skulle tillskyndas expropriationsfastighetens ägare. Skulle dessa olägenheter

överstiga vad ägaren rimligen bör vara nödsakad att finna sig i med

hänsyn till vikten av att den yttre rationaliseringen skall komma till stånd,

torde expropriationsansökan böra avslås. De förhållanden, som böra beaktas

vid en dylik prövning, kunna självfallet vara av de mest skiftande slag. Som

ett exempel må nämnas det, att brukningsdelen utgör en släktgård. I fråga

om sådana mindre brukningsdelar, som erfordras för att tillförsäkra jordägaren

stadigvarande arbetskraft för jordbruk, skogsbruk eller industriell

rörelse, torde den betydelse dessa ha för sagda rörelse i regel böra föranleda,

att expropriation av desamma ej bör få ske. Beträffande utarrenderade brukningsdelar

bör vidare beaktas den verkan expropriationen skulle få för arrendatorn.

Ofta torde det här vara berättigat att anlägga samma synpunkter

som de, vilka lett till att expropriation av hela brukningsdelar från personer,

vilka själva ägna sig åt jordbruket, ej ansetts böra medgivas.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag, att bland expropriationsbestämmelserna

bör ingå ett stadgande om att expropriation ej må ske, om genom

expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare''eller

innehavare.

Eftersom expropriationen bör utgöra ett sista medel för att genomföra

den önskade yttre rationaliseringen, synes det ligga i sakens natur, att man

ej bör tillgripa detta medel, såvida ej försök att på frivillighetens väg förvärva

den erforderliga marken gjorts men misslyckats. Det bör således förutsättas,

att fråga om expropriation ej väckes, med mindre rationaliseringsorganet

varit i kontakt med ägaren av denna mark och denne därvid vägrat

att överlåta marken eller begärt ett oskäligt högt pris för densamma. I enlighet

härmed torde såsom förutsättning för expropriationsrätt böra uppställas,

att särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig mark

till skäligt pris.

En fråga rörande expropriation av jordbruksjord från större jordbruk samt

av skog, som behandlats såväl av kommittén som i ett flertal yttranden,

är den, huruvida expropriationskrav i första hand bör riktas mot viss eller

vissa kategorier av markägare. I samband härmed har även berörts spörsmålet,

i vad mån kronan bör ställa kronan tillhörig jordbruksjord och skog

till förfogande för genomförande av den yttre rationaliseringen. Rörande

dessa frågor vill jag framhålla följande.

Vid handläggning av ärenden om expropriation av jordbruksjord från ett

s. 67 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

67

större jordbruk torde det väl i regel förhålla sig så, att det ej finnes mer än

en fastighet, som med hänsyn till storlek och läge lämpligen kan ifrågakomma

för avstående av den erforderliga tillskottsjorden. Skulle flera brukningsdelar

kunna komma i fråga, torde valet mellan dessa, utan att någon

skillnad göres mellan olika kategorier av jordägare, böra träffas i enlighet

med de principer, som angivas i 5 § expropriationslagen.

Vid expropriation av skog kommer situationen däremot säkerligen betydligt

oftare att bliva den, att det i en viss ort finnes flera skogsägare, vilka ha

skog i sådan omfattning och i sådant läge, att en ur fastighetsbildningssynpunkt

lämplig förstärkning av ett därstädes befintligt ofullständigt jordbruk

kan åstadkommas genom ianspråktagande av deras skogsmark eller

en del av denna. Det är även för detta fall som frågan, huruvida expropriationskrav

i första hand bör riktas mot någon viss grupp av fastighetsägare,

tilldragit sig den största uppmärksamheten. Medan kommitténs majoritet

intagit den ståndpunkten, att någon skillnad ej bör göras mellan olika grupper

av markägare utan att det avgörande vid valet av expropriationsobjekt bör

vara, att den önskade förstärkningen skall genomföras med minsta möjliga

skada å andra intressen, har från en del håll hävdats, att de ofullständiga

jordbrukens behov av skog i första hand borde täckas ur bolagens och

andra samfälligheters innehav av skog ävensom ur ecklesiastika skogar och

kronoskogar, och från andra håll att bolagen, därest de nödgades avstå

skog för ifrågavarande ändamål, borde beredas kompensation härför genom

att de skulle erhålla tillstånd att övertaga skog från kronans skogar eller att

förvärva skog från enskilda skogsägare.

Enligt min uppfattning föreligger emellertid ej heller här någon anledning

att göra skillnad mellan olika grupper av markägare. Jag kan sålunda ej

finna, att något berättigat intresse kan åberopas till stöd för att man ej

skulle genom expropriation kunna taga i anspråk en del av den till en viss

jordbruksfastighet hörande skogsmarken för stärkande av ett närliggande

ofullständigt jordbruk, om en dylik åtgärd med hänsyn till skogsmarkens

belägenhet framstår som lämplig ur fastighetsbildningssynpunkt och jämväl

skulle vålla mindre skada ur skogsvårdande synpunkter än ett ianspråktagande

av skog från annan fastighet i trakten. En annan sak är att man

bör iakttaga stor försiktighet med åtgärder, som kunna anses medföra risk

för en försvagning av befintliga bärkraftiga brukningsdelar. Jag vill därvidlag

erinra om vad jag förut nämnt om att expropriation av skog från

jordbruksfastighet ej bör få ske i sådan utsträckning, att fastigheten upphör

att utgöra en bärkraftig brukningsdel. Det synes mig rimligt, att man vid

bedömningen härav ej mäter den skog, som bör finnas kvar å fastigheten,

i underkant, ulan tillser, att den kvarvarande skogsmarken under alla förhållanden

skall vara så stor, att fastighetens bärkraft är fullt tryggad.

Å andra sidan kan jag ej heller finna fog för den av bland andra skogsstyrelsen

framförda uppfattningen, alt den nuvarande fördelningen av skogsmarken

mellan bondejordbruk och bolag ej borde rubbas genom åtgärder

av ifrågavarande art och att bolagen följaktligen, därest de nödgades avstå

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

skogsmark för komplettering av ofullständiga jordbruk, borde erhålla kompensation

därför genom att möjlighet bereddes dem att förvärva motsvarande

skogsmark på annat håll.

Valet av expropriationsområde bör alltså enligt min mening jämväl då

fråga är om expropriation av skog ske oberoende av de kategorier, som de

olika skogsägarna tillhöra. Det bör nalurligen krävas, att området skall

vara så beläget i förhållande till den exproprierande fastigheten, att det får

avsedd betydelse för stärkande av denna, bland annat med hänsyn till föreliggande

sysselsättningsbehov för brukaren. Även med beaktande av denna

synpunkt torde emellertid ofta flera olika områden kunna komma i fråga.

Valet mellan dessa torde då böra ske efter en prövning av förhållandena i

varje särskilt fall, därvid man särskilt bör söka tillse att expropriationen

skall medföra så liten skada som möjligt ur skogsvårdande synpunkter. De i

5 § expropriationslagen meddelade principerna för valet mellan olika områden

torde även här vara tillfyllest.

Vad särskilt angår frågan om behandlingen av kronans mark må framhållas,

att kronan ej bör undandraga sig att, i den mån så kan anses behövligt,

med sin mark medverka till den yttre rationalisering av det svenska

jordbruket, som här förordats och för vilken även förutsättas andra statliga

åtgärder av betydande omfattning. Denna medverkan bör enligt min mening

följa de allmänna riktlinjer för den yttre rationaliseringen, som uppdragits

i det föregående. Kronans jordbruksjord bör sålunda ställas till förfogande

för stärkande av ofullständiga jordbruk i de fall, då en dylik åtgärd

framstår som lämplig enligt dessa riktlinjer. Däremot är jag icke beredd

att förorda, att kronan tillhöriga, i och för sig bärkraftiga jordbruksfastigheter

skola styckas för sagda ändamål i andra fall eller i större omfattning

än som enligt nyssnämnda riktlinjer kan anses önskvärt ur jordbruksekonomiska

och andra synpunkter. Kronan bör vidare ställa skogsmark

till förfogande för stärkande av ofullständiga jordbruk, då sådana förhållanden

föreligga, att marken bort tagas i anspråk medelst expropriation,

därest densamma tillhört annan än kronan. Huruvida kronan härutöver bör

ställa skog till förfogande torde böra bliva beroende på en prövning från

fall till fall.

Någon särställning såtillvida att kronans mark i första hand skulle tagas i

anspråk för den yttre rationaliseringen bör däremot ej föreskrivas.

Även då mark medelst expropriation skall överföras till ett ofullständigt

jordbruk torde, såsom jag förut antytt, ekonomiskt stöd från det allmännas

sida bliva behövligt för att den avsedda yttre rationaliseringen skall komma

till stånd. Rörande de kostnader, som uppkomma i samband med expropriation,

må erinras om att för den mark, som tages i anspråk, skall erläggas

löseskilling med belopp motsvarande markens fulla värde. Omfattar expropriationen

blott del av fastighet, skall vidare utgå full ersättning för den

skada eller det intrång, som återstoden av fastigheten lider genom expropriationen.

Uppkommer eljest genom expropriationen skada för ägaren eller bni
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

69

karen, skall även sådan skada fullt ersättas. Slutligen är den exproprierande

pliktig att gälda all av expropriationsraålets handläggning, expropriationsersättningens

bestämmande och fördelning eller eljest av expropriationen följande

kostnad.

Såsom jag framhållit på tal om den statliga låne- och bidragsverksamheten

för främjande av den yttre rationaliseringen torde det vara nödvändigt,

att det allmänna vid jordförvärv i rationaliseringssyfte skall bestrida

den del av kostnaden för förvärvet, som överstiger det värde marken har för

sammanläggningsändamål. Denna princip torde böra tillämpas även vid expropriation.

I första hand torde det allmänna härvid böra svara för kostnaderna

för förfarandet samt för den del av expropriationsersättningen, som

ej utgör löseskilling för själva den exproprierade fastigheten eller fastighetsdelen,

d. v. s. ersättning för särskild skada, som åsamkas ägaren eller

brukaren, ävensom, vid expropriation av del av fastighet, för skada

eller intrång å återstoden av fastigheten. Här ifrågavarande poster motsvaras

tydligen ej av något värde i själva den exproprierade marken. Huruvida

det allmänna härjämte bör svara även för någon del av själva löseskillingen

för den exproprierade fastigheten eller fastighetsdelen, synes i främsta

rummet böra bliva beroende på om det exproprierade området är bebyggt

eller ej. Skogsmark och obebyggd jordbruksjord torde för den, som erhåller

tillskottsjorden, böra anses ha ett värde, motsvarande den vid expropriationen

fastställda löseskillingen. Är marken bebyggd och kan den exproprierande

fastighetens ägare ej helt nyttiggöra sig byggnaderna, torde det däremot

här, liksom då rationaliseringsorganen förmedla överlåtelser av bebyggd

mark på frivillighetens väg, böra utgå bidrag av allmänna medel till utjämnande

av skillnaden mellan löseskillingen och det värde egendomen har för

sammanläggningsändamål.

Vid sidan av de nu nämnda bidragen torde det allmänna vidare även vid

expropriation böra lämna lån för att underlätta finansieringen av förvärvet.

Beträffande formerna för ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet torde

böra gälla detsamma som för övrig låne- och bidragsverksamhet på den yttre

rationaliseringens område.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att fråga om expropriation

för rationaliseringsändamål endast skall få väckas av vederbörande lokala

rationaliseringsorgan.

Vad i övrigt angår expropriationsförfarandet, däri inbegripet förfarandet

vid bestämmandet av expropriationsersättningen, anser jag, att man här åtminstone

i huvudsak bör följa de för expropriationsfall i allmänhet gällande

bestämmelserna. Särskilt vad angår förfarandet vid bestämmandet av expropriationsersättningen

torde visserligen en del ändringar i nu gällande föreskrifter

vara påkallade i syfte att förenkla förfarandet och skapa större

garantier för en enhetlig och riktig bedömning. Denna fråga är emellertid

för närvarande under utredning genom särskilda av chefen för justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga. 1 avbidan på resultatet av denna utredning

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

har jag ej funnit anledning att nu föreslå några särbestämmelser för de här

ifrågavarande expropriationsfallen, detta desto mindre som det torde kunna

förväntas, att resultatet av sagda utredning skall föreligga, innan bestämmelserna

om expropriation för rationaliseringsändamål hunnit tillämpas i

någon nämnvärd utsträckning.

Inom jordbruksdepartementet har i anslutning till det nu anförda utarbetats

förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Lagrådet.

Lagrådet, som ansett sig icke ha att yttra sig om lämpligheten av den målsättning

för den framtida jordbrukspolitiken, som ligger till grund för de

till lagrådet remitterade förslagen, har beträffande 3, 6, 8—10 och 14 §§ i

förslaget till lag om kronans förköpsrätt anfört följande.

»3 §.

Enligt 1943 års lag om förköpsrätt, vilken närmare reglerar den rätt av dylikt

slag som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom tillkommer

arrendator, då försäljning sker av den arrenderade fastigheten, må

denne icke utöva sin förköpsrätt allenast i fråga om en del av den sålda

fastigheten. Som skäl härför anfördes i förarbetena, att det vore en uppenbart

olämplig anordning, att köparen skulle behöva finna sig i att fastigheten

bleve föremål för samäganderätt mellan honom och arrendatorn eller att

visst område genom avstyckning eller annorledes frånskildes fastigheten och

tillädes arrendatorn. En bestämmelse av enahanda innebörd hade upptagits

i 6 kap. av lagberedningens förslag till jordabalk, vilket kapitel innehöll stadganden

om förköpsrätt som tillförsäkrats ägare av viss annan fastighet eller

kronan, stad eller annan kommun eller ock municipalsamhälle. Enligt det nu

remitterade förslaget åter skall förköpsrätt få utövas i fråga om del av den

sålda egendom, som är underkastad sagda rätt, om sådan del utgör självständig

brukningsenhet. Förslaget innebär således två modifikationer i förhållande

till 1943 års lag, nämligen dels att förköpsrätten aldrig skall vara

förbunden med en plikt att lösa annan egendom än den förköpsrätten omfattar,

dels att även i fråga om sådan egendom förköpsrätten skall få utövas

beträffande allenast en del därav, blott sagda del utgör självständig brukningsenhet.

Den sistnämnda modifikationen synes väl för de flesta fall godtagbar. Emellertid

lärer det ej vara uteslutet, att frånskiljandet av en del av en fastighet,

även om denna del utgör en självständig brukningsenhet, kan verka därhän

att återstoden av fastigheten i och för sig minskar i värde eller att eljest olägenhet

av frånskiljandet uppkommer. Försiktigheten synes bjuda, att i 3 §

reservation göres för detta fall.

Vidkommande frågan huruvida icke under vissa omständigheter med förköpsrätten

bör vara förbunden en skyldighet att inlösa i köpet ingående egendom,

som ej omfattas av nämnda rätt, har lagberedningen i sitt ovannämnda

s. 71 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

71

förslag upptagit ett stadgande av innehåll att om fastighet, vartill förköpsrätt

äger rum, gått i ett köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet

skiljas från den förra, eller om i köpet ingå kreatur, redskap eller andra sådana

lösören, som finnas å den sålda fastigheten, skall den som vill utöva

förköpsrätten vara pliktig att lösa jämväl vad sålunda ingått i köpet. Stadgandet

anslöt sig till vad som enligt 5 kap. jordabalken i 1734 års lag gällde

i fråga om bördsrätt. Det remitterade förslaget innehåller inga häremot svarande

regler. Särskilt med avseende å köp, vari yttre inventarier ingå, torde

detta vara ägnat att inge viss betänklighet. Det synes i sådana fall obilligt att,

om kronan inlöser fastigheten, köparen, som väl då i regel saknar användning

för inventarierna, skall åsamkas besväret med och kostnaderna för realisation

därav samt risken för därvid uppkommande förlust, och skulle köparen

måhända på grund av att förköpsrätten utövas lyckas få köpet i övrigt hävt,

gäller detsamma för säljarens del. Enahanda förhållande torde understundom

kunna inträffa därest i köpet ingått annan fastighet, om nämligen denna ej

kan utan olägenhet skiljas från den, vartill förköpsrätt äger rum. På nu anförda

skäl hemställer lagrådet, dels att till den föreslagna lagtexten fogas

orden »och utan olägenhet kan skiljas från återstoden av egendomen», dels

att i ett andra stycke av paragrafen stadgas, att om fastighet, beträffande vilken

kronan vill utöva förköpsrätt, gått i ett köp med annan fastighet, som ej

kan utan olägenhet skiljas från den förra, skall kronan vara pliktig att lösa

även den senare fastigheten, dels ock att i paragrafen införes ett tredje stycke

av innehåll att om i köpet ingå kreatur, redskap eller andra sådana lösören,

vilka finnas å fastighet som skall lösas, skall vad i andra stycket stadgas

äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Därest, på sätt lagrådet under 3 § hemställt, kronan under vissa omständigheter

skall vara skyldig lösa egendom, som ej omfattas av förköpsrätten,

lärer kronan skäligen kunna fordra att senast under förberedelsen i den rättegång

mot köparen, som kronan har att anhängiggöra, få besked huruvida

köparen önskar påkalla att lösningsplikten fullgöres eller om köparen hellre

vill behålla egendomen. I detta sammanhang bör emellertid beaktas, att enligt

det remitterade förslaget talan om förköpsrätt ej får — utom i visst fall

varom nu ej är fråga —- återkallas utan köparens medgivande. Framställer

köparen yrkande att inlösningen skall omfatta annan egendom än den kronan

vill lösa, torde förbudet mot återkallelse ej böra gälla. Då det kan vara

ovisst huruvida ett av köparen framställt yrkande av detta innehåll kan komma

att bifallas, lärer kronan ej sällan komma att förklara sig återkalla sin

talan under förutsättning att den icke kan bifallas sådan den av kronan framställts.

Med hänsyn till vad nu anförts torde lämpligen dels efter andra stycket

i förevarande paragraf införas ett nytt stycke av den lydelse, att vill köparen

göra gällande lösningsplikt varom i 3 § andra och tredje styckena sägs,

skall han framställa yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

eller vara sin rätt härtill förlustig, dels ock till paragrafens sista stycke fogas

orden »eller köparen framställt yrkande som i tredje stycket sägs».

Vidare synas i tydlighetens intresse böra i andra stycket efter ordet »stämning»

inskjutas orden »i tvistemål».

8-10 §§.

Enligt 9 § skall, om lantbruksnämndens talan bifalles, rätten i samband

med fastställandet av vad kronan enligt 10 § har att betala även utsätta viss

dag, ej tidigare än tre månader från domens dag, då fastigheten skall anses

övergå i kronans ägo. Föreskriften överensstämmer med vad som i 8 § av 1943

ars lag är stadgat med avseende å anendators förköpsrätt. I allo synes dock

föreskriften icke vara lämpad för fall då förköpsrätt enligt den nu föreslagna

lagen skall utövas. Väl är genom att rätten erhållit fria händer i fråga om

bestämmandet av den övre tidsgränsen sörjt för att, när t. ex. köparen haft

att vidkännas förskottsutgifter, ersättning härför skall kunna beredas honom;

om så erfordras kan ju rätten låta honom sitta kvar på fastigheten och njuta

avkastningen under helt år, räknat från dagen för hans eget tillträde. Å andra

sidan kan emellertid den ovillkorliga skyldigheten för rätten att bestämma

dagern för äganderättens övergång så, att den ej infaller tidigare än i lagrummet

sägs, i vissa fall föranleda att rätten, till undvikande av att ombytet av

ägare kommer att infalla under en löpande vegetationsperiod, nödgas uppskjuta

detsamma längre än förhållandet i och för sig kräver. Med hänsyn

härtill synes det böra medgivas rätten att fritt efter föreliggande omständigheter

bedöma fragan vilken dag lämpligen bör fastställas för äganderättens

övergång till kronan. Lagrådet hemställer därför, att orden »ej tidigare än tre

månader från domens dag» måtte få utgå ur 9 §.

14 §.

Med förslagets ståndpunkt, att då fastighet gått i ett köp med annan fastighet

kronan icke under några förhållanden skall vara pliktig att lösa även

den senare fastigheten samt att lösningsskyldighet ej heller föreligger i fråga

om lösören som ingå i det köp beträffande vilket förköpsrätten utövas, torde

såsom under 3 § antytts säljaren, om lantbruksnämndens talan bifalles,

kunna bliva nödsakad finna sig i att köpet går åter i vad gäller nyssnämnda

fastighet respektive lösörena. Med hänsyn till de olägenheter som detta kan

innebära för säljaren lärer — om vad lagrådet hemställt vid 3 § ej varder

iakttaget — rätt att föra klagan över beslut som avses i andra stycket av

14 § böra tillerkännas även honom.»

Övriga lagförslag ha av lagrådet lämnats utan erinran.

Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande.

Departementschefen har förklarat sig anse de av lagrådet framställda erinringarna

böra beaktas, i anledning varav 3, 6 och 9 §§ i det till lagrådet remitterade

förslaget till lag om kronans förköpsrätt ändrats på sätt lagrådet

hemställt.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

73

Härjämte ha i nämnda förslag och i det till lagrådet remitterade förslaget

till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

vidtagits vissa mindre jämkningar av redaktionell innebörd.

Motioner.

I motionerna 1:251 och 11:379 ha till en början anförts vissa allmänna

synpunkter beträffande de i propositionen framlagda förslagen till statliga

åtgärder för främjande av jordbrukets yttre rationalisering. Härvid har bland

annat framhållits, att man, i den mån förutsättningar därför förelåge, borde

söka komplettera ofullständiga jordbruk med jord och skog samt genomföra

inre förbättringar av brukningsdelarna. Sammanslagning av två eller flera

jordbruk av denna typ borde få ifrågakomma endast i sista hand. Beträffande

sammanslagning av brukningsdelar har vidare uttalats, att'' sådan

icke borde få ske i annan omfattning än som betingades av den därvid berörda

jordbruksbefolkningens och bygdens intressen. 1 motionerna har ytterligare

uttalats, att det icke blott ur landsbygdens ulan även ur hela landets

synpunkt vore önskvärt att man sökte bevara den väsentligaste delen av de

ofullständiga jordbruk, som icke genom yttre rationalisering kunde göras

fullständiga, och att det därför borde ligga i statens intresse att medverka

till att småbrukarbefolkningen kunde skapa sig goda inkomstmöjligheter

inom landsbygdens eget näringsliv samt att lämna småbrukarna det ekonomiska

stöd de behövde för att i olika hänseenden förbättra sin ställning.

Slutligen har framhållits att i rationaliseringsarbetet intet tvång, vare sig

direkt eller indirekt, borde få utövas mot den enskilde jordbrukaren.

I fråga om medlen för den yttre rationaliseringen ha i ifrågavarande motioner

framställts vissa anmärkningar mot utformningen av förslagen om

förköpsrätt och rätt till expropriation. Beträffande förköpsrätten har yrkats

att denna ej skall få användas vid försäljning till syskons barn och att arrendators

förköpsrätt alltid skall gå före statens. Vidare har yrkats, att förköpsrätten

ej skall få användas för inköp av fastigheter på lager för kompletteringsåtgärder,

som måhända bliva aktuella först i en rätt avlägsen framtid.

Härjämte har framhållits att det, om förköpsrätten skulle tillämpas och

annan köpare icke funnes, kunde bli svårt för jordägaren att erhålla ett

skäligt pris för fastigheten, eftersom någon jämförelse mellan olika köpeanbud

icke kunde göras, och att man därför borde överväga, om icke i dylika

fall jordägaren borde ha rätt att kräva expropriationsförfarande, så att

garanti förelåge för att jordägaren erhölle eu skälig köpesumma. Den i 6 §

i förslaget till lag om kronans förköpsrätt angivna tidsfristen av tre månader

bär yrkats förkortad till eu månad, och slutligen har yrkats att i stället för

vad i lagförslaget stadgats om fördelning av kostnaderna i mål om förköp

skall gälla, att dylika kostnader i sin helhet skola bäras av staten.

Beträffande förslaget om expropriation såsom ett hjälpmedel för genomförande

av den yttre rationaliseringen har uttalats, alt detta institut borde

få användas i sista hand, om det icke vore möjligt att genomföra förstärkningarna

av ofullständiga jordbruk på frivillighetens väg. Vidare har utta
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

lats, att i sådana fall, då expropriation ansåges böra komma i fråga, bolag

och enskilda skogsspekulanter ävensom staten och allmänna institutioner i

första hand borde avstå skog och jordbruksjord. Det har även anförts att

det, eftersom det framstode som ett det allmännas intresse, att de ofullständiga

jordbruken bleve förstärkta med tilläggsjord och skog, borde få anses

rimligt att staten och allmänna institutioner visade sig beredda att avstå jord

och skog för detta ändamål i större omfattning än vad som rimligen kunde

fordras av enskilda ägare.

I motionerna I: 252 och II: 377 ha i fråga om medlen för den yttre rationaliseringen

framställts yrkanden om vissa ändringar i de vid propositionen

fogade lagförslagen. Lagen om förköpsrätt har ansetts böra givas en begränsad

giltighetstid, förslagsvis tre år. Vidare har yrkats att förköpsrätten ej

skall gälla vid försäljning till syskons barn och att arrendators förköpsrätt

skall gå före kronans dels om arrendatorn eller hans familj innehaft arrendet

före den 1 april 1947 och dels om arrendatorn visserligen tillträtt arrendet

efter nämnda tidpunkt men sedan innehaft detsamma under minst tio

år. Den i 4 § första stycket i förslaget till lag om kronans förköpsrätt angivna

maximitiden av fem år har föreslagits utsträckt till tio år, medan den

i 5 § i samma lagförslag angivna tidsfristen av tre månader föreslagits förkortad

till en månad. Den i sistnämnda paragraf stadgade tid, under vilken

lantbruksnämnd, sedan den avvisat hembud, skall vara förhindrad att göra

förköpsrätten gällande, har föreslagits förlängd från ett till två år. I fråga

om kostnaderna i mål om förköp har yrkats, att dessa normalt skola bäras

av kronan och att köpare skall kunna åläggas att deltaga i detsamma endast

då det kan visas att han genom illojalt uppträdande orsakat extra kostnader.

I fråga om det sätt, på vilket förköpsrätten bör användas, har i motionerna

uttalats bland annat att förköpsrätten icke bör få begagnas som

ett instrumnet för att öka statens jordinnehav på de enskilda jordägarnas

bekostnad samt att lantbruksnämnderna ej böra få utnyttja förköpsrätten för

att köpa fastigheter på lager utan endast för att förvärva sådana fastigheter,

som utan längre dröjsmål kunna användas för att komplettera andra jordbruk.

I de föreslagna expropriationsbestämmelserna bär yrkats den ändringen,

att hel brukningsdel icke skall få exproprieras från enskild person, som

blott äger en jordbrukslägenhet, samt att den som äger flera lägenheter skall

äga rätt att själv bestämma vilken av dessa han vill fritaga från expropriation,

därest sådan skulle komma i fråga. Vidare har yrkats, att utarrenderad

brukningsdel icke skall få exproprieras, om arrendatorn äger förköpsrätt

och vill göra denna gällande.

I motionerna 1:254 och 11:381 har hemställts att riksdagen vid behandlingen

av förevarande proposition måtte besluta att möjlighet skall skapas

för att jordbruk, tillhörande staten, bolag, akademier, stiftelser, fideikommiss

och likställda fastighetsägare skola kunna göras till föremål för rationaliseringsåtgärder

i samma utsträckning som jordbruk tillhöriga enskilda

ägare.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2. 75

I motionerna 1:257 och 11:389 har yrkats avslag å de vid propositionen

fogade lagförslagen.

I motionen II: 380 har beträffande den allmänna uppläggning av jordbrukets

rationaliseringsproblem, som skett i propositionen, bland annat anmärkts,

att man förbisett den betydelse, som införandet av kooperativa och

mera räntabla driftsformer vid de mindre brukningsdelarna ägde för dessa

jordbruks lönsamhet. I anslutning härtill har uttalats, att de föreslagna nya

statliga jordbruksorganens verksamhet främst borde inriktas på att understödja

och befordra den bland annat i producentkooperativa former pågående

rationaliseringen av jordbrukets driftsförhållanden. Vidare har anförts

att i propositionen saknades praktiska förslag för att åstadkomma en bättre

fastighetsarrondering samt yrkats, att riksdagen måtte som sin mening uttala,

att åtgärder för åstadkommande av en bättre fastighetsarrondering

borde ställas i förgrunden för rationaliseringsorganens verksamhet för yttre

rationalisering, ävensom i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsamt

utarbetande av förslag till förenklat förfarande vid omskifte och vidtagande

av andra åtgärder för en förbättrad fastighetsarrondering.

I fråga om riktlinjerna för den statliga verksamheten för yttre rationalisering

har bland annat anmärkts, att en förvandling av de ofullständiga jordbruken

till familjejordbruk icke vare sig nu eller för framtiden kunde anses

innebära någon verklig lösning av småbrukets rationaliseringsproblem. Beträffande

tanken på att komplettera mindre jordbruk med jord och skog har

uttalats att sådan utvidgning borde ske blott på brukarens önskan och att

densamma ej borde utgöra förutsättning för att brukaren skulle erhålla stöd

till andra förbättringsåtgärder på fastigheten. I fråga om förslaget om införande

av förköpsrätt för kronan har yrkats, att arrendators förköpsrätt

skall gå före kronans. Slutligen har yrkats att, där komplettering av mindre

brukningsdelars jord- och skogsinnehav bör äga rum, detta om möjligt skall

ske genom avstyckning av mark från större egendomar ävensom från fastigheter

som ägas av andra än jordbruksnäringens utövare.

I motionen II: 383 slutligen har yrkats avslag på de vid propositionen fogade

lagförslagen.

Utskottet.

Innan utskottet ingår på behandlingen av de i propositionen framlagda

förslagen till åtgärder för främjande av jordbrukets yttre rationalisering,

torde utskottet få något uppehålla sig vid vissa frågor rörande rationaliseringsverksamheten

i dess helhet inom jordbruket.

Det må då först understrykas, alt frågan om jordbrukets fortsatta rationalisering

är av mycket stor betydelse ej blott för de enskilda jordbrukarna

utan också för hela samhället. Oavsett att ett visst gränsskydd åt jordbruksnäringen

regelmässigt torde komma att behövas för att uppehållandet avjordbruksproduktionen

skall tryggas och jordbruksbefolkningen erhålla likställighet

i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper, måste det här

lika väl som i fråga om andra näringsgrenar ligga i det allmännas intresse, att

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

befintliga rationaliseringsmöjligheter tillvaratagas och att sålunda produktionsfaktorerna

bliva utnyttjade så effektivt som möjligt. Det ligger likaså i

jordbruksbefolkningens eget intresse att största möjliga förbättring av produktionsförhållandena

skall åstadkommas och på så sätt jordbruket som helhet

betraktat — bortsett från det behov av gränsskydd gentemot utlandet,

som torde komma att föreligga bland annat på grund av de i vissa avseenden

mindre gynnsamma naturliga produktionsförutsättningama — blir en självständig

och bärkraftig näringsgren.

Då frågan om jordbrukets fortsatta rationalisering är på tal, bör ej förbises

att mycket betydande framsteg redan gjorts på detta område, trots att

jordbruket haft att arbeta under ofta ganska betryckta förhållanden och rationaliseringen

därför ej sällan torde ha hämmats av brist på medel för densamma.

Dessa framsteg ha emellertid varit rätt ojämnt fördelade å de olika

grenarna av rationaliseringsverksamheten. Gynnsammast'' har utvecklingen

varit på driftsrationaliseringens och den inre rationaliseringens område, medan

däremot mindre blivit gjort i fråga om yttre rationalisering. Detta är ej

förvånande, då dylika förändringar i regel beröra flera brukare med ofta

skiljaktiga intressen. Även på detta område har emellertid framträtt ett livligt

intresse hos jordbrukarna. Bland annat ha många innehavare av sådana

brukningsdelar, som varit i behov av komplettering med jordbruksjord eller

skog, visat sig angelägna om att få till stånd en förstärkning av dessa, ehuru

strävandena i denna riktning ofta hämmats av svårigheter att anskaffa erforderlig

tillskottsjord ävensom av ekonomiska skäl.

Det råder enligt utskottets uppfattning ej något något tvivel om att, såvida

jordbruket i fortsättningen beredes möjlighet att arbeta under tillfredsställande

förhållanden, rationaliseringsintresset hos brukarna även framgent kommer

att göra sig gällande och leda till nya framsteg. Det ter sig under sådana

förhållanden naturligt att, såsom även understrukits i propositionen, strävandena

från det allmännas sida att ytterligare höja jordbrukets nivå skola

bygga på detta rationaliseringsintresse hos de enskilda jordbrukarna. Rationaliseringsarbetet

bör därför även i fortsättningen bedrivas så, att det i stort

sett får karaktären av en jordbrukets egen verksamhet.

Självfallet bör man i arbetet med en fortsatt utveckling av jordbruksnäringen

ej ensidigt inrikta sig på något visst slag av rationaliseringsåtgärder

utan sträva efter att på alla områden tillvarataga förefintliga rationaliseringsmöjligheter.

Detta gäller rationaliseringen av driftsförhållandena — vilken ej

särskilt behandlats i propositionen ■— i lika hög grad som övriga delar av

rationaliseringsverksamheten. På lång sikt torde för övrigt sannolikt just rationaliseringen

av driftsförhållandena komma att bliva den del av rationaliseringsverksamheten,

som för jordbruket i dess helhet får den största betydelsen.

Statsmakternas insatser böra här i främsta rummet bestå i ett främjande avforsknings-

och försöksverksamheten ävensom i undervisnings- och upplysningsverksamhet.

I viss mån annan karaktär måste den statliga verksamheten

för yttre och inre rationalisering ha. Här gäller det i betydligt högre grad än vad

fallet är vid rationaliseringen av driftsförhållandena att genom ekonomiskt

s. 77 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

77

stöd och på annat sätt direkt medverka till utförande av speciella åtgärder

på de särskilda fastigheterna. Den omständigheten, att i proi>ositionen liksom

i jordbrukskommitténs betänkande ej framlagts några förslag beträffande

utformningen av den statliga verksamheten för rationaliseringen av driftsförhållandena

—- vilket förhållande synes väl motiverat bl. a. med hänsyn till

det utredningsarbete, som för närvarande pågår på detta område — bör därför

ej hindra, att man nu tager ställning till de förslag, som föreligga i fråga om

den yttre och inre rationaliseringen- Nalurligen bör emellertid i den praktiska

rationaliseringsverksamheten vid bedömandet av behovet av en rationaliseringsåtgärd

av visst slag och av den lämpliga utformningen av densamma

alltid beaktas vad som kan vinnas genom andra slag av ralionaliseringsåtgärder.

Sålunda böra exempelvis vid bedömningen av behovet av yttre rationalisering

beaktas möjligheterna att genom inre rationalisering och rationalisering

av driften förbättra brukningsförhållandena och lönsamheten. Härvid

torde bland annat ofta böra undersökas möjligheterna att genom gemensam

maskinanvändning minska arbetskraftsåtgången och nedbringa produktionskostnaderna.

Vad speciellt angår den yttre rationaliseringen föreligga för närvarande

obestridligen mångenstädes stora brister i fråga om de enskilda brukningsdelarnas

form och struktur. Den nuvarande fastighetsindelningen har ju till

största delen tillkommit under tider, då både de tekniska förutsättningarna

för jordbruksdriften och försörjningsmöjligheterna voro helt annorlunda än

vad de för närvarande äro. Arronderingen lämnar på allt för många håll

mycket övrigt att önska beträffande brukningsdelar av alla storlekar. Härtill

komma de speciella problem som föreligga för många mindre jordbruk. De

fördelar, som den hittills skedda mekaniseringen av jordbruksdriften inneburit,

ha av kända orsaker ej kunnat utnyttjas å de mindre brukningsdelarna

i samma utsträckning som å de medelstora och större brukningsdelarna.

Lönsamhetsgraden har därför ofta blivit avsevärt lägre för de mindre brukningsdelarna

än för jordbruket i dess helhet. Även där möjlighet fuimits att

genom ökad maskinanvändning eller på annat sätt minska arbetsförbrukningen

å dylika mindre brukningsdelar, har vidare ofta värdet av denna arbetshesparing

och därmed också intresset för att genomföra densamma väsentligt

reducerats därav att det erbjudit svårigheter för brukaren att finna annan och

lönande sysselsättning under den tid, som skulle frigöras från jordbruket.

Ett konstaterande av dessa förhållanden innebär icke någon underskattning

av det mindre jordbrukets existensmöjligheter överhuvud tagel. Ofta ha dessa

brukningsdelar —- till följd av gynnsamma naturliga produktionsbetingelser

eller goda personliga förutsättningar hos brukaren — visat sig kunna giva

driftsresultat, som väl tålt en jämförelse med större brukningsdelars. Olägenheterna

av att en mekanisering av driften kunnat genomföras endast i begränsad

utsträckning ha vidare ej gjort sig alltför starkt gällande, där brukaren

inriktat driften på specialodlingar eller på animalieproduktion. Slutligen

må understrykas, att småbruket mycket ofta utgör eu lämplig brukningstyp

i kombination med annat förvärvsarbete. De nackdelar, som den

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

relativt höga arbetsåtgången per produktenhet och övriga produktionsfördyrande

faktorer utgöra, uppvägas nämligen här av att brukaren har möjlighet

att för skötseln av jordbruket använda tid, som annars ofta ej kunnat nyttiggöras.

Även om hänsyn tages till det nu anförda, kvarstår emellertid det faktum,

att försörjningsmöjligheterna å en avsevärd del av de nu befintliga mindre

brukningsdelarna av skäl som tidigare angivits icke äro tillfredsställande.

Det problem som — vid sidan av spörsmålet om en utjämning av den genomsnittligt

sett föreliggande löneklyftan mellan jordbruksbefolkningen och andra

samhällsgrupper •— under senare tid stått i förgrunden i den jordbrukspolitiska

debatten, har även varit frågan om de åtgärder, som böra vidtagas för

att förbättra ställningen för innehavarna av dylika s. k. ofullständiga jordbruk.

Det är likaså på detta problem, som de i propositionen framlagda förslagen

till åtgärder för yttre rationalisering i främsta rummet taga sikte.

För utformningen av de statliga åtgärderna för yttre rationalisering är det

av betydelse, huruvida man räknar med att vid sidan av det allmänna prisstödet

åt jordbruket ett speciellt stöd mera permanent skall utgå till vissa

grupper av mindre jordbruk. Som motiv för ett dylikt speciellt stöd har i

motionerna I: 251 och II: 379 ävensom i motionerna I: 252 och II: 377 bland

annat anförts, att ett sådant vore behövligt för att man i önskvärd utsträckning

skulle kunna bevara de nu befintliga mindre brukningsdelarna och därigenom

hindra en nedgång i jordbruksbefolkningen, vilken skulle medföra en

alltför stark uttunning av landsbygdens befolkning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning därom att man bör söka hindra

en bland annat ur befolkningspolitiska och kommunalekonomiska synpunkter

olycklig uttunning av landsbygdsbefolkningen. Med hänsyn till den omfattning,

som avflyttningen från landsbygden redan haft och alltjämt har,

framstår det även som angeläget, att åtgärder vidtagas för att motverka en

fortsatt sådan avflyttning. Att förutsätta, att det för detta ändamål skulle behövas

ett mera permanent statligt stöd till vissa grupper av mindre jordbruk

vid sidan av det allmänna prisstödet, innebär emellertid enligt utskottets

uppfattning en undervärdering av de möjligheter, som de mindre jordbruken

i stor utsträckning ha att även utan speciella stödåtgärder bestå och

giva sina brukare en skälig bärgning. Utskottet vill härvidlag till en början

hänvisa till alt redan den av utskottet förordade avvägningen av det allmänna

prisstödet åt jordbruket innebär ett hänsynstagande till jordbrukets

nuvarande strukturförhållanden. Denna avvägning innebär för övrigt ingalunda,

att jordbruk i lägre storleksgrupper än 10—20 hektar åker skulle vara

utestängda från möjligheten att uppnå full lönsamhet för jordbruksdriften.

Tvärtom visar, såsom nyss berörts, erfarenheten att ett stort antal jordbruk

inom lägre storleksgrupper, särskilt i slättbygderna, kunna uppvisa driftsresultat,

som väl motsvara eller till och med överträffa det genomsnittliga

driftsresultatet i storleksgruppen 10—20 hektar. Då man talar om behovet

av ett särskilt statligt stöd åt innehavarna av sådana mindre brukningsdelar,

s. 79 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

79

där själva jordbruket ej kan beräknas uppnå full lönsamhet, bör man vidare

tydligen bortse från alla de brukningsdelar, där den bristande lönsamheten

hos jordbruket uppväges av andra naturtillgångar å fastigheten, främst

skog. Ett dylikt speciellt stöd kan ej heller anses motiverat beträffande alla

de mindre jordbruk, där brukaren hämtar en relativt stor del av sin sammanlagda

inkomst genom arbete utanför den egna brukningsdelen och på

så sätt uppnår en skälig inkomstnivå. Såsom utskottet tidigare framhållit

uttryckes jordbrukets betydelse för brukaren i dylika fall ej av den siffermässiga

lönsamhetsgraden hos jordbruket. De fali, där ett speciellt stöd vid

sidan av det allmänna prisstödet skulle kunna anses erforderligt för att möjliggöra

ett bevarande av nu befintliga mindre brukningsdelar, begränsas alltså

till sådana fastigheter, där man ej genom inre rationalisering och rationalisering

av driftsförhållandena kan göra jordbruket fullt lönsamt och där en

lämplig kombination av arbete å den egna brukningsdelen med arbete utanför

densamma ej heller kan åstadkommas. Beträffande dylika under nuvarande

förhållanden irrationella brukningsdelar måste det emellertid enligt

utskottets uppfattning — hellre än att man genom speciella subventioner till

brukarna skall söka bevara brukningsdelarna i sitt nuvarande icke ändamålsenliga

skick — på längre sikt anses eftersträvansvärt, att de skola förstärkas

till bärkraftiga brukningsdelar eller att man på annat sätt skall få

till stånd en sådan förändring, att brukarna utan speciella subventioner få

tillfredsställande försörjningsmöjligheter. Visserligen torde det ej kunna undvikas,

att en dylik utveckling leder till en minskning av antalet brukningsdelar.

I den mån så skulle bli fallet, synes det emellertid vara både för orten

och för samhället i dess helhet mer gagneligt, att man söker motverka, att

utvecklingen skall leda till en minskning av landsbygdsbefolkningen, därigenom

att man på ett ändamålsenligt sätt tillvaratager möjligheterna att utvidga

andra grenar av landsbygdens näringsliv. I den mån dessa strävanden

krönas med framgång torde för övrigt därigenom även skapas förutsättningar

för ett bevarande av många av de här avsedda brukningsdelarna, i

det att de då kunna få karaktären av stödjordbruk och sålunda jordbruket å

dem i högre grad än tidigare blir en bisyssla vid sidan av annan huvudsaklig

sysselsättning.

Departementschefens förslag i fråga om målsättningen för den yttre rationaliseringen

innebär, att uppgiften för den statliga verksamheten på ifrågavarande

område i första hand bör vara att söka genomföra en yttre rationalisering

av sådana ofullständiga jordbruk, där det med hänsyn till brukningsdelens

beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen

icke kan väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå en

tillfredsställande inkomst — övergångsjordbruk. Härjämte har angivits att

statsmakterna även böra medverka till en förstärkning av andra ofullständiga

jordbruk, då deras brukare framställa begäran därom. Till yttre rationalisering

av fullständiga brukningsdelar böra statsmakterna däremot enligt

vad i propositionen uttalats medverka endast då delta skulle underlätta genomförandet

av sådana åtgärder som nyss nämnts.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Otvivelaktigt finns det även inom andra grupper av jordbruk än dem,

som direkt beröras av den sålunda förordade målsättningen, ett betydande

utrymme för yttre rationaliseringsåtgärder. Då redan de arbetsuppgifter,

som rymmas inom sagda målsättning, måste väntas bliva mycket omfattande

samt dessutom äro de mest trängande, finner utskottet emellertid förslaget

innebära eu ändamålsenlig och välmotiverad begränsning av de statliga uppgifterna

på detta område.

Av de angivna uppgifterna är det tydligen förvandlingen av övergångsjordbruken,

som är den mest angelägna. Beträffande de riktlinjer, efter vilka

detta arbete bör bedrivas, vill utskottet betona att det, om verksamheten skall

leda till åsyftat resultat, icke är möjligt att handla efter schematiska linjer,

utan att avgörandet i stället alltid måste bli beroende på vad som vid en

prövning av förhållandena i det enskilda fallet funnits mest ändamålsenligt.

Härvid måste man givetvis alltid söka finna en lösning som innebär, att tillfredsställande

försörjningsmöjligheter skapas för brukarna av de brukningsdelar,

som avses skola bestå. En vägledande synpunkt måste vidare vara, att

man så långt möjligt skall utforma åtgärderna för yttre rationalisering på

del sätt som bäst överensstämmer med hela ortens intressen. Såsom i propositionen

anförts kunna här olika lösningar komma i fråga. Då en förstärkning

av ett övergångsjordbruk med jord eller skog anses böra ske, bör man,

såsom i propositionen framhållits, syfta till att åstadkomma en sådan förstärkning

att fastigheten i fortsättningen kommer att utgöra en bärkraftig

brukningsdel. Utskottet vill i detta sammanhang än en gång understryka

vad departementschefen anfört därom, att man i arbetet med den yttre rationaliseringen

bör utgå från att vårt lands jordbruk även i fortsättningen i

huvudsak kommer att utgöra ett bondejordbruk och att rationaliseringssträvandena

böra inriktas på att få till stånd brukningsdelar av bondejordbrukets

storlekstyp, ävensom att man i ifrågavarande arbete ej bör vidtaga längre

gående kompletteringsåtgärder än som behövas för bildandet av bärkraftiga

brukningsdelar.

Vad som skall anses såsom en med hänsyn till ortens förhållanden lämplig

typ av ett bärkraftigt jordbruk kan givetvis ej angivas med några för hela

riket gällande arealsiffror utan måste i mycket stor utsträckning bliva beroende

på förhållandena i varje särskild trakt. I enlighet härmed bör man

också i strävandena att förvandla övergångsjordbruk till bärkraftiga brukningsdelar

beakta förhållandena i varje särskild bygd och utforma åtgärderna

med ledning av praktiska erfarenheter om vad som i orten utgör en

lämplig jordbrukstyp. Härvid böra enligt utskottets mening de resultat, som

kunna erhållas vid regionalplanering, bli av värde.

En utvidgning av övergångsjordbruken med jord eller skog i sådan omfattning,

att de förvandlas till bärkraftiga brukningsdelar, är självfallet ej

det enda sättet att lösa övergångsjordbrukens problem. Såsom i propositionen

framhållits kan det i en del fall tänkas vara möjligt att utan någon

dylik utvidgning öka avkastningen från brukningsdelen i sådan utsträckning,

att brukaren kan få en tillfredsställande försörjning av denna. Utskot
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

81

tet vill i detta sammanhang understryka, att åtgärder för yttre rationalisering

icke böra anses erforderliga i sådana fall, där man genom inre rationalisering

och rationalisering av driftsförhållandena kan åstadkomma den erforderliga

förbättringen av brukarens ställning. Ej sällan torde det vidare vara

möjligt att åstadkomma en dylik förbättring genom en lämplig kombination

av arbete på brukningsdelen och utanför denna. En sådan lösning, vilken i

praktiken ofta torde komma att innebära, att brukningsdelen helt eller i huvudsak

får karaktären av stödjordbruk, torde framför allt böra eftersträvas

i de bygder, där det ter sig särskilt angeläget att motverka en nedgång

av den bofasta befolkningens antal. Strävandena att skapa nya arbetstillfällen

å landsbygden för att därigenom differentiera dess näringsliv och motverka

avflyttningen av arbetskraft från landsbygden till tätorterna komma

därför såsom redan berörts även att bli av stor betydelse vid utformningen

av åtgärderna för yttre rationalisering av jordbruket. Bedömningen av vilka

fastigheter som böra räknas som övergångsjordbruk kan sålunda komma

att förändras, beroende på förändringar i arbetstillgången å orten m. m.

I motionerna 1:251 och 11:379 har uttalats att, då ett ofullständigt jordbruk

ej vore lämpat att bestå i sitt nuvarande skick utan borde utvidgas,

den erforderliga förstärkningen i första hand borde åstadkommas genom

ianspråktagande av tillskottsjord eller skog från angränsande större brukningsdel

och att sammanläggning av ett ofullständigt jordbruk med annan

dylik brukningsdel borde ifrågakomma endast om sådan kompletteringsmöjlighet,

som nu nämnts, ej stode till buds. Utskottet vill i anledning härav

framhålla, att det enligt utskottets uppfattning, bland annat med hänsyn till

vad nyss sagts om angelägenheten av att motverka avflyttning av arbetskraft

från landsbygden till tätorterna, är önskvärt att jordbruket skall bestå av ett

betydande antal självständiga och bärkraftiga brukningsdelar. Det synes

emellertid ej möjligt att uppställa någon sådan generell regel som i motionerna

ifrågasatts, utan avgörandet bör även här ske efter en prövning från

fall till fall. Givet är, såsom förut framhållits, att man härvid bör taga hänsyn

till ortens intressen. Vid en dylik prövning måste dock även beaktas de

konsekvenser ett avskiljande av mark från den större fastigheten skulle få

ur jordbruksekonomisk synpunkt, och överhuvud taget bör alltid beaktas

vikten av att det befintliga byggnadsbeståndet skall utnyttjas på ett rationellt

sätt. Vad angår frågan under vilka förutsättningar ett dylikt avskiljande i

och för sig bör kunna ifrågakomma ansluter sig utskottet till departementschefens

ståndpunkt, att överföring av jordbruksjord från en fastighet till

en annan bör kunna ske, då värdet av förbättringen av den fastighet, som

skulle erhålla tillskottsjorden, överstiger den försämring som skulle ske i

fråga om den andra fastigheten. Liknande synpunkter synas böra tillämpas

även då fråga uppkommer om att dela en i och för sig bärkraftig brukningsdel

och använda delarna för förbättring av angränsande ofullständiga

jordbruk.

6

Bihang till riksdagens protokoll 1047. 11 samt. AV 2.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I skogsbygderna möter ett rationaliseringsproblem av delvis annan art än

det sist berörda. I likhet med departementschefen anser utskottet, att åtgärderna

för den yttre rationaliseringen här måste inriktas på att — vid sidan

av den rationalisering av själva jordbruket som lämpligen kan åstadkommas

— förstärka brukningsdelarna med skog så att de brukningsdelar, där

jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möjliga utsträckning

skola bliva bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i

jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. En dylik förstärkning

bör enligt utskottets mening kunna genomföras utan menliga inverkningar

på de övriga intressen, som böra beaktas i detta sammanhang.

I motionen II: 380 har beträffande den allmänna uppläggning, som i propositionen

gjorts beträffande jordbrukets rationaliseringsfrågor, anmärkts,

att den möjlighet till lösande av de mindre jordbrukens problem, som införandet

av kooperativa och mera räntabla driftsformer innebure, icke beaktats,

samt att en strukturell rationalisering av den art, som i propositionen

förordats, ej utgjorde någon verklig lösning av det föreliggande problemet.

Utskottet vill med anledning härav betona att man, såsom redan förut

framhållits, självfallet vid bedömningen av behovet av yttre rationalisering

å en viss brukningsdel även bör beakta möjligheterna att genom åtgärder

av det slag, som i motionen nämnts, åstadkomma en tillräcklig förbättring

av brukarens ställning. Det torde även i vissa fall vara möjligt att'' lösa problemet

genom dylika åtgärder. Särskilt kan detta tänkas bli fallet, där goda

möjligheter till sysselsättning utanför den egna brukningsdelen finnas och

jordbruket därför i fortsättningen i huvudsak kan få karaktären av stödjordbruk.

Däremot kan man enligt utskottets mening ej vänta, att det skall

befinnas möjligt att genom införande av kooperativa driftsformer åstadkomma

en generell lösning av de mindre jordbrukens problem i sådana fall, där

brukarna för sin utkomst helt eller i huvudsak äro beroende av avkastningen

från den egna brukningsdelen. Utskottet vill i detta hänseende endast peka

på att de topografiska förhållandena i stor utsträckning lägga hinder i vägen

för en sådan drift samt på att det, även om man genom dylika metoder

kan nedbringa arbetsförbrukningen å brukningsdelen, ingalunda är säkert,

att brukaren kommer att ha möjlighet att använda den sålunda frigjorda

arbetstiden till produktivt arbete på annat håll. Utskottet anser det därför

i likhet med departementschefen angeläget, att arbetet med den yttre rationaliseringen

bland annat inriktas på att åstadkomma en utvidgning av sådana

brukningsdelar, där brukningsdelens alltför ringa omfattning för närvarande

utgör ett hinder för brukaren i dennes strävanden att uppnå en tillfredsställande

inkomstnivå. Tydligt är, att en dylik utveckling ingalunda utesluter

en övergång till kooperativ drift i större eller mindre omfattning, därest

en sådan övergång skulle vara möjlig och lämplig att genomföra.

En annan invändning mot de i propositionen framlagda förslagen i fråga

om den yttre rationaliseringen, vilken framställts såväl i nyssnämnda motion

II: 380 som i motionerna I: 257 och II: 389, är den att i propositionen

s. 83 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

83

underskattats betydelsen av att snabba åtgärder vidtagas för att få till stånd

en bättre fastighetsarrondering. Med anledning härav må framhållas, att det

icke torde råda någon meningsskiljaktighet om att åtgärder för avhjälpande

av föreliggande brister i arronderingen komma att spela stor roll i det fortsatta

rationaliseringsarbetet. Utskottet vill även betona att, i enlighet med

vad i propositionen uttalats, de där föreslagna medlen för den yttre rationaliseringen

böra kunna komma till användning ej blott för genomförande av

sådana åtgärder, vilka direkt syfta till en arealutvidgning, utan även för

genomförande av sådana åtgärder, som i främsta rummet avse att förbättra

arronderingen. Bortsett härifrån synes det första steget i strävandena att få

till stånd en lösning av arronderingsproblemen böra vara en revision av

jorddelningslagstiftningen och av bestämmelserna om statens medverkan till

att täcka kostnaderna för sådana jorddelningsförrättningar, som äro av betydelse

ur arronderingssynpunkt, främst då givetvis bestämmelserna rörande

omskifte. Med hänsyn härtill och då, såsom även framhållits i propositionen,

frågan om ändringar i jorddelningslagstiftningen, avseende bland annat utformningen

av omskiftesbestämmelsema, för närvarande är under utredning

genom särskilt tillkallade sakkunniga, avstyrker utskottet det i motionen

II: 380 väckta förslaget, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa

om skyndsamt utarbetande av praktiska förslag för att påskynda genomförandet

av en bättre fastighetsarrondering.

Det är angeläget, att rationaliseringsåtgärderna skola utformas i intim

kontakt ej blott'' — såsom naturligt är — med jordbrukarna utan även med

näringslivet och befolkningen i övrigt i orten. Vad i propositionen anföres

om att utformningen av rationaliseringsåtgärderna i regel bör föregås av en

regionalplanering och en individuell jordbruksplanering synes ägnat att

skapa en sådan kontakt. Utskottet kan även ansluta sig till vad i propositionen

sägs om behovet av en dylik planering och om det sätt, på vilket densamma

bör bedrivas. Härvid vill utskottet understryka vikten av att vid

planeringen ej tillämpas schematiska regler utan att arbetet i varje särskilt

område tager sikte på de speciella problem, som där kunna förekomma, och

på det lämpligaste sättet att lösa dessa.

Vad angår de medel, som böra användas för att få till stånd en yttre rationalisering

av jordbruket enligt de riktlinjer som nu berörts, vill utskottet

starkt betona vikten av att denna rationalisering i största möjliga utsträckning

skall genomföras på frivillighetens väg. En dylik ståndpunkt är en förutsättning

för att rationaliseringsverksamheten skall framstå såsom en jordbrukets

egen verksamhet och för att de statliga åtgärderna på detta område

skola omfattas med förtroende av jordbrukarna och av dessa uppfattas

som ett stöd i strävandena att förbättra jordbrukets ställning. Bland annat

ur denna synpunkt vill utskottet livligt tillstyrka vad i propositionen anförts

om statlig låne- och bidragsverksamhet för främjande av den yttre

rationaliseringen samt om en aktiv inköpspolitik från de statliga rationa
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

liseringsorganens sida, vilken skall ha till syfte att genom inköp av jord i

fria marknaden och genom förmedling av överlåtelser enskilda jordbrukare

emellan underlätta yttre rationaliseringsåtgärder.

Även om det framstår som angeläget, att den yttre rationaliseringen i

största möjliga utsträckning skall genomföras på frivillighetens väg, och

man därför bör söka att såvitt möjligt komma tillrätta med de föreliggande

problemen med användande av de instrument, som nyss berörts, är det emellertid

enligt utskottets mening, om denna rationalisering och därmed följande

förbättring av läget för de berörda brukarna skola komma till stånd utan

ett för brukarna alltför betungande dröjsmål och utan oskäliga kostnader,

nödvändigt att i vissa fall även andra medel stå till buds för genomförande

av erforderliga rationaliseringsåtgärder. Den i propositionen föreslagna förköpsrätten

för kronan till jordbruksfastigheter skulle enligt utskottets uppfattning

utgöra ett värdefullt instrument i detta arbete och, utan att användningen

av detsamma i allmänhet behövde innebära någon nämnvärd

olägenhet för jordbrukarna, underlätta ett genomförande av önskade förvandlingar

av ofullständiga jordbruk. En dylik förköpsrätt innebär, ehuru

den formellt har karaktären av en förköpsrätt för kronan, i realiteten, att

den innehavare av ett ofullständigt jordbruk, som behöver kompletteringsjord,

tillerkännes företrädesrätt framför utomstående att förvärva den mark,

som erfordras för förstärkning av hans fastighet. Det synes även rimligt, att

i dylika fall intresset av att få till stånd en förbättring av det ofullständiga

jordbruket och av ställningen för dess brukare skall givas företräde. Utskottet

vill därför i princip tillstyrka införandet av den i propositionen föreslagna

förköpsrätten. Beträffande utformningen av densamma har utskottet

ej heller funnit anledning till erinran mot förslaget, med undantag för

vissa jämkningar, som skola angivas i det följande i samband med behandlingen

av motionsvis framställda ändringsyrkanden.

I motionerna 1:252 och 11:377 har förordats, att lagen om kronans förköpsrätt

skulle givas allenast begränsad giltighetstid, förslagsvis tre år, vid

vars utgång skulle tagas under omprövning dels huruvida en förköpsrätt

fortfarande borde bibehållas, dels, därest denna fråga besvarades jakande,

vilka förändringar som borde vidtagas i bestämmelserna om förköpsrätten.

Enligt utskottets uppfattning måste man emellertid räkna med att behov av

en förköpsrätt såsom ett komplement till de i det föregående berörda medlen

för främjande av den yttre rationaliseringen på frivillighétens väg kommer

att föreligga under hela den tid rationaliseringsarbetet pågår eller i vart

fall under avsevärd tid framåt. Någon anledning att på grund av ovisshet

om behovet av en dylik lag nu giva denna allenast provisorisk karaktär föreligger

därför enligt utskottets mening icke. Även om lagen nu ej göres tidsbegränsad,

utesluter detta givetvis ej att det, sedan erfarenhet vunnits rörande

tillämpningen av densamma, kan befinnas lämpligt att i visst eller

vissa avseenden företaga en omprövning av bestämmelserna i denna. Det är

emellertid uppenbarligen svårt att redan nu bedöma hur lång tid som kan

komma att förflyta, innan tillräckliga erfarenheter i detta hänseende vunnits.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

85

Vad angår förköpsrättens omfattning har i motionerna 1:257 och 11:389

■— där avslag yrkats å samtliga de föreliggande lagförslagen — uttalats, att

en begränsning av förköpsrätten till att allenast avse övergångs jordbruk

skulle ha gjort sagda rätt mer acceptabel. Något sakligt skäl för att man i

fråga om medverkan i rationaliseringsarbetet skulle göra en dylik gränsdragning

mellan olika grupper av fastigheter föreligger emellertid enligt utskottets

uppfattning icke. Mot densamma talar vidare bland annat det tidigare

berörda förhållandet att det, där två eller flera övergångsjordbruk

äro i behov av utvidgning, under vissa omständigheter kan vara lämpligt

att åstadkomma denna utvidgning på så sätt, att en angränsande i och för

sig bärkraftig brukningsdel styckas och de olika delarna läggas till övergångsjordbruken.

Därest förköpsrätten skulle begränsas till att allenast avse

fastigheter, som själva ha övergångsjordbrukets karaktär, skulle alltså möjligheterna

att genomföra den önskade yttre rationaliseringen minskas. En

annan och sannolikt allvarligare konsekvens av en dylik begränsning är att

man då ej skulle kunna medelst förköpsrätten förvärva rena skogsfastigheter

eller fastigheter med skogstillgång överstigande det egna behovet, och

att sålunda förköpsrätten överhuvud icke skulle kunna komma till användning

i strävandena att förstärka ofullständiga jordbruk med skog. Slutligen

må framhållas, att gränsdragningen mellan de fastigheter, som skulle

omfattas av förköpsrätten, och andra fastigheter skulle framkalla en råd

problem, vilkas lösande skulle taga mycken tid och arbetskraft i anspråk

och där man ändock i viss mån skulle bli nödsakad att stanna vid en subjektiv

och diskutabel bedömning. Utskottet anser därför i likhet med departementschefen,

att förköpsrätten i princip bör omfatta alla jordbruksfastigheter.

Avgörande för vad som skall räknas såsom jordbruksfastighet

torde, på sätt i propositionen förordats, böra vara det sätt, på vilket fastigheten

upptagits vid senaste fastighetstaxering.

Beträffande det ändamål, för vilket förköpsrätten skall få begagnas, anser

utskottet det naturligt, att förköpsrätten skall få användas i hela den yttre

rationaliseringsverksamhet, till vilken staten enligt de i propositionen angivna

och av utskottet förordade riktlinjerna för sagda verksamhet bör direkt

medverka, nämligen i första hand för förvandling av övergångsjordbruk

och i vissa fall även för förstärkning av andra ofullständiga jordbruk,

men däremot'' ej för förstärkning av redan bärkraftiga brukningsdelar

annat än i det fall, att åtgärden skulle underlätta en yttre rationalisesering

av ofullständiga jordbruk. Utskottet har därför intet'' att erinra

mot vad i detta hänseende anförts i propositionen. Samtidigt vill utskottet

emellertid — såsom även skett i propositionen — understryka alt förköpsrätten

ej bör få användas i vidare utsträckning eller för annat ändamål än

sålunda angivits. Det bör alltså icke vara tillåtet att använda förköpsrätten

för utvidgning av redan bärkraftiga brukningsdelar annat än i de särskilda

fall, som nyss nämnts. Då förköpsrätten utnyttjas för att förstärka ofullständiga

jordbruk bör vidare beaktas, att åtgärderna ej skola gå längre än som

erfordras för att göra dessa jordbruk till bärkraftiga enheter. Av det nu

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

sagda följer jämväl att det ej bör få ifrågakomma, att förköpsrätten användes

på sådant sätt, att den leder till någon egentlig ökning av statens eget

fastighetsinnehav.

I fråga om sättet för utövande av förköpsrätten har i motionerna 1:251

och II: 379 ävensom i motionerna I: 252 och II: 377 uttalats att förköpsrätten

ej borde få användas annat än för genomförande av aktuella förvandlingsåtgärder

och att sålunda något förvärv av jordbruksfastigheter på lager med

tanke på blivande rationaliseringsåtgärder ej borde få äga rum. Utskottet

vill i anledning härav framhålla, att åtskilliga faktorer kunna medföra, att

det ofta kan framstå såsom olämpligt med sådana markförvärv i rationaliseringssyfte,

där staten skulle behöva kvarstå såsom ägare av marken under

viss tid, innan densamma kunde överlåtas till ägaren av den brukningsdel,

med vilken den varit avsedd att sammanläggas. Sålunda måste förvaltningen

av dylik mark ej sällan bli besvärlig och kostsam, beroende på att det ej finnes

någon som är villig att bruka marken eller att betala en skälig ersättning

för nyttjanderätten till denna. Även om det lyckas att tillfälligt utarrendera

marken måste det vidare understundom föreligga risk för att denna

och å densamma befintliga byggnader komma att vanhävdas. Slutligen böra

ej heller förbises de svårigheter, som kunna yppa sig då marken skall överlåtas,

i det att det då, eftersom någon egentlig konkurrens är utesluten, kan

visa sig svårt att få en köpeskilling, som motsvarar markens verkliga värde.

Med hänsyn härtill är det enligt utskottets uppfattning angeläget, att vederbörande

rationaliseringsorgan, då fråga uppkommer om att organet skall förvärva

mark för rationaliseringsändamål, skall söka att'' redan i samband med

förvärvet träffa överenskommelse med den, till vars fastighet marken är

avsedd att läggas, om försäljning av marken till denne. Detta gäller givetvis

både sådana fastighetsförvärv, som ske på frivillighetens väg, och sådana

förvärv, som ske medelst anlitande av förköpsrätten. Samtidigt som man bör

vara på det klara med de olägenheter, som kunna uppstå vid sådana markförvärv,

där rationaliseringsorganet ej omedelbart kan låta marken gå vidare,

bör emellertid även uppmärksammas, att dylika förvärv kunna vara den

enda möjligheten att få den yttre rationaliseringen genomförd inom rimlig

tid. Utskottet finner det med hänsyn härtill icke lämpligt, att ett generellt

förbud uppställes mot att använda förköpsrätten för andra än aktuella

kompletteringsåtgärder. Det bör i stället förutsättas, att rationaliseringsorganet

i dylikt fall skall mot varandra väga den fördel det innebär, att förvärvet

ger ökade möjligheter att längre fram genomföra den yttre rationaliseringen,

samt de nackdelar, som eventuella förvaltningssvårigheter och svårigheter

i samband med den blivande försäljningen av marken kunna anses

innebära.

Vad angår kretsen av de anhöriga, mot vilka förköpsrätt ej skall få göras

gällande, har i motionerna I: 251 och II: 379 samt motionerna I: 252 och II:

377 yrkats den ändringen av de i propositionen föreslagna bestämmelserna,

att förköpsrätten ej skulle gälla vid försäljning till syskons bana. Utskottet

finner väl åtskilliga skäl tala för den i propositionen intagna ståndpunkten,

s. 87 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

87

enligt vilken något generellt undantag ej bör göras vid försäljning till syskons

barn men däremot rationaliseringsorganen i förekommande fall vid dylik

försäljning böra pröva, huruvida sådana speciella förhållanden föreligga

att det med hänsyn till de band, som förena köparen med fastigheten, kan

anses skäligt att organet skall avstå från att utöva förköpsrätten. Å andra

sidan är det tydligt, att dylika försäljningar i realiteten ofta äro så likartade

med försäljning till syskon eller avkomlingar, att en åtskillnad på

denna punkt mellan syskon och syskons barn framstår som omotiverad. De

fall, där det i praktiken kan tänkas bli fråga om att förköpsrätten skulle

användas vid försäljning till syskons barn, torde ej heller bli så talrika, att en

utvidgning av undantagsbestämmelsen till att även avse dylika anhöriga behöver

befaras medföra något nämnvärt avbräck i rationaliseringsarbetet.

Utskottet förordar för den skull, att förköpsrätten ej skall gälla vid försäljning

till syskons barn.

En annan fråga rörande förköpsrättens omfattning, som berörts i flera

motioner, är huruvida kronans förköpsrätt skall ha företräde framför den

förköpsrätt, som enligt den sociala arrendelagstiftningen tillkommer vissa

arrendatorer. Medan i propositionen föreslagits, att kronans förköpsrätt skall

gå före arrendators, har sålunda i motionerna 1:251 och 11:379 ävensom i

motionen 31: 380 yrkats, att arrendators förköpsrätt alltid skall gå före kronans,

varjämte i motionerna 1:252 och 11: 377 yrkats, att arrendators förköpsrätt

skall gå före kronans dels om arrendatorn eller hans familj innehaft

arrendet före den 1 april 1947, dels om arrendatorn visserligen tillträtt

arrendet efter denna tidpunkt men sedan innehaft detsamma under minst

tio år. Enligt utskottets mening är det icke sannolikt, att berörda spörsmål

kommer att få någon större praktisk betydelse. Såsom i propositionen framhållits

torde det nämligen, därest den utarrenderade fastigheten i och för sig

utgör en bärkraftig brukningsdel, i regel ej böra ifrågasättas att lantbruksnämnden

skall söka förvärva densamma för att förstärka andra brukningsdelar.

Även om fastigheten ej är fullt bärkraftig torde densamma vidare ofta

vara lämpad att utgöra kärnan i en fullständig brukningsdel och rationaliseringsorganens

strävanden därför böra inriktas på att, sedan arrendatorn

övertagit fastigheten, anskaffa nödig tillskottsjord till denna. De fall, där

det i praktiken kan tänkas föreligga ett intresse ur rationaliseringssynpunkt

av att kronans förköpsrätt skall gå före arrendators, synas alltså i huvudsak

komma att begränsa sig till sådana brukningsdelar, som äro uppenbart otillfredsställande

med hänsyn till de försörjningsmöjligheter som föreligga för

en brukare. Med hänsyn till det anförda synes det ej behöva möta några

större betänkligheter, om arrendatorerna även formellt oinskränkt bibehållas

vid den förköpsrätt, som tillförsäkrats dem genom 1943 års lagstiftning. Utskottet

anser därför, att arrendators förköpsrätt i princip bör gå före kronans.

Att, på sätt ifrågasatts i motionerna I: 252 och II: 377, i detta avseende

skilja mellan arrenden, som tilltriitts före den 1 april 1947, och arrenden

som tillträtts efter sagda tid, synes icke påkallat. Någon anledning befara att,

därest en dylik skillnad ej göres, arrendatorernas förköpsrätt skulle använ
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

das för att kringgå bestämmelserna om kronans förköpsrätt på ett sätt, som

skulle bli till verkligt men för rationaliseringsarbetet, föreligger nämligen

enligt utskottets uppfattning icke.

I motionerna I: 252 och I: 377 har vidare yrkats, att den i 4 § första stycket

i förslaget till lag om kronans förköpsrätt angivna maximitiden av fem

år skulle höjas till 10 år. Rörande detta yrkande må framhållas, att i de

fall, där det kan anses uppenbart, att en viss fastighet ej kommer att behöva

beröras av verksamheten för den yttre rationaliseringen, möta givetvis

i och för sig inga betänkligheter mot en dylik höjning. Å andra sidan

får det förutsättas, att det i dessa fall ej kommer att erbjuda någon svårighet

att efter 5-årsperiodens slut få en ny förklaring från nämnden, därest

planer på försäljning av fastigheten då alltjämt skulle föreligga. Och vad

angår de fall, där det kan anses tveksamt, huruvida fastigheten behövs för

rationaliseringsarbetet, eller det eventuellt rent av är klart, att dylikt behov

föreligger men lantbruksnämnden av speciella skäl icke anser sig böra söka

erhålla dispositionsrätt till fastigheten under den närmaste tiden, synes det

icke lämpligt, att lantbruksnämnden skulle för längre tid än fem år framåt

avhända sig möjligheten att utöva förköpsrätten vid eventuell försäljning

av fastigheten. Utskottet avstyrker därför den i motionerna förordade ändringen.

Med anledning av det i samma motioner framställda yrkandet, att den i

5 § i lagförslaget angivna tidsfristen av tre månader, inom vilken lantbruksnämnd

skall ha att taga ställning till hembud, skall förkortas till en månad,

vill utskottet påpeka, att det självfallet är synnerligen önskvärt, att besked

i anledning av hembud skall lämnas så snart som möjligt. Man måste emellertid

räkna med att behandlingen av ett dylikt ärende i lantbruksnämnden

på grund av olika omständigheter kan draga ut på tiden. Bland annat måste

nämnden i regel, för att kunna bedöma om hembudet bör antagas, söka kontakt

med ägaren av angränsande ofullständigt jordbruk, vilket är i behov

av komplettering, för att utröna, huruvida och på vilka villkor denne i sin

tur vill förvärva fastigheten. Dylika förhandlingar måste uppenbarligen väntas

komma att taga viss tid. Utskottet finner därför någon förkortning av

den föreslagna tidsfristen icke tillrådlig samtidigt som utskottet emellertid

vill understryka angelägenheten av att besked lämnas snarast möjligt.

I sistnämnda motioner har vidare föreslagits den ändringen i 5 §, att den

tid under vilken lantbruksnämnd, sedan den avvisat hembud, i vissa fall skall

vara förhindrad att göra förköpsrätten gällande, skall förlängas från ett till

två år. Rörande detta yrkande vill utskottet framhålla, att det är önskvärt

att de fall, där förköpsrätten faktiskt kommer att begagnas, skola bliva så

få som möjligt och att i stället eventuella överlåtelser till nämnden skola ske

på frivillighetens väg. Ur denna synpunkt är det av betydelse att jordägaren

har möjlighet att genom hembud till nämnden få denna att taga ställning

till frågan om förvärv av fastigheten och att han, därest nämnden avböjt

anbudet, under viss tid kan utbjuda fastigheten till lägst samma pris till

andra spekulanter utan att dessa löpa risken att förköpsrätten skall utnytt
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

89

jas. Visserligen torde, då en jordägare överväger att sälja sin fastighet, sådan

försäljning i allmänhet kunna komma till stånd inom ett år från den tidpunkt,

då hembud gjordes, men detta är ingalunda säkert. En förlängning

av ifrågavarande tid kommer därför att ge möjligheten att genom hembud

till lantbruksnämnden få denna att taga ställning till frågan ökat värde för

jordägaren och på så sätt vara ägnad att främja användandet av hembudsrätten.

Såvitt nämndens arbete angår synes vidare en förlängning av ifrågavarande

tid från ett till två år ej behöva befaras medföra några nämnvärda

olägenheter. Utskottet anser därför att, såsom i motionerna yrkats, ifrågavarande

tidsperiod bör förlängas från ett till två år.

Då försäljning skett, vid vilken kronans förköpsrätt får utövas, finnas enligt

förslaget två möjligheter för köparen att erhålla besked från nämnden,

huruvida denna ämnar använda förköpsrätten eller ej. Den ena, som

angives i 7 §, är att köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, anmäler sitt fång för lantbruksnämnden. Den andra, varom

stadgas i 6 §, är att köparen, utan att ha gjort någon dylik anmälan,

söker lagfart å sitt fång. I förra fallet är nämnden, om den vill göra bruk av

förköpsrätten, skyldig att vid äventyr av talans förlust instämma sin talan

inom en månad från det anmälan skedde, medan i senare fallet talan skall

instämmas inom tre månader från det köparen sökte lagfart å sitt fång. Då

köparen alltid måste ha intresse av att snabbt få besked om lantbruksnämndens

inställning, torde det kunna förutsättas, att det så gott som undantagslöst

blir den förra utvägen, som kommer att begagnas. Då denna väg alltid står

öppen för köparen, synes det ej heller förefinnas tillräckliga skäl för att

man — med avvikelse från motsvarande stadgande i lagen om arrendators

förköpsrätt — skulle nedsätta den i det senare fallet stadgade tidsfristen

från tre månader till kortare tid. Även här vill utskottet emellertid understryka

angelägenheten av att nämndens ställningstagande skall ske utan

onödigt dröjsmål.

Med anledning av vad i motionerna 1:251 och 11:379 ävensom i motionerna

1:252 och 11:377 anförts rörande fördelningen av kostnaderna i mål

om förköp vill utskottet framhålla, att enligt dess uppfattning en skälighetsprövning

i normala fall bör leda till samma resultat som en tillämpning

av den i expropriationslagen angivna regeln för fördelningen av kostnaderna,

d. v. s. att köparen erhåller ersättning för sina kostnader å målet.

Utskottet finner under sådana förhållanden en ändring av ifrågavarande

stadgande i lagförslaget ej påkallad.

Vad angår det i motionerna 1:251 och 11:379 gjorda uttalandet om att

det, då förköpsrätten skulle tillämpas och annan köpare icke funnes, kunde

bli svårt för jordägaren att erhålla ett skäligt pris, eftersom någon jämförelse

mellan olika köpeanbud icke kunde göras, och att det därför borde

övervägas, om icke i sådana fall jordägaren borde ha rätt att kräva expropriationsförfarande,

så att garanti för bestämmande av en skälig köpesumma

erhölles, vill utskottet anföra följande: En förutsättning för att

förköpsrätten skall kunna användas är ju, att försäljning redan skett, och

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

detta förutsätter i sin tur att säljaren funnit sig böra acceptera den köpeskilling,

som bjudits honom av en spekulant på fastigheten. Om säljaren

gåves möjlighet att, då lantbruksnämnden vill använda förköpsrätten, i stället

kräva expropriationsförfarande, skulle detta alltså innebära att säljaren

skulle ges möjlighet att få ut ett högre pris för fastigheten än han kunnat

få i öppna marknaden och även själv accepterat. Någon anledning att

säljaren, sedan väl försäljning ägt rum, skulle komma i bättre ställning,

om förköpsrätten utnyttjas än om så ej blir fallet utan det ursprungliga köpeavtalet

blir beståndande, synes emellertid ej föreligga.

Vad till slut angår frågan om att använda expropriation såsom ett medel

för att genomföra den yttre rationaliseringen, anser utskottet att det, om

den önskade förvandlingen verkligen skall kunna komma till stånd, är nödvändigt,

att man i vissa fall har möjlighet att tillgripa detta medel. Expropriationsbestämmelserna

böra emellertid utformas så, afl de bli förenliga

med principen, att den yttre rationaliseringen skall utgöra en jordbrukets

egen verksamhet, ävensom så, att ett ingripande medelst expropriation

ej kommer att'' ske, såvida det kan antagas vara möjligt att på andra vägar

nå det åsyftade målet. Ur dessa synpunkter har utskottet intet att erinra

mot de i propositionen föreslagna expropriationsbestämmelsema. Att möjlighet

skapas att för förstärkning av ofullständiga jordbruk expropriera tillskottsjord

från större brukningsdelar eller skog i sådana fall, där det ej varit

möjligt att'' genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris, är enligt

utskottets uppfattning tillfullo motiverat av den betydelse en rationalisering

av jordbruket och förbättring av försörjningsmöjligheterna för dettas utövare

har ur hela samhällets synpunkt. Där man för att åstadkomma en dylik

förstärkning behöver disponera över hela fastigheter med jordbruk, måste

likaså enligt utskottets åsikt nyss berörda intressen i regel ges företräde

framför det intresse ägarna inom vissa speciella ägarekategorier, vilka ej äro

direkt anknutna till jordbruket, kunna ha av att få behålla sina fastigheter.

Utskottet tillstyrker därför vad i propositionen föreslagits om införande av

rätt till expropriation i samband med den yttre rationaliseringen. Härvid

vill utskottet emellertid särskilt understryka departementschefens uttalande

om att expropriation endast bör ifrågakomma såsom ett sista medel för

att'' genomföra den önskade yttre rationaliseringen och alltså ej bör tillgripas,

såvida ej försök att på frivillighetens väg förvärva den erforderliga marken

gjorts men misslyckats.

Beträffande expropriation av hela fastigheter med jordbruk från vissa speciella

kategorier av jordägare har i motionerna 1:252 och 11:377 förordats

den ändringen i förhållande till Kungl. Maj ds förslag, att hel brukningsdel

icke borde få exproprieras från enskild person, som blott ägde en jordbrukslägenhet,

samt att enskild person, som ägde flera lägenheter, borde medgivas

rätt att själv bestämma, vilken av dessa han ville fritaga från expropriation.

Till stöd för en dylik inskränkning har åberopats, att det beträffande enskilda

personer av de kategorier som här avses, kan tänkas, att mellan äga
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

91

ren och hans jordbruk finnas ideella band av sådan styrka, att det för ägaren

skulle te sig som en uppenbar kränkning, om lian skulle fråntagas sin

fastighet. Utskottet vill rörande denna fråga framhålla, att det otvivelaktigt

inom ifrågavarande ägarkategorier kan föreligga fall, där det med hänsyn

till styrkan av de band, som finnas mellan ägaren och hans fastighet, skulle

vara obilligt att bryta dessa band genom expropriation av fastigheten. Särskilt

gäller detta brukningsdelar, vilka ha karaktären av släktgårdar. De fall,

där dylika speciella omständigheter kunna åberopas till stöd för att exproriationsrätt

ej bör föreligga, torde emellertid vara ganska få i förhållande

till hela antalet av de brukningsdelar, om vilka det här är fråga. Att märka

är vidare, att värdet av expropriationsrätten skulle minskas avsevärt genom

den inskränkning som förordats i motionerna. Särskilt skulle då praktiskt

taget helt komma att saknas möjlighet att använda densamma beträffande

det ej obetydliga antal jordbruksfastigheter, som förvärvats för sommarnöjesändamål

eller liknande ändamål.

Med hänsyn till vad nu anförts anser utskottet, att lösningen av det i

motionerna berörda problemet bör sökas ej i en inskränkning av expropriationsrätten,

vilken skulle komma att'' gå långt över vad som med hänsyn

till syftet med densamma kan anses påkallat, utan däri att vid handläggningen

av expropriationsärenden skälig hänsyn tages till omständigheter av

det'' slag, som berörts i motionerna. I detta sammanhang vill utskottet erinra

om att i det i propositionen framlagda förslaget till expropriationsbestämmelser

stadgas, att expropriationsrätt ej må medgivas, om genom expropriationen

avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare,

samt1 att i motiveringen såsom exempel å fall, där dylik olägenhet kan anses

föreligga, nämnts det'' fallet att fastigheten utgör en släktgård. Ett sådant

stadgande synes vidare erbjuda tillräckligt skydd även för arrendatorn av

en fastighet, i fråga om vilken expropriation ifrågasättes. Utskottet finner

det därför ej heller lämpligt att, på sätt i motionerna I: 252 och II: 377 förordats,

undantag skulle göras beträffande vissa utarrenderade brukningsdelar.

I motionerna 1:251 och 11:379 ävensom i motionen 11:380 har slutligen

berörts frågan, från vem mark i första hand bör tagas för genomförande av

önskvärda kompletteringsåtgärder. I motsats till den i motionerna uttalade

meningen finner utskottet det emellertid icke möjligt att uppställa någon

allmängiltig regel om att vissa ägarkategorier i första hand skola aystå

mark för detta ändamål. Det avgörande måste enligt utskottets mening vara,

vad som vid planeringen av rationaliseringsåtgärden befunnits vara den

lämpligaste lösningen, och man bör sedan söka genomföra denna lösning

utan avseende å vem som äger marken.

I motionerna I: 254 och II: 381 har hemställts, att riksdagen måtte besluta

att möjlighet skall skapas till att jordbruk tillhörande staten, bolag, akademier,

stiftelser och likställda fastighetsägare skola kunna göras till föremål

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

för rationaliseringsåtgärder i samma utsträckning som jordbruk, tillhörande

enskilda ägare. I anledning härav må erinras om att de i propositionen förordade

medlen för förstärkning av ofullständiga jordbruk äro avsedda att

kunna användas oberoende av vilken kategori ägaren av ett dylikt jordbruk

tillhör. Genom de i propositionen föreslagna och av utskottet tillstyrkta

expropriationsbestämmelserna kommer vidare att öppnas möjlighet att för

förstärkning av andra ofullständiga jordbruk expropriera jordbruksfastigheter,

tillhörande sådana ägarkategorier, som avses i motionen. Även bortsett

från de möjligheter till förvandling av ofullständiga jordbruk, tillhörande sagda

ägarkategorier, som sålunda föreligga, måste det enligt utskottets mening

antagas att, i den mån fastigheter tillhörande ifrågavarande ägarkategorier

för närvarande äro i behov av yttre eller inre rationalisering, det i samband

med den allmänna upprustning av jordbruket, som nu avses skola ske, kommer

att bliva nödvändigt för ägarna att bringa sina brukningsdelar i ett

tillfredsställande skick, om de överhuvud skola kunna få några brukare

till dessa. Utskottet finner alltså några särskilda statliga åtgärder för detta

ändamål i vart fall för närvarande icke erforderliga utan avstyrker motionerna.

Beträffande den statliga verksamheten för yttre rationalisering vill utskottet

till sist nämna, att det synes erforderligt att rationaliseringsorganen

skola äga en viss frihet att disponera över de fastigheter, som de förvärvat

för rationaliseringsändamål. Utskottet har därför intet att erinra mot

att ett sådant icke tidsbegränsat bemyndigande att utan riksdagens hörande

avyttra kronan tillhörig egendom, som för närvarande lämnats egnahemsstyrelsen,

även skall lämnas de blivande lantbruksnämnderna.

Vad utskottet anfört rörande förköpsbestämmelserna föranleder vissa ändringar

i de vid propositionen fogade förslagen till lag om kronans förköpsrätt

samt lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om

förköpsrätt. 2 § förstnämnda lagförslag bör sålunda ändras därhän att förköpsrätten

ej heller skall gälla vid försäljning till syskons barn. Härjämte

torde i sagda paragraf böra införas stadgande om att kronans förköpsrätt ej

må utövas, då fastigheten säljes till arrendator, som jämlikt 2 kap. 57 §

lagen om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till densamma,

eller inlöses jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt. Vidare bör 5 § ändras

på sätt utskottet tidigare angivit. Att arrendators förköpsrätt anses böra gå

före kronans medför slutligen jämväl vissa ändringar i 6, 7 och 14 §§. Beträffande

det senare lagförslaget synes med den ståndpunkt, som utskottet

intagit till frågan om förhållandet mellan arrendators och kronans förköpsrätt,

2 § böra bibehållas i sin nuvarande lydelse.

Vad slutligen gäller förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj

1917 (nr 189) om expropriation har utskottet i och för sig ej funnit anledning

till erinran mot detta. Efter det propositionen avlämnades har emellertid

genom proposition nr 241 framlagts ett annat förslag till lag angåen
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

93

de ändring i expropriationslagen, innebärande bland annat viss ändring i 1 §

sagda lag. Denna proposition har numera bifallits av riksdagen. Med anledning

härav bör en justering av formell art vidtagas i 1 § i det nu ifrågavarande

förslaget.

Den inre rationaliseringen.

Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen

s. 50—57.

Departementschefen har bland annat anfört följande.

»Det statliga stödet till inre rationalisering har hittills i regel utgått endast

för vissa särskilt angivna slag av förbättringsåtgärder. Då man strävar efter

att få till stånd en allmän upprustning av de brukningsdelar, som efter nuvarande

förhållanden ej kunna anses tillfredsställande, synes det emellertid

ej lämpligt att på dylikt sätt allt för mycket begränsa den statliga stödverksamheten.

Jag anser därför, att i princip statens ekonomiska medverkan till

den inre rationaliseringen bör omfatta i stort sett alla de olika förbättringsåtgärder,

som härvid kunna komma i fråga.

Intages en dylik ståndpunkt, blir uppenbarligen gränsdragningen mellan

verksamheten för inre rationalisering och verksamheten för rationalisering

av driftsförhållandena av stor betydelse. Jag har redan förut nämnt, att jag

principiellt sett delar kommitténs mening, att till åtgärder för inre rationalisering

böra räknas alla mera permanenta förbättringsåtgärder beträffande

jord och ekonomibyggnader å en till storlek och gränser given brukningsdel

samt till rationalisering av driftsförhållandena övriga åtgärder för förbättring

av driftsresultatet å en sådan brukningsdel, men att jag i de två gränsfall,

som kommittén särskilt behandlat, nämligen betesförbättring och siloanläggning,

i motsats till kommittén anser att dylika åtgärder böra hänföras till

inre rationalisering. I enlighet med denna min uppfattning bör alltså statens

ekonomiska medverkan till inre rationalisering till en början avse alla de

mera permanenta jordförbättringsåtgärder av olika slag, för vilka lån och

bidrag av statsmedel hittills utgått, nämligen nyodling, stenröjning, jordkörning,

torrläggning, täckdikning och avloppsförbättring. Vidare bör densamma

avse betesförbättringsåtgärder ävensom anläggning av ägovägar. Däremot böra

exempelvis sådana åtgärder som grundgödsling och markkartering hänföras

till rationalisering av driftsförhållandena och följaktligen ej omfattas av

de låne- och bidragsbestämmelser, som här föreslås. Vad ekonomibyggnaderna

angår bör statens ekonomiska medverkan på detta område avse alla slag av

förbättringsåtgärder (inbegripet nybyggnad) beträffande för driften erforderliga

ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar, exempelvis gödselstäder

och siloanläggningar. Förbättringsåtgärder avseende bostäder å jordbruksfastigheter

böra däremot cj hänföras till åtgärder för inre rationalise
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ring. Självfallet böra slutligen till åtgärder för inre rationalisering ej hänföras

sådana åtgärder, som ha karaktären av underhållsåtgärder.

Beträffande de grundläggande principerna vid utformningen av statens

ekonomiska medverkan på ifrågavarande område delar jag kommitténs

uppfattning, att man bör söka få till stånd så enhetliga låne- och bidragsbestämmelser

som möjligt ävensom icke i alltför stor utsträckning binda

dispositionen av medlen genom särskilda föreskrifter om att de endast få

användas för visst eller vissa slag av förbättringsåtgärder. Den uppdelning

av för det inre rationaliseringsarbetet avsedda medel på olika lånefonder

och olika anslag, som hittills skett, har otvivelaktigt medfört vissa olägenheter

såväl ur rent administrativ synpunkt som med hänsyn till önskvärdheten

av att medlen skola kunna disponeras så ändamålsenligt som möjligt.

De olika lånefonderna för ifrågavarande ändamål torde alltså böra uppgå i

en enda fond, liksom anslagen till bidrag till olika slag av åtgärder för

inre rationalisering böra sammanföras till ett gemensamt anslag. Ur denna

fond respektive detta anslag böra sedan utgå lån och bidrag till alla

slag av inre rationaliseringsåtgärder. Någon skillnad mellan egnahemsbelånade

och andra fastigheter bör i fortsättningen icke uppehållas, såvitt angår

lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder. De särskilda bestämmelser

om beviljande av premielån, som nu finnas i egnahemsverksamheten, böra

därför ersättas av för alla jordbruksfastigheter gemensamma bestämmelser

om lån och bidrag till dylika åtgärder. Givetvis bör dock staten även i fortsättningen

bedriva långivning i syfte att för mindre bemedlade och obemedlade

underlätta förvärv av jordbruksfastigheter. Denna sociala långivning

bör åtminstone formellt hållas åtskild från låne- och bidragsverksamheten

för upprustning av jordbruket. Det jynes emellertid önskvärt och även möjligt

att i fråga om långivningen för nu nämnda båda ändamål tillämpa likartade

lånebestämmelser.

I det av mig nu framförda förslaget att sammanföra lånefonderna och

anslagen för ifrågavarande ändamål till en enda fond respektive till ett enda

anslag samt att skapa enhetliga låne- och bidragsbestämmelser torde ett

undantag böra göras. Av skäl som kommittén anfört anser jag det lämpligast,

att bestämmelserna om lån och bidrag för torrläggningsföretag skola

bibehållas i huvudsak oförändrade. Även låne- och bidragsmedlen för dylika

företag synas med hänsyn härtill lämpligen böra hållas i sär från fonder

och anslag för andra grenar av verksamheten för inre rationalisering.

I enlighet med det anförda böra alltså allmänna nyodlingslånefonden, norrländska

nvodlingsfonden, täckdikningslånefonden och gödselvårdslånefonden

uppgå i en för hela den inre rationaliseringsverksamheten med undantag

av torrläggningsverksamheten avsedd lånefond. Likaså böra de i riksstaten

under nionde huvudtiteln upptagna anslagen till bidrag till täckdikning,

gödselvårdsanläggningar, förstärkning av ofullständiga jordbruk,

ladugårdsförbättringar och uppförande av siloanläggningar samt fonden

för premielån till egnahemslåntagare med mera uppgå i ett likaledes för

s. 95 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

95

hela den inre rationaliseringsverksamheten med undantag av torrläggningsverksamheten

avsett anslag. Omläggningarna torde böra genomföras vid den

tidpunkt, då de nya låne- och bidragsbestämmelserna avses träda i tillämpning,

d. v. s. från och med den 1 juli 1948. Statens avdikningslånefond och

statens avdikningsanslag böra däremot kvarstå. Vad i det följande anföres om

de former, som i allmänhet böra gälla för statens ekonomiska medverkan till

den inre rationaliseringen, gäller därför icke torrläggningsverksamheten. Till

frågan, i vad mån jämkningar böra vidtagas i nu gällande bestämmelser rörande

sistnämnda verksamhet, skall jag återkomma efter det jag redogjort

för min inställning till formerna för övriga grenar av den statliga verksamheten

för inre rationalisering av jordbruket.

I fråga om förutsättningarna för att en åtgärd för den inre rationaliseringen

skall få statens medverkan torde böra gälla, att en dylik åtgärd i

första hand måste gagna de syften, som hela rationaliseringsverksamheten

skall tjäna. Beviljandet av lån och bidrag måste därför föregås av en prövning

av åtgärdens önskvärdhet ur det allmännas synpunkt. Denna prövning

bör i allmänhet avse att giva svar på frågan, huruvida åtgärden kan

anses som en ekonomiskt försvarlig investering med hänsyn till den förbättring

av brukningsdelens driftsekonomi och brukarens försörjningsmöjligheter,

som densamma kan väntas medföra. Endast om så är fallet bör

lån eller bidrag av statsmedel i regel kunna utgå till åtgärden. Vid denna bedömning

bör man taga hänsyn ej enbart till de för dagen föreliggande förhållandena

utan även till den utveckling, som bör eftersträvas enligt de

av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Hänsyn

bör sålunda tagas bland annat till behovet av yttre rationalisering av brukningsdelen

och till det sätt, på vilket densamma bör genomföras. Detta blir

givetvis av särskild betydelse i fråga om förbättringsåtgärder beträffande

ekonomibyggnader. Stöd åt mera genomgripande åtgärder av detta slag bör

sålunda utgå endast under förutsättning att byggnaderna beräknas bliva

behövliga även efter det eventuellt erforderliga yttre rationaliseringsåtgärder

genomförts. Regeln att lån och bidrag av statsmedel ej böra utgå till andra

förbättringsåtgärder än sådana, som — med hänsyn tagen även till den

förvandling av brukningsdelen, som kan böra genomföras i samband med

den yttre rationaliseringen — kunna anses såsom ekonomiskt försvarliga

investeringar, torde dock ej böra uppehållas alldeles undantagslöst. Det

kan i en del fall tänkas, att en ifrågasatt förbättringsåtgärd å ett övergångsjordbruk

är nödvändig för att jordbruksdriften skall kunna uppehållas

och brukaren kvarslanna å fastigheten intill dess den yttre rationaliseringen

av brukningsdelen kan beräknas bliva genomförd. Hänsyn till de

nuvarande brukarna nödvändiggör enligt min uppfattning, att lån och bidrag

i dylika fall skola kunna utgå, även om förbättringsåtgärden icke kan

vänlas bliva fullt räntabel. Om så sker, bör emellertid noga beaktas, att

åtgärderna ej göras mer omfattande eller kostsamma än som kan anses erforderligt

för vinnande av det angivna syftet.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I enlighet med vad nu anförts anser jag alltså att en förutsättning för att

staten skall ekonomiskt medverka till åtgärder för inre rationalisering bör

vara att åtgärderna, för att använda kommitténs uttryckssätt, kunna anses

vara antingen lönsamma eller ock av sociala skäl önskvärda.

Såsom framhållits på tal om de allmänna riktlinjerna för det yttre rationaliseringsarbetet

kan det i vissa fall befinnas önskvärt, att en utvidgning

av ett bestående småbruk skall komma till stånd. Detta förhållande bör

dock, därest brukaren ej skulle önska en dylik utvidgning, ej föranleda att

frågor om stöd till inre rationalisering av brukningsdelen behandlas annorlunda

än som eljest skulle ha blivit fallet. Kan en inre rationaliseringsåtgärd

anses lönsam, bör således ansökan om lån eller bidrag till åtgärden avgöras

helt oberoende av den ifrågasatta utvidgningen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag i samband med äskande av

anslag till avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare för

budgetåret 1946/47 underströk, att man ej borde genom premielån tillföra

sådana jordbruk förbättringsarbeten, beträffande vilka det redan nu vore

uppenbart, att de i framtiden icke komme att bestå såsom självständiga

jordbruk, samt att jordbruksutskottet i anledning härav i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 1/1946 förklarade sig dela uppfattningen, att olämplig

fastighetsbildning icke borde stödjas med statsmedel.

Beträffande valet av former för statens ekonomiska medverkan till den

inre rationaliseringen ansluter jag mig till kommitténs förslag. Jag anser

således, att staten bör dels utlämna lån, vilka principiellt ej skola innefatta

någon subvention utan endast ha till uppgift att underlätta finansieringen

av dylika åtgärder, dels bidrag, vilka skola ha till syfte att stimulera till utförande

av åtgärder av detta slag i fall, där med hänsyn till brukningsdelens

beskaffenhet och brukarens ställning en dylik stimulans genomsnittligt kan

anses påkallad. Förstnämnda hjälp till finansieringen bör lämnas i form

av amorteringslån. Även vad bidragen angår synes det, såsom redan hushållningssällskapsutredningen

framhållit, bland annat ur kontrollsynpunkt vara

att föredraga, att dessa formellt utlämnas såsom lån, vilka emellertid normalt

ej skola återbetalas utan avskrivas efter viss tid, såvida det företag, till

vilket lånet lämnats, blivit utfört och ordentligt underhållet under denna

tid. Jag kan därför biträda förslaget, att de statliga bidragen till inre rationaliseringsåtgärder

böra utlämnas i form av avskrivningslån. Med anledning

av de betänkligheter mot sistnämnda stödform, som anförts i ett par yttranden,

vill jag framhålla, att det ej torde vara riktigt, som där sagts, att

den rena bidragsformen ur administrativ synpunkt skulle vara att föredraga

framför avskrivningslåneformen. Arbetet med prövningen av inkomna ansökningar

och utbetalandet av beloppen blir i stort sett detsamma i båda

fallen, liksom behovet av kontroll och avsyning också blir enahanda, vare

sig stödet kallas bidrag eller avskrivningslån. Till undvikande av eventuella

missförstånd vill jag i detta sammanhang även påpeka, att avsikten givetvis

icke är att den jordbrukare, som erhåller avskrivningslån för utförande av

s. 97 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

97

en viss rationaliseringsåtgärd, även skall vara skyldig att upptaga amorteringslån

hos rationaliseringsorganet, om han är i behov av ytterligare medel

för arbetet, utan att det självfallet skall stå honom fritt att ordna sitt kreditbehov

på annat sätt, om han så önskar.

Då jag härefter övergår till att behandla de detaljbestämmelser, som enligt

min uppfattning böra gälla i fråga om amorteringslån och avskrivningslån,

vill jag förutskicka att jag på flertalet punkter kan ansluta mig till kommitténs

förslag, vilket även i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena.

Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som möta i det praktiska rationaliseringsarbetet,

anser jag det för effektiviteten av detta arbete nödvändigt,

att de organ, som skola handhava den statliga verksamheten, skola ha en

ganska stor handlingsfrihet. Författningsbestämmelserna angående amorteringslån

och avskrivningslån böra därför i regel endast uppdraga de gränser,

inom vilka rationaliseringsorganen ha att röra sig, och ange vissa normer

för dessa organs handlande. Därefter bör det ankomma på sagda organ

att med iakttagande av dessa bestämmelser förfara på det sätt, som i varje

särskilt fall finnes mest ändamålsenligt.

Vad angår de allmänna förutsättningarna för erhållande av amorteringslån

har jag redan berört frågan om de fordringar, som böra uppställas med

avseende å åtgärdens lönsamhet. Anledning att uppställa nagon särskild

arealgräns synes mig icke föreligga. Amorteringslån bör således kunna utlämnas

oberoende av storleken av den brukningsdel, å vilken förbättringsåtgärden

skall utföras. Mera tveksamt synes mig vara, huruvida någon begränsning

bör uppställas med avseende å lånesökandens ekonomiska ställning.

I åtskilliga yttranden har anförts, att det av olika skäl icke syntes

lämpligt, att de statliga amorteringslånen skulle få användas för att tillgodose

jordbrukarnas behoV av bottenkredit. Denna uppfattning delar jag.

Särskilt därest bestämmelserna om amorteringsskyldighet utformas på sätt

jag nedan kommer att föreslå, synes mig dock risken för att amorteringslånen

skola användas på dylikt sätt bliva ganska ringa. Enligt min mening

kan det därför knappast anses erforderligt att uppställa någon särskild begränsning

i detta hänseende. Det synes mig emellertid ligga i sakens natur

att, därest efterfrågan på amorteringslån skulle överstiga medelstillgången,

lån i första hand skall utlämnas till de lånesökande, som eljest skulle ha

svårast att ordna finansieringen av sina företag.

I fråga om storleken av de belopp, som böra få utlämnas i amorteringslån,

torde tillräcklig anledning ej föreligga att begränsa dessa belopp till

viss procent av den beräknade kostnaden för åtgärden eller till vissa maximibelopp

i kronor räknat. En dylik begränsning skulle tydligen i någon mån

motverka själva syftet med lånen och torde ej heller kunna anses erforderlig

ur det allmännas synpunkt, såvida man, såsom jag förordar, kräver tillfredsställande

säkerhet för hela lånesumman och utformar lånevillkoren så,

att lånet ej skall åsamka det allmänna någon egentlig kostnad. Ainorteringslån

bör alltså kunna utgå med hela den beräknade kostnaden för åtgärden.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 11 samt. Nr 2. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Skulle sökanden jämväl erhålla avskrivningslån, bör dock givetvis amorteringslånet

reduceras så, att sagda lån och avskrivningslånet sammanlagt ej

överstiga den beräknade kostnaden för åtgärden. Vid en uppskattning av kostnaderna

för en planerad förbättringsåtgärd bör vidare hänsyn ej tagas till

sådana merkostnader, som föranledas av att sökanden önskar utföra åtgärden

på ett sätt, som medför att kostnaderna för densamma bliva större än

nödvändigt.

Vad angår räntan å här ifrågavarande lån vill jag erinra om att jag i årets

statsverksproposition framhållit, att frågan om egnahemslåneräntans storlek

borde behandlas i samband med en inom socialdepartementet pågående omprövning

av lånevillkoren för den övriga statliga fastighetskrediten och att

jag med hänsyn därtill hade för avsikt att längre fram under innevarande år

återkomma med förslag rörande storleken av räntan å nya egnahemslån. I

samband därmed har jag även angivit, att det vid 1946 års riksdag behandlade

spörsmålet om införande av rörlig räntefot å egnahemslån borde närmare

utredas.

Under nu angivna förhållanden är jag ej för närvarande beredd att taga

ställning till frågorna om räntefoten för de av kommittén föreslagna amorteringslånen

och huruvida räntan å dessa bör vara fast eller rörlig utan torde

få återkomma till dessa frågor i samband med framläggande av nyssnämnda

förslag angående egnahemsräntan. Ej heller kan jag nu taga slutgiltig ställning

till kommitténs förslag om amorteringstidens längd och amorteringsskyldighetens

omfattning. Jag vill emellertid framhålla, att jag i och för sig

ej har något att erinra mot de principer, på vilka kommitténs förslag i förevarande

delar vilar. Amorteringarna torde ej behöva påbörjas omedelbart

efter lånets lyftande, utan en amorteringsfri tid bör kunna medgivas. Denna

tid synes ej böra överstiga fem år från lyftandet av lånet. Amorteringsskyldigheten

bör vidare i regel omfatta hela lånebeloppet, och någon uppdelning

av lånet i en stående del och en amorteringsdel bör sålunda i allmänhet ej

förekomma. Dylik uppdelning bör dock kunna medgivas, då amorteringsskyldigheten

eljest skulle kunna tänkas bliva alltför betungande.

Vad kommittén anfört rörande de förutsättningar, under vilka amorteringslån

bör kunna uppsägas vid ägareskifte å fastigheten eller eljest, har ej

föranlett någon erinran från min sida. Vad särskilt ägareskifte angår anser

jag alltså, att amorteringslån i allmänhet bör kvarstå vid fastighetens övergång

till ny ägare men att rationaliseringsorganet dock bör ha möjlighet att

i dylikt fall uppsäga lånet till återbetalning, för den händelse så skulle befinnas

önskvärt med hänsyn till att säkerheten ej längre kan anses tillfredsställande

eller till att den nye ägaren ej kan anses vara i behov av krediten.

Ränta bör i regel erläggas från tidpunkten för lyftandet av lånet. Därest

amorteringsskyldigheten skall börja först viss tid efter det låntagaren lyft

lånet, bör sålunda låntagaren under denna tid ha att erlägga ränta å lånet.

Frågan huruvida denna regel skall vara undantagslös eller rationaliseringsorganen

skall medgivas befogenhet att i vissa fall vid beviljande av amorteringslån

medgiva ränteuppskov under en kortare tid och lägga den på

s. 99 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

99

denna tid belöpande räntan till det kapitalbelopp, som därefter skall förräntas

och amorteras, synes mig vara av tämligen ringa betydelse. Så som

förutsättningarna för beviljande av ränteuppskov äro angivna i kommitténs

förslag torde det nämligen endast i ett förhållandevis ringa antal fall kunna

bliva fråga om att bevilja dylikt uppskov. Då det emellertid torde kunna

antagas, att möjligheten att bevilja ränteuppskov i en del fall kan befinnas

vara till gagn för rationaliseringsarbetet och densamma ej heller torde behöva

befaras medföra några olägenheter för de lånebeviljande organen,

vill jag biträda kommitténs förslag på denna punkt. Uppskovstiden torde ej

böra överstiga två år från lyftandet av lånet.

En punkt, där i några yttranden erinringar gjorts mot kommitténs förslag,

är frågan om den säkerhet, som bör fordras för amorteringslån. Enligt kommitténs

förslag skulle i själva låneförfattningen endast uppställas ett krav

på tillfredsställande säkerhet och det skulle sedan överlämnas åt de lånebeviljande

organen att pröva, huruvida den säkerhet, som bjudits, kunde anses

tillfredsställande. Enligt vad kommittén uttalat borde härvid såsom säkerhet

kunna godtagas inteckning på upp till 100 procent av det uppskattade

värdet av fastigheten efter förbättringsåtgärdens utförande, såvida lånesökanden

vore känd som en skötsam jordbrukare. Även borgenssäkerhet

borde vidare kunna förekomma antingen enbart eller som komplettering av

inteckningssäkerhet. I vissa yttranden har däremot gjorts gällande, att

strängare krav borde uppställas på säkerhetens beskaffenhet. För min del

finner jag det ofrånkomligt att det allmänna, om låneverksamheten skall

giva avsett resultat, måste taga vissa risker och alltså ej bör uppställa alltför

stränga krav på säkerheten. Jag anser det vidare angeläget, att vid prövningen

av säkerhetens värde ett visst utrymme skall lämnas för hänsynstagande

till den garanti, som sökandens personliga förutsättningar kunna utgöra. Om

detta skall kunna ske och om överhuvud taget utdelningen av amorteringslån

skall kunna handhavas på ett sådant sätt, att denna långivning får önskad

inverkan på rationaliseringens fortskridande, synes det mig nödvändigt, att

rationaliseringsorganen skola ha ett visst mått av frihet även vid prövningen

av värdet av den säkerhet, som bjudits för dylikt lån. Jag kan därför ansluta

mig till kommitténs förslag, att man i låneförfattningen endast bör

uppställa ett krav på tillfredsställande säkerhet för lån av detta slag. Härvid

förutsätter jag, att det centrala rationaliseringsorganet skall äga meddela

närmare föreskrifter angående prövningen av säkerheten, i den mån så kan

finnas nödigt för att kronans ekonomiska intressen skola bliva tillbörligt beaktade.

Jag vill vidare framhålla, att enligt min uppfattning borgen endast

undantagsvis torde böra ifrågakomma.

Vad jag hittills anfört angående utformningen av amorteringslånen har

närmast byggt på den förutsättningen, att dessa lån skulle utlämnas av

statsmedel och långivningen omhänderhavas av de statliga rationaliseringsorganen.

I några yttranden har anförts, att det syntes föreligga risk för alt

en rent statlig långivning av den omfattning, som här kunde komma i fråga,

skulle kunna medföra, att kapaciteten hos den kreditapparat, som nu be
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

fintliga kreditinrättningar utgöra, icke skulle kunna effektivt utnyttjas, samtidigt

som statsmakterna skulle få vidkännas betydande administrationskostnader

för omhänderhavandet av ifrågavarande långivning. Vad sålunda anförts

synes mig värt beaktande. Ett sätt att undvika berörda svårigheter synes

mig vara att, såsom även ifrågasatts i vissa yttranden, statens stöd till

finansieringen av förbättringsåtgärderna helt eller alternativt med utlämnande

av lån av statsmedel gives i den formen, att rationaliseringsorganen —

i likhet med vad nyligen stadgats om statlig kreditgaranti för lån åt den,

som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen — skola bevilja statlig

kreditgaranti för lån, som upptages i enskild kreditinrättning för finansiering

av en inre rationaliseringsåtgärd. Innan definitiv ståndpunkt tages,

torde emellertid närmare överväganden böra ske beträffande olika frågor av

betydelse för utformningen av garantiförfarandet. Bland annat torde överläggningar

böra äga rum med de kreditinrättningar, vilka kunna komma i

fråga för här avsedd långivning. Jag har därför för avsikt att efter närmare

utredning upptaga frågan till förnyad behandling i samband med anslagsäskanden

för rationaliseringsåtgärderna för budgetåret 1948/49 och därvid, om

ett system med kreditgaranti anses böra komma i fråga, framlägga förslag

i ämnet.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för erhållande av avskrivningslån

uppställa sig samma spörsmål som i fråga om amorteringslånen, nämligen

dels frågan, vilka krav som böra ställas på lönsamheten av den planerade åtgärden,

dels frågan om uppställande av en arealgräns eller annan gräns med

hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och dels frågan, i vad mån brukarens

ekonomiska ställning bör inverka på möjligheten att erhålla lån.

Vad den första frågan angår kan jag hänvisa till vad jag förut anfört rörande

beskaffenheten av de inre rationaliseringsåtgärder, till vilka det allmänna

bör ekonomiskt medverka.

I avseende å de båda andra frågorna må framhållas att huvudskälet till

att det allmänna över huvud bör utlämna avskrivningslån, nämligen behovet

av en viss stimulans till dylika åtgärder, främst gör sig gällande vid brukningsdelarna

i de lägre storleksgrupperna, där jordbrukets lönsamhet genomsnittligt

ej är så god som i de högre storleksgrupperna och där brukarnas disponibla

kapital genomsnittligt är lägre än vad fallet är för innehavare av större

jordbruk. Jag anser det därför lämpligt, att en viss övre arealgräns för utlämnande

av avskrivningslån fastställes och att även en viss behovsprövning

göres med hänsyn till brukarens ekonomiska ställning. Arealgränsen bör sättas

så, att under densamma komma att falla basjordbruk och jordbruk med

mindre storlek än basjordbruket. Med hänsyn till det sätt på vilket, enligt

vad jag tidigare anfört, avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket

bör ske, finner jag härvid arealgränsen i enlighet med kommitténs förslag

lämpligen böra bestämmas till 20 hektar åker, häri inbegripet även till åker

omräknad ängsmark. Att, såsom ifrågasatts i ett yttrande, för täckdikningsåtgärder

tillämpa en högre arealgräns, finner jag icke lämpligt. Med hänsyn

till vad jag förordat om avvägningen av det allmänna prisstödet synes det

s. 101 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

101

här böra vara tillräckligt, att det allmänna genom utlämnande av amorteringslån

underlättar finansieringen av förbättringsåtgärderna. Den angivna

arealgränsen bör dock ej vara ovillkorligen bindande utan bör närmast ha

karaktären av en norm vid prövningen av ansökningar om avskrivningslån.

Rationaliseringsorganen böra alltså kunna bevilja avskrivningslån även till

brukningsdel med högre åkerareal än 20 hektar, om avkastningsförmågan på

grund av brukningsdelens beskaffenhet ligger så lågt, att brukningsdelen närmast

är att jämföra med fastigheter under sagda arealgräns. Såsom jag skall

angiva på tal om lånebeloppen bör vidare avskrivningslån kunna bestämmas

att utgå med lägre belopp än normalt, då fastigheten visserligen ligger under

arealgränsen men dess lönsamhet likväl är så stor, jämfört med de genomsnittliga

förhållandena för brukningsdelar under denna gräns, att en dylik

nedsättning ter sig befogad.

I fråga om behovsprövningen vid utlämnande av avskrivningslån vill jag

framhålla, att den stimulans, som avskrivningslånen äro avsedda att giva, i

flertalet fall torde få anses erforderlig för innehavare av brukningsdelar under

arealgränsen, om rationaliseringsarbetet skall fortskrida i tillfredsställande

takt. Behovsprövningen bör därför ej ha till ändamål att avskilja alla

de brukare, som över huvud ha möjlighet att på annat sätt anskaffa de för

åtgärden erforderliga medlen, utan endast avse att avskilja de brukare, vilkas

ekonomiska ställning är så god, att någon särskild stimulans till åtgärden ej

kan anses påkallad.

I begreppet avskrivningslån ligger, såsom framgår av vad jag tidigare yttrat,

att någon återbetalning i regel ej skall förekomma utan att lånet normalt

skall avskrivas efter viss tid. Denna avskrivning synes, på sätt kommittén

förordat, lämpligen böra ske med 1js om året från och med sjätte till och med

tionde året efter utlämnandet. En förutsättning för avskrivning bör dock,

såsom förut nämnts, vara, att förbättringsåtgärden utförts i enlighet med givna

anvisningar och att anläggningen underhållits på ett tillfredsställande sätt.

Även för avskrivningslån bör i regel ställas säkerhet. Kravet härpå torde

vara av värde, bland annat därför att därigenom understrykes vikten av att

anläggningen skötes på ett tillfredsställande sätt. Eftersom någon återbetalning

av avskrivningslån normalt ej skall ske, synes det dock ej lämpligt att

här alltid uppställa lika stränga krav på säkerhetens beskaffenhet som i fråga

om amorteringslån. Jag har därför intet att erinra mot kommitténs förslag,

att tillfredsställande säkerhet i princip skall fordras även för avskrivningslån

men att rationaliseringsorganen skola äga vidsträckta befogenheter att

medgiva undantag härifrån i sådana fall, då uppehållandet av detta krav

skulle medföra svårigheter för låntagaren och ett avstående från kravet anses

kunna ske utan risk för att avskrivningslånet kommer att missbrukas. Rationaliseringsorganen

böra härvid kunna antingen nöja sig med en säkerhet,

som ej kreditmässigt kan anses fullt tillfredsställande, eller också helt avstå

från kravet på säkerhet. Det sistnämnda torde framför allt vara lämpligt i

sådana fall, då lånesumman är förhållandevis liten. Då lånet ej överstiger

1 000 kronor, bör sålunda kravet på säkerhet regelmässigt kunna eftergivas.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Borgenssäkerhet bör i regel undvikas. Självfallet bör, vare sig säkerhet

fordras eller ej, rationaliseringsorganet äga bestämma, att avskrivningslånet

skall utlämnas successivt i mån av arbetets fortgång.

Till vad kommittén anfört om förutsättningarna för att skyldighet att

återbetala avskrivningslån skall föreligga kan jag ansluta mig. Dylik skyldighet

bör sålunda i allmänhet inträda endast om lånet ej använts för det

ändamål, för vilket det varit avsett, eller om det företag, till vilket det lämnats,

ej underhållits på tillfredsställande sätt. Överlåtes fastigheten före avskrivningstidens

utgång bör härjämte återbetalningsskyldighet kunna föreskrivas

om särskilda skäl därtill äro. Sådana särskilda skäl kunna, såsom

kommittén anfört, vara att det är uppenbart, att säljaren sökt lånet i avsikt

att genom detsamma göra sig en vinst vid senare överlåtelse av fastigheten

eller att ett eventuellt överpris å fastigheten är föranlett av den förbättringsåtgärd,

för vilken lånet beviljats. Med hänsyn till den återbetalningsskyldighet,

som sålunda under vissa omständigheter kan komma i fråga, torde den,

som innehar ett avskrivningslån, böra ha möjlighet att i samband med en

planerad överlåtelse erhålla besked från rationaliseringsorganet, huruvida dylik

skyldighet kommer att föreskrivas, om fastigheten överlåtes på vissa angivna

villkor. Inträder återbetalningsskyldighet torde ränta å beloppet böra

beräknas från tiden för utlämnande av lånet. Räntefoten torde i så fall böra

vara densamma som för amorteringslån.

I likhet med kommittén anser jag det önskvärt, att reglerna om avskrivningslånens

storlek utformas så att låneärendena i flertalet fall komma att

handläggas enligt tämligen likartade grunder men att rationaliseringsorganen

likväl få en viss frihet att taga hänsyn till sådana faktorer, som göra att

behovet av avskrivningslån i det enskilda fallet framstår som större eller

mindre än vad som genomsnittligt är förhållandet. Bestämmelserna om lånebeloppen

böra därför ha karaktären av normer, efter vilka lån regelmässigt

skall beviljas men vilka vid behov skola kunna frångås. Till frågan om de

fall, där dylik avvikelse bör få ske, återkommer jag i det följande.

Beträffande jordförbättringsåtgärder anser jag i likhet med kommittén,

att avskrivningslån till täckdikningsföretag normalt bör utgå med 25 procent

av den beräknade kostnaden för åtgärden.

För nyodling, stenröjning, jordkörning och avloppsförbättring, där bidrag

hittills kunnat utgå med högst 60 procent av den beräknade kostnaden för

åtgärden, har kommittén föreslagit, att denna maximigräns skulle bibehållas

oförändrad. Samtidigt har kommittén emellertid anfört, att man vid beräkningen

av medelsbehovet för denna del av rationaliseringsverksamheten syntes

kunna utgå från att avskrivningslånen för nu nämnda åtgärder i genomsnitt

skulle uppgå till omkring 40 procent av den beräknade kostnaden för

åtgärderna. De nu nämnda bidragen ha jämte bidraget till betesförbättring

införts i syfte att möjliggöra en förbättring av ställningen för de ofullständiga

jordbruken. Därest vad jag tidigare förordat angående riktlinjerna och medlen

för den yttre rationaliseringen genomföres, kommer emellertid arbetet

med en förbättring av dessa jordbruk i ett gynnsammare läge än tidigare. Med

s. 103 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

103

hänsyn härtill synes mig en viss sänkning av den nuvarande maximiprocenten

kunna övervägas. Då härtill kommer, att dessa bidrag faktiskt under senare

år i genomsnitt ej utgått med mer än omkring 40 procent, synes det ej behöva

möta några betänkligheter, om normen för avskrivningslån till nu ifrågavarande

förbättringsåtgärder sättes till 40 procent av den beräknade kostnaden

för åtgärden. Samma norm torde i så fall böra gälla även i fråga om

avskrivningslån till betesförbättring.

Beträffande de övriga till inre rationalisering hänförliga förbättringsåtgärder

avseende brukningsdels jord, för vilka avskrivningslån i fortsättningen kan

komma att beviljas, torde tills vidare böra tillämpas samma norm, som föreslagits

för täckdikning, d. v. s. 25 procent av den beräknade kostnaden för

åtgärden.

Enligt vad kommittén anfört borde vid sidan av de procentuella normerna

för utlämnande av avskrivningslån till jordförbättringsåtgärder även meddelas

vissa föreskrifter angående de belopp i kronor per hektar eller kronor

per företag, vartill dessa lån normalt högst skulle få uppgå. Dessa föreskrifter

skulle emellertid, i motsats till vad för närvarande är fallet, ej

innebära någon verklig maximering av bidragsbeloppen utan närmast tjäna

till ledning vid bestämmande av avskrivningslånets storlek i genomsnittsfallen.

Föreskrifter av denna art torde kunna bliva till en viss hjälp i låneverksamheten

och torde därför böra meddelas. Det synes dock med hänsyn

till deras karaktär lämpligt, att de ej intagas i själva låneförfattningen utan

att det får ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,

på det centrala rationaliseringsorganet att meddela dylika föreskrifter i

form av anvisningar för ärendenas behandling.

De normer, som kommittén föreslagit i fråga om avskrivningslån till ekonomibyggnader,

avvika väsentligt från hittills gällande bidragsbestämmelser

på detta område. För min del finner jag dessa normer ändamålsenliga och

lätta att tillämpa. Särskilt anser jag det vara av värde, att man genom dessa

normer i praktiken kan få en viss gradering av de procentuella lånebeloppen

i förhållande till brukningsdelarnas storlek, så att de mindre bland de

bidragsberättigade brukningsdelarna, för vilka byggnadskostnaderna otvivelaktigt

äro mest betungande, kunna få proportionsvis något högre lån

än de större brukningsdelarna. Jag kan därför oreserverat ansluta mig till

kommitténs förslag på denna punkt. Avskrivningslån bör alltså normalt utgå

med 25 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden, så länge denna

kostnad jämte kostnaden för de förbättringsåtgärder å ekonomibyggnaderna,

för vilka avskrivningslån tidigare utgått, ej överstiger 10 000 kronor, och

därefter med 15 procent av den beräknade kostnaden, normalt dock högst

med 5 000 kronor. Dessa normer bygga på den tanken, att man bör se en

brukningsdels behov av förbättring av ekonomibyggnaderna under en förhållandevis

lång period som en enhet. Kommittén har även föreslagit, att

denna period skall omfatta en tid av i regel 25 år och att sålunda efter denna

periods utgång avskrivningslån på nytt skall utlämnas oberoende av vad

brukaren erhållit under den tidigare perioden. Jag delar i princip kom
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

mitténs uppfattning att reglerna om avskrivningslån för nu ifrågavarande

ändamål höra utformas så, att de ej taga sikte på enstaka förbättringsåtgärder

utan på behovet av dylika åtgärder under en relativt lång period.

Emellertid finner jag det knappast erforderligt, att statsmakterna redan nu

skola taga ställning till frågan om längden av sagda period. Icke heller synes

det mig nödvändigt att i förväg söka lösa de detaljspörsmål angående utlämnandet

av avskrivningslån för ifrågavarande ändamål, som kunna uppkomma

efter sammanläggning av brukningsdelar. Huvudsynpunkten torde

härvid böra vara, att man vid prövningen av frågan om avskrivningslån

för förbättring av ekonomibyggnaderna å en genom sammanläggning eller

anskaffning av tillskottsjord utvidgad fastighet bör bortse från de avskrivningslån,

som tidigare kunna ha utgått till förbättringsåtgärder, vilka ej

längre äro av värde för driften av den utvidgade fastigheten.

De nu angivna normerna böra enligt min mening tillämpas ej blott vid

förbättringsåtgärder (inklusive nybyggnad) av ekonomibyggnader i egentlig

mening utan även för övriga byggnadsföretag som äro att hänföra till

inre rationalisering, exempelvis anläggning av gödselstäder och urinbrunnar

ävensom siloanläggning.

Uppenbarligen böra normerna för lånebeloppen avvägas med hänsyn till

byggnadskostnadernas genomsnittliga storlek. Skulle sagda kostnader undergå

någon mera avsevärd förändring i förhållande till den nuvarande nivån,

torde de normer, som nu kunna fastställas, därför böra bliva föremål för

omprövning.

Såsom jag tidigare nämnt, böra de regler för bestämmande av avskrivningslån

till inre rationaliseringsåtgärder, vilka jag nu förordat, ej vara ovillkorligen

bindande för rationaliseringsorganen utan i vissa fall kunna frångås.

Nedsättning av lånebeloppet under vad som skulle utgå jämlikt normerna

bör enligt min mening, i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén

anfört, kunna ske i två fall nämligen dels då lönsamheten av jordbruket

å brukningsdelen är så god, att den överstiger basjordbrukets lönsamhetsgrad,

dels då brukarens ekonomiska ställning är sådan, att han ligger

nära den kategori, som utestänges från avskrivningslån genom regeln om

behovsprövning. Att uppställa några närmare regler beträffande det sätt, på

vilket jämkningen skall ske, synes icke möjligt, utan avgörandet härvidlag

torde böra överlämnas åt de lånebeviljande organen.

överskridande av de lånebelopp, vilka angivits som norm, borde enligt

kommitténs förslag få ske endast i ett fall, nämligen det, då en förbättringsåtgärd

med hänsyn till en planerad yttre rationalisering av brukningsdelen

i enlighet med rationaliseringsorganens önskan utfördes på ett sådant sätt,

att kostnaderna för densamma bleve högre än vad som eljest varit nödvändigt.

Jag delar kommitténs uppfattning, att man i dylikt fall bör kunna

frångå normerna. Härjämte synes det mig emellertid önskvärt, att de lånebeviljande

organen även eljest skola ha befogenhet att medgiva avskrivningslån

med högre belopp än som motsvarar den uppställda normen, då så med

s. 105 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

105

hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, exempelvis därest på

grund av brukarens svaga ekonomiska ställning eller beskaffenheten av den

ifrågasatta rationaliseringsåtgärden behovet av en särskild stimulans för att

denna skall komma till utförande framstår som särskilt stort. Jag vill emellertid

understryka, att en dylik befogenhet bör användas med varsamhet och

sålunda ej bör föranleda, att normerna mera allmänt frångås.

Såväl i kommitténs betänkande som i ett av en kommittéledamot avgivet

särskilt yttrande har berörts frågan, hur man bör förfara, därest efterfrågan

på avskrivningslån skulle överstiga medelstillgången. I dylikt fall synes man

principiellt såsom kommittén avsett ej böra genomgående nedsätta lånebeloppen

under vad som bort utgå enligt de fastställda normerna utan i stället

företaga en gallring bland de lånesökande. Vid en sådan gallring torde i främsta

rummet böra tillgodoses låneanspråken från de brukare, vilkas företag

framstå som mest angelägna ur jordbruksekonomisk synpunkt, ävensom från

de brukare, vilka med hänsyn till sin ekonomiska ställning ha det största

behovet av att en förbättring av brukningsdelen kommer till stånd. Att giva

någon av dessa båda synpunkter ett bestämt företräde framför den andra

synes mig icke lämpligt. Man torde få överlåta åt rationaliseringsorganen att

i sin verksamhet komma fram till den avvägning mellan de båda synpunkterna,

som med hänsyn till de föreliggande förhållandena framstår såsom mest

tillfredsställande.

Av de av kommittén behandlade spörsmålen rörande amorteringslån och avskrivningslån

torde jag slutligen få upptaga frågan om utlämnande av dylika

lån till arrendator. Vad kommittén härom anfört föranleder ej erinran från

min sida. Jag anser sålunda, att dessa lånemöjligheter böra stå öppna även

för arrendator och att härvid i huvudsak böra gälla samma regler som då

lån utlämnas till jordägare.

Förut har nämnts, att för den statliga låne- och bidragsverksamheten till

yttre rationalisering i allmänhet böra kunna användas de former, som tilllämpas

för att främja den inre rationaliseringen av jordbruket. Då lån utlämnas

för att finansiera förvärv av jord i rationaliseringssyfte, bör lånet

således i regel utlämnas i form av amorteringslån, och då bidrag skall utgå

för att utjämna skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdels värde i

fria marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål, bör detta bidrag

i regel utgå såsom ett avskrivningslån. Vid dylikt avskrivningslån böra

i mån av behov kunna knytas sådana villkor, som anses erforderliga för att

trygga genomförandet av den avsedda rationaliseringen.

Det nu sagda bör gälla ej blott då en jordbrukare förvärvar mark i rationaliseringssyfte

direkt från annan jordbrukare, utan även då en fastighet

eller fastighetsdel i dylikt syfte säljes av rationaliseringsorganet. I sistnämnda

fall bör alltså köpesumman kunna sättas till ett högre belopp än som

motsvarar markens värde för köparen, men denna mellanskillnad få formen

av ett avskrivningslån till köparen och den verkliga köpeskillingen eller del

av denna gäldas såsom ett amorteringslån.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad jag i det föregående anfört angående statens ekonomiska medverkan

till den inre rationaliseringen gäller, såsom jag redan påpekat, icke torrläggningsverksamheten.

De i denna verksamhet föreliggande speciella förhållandena

nödvändiggöra enligt min uppfattning, att man där tillämpar regler,

vilka i vissa avseenden avvika från vad som bör gälla för övriga grenar av

rationaliseringsarbetet. De låne- och bidragsregler, som nu finnas för torrläggningsföretag

och vilka helt nyligen godkänts av statsmakterna, synas i stort

sett väl avvägda även med tanke på att torrläggningsverksamheten bör utgöra

ett led i den mera omfattande rationaliseringsverksamhet, som nu förordas.

Jag anser därför anledning ej föreligga att nu företaga någon mera

allmän omprövning av bestämmelserna om lån och bidrag till torrläggningsföretag.

En dylik ståndpunkt bör dock ej hindra att man strävar efter att, i den

mån så är möjligt utan att rubba själva grunderna för sistnämnda bestämmelser,

skapa överensstämmelse melian dessa och motsvarande bestämmelser

för övriga led av rationaliseringsarbetet. 1 viss utsträckning synes detta

kunna ske beträffande reglerna om lån till torrläggningsföretag. I likhet med

kommittén anser jag därför, att dessa regler böra justeras så att de allmänna

lånevillkoren komma att närmare ansluta sig till villkoren för amorteringslån.

Räntan å lånen till torrläggningsföretag bör sålunda bestämmas så, att

den kommer att motsvara den räntefot, som kan komma att fastställas för

amorteringslån till övriga inre rationaliseringsåtgärder. I samband därmed

bör den nu medgivna räntefriheten under tre år borttagas men i stället tiden

för ränteuppskov förlängas. Kommittén har här föreslagit en förlängning

till sex år. En tid av fem är synes mig emellertid tillräcklig. Efter dessa

omläggningar komma lånen i realiteten att bliva förmånligare för låntagarna

än vad hittills varit fallet. Under sådana omständigheter torde något avseende

ej behöva fästas vid de i vissa yttranden uttalade farhågorna för att

borttagandet av räntefriheten under vissa år skulle minska jordbrukarnas

intresse för dylika lån. Frågan om amorteringstiden för ifrågavarande lån

torde få upptagas till behandling i samband med motsvarande spörsmål i

fråga om andra amorteringslån.

Övriga bestämmelser angående lån till torrläggningsföretag böra däremot

enligt min mening kunna bibehållas oförändrade, liksom någon ändring ej

heller synes påkallad i fråga om stadgandena om bidrag till dylika företag.

Ett genomförande av de i det föregående angivna riktlinjerna beträffande

statens ekonomiska stöd till den inre rationaliseringen förutsätter även vissa

ändringar i nu gällande bestämmelser angående den statliga egnahemsverksamheten.

I denna ingår ju ej blott beviljande av lån i syfte att för

mindre bemedlade personer underlätta förvärv av jordbruksfastigheter utan

även beviljande av lån och bidrag till upprustning av dylika fastigheter. Den

sociala verksamhet, som förstnämnda långivning innebär, torde vara behövlig

även i fortsättningen. Däremot böra bestämmelserna angående egnahemsorganens

låne- och bidragsverksamhet till upprustning av vissa jord
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

107

bruksfastigheter ej vidare tillämpas utan ersättas av de generella bestämmelser

om amorterings- och avskrivningslån för sagda ändamål, för vilka i det

föregående redogjorts. Bestämmelserna om beviljande av premielån böra

alltså upphöra att gälla, och vid beviljande av lån till förvärv av jordbruksfastighet

bör hänsyn tagas endast till kostnaden för förvärvet av fastigheten

men däremot ej till eventuella kostnader för upprustning av densamma.

På sätt tidigare nämnts synes det önskvärt, att bestämmelserna om formerna

för förstnämnda sociala långivning såvitt möjligt skola överensstämma

med formerna för den kreditgivning, som är avsedd att förekomma i arbetet

för den inre rationaliseringen. Nu gällande bestämmelser angående den sociala

egnahemslånegivningen torde därför lämpligen böra bliva föremål för en

allmän översyn.

Jag har för avsikt att i annat sammanhang hos Kungl. Maj:t hemställa om

bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om den utsträckning

och de former, vari det allmänna bör ekonomiskt underlätta bildandet

av sådana av flera jordbrukare i föreningsform ägda och drivna jordbruk,

varom talats i det föregående, ävensom vissa därmed sammanhängande

spörsmål. Lämpligt synes vara, att i samband med denna utredning företages

nyssnämnda översyn av bestämmelserna rörande den hittillsvarande

sociala egnahemslånegivningen. Förslag i frågan torde efter verkställd utredning

få föreläggas nästa års riksdag.

Slutligen torde bestämmelserna om statsbidrag till förrättningar enligt lagen

om delning av jord å landet böra överses i syfte att anpassa desamma

till de allmänna riktlinjer, som nu kunna komma att fastställas för statens

ekonomiska medverkan till den yttre och inre rationaliseringen. Jag ämnar

hos Kungl. Maj:t hemställa, att lantmäteristyrelsen måtte erhålla i uppdrag

att företaga en dylik översyn. Vad särskilt gäller de bidrag, som nu utgå till

utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med laga

skifte, synes det emellertid önskvärt att, utan att resultatet av ovannämnda

översyn avvaktas, bestämmelserna ändras så, att bidrag kan utgå ej blott vid

laga skifte utan även vid ägoutbyte i rationaliseringssyfte.»

Motioner.

I motionerna 1:251 och 11:379 har yrkats att lantbruksnämnderna skola

medgivas rätt att, då de så pröva skäligt, bevilja avskrivningslån för nyodling,

stenröjning, jordkörning och avloppsförbättring med belopp motsvarande

högst 60 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden. I fråga

om principerna för behandlingen av ansökningar om avskrivningslån och

amorteringslån har uttalats, att statlig hjälp för upprustning av jordbruket

borde lämnas även för sådana brukningsdelar, som departementschefen

enligt sin målsättning för den yttre rationaliseringen icke ansåge kunna bestå

på längre sikt, samt att, därest efterfrågan på avskrivningslån skulle överstiga

medelstillgången, företräde borde ges sådana sökande, som på grupd

av sin ekonomiska ställning hade det största behovet av att en förbättring

av fastigheten skulle komma till stånd.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I motionerna 1:255 och 11:385 har yrkats att avskrivningslån för nyodling,

stenröjning, jordköming, avloppsförbättring, betesförbättring, täckdikning

och förbättring av ekonomibyggnader skall utgå med 60 procent av

den beräknade kostnaden för åtgärden samt att den övre gränsen för avskrivningslån

till förbättring av ekonomibyggader skall bestämmas till 10 000

kronor.

I motionen 11:380 har yrkats att stödåtgärderna för jordförbättringsarbeten

skola göras oberoende av sammanläggningsplaner, att avskrivningslån

till täckdikning skall utgå med 50 och lägst 40 procent av den beräknade

kostnaden, att avskrivningslån för nyodling, stenröjning, jordköming, avloppsförbättring

och betesförbättring skall utgå med 60 procent av den beräknade

kostnaden med möjlighet att jämka lånebeloppet nedåt bil lägst

40 procent. Vidare har yrkats att avskrivningslån till anläggning av cementerade

gödselstäder, urinbrunnar och silos skall beviljas till generellt 40

procent av den beräknade kostnaden. Slutligen har uttalats att medel för

ifrågavarande verksamhet böra ställas till förfogande i sådan utsträckning,

att en var bidragsberättigad kan erhålla bidrag utan köbildning och att bidragen

icke behöva beskäras på grund av medelsbrist.

Utskottet.

Arbetet med jordbrukets rationalisering måste självfallet, såsom utskottet

även tidigare framhållit, omfatta alla grenar av rationaliseringsverksamheten.

En allmän omprövning av nu gällande bestämmelser beträffande den

statliga verksamheten för inre rationalisering i syfte att göra dessa fullt

effektiva synes under sådana förhållanden motiverad. De förslag, som i

detta hänseende framlagts i propositionen, synas även vara väl ägnade att

främja det fortsatta arbetet inom denna betydelsefulla del av rationaliseringsverksamheten.

Utskottet har ej heller i och för sig funnit anledning till

erinran mot vad departementschefen anfört i detta avsnitt av propositionen

utan tillstyrker i princip, att sagda förslag skola läggas till grand för utformningen

av nya låne- och bidragsregler på området. Emellertid vill utskottet

något uppehålla sig vid vissa frågor av mera principiell innebörd ävensom

vid vissa motionsvis berörda spörsmål.

Vad angår frågan, till vilka åtgärder för inre rabonalisering lån eller bidrag

av statsmedel bör kunna lämnas, har i propositionen med rätta betonats,

att den statliga verksamheten på detta område i första hand måste inriktas

på att gagna de syften, som hela rationaliseringsverksamheten skall tjäna.

I anslutning härtill har uttalats, att en förutsättning för att staten skall ekonomiskt

medverka till här avsedda förbättringsåtgärder bör vara att åtgärderna,

för att använda jordbrukskommitténs uttryckssätt, kunna anses vara

antingen lönsamma eller ock önskvärda av sociala skäl. Det har även framhållits,

att man vid bedömningen av åtgärdernas lämplighet bör taga hänsyn

ej enbart till de för dagen föreliggande förhållandena utan även till den

utveckling, som bör eftersträvas enligt de av statsmakterna uppdragna rikt
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

109

linjerna för jordbrukspolitiken, och att sålunda hänsyn bland annat bör

tagas till behovet av yttre rationalisering av brukningsdelarna och till det

sätt, på vilket denna rationalisering bör genomföras.

I motionerna I: 251 och II: 379 har bland annat anförts, att något indirekt

tvång för genomförande av yttre rationaliseringsåtgärder i den formen, att

vederbörande statliga rationaliseringsorgan skulle vägra lån eller bidrag till

en förbättringsåtgärd därför att denna icke stode i överensstämmelse med de

uppgjorda planerna för yttre rationalisering, icke borde få utövas samt att

alltså statlig hjälp borde lämnas även för upprustning av sådana brukningsdelar,

som enligt den av departementschefen angivna målsättningen för den

yttre rationaliseringen icke ansåges kunna bestå på längre sikt. Utskottet vill

med anledning härav påpeka, att utskottet redan i annat sammanhang framhållit

vikten av att jordbrukets rationalisering i huvudsak skall ske som

en jordbrukets egen verksamhet utan tvång från statsmakternas sida. Utskottet

vill under sådana förhållanden understryka vad i propositionen sägs

därom att, även om det i visst fall skulle befinnas önskvärt'' att en utvidgning

av ett bestående småbruk skall komma till stånd, detta förhållande dock,

därest brukaren ej vill genomföra en sådan utvidgning, ej bör föranleda, att

frågor om stöd till inre rationalisering av brukningsdelen behandlas annorlunda

än eljest skulle ha blivit fallet. Synpunkten, att ej ens något indirekt

tvång bör få utövas för genomförande av den yttre rationaliseringen, får

emellertid enligt utskottets uppfattning ej ges den innebörden, att det skulle

anses föreligga skyldighet för statsmakterna att ställa medel till förfogande

för varje åtgärd, som syftar till en förbättring av en brukningsdels jord eller

byggnader, oberoende av om åtgärden med hänsyn till föreliggande förhållanden

framstår som ekonomiskt förnuftig eller ej. Det bör med andra ord

enligt utskottets mening icke ifrågasättas, att rationaliseringsorganen skulle

vara betagna rätten och plikten att självständigt pröva, huruvida de finna

statligt stöd till en viss förbättringsåtgärd motiverat med hänsyn till vad

som kan antagas rörande åtgärdens lönsamhet och dess lämplighet i övrigt.

En annan sak är att'' förhållandena ofta kunna vara sådana, att det är tveksamt,

huruvida åtgärden bör stödjas eller ej. Särskilt i dylika fall bör enligt

utskottets mening i allmänhet stor vikt fästas vid brukarens egen uppfattning

av läget och framtidsutsikterna ävensom till dennes personliga förutsättningar.

I likhet med departementschefen finner utskottet'' det lämpligt, att statens

ekonomiska medverkan till den inre rationaliseringen skall ske i form av

utlämnande av amorteringslån och avskrivningslån. Den vid sidan av förslaget

om amorteringslån framförda tanken på en statlig kreditgaranti synes

likaså förtjänt av uppmärksamhet. Vad i propositionen anförts angående formerna

för amorterings- och avskrivningslån har ej givit utskottet anledning

till erinran. Beträffande säkerheten för amorteringslån vill utskottet understryka

departementschefens uttalande, att borgen endast undantagsvis bör

ifrågakomma.

I fråga om avskrivningslånen ha i flera motioner framställts yrkanden

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

om ändringar i de i propositionen förordade normerna för beviljande av

dylika lån. Vad först angår yrkandet i motionerna 1:255 och 11:385 ävensom

11:380 om höjning av normen för avskrivningslån till täckdikning vill

utskottet framhålla att en utvidgad och förbättrad täckdikning måste anses

vara en av de viktigaste åtgärderna på den inre rationaliseringens område.

Samtidigt måste emellertid även beaktas, att täckdikningen är en av de

förbättringsåtgärder, som kunna väntas ge det bästa ekonomiska utbytet och

där framstegen tillika äro mest påtagliga. Att avskrivningslån för täckdikning

normalt skall utgå med högre belopp än det i propositionen förordade,

d. v. s. 25 procent av hela den beräknade kostnaden, kan därför enligt utskottets

mening ej anses motiverat''; detta i all synnerhet som för återstående

75 procent förutsättes kunna erhållas statligt amorteringslån.

Vad härefter angår avskrivningslån till nyodling, stenröjning, jordkörning,

avloppsförbättring och betesförbättring har i propositionen föreslagits,

att normen för lånets storlek skall vara 40 procent av den beräknade kostnaden

för åtgärden. Lån skulle emellertid kunna få utgå med högre belopp

än som motsvarade den uppställda normen, då så med hänsyn till särskilda

omständigheter funnes påkallat, exempelvis därest på grund av brukarens

svaga ekonomiska ställning eller beskaffenheten av den ifrågasatta rationaliseringsåtgärden

behovet av en särskild stimulans till denna framstode

som särskilt stort. Såsom framhållits i propositionen kommer arbetet med

förstärkning av de ofullständiga jordbruken, därest de i propositionen framlagda

förslagen till yttre rationalisering genomföras, i flera avseenden i ett''

gynnsammare läge än tidigare. Genom de föreslagna amorteringslånen får

vidare brukaren en möjlighet — som hittills förelegat endast i begränsad utsträckning

— att genom statens hjälp ordna finansieringen av den del av

kostnaden för åtgärden, som ej täckes genom avskrivningslån. Med hänsyn

till nu anförda förhållanden finner utskottet i likhet med departementschefen

normen för avskrivningslån till här ifrågavarande åtgärder skäligen kunna

bestämmas till 40 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden. Utskottet

får alltså avstyrka de yrkanden om höjning av sagda norm, som

framställts i de nyss angivna motionerna. Vad angår det i motionerna I: 251

och 11:379 gjorda uttalandet, att rationaliseringsorganen, även om normen

sattes till 40 procent, borde äga rätt att, då de så prövade skäligt, bevilja

avskrivningslån intill 60 procent av den beräknade kostnaden, vill utskottet

framhålla, att redan i propositionen förutsatts, att lantbruksnämnderna skola

äga befogenhet'' att överskrida normen, då så på grund av särskilda omständigheter

finnes påkallat. Dylika omständigheter torde ej sällan föreligga i de

fall, där förbättringsåtgärder av här berörda slag komma i fråga. Att beträffande

lånebeloppet uppställa någon absolut övre gräns synes ej erforderligt

eller lämpligt. Enligt utskottets mening bör alltså det i sistnämnda

båda motioner framställda önskemålet anses i huvudsak tillgodosett redan

genom utformningen av propositionen på denna punkt. Utskottet finner under

sådana förhållanden ej skäl att förorda ett frångående av departementschefens

förslag i denna del.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

111

En annan fråga, som berörts i sistnämnda motioner, gäller fördelningen

av avskrivningslån i det fall att efterfrågan på dylika lån skulle överstiga

medelstillgången. I propositionen har rörande denna fråga uttalats, att

man i dylika fall i främsta rummet bör tillgodose låneanspråken från de

brukare, vilkas företag framstå som mest angelägna ur jordbruksekonomisk

synpunkt, ävensom från de brukare, vilka med hänsyn till sin ekonomiska

ställning ha det största behovet av att en förbättring av brukningsdelen kommer

till stånd, samt att man ej bör giva någon av dessa synpunkter ett

bestämt företräde framför den andra utan bör överlåta åt rationaliseringsorganen

att i sin verksamhet komma fram till den avvägning mellan de

båda synpunkterna, som med hänsyn till föreliggande förhållanden framstår

som mest tillfredsställande. I motionerna 1:251 och 11:379 har däremot

anförts att i fall som nu avses företräde borde givas åt sådana sökande,

som på grund av sin ekonomiska ställning hade det största behovet

av att en förbättring av fastigheten kommer till stånd. Vidare har i motionen

II: 380 uttalats, att behövliga medel måste ställas till förfogande, så att

envar bidragsberättigad kan erhålla bidrag utan köbildning och bidragen

icke behöva beskäras till följd av medelsbrist. Utskottet vill i anledning av

av vad sålunda förekommit först betona önskvärdheten av att anslag för

ifrågavarande verksamhet skola beviljas i den utsträckning, som motsvarar

efterfrågan. Därest emellertid efterfrågan ett visst år skulle bli så stor, att

tillgängliga medel ej förslå till att täcka samtliga inkomna ansökningar, synes

det, såsom departementschefen framhållit, icke möjligt att alltid giva

den ena av de nu berörda båda synpunkterna ett bestämt företräde framför

den andra. Ofta eller måhända rent av i flertalet fall torde väl även utan

någon särskild föreskrift därom önskemålet att få till stånd en förbättring

av de sämst ställda brukarnas ställning böra anses väga så tungt, att dessa

brukare böra givas företräde vid fördelningen av avskrivningslån. Det synes

emellertid icke lämpligt att helt bortse även från önskemålet, att de ur jordbruksekonomisk

synpunkt mest angelägna företagen snabbt skola komma till

utförande. Utskottet förmenar därför, att i det praktiska rationaliseringsarbetet

det bästa resultatet kommer att erhållas, därest rationaliseringsorganen

här såsom på åtskilliga andra områden få en viss frihet att handla på

sätt de själva i varje särskilt fall finna lämpligast.

Med anledning av de i motionerna I: 255 och II: 385 framställda yrkandena

om höjning av de belopp, med vilka avskrivningslån till ekonomibyggnader

skola utgå, vill utskottet erinra om att de i propositionen framlagda

förslagen rörande statligt ekonomiskt stöd till förbättring av ekonomibyggnader

innebära en synnerligen kraftig utvidgning av den hittillsvarande

verksamheten på detta område. Enligt dessa förslag öppnas nämligen möjlighet

för det övervägande antalet jordbruk under 20 hektar att erhålla ej

blott amorteringslån för finansieringen av dylika åtgärder utan även avskrivningslån

intill ett belopp av normalt 5 000 kronor, under det alt bidrag

hittills endast utgått i förhållandevis ringa omfattning och — frånsett de jordbruks-

och premielån som utlämnats i egnahemsverksainheten — blott för

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

vissa speciella åtgärder. Någon höjning av de i propositionen föreslagna normerna

för avskrivningslån till ifrågavarande åtgärder anser utskottet icke

böra komma i fråga, detta desto mindre som, enligt vad i propositionen uttalats,

dessa normer i vissa fall böra kunna överskridas. Ej heller finner

utskottet skäl att tillstyrka det i motionen II: 380 framställda yrkandet om

ändrade grunder för avskrivningslån till anläggning av cementerade gödselstäder,

urinbrunnar och silos. Det synes utskottet riktigast att ifrågavarande

åtgärder i bidragshänseende likställas med övriga åtgärder för förbättring

av byggnader och därmed jämförliga fasta anläggningar.

Organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen

s. 74—76 och 81—83.

Departementschefen har rörande organisationen av rationaliseringsverksamheten

anfört bland annat följande.

»Bland de synpunkter, som böra vara vägledande vid utformningen av organisationen

för jordbrukets rationalisering, vill jag särskilt nämna följande.

Såsom jag tidigare framhållit bör rationaliseringen inom jordbruket i princip

framstå som en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna stödjer

ekonomiskt och söker underlätta genom lagstiftningsåtgärder, som ha till

syfte att undanröja hinder för densamma. Samtidigt har jag emellertid även

understrukit, att statsmakterna med hänsyn till den betydelse jordbrukets

fortsatta rationalisering har för hela samhället måste följa och leda detta arbete.

Det är uppenbarligen av vikt, att ett förtroendefullt samarbete härvidlag

kommer till stånd mellan jordbrukarna och de organ, som skola omhänderhava

den statliga verksamheten på detta område. Rationaliseringsåtgärdema

böra därför om möjligt planläggas och utföras i samråd med jordbrukarna.

För att ett dylikt samarbete skall kunna genomföras är det bland

annat nödvändigt, att jordbrukarna bliva representerade i organen för den

statliga verksamheten på detta område på ett sådant sätt, att de bliva i tillfälle

att aktivt deltaga i arbetet och tillika ha garantier för att deras synpunkter

bliva tillbörligt beaktade vid de avgöranden som träffas. Samtidigt

synes det mig i vart fall i fråga om den statliga verksamheten för yttre och

inre rationalisering nödvändigt, att organen för denna verksamhet ha en sådan

sammansättning att det allmänna har ett avgörande inflytande i desamma.

Utformningen av de åtgärder, som vidtagas på detta område, blir

nämligen i väsentligt högre grad än vad fallet är beträffande rationaliseringen

av driftsförhållandena avgörande för i vad mån den effektivisering av jordbruket

genom bildande av mer ändamålsenliga brukningsdelar, som är det

kanske viktigaste syftet med hela rationaliseringsarbetet, verkligen kommer

till stånd. Jag finner det för övrigt uteslutet, att det allmänna skulle ställa

så stora belopp som dem om vilka här är fråga till förfogande utan att kun
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

113

na tillse att medlen användas på ett sätt, som står i överensstämmelse med

riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken.

Ett viktigt önskemål i fråga om organisationen är vidare, att denna skall

bliva sådan, att man i erforderlig utsträckning kan samordna de olika rationaliseringsåtgärder,

vilka böra vidtagas beträffande en viss brukningsdel

eller inom ett visst område. Särskilt gör sig kravet på en dylik samordning

gällande beträffande sådana åtgärder, som förutsätta mera betydande

kapitalinvesteringar och vilkas värde är beroende av att en viss indelning

av jorden i brukningsdelar blir bestående.

Då jag härefter övergår till frågan, hur den statliga verksamheten för

jordbrukets rationalisering bör organiseras för att förut anförda synpunkter

i största möjliga utsträckning skola bliva beaktade och man även i övrigt

skall få en tillfredsställande organisationsform, torde jag i likhet med kommittén

först få uppehålla mig vid de verkställighetsorgan, som böra finnas

i varje hushållningssällskapsområde.

Den uppdelning av rationaliseringsarbetet, som för närvarande föreligger

mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna, är enligt min mening

icke tillfredsställande. Såsom kommittén framhållit innebär denna uppdelning,

bland annat, att i sak helt likartade uppgifter kunna komma att

omhänderhavas än av egnahemsnämnden och än av hushållningssällskapet,

beroende på huruvida den fastighet, å vilken förbättringsåtgärden skall utföras,

är egnahemsbelånad eller ej. Uppdelningen innebär vidare, att arbetet

med inre rationalisering till stor del är skilt från arbetet med den yttre

rationaliseringen. Under det att hushållningssällskapen omhänderhava huvudparten

utav den statliga verksamhet för inre rationalisering, som nu

förekommer, är arbetet med yttre rationalisering helt lagt på egnahemsnämnderna.

Torrläggningsärendena falla slutligen utanför både hushållningssällskapens

och egnahemsnämndernas verksamhetsområde.

Ur synpunkten, att man i det praktiska rationaliseringsarbetet bör söka

samordna de olika sidorna av denna verksamhet, synes måhända den närmast

till hands liggande lösningen av förevarande organisationsproblem

vara den, att man sammanförde alla tre grenarna av rationaliseringsarbetet

till ett och samma verkställighetsorgan. Detta skulle leda till att antingen

hela verksamheten lades hos hushållningssällskapen eller ett särskilt organ

tillskapades för ändamålet. Att, såsom förordats i några yttranden, förlägga

hela verksamheten till hushållningssällskapen synes mig ur flera synpunkter

mindre lämpligt. Hushållningssällskapen skulle då, förutom sitt nuvarande

arbete, som omfattar även en betydande undervisnings- och upplysningsverksamhet,

få taga hand om alla nya uppgifter, som sammanhänga med

jordbrukets rationalisering, och dessutom få övertaga egnahemsnämndernas

nuvarande verksamhet.

Det förtjänar erinras om att i vissa yttranden, bland annat i lantbruksstyrelsens,

hävdats att redan ett organ med de uppgifter, som enligt kommitténs

förslag skulle omhänderhavas av lantbruksnämnderna, skulle bliva

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 11 sand. Nr 2. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

alltför stort och få ett alltför vidsträckt arbetsfält. Jag anser visserligen

dessa farhågor obefogade, men däremot synes det mig uppenbart, att desamma

med en helt annan styrka göra sig gällande, om man överväger att

hos ett organ sammanföra både nyssnämnda uppgifter och alla de uppgifter,

som i övrigt nu åvila hushållningssällskapen. För min del är jag av den

bestämda uppfattningen, att arbetsuppgifterna i så fall skulle bliva alltför

omfattande för att lämpligen kunna sammanhållas i ett organ med den organisationsform,

som sällskapen nu ha.

De nu anförda olägenheterna skulle ej nämnvärt minskas, därest man, på

sätt i några yttranden förordats, inom hushållningssällskapen inrättade särskilda

nämnder med uppgift att fatta beslut i vissa ärenden av mera typiskt

statlig karaktär, till exempel inköp och försäljningar av fastigheter samt

beviljande av lån och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering. En dylik

lösning är dessutom, såsom kommittén framhållit, behäftad med den allvarliga

olägenheten, att den nämnd, som sålunda skulle handhava den statliga

verksamheten på ifrågavarande område, ej skulle få tillgång till några

egna tjänstemän och bland annat till följd härav i realiteten skulle bliva

nästan helt avskild från det praktiska rationaliseringsarbetet.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna förorda, att ifrågavarande

verksamhet i sin helhet uppdrages åt hushållningssällskapen. Att

tillskapa ett särskilt organ, som övertoge såväl den yttre och inre rationaliseringen

som ock driftsrationaliseringen, skulle å andra sidan leda till

att hushållningssällskapens återstående verksamhet bleve av alltför ringa

omfattning och framför allt svårligen med framgång skulle kunna utövas

av sällskapen, då den kontakt med jordbruket saknades, som just ligger i

hushållningssällskapens nuvarande arbete med driftsrationaliseringen. Jag

än för övrigt av den uppfattningen, att hushållningssällskapen äro en sådan

betydelsefull tillgång för landets jordbruk, att de böra bibehållas och vidare

utvecklas.

Vad jag nu anfört leder ofrånkomligen till att en viss uppdelning av rationaliseringsverksamheten

bör göras. Frågan blir då, hur denna uppdelning

skall ske.

I en del yttranden har föreslagits, att verksamheten för yttre rationalisering

skulle omhänderhavas av statliga organ, motsvarande de nuvarande

egnahemsnämnderna, samt att hushållningssällskapen förutom verksamheten

för rationalisering av driftsförhållandena även skulle anförtros hela verksamheten

för inre rationalisering. I andra yttranden har förordats en modifiering

av denna linje, innebärande att de organ, som skulle efterträda egnahemsnämnderna,

skulle svara även för verksamheten för förbättring av ekonomibyggnader

och att hushållningssällskapens befattning med verksamheten

för den inre rationaliseringen sålunda skulle begränsas till att avse jordförbättringsåtgärder.

Av de skäl, som anförts till stöd för att man på dylikt sätt skulle åt hushållningssällskapen

anförtro hela eller en del av arbetet med inre rationalisering,

vill jag här först beröra synpunkterna att ett överförande av säll
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Ilo

skapens nuvarande uppgifter på detta område skulle innebära en så stark

begränsning av sällskapens arbetsuppgifter, att sällskapen i fortsättningen

skulle få ett alltför ringa verksamhetsfält, och att den låne- och bidragsverksamhet

för inre rationalisering, som sällskapen hittills förmedlat, för

dem varit det viktigaste medlet att komma i kontakt med de enskilda jordbrukarna

och därvid intressera dem även för andra rationaliseringsåtgärder.

En dylik syn på saken innebär enligt min uppfattning en betydande underskattning

av de arbetsuppgifter, som föreligga i fråga om rationaliseringen av

driftsförhållandena, och av sällskapens möjligheter att fullgöra dessa arbetsuppgifter.

På sätt kommittén framhållit finnes det på sistnämnda område

en mångfald frågor av stor räckvidd för jordbrukarna, där det otvivelaktigt

kommer att krävas betydande arbetsinsatser av sällskapen, innan man nått

fram till ett tillfredsställande resultat. Utan att därmed göra någon värdering

av de olika frågornas inbördes vikt torde jag i detta sammanhang särskilt

få peka på den ökade betydelse maskinanvändningen fått för jordbrukets

ekonomi och på de åtgärder som härav påkallas från sällskapens sida.

Jag vill vidare framhålla, att sällskapens befattning med den statliga verksamheten

för inre rationalisering är av relativt sent datum och att sällskapen

även dessförinnan visat sig kunna utföra ett utomordentligt fruktbringande

arbete hos de enskilda jordbrukarna. Det torde för övrigt vara att förvänta

att den undervisnings- och upplysningsverksamhet, som bedrives av sällskapen,

i fortsättningen kommer att bliva av än större betydelse än hittills och

att även dess omfattning bör avsevärt utökas.

Som motiv för att hushållningssällskapen skulle omhänderhava hela den

statliga verksamheten för inre rationalisering eller vissa delar av denna har

även anförts, att sambandet mellan den inre rationaliseringen och rationaliseringen

av driftsförhållandena skulle vara mer intimt än sambandet mellan

den yttre och den inre rationaliseringen. Ej heller detta skäl synes mig emellertid

bärande. Det förefaller ofrånkomligt, att planeringen och verkställigheten

av den inre rationaliseringen, främst vad angår byggnaderna men i

stor utsträckning även beträffande andra förbättringsåtgärder, i synnerligen

hög grad komma att påverkas av den utsträckning, i vilken åtgärder

för yttre rationalisering anses böra äga rum, och av den utformning, som

dessa åtgärder erhålla, liksom att man även i arbetet med den yttre rationaliseringen

måste beakta exempelvis sådana frågor som beskaffenheten av

ekonomibyggnaderna å de olika brukningsdelarna. Arbetet med rationalisering

av driftsförhållandena synes däremot i stor utsträckning kunna bedrivas

oberoende av de andra sidorna av rationaliseringsverksamheten. Det är

här ej på samma sätt som vid yttre och inre rationalisering fråga om att

binda ofta relativt stora kapitalbelopp i åtgärder, vilkas värde är beroende

av att fastigheten kommer att hestå som självständig brukningsdel. Däremot

är det visserligen riktigt, att det föreligger ett samband mellan inre rationalisering

och rationalisering av driftsförhållandena såtillvida, att man vid

utförandet av åtgärder för inre rationalisering ofta bör beakta de planer,

som föreligga i fråga om rationalisering av driftsförhållandena å bruknings
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

delen, och tillse, att de inre rationaliseringsåtgärderna utformas så att de

skola bliva ändamålsenliga även vid ett förverkligande av dessa planer. En

dylik samordning bör emellertid i regel kunna ordnas på ett tillfredsställande

sätt även utan att den statliga verksamheten i fråga om de båda grenarna

av rationaliseringsarbetet omhänderhaves av ett och samma organ, och de

olägenheter, som eventuellt i vissa fall kunna uppstå, synas vara av underordnad

betydelse gentemot de nackdelar ett åtskiljande av den yttre och inre

rationaliseringen skulle medföra.

För ett sammanförande av den inre rationaliseringen och rationaliseringen

av driftsförhållandena till ett och samma organ har vidare anförts det skälet,

att en uppdelning av dessa verksamhetsgrenar på olika organ skulle innebära

skapandet av en dubbelorganisation, där tjänstemän från skilda organ

skulle få att handlägga förbättringsåtgärder beträffande en och samma

fastighet, och att kostnaderna för organisationen följaktligen skulle bliva

onödigt höga. Vidare har även uttalats, att en uppdelning på olika organ

skulle vara omöjlig att genomföra, enär det ej på lång tid skulle bliva möjligt

att besätta det avsevärt ökade antal tjänster, som då skulle behöva inrättas.

I anledning härav vill jag påpeka, att det enda sätt, på vilket risken

för en dubbelorganisation fullständigt kan undanröjas, synes vara att sammanföra

alla grenarna av rationaliseringsverksamheten till ett enda organ.

En dylik anordning har jag emellertid ej ansett mig böra förorda. Jag vill

härjämte tillägga, att risken för att man vid ett sammanförande av den yttre

och inre rationaliseringen ej skall kunna effektivt utnyttja organens befattningshavare

överhuvud synes mig ganska ringa. Genom att organen få en

sådan sammansättning, att ett intimt samarbete mellan dem tryggas, torde

en god garanti kunna vinnas även för att personalen kommer att utnyttjas

på bästa sätt för den gemensamma huvuduppgiften.

Det är möjligt, såsom i vissa yttranden anförts, att svårigheter komma att

uppstå i fråga om anskaffande av erforderlig personal. Det är emellertid att

märka, att de arbetsuppgifter, som föreligga, bliva lika omfattande vare sig

man väljer den ena eller den andra organisationsformen, och med min inställning

till problemet bör det totala personalbehovet även bliva ungefärligen

detsamma, vare sig sällskapen behålla en del uppgifter i fråga om den

inre rationaliseringen eller ej.

Sammanfattningsvis vill jag alltså uttala, att enligt min mening verksamheten

för den yttre rationaliseringen bör omhänderhavas av organ, vilka

äro så sammansatta, att de i princip framstå såsom statliga organ, samt

att med hänsyn till vad jag anfört om behovet av en samordning mellan den

yttre och inre rationaliseringen åt desamma även bör uppdragas den statliga

verksamheten för inre rationalisering. Såsom jag förut framhållit, torde

hushållningssällskapen alltjämt böra omhänderhava verksamheten för rationalisering

av driftsförhållandena. Mot den av kommittén föreslagna benämningen

å förenämnda statliga organ — lantbruksnämnder — har jag intet

att erinra.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

117

I en del yttranden, särskilt från så gott som samtliga torrläggningsnämnder,

har förordats att man, även om man i princip ansåge lantbruksnämnderna

böra handhava den statliga verksamheten för inre rationalisering, borde

göra undantag härifrån, såvitt anginge torrläggningsverksamheten, och låta

denna såsom för närvarande är fallet ligga under särskilda torrläggningsnämnder.

De omständigheter, som åberopats till stöd för ett dylikt undantag,

finner jag dock icke vara av den vikt, att de kunna anses motivera att man

skall avstå från möjligheten att bringa hela ifrågavarande verksamhet under

en enhetlig ledning.

I fråga om lantbruksnämndernas arbetsuppgifter vill jag slutligen erinra

om att ärenden angående vanhävd för närvarande handläggas av jordbrukskommissionerna.

Den bedömning av lämpligheten av att uppehålla jordbruket

å viss mark eller att hålla en brukningsdels ekonomibyggnader i stånd,

som bör företagas i ett vanhävdsärende, kommer emellertid att stå i mycket

nära samband med de frågor angående yttre rationalisering, som avses skola

handhavas av lantbruksnämnderna. Jag anser därför, på sätt jag närmare

angivit i det förslag till ny uppsiktslagstiftning, vilket jag denna dag kommer

att anmäla för remiss till lagrådet, att jordbrukskommissionernas befattning

med vanhävdsärenden bör övertagas av lantbruksnämnderna.

Den av mig nu förordade fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika

verkställighetsorgan innebär i stora drag följande.

De nya lantbruksnämnderna, vilka skola ersätta egnahemsnämnderna,

skola lokalt omhänderhava all den statliga verksamheten för yttre och inre

rationalisering. De skola sålunda bland annat övertaga de arbetsuppgifter på

dessa områden, som hittills ombesörjts av egnahemsnämnder, hushållningssällskap

och torrläggningsnämnder. Lantbruksnämnderna böra vidare övertaga

egnahemsnämndernas övriga nuvarande arbetsuppgifter med undantag

av bostadsförbättringsverksamheten, vilken förutsättes komma att ligga hos

särskilda länsorgan. Lantbruksnämnderna böra sålunda bland annat i fortsättningen

omhänderhava den sociala egnahemsverksamhet, som består i

utlämnande av arrendelån och lån för att underlätta inköp av jordbruksfastigheter.

Lämpligt torde även vara, att lantbruksnämnderna skola övertaga

den därmed besläktade verksamhet med avseende å vissa lägenheter å renbetesfjällen

i Jämtlands län med mera samt i lappmarkerna ovan odlingsgränsen

i de båda nordligaste länen, vilken hittills omhänderhafts av länsstyrelserna.

Slutligen böra lantbruksnämnderna övertaga jordbrukskommissionernas

hittillsvarande uppgifter i fråga om utövande av tillsyn över efterlevnaden

av vanhävdslagstiftningen.

För hushållningssällskapens del innebär gränsdragningen, att sällskapen

alltjämt skola omhänderhava verksamheten för rationalisering av jordbrukets

driftsförhållanden men att deras befattning med utlämnande av lån och

bidrag för täckdikning, nyodling, stenröjning, jordkörning, avloppsförbättring,

betesförbättring, gödselvårdsanläggning och siloanläggning upphör.

Vad angår sammansättningen av lantbruksnämnden har jag redan an
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

givit de huvudsynpunkter, som enligt mitt förmenande böra anläggas på denna

fråga, nämligen att sammansättningen skall vara sådan, att dels jordbruket

får en tillfredsställande representation i nämnden, dels det allmänna

får ett avgörande inflytande i densamma, dels slutligen garantier vinnas för

ett intimt samarbete med hushållningssällskapen. Från dessa utgångspunkter

kan jag i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag härutinnan. Även

vad kommittén anfört rörande nämndernas organisation och arbetssätt i övrigt

synes mig i stort sett kunna godtagas. Jag anser alltså, att lantbruksnämnd

bör bestå av ordförande och sex ledamöter. Ordföranden och två av

ledamöterna böra utses av Kungl. Maj :t. Såsom självskrivna ledamöter böra

ingå hushållningssällskapets sekreterare och den främste befattningshavaren

hos lantbruksnämnden, vilken bör kallas lantbruksdirektör. De två återstående

ledamöterna böra utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller

av dess årsmöte. I betraktande av den ställning sällskapet intager såsom organ

för jordbruket i dess helhet inom området synes mig ett dylikt sätt för

utseende av de ledamöter, som i främsta rummet skola representera jordbruket

i nämnden, vara att föredraga framför att dessa ledamöter skulle

utses av speciella jordbrukarorganisationer. Vilket av sagda båda representantskap,

som skall utse sistnämnda två ledamöter, torde böra överlämnas

åt vederbörande sällskaps eget avgörande.

Vid behandlingen av frågor, som äro av betydelse även ur andra synpunkter

än jordbrukets, böra representanter för övriga inom lantbruksnämndens

verksamhetsområde befintliga organ ha tillfälle att deltaga i lantbruksnämndens

överläggningar. Sålunda böra exempelvis, såsom kommittén anfört, överlantmätaren,

länsjägmästaren och en representant för länsarbetsnämnden

eller det organ, som kan komma att ersätta denna nämnd, äga såsom sakkunniga

deltaga i behandlingen av frågor av större vikt, som röra deras verksamhetsområden.

Dessa sakkunniga böra härvid äga deltaga i nämndens

överläggningar men ej i dess beslut.

De yrkanden, som från olika håll framställts om att nämnda sakkunniga

skulle givas ställningen av ledamöter i lantbruksnämnden, böra sålunda enligt

min mening ej beaktas. Vad angår önskemålet att överlantmätaren skulle

ingå som självskriven ledamot i nämnden vill jag understryka, att jag till

fullo beaktar den betydelse lantmäteriorganisationens medverkan kommer att

få för rationaliseringsarbetet och vikten av att den sakkunskap, som finnes

inom denna organisation, utnyttjas för sagda arbete. Vad speciellt överlantmätaren

angår må emellertid påpekas, att denne såsom lantmäteristyrelsen

framhållit i sin ordinarie verksamhet kommer att få pröva fastställelsefrågor

i ett flertal ärenden av fastighetsbildande natur. Av dessa ärenden torde många

komma att ha föranletts av lantbruksnämndens ingripanden för främjande

av den yttre rationaliseringen. Det synes under sådana förhållanden ej kunna

komma i fråga, att överlantmätaren såsom ledamot i lantbruksnämnden

skulle deltaga i beslut om åtgärder, vilkas lämplighet han sedan själv skulle

ha att bedöma. Sakligt sett synes det ej heller finnas anledning att befara,

s. 119 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

119

att lantbruksnämndens arbete skall behöva lida av att överlantmätaren ej

har ställning som ledamot i nämnden. Det väsentliga torde vara, att nämnden

får tillfälle att tillgodogöra sig den sakkunskap, som överlantmätaren

besitter, och att överlantmätaren genom deltagande i nämndens överläggningar

får möjlighet att framföra sina synpunkter.

Med anledning av yrkandet att vägförvaltningen skulle bliva representerad

i lantbruksnämnden vill jag vidare nämna, att vad nyss antörts angående

de befattningshavare, som böra äga deltaga i vissa av lantbruksnämndens

överläggningar, ej är avsett att utgöra någon uttömmande uppräkning. Lantbruksnämnderna

böra tvärtom söka alla de kontakter, som erfordras för en

allsidig prövning av rationaliseringsproblemen. Då vägfragorna otvivelaktigt

ofta torde bliva av mycket stor betydelse för planeringen och utförandet av

den yttre rationaliseringen, synes det mig därför naturligt, att ett samarbete

bör etableras även mellan lantbruksnämnden och vägförvaltningen och att

representanter för den sistnämnda böra äga deltaga i lantbruksnämndens

överläggningar i frågor av betydelse för båda organen. Pa samma sätt torde

vidare samverkan böra äga rum mellan lantbruksnämnden, å ena, och länsarkitekten

ävensom vederbörande lokalorgan för den statliga bostadsförbättringsverksamheten,

å andra sidan.

Med hänsyn till det samarbete, som bör äga rum mellan hushållningssällskapet

och lantbruksnämnden, synas starka skäl tala för att en och samme

person i regel skall vara ordförande i sällskapets förvaltningsutskott och i

nämnden. Denna fråga torde emellertid få prövas från fall till fall.

Beträffande sammansättningen av lantbruksnämnden vill jag även framhålla,

att enligt min mening åtminstone en av nämndens ledamöter bör äga

speciell kännedom om förhållandena hos den grupp av jordbrukare, för vilka

rationaliseringsarbetet har den mest påtagliga betydelsen, nämligen de mindre

jordbrukarna.

Jämfört med de arbetsuppgifter, som enligt kommitténs förslag skulle åvila

lantbruksnämnderna, innebär den gränsdragning i fråga om arbetsuppgifterna,

som jag förutsatt, vissa lättnader. Nämnderna skola nämligen enligt

denna ej handlägga ärenden angående förbättring av bostäder a jordbruksfastigheter.

Arbetsbördan torde dock det oaktat bliva betydande. För att arbetet

ej skall bliva alltför betungande för ledamöterna torde det därför bliva

nödvändigt, att nämnden i viss utsträckning arbetar i delegationer. Ärenden

av principiell natur eller eljest av större vikt böra dock alltid avgöras av

nämnden in pleno. Den närmare regleringen av dessa frågor torde böra överlämnas

åt Kungl. Maj:t och det centrala rationaliseringsorganet samt, i viss

utsträckning, åt vederbörande lantbruksnämnd själv. Ärenden om förköpsrätt

och expropriation torde dock principiellt böra behandlas av nämnden i

dess helhet.

Beträffande den allmänna uppläggningen av lantbruksnämndernas arbete

och befogenheter bör, på sätt jag redan i andra sammanhang antytt, som en

huvudregel gälla, att nämnderna inom rätt vida gränser böra äga befogenhet

att självständigt handlägga och avgöra ärenden av större vikt. Fn dylik

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

handlingsfrihet synes mig utgöra en nödvändig förutsättning för att nämnderna

skola kunna göra en verklig insats i rationaliseringsarbetet. Samtidigt

ställer den givetvis stora krav på kvalifikationerna hos nämndernas leda

möter och befattningshavare. Att nämnderna erhålla en vidsträckt beslutanderätt

bör självfallet ej heller utesluta, att det centrala rationaliseringsorganet

skall öva tillsyn över nämndernas handlande. Det torde vidare böra förutsättas,

att sistnämnda organ bland annat skall anordna sammanträden med

representanter för lantbruksnämnderna i syfte att uppdraga riktlinjer för

nämndernas arbete och trygga erforderlig enhetlighet i nämndernas behandling

av på dem ankommande ärenden.

I anslutning till det i nästföregående stycke anförda må framhållas att

lantbruksnämnderna torde böra — i likhet med vad som för närvarande är

fallet med egnahemsstyrelsen — erhålla ett generellt, icke tidsbegränsat bemyndigande

att för rationaliseringsändamål sälja av dem förvärvad fast

egendom.

För min del är jag ej beredd att nu framlägga något förslag angående det

antal befattningshavare, som bör finnas vid lantbruksnämnderna. Personalbehovet

kommer uppenbarligen, såsom kommittén framhållit, att variera avsevärt

inom olika nämndsområden. Jag har för avsikt att hos Kungl. Maj:t

begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av

bland annat denna fråga. I dessa sakkunnigas uppdrag bör bland annat ingå

att i samråd med representanter för de nu befintliga lokala organen verkställa

beräkningar angående personalbehovet inom varje särskild lantbruksnämnd.

Resultatet av denna utredning torde därefter, om riksdagen godkänner de av

mig nu föreslagna riktlinjerna för organisationen, få läggas till grund för de

anslagsäskanden beträffande organisationens verksamhet under budgetåret

1948/49, vilka böra föreläggas 1948 års riksdag. Utan att därmed vilja föregripa

resultatet av denna utredning vill jag emellertid framhålla, att det synes

mig sannolikt, att lantbruksnämndernas organisation genomsnittligt bör

kunna hållas inom en något mindre ram än den av kommittén angivna.

Jämväl frågan om löneställningen för lantbruksnämndernas befattningshavare

torde böra närmare övervägas av förenämnda sakkunniga. Jag vill

emellertid redan här framhålla, att det i betraktande av arten och betydelsen

av det arbete, som är avsett att anförtros lantbruksdirektörerna, är av vikt,

att löneförmånerna åt dessa tillmätas så, att man för posterna kan tillförsäkra

sig verkligt dugande personer. En lön, ungefärligen motsvarande lönen till befattningshavare

i 29 lönegraden av nu gällande civila avlöningsreglemente

eller därmed jämförlig lön å C-plan, synes kunna anses skälig.

På tal om organisationen av lantbruksnämnderna har kommittén även berört

frågan, hur lantbruksnämndernas behov av byggnadsteknisk sakkunskap

skall tillgodoses. Kommittén har härvid föreslagit den lösningen, att

staten och Lantbruksförbundets byggnadsförening (L.B.F.) skulle ingå ett avtal,

enligt vilket sagda förening genom särskilda ritkontor i de olika hushållningssällskapsområdena

skulle tillhandahålla sådan sakkunskap såväl åt lantbruksnämnderna

och deras låne- och bidragssökande som ock åt de stat
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

121

liga länsorgan, vilka kunde komma att inrättas för omhänderhavande av

bostadsförbättringsverksamheten å landsbygden för andra fastigheter än jordbruksfastigheter.

Detta förslag är delvis betingat av önskemålet att vinna garantier

för att ärenden angående bostadsförbättring skola komma att tekniskt

sett behandlas lika, oavsett om förbättringsåtgärden utföres å en jordbruksfastighet

eller å annan fastighet, men delvis även av önskemålet, att

man skall undvika en dubblering av den byggnadstekniska organisationen.

Det förra skälet bortfaller därest enligt vad jag förutsatt lantbruksnämndernas

befattning med byggnadsärenden begränsas till att avse ekonomibyggnader

å jordbruksfastigheter. Kvar står emellertid alltjämt det senare

skälet. Definitiv ställning till frågan torde böra tagas först i samband med

ståndpunkttagandet till hela frågan om organisationen av den statliga bostadsförbättringsverksamheten.

I avbidan på att förslag kommer att framläggas

rörande sistnämnda spörsmål anser jag, att man tills vidare bör utgå

från att lantbruksnämndernas behov av byggnadsteknisk sakkunskap åtminstone

delvis skall tillgodoses genom ett samarbete med L.B.F. Samtidigt

må emellertid framhållas, att det snarast synes antagligt, att det ej

kommer att bliva möjligt att enbart på detta sätt täcka behovet av sådan

sakkunskap för uppgörande av ritningar med mera utan att även annan tillgänglig

expertis på området kan behöva anlitas. Vidare anser jag att det, såsom

påpekats av bland andra statens byggnadslånebyrå och egnahemsstyrelsen,

under alla förhållanden är nödvändigt att — särskilt för kontrolländamål

— viss byggnadsteknisk sakkunskap skall vara mera direkt knuten

till lantbruksnämnderna eller, i den mån denna kontrollverksamhet kan bedrivas

i samband med den kontroll, som länsorganen för bostadsförbättringsverksamheten

kunna behöva anordna, till nämnda organ gemensamt. I

I likhet med kommittén finner jag det önskvärt, att lantbruksnämnderna

i sitt arbete skola ha en anknytning till de olika kommunerna. Däremot

kan jag ej ansluta mig till kommitténs förslag, att man för att nå detta mål

i varje kommun skall bilda ett särskilt ortsorgan, i regel bestående av en

ordförande och två ledamöter.

Den kontakt, som lantbruksnämnden bör ha med personer i de olika kommunerna,

synes bland annat vara av betydelse ur den synpunkten, att det i

varje område, där så kan anses behövligt, bör finnas någon person, vilken

kan tillhandagå jordbrukarna med upplysningar angående låne- och bidragsmöjligheter

med mera, mottaga och till nämnden vidarebefordra dylika

ansökningar samt lämna nämnden uppgifter rörande förhållanden, som äro

av betydelse vid nämndens behandling av inkomna låne- och bidragsärenden

och överhuvud taget för rationaliseringsarbetet. Det är här främst fråga om

uppgifter av liknande slag som dem, vilka ankomma på de nuvarande egnahemsombuden.

Att för detta ändamål bilda särskilda ortskommittéer synes mig

icke erforderligt, utan det bör vara tillräckligt, att nämnden i den utsträckning

densamma finner nödig utser ombud för fullgörande av nu angivna arbetsuppgifter.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Som en av huvuduppgifterna för de av kommittén föreslagna ortsorganen

har kommittén nämnt, att dessa skulle deltaga såväl i regionalplaneringen

som i den individuella planeringen. Även jag anser det vara av värde, att de

lokala intressena få göra sina synpunkter gällande vid detta planeringsarbete.

Ej heller för detta ändamål finner jag det dock påkallat, att något

så att säga mera permanent ortsorgan bildas. Sagda önskemål kan enklare

tillgodoses på så sätt, att kommunala gode män få tillfälle att deltaga i planeringsarbetet.

Två gode män torde i så fall böra tillsättas för varje kommun

eller det större eller mindre område, som lantbruksnämnden kan bestämma.

Det synes mig lämpligt, att den ene av de gode männen skall utses

av hushållningssällskapets lokala organ och på så sätt närmast framstå såsom

representant för jordbrukets i orten intressen. Den andre gode mannen

torde böra väljas av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma.

Jag vill framhålla, att det ofta torde kunna vara ändamålsenligt att till

lokalombud för lantbruksnämnden utses person, som jämväl är vald till god

man vid planeringsverksamheten. Lantbruksnämnderna böra emellertid ha

fria händer härvidlag.

I fråga om den centrala organisationen av rationaliseringsverksamheten

har kommittén framfört två olika lösningar för övervägande, den ena innebärande

att samtliga grenar av rationaliseringsverksamheten skola omhänderhavas

av ett och samma centralorgan och den andra att det, i analogi

med vad som föreslagits beträffande den lokala organisationen, skall finnas

ett centralorgan för rationaliseringen av driftsförhållandena samt ett centralorgan

för den yttre och inre rationaliseringen. Enklast kan innebörden

av de båda alternativen angivas så, att det förra innebär en sammanslagning

av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen, medan det senare åsyftar en

överföring av lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå till egnahemsstyrelsen.

Vilket av de båda alternativen, som bör föredragas, synes ej utan vidare

givet. Å ena sidan är det enligt min uppfattning uppenbart, att ett sammanförande

av hela rationaliseringsverksamheten under en central ledning innebär

betydande fördelar. Såsom förut framhållits, kan ingen av de olika grenarna

av rationaliseringsverksamheten bedrivas helt isolerad från de övriga.

Då det av angivna skäl ej synts möjligt att lokalt sammanföra dessa olika grenar

till ett och samma verkställighetsorgan, måste det enligt min mening anses

desto mera angeläget, att en dylik sammanföring skall komma till stånd

centralt. Man får då ett centralorgan, som kan överblicka och leda rationaliseringsarbetet

i dess helhet, tillse att utvecklingen inom en viss gren ägnas

vederbörligt beaktande vid den allmänna utformningen av rationaliseringsarbetet

inom de övriga delarna av verksamhetsfältet samt göra erforderliga avvägningar

mellan de olika grenarna i fråga om personal- och medelsbehov

med mera.

Som ett skäl mot inrättandet av ett dylikt centralorgan har i några yttranden

anförts, att detsamma skulle få så skiftande uppgifter, att det icke

skulle bliva möjligt att finna en chef för centralorganet, vilken skulle kunna

s. 123 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

123

i erforderlig utsträckning behärska alla de olika områdena av centralorganets

verksamhetsfält. Denna invändning tillmäter jag för min del ej någon

större betydelse. Jag vill framhålla, att en sådan organisation skulle handhava

de arbetsuppgifter, som nu åvila lantbruksstyrelsen, samt därutöver

handlägga ärenden angående yttre rationalisering och förbättring av jordbrukets

ekonomibyggnader, vilket ej kan anses som från rationaliseringsarbetet i

övrigt väsensfrämmande uppgifter.

Större avseende torde böra fästas vid farhågorna för att ett gemensamt

centralorgan skulle bliva så stort, att dess ledning på grund av omfattningen

av detta organs mera löpande uppgifter ej skulle få möjlighet att i erforderlig

utsträckning leda och övervaka det lokala rationaliseringsarbetet. Det är

främst ur denna synpunkt, som alternativet med två centralorgan enligt min

mening bör upptagas till övervägande jämsides med det förut nämnda alternativet.

För ett bedömande av vilken vikt man bör fästa vid dessa farhågor är

det bland annat av betydelse, huruvida man kan räkna med att några av de

arbetsuppgifter, som nu åvila lantbruksstyrelsen respektive egnahemsstyrelsen,

kunna komma att överföras på andra organ. I enlighet med vad jag

tidigare anfört om organisationen av bostadsförbättringsverksamheten å landsbygden,

förutsätter jag, att de bostadsförbättringsärenden, som egnahemsstyrelsen

nu handlägger, skola övertagas av ett särskilt organ, vilket jämväl skall

handhava övriga delar av den statliga bostadsförbättringsverksamheten. Vidare

torde vissa ärenden angående avsättningen av jordbruksprodukter m. m.,

vilka nu handläggas å lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå, böra överföras till

det centralorgan, som bör finnas för omhänderhavande av den prisreglerande

verksamheten på jordbrukets område. Förslag föreligger vidare om inrättande

av en särskild fiskeristyrelse. Ett genomförande av detta förslag innebär,

att den nuvarande fiskeribyrån å lantbruksstyrelsen kommer att utbrytas

ur denna och ingå i den nya fiskeristyrelsen. Det torde även kunna övervägas

att flytta frågorna rörande lantbruksundervisningen till överstyrelsen

för yrkesundervisning. Detta spörsmål torde emellertid böra underkastas ytterligare

utredning och överväganden, innan slutlig ståndpunkt kan tagas till

saken.

Det centralorgan, som skulle bildas genom en sammanslagning av lantbruksstyrelsen

och egnahemsstyrelsen, synes efter de sålunda ifrågasatta begränsningarna

av organets arbetsuppgifter, även om man tar hänsyn till

den otvivelaktigt betydande ökning i arbetsbördan, som intensifieringen av

rationaliseringsarbetet kommer att medföra, visserligen bliva stort men dock

ingalunda så stort, att man behöver hysa allvarligare betänkligheter mot en

dylik lösning av organisationsfrågan. Då härtill kommer att denna lösning,

såsom jag nyss framhållit, ur andra synpunkter är avgjort att föredraga

framför ett bibehållande av två centralorgan, har jag för min del stannat för

att förorda densamma. Det gemensamma centralorganet torde, såsom kommittén

föreslagit, böra kallas lantbruksstyrelsen.

Jag har ej för avsikt att redan nu framlägga något detaljerat förslag angå
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ende lantbruksstyrelsens blivande organisation eller personalbehov. Detta

spörsmål torde, i likhet med motsvarande fråga beträffande lantbruksnämnderna,

böra utredas av de förut omförmälda sakkunniga och ett närmare

utformat förslag därefter föreläggas riksdagen. Det synes mig emellertid

lämpligt att redan nu beröra vissa mera allmänna spörsmål rörande organisationen.

I huvudsak ansluter jag mig härvid till de synpunkter, som kommittén

anlagt på dessa frågor.

I spetsen för lantbruksstyrelsen torde böra stå en generaldirektör. På grund

av omfattningen av styrelsens arbetsuppgifter och för att generaldirektören

i största möjliga utsträckning skall befrias från handläggningen av mera

rutinartade ärenden torde härjämte böra finnas två överdirektörer. Med

hänsyn till beskaffenheten särskilt av organets uppgifter med avseende å

den yttre och inre rationaliseringen synes det mig önskvärt att, såsom för närvarande

är förhållandet i egnahemsstyrelsen, i organets ledning ingår ett visst

lekmannainslag. Centralorganets styrelse torde sålunda lämpligen böra bestå av

generaldirektören såsom ordförande och överdirektörerna samt ytterligare ett

antal, förslagsvis fyra, av Kungl. Maj:t särskilt förordnade ledamöter. Därjämte

bör vederbörande föredragande byråchef ingå såsom ledamot i styrelsen.

Inom centralorganet torde böra finnas två huvudavdelningar. Å den ena

böra handläggas ärenden angående yttre och inre rationalisering. Å denna

avdelning torde böra finnas dels en byrå för jordförbättringsärenden, motsvarande

den nuvarande kulturtekniska byrån inom lantbruksstyrelsen, dels

en byggnadsbyrå, närmast motsvarande det hos egnahemsstyrelsen inrättade

byggnadskontoret och med uppgift att handlägga hos centralorganet förekommande

ärenden angående förbättring av ekonomibyggnader, dels slutligen

en byrå, vars uppgift skall vara att handlägga ärenden rörande yttre

rationalisering samt att svara för den mera allmänna uppsikten över det sätt,

på vilket rationaliseringsarbetet planlägges och ledes av lantbruksnämnderna.

Sistnämnda byrå kommer bland annat att ersätta egnahemsstyrelsens

jordanskaffningsbyrå och delvis även egnahemsstyrelsens allmänna byrå.

A den andra huvudavdelningen torde böra finnas en lantbruksbyrå och en

stuteribyrå samt eventuellt en undervisningsbyrå och en fiskeribyrå. Dessa

byråer skulle ha ungefärligen samma uppgifter som för närvarande åvila

motsvarande byråer hos lantbruksstyrelsen.

För handläggningen av ärenden av administrativ natur torde slutligen hos

centralorganet böra finnas en kanslibyrå och en kameralbyrå. Huruvida

dessa byråer, vilka skulle ersätta den administrativa byrån i lantbruksstyrelsen

och i huvudsak även egnahemsstyrelsens allmänna byrå, böra gå in

under någon av de nyss nämnda huvudavdelningarna eller eventuellt ställas

direkt under generaldirektören, torde böra övervägas i samband med utformningen

av detaljerna rörande det nya centralorganet.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

125

Motioner.

I motionerna 1:251 och 11:379 har beträffande det i propositionen framlagda

förslaget till organisationen av rationaliseringsverksamheten och departementschefens

i samband därmed gjorda uttalanden anmärkts, att det

förelåge en uppenbar motsägelse mellan det i propositionen uttalade önskemålet,

att rationaliseringsarbetet i princip skulle framstå som en jordbrukets

egen verksamhet, och det likaledes där gjorda uttalandet, att rationaliseringsorganen

borde få en sådan sammansättning, att det allmänna hade ett avgörande

inflytande i desamma. I anslutning härtill har beträffande sammansättningen

av lantbruksnämnden föreslagits, att hushållningssällskapet skall

äga utse fyra ledamöter i nämnden. I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna

mellan hushållningssällskap och lantbruksnämnd har uttalats, att

det ur många synpunkter framstode som önskvärt, att sällskapen även i fortsättningen

skulle handlägga frågor rörande den inre rationaliseringen.

I motionerna 1:252 och 11:377 har yrkats att grundförbättringsåtgärderna

även i fortsättningen skola handhavas av hushållningssällskapen, att

torrläggningsnämnderna skola bibehållas som särskilda organ för torrläggningsärenden

samt att i fråga om sammansättningen av lantbruksnämnderna

skall göras den avvikelsen från Kungl. Maj:ts förslag att de två ledamöter,

som enligt propositionen skulle tillsättas av Kungl. Maj:t, i stället skola utses

av landstinget.

I motionerna I: 256 och II: 388 har — under framhållande av att organisationsfrågan

tills vidare borde hållas öppen — yrkats att riksdagen måtte avslå

Kungl. Maj:ts förslag i fråga om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten

samt besluta, att rationaliseringsärendena skola fördelas

mellan nuvarande organ, varvid egnahemsnämnderna borde handhava den

yttre rationaliseringen, hushållningssällskapen den inre rationaliseringen och

driftsrationaliseringen, samt torrläggingsnämnderna och jordbrukskommissionerna

borde få behålla sina nuvarande uppgifter.

I motionerna I: 257 och II: 389 har yrkats att Kungl. Maj:ts förslag angående

inrättande av lantbruksnämnder måtte avslås samt att förslag måtte

utarbetas till organisation av hushållningssällskapen för deras handhavande

av samtliga med jordbrukets rationalisering förenade uppgifter. För den händelse

detta yrkande ej bifölles, har alternativt yrkats att de arbetsuppgifter

på den inre rationaliseringens område, vilka hittills åvilat hushållningssällskapen,

fortfarande skulle handhavas av dessa samt att jordbrukarnas inflytande

i lantbruksnämnderna skulle förstärkas antingen genom utökning

av ledamöternas antal eller genom minskning av antalet av Kungl. Maj:t

utsedda ledamöter. Slutligen har beträffande löneställningen för befattningshavarna

vid lantbruksnämnden anförts, att den föreslagna olikheten i lönegradsplacering

mellan lantbruksdirektören och hushållningssällskapets sekreterare

vore omotiverad, och att likhet i lönegradsplacering över lag vore motiverad

för samma slag av tjänstemän hos hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I motionen II: 370 har yrkats att riksdagen beträffande sammansättningen

av lantbruksnämnderna måtte besluta, att de två ledamöter, som enligt propositionen

skulle utses av Kungl. Maj:t, i stället skulle utses av föreningsnämnden

för den ekonomiska föreningsrörelsen i länet i samarbete med jordbrukets

fackliga organisationer och under iakttagande av att inom vederbörande

område förekommande huvudtyper av brukningsdelar skulle bliva representerade.

I motionen II: 380 har yrkats att lantbruksnämnderna skola handhava ledningen

av hela rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område.

Utskottet.

En av de viktigaste förutsättningarna för att den verksamhet för jordbrukets

rationalisering, som är avsedd att bedrivas i fortsättningen, skall leda till ett

lyckligt resultat är otvivelaktigt att densamma blir organiserad på ett lämpligt

sätt. Med hänsyn till det samband, som i realiteten föreligger mellan de olika

grenarna av rationaliseringsverksamheten, är det härvid av vikt, att organisationen

blir sådan, att garanti finnes för att detta samband i erforderlig utsträckning

blir beaktat vid planeringen och verkställigheten av olika rationaliseringsåtgärder.

Det är vidare angeläget, att organisationen blir sådan, att den

kan omfattas med förtroende av jordbrukarna. För detta ändamål är det

nödvändigt, att jordbruket skall erhålla en tillfredsställande representation i

rationaliseringsorganen. Med hänsyn bland annat till den betydelse rationaliseringen

har ur det allmännas synpunkt och till omfattningen av de belopp,

som äro avsedda att utgå i lån och bidrag för yttre och inre rationalisering,

finner utskottet det slutligen nödvändigt att åtminstone vad dessa grenar av

rationaliseringsverksamheten angår sammansättningen av de beslutande organen

blir sådan, att det allmänna har möjlighet att utöva ett avgörande inflytande

beträffande det sätt, på vilket de rationaliseringsinstrument, som

det allmänna ställer till förfogande, utnyttjas.

I betraktande av de brister vilka, på sätt i propositionen framhållits, vidlåda

den nuvarande organisationsformen, synes det utskottet nödvändigt att man

i samband med igångsättandet av en rationaliseringsverksamhet enligt de i

det föregående förordade riktlinjerna även löser organisationsfrågan. Utskottet

kan alltså icke ansluta sig till den i motionerna I: 256 och II: 388 framförda

tanken, att denna fråga tills vidare borde lämnas öppen och avgöras

först sedan någon erfarenhet angående rationaliseringsarbetet efter de nya

linjerna vunnits.

Vad som erbjuder den största svårigheten är valet av det eller de organ, som

lokalt skola handhava den statliga eller statsunderstödda rationaliseringsverksamheten,

samt utformningen av dessa organ. I propositionen ha diskuterats

flera alternativ beträffande den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Obestridligen skulle det ur åtskilliga synpunkter innebära fördelar,

om samtliga grenar av denna verksamhet lokalt kunde omhänderhavas av

ett och samma organ. Av skäl som anförts i propositionen synes det emeller
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

127

lid — även om hushållningssällskapens förvaltningsutskott skulle få en sådan

sammansättning, att anspråket på det allmännas inflytande vid behandlingen

av vissa rationaliseringsärenden bleve tillgodosett — icke böra komma i fråga

att lägga hela denna verksamhet på hushållningssällskapen. Då arbetet med

rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden synes utgöra en naturlig

uppgift för hushållningssällskapen, anser utskottet det ej heller böra ifrågasättas,

att man skulle tillskapa ett särskilt organ, vilket skulle övertaga såväl

den yttre och inre rationaliseringen som ock driflsrationaliseringen. Utskottet

vill alltså avstyrka det i motionen II: 380 framställda yrkandet att de i propositionen

angivna lantbruksnämnderna skulle handhava ledningen av hela

den statliga rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område.

En fördelning av arbetsuppgifterna på två olika organ är i stället enligt utskottets

uppfattning ofrånkomlig. Härvid synes såsom nyss uttalats verksamheten

för rationalisering av driftsförhållandena liksom hittills böra ligga hos

hushållningssällskapen. Verksamheten för yttre rationalisering bör däremot

anförtros organ av statlig karaktär. I enlighet med vad i propositionen anförts

böra dessa organ bildas genom en omorganisation av egnahemsnämnderna

och erhålla benämningen lantbruksnämnder.

Beträffande frågan, huruvida hushållningssällskapen eller lantbruksnämnderna

böra omhänderhava verksamheten för inre rationalisering, äro, såsom

framgår av vad som förekommit under remissbehandlingen och av de väckta

motionerna, meningarna starkt delade. Utskottet är för sin del av den uppfattningen,

att sambandet mellan de olika grenarna av rationaliseringsverksamheten

i det praktiska rationaliseringsarbetet kommer att framträda starkare

mellan den yttre och den inre rationaliseringen än mellan den inre rationaliseringen

och driftsrationaliseringen. Frågor om förbättring av ekonomibyggnaderna

å en fastighet kunna i ett stort antal fall lösas endast i samband

med ett övervägande av fastighetens förutsättningar att bestå såsom

självständig brukningsdel och av det sätt, på vilket en eventuellt erforderlig

yttre rationalisering av ifrågavarande fastighet och angränsande brukningsdelar

lämpligen bör genomföras. Även lämpligheten av ifrågasatta grundförbättringsåtgärder

måste ofta, särskilt då det är fråga om mera omfattande

åtgärder, ses i samband med den yttre rationalisering, som kan vara planerad,

och det sätt, på vilket marken kan tänkas bliva använd efter genomförandet

av den yttre rationaliseringen. Även om det givetvis också ofta föreligger ett

intimt samband mellan den inre rationaliseringen och driftsrotionaliseringen

anser utskottet därför ur denna synpunkt övervägande skäl lala för att den

yttre och inre rationaliseringen skola handhavas av ett och samma lokalorgan.

Erinras må i detta sammanhang, att 1944 års riksdag i sitt principbeslut angående

omorganisation av hushållningssällskapen uttalade, att för ledningen

av erforderliga åtgärder för rationalisering av brukningsdelarnas jordförhållanden

borde förutsättas lokala organ med tillgång till en mångsidigare

expertis än den som funnes eller vore avsedd att finnas hos hushållningssällskapen.

De skäl, som i övrigt anförts mot att lantbruksnämnderna skulle handhava

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

arbetet med den inre rationaliseringen, kunna enligt utskottets uppfattning

ej tillmätas sådan vikt, att de böra föranleda någon ändring i detta ställningstagande.

Utskottet kan sålunda ej finna någon grund för farhågorna, att

hushållningssällskapens verksamhet genom överföring av grundförbättringsverksamheten

till lantbruksnämnderna skulle beskäras i sådan utsträckning,

att den återstående verksamheten skulle bli av alltför ringa omfattning. Det

torde rörande denna fråga vara tillräckligt att påpeka, att de med statsbidrag

avlönade befattningshavare för jordbruksfrågor, som enligt propositionen nr

76 angående omorganisation av hushållningssällskapen m- m. äro avsedda att

i fortsättningen finnas hos sällskapen, äro flera än de befattningshavare för

dylika frågor, för vilka sällskapen hittills åtnjutit statsbidrag. Den utvidgning

och intensifiering på olika sidor av driftsrationaliseringens område, som

förutsättes komma att ske, torde också lämna sällskapen möjlighet att liksom

hittills komma i god kontakt med de enskilda jordbrukarna. Vad vidare angår

risken för att genom den här ifrågasatta fördelningen av arbetsuppgifterna

skulle skapas en dubbelorganisation, där kostnaderna skulle ökas men ändock

intetdera organets personal skulle kunna effektivt utnyttjas, synes denna åtminstone

i huvudsak kunna elimineras genom organisatoriska åtgärder. Även

om frågor om rationaliseringen av jordbrukets driftsförhållanden handläggas

av hushållningssällskapen samt frågor om den yttre och inre rationaliseringen

av lantbruksnämnderna, är det nämligen enligt utskottets mening angeläget,

att de olika organens befattningshavare i sin verksamhet biand jordbrukarna

ej skola vara nödsakade att strängt begränsa sig till arbetsuppgifter av det

slag, som faller under det organ, hos vilket de äro anställda. Det bör i stället

åligga varje befattningshavare att tillvarataga alla möjligheter att främja

rationaliseringsverksamheten i dess helhet. I enlighet härmed böra alltså befattningshavarna,

i den mån deras kompetens det medger, kunna användas

för arbetsuppgifter för båda organens räkning. Föreskrifter härom torde böra

meddelas instruktionsvis. Den bästa garantin för ett dylikt effektivt utnyttjande

av personalen torde likväl kunna vinnas därigenom att organen få en

sådan sammansättning, att ett intimt och fruktbärande samarbete mellan

dem tryggas.

Att vid sidan av lantbruksnämnderna bibehålla en särskild lokalorganisation

för vissa torrläggningsärenden är enligt utskottets uppfattning icke

lämpligt. Påpekas må att just sådana frågor, som torrläggningsnämnderna

för närvarande ha att taga ställning till, ofta komma att äga ett mycket intimt

samband med frågor angående den yttre rationaliseringen.

Utskottet tillstyrker alltså vad i propositionen föreslagits angående den

lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten, innebärande, att hushållningssällskapen

alltjämt skola handhava verksamheten för rationalisering

av driftsförhållandena samt att verksamheten för yttre och inre rationalisering

skall omhänderhavas av särskilda för varje hushållningssällskaps område

inrättade lantbruksnämnder, vilka skola ersätta egnahemsnämnderna

ävensom torrläggningsnämnderna. Utskottet har ej heller funnit anledning

till erinran mot vad i propositionen anförts rörande gränsdragningen mellan

s. 129 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

129

hushållningssällskapens och lantbruksnämndernas arbetsuppgifter eller i

övrigt om uppgifterna för lantbruksnämnderna. Utskottet vill erinra om att

utskottet ej haft att taga ställning till frågan om vilka organ, som i fortsättningen

böra handhava verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter.

Vad angår lantbruksnämndernas sammansättning har utskottet redan inledningsvis

angivit de huvudsynpunkter, som enligt utskottets uppfattning böra

anläggas på denna fråga. Med anledning av vad i motionerna I: 251 och II:

379 anförts om att det skulle föreligga en motsägelse mellan uttalandet i propositionen,

att det allmänna bör äga ett avgörande inflytande i organen

för den yttre och inre rationaliseringen, och det i annat sammanhang i propositionen

gjorda uttalandet, att rationaliseringsverksamheten i princip bör

framstå såsom en jordbrukets egen verksamhet, vill utskottet framhålla, att

det näppeligen kan anses stridande mot sistnämnda ståndpunkt — till vilken

jämväl utskottet anslutit sig — att exempelvis tilldelningen av lån och

bidrag av statsmedel för yttre eller inre rationalisering omhänderhaves av

organ, vilka i princip ha statlig karaktär. Avgörande för huruvida rationaliseringsverksamheten

kommer att framstå såsom en jordbrukets egen verksamhet

eller ej måste i stället i främsta rummet vara beskaffenheten av de

medel, som användas för att befordra denna verksamhet. Vad denna fråga

angår må erinras om att de i propositionen föreslagna och av utskottet förordade

riktlinjerna innebära, att det allmännas insatser i fråga om driftsrationaliseringen

och den inre rationaliseringen uteslutande samt i fråga

om den yttre rationaliseringen i huvudsak skola bestå däri, att det'' allmänna

genom främjande av undervisnings- och upplysningsverksamhet samt genom

direkt ekonomiskt stöd i olika former söker stimulera de enskilda jordbrukarna

att tillvarataga förefintliga förbättringsmöjligheter. Även de medel,

som härutöver föreslås skola användas för genomförande av den yttre rationaliseringen,

nämligen förköpsrätten och expropriationsrätten, äro helt eller

huvudsakligen avsedda att möjliggöra sådana förstärkningar av ofullständiga

jordbruk, som utan dessa medel ej skulle ha kunnat genomföras eller

vilkas genomförande utan desamma skulle ha blivit avsevärt fördröjt.

Vad i propositionen föreslagits angående lantbruksnämndernas sammansättning

innebär bland annat, att en nära anknytning vinnes till hushållningssällskapens

förvaltningsutskott. En sådan anknytning synes ägnad att skapa

den intima kontakt mellan lantbruksnämnderna och sällskapen, som är önskvärd

för att de olika grenarna av rationaliseringsverksamheten skola samordnas

i erforderlig utsträckning och personalen å ömse håll utnyttjas på

bästa sätt för den gemensamma huvuduppgiften. Genom sagda anknytning

erhålla vidare jordbruksnäringens utövare en stark representation i nämnden.

T motionerna 1:251 och 11:379, 1:257 och 11:389 ävensom motionen

II: 370 ha framställts yrkanden angående ändringar i propositionens förslag

om lantbruksnämndernas sammansättning, vilka variera något inbördes men

samtliga utmynna i att jordbrukarnas representation i lantbruksnämnderna

Rihang till riksdagens protokoll 19i7. II sand. Nr 2.

t)

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

bör stärkas. Enligt utskottets mening bör emellertid den representation, som

jordbrukarna genom hushållningssällskapen erhålla i lantbruksnämnderna,

i och för sig anses utgöra en fullt tillräcklig garanti för att jordbrukarnas

synpunkter skola bliva tillbörligen beaktade. Utskottet vill i detta sammanhang

understryka vad i propositionen anförts om att åtminstone en av

nämndens ledamöter bör äga speciell kännedom om förhållandena hos innehavarna

av mindre jordbruk. Utskottet vill vidare erinra om att det ingalunda

är enbart genom av jordbrukarna själva direkt eller indirekt tillsatta

ledamöter i lantbruksnämnden, som en kontakt mellan denna och jordbrukarna

kan uppehållas och garanti skapas för att jordbrukarnas önskemål

och synpunkter skola beaktas. Det måste i stället förutsättas, att även övriga

ledamöter i nämnden skola vara förtrogna med jordbrukets problem och

även de komma att medverka till att uppehålla en dylik kontakt med jordbrukets

utövare. Av minst lika stor betydelse som den numerära representationen

i lantbruksnämnden synes vidare vara, att jordbrukarna komma att

deltaga i uppläggningen av rationaliseringsverksamheten, både vid den mera

allmänna planläggning, som är avsedd att ske i form av regionalplanering,

och vid individualplaneringen, vilken direkt berör de enskilda brukningsdelarna.

I detta hänseende synes önskemålet om ett intimt samarbete med jordbrukarna

bli tillfullo tillgodosett vid ett genomförande av vad i propositionen

föreslagits angående organisationen av sagda planeringsverksamhet.

Vad härefter angår det i motionerna I: 252 och II: 377 framställda yrkandet

att — för att skapa garanti för att rationaliseringsverksamheten skall bedrivas

under hänsynstagande till folkmeningen och till näringslivets behov

i de olika bygderna — de två ledamöter, som enligt Kungl. Maj:ts förslag

skulle jämte ordföranden utses av Kungl. Maj:t, i stället skulle utses avlandstinget,

vill utskottet erinra om att landstingen, vid ett genomförande

av vad i ovannämnda proposition nr 76 förordats angående sammansättningen

av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, kunna sägas i viss mån via

sällskapen bli representerade i nämnderna. Det torde vidare ej finnas anledning

antaga annat än att även av Kungl. Maj:t utsedda representanter —

vilka ju även de böra hämtas från vederbörande län och vara väl insatta i

dettas förhållanden — komma att lika väl som av landstinget utsedda ledamöter

söka taga all möjlig hänsyn till bygdens intressen.

Under åberopande av det anförda vill utskottet alltså avstyrka de i motionerna

1:251 och 11:379, 1:252 och 11:377, 1:257 och 11:389 ävensom motionen

II: 370 framställda yrkandena om ändring av vad i propositionen

föreslagits angående lantbruksnämndernas sammansättning samt i stället

tillstyrka Kungl. Maj ds förslag i detta hänseende.

De frågor, som lantbruksnämnderna få att behandla, komma otvivelaktigt

i många fall att bliva svårlösta och grannlaga, och avgörandena

måste i stor utsträckning grundas på en allmän bedömning av läget. Vidare

måste ofta snabba avgöranden träffas även i spörsmål av ej oväsentlig ekonomisk

räckvidd, exempelvis då det gäller att taga ställning till frågor om

s. 131 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

131

inköp eller försäljning av fastigheter eller om utnyttjande av förköpsrätten.

Om verksamheten skall leda till avsett resultat, är det därför enligt utskottets

mening nödvändigt att lantbruksnämnderna, såsom även förutsatts i

propositionen, skola erhålla befogenhet att inom rätt vida gränser självständigt

handlägga och avgöra även ärenden av större vikt. Med hänsyn till de

höga krav, som bland annat ur denna synpunkt'' böra ställas på den ledande

tjänstemannen i lantbruksnämnden, har utskottet intet att erinra mot vad i

propositionen anförts angående löneställningen för denne. Frågan, i vad

mån ett dylikt ståndpunktstagande bör inverka på löneställningen för hushållningssällskapens

sekreterare, kommer utskottet att upptaga till behandling vid

avgivande av utlåtande över propositionen nr 76 angående omorganisation

av hushållningssällskapen m. m.

Det sätt, på vilket lantbruksnämndernas anslutning till kommunerna föreslagits

ordnad, har ej föranlett någon erinran från utskottets sida. Utskottet

tillstyrker likaså vad departementschefen anfört angående den centrala organisationen

av rationaliseringsverksamheten.

Den utvidgning av rationaliseringsverksamheten, som nu avses skola ske,

kommer självfallet att nödvändiggöra en utvidgning av antalet i denna

verksamhet sysselsatta befattningshavare. Då enligt vad som anföres i propositionen

ett närmare utformat förslag angående rationaliseringsorganens

personalbehov m. m. är avsett att efter verkställd utredning föreläggas nästa

års riksdag, har utskottet ej anledning att nu ingå på denna fråga. Utskottet

vill emellertid här — samtidigt som utskottet är fullt på det'' klara med vikten

av att erforderlig arbetskraft skall ställas till rationaliseringsorganens

förfogande — framhålla, att ökningen av personalbehovet åtminstone i viss

utsträckning måste väntas komma att inträffa successivt. En viss försiktighet

bör därför iakttagas vid uppbyggandet av organisationen såtillvida, att personalen

ej vid någon tid bör vara större än ätt den kan sysselsättas effektivt.

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk.

Jordbrukskommittén.

Beträffande jordhrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen

s. 70—74.

Departementschefen.

»De riktlinjer i fråga om avvägningen av prisstödet åt jordbruksnäringen

och i fråga om statligt stöd åt rationaliseringsåtgärder inom jordbruket, som

jag i det föregående förordat, innebära för de mindre jordbrukens vidkommande

bland annat, att på lång sikt något speciellt prisstöd icke bör lämnas

dessa brukningsdelar utöver vad jordbruket i allmänhet erhåller, utan att

dessa jordbruks värde och livskraft bör visa sig däri att deras brukare utan

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

någon dylik särskild subvention kunna genom avkastningen frän brukningsdelen

och inkomst från annat arbete ernå en tillfredsställande bärgning. Däremot

förutsättes givetvis att man även beträffande dessa jordbruk skall tillvarataga

alla möjligheter att genom rationaliseringsåtgärder av olika slag

höja brukningsdelarnas lönsamhetsgrad och därmed även förbättra brukarnas

ställning.

På sätt kommittén framhåller måste man med hänsyn särskilt till de medel,

som föreslås för den yttre rationaliseringens genomförande, räkna med

att det kommer att förflyta åtskillig tid, innan den erforderliga yttre rationaliseringen

av övergångsjordbruken kunnat ske. Även å många brukningsdelar,

där någon mera genomgripande yttre rationalisering ej kan anses behövlig

men där en inre rationalisering och en rationalisering av driftsförhållandena

måste komma till stånd för att brukaren skall kunna uppnå en

tillfredsställande inkomst, torde man få förutsätta att det kommer att dröja

ofta ganska lång tid, innan denna rationalisering kunnat genomföras.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag i likhet med kommittén det

nödvändigt, att statsmakterna under en övergångstid lämna ett särskilt stöd

till innehavarna av mindre jordbruk i sådana fall, då behov därav kan anses

föreligga.

Vad man bör syfta till med ett dylikt stöd synes mig framför allt vara, att

dessa brukare under tiden till dess rationaliseringen av deras brukningsdelar

kan genomföras skola erhålla ett bistånd från det allmännas sida, som

står i rimligt förhållande till vad innehavarna av mera rationella brukningsdelar

erhålla genom det allmänna prisstödet.

Någon anledning att vidtaga särskilda stödåtgärder beträffande sådana

brukare, vilkas jordbruk visserligen har en låg lönsamhetsgrad men vilka på

grund av andra förvärvskällor kunna uppnå en tillfredsställande bärgning,

föreligger däremot, som jag redan antytt, enligt min mening icke.

De skäl, som tala för att staten vid sidan av det allmänna prisstödet åt jordbruket

bör lämna ett särskilt stöd åt innehavarna av sådana brukningsdelar,

som endast erbjuda otillfredsställande försörjningsmöjligheter, synas vidare

i huvudsak göra sig gällande blott beträffande de nuvarande innehavarna

av dylika jordbruk. Såväl med hänsyn härtill som till angelägenheten av att

ifrågavarande stödåtgärder ej i alltför hög grad skola verka hämmande på

arbetet med den yttre rationaliseringen, bör enligt min mening det särskilda

stödet, hur det än utformas, i princip begränsas till de nuvarande innehavarna

av dylika brukningsdelar.

Mot kommitténs förslag att stödet skulle utbetalas i form av kontanta bidrag,

vilka i första hand skulle bestämmas efter en viss skala i förhållande

till brukningsdelens storlek och brukarens uppskattade inkomst under vissa

år, ha mycket kraftiga invändningar gjorts i det övervägande flertalet avgivna

yttranden. I viss utsträckning vila dessa invändningar på missuppfattningar

och eljest felaktiga förutsättningar. Man torde sålunda icke ha anledning

befara att, såsom i åtskilliga yttranden anförts, ett införande av kontantbidrag

skulle minska brukarnas intresse av att genom eget arbete själva förbättra

s. 133 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

133

sin ställning. Enligt kommitténs förslag skulle nämligen bidragsbeloppen, sedan

de en gång fastställts med ledning främst av taxeringsresultaten från

vissa redan förflutna år, i regel ej påverkas av senare inträffande förändringar

i brukarens inkomstförhållanden. Någon automatisk justering av bidragsbeloppens

storlek med hänsyn till senare taxeringsresultat skulle alltså ej

äga rum. Av samma skäl torde ej heller den invändningen, att de föreslagna

bidragsgrunderna skulle verka uppluckrande på deklarationsmoralen, böra

tillmätas någon nämnvärd betydelse.

Större vikt bör då enligt min mening fästas vid de farhågor, som i vissa

yttranden uttalats för att ett bidragssystem enligt de av kommittén förordade

riktlinjerna skulle komma att erbjuda stora svårigheter i administrativt

hänseende. Kommittén har visserligen, enligt vad den anför, sökt konstruera

bidragsreglerna så, att avgörandet av bidragsärendena i första hand skulle

ske efter tämligen schematiska linjer. Samtidigt har kommittén dock med

hänsyn till önskvärdheten av att undvika att tillämpningen av de schematiska

reglerna i de enskilda fallen skulle leda till stötande resultat, föreslagit

bestämmelser, som innebära att de schematiska reglerna i stor utsträckning

ersättas med en skälighetsprövning från de bidragsbeviljande organens sida.

Det synes ofrånkomligt, att dessa organ här skulle ställas inför mycket

vanskliga avgöranden, vilka skulle kräva ett betydande arbete och där det

likväl skulle uppstå stora svårigheter att i det enskilda fallet komma fram

till ett fullt rättvist resultat.

Mot kontantbidragen har emellertid framför allt invänts, att denna stödform

är olämplig ur psykologisk synpunkt, då stödet icke förknippats med

någon form av motprestation. Enligt dessa yttranden skulle stödet få ett demoraliserande

inflytande på mottagarna och av dessa betraktas såsom ett

fattigunderstöd eller nådegåva. Särskilt har denna uppfattning kommit till

synes i de yttranden, som avgivits från jordbrukarehåll. Även om jag finner

de betänkligheter, som uttalats i detta hänseende, i viss mån överdrivna, anser

jag likväl, att man vid valet av stödform ej kan underlåta att fästa stor

vikt vid hur stödet kommer att uppfattas av dem, för vilka det är avsett.

Med hänsyn såväl till nu angivna förhållanden som till vad förut sagts

om de svårigheter i administrativt hänseende en tillämpning av kommitténs

förslag skulle medföra, finner iag mig ej kunna förorda detta förslag i oförändrat

skick utan anser i stället, att man bör söka finna en form för stödet

varigenom man så långt möjligt undanröjer anledningen till de erinringar,

som riktats mot kommittéförslaget.

Härvid finner jag emellertid ett producentbidrag på andra produkter än

mjölk ej böra komma i fråga liksom ej heller ett system med rabatter å vissa

jordbruksförnödenheter. Vad angår tanken på införande av ett rabattsystem

till förmån för de mindre jordbruken vill jag, utöver de skäl som kommittén

anfört däremot, framhålla, alt ett dylikt system, i all synnerhet om det utformas

på sätt föreslagits i den av herr Svensson avgivna reservationen,

knappast ens formellt innebär någon avvikelse från ett system med kontuntbidrag,

eftersom hinder ej skulle föreligga för jordbrukaren att överlåta ra
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

battkupongerna och på så sätt omedelbart förvandla dessa i pengar. Genom

införandet av ett dylikt rabattsystem kan man för övrigt enligt min mening

knappast sägas uppfylla önskemålet, att stödet skall förknippas med anspråk

på motprestation. Vad slutligen angår tanken på att lämna stödet i form av

särskilda bidrag till vissa rationaliseringsåtgärder torde det icke vara möjligt

att på delta sätt lämna en effektiv hjälp till de åsyftade jordbrukarna, dels

med hänsyn till att man ej kan räkna med att det på deras brukningsdelar

skall föreligga ett så omfattande behov av på lång sikt önskvärda förbättringsåtgärder,

att de år efter år kunna utföra dylika åtgärder såsom motprestation

för bidraget, dels i betraktande av alt, även om så skulle vara fallet,

ökningen av brukningsdelens avkastning ej kan beräknas bliva så stor,

att den motsvarar det årliga tillskott till försörjningen, som bidraget varit

avsett att utgöra.

Däremot kan man enligt min uppfattning nå ett i stort sett tillfredsställande

resultat genom att anknyta stödet till mjölkleveranserna. Jag förordar

därför att man, i stället för de av kommittén föreslagna kontantbidragen,

skall även i fortsättningen i första hand lämna det särskilda stöd åt de mindre

jordbruken, som tills vidare får anses skäligt, i form av producentbidrag

för mjölk. Härvid böra dock avsevärda förändringar vidtagas i nu gällande

producentbidragsregler. Sålunda bör den övre arealgränsen sänkas betydligt.

Vidare bör i princip gälla, att bidrag endast skall utgå till de nuvarande innehavarna

av mindre jordbruk och blott till sådana brukare, vilkas inkomst

under en viss basperiod legat under en fastställd inkomstgräns. Maximibeloppet

för bidraget bör höjas och samtidigt böra jämväl reglerna för beräknande

av bidragsbeloppen ändras avsevärt, så att bidraget i högre grad än vad

nu är fallet kommer de mest behövande till godo. Härvid bör man söka att,

i den mån så är möjligt, genomsnittligt nå ungefär samma effekt med producentbidraget,

som åsyftats med det av kommittén framlagda förslaget om

kontantbidrag.

I enlighet med nu angivna grunder synes ett producentbidrag för mjölk

åt de mindre jordbruken såsom ett temporärt komplement till det allmänna

prisstödet lämpligen kunna utgå enligt en skala, så konstruerad att bidraget

i princip för en till mejeri levererad kvantitet av upp till 4 000 kilogram

mjölk (och till mjölk omräknad grädde) per år utgår med 12 öre per kilogram,

därefter förblir oförändrat för leveranser upp till 7 000 kilogram men

för leveranser över 7 000 kilogram minskas med 6 öre för varje kilogram,

varmed årsleveransen överstiger sistnämnda myckenhet. Bidragets maximibelopp

skulle då bliva 480 kronor och utgå vid mjölkleveranser mellan 4 000

och 7 000 kilogram per år. Av praktiska skäl torde bidraget liksom för närvarande

böra utbetalas kvartalsvis utan efterreglering. Bidraget torde vidare

böra beräknas endast för hela 10-tal kilogram och avrundas till närmaste

hela krontal. En tabell, utvisande de belopp, som vid tillämpning av en dylik

skala kvartalsvis skulle utgå vid mjölkleveranser av varierande storlek torde

såsom bilaga A1 få fogas vid detta protokoll. Jag vill anmärka, att det enligt

1 Bilagan här utesluten.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

135

min mening bör förutsättas att — i överensstämmelse med vad som redan

tillämpas — för den mjölkproduktion, som kan ske i en för flera brukningsdelar

gemensam andelsladugård bör kunna utgå producentbidrag till innehavarna

av de olika brukningsdelarna, därvid bidraget för varje särskild

brukningsdel bör beräknas efter den del av den producerade mjölkmängden,

som kan anses belöpa på densamma.

Arealgränsen bör sänkas från nuvarande 25 till 10 hektar. Bidrag bör dock

kunna utgå även till brukningsdel med större åkerareal än 10 hektar, om

brukningsdelens lönsamhet på grund av dålig arrondering eller dålig beskaffenhet

hos åkerjorden ligger så mycket under det normala, att brukningsdelen

med hänsyn till sin avkastningsförmåga finnes vara jämförlig med en

genomsnittlig fastighet om mindre än 10 hektar åker. Någon undre arealgräns

torde ej behöva uppställas.

Genom en sådan bidragsskala, som nu angivits, elimineras åtminstone till

väsentlig del vad som enligt min uppfattning utgör en av de allvarligaste

invändningarna mot de hittills tillämpade bidragsreglerna, nämligen att dessa

i främsta rummet gynna slättbygdernas jordbruk.

Vid prövningen av inkomstförhållandena synes man, i överensstämmelse

med vad jordbrukskommittén föreslagit, böra använda sig av taxeringsresultaten.

Med hänsyn till önskvärdheten av att undvika, att man vid behandlingen

av bidragsfrågan skall behöva företaga en realprövning av brukarens

inkomstförhållanden, anser jag dock, i motsats till kommittén, att någon

undersökning av huruvida sagda resultat kunna anses utgöra ett tillförlitligt

uttryck för försörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig brukare av brukningsdelen,

icke bör företagas, utan att taxeringsresultaten böra vara utslagsgivande.

För att tillfälligheter under ett visst år ej skola få allt för stor betydelse

synes det dock lämpligt, att inkomstgränsen fastslälles såsom ett genomsnitt

av taxeringsresultaten för vissa inkomstår. Vid verksamhetens

igångsättande synes man härvid lämpligen kunna bygga på taxeringsresultaten

för åren 1944—1946, d. v. s. på de inkomster som brukarna enligt taxeringarna

haft under sagda år.

I fråga om inkomstgränsens höjd finner jag kommitténs förslag ej böra

godtagas oförändrat. I och för sig har jag väl i huvudsak ej något att erinra

mot vad kommittén anfört om de synpunkter, som böra tillmätas betydelse

vid avvägningen av inkomstgränsen. Redan den av mig nyss förordade framflyttningen

av basperioden torde emellertid motivera en viss höjning av inkomstgränsen

i förhållande till kommitténs förslag, med hänsyn till den höjning

av lantarbetarelönen och den allmänna lönenivån, som ägde rum under

år 1946. Den av kommittén föreslagna gränsen synes mig vidare väl låg i

betraktande av att en ingalunda oväsentlig del av den vid taxeringarna framkomna

inkomsten regelmässigt får anses representera arbete av hustru och

andra familjemedlemmar. Det synes slutligen befogat att man i högre grad

än vad kommittén gjort beaktar, att ifrågavarande brukare på grund av

brukningsdelarnas relativt låga rationaliseringsgrad ej kunna beräknas i samma

mån som annan inom jordbruket sysselsatt arbetskraft bliva delaktiga i

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

den allmänna inkomstförbättring för jordbruksbefolkningen, som är avsedd

att äga rum successivt. Eftersom en omprövning av inkomstförhållandena om

möjligt ej bör ske förrän efter ett antal års förlopp, motiverar nämligen nyssnämnda

förhållande att inkomstgränsen sättes något högre än vad som i

och för sig skulle ha varit påkallat, om man endast hade att fästa sig vid de

relativa inkomstförhållandena under basperioden. Erinras må slutligen om

att i den vid taxeringarna redovisade inkomsten under basåren ingår det

hittillsvarande producentbidraget.

På grund av nu anförda omständigheter kan enligt min uppfattning inkomstgränsen

skäligen bestämmas så, att rätt till bidrag enligt ovan angivna

regler skall föreligga endast för den brukare, vars sammanräknade nettoinkomst

under åren 1944—1946 enligt taxeringarna genomsnittligt ej överstigit

3 100 kronor. (Anmärkas må, att sagda inkomstsiffra ej avser det till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet utan den inkomstsumma,

som taxeringsmyndigheterna upptagit under rubriken »sammanräknad nettoinkomst»).

Om bidragsreglerna skulle utformas så, att rätt till fullt bidrag skulle föreligga

för dem, vilkas genomsnittliga nettoinkomst under sagda år legat under

3 100 kronor, men däremot intet bidrag skulle utgå till dem, vilkas genomsnittliga

nettoinkomst legat något över den angivna gränsen, skulle detta tydligen

innebära, att de senare brukarna i realiteten skulle kunna bliva väsentligt

sämre ställda än de förra. Man torde därför genom en övergångsbestämmelse

böra söka undvika, att regeln om inkomstgräns i det enskilda fallet

skall leda till alltför stora ojämnheter. En sådan övergångsbestämmelse synes

mig lämpligen kunna få det innehållet, att bidrag skall utgå med hälften

av de förut angivna bidragsbeloppen till sådana brukare, vilkas genomsnittliga

inkomst under basperioden överstigit 3 100 men ej 3 400 kronor.

För att skilja mellan de förut omförmälda hela bidragen och de nu ifrågavarande

reducerade bidragsbeloppen torde de förra lämpligen kunna betecknas

såsom A-bidrag och de senare såsom B-bidrag.

Såsom jag redan förut nämnt, böra enligt min mening producentbidragen

i princip utgå endast till de nuvarande brukarna. I anslutning till kommittén

anser jag dock, att undantag bör kunna göras från denna princip i de fall,

då en make övertar en brukningsdel efter andra makens död eller då ett

barn, som redan före det nya bidragssystemets införande i realiteten helt

eller i huvudsak skött brukningsdelen, ehuru föräldrarna nominellt varit

ägare till denna, även formellt övertar brukningsdelen. Undantag från sagda

regel torde härjämte böra kunna medgivas även beträffande annan person,

som på grund av släktskap eller andra förhållanden stått nära den nuvarande

brukaren samt redan före de nya bidragsreglernas införande i verkligheten

helt eller i huvudsak skött fastigheten men som förvärvar äganderätten

till densamma först efter sagda tidpunkt.

Härjämte torde ytterligare en möjlighet till undantag böra införas. Jag

s. 137 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

137

tror visserligen icke, att det i stort sett kommer att erbjuda några svårigheter

för rationaliseringsorganen att genomföra den yttre rationaliseringen i ungefärligen

den takt, vari övergångsjordbruken bliva disponibla för rationaliseringsändamål.

Samtidigt är jag emellertid på det klara med att det i början

av rationaliseringsorganens verksamhet, innan dessa organ ännu hunnit skaffa

sig överblick över sitt arbetsområde och företaga den erforderliga planeringen

av arbetet, kan vara svårt för dem att i varje särskilt fall bedöma, huruvida

en viss fastighet, som byter ägare, bör bliva föremål för yttre rationalisering

eller ej. Det synes med hänsyn härtill önskvärt, att rationaliseringsorganen

skola ha möjlighet att medgiva, att producentbidrag skall utgå till

ny ägare även i andra fall än de förut nämnda, förutsatt att ägareskiftet ägt

rum inom en kortare övergångstid efter det organen påbörjat sitt arbete. Denna

övergångstid synes lämpligen böra omfatta de tre första åren av lantbruksnämndernas

verksamhet eller tiden till och med den 30 juni 1951. Understrykas

må emellertid, att härmed ej avses, att dylikt medgivande skall

lämnas i alla de fall, då ägareskifte sker under denna tid. Tvärtom bör en

förutsättning vara, att lantbruksnämnden haft tillfälle att disponera över

fastigheten för rationaliseringsändamål men underlåtit att begagna sig av

detta tillfälle.

Utöver vad nu sagts böra enligt min mening några undantag från regeln,

att bidrag i princip skall utgå endast till de nuvarande brukarna, ej medgivas.

Med överlåtelse av en fastighet bör, såsom kommittén framhållit, i nu ifrågavarande

avseende jämställas utarrendering av fastigheten.

Enligt kommitténs förslag skulle bidrag i regel utgå endast till sådana

brukare, som vid tiden för bidragssystemets införande fyllt 30 år. Möjlighet

skulle dock finnas att göra vissa undantag från denna regel. Även om jag

delar kommitténs uppfattning om det principiellt berättigade i en dylik regel

anser jag dock, att den praktiska tillämpningen av densamma skulle erbjuda

vissa svårigheter. Åldersgränsen kommer vidare lätt att framstå såsom obillig

för dem, som drabbas av densamma. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten

av att bidragsreglerna ej skola kompliceras anser jag, att någon

dylik åldersgräns ej bör uppställas såsom villkor för rätt till producentbidrag.

Ej heller finner jag det böra föreskrivas, att den, som erbjudits att utvidga

sin fastighet men underlåtit att begagna sig av detta erbjudande, därmed

skulle gå förlustig rätten till producentbidrag.

Vad angår frågan om arrendators rätt att uppbära producentbidrag finner

jag vissa skäl tala för att detta bidrag, i överensstämmelse med vad kommittén

föreslagit beträffande kontantbidragen, i regel bör utgå endast intill utgången

av den arrendeperiod, som löper vid bidragssystemets införande. Då

man i så fall ej heller här torde kunna undgå tämligen vidsträckta undantagsbestämmelser,

vilka i realiteten skulle avsevärt inskränka värdet av huvudregeln

och vilkas tillämpning även ur administrativ synpunkt skulle medföra

besvärligheter, är det emellertid enligt min mening i enkelhetens intresse

att föredraga, att bidrag får utgå åt arrendator, så länge han sitter kvar å

den fastighet, han arrenderade vid tiden för bidragssystemets införande.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Skulle arrendatom avlida före arrendetidens utgång, torde billighetsskäl motivera,

att bidraget under återstoden av den vid tidpunkten för dödsfallet

löpande arrendeperioden får utgå till dödsbodelägarna, därest dessa fortsätta

arrendet.

Någon årlig omprövning av inkomstgränsen bör ej ske, utan den gränsdragning,

som gjorts med ledning av taxeringsresultaten för åren 1944—1946,

bör tillämpas tills vidare till dess förhållandena ändrats i sådan grad, att en

dylik omprövning måste anses erforderlig. Vid bedömandet av om så är fallet

torde, därest inkomstgränsen fastställes på sätt jag nu förordat, böra

beaktas att denna gräns just för att undvika alltför tätt återkommande omprövningar

satts högre än som varit motiverat enbart med hänsyn till förhållandena

i utgångsläget. Ej heller bör bidrag automatiskt bortfalla, därför

att en brukningsdel genom förvärv av tillskottsjord når över arealgränsen,

utan omprövning av bidragsrätten bör även i detta fall ske endast i samband

med en allmän omprövning av bidragsfrågorna.

Till dess en dylik omprövning sker bör varje brukare, vars inkomstförhållanden

åren 1944-—1946 varit sådana, att han tillerkänts A- eller B-bidrag,

äga uppbära dylikt bidrag oberoende av de förändringar, som kunna ha inträffat

i hans inkomstnivå respektive i storleken av hans brukningsdel. Den

som vid den första prövningen haft så hög inkomst, att han avskurits från

bidragsrätt, bör å andra sidan ej äga erhålla bidrag därför att han visar,

att hans inkomst något följande år varit lägre.

Genom ett producentbidrag enligt de linjer, som nu skisserats, synes det

möjligt att åstadkomma ett i stort sett tillfredsställande stöd åt de brukare,

vilka leverera mjölk till mejeri. Anknytningen till mejerileveranserna medför

emellertid, att de producenter, som på grund av brukningsdelarnas läge eller

andra omständigheter ej kunna leverera mjölk till mejeri, ej heller erhålla

någon del av det ifrågavarande stödet. Detta synes otillfredsställande, då just

bland de senare brukarna torde finnas många, vilka befinna sig i tryckt ekonomiskt

läge. Det är därför angeläget, att även dessa brukare i någon form

skola kunna erhålla ett stöd vid sidan av det allmänna skyddet åt hela jordbruksnäringen.

Hittills har ett sådant särskilt stöd praktiskt taget enbart utgått till de

brukare, vilka framställt lantsmör till avsalu, nämligen i form av de s. k.

lantsmörsbidragen. Den ekonomiska betydelsen av dessa bidrag är emellertid

vid nuvarande bidragsbelopp mycket ringa, detta i all synnerhet efter den vid

årsskiftet 1946/47 företagna ändringen i bidragsreglerna, enligt vilken lantsmörsbidrag

numera utgår endast i vissa delar av Norrland. Som kommittén

anfört är det icke möjligt att i någon nämnvärd utsträckning höja de bidrag,

som lämnats på denna väg. Ej heller synes det praktiskt genomförbart att

bereda de jordbrukare, vilka på grund av svårigheter att leverera mjölk till

mejeri använda sin mjölk till göddjursuppfödning, ett stöd i form av pristilllägg

å de producerade köttvarorna. På grund härav och med hänsyn till vad

jag tidigare anfört om skälen mot att lämna ett stöd i form av rabatter å jord
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

139

bruksförnödenheter eller särskilda bidrag till förbättringsåtgärder, har jag

kommit till den uppfattningen, att den enda framkomliga vägen i nu ifrågavarande

fall är att tillämpa ett system med kontantbidrag till de mjölkproducenter,

vilka ej ha möjlighet att leverera mjölk till mejeri och därför ej

kunna utnyttja producentbidragen. Då dessa kontantbidrag böra ha karaktären

av ett komplement till producentbidragen, synes det lämpligt att låta

kontantbidragen utgå i förhållande till antalet kor å brukningsdelen.

I fråga om de allmänna förutsättningarna för rätten att erhålla bidrag böra

för kontantbidragen gälla samma regler som för producentbidragen. Bidrag

bör sålunda bland annat i princip utgå endast till de nuvarande innehavarna

av brukningsdelar om högst 10 hektar (med de undantag från denna regel,

som förut angivits) och vidare blott till brukare under de förut angivna inkomstgränsema.

Enligt de för producentbidrag föreslagna reglerna kommer

dylikt bidrag ej att utgå för husbehovsförbrukningen av mjölk. I överensstämmelse

härmed synes det mig riktigt, att ej heller kontantbidrag skall utgå

till brukare, vilka endast producera mjölk till husbehov. Dylikt bidrag torde

därför ej böra utgå till den brukare, som endast har en ko. För två eller

flera kor synas kontantbidragen lämpligen kunna utgå enligt följande skala:

Antal kor

Årligt bidrag

A-bidrag

B-bidrag

1................

0

0

2................

160

80

3................

320

160

4................

480

240

5................

480

240

6................

360

180

7................

240

120

8................

120

60

9 eller fler ......

0

0

Om hänsyn skulle tagas till de förändringar i besättningens storlek, som

kunna inträffa efter bidragssystemets införande, skulle detta tydligen lätt

kunna leda till att brukarna i syfte att erhålla högsta möjliga bidrag skulle

vidtaga vissa av brukningsförhållandena ej motiverade ökningar eller minskningar

av koantalet. Det synes därför lämpligt, att man vid bestämmandet

av bidragsbeloppens storlek utgår från det antal kor, som fanns å brukningsdelen

vid eu viss då redan förfluten tidpunkt, och sedan låter det med ledning

av sagda koantal bestämda beloppet utgå tills vidare oberoende av

om besättningen ökas eller minskas eller kreatursskötseln eventuellt helt

nedlägges. Därest fastställandet av inkomstgränsen baseras på de genomsnittliga

inkomstförhållandena under åren 1944—1946 synes det lämpligt att även

i fråga om koantalet taga förhållandena under sagda tid till utgångspunkt.

Avgörande bör sålunda vara det antal kor, som genomsnittligt hölls å brukningsdelen

under sagda år.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Det torde dock ej vara tänkbart att under hela den tid ifrågavarande bidragssystem

kan komma att tillämpas låta antalet kor under nyssnämnda år

vara avgörande för kontantbidragens storlek. I samband med en sådan omprövning

av inkomstgränsen, som enligt vad jag tidigare anfört kan väntas

bliva nödvändig vid en framtida tidpunkt, torde man därför även böra företaga

en omprövning av det underlag för bestämmande av bidragsbeloppen,

som koantalet under en viss tid skall utgöra.

Därest lcontantbidrag införas i enlighet med vad jag nu förordat, böra

uppenbarligen de nu utgående lantsmörsbidragen helt slopas.

Beträffande kontantbidragen må till slut anmärkas, att i ett undantagsfall

kontanlbidrag bör kunna utgå, även om producenten skulle ha möjlighet

att leverera mjölk till mejeri. Jag åsyftar här det fallet att det föreligger ett

rent lokalt behov av mjölk, vilket ej kan täckas genom leveranser från annan

brukningsdel eller från mejeri.»

Motioner.

I motionerna I: 111 och II: 175 — vilka väckts innan propositionen nr 75

avlåtits till riksdagen — har uttalats att kravet på särskilt stöd åt småbruken

vore berättigat. Rörande formerna för detta stöd har bland annat anförts,

att det mindre jordbruket borde beredas viss företrädesrätt till animalisk

produktion, särskilt i fråga om fläsk- och äggproduklion. Importerade fodervaror

borde företrädesvis säljas till småbrukarna, och det kunde övervägas

att sälja dem till ett subventionerat lågt pris. Även inhemska fodermedel borde

kunna subventioneras på liknande sätt och ställas till småbrukarnas förfogande.

Sådana hönserier och svingårdar, som uppväxte utan något som helst

samband med jordbruksinnehav, borde förbjudas utom när fråga vore om

produktion av avelsdjur. I motionerna har därefter hemställts att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla att Kungl. Maj:t vid utformningen

av de förslag, som föranleddes av jordbrukskommitténs betänkande, måtte

taga hänsyn till de i motionerna anförda synpunkterna.

I motionerna I: 251 och II: 379 har uttalats att slutlig ställning nu ej borde

tagas till frågan om ett särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk,

utan yrkats att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om en allsidig utredning rörande formerna för stöd åt innehavare

av mindre jordbruk samt om framläggande för 1948 års riksdag av de förslag,

som kunde föranledas av denna utredning. Vid densamma borde man utgå

från att det mindre jordbruket även på lång sikt borde beredas ett produktionskostnadsslöd.

I ett sådant stöd såsom en mycket betydelsefull del ingå

ett producentbidrag på mjölk. Den arealgräns, utöver vilken intet bidrag i

regel borde utgå, borde bestämmas så, att alla brukningsdelar, vilka i förhållande

till basjordbrukets genomsnittliga storlek vore att anse såsom minusvarianter,

principiellt gjordes berättigade att erhålla ett på lämpligt sätt

avvägt producentbidrag. Utredningen borde vidare taga sikte på möjligheterna

att ytterligare utvidga produktionsstödet för det mindre jordbruket. Härvid

s. 141 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

141

borde övervägas på vad sätt ett producentbidrag lämpligen kunde anknytas till

exempelvis sådana produkter som ägg och kalvkött samt hur ett system med

rabatter på produktionsmedel, exempelvis kraftfoder, kunde utformas. Vidare

borde prövas förutsättningarna för det mindre jordbruket att erhålla viss

företrädesrätt till produktion av exempelvis ägg och fläsk samt viss företrädesrätt

till inköp av kraftfoder för en animalieproduktion utöver den, som

möjliggjordes av skörden från den egna brukningsdelen.

I motionerna I: 252 och II: 377 har uttalats att man nu ej borde söka uppställa

något långsiktigt program beträffande stödet åt det mindre jordbruket

utan begränsa sig till vad som vore praktisk politik under de närmaste åren.

I detta hänseende har anförts, att ett måttligt stöd åt det mindre jordbruket,

vilket stöd icke anknöte vare sig till en viss inkomstgräns eller till den nuvarande

brukaregenerationen, vore att föredraga framför både jordbrukskommitténs

och departementschefens förslag. Rörande utformningen av detta

stöd har uttalats att man borde söka ge detsamma en sådan form att det

tillsammans med andra åtgärder, bland annat på undervisningens område,

finge en vägledande och uppfostrande verkan. I detta hänseende har pekats

på möjligheten att genom producentbidrag på fläsk få fram en mera allsidig

produktion i Norrland. Vidare har uttalats att konstruktiva åtgärder av ett

eller annat slag borde övervägas för att äggproduktionen i huvudsak skulle

behållas såsom en verksamhet inom småbruket. Frågan hur stödet åt det

mindre jordbruket med dylika utgångspunkter borde närmare utformas har

i motionerna ansetts lämpligen böra göras till föremål för eu ny utredning.

I avvaktan på resultatet av en sådan utredning har i motionerna yrkats, att

det nuvarande producentbidraget på mjölk skall bibehållas med vissa modifikationer.

De föreslagna modifikationerna innebära, att bidraget skall utgå

med 5 öre per kilogram för kvartalsleveranser upp till 2 000 kilogram, därefter

med oförändrat belopp för leveranser mellan 2 000 och 3 000 kilogram per

kvartal, samt vid leveranser över 3 000 kilogram minskas med 2,5 öre för

varje överskjutande kilogram. Vidare föreslås arealgränsen sänkt från 25 till

15 hektar. I fråga om sådana mjölkproducenter, som ej kunna leverera mjölk

till mejeri, har slutligen i motionerna i princip uttalats anslutning till det i

propositionen framlagda förslaget, med den reservationen att detta borde modifieras

så att det komme att korrespondera med de i motionerna föreslagna

producentbidragsreglerna.

I motionen I: 253 har föreslagits att ett producentbidrag, vilket ej är begränsat

till de nuvarande brukarna och ej heller till jordbruk under en viss arealgräns,

skall utgå till de jordbrukare, som enligt den för varje år taxerade

inkomsten ej kommit upp till 4 500 kronors årsinkomst. Bidraget bär föreslagits

skola utgå med 8 öre per kilogram för den mjölk, som varje kvartal

levereras till mejeri, intill en kvantitet av 1 000 kilogram samt med 4 öre för

mejerileveranser mellan 1 000 och 2 000 kilogram per kvartal. Bidraget skulle

därefter utgå med oförändrat belopp för kvartalsleveranser mellan 2 000 och

3 000 kilogram, samt minskas med 4 öre per kilogram för den del av leve
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ransen, som ligger över 3 OOO kilogram. För sådana jordbrukare, som på grund

av brukningsdelens läge ej kunde leverera mjölk till mejeri, borde ett särskilt

kontantbidrag utgå på sätt föreslagits i propositionen med den ändringen att

arealbegränsningen borde slopas och inkomstgränsen bestämmas på samma

sätt som i motionen förordats beträffande mejerileverantörer.

I motionen har vidare föreslagits införande av ett bidrag i form av rabatt

på fodersäd, kraftfoder, konstgödning eller andra produktionsmedel med 5

kronor per 100 kilogram intill en kvantitet av 4 000 kilogram per år. Detta

bidrag skulle utgå till samma kategorier jordbrukare, som kunde erhålla

producentbidrag, dock ej till innehavare av brukningsdelar med mindre åkerareal

än 2 hektar.

I motionerna I: 257 och II: 389 har anförts, att man nu ej borde binda producentbidragets

maximistorlek för någon längre tid samt att bidragssystemet

borde kunna bliva föremål för ändamålsenliga justeringar i enlighet med de

erfarenheter, som vunnes vid tillämpningen. Rörande bestämmelserna om

stödets upphörande vid nuvarande ägares död har uttalats, att dessa syntes

alltför restriktiva och med fördel borde kunna mildras något. I samband härmed

har även yttrats, att det från olika håll framförda förslaget om statlig

inlösen efter hembud borde prövas.

I motionen II: 380 har uttalats, att en differentierad prissättning borde genomföras

i fråga om småbruken samt jordbruken i vissa landsdelar med

ogynnsammare produktionsbetingelser än dem, som genomsnittligt föreligga

för storleksgruppen 10—20 hektar. Vidare har anförts att det i propositionen

föreslagna producentbidraget kunde accepteras som en form för en sådan

differentierad prissättning, dock att bidraget borde utgå oberoende av inkomstförhållandena

och även till blivande innehavare av mindre brukningsdelar. I

fråga om bidragsreglerna har emellertid yrkats den ändringen, att avdraget

för leveranser överstigande 7 000 kilogram per år endast skall utgöra 3 öre

per kilogram.

I motionen 11:382 har yrkats, att det i propositionen angivna producentbidraget

på mjölk skall utgå utan behovsprövning samt att bidragsrätten ej

skall vara begränsad till nuvarande brukare utan bidrag kunna utgå tills

vidare till dess vederbörande jordbruk kunnat få nödvändig arealkomplettering.

Vidare har yrkats att arealgränsen skall höjas till 15 hektar och att

avdraget vid leveranser över 7 000 kilogram per år skall sänkas till 3 öre per

kilogram. Motsvarande justeringar ha föreslagits i fråga om de kontanta bidragen

till sådana brukare, som ej kunna leverera mjölk till mejeri.

I motionen 11:387 har hemställts, att riksdagen måtte utttala, att i Norrland

skola utgå särskilda differentieringsbidrag även å andra jordbruksprodukter

än mjölk, i första hand på fläsk, samt att dessa differentieringsbidrag

skola avvägas med hänsyn till förhållandena vid brukningsdelar i storleksgruppen

5—10 hektar.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

143

Utskottet.

Enligt de riktlinjer för jordbrukets rationalisering, som utskottet tidigare

förordat, bör i rationaliseringsarbetet bland annat eftersträvas, att sådana

ofullständiga brukningsdelar, där det med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet

och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen icke kan

väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå en tillfredsställande

inkomst, skola undergå den förvandling, som erfordras för att brukaren

skall ha möjlighet att uppnå likställighet i inkomsthänseende med andra

befolkningsgrupper.

Särskilt med hänsyn till beskaffenheten av de medel, som utskottet förordat

för arbetet med den yttre rationaliseringen, måste en dylik förvandling

beräknas komma att draga en avsevärd tid. Då sagda rationalisering i

huvudsak avses skola genomföras på frivillighetens väg, torde det sålunda

exempelvis ej sällan inträffa att den tillskottsjord, som behövs för komplettering

av en viss fastighet, ej blir disponibel förrän efter en förhållandevis

lång tid. Även andra rationaliseringsåtgärder, såsom på den inre rationaliseringens

område, måste beräknas bli genomförda blott successivt.

Utskottet finner det ofrånkomligt, att statsmakterna under den tid, som

i enlighet med det anförda måste beräknas åtgå till dess rationaliseringen

kan genomföras, vid sidan av det allmänna prisstödet åt jordbruket skola

lämna innehavarna av sådana brukningsdelar som nyss nämnts ett särskilt

stöd, i den mån behov därav kan anses föreligga. Detta särskilda stöd bör ha

till syfte att åtminstone delvis utjämna det lönsamhetsunderskott, som föreligger

vid ifrågavarande brukningsdelar på grund av dessas otillfredsställande

beskaffenhet, och att alltså, såsom anförts i propositionen, under nämnda

övergångstid bereda brukarna av sagda brukningsdelar ett bistånd från det

allmännas sida, vilket står i rimligt förhållande till den lönsamhet, som

mera rationella brukningsdelar kunna uppnå vid den av statsmakterna stödda

allmänna prisnivån å jordbrukets produkter.

Det torde icke vara möjligt att beträffande formerna för ett dylikt stöd

finna en i allo tillfredsställande lösning. Söker man lösa frågan efter schematiska

linjer, uppkomma alltid en hel del fall, där resultatet på grund av

speciella förhållanden, som sammanhänga med den enskilde brukaren eller

med brukningsdelens beskaffenhet, blir otillfredsställande i det att stödet

kommer att utgå antingen med för högt eller med för lågt belopp. Ett system,

enligt vilket stödets storlek skall bestämmas efter en individuell prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall, erbjuder åter ur organisatorisk

synpunkt utomordentliga svårigheter, och de ojämnheter i avgörandena,

som även vid tillämpning av ett dylikt system äro oundvikliga, torde snarast

kunna antagas komma att väcka större missnöje än vad som kan väntas

bliva fallet beträffande de ojämnheter, vilka uppkomma om stödet utgår

enligt schematiska linjer.

Det förslag till ett särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk,

som jordbrukskommittén framlade, följde närmast linjen med individuell

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

prövning. I propositionen har åter förordats, att stödet skall utgå efter schematiska

regler. Denna ståndpunkt vill utskottet för sin del biträda. Liksom

man i fråga om det allmänna prisstödet åt jordbruket måste utgå från vissa

genomsnittsförhållanden och med ledning av dessa avväga sagda stöd på ett

sätt, som ingalunda i varje särskilt fall exakt motsvarar vad som behövs för

att bereda de enskilda brukningsdelarna full lönsamhet, lika väl bör enligt

utskottets mening det särskilda stöd åt innehavare av mindre jordbruk, som

bör utgå under en övergångstid, utformas efter schematiska linjer, valda

med tanke främst på att resultatet genomsnittligt sett skall bli tillfredsställande.

Beträffande formen för ifrågavarande särskilda stöd anser utskottet i likhet

med departementschefen att stödet, främst av psykologiska skäl, såvitt

möjligt ej bör lämnas såsom kontanta bidrag utan i stället anknyta till en

motprestation från vederbörande brukares sida i form av leverans av en

viss produktmängd eller på liknande sätt. Med hänsyn till den dominerande

betydelse, som mjölkproduktionen har för det mindre jordbrukets ekonomi,

finner utskottet det även naturligt, att stödet åtminstone i första hand anknytes

till mjölkleveransema såsom ett producentbidrag för mjölk, som

levererats till mejeri.

Vad angår frågan, huruvida stödet bör utgå enbart i form av producentbidrag

för mjölk eller vid sidan av ett dylikt bidrag även andra stödformer

böra komma i fråga, har, på sätt framgår av redogörelsen för de motionsvis

framställda yrkandena, i flera motioner uttalats, att producentbidrag bör

utgå även för andra produkter än mjölk eller att stöd även bör lämnas i

form av rabatt vid inköp av vissa produktionsmedel för jordbruket, särskilt

fodermedel och konstgödsel. Utskottet vill rörande ifrågavarande spörsmål

erinra om att mycket betydande skiljaktigheter genomsnittligt föreligga

mellan de mindre jordbruken i olika delar av landet både i fråga om förbrukningen

av sådana produktionsmedel som fodermedel och konstgödsel

och i fråga om saluproduktionen av andra varor än mjölk. Ett system med

producentbidrag å andra varor än mjölk eller rabatt vid inköp av fodermedel

och konstgödsel skulle därför komma att verka synnerligen ojämnt. Även

om en utjämning av sagda skiljaktigheter både framstår som önskvärd och

väl även i viss utsträckning kan väntas komma till stånd, torde det dock

komma att dröja så pass lång tid, innan mera påtagliga resultat i detta hänseende

uppnåtts, att det icke är möjligt att räkna därmed vid utformningen

av ett stöd, vilket i princip tager sikte på förhållandena under en övergångstid.

Härtill kommer slutligen, att ett stöd av den art, som nu berörts, tekniskt

sett är svårt att utforma på ett tillfredsställande sätt. Ett dylikt stöd

bör därför enligt utskottets mening ej komma i fråga.

Däremot finner utskottet, såsom nyss antytts, ett lämpligt avvägt producentbidrag

å mjölk utgöra en förhållandevis tillfredsställande stödform.

Mjölken är ju den ojämförligt viktigaste saluprodukten för de mindre brukningsdelarna,

och de skillnader i produktionens storlek, som vad dessa bruk
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

145

ningsdelar angår genomsnittligt förekomma mellan olika delar av landet,

kunna till stor del elimineras genom en på lämpligt sätt utformad bidragsskala.

Utskottet — som ej finner anledning tillstyrka de i motionerna 1:251 och

11:379 ävensom i motionerna 1:252 och 11:377 framställda yrkandena, att

riksdagen måtte begära förnyad utredning av frågan om formerna för ett

särskilt stöd åt det mindre jordbruket — kan därför i princip acceptera den

i propositionen förordade linjen i fråga om sättet för lämnande av ifrågavarande

stöd, innebärande att detsamma skall utgå i form av producentbidrag

å mjölk, kombinerat med en möjlighet för sådana brukare, som ej

kunna leverera mjölk till mejeri, att såsom kompensation för att de ej kunna

tillgodogöra sig producentbidraget erhålla visst kontantbidrag stående i

relation till antalet kor å brukningsdelen.

Utskottet vill rörande förutsättningarna för erhållande av sistnämnda bidrag

framhålla, att vid prövningen av möjligheterna att leverera mjölk till

mejeri avgörande vikt synes böra fästas vid brukningsdelens läge i förhållande

till mejeriets körlinje och bidrag sålunda beviljas endast om med hänsyn

till avståndet till körlinjen leverans av praktiska skäl får anses utesluten.

Undantag bör dock, såsom i propositionen föreslagits, kunna göras i det fall

att det föreligger ett rent lokalt behov av mjölk, vilket ej kan täckas genom

leverans från annan brukningsdel eller från mejeri.

Vad angår den tid, under vilken ett dylikt särskilt stöd bör utgå åt en viss

brukningsdel, har utskottet tidigare anfört, att detsamma bör lämnas intill

dess rationaliseringen av brukningsdelen kan genomföras. Denna ståndpunkt

överensstämmer med vad i propositionen principiellt anförts rörande ifrågavarande

spörsmål.

Beträffande den praktiska utformningen av sagda princip har i propositionen

räknats med att den erforderliga yttre rationaliseringen i stort sett

skall kunna genomföras i samband med generationsväxlingen å de enskilda

brukningsdelarna. I anslutning härtill har även uttalats, att bidrag i princip

blott borde utgå till de nuvarande brukarna, varvid dock vissa undantag

gjorts, innebärande att bidrag borde kunna utgå även till ny ägare, därest

denne antingen på grund av släktskap eller andra förhållanden stått nära

den förutvarande brukaren samt redan före de nya bidragsreglernas införande

i verkligheten helt eller i huvudsak skött fastigheten eller ock förvärvat

fastigheten under de första tre åren av lantbruksnämndernas verksamhet''

samt nämnden haft tillfälle att förvärva fastigheten för rationaliseringsändamål

men underlåtit att begagna sig av detta tillfälle.

Även om man hyser den förhoppningen, att det i allmänhet skall bliva

möjligt att genomföra den yttre rationaliseringen i den takt som nyss angivits,

torde man emellertid ej kunna bortse från att det av olika skäl i en

hel del fall kan inträffa, att erforderliga förstärkningsåtgärder icke kunnat

vidtagas före eller i samband med ägareskiftet utan det måste beräknas komma

att dröja ännu någon, längre eller kortare, tid innan möjlighet härtill

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. It samt. Nr 2.

in

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

yppas. Det synes med hänsyn härtill kunna befaras, att de i propositionen

angivna reglerna för bidragsrättens upphävande i en del fall skulle visa sig

för snäva och att bidraget sålunda skulle bortfalla, innan en sådan förbättring

skett, att detsamma sakligt sett ej längre framstår som motiverat. Det

bör visserligen enligt utskottets uppfattning icke komma i fråga att bidrag

skulle utgå till ny ägare av fastighet, som är att anse som stödjordbruk eller

eljest som ett bestående småbruk, och ej heller till ny ägare av en sådan

fastighet, som med hänsyn till jordbrukets lönsamhet eller förefintligheten

av andra naturtillgångar å fastigheten kan ge brukaren en tillfredsställande

inkomst. Däremot bör bidrag kunna utgå till ny ägare i sådana fall, då

erforderlig yttre rationalisering av fastigheten ännu ej kunnat genomföras

samt ett bibehållande av bidraget med hänsyn härtill och till omständigheterna

i övrigt framstår som påkallat. Utskottet vill påpeka, att ungefärligen

samma uppfattning beträffande längden av den tid, under vilken ett särskilt

stöd bör lämnas de irrationella brukningsdelarna, som den utskottet nu uttalat,

kommit till uttryck i det yttrande, vilket Riksförbundet landsbygdens folk

avgav över jordbrukskommitténs betänkande. En förutsättning för att bidrag

skall utgå till ny ägare synes härvid böra vara, att fastigheten med hänsyn

till föreliggande möjligheter till yttre rationalisering och förhållandena i övrigt

verkligen har förutsättningar att bestå. Under det att — i enlighet med

vad utskottet i det följande kommer att förorda — bidrag till de nuvarande

brukarna av praktiska skäl bör kunna utgå till samtliga brukningsdelar under

en viss arealgräns, bör vidare vid prövning av ansökan om bidrag till ny

ägare tillses, att bidrag ej beviljas med mindre fastigheten är i behov av yttre

rationalisering och detta behov är så stort, att brukaren ej kan beräknas ha

möjlighet att uppnå en skälig inkomstnivå, förrän sagda rationalisering blivit

genomförd. I praktiken torde vid prövningen av huruvida sistnämnda förutsättning

är uppfylld god vägledning kunna erhållas av de faktiska inkomstförhållandena

för den förutvarande ägaren. Skulle dessa även med bortseende

från bidraget ha varit i stort sett tillfredsställande, bör sålunda bidrag

ej utgå till den nye ägaren. Härjämte bör det förutsättas att bidrag, oberoende

av föreliggande brister å fastigheten, ej bör utgå till den nye ägaren, om

denne på grund av rent personliga förhållanden är i sådan ställning, att något

behov av bidrag ej kan anses föreligga. En förutsättning för bidrag bör

slutligen vara, att den nye ägaren ej underlåtit att begagna sig av eventuellt

föreliggande rationaliseringsmöjligheter och att detta ej berott på skäl, som

få anses godtagbara med hänsyn till personliga omständigheter hos brukaren

och förhållandena i övrigt.

Till nuvarande innehavare av mindre jordbruk torde bidrag böra utgå

under brukarens hela tid, oberoende av de förbättringar av brukningsdelen

och brukarens inkomstförhållanden, som kunna genomföras under denna tid.

Då bidrag anses böra utgå även till ny ägare, bör däremot ej som ovillkorlig

regel gälla, att bidraget skall utgå under hela den tid den nye ägaren

kan inneha fastigheten. Eftersom anledningen till att bidrag överhuvud anses

böra utgå till den nye ägaren är den, att den erforderliga yttre rationalise
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

147

ringen ännu ej hunnit genomföras, bör i stället i princip gälla att bidrag bör

utgå endast till dess sagda rationalisering genomförts eller ägaren beretts

möjlighet att genomföra densamma. Likaså bör bidrag kunna bortfalla vid

en sådan förbättring av brukarens inkomstmöjligheter, som gör att behov

av bidrag ej längre kan anses föreligga. Lantbruksnämnden bör äga meddela

de bestämmelser, som i dessa hänseenden kunna befinnas erforderliga.

I fråga om arrendators rätt att erhålla bidrag synes, i anslutning till det

nu anförda, böra gälla, att nuvarande arrendator bör äga uppbära bidrag så

länge han sitter kvar å fastigheten men att den, som tillträder arrende efter

de nya bidragsreglernas ikraftträdande, bör erhålla bidrag endast om sådana

omständigheter föreligga, att han skulle ha kunnat erhålla bidrag, därest han

i stället köpt fastigheten.

För den, som ämnar övertaga en fastighet, till vilken bidrag tidigare utgått,

är det tydligen av vikt att veta huruvida han, därest han förvärvar fastigheten,

kommer att erhålla ifrågavarande bidrag eller ej. Det torde därför böra åligga

lantbruksnämnden att på förfrågan lämna besked härom, även innan definitiv

överlåtelse skett.

De skäl, som tala för att det allmänna under en övergångstid bör lämna

ett särskilt stöd åt innehavarna av vissa mindre jordbruk, göra sig givetvis i

och för sig ej gällande, då brukaren faktiskt även utan ett dylikt stöd kan

uppnå en tillfredsställande inkomst. Det kan sålunda ej anses påkallat att utbetala

något särskilt bidrag i de fall, där jordbruket visserligen ej är fullt

lönsamt men den bristande lönsamheten kompenseras av andra naturtillgångar

å fastigheten, exempelvis av innehav av skog i sådan utsträckning, att fastigheten

som helhet betraktad är att anse som en bärkraftig brukningsdel. Ej

heller är ett särskilt bidrag motiverat beträffande fastigheter av stödjordbrukets

karaktär eller överhuvud taget beträffande fastigheter, där kombinationen

av jordbruksarbete och annat arbete sammanlagt ger brukaren en

skälig inkomst. Ett avskiljande av de mindre jordbruk, till vilka särskilt stöd

bör utgå, från övriga brukningsdelar i samma storleksgrupper, vilket alltså

skulle förutsätta en granskning av de i varje särskilt fall föreliggande försörjningsmöjligheterna

för brukaren, kan svårligen ske på annat sätt än genom

uppställande av en på taxeringsresultaten grundad inkomstgräns. Utskottet

finner det visserligen i och för sig principiellt motiverat, att bidragsrätten

förknippas med en inkomstprövning på så sätt, att bidrag skall utgå endast till

brukare, vilkas inkomst under vissa jämförelseår legat under eu bestämd nivå.

Emellertid erbjuder tillämpningen av en sådan inkomstgräns stora svårigheter.

Just beträffande jordbrukare av de kategorier, som här avses, äro

taxeringsresultaten i betydande utsträckning påverkade av faktorer, som göra

att sagda resultat ej giva ett tillförlitligt uttryck för brukarens faktiska genomsnittliga

inkomstnivå. Utskottet vill i detta hänseende allenast hänvisa till

den felkälla, som ligger däri alt i brukarens taxerade inkomst ofta ingår inkomsten

av arbete, som utförts av andra familjemedlemmar, ävensom till att

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

tillfälliga omständigheter, exempelvis försäljning av skog under ett visst år,

kunna starkt påverka taxeringsresultaten. Med hänsyn till de exceptionella

förhållanden, som rått under senare år, är det även klart, att en tillämpning

av inkomstförhållandena under dessa år vid en avgränsning mellan bidragsberättigade

och icke bidragsberättigade brukare medför speciella osäkerhetsmoment.

Förbises bör slutligen ej heller att det förhållandet, att en viss brukares

inkomst ligger över den fastställda inkomstgränsen, ofta kan bero på

en arbetsinsats av brukaren, väsentligen överstigande det normala, medan å

andra sidan en annan brukare, som underlåtit att begagna sig av föreliggande

arbetstillfällen, kan ha stannat vid en inkomst, som ligger under sagda gräns,

och följaktligen skulle bli berättigad till bidrag. Taxeringsresultaten ge därför,

även om man bortser från de i det föregående berörda felkällorna, ingalunda

alltid något fullt tillförlitligt uttryck för de genomsnittliga försörjningsmöjligheterna

å de olika brukningsdelarna.

Nu berörda svårigheter bortfalla, därest inkomstgränsen slopas och bidraget

följaktligen till den nuvarande generationen innehavare av mindre jordbruk

får utgå utan behovsprövning. En dylik lösning innebär emellertid, att bidrag

kommer att utgå även till sådana brukare, vilka icke kunna anses vara i behovav

något särskilt stöd vid sidan av det allmänna prisstödet. Hur stor kostnadsökning

ett dylikt slopande av inkomstgränsen kan medföra, kan ej mera exakt

beräknas. Det synes emellertid sannolikt, att merkostnaden vid en tillämpning

av Kungl. Maj ds förslag i fråga om bidragsbeloppens storlek i utgångsläget

kommer att uppgå till eller överstiga 10 miljoner kronor om året, vilket belopp

givetvis kommer att minska i samma mån som de nuvarande innehavarna

lämna sina brukningsdelar.

En kostnadsökning av denna storleksordning måste uppenbarligen inge

allvarliga betänkligheter. Utskottet har även ur denna synpunkt ansett det

synnerligen tveksamt, huruvida ett slopande av inkomstgränsen är tillrådligt.

Å andra sidan har utskottet funnit det ofrånkomligt, att uppställandet av en

inkomstgräns i ett ej ringa antal fall skulle leda till sådana ojämnheter vid

tilldelningen av det särskilda stödet, som svårligen skulle kunna undgå att

framkalla ett i viss mån berättigat missnöje. Med hänsyn härtill har utskottet

funnit övervägande skäl tala för att det särskilda stödet till de nuvarande

innehavarna av mindre brukningsdelar skall — i likhet med vad som för närvarande

gäller — utgå utan behovsprövning och förordar därför ett slopande

av den i propositionen föreslagna inkomstgränsen.

Då fråga uppkommer om att bidrag skall utgå även till ny ägare av ett

mindre jordbruk, bör däremot — även om någon bestämd inkomstgräns ej

är uppställd — prövas bland annat huruvida med hänsyn till de försörjningsmöjligheter,

som brukningsdelen erbjuder, och brukarens ställning i övrigt

behov av ett särskilt stöd åt brukaren kan anses föreligga.

För att åstadkomma en avgränsning uppåt i fråga om de brukningsdelar,

vilka böra kunna komma i åtnjutande av det särskilda stödet, anser utskottet

i likhet med departementschefen det nödvändigt att en arealgräns uppställes.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

149

Vad angår det sätt, på vilket denna arealgräns bör fastställas, vill utskottet

framhålla, att det ej kan anses motiverat att särskilt bidrag skall utgå

så snart lönsamheten av ett jordbruk något understiger den lönsamhetsnivå

för basjordbruket, som statsmakterna avse att stödja. Dylika mindre variationer

i lönsamheten, vilka kunna föreligga även för brukningsdelar med

större areal än den för basjordbruket genomsnittliga, kunna ej anses påkalla

några särskilda ingripanden från det allmännas sida. Med hänsyn till

det anförda finner utskottet det icke kunna komma i fråga, att, såsom förordats

i motionerna 1:252 och 11:377 ävensom i motionen 11:382, arealgränsen

skulle fastställas till femton hektar, d. v. s. sättas högre än vad som

utgör basjordbrukets genomsnittsareal. En dylik ståndpunkt skulle för övrigt

få återverkningar på hela avvägningen av det allmänna prisstödet. Eftersom

det ej synes kunna ifrågasättas att brukningsdelar av denna storleksordning

skulle dels genom det allmänna prisstödet beredas full lönsamhet,

dels ock därutöver erhålla ett speciellt stöd, borde densamma nämligen medföra,

att producentbidraget komme att ingå i basjordbrukets kalkylerade

inkomster och alltså leda till att det allmänna prisstödet för de brukningsdelar,

som ej erhölle något producentbidrag, bleve lägre än vad som i och

för sig vore behövligt för att bereda dessa jordbruk avsedd lönsamhet.

Med utgångspunkt från nyssnämnda uppfattning, att det särskilda stödet

ej bör ha till uppgift att utjämna allenast mindre differenser i lönsamheten,

finner utskottet i stället den i propositionen förordade arealgränsen av 10

hektar böra godtagas. Denna arealgräns bör emellertid ej vara absolut, utan

bidrag bör, såsom i propositionen anförts, efter särskild prövning kunna

utgå även till brukningsdelar med högre åkerareal än 10 hektar, såvida brukningsdelens

lönsamhet på grund av dålig arrondering eller dålig beskaffenhet

hos åkerjorden ligger så mycket under det normala, att brukningsdelen

med hänsyn till sin avkastningsförmåga finnes vara jämförlig med en genomsnittlig

fastighet om mindre än 10 hektar åker. En dylik regel innebär

i praktiken, att möjlighet öppnas att oberoende av åkerarealens storlek lämna

bidrag till de brukningsdelar, vilkas lönsamhet på grund av sådana faktorer

som nyss nämnts ligger mera avsevärt under basjordbrukets. Utskottet

förutsätter emellertid att, då fråga uppkommer om att överskrida arealgränsen,

hänsyn skall tagas ej blott till lönsamhetsgraden lios själva jordbruket

utan även till förefintligheten av andra inkomstkällor för brukaren

å fastigheten och utanför denna.

I fråga om skalan för utbetalande av producentbidrag synas framför allt

böra beaktas önskemålen, att skalan skall bli sådan, att dels stödet verkligen

i främsta rummet skall komma de typiska övergångsjordbruken till godo,

dels ock det företräde i fråga om mjölkkvantiteternas storlek, som jordbruken

i slättbygderna ha framför brukningsdelarna i övriga delar av landet,

såvitt möjligt utjämnas. För att dessa önskemål skola kunna tillgodoses

och samtidigt stödets totalbelopp skall bliva sådant, alt det kommer alt utgöra

en effektiv hjälp, är det nödvändigt att bidragsbeloppet per kilogram

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

levererad mjölk för relativt små mjölkkvantiteter höjes avsevärt utöver nuvarande

belopp. Propositionens förslag att bidraget i princip skall utgå med

12 öre per kilogram för en till mejeri levererad kvantitet av upp till 4 000

kilogram mjölk och till mjölk omräknad grädde per år, därefter utgå med

oförändrat belopp för leveranser upp till 7 000 kilogram per år och sedan

minskas med 6 öre per kilogram för överskjutande kvantiteter, finner utskottet

i stort sett väl avvägt. Dock tala enligt utskottets uppfattning vissa

skäl för att avvecklingen av producentbidraget skall ske i något svagare takt

än som föreslagits i propositionen. Ett avdrag av 3 öre per kilogram synes

utskottet tämligen väl motsvara syftet med ifrågavarande bidrag. Utskottet

vill alltså tillstyrka departementschefens förslag till bidragsskala med den

justeringen att avdraget för den myckenhet, varmed leveransen överstiger

7 000 kilogram per år, skall utgöra 3 öre per kilogram.

Enligt vad departementschefen vidare föreslagit skulle producentbidraget

liksom för närvarande utgå kvartalsvis utan efterreglering. Vid införandet av

de nuvarande bestämmelserna slopades tidigare gällande stadganden om efterreglering.

Anledningen härtill var det arbete, som en efterreglering medförde

för mejerierna. Relativt betydande variationer i fråga om storleken

av mjölkleveransema under olika kvartal förekomma emellertid ofta å de

enskilda brukningsdelarna. Effekten av dessa variationer å det totala beloppet

av det brukningsdelen tillkommande producentbidraget blir vid ett genomförande

av den av utskottet nu förordade omläggningen av bidragsskalan

avsevärt större än tidigare. Därest man efter en dylik omläggning skulle

utbetala bidraget kvartalsvis utan efterreglering, skulle det följaktligen ej

sällan komma att inträffa, att brukaren till följd av dessa variationer ej

skulle komma i åtnjutande av det totala stöd, som egentligen varit avsett.

Till stor del skulle väl ett dylikt resultat kunna undvikas genom att brukarna

inriktade sig på att så långt möjligt utjämna de säsongmässiga variationerna

i mjölkproduktionen. I viss utsträckning måste dock dylika variationer

under alla förhållanden väntas komma att bestå. Utskottet finner

det under sådana omständigheter vara att föredraga, att bidragsbeloppet

skall utgå i förhållande till årskvantiteten levererad mjölk.

Vad angår den praktiska utformningen av eu dylik regel synas olika alternativ

kunna komma under övervägande. Ett av dessa är att bidraget utbetalas

kvartalsvis men med efterreglering vid årets slut. En dylik efterreglering

kan emellertid ge till resultat ej blott att visst ytterligare belopp skall

utbetalas utan även att summan av de kvartalsvis utbetalade beloppen överstiger

vad brukaren med hänsyn till årsleveransens storlek äger erhålla och

att följaktligen brukaren blir återbetalningsskvldig. Afl man alltid skulle

avstå från att kräva återbetalning av vad sålunda för mycket utbetalats, bör

enligt utskottets mening ej ifrågasättas, utan det torde i vart fall böra förutsättas,

att motsvarande belopp skulle avdragas å det bidrag, som skulle

utgå till brukaren för mjölkleveranser under följande kvartal. Bestämmelser,

som leda till dylik återbetalningsskyldighet, böra emellertid enligt utskottets

uppfattning om möjligt undvikas. Detta kan ske därigenom att bidraget

utbetalas endast årsvis. Genom en dylik anordning skulle även me
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

151

jeriemas arbete med utbetalandet av producentbidragen väsentligt underlättas.

Å andra sidan är det tydligt, att det i vissa fall kan innebära en ej

oväsentlig olägenhet för en brukare, om bidraget endast skulle utbetalas

årsvis.

Enligt utskottets mening bör något ställningstagande till dessa spörsmål

lämpligen icke ske nu, utan frågan bör före det nya bidragssystemets införande

bli föremål för övervägande hos det centrala regleringsorganet i samråd

med Svenska mejeriernas riksförening.

Mot vad i propositionen föreslagits angående utformningen av de kontanta

bidragen till sådana koinnehavare, som ej kunna leverera mjölk till mejeri,

har utskottet ej funnit anledning till erinran.

Utskottet vill till slut något beröra vad i motionerna 1:111 och 11:175,

1:251 och 11:379 samt 1:252 och 11:377 anförts om att de mindre jordbruken

borde beredas viss företrädesrätt till animalisk produktion, särskilt

fläsk- och äggproduktion. Enligt utskottets mening böra ej från statsmakternas

sida, i vidare mån än som följer av de av utskottet förordade principerna

för avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen, vidtagas

åtgärder, vilka syfta till att genom regleringsåtgärder främja eller

hålla tillbaka utvecklingen av någon särskild produktionsgren inom viss eller

vissa grupper av jordbruk. Med utgångspunkt från det allmänna prisstödet

bör i stället enligt utskottets uppfattning ske en fri anpassning av produktionen

efter de rådande ekonomiska betingelserna och förutsättningarna i övrigt.

De mindre jordbruken torde härvid ingalunda sakna möjligheter att väl

hävda sig i konkurrensen inom nyssnämnda produktionsgrenar.

Utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets

område.

Jordbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen

s. 57—70.

Departementschefen.

»Kommittén har ingående behandlat frågan om utformningen av de prisreglerande

åtgärderna på jordbrukets område. Beträffande flertalet av de

här berörda spörsmålen gäller, att de icke lämpligen böra lösas för någon

längre lid framåt. Gestaltningen av de prisreglerande åtgärderna kan i hög

grad komma att påverkas av sådana omständigheter av handelspolitisk natur,

som nu ej kunna överblickas, ävensom av förhållandena överhuvud

taget på världsmarknaden. Även i fråga om sådana åtgärder, som huvudsakligen

taga sikte på förhållandena inom landet, måste man vara beredd

att anpassa utformningen efter de förändringar, som kunna inträffa, exempelvis

i fråga om produktionsförhållandena i olika delar av landet, avsättningsmöjligheterna

på den inhemska marknaden och den verkan de få för

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

olika grupper av konsumenter. Man måste vidare förutsätta, att justeringar

i regleringssystemet efter hand böra vidtagas, i den mån erfarenhet vinnes

rörande dess verkningar i olika avseenden.

Att märka är dessutom, att regleringsanordningama, så länge nuvarande

extraordinära förhållanden bestå, måste anpassas efter dessa. Det kan ej nu

bedömas, när det kan bliva möjligt att avveckla de nuvarande regleringsanordningama

och övergå till de friare former, som jag i likhet med kommittén

anser önskvärda. Detta bör dock ej hindra att man, utan att därmed

binda sig för längre sikt, nu till behandling upptager sådana frågor av mera

principiell betydelse, som kunna väntas bliva aktuella vid en återgång till

normala förhållanden och vilkas lösning ej är beroende av förhållanden,

som ännu ej kunna överblickas. Sedan dylika ståndpunktlaganden skett,

böra strävandena bland annat inriktas på att, i den mån försörjningsläget

lättar, successivt anpassa regleringsåtgärderna efter de principer, som anses

böra tillämpas under normala förhållanden, så att övergången till de sistnämnda

kan ske smidigt och utan onödigt dröjsmål.

Med hänsyn till det anförda kommer jag i det följande i stort sett att begränsa

mig till att angiva min uppfattning rörande vissa av grunddragen för

den prisreglerande verksamheten. Jag vill emellertid erinra om att även dessa

grundlinjer, åtminstone delvis, äro beroende av omständigheter, som lätt

kunna förändras, och därför huvudsakligen böra betraktas såsom ett handlingsprogram,

vilket kan behöva revideras, allteftersom förändringar inträffa

i de förhållanden, som förelågo då det uppgjordes.

Den måhända mest betydelsefulla frågan i detta sammanhang, i vart fall

ur konsumentsynpunkt, torde vara vilken form det allmänna prisstödet åt

jordbruket bör få. Såsom kommittén framhållit kunna här framför allt två

vägar komma i fråga. Den ena är, att stödet lämnas i form av en reglering

av importen av jordbruksprodukter på så sätt att jordbruket, genom att

importen avgiftsbelägges eller kvantitativt begränsas, får möjlighet att i den

mån så erfordras för att bereda jordbruket avsedd lönsamhet uttaga priser

på den inhemska marknaden, som överstiga världsmarknadens. Den andra

är att det allmänna ej vidtager några importreglerande åtgärder eller endast

vidtager dylika i mycket begränsad utsträckning och sålunda låter konsumentpriserna

och därmed också de priser, som producenterna kunna erhålla

vid försäljningen av sina produkter, mer eller mindre anpassa sig efter

världsmarknadens, men i stället genom utbetalande av särskilda statliga pristillägg

till producenterna bereder dessa den utfyllnad, som behövs för att

jordbruket skall uppnå den avsedda lönsamhetsnivån.

Såsom kommittén utvecklat är den senare vägen överhuvud knappast

framkomlig beträffande flertalet vegetabilier och erbjuder betydande svårigheter

och olägenheter i fråga om andra animalier än mejeriprodukter. För

sistnämnda produkter erbjuder den däremot tekniskt sett inga större svårigheter

och har ju även i stor utsträckning tillämpats under åtskilliga år.

Jag vill här även framhålla att jag ej finner det möjligt att genom statliga

subventioner nedbringa priserna å jordbrukets förnödenheter eller dess pro
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

153

duktionskostnader i övrigt i sådan grad, att detta skulle kunna till någon

nämnvärd del ersätta ett importskydd i annan form.

För min del anser jag det icke önskvärt, att som ett normalt led i prisregleringsverksamheten

på jordbrukets område skall ingå utbetalande av

betydande bidrag av statsmedel för att hålla de allmänna konsumentpriserna

på en lägre nivå än som svarar mot de faktiska produktionskostnaderna,

i de sistnämnda då inräknad en ersättning till jordbrukets arbetskraft, likvärdig

med den jämförliga befolkningsgrupper erhålla. Det synes mig ur

alla synpunkter vara att föredraga att stödet här — liksom stödet åt andra

näringsgrenar, vilka åtnjuta skydd — får den formen, att både producentoch

konsumentprisnivån genom en begränsning eller fördyring av importen

lyftas över importprisnivån och att konsumentpriserna sålunda giva uttryck

för de faktiska produktionskostnaderna. Bland annat synes en dylik form

för prisstödet stå bäst i överensstämmelse med den målmedvetna utveckling

av åtgärderna på det socialpolitiska området, som ägt rum särskilt under de

senaste åren och alltjämt pågår.»

Efter att ha berört frågan om de fördelar och nackdelar, som ur olika synpunkter

vore förbundna med att lämna importskyddet i form av tullar respektive

importavgifter, har departementschefen fortsatt:

»Med hänsyn till de betydande företräden, som importavgifter ur de nyss

anförda synpunkterna ha framför tullar, anser jag afl man åtminstone tills

vidare bör utgå från att importskyddet åt jordbruket i första hand bör

lämnas genom uttagande av dylika avgifter. Härvid förutsätter jag, att den

utsträckning, i vilken importavgifter skola få uttagas av Kungl. Maj:t eller

vederbörande centrala regleringsorgan, årligen kommer att fastställas av riksdagen

i samband med prövande av förslag från Kungl. Maj:t rörande utformningen

av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område.

Importskyddet åt jordbruksproduktionen bör, såsom kommittén framhållit,

självfallet omfatta ej enbart jordbruksprodukter i egentlig mening utan

även fodermedel.

Med hänsyn till de olägenheter, som ur olika synpunkter äro förenade

med en kvantitativ importreglering, anser jag, att detta medel för åvägabringande

av det önskade importskyddet om möjligt bör undvikas. Det bör

dock kunna tillgripas såsom en sista utväg, om andra åtgärder ej skulle visa

sig tillräckliga. I likhet med vad som var fallet före det senaste världskriget

torde därför böra finnas befogenhet för Kungl. Maj:t och, efter Kungl. Maj:ts

bemyndigande, vederbörande centrala regleringsorgan att tillämpa en kvantitativ

importreglering.

Efter vad nu anförts om det sätt, på vilket det statliga prisstödet åt jordbruket

bör lämnas, torde jag få övergå till frågan, hur storleken av detta stöd

skall bestämmas. Rörande själva principen härför har jag redan på tal om

målsättning för jordbrukspolitiken anfört, att det allmänna prisstödet åt

jordbruket bör avvägas så, alt det skall åsyfta att giva full lönsamhet åt

jordbruk, som till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20

hektar och som fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingen och de fasta

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

anläggningarnas beskaffenhet (basjordbruk). Tillämpningen av en dylik princip

förutsätter vissa ändringar i de grunder, som nu tillämpas för beräkningen

av stödets storlek. Under det att man för närvarande använder sig av en

s. k. totalkalkyl, vilken angiver indexmässiga förändringar i jordbrukets

samlade inkomster och utgifter i förhållande till ett visst basår, bör man

i fortsättningen utgå från de faktiska genomsnittliga förhållandena inom en

viss grupp av jordbruk. Detta torde, såsom kommittén föreslagit, lämpligen

kunna göras så, att man införskaffar faktiska siffror rörande produktionskostnader

och inkomster vid ett antal jordbruk, så utvalda, att de genomsnittligt

motsvara det nyss angivna basjordbruket. Med ledning av dessa faktiska

resultat bör så uppgöras en kalkyl (typjordbrukskalkyl) utvisande

vilka priser dylika jordbruk under exempelvis antagande om normal skörd

och oförändrade produktionskostnader genomsnittligt behöva för sina produkter

för att kunna uppnå avsedd lönsamhet. En dylik kalkyl innefattar

betydande företräden i förhållande till den nu använda totalkalkylen. Den

angiver sålunda direkt, vilken lönsamhet jordbruken i den åsyftade gruppen

genomsnittligt faktiskt uppnått och den inverkan en viss förändring i producentpriserna

får för lönsamheten, medan totalkalkylen endast utvisar relativa

förbättringar eller försämringar i lönsamheten i förhållande till ett

visst basår. Genom att upprätta särskilda typjordbrukskalkyler för olika

storleksgrupper av jordbruk och för olika delar av landet kan man vidare

utläsa de skillnader i lönsamhet, som kunna föreligga mellan dessa, medan

totalkalkylen behandlar hela landets jordbruk som ett enda företag. Typjordbrukskalkylen

blir sålunda bland annat av stort värde, då det gäller att avväga

prisstödet åt olika produktionsgrenar så, att basjordbruken i olika delar

av landet skola kunna erhålla full lönsamhet.

Med hänsyn till den betydelse dylika typjordbrukskalkyler få vid avvägningen

av det allmänna prisstödet är det av vikt, att det material, på

vilket de skola grundas, är tillräckligt omfattande och tillförlitligt. Det antal

jordbruk i den nu närmast ifrågavarande storleksgruppen, 10—20 hektar,

vilka för närvarande genom deltagande i den jordbruksekonomiska undersökningen

ha en fullständig inkomst- och kostnadsredovisning, är särskilt

i vissa delar av landet alltför litet för att deras driftsresultat skulle kunna

läggas till grund för dylika kalkyler. Det är därför angeläget, att en utvidgning

av underlaget för desamma snarast kommer till stånd. Det torde

lämpligen få ankomma på statens livsmedelskommission och lantbruksstyrelsen

att i samråd utreda vilka åtgärder, som böra vidtagas för en dylik

utvidgning. Härvid bör givetvis särskild vikt fästas vid att urvalet av de

deltagande fastigheterna skall bliva sådant, att genomsnittet inom den

grupp, som skall läggas till grund för avvägningen av det allmänna prisstödet,

blir representativt för den åsyftade rationaliseringsgi‘aden, d. v. js.

jordbruk med för gruppen genomsnittlig storlek och med rimliga arronderings-

och anläggningsförhållanden. Utredningen bör även omfatta frågorna

om de åtgärder, som böra vidtagas för att räkenskapsmaterialet skall bliva

fullt tillförlitligt, och det sätt, på vilket bearbetningen av materialet skall ske.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

155

Vad sistnämnda fråga angår vill jag framhålla, att det icke synes mig böra

komma i fråga, att arbetet med upprättande av kalkylerna, såsom Riksförbundet

landsbygdens folk gjort gällande, skulle omhänderhavas av jordbrukets

fackliga och ekonomiska organisationer. Däremot kan jag såtillvida

instämma i den uppfattning, som legat till grund för detta riksförbundets

uttalande, att det givetvis är angeläget, att arbetet sker på ett fullständigt objektivt

sätt samt att jordbruket beredes tillfälle att deltaga däri och att

granska de föreliggande utredningsresultaten.

Enligt kommitténs förslag borde de här avsedda kalkylerna i första hand

upprättas för storleksgrupperna 10—20 hektar och 20—30 hektar. Vidare

borde vid uppgörandet av dylika typjordbrukskalkyler tillämpas den indelning

av riket i fem naturliga jordbruksområden, som använts vid bearbetningen

av de hittills insamlade räkenskapsresultaten, och särskilda kalkyler

upprättas för ett vart av dessa områden. Här åsyftade områden äro följande:

Skåne-Hallands slättbygder,

sydsvenska mellanbygden.

mellersta Sveriges slättbygder, omfattande Öland, Gotland, Östgötaslätten,

Vänerslätten samt Mälar- och Hjälmarbygden,

södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder, samt

norra Sverige, omfattande hela Norrland utom Gästrikland ävensom mellanbygden

och fjällbygden i Kopparbergs län.

Kommittén har ytterligare framhållit, att det vore önskvärt, att norra Sverige

i beräkningarna skulle uppdelas i två områden, nämligen övre Norrland,

omfattande Västerbottens och Norrbottens län, samt nedre Norrland, omfattande

den övriga delen av norra Sverige.

Vad kommittén föreslagit i fråga om de grupper, för vilka typjordbrukskalkyler

böra upprättas, synes mig ändamålsenligt. Av den ståndpunkt jag

Intagit till frågan om valet av basjordbruk följer, att det enligt min mening

ej finnes anledning att, såsom ifrågasatts bland annat i ett av vissa kommittéledamöter

avgivet yttrande, verkställa särskilda kalkyler för jordbruk

i storleksgruppen 10—15 hektar. Jag vill emellertid framhålla, att det torde

böra förutsättas, att den jordbruksekonomiska undersökningen liksom hittills

kommer att omfatta jordbruk i samtliga storleksgrupper. Man kommer

sålunda i fortsättningen, även om särskilda typjordbrukskalkyler ej upprättas

beträffande andra storleksgrupper än de två först nämnda, alltid att

ha möjlighet att, låta vara något i efterhand, jämföra lönsamhetsförhållandena

i de olika grupperna. Ej heller i fråga om valet av de områden, för vilka

särskilda kalkyler böra upprättas, finner jag anledning till erinran mot kommitténs

förslag. Påpekas må, att det här ej är fråga om att bestämma vissa

områden, vilka skola behandlas olika vid detaljutformningen av de prisreglerande

åtgärderna, ulan endast om cn uppdelning i syfte att belysa effekten

av prisstödet i olika delar av landet med olikartade naturliga produktionsförutsättningar

och även med i viss mån olikartad produktionsinriktning.

Båda de nu berörda frågorna torde emellertid i viss mån bliva beroende på de

erfarenheter, som vinnas under arbetet med handhavandet av prisreglerings
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

verksamheten. Det är sålunda exempelvis tänkbart, att det längre fram kan

befinnas önskvärt att vid upprättandet av typjordbrukskalkylerna följa en

områdesindelning, som avviker från den nu angivna.

Såväl med hänsyn till att jordbrukets produktionsförhållanden ännu äro

i så hög grad påverkade av krigsförhållandena, att de icke äro lämpade att

användas som underlag för en för normala förhållanden avsedd avvägning

av prisstödet, som ock i betraktande av att anslutningen av räkenskapskontrollerade

jordbruk ännu icke är så stor, att tillförlitliga kalkyler kunna upprättas

på grundval av dessa jordbruks räkenskapsresultat, torde det, såsom

kommittén framhållit, åtminstone ännu en tid vara nödvändigt att bibehålla

ett system med en totalkalkyl. Till den av kommittén berörda frågan om

eventuella omläggningar i metoderna för upprättande av denna kalkyl torde

det ej vara påkallat att här taga ställning. Ej heller synes det nödvändigt att

nu i vidare mån än jag förut angivit fatta ståndpunkt till de i och för sig betydelsefulla

spörsmål angående metoden för upprättandet av typjordbrukskalkylerna

och användningen av desamma, som kommittén behandlat. Jag

syftar här bland annat på sådana frågor som valet av basår eller basperiod,

sättet för beräknande av de produktkvantiteter, som skola införas i kalkylen,

längden av den tidrymd, under vilken den för basperioden uppgjorda

kalkylen bör tillämpas, och det sätt, varpå under sagda tidrymd hänsyn

bör tagas till eventuellt inträffade förändringar å inkomst- eller kostnadssidan.

Nu nämnda och ett flertal andra problem torde i stället få upptagas till successivt

avgörande med ledning av de erfarenheter, som efter hand kunna vinnas

rörande metoden för upprättande av kalkylerna och rörande dessas användbarhet,

och torde i första hand böra upptagas av det organ, som upprättar

dylika kalkyler. Såvitt den närmaste tiden angår torde man böra räkna

med att avvägningen av prisstödet i vart fall huvudsakligen måste baseras

på en totalkalkyl.

Avvägningen av det allmänna prisstödet torde, vare sig densamma i

främsta rummet skall grundas på en totalkalkyl eller på en typjordbrukskalkyl,

böra ske före regleringsårets början. Det nu tillämpade systemet

med vårprissättning bör alltså bibehållas. Såsom kommittén framhållit synes

det emellertid angeläget, att denna avvägning skall vara definitiv och att

justeringar av densamma med hänsyn till resultatet av skördeutfallet eller

andra under regleringsåret inträffande förändringar å inkomst- eller kostnadssidan

undvikas. Vid avvägningen av prisstödet bör därför till de priser,

som i och för sig enligt föreliggande kalkyler behövas för alt jordbruket

skall kunna uppnå avsedd lönsamhet, läggas en marginal, vilken giver jordbruket

möjlighet till en viss kompensation i händelse av svag skörd. Vid bestämmandet

av marginalens storlek bör bland annat beaktas, att variationerna

i skörderesultaten under ett antal år i viss utsträckning böra medföra

en utjämning av de över- eller underskott i förhållande till det beräknade

resultatet, som kunna ha uppstått enstaka år. Såsom kommittén anfört, torde

det icke vara möjligt att någon längre tid i förväg angiva något bestämt mått

för marginalens storlek, utan denna fråga torde få prövas med ledning av

s. 157 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

157

föreliggande förhållanden och vunna erfarenheter. Ej heller kan vid bedömningen

av hur stor marginalen bör vara hänsyn tagas till de förhållanden,

som skulle uppstå vid missväxt eller vid ett skörderesultat, som närmar sig

missväxt. Frågan, i vad mån särskilt stöd bör utgå i dylika situationer, torde

ej kunna regleras i förväg.

Den varje vår skeende avvägningen av det allmänna prisstödet bör alltså

leda till att för varje särskild produktionsgren, där importskydd bör lämnas,

angives den genomsnittliga prisnivå å produkterna, som statsmakterna

skola stödja genom importregleringen (importgränsen). I den mån så anses

erforderligt, torde i samband därmed även böra i stora drag angivas de variationer

i importgränsen, som böra medgivas på grund av normala säsongmässiga

variationer i den inhemska prisnivån.

Riktpunkten vid avvägningen av prisstödet bör, i enlighet med vad förut

anförts, vara att arbetskraften vid jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad

skall få en ersättning för sitt arbete, som motsvarar vad jämförliga

arbetargrupper erhålla. Såsom kommittén framhållit måste emellertid

den takt, i vilken utjämningen av den nuvarande löneklyftan mellan jordbruksbefolkningen

och andra befolkningsgrupper kan ske, bliva beroende av

olika faktorer, bland andra produktionsutvecklingen, avsättningsförhållandena

och det allmänna ekonomiska läget.

Vid avvägningen av prisstödet bör beaktas, att stödet skall giva avsedd

lönsamhet åt jordbruken i olika delar av landet. Rörande de problem, som

härvid uppkomma, må erinras om vad förut sagts därom att åtminstone en

avsevärd del av de olikheter i fråga om produktionsförutsättningarna och

produktionskostnaderna, som föreligga mellan skilda delar av landet, torde

kunna utjämnas genom det sätt, på vilket stödet åt olika grenar av jordbruksproduktionen

avväges. Vidare bör den naturliga prisdifferentieringen

mellan överskotts- och underskottsområden beaktas vid avvägningen. Denna

naturliga prisdifferentiering leder ju till att brukningsdelarna i de ur jordbrukssynpunkt

mindre gynnsamt lottade delarna av landet genomsnittligt

kunna påräkna ett något högre pris å sina produkter än brukningsdelarna i

de bättre jordbruksområdena och bidrager alltså i någon mån till att utjämna

de föreliggande differenserna i fråga om produktionskostnader med mera.

Några åtgärder från det allmännas sida för att genom statliga pristillägg eller

på annat sätt åstadkomma en differentiering av produktpriserna i olika delar

av landet böra däremot enligt min mening ej vidtagas. Från sistnämnda regel

bör dock göras ett undantag, nämligen i fråga om mjölken. Därest jordbruket

i Norrland eller vissa delar av Norrland ej genom de i det föregående

omnämnda faktorerna skulle uppnå avsedd lönsamhet, torde nämligen ett

särskilt tillskott böra lämnas jordbruket i dessa områden i form av ett differentieringsbidrag

å mjölk. Det synes emellertid antagligt, att behovet av

dylika differentieringsbidrag skall minska i samma mån som utvecklingen

av det norrländska jordbruket fortskrider. Bland annat med hänsyn härtill

torde man böra räkna med att den nuvarande kostnadsramen för dylika bi
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

drag till det norrländska jordbruket, d. v. s. mellan 15 och 20 miljoner kronor

per är, ej skall behöva överskridas.

De medel, som eventuellt kunna erfordras för utbetalande av dylika differenlieringsbidrag,

böra ställas till förfogande av det allmänna. Om en särskild

mjölkavgift skulle komma att upptagas, böra de medel, som kunna

inflyta därigenom, i första hand användas för att bestrida kostnaden för differentieringsbidragen.

Hela förslaget rörande utformningen av det statliga prisstödet bygger på

den tanken, att importprisnivån å jordbruksprodukter under normala förhållanden

kommer att ligga under den inhemska prisnivån. För närvarande

är som bekant beträffande åtskilliga produkter förhållandet det motsatta.

Även sedan mera normala förhållanden inträtt, kan man givetvis ej utesluta

möjligheten av att åtminstone temporärt prisnivån å världsmarknaden i

fråga om viss eller vissa produkter kan komma att ligga över den inhemska

producentprisnivå, som statsmakterna stödja för att bereda jordbruket full

lönsamhet — importgränsen. Det är tydligt, att ett dylikt förhållande skulle,

om inga åtgärder vidtagas för att begränsa exporten, kunna leda till att brist

uppstår på den inhemska marknaden eller att prisnivån å denna drives upp

över vad som i och för sig kan anses skäligt.

Därest utlandsprisema ligga över importgränsen eller import ej kan ske,

saknas den möjlighet att bromsa en prisstegring å den inhemska marknaden,

som ett lättande av importrestriktionerna eljest utgör. På sätt kommittén

framhållit kan det emellertid ej anses rimligt om jordbruket, förutom

att detsamma normalt åtnjuter ett importskydd för att den däri arbetande

befolkningen skall kunna uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med andra

befolkningsgruppers, jämväl skulle äga vid tillfällen, då prisnivån å

världsmarknaden mera tillfälligt ligger över den inhemska producentprisnivå,

som erfordras för att bereda jordbruket en dylik lönsamhet, begagna

sig av denna stegring av världsmarknadens prisnivå för att uppnå högre priser

på den inhemska marknaden. I fråga om sådana produkter, där risk för

en dylik prisstegring kan tänkas komma att föreligga, torde därför böra finnas

möjlighet att begränsa exporten i den mån så behövs för att hindra att

den inhemska producentprisnivån skall stiga över importgränsen. I de regleringsfullmakter,

som böra tillkomma Kungl. Maj:t eller det centrala regleringsorganet,

torde därför böra ingå befogenhet att genom reglering av exporten

vidtaga de begränsningar av denna, som kunna anses erforderliga för

sagda ändamål.

Det ligger såväl i jordbrukets som i det allmännas intresse, att de statliga

ingripandena i prisstödjande eller prisreglerande syfte skola begränsas till vad

som är oundgängligen nödvändigt. Jag delar därför helt kommitténs uppfattning,

att statens verksamhet på detta område i huvudsak bör inskränkas

till att lämna jordbruket ett importskydd. Härjämte kan det, såsom nyss

framhållits, i vissa situationer tänkas bliva nödvändigt att vidtaga åtgärder

för att förhindra, att den inhemska producentprisnivån skall stiga över vad

s. 159 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

159

som erfordras för att bereda joi''dbruket avsedd lönsamhet. Staten bör däremot

ej garantera någon viss producentprisnivå å den inhemska marknaden,

utan det bör, med den begränsning som nyss angivits, ankomma på jordbruket

självt alt ordna avsättningsförhållandena för sina produkter på det sätt

som anses mest förmånligt för jordbruket och att därvid bland annat självt

träffa valet, om export skall ske eller ej. Det statliga stöd åt lagring av jordbruksprodukter,

som lämnats särskilt under krigsåren, bör avvecklas i och

med återgången till en friare prisbildning och lagringsverksamheten i huvudsak

övertagas av jordbruket självt. Beträffande brödsäd torde dock ett visst

lagringssiöd böra lämnas även i fortsättningen för att förhindra alltför starka

prisfall.

I fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken har jag angivit, att jordbruksproduktionen

icke bör vara större än att den väl rymmes inom den ram,

som avsättningsmöjligheterna inom landet erbjuda. En konsekvens härav är,

att något statligt stöd vid export av jordbruksprodukter i princip icke bör

förekomma. Mot denna princip strider det ej, om statsmakterna vid export

av sådana animaliska produkter, som framställts medelst importerade fodermedel,

lämna restitution med belopp, motsvarande importavgifterna för de

fodermedel, som kunna anses ha belöpt på de exporterade kvantiteterna. Det

blir i dylikt fall i realiteten endast fråga om att undanröja den konstlade fördyring

av produktionen, som importavgifterna medfört. Jag anser därför, att

dylik restitution bör lämnas. Om export av smör eller andra mejeriprodukter

kan ske, kunna vidare situationer tänkas då det, med fasthållande vid

nyssnämnda målsättning, särskilt för att på annat sätt än genom höjning av

margarinpriset få ett lämpligt förhållande mellan smör och margarin på den

inhemska marknaden kan vara påkallat att utbetala ett exportbidrag för

dylika produkter.

Vad härefter angår huvuddragen av regleringsanordningarna beträffande

olika produktslag må anföras följande.

För den inhemska fodermedelsodlingen och animalieproduktionen blir det

av utomordentligt stor betydelse, i vilken utsträckning och på vilka villkor

möjlighet lämnas till import av fodermedel. Redan vid behandlingen av frågan

om målsättningen för jordbrukspolitiken har jag framhållit, att det synes

mig vara att tillråda att man tills vidare, i den mån en fodermedelsimport ej

är önskvärd med hänsyn till det aktuella försörjningsläget, iakttager en viss

återhållsamhet vid medgivande av dylik import, men att man dock, så länge

balanserade foderstater ej kunna uppställas medelst inhemska fodermedel,

torde böra tillåta import av kraftfodermedel i den utsträckning, som erfordras

för detta ändamål. Det torde vidare böra förutsättas, att vid en fodersädsskörd

av normal storlek utrymme bör lämnas för eu viss fodermedelsimport,

vilken kan begränsas, om så behövs för att förebygga uppkomsten av pristryckande

överskott på den inhemska fodersädsmarknaden.

På sätt kommittén anfört torde man vid avvägningen av prisstödet åt

den inhemska fodermedelsodlingen böra utgå från de priser å animaliska

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

produkter, som jordbruket behöver uppnå för att erhålla avsedd lönsamhet,

och sedan avväga prisstödet åt fodermedelsodlingen så att priset å de inhemska

fodermedlen skall motsvara det förädlingsvärde de ha vid en animalieproduktion,

som avsättes till nyssnämnda priser. Vid det praktiska

handhavandet av regleringen av fodermedelsimporten bör därför i första

hand hänsyn tagas till prisutvecklingen beträffande inhemska fodermedel.

Skulle dessa sjunka under den nivå, som motsvarar nyssnämnda förädlingsvärde,

bör importen begränsas, och skulle de stiga över sagda nivå, böra

importrestriktionerna lättas i den utsträckning, som behövs för att de inhemska

fodermedlen åter skola gå ned till sagda nivå.

Importregleringen bör, i överensstämmelse med vad jag tidigare anfört, i

första hand ske enbart genom uttagande av importavgifter, och någon form

av direkt kvantitativ importreglering bör ej tillgripas annat än som en sista

utväg. Beträffande importavgifterna bör eftersträvas, att dessa skola hållas

oförändrade under så långa perioder som möjligt. Vad Svenska foderämnesoch

spannmålsimportöremas förening anfört rörande tidpunkten för erläggande

av importavgift synes mig böra beaktas. Likaså delar jag den av sagda

förening uttalade uppfattningen, att fodermedelsprisema i importhamnarna

böra vara normerande för de inhemska fodermedelsprisema.

För stödjande av den inhemska prisnivån å fodersäd och andra fodermedel

torde vidare, liksom under 1930-talet, böra tillämpas ett system med

inmalningstvång beträffande grynhavre och reglering av importen av färdigprodukter

från havregrynsindustrien samt finnas befogenhet att uttaga skatt

å här i riket tillverkade oljekakor och liknande fodermedel ävensom å här

i landet framställt kli.

Enligt kommitténs förslag borde åtgärderna för stödjande av den inhemska

fodersädsodlingen i princip begränsas till åtgärder av den art, som nu angivits.

Härtill kommer givetvis det stöd åt fodersädspriset, som prisstödet

åt animalieproduktionen indirekt innebär. Därest fodersädsskörden något år

skulle bliva så stor, att dessa åtgärder visade sig otillräckliga för att uppehålla

fodersädspriset på den nivå, som skulle motsvara dess förädlingsvärde

vid utfodring, borde något statligt stöd till export av fodermedel ej utgå och

i regel ej heller något stöd till lagring av fodersäd. Vad sistnämnda stödform

angår har kommittén dock anfört, att den ej ville kategoriskt avvisa tanken

på att det allmänna skulle kunna företaga stödköp av fodersäd i vissa situationer,

då ett dylikt ingripande kunde tänkas få praktisk effekt utan att stödköpen

behövde få alltför stor omfattning eller medföra alltför stora kostnader

för det allmänna, samt att det därför syntes önskvärt, att regleringsfullmakterna

skulle bliva så vida, att de gåve Kungl. Maj:t eller det centrala

regleringsorganet eu viss handlingsfrihet i detta hänseende.

För min del anser jag, att stödet åt den inhemska fodersädsproduktionen

bör begränsas till det, som ligger i regleringen av fodermedelsimporten och

i stödet åt animalieproduktionen. Har fodersädsskörden på grund av variationer

i skörderesultatet ett år blivit så stor att, även om fodermedelsimporten

begränsas, prisfall uppstå på den inhemska marknaden, måste en följd

s. 161 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

161

härav väntas bliva, att animalieproducenterna, då de finna prisläget gynnsamt,

uppköpa och lagra fodersöd för sin animalieproduktion. För alla de

jordbrukare, som ej äro inriktade på att producera fodersäd till avsalu, är

vidare eu lagring till kommande år det naturliga sättet att omhändertaga

överskottet. Med hänsyn bland annat till att normalt endast en mycket ringa

del av den totala fodersädsproduktionen är avsedd för avsalu är det slutligen

så gott som omöjligt att vid stödköp av fodersäd få en rättvis fördelning av

stödet. Statligt stöd till lagring eller export av fodersäd bör därför enligt

min mening ej lämnas.

Stödet åt brödsädsodlingen torde, i enlighet med vad kommittén föreslagit,

liksom före kriget i första hand böra lämnas på så sätt, att man genom

reglering av införseln av brödsäd och brödsädsprodukter samt genom bestämmelser

om inmalningslvång i fråga om inhemsk brödsäd bereder den

egna brödsädsproduktionen företrädesrätt å den inhemska marknaden, såvitt

gäller avsättning till människoföda.

Enligt kommitténs förslag böra statsmakterna härjämte lämna stöd för

uppehållande av en lägsta prisnivå å brödsäd, motsvarande brödsädens förädlingsvärde

vid animalieproduktion. Sagda prisnivå, bottenpriset för brödsäd,

skulle ligga ett stycke under den nivå, som stödjes genom importregleringen.

Den av kommittén föreslagna formen för sistnämnda stöd — av kommittén

kallad utjämningslagring — bygger på samma tanke som det under

1930-talet tillämpade stödköpsförfarandet men avviker från detta främst därigenom

att stödköpsverksamheten enligt kommitténs förslag skall omhänderhavas

ej av något statligt organ utan av spannmålshandelns egna företag,

d. v. s. jordbrukets ekonomiska organisationer, de privata spannmålshandlarna

och kvarnarna, vilka av det allmänna såsom ersättning för sin stödköpsverksamhet

skulle tillförsäkras viss lagringsersättning samt prisfallsgaranti.

Vidare skulle en viss beredskapslagring av brödsäd äga rum. Även

denna beredskapslagring skulle ombesörjas av spannmålshandelns egna organ

enligt avtal med staten.

Lika litet som i fråga om andra jordoruksprodukter bör staten beträffande

brödsäden lämna garanti för att jordbruket under alla förhållanden skall

uppnå den prisnivå, som stödjes genom importregleringen. Även här bör

prisutvecklingen i första hand bliva beroende på produktionens storlek och

den föreliggande efterfrågan. I likhet med kommittén finner jag det emellertid

påkallat, alt statsmakterna i fråga om brödsäd i viss utsträckning skola

lämna ett särskilt lagringsstöd, om så skulle vara erforderligt för att förhindra

att brödsädspriset på den inhemska marknaden skall sjunka under

vad som motsvarar brödsädens förädlingsvärde vid animalieproduktion. Den

av kommittén för detta ändamål föreslagna stödformen — utjämningslagring,

synes erbjuda betydande fördelar, särskilt därigenom att staten då befrias

från att omhänderhava och avyttra den stödköpta spannmålen. Frågan

om en dylik utjämningslagring torde emellertid ej bliva omedelbart aktuell.

Såvida det världspolitiska läget det medgiver, synes det nämligen lämpligt,

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 11 samt. Nr 2.

It

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

att uppbyggandet av det beredskapslager av brödsäd, som även enligt min

uppfattning bör finnas, skall ske successivt genom omhändertagande av de

överskott, som under de närmaste åren kunna uppkomma på den inhemska

brödsädsmarknaden. I den mån ett brödsädsöverskott ej absorberas på denna

väg, torde man vidare, därest brödsädspriset skulle tendera att sjunka under

bottenpriset, i första band böra söka bereda avsättning för brödsäden till

utfodring genom att begränsa importen av fodermedel. Visa sig dylika åtgärder

ej tillräckliga, torde ett statligt stöd till en viss utjämningslagring av brödsäd

böra lämnas. Jag finner det emellertid icke nödvändigt att nu gå in på

frågan om detaljutformningen av ett dylikt stöd.

I vissa yttranden ha uttalats farhågor för att de statliga stödåtgärderna

beträffande brödsäden skulle stimulera till odling i sådan omfattning, att

överskottssvårigheter skulle uppstå. För att minska denna risk har i ett yttrande

föreslagits, att i fråga om inmalningstvånget skulle bestämmas en övre

gräns för inmalningsskyldigheten, liggande ett stycke under hundraprocentigt

inmalningstvång, vilken gräns ej skulle höjas vid goda skördar. I överensstämmelse

med min allmänna syn på prisstödet åt jordbrukets produkter

anser jag det självfallet även i fråga om brödsädsodlingen angeläget, att

dennas normala volym ej skall vara större än att den väl rymmes inom de

avsättningsmöjligheter, som den inhemska konsumtionen erbjuder. Därest

tendenser till överproduktion av brödsäd skulle uppstå böra dessa tendenser

emellertid motverkas ej genom en begränsning av inmalningsprocenten för

brödsäd utan genom en sänkning av de prisnivåer å brödsäd, som statsmakterna

stödja genom importreglering respektive genom stödet åt utjämningslagring.

Därest överskott av brödsäd, beträffande vilka utjämningslagring skulle påkallas,

skulle uppkomma ej enbart vid tillfälliga variationer i skörderesultaten

utan som en mera regelbunden företeelse, bör detta sålunda föranleda

en sänkning av nämnda prisnivåer. I fråga om utjämningslagringen må vidare

understrykas, att statens medverkan till denna ej bör innefatta någon

absolut garanti för att prisnivån å brödsäd under ett visst år ej skall sjunka

under det för sagda år angivna bottenpriset. Den kvantitet, beträffande vilken

utjämningslagring skall ifrågakomma, torde böra vara maximerad, och

det kan sålunda tänkas, att prisnivån sjunker under bottenpriset, därest

utbuden skulle fortsätta efter det densamma inlagrats. Frågan om den maximikvantitet,

som skall kunna få ingå i utjämningslagring under ett visst

regleringsår, torde böra avgöras av riksdagen i samband med fastställandet

av grunderna för avvägningen av prisstödet under regleringsåret. Det bör

därefter i första hand ankomma på det centrala regleringsorganet att besluta,

om och i vad mån sådan lagring faktiskt skall äga rum.

Kommittén har slutligen nämnt, att man såsom ett alternativ till utjämningslagring

i vissa situationer skulle kunna tänka sig utbetalande av bidrag

till export av brödsäd. Detta skulle exempelvis kunna ifrågasättas, om det

belopp, som skulle behöva utbetalas i bidrag för att möjliggöra exporten,

vore lägre än det belopp, som staten skulle behöva erlägga för att få utjämningslagring

till stånd. Vidare skulle det kunna tänkas att man, genom

s. 163 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

163

att exportera brödsäden i stället för att använda den som fodermedel inom

landet, skulle kunna undgå att vidtaga en eljest oundviklig begränsning av

lodermedelsimporten och att brödsädsexporten härvid ur nationalekonomisk

synpunkt skulle framstå som förmånligare än begränsningen av fodermedelsimporten.

För min del anser jag, att någon statlig subventionering av en export av

brödsäd i allmänhet ej bör ifrågakomma. I sådana fall som nyss nämnts bör

dock undantagsvis ett exportbidrag kunna utgå i stället för stöd åt utjämningslagring

eller en begränsning av fodermedelsimporten. En förutsättning

härför bör dock vara, att åtgärden ej kan antagas komma att vålla olägenheter

ur handelspolitiska eller andra synpunkter. Vidare bör beaktas, att åtgärden

ej leder till en ökning av det totala statliga stödet åt jordbruksproduktionen.

Då det utbetalande av dylika exportbidrag, som eventuellt kan ifrågakomma,

bör ses som ett led i den prisstödjande verksamhet, vars båda andra former

utgöras av utjämningslagringen och regleringen av brödsäds- och fodermedelsimporten,

synes det lämpligt, att det i första hand skall ankomma på

vederbörande centrala regleringsorgan, vilket bör handhava sistnämnda två

avsnitt av regleringsarbetet, att jämväl pröva frågor om utbetalande av exportbidrag

för brödsäd.

Någon anledning att bibehålla det under 1930-talet tillämpade systemet

med utförselbevis synes ej föreligga.

I fråga om utformningen av stödet åt brödsädsodlingen vill jag till slut med

anledning av vad Svenska kvarnföreningen anfört om förhållandena vid vissa

förädlingsindustrier framhålla att man vid utformningen och tillämpningen

av regleringsbestämmelsema på förevarande område bör söka att, så långt

detta kan ske utan att det erforderliga jordbruksstödet begränsas, undvika

åtgärder, som skulle medföra en försämring av dessa industriers konkurrensmöjligheter

gentemot den utländska industrien.

Stödet åt produktionen av köttvaror och ägg bör liksom stödet åt övriga

produktionsgrenar lämnas genom en importreglering, i första hand i form

av en avgiftsbeläggning. Till frågan, i vad mån härjämte en särskild licensiering

av importen bör äga rum, återkommer jag i det följande.

I likhet med kommittén anser jag, att importregleringen beträffande köttvaror

ej bör omfatta speciella slag av köttvaror, där importen i stort sett kan

anses sakna betydelse för avsättningen av den inhemska produktionen, och,

åtminstone tills vidare, ej heller amerikanskt fläsk. I huvudsak torde regleringen

sålunda böra omfatta levande nötkreatur, får och svin, kött av nötkreatur,

får och häst, fläsk med undantag av amerikanskt fläsk, samt konserver

av sådant kött och fläsk, som nu nämnts.

Med det skydd, som denna importreglering erbjuder, bör den inhemska produktionen

därefter fritt få avsättas på den inhemska marknaden samt, med

de undantag som i det följande angivas, även få exporteras. Något särskilt

statligt stöd vid lagring av köttvaror och ägg bör icke utgå. Ej heller bör något

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

statligt bidrag utgå vid export av dessa varor. Rörande exporten vill jag emellertid

erinra om vad jag förut yttrat därom att vid export av sådana animaliska

produkter, som framställts medelst importerade fodermedel, restitution bör

lämnas med belopp, motsvarande de importavgifter, som kunna anses belöpa

på de exporterade kvantiteterna. På sätt kommittén anfört synes man i fråga

om nötköttsproduktionen knappast kunna anse att kostnaderna för denna

produktion stå i sådant samband med priserna å importerade fodermedel, att

restitution där är påkallad. Däremot bör restitution kunna lämnas vid export

av fläsk och ägg. Det blir här tydligen en bedömningsfråga, hur stora kvantiteter

importerade fodermedel, som böra anses belöpa på en viss för export

avsedd myckenhet fläsk eller ägg. Denna bedömning ävensom fixerandet av

restitutionens storlek torde böra ankomma på det centrala regleringsorganet.

Vid handhavandet av regleringsåtgärderna beträffande animaliska produkter

uppkommer frågan, i vad mån en centralisering av importen och exporten

bör ske. Spörsmålet är framför allt av betydelse för köttvaror och ägg.

Såsom kommittén framhållit kan man, när priserna å utlandsmarknaden

ligga under den inhemska prisnivån, ej räkna med att export i stort sett skall

ske från andra än jordbrukets ekonomiska organisationer eller i annat syfte

än att avlasta ett pristryckande överskott från den inhemska marknaden. Ligga

priserna å utlandsmarknaden åter temporärt över den inhemska producentprisnivån,

komma givetvis även andra än sagda organisationer att ha intresse

av exporten. Om inga åtgärder vidtoges för att reglera exporten, skulle detta

alltså leda till att de till sagda organisationer anslutna jordbrukarna finge

ensamma bära förlusterna för den export, som sker för att i hela jordbrukets

intresse uppehålla prisnivån å den inhemska marknaden, medan däremot även

andra skulle ha möjlighet att utnyttja ett tillfälligt, gynnsamt prisläge. Erfarenheterna

från 1930-talet ha vidare visat, att en fri konkurrens mellan olika

exportörer i ett dylikt läge ofta lett till en försämring av priset.

Nu berörda olägenheter ledde under 1930-talet till att exporten lades under

statlig kontroll och att olika åtgärder vidtogos i syfte att få till stånd en centralisering

av exporten. Fördelningen av utförseln av saltat fläsk till England

anförtroddes sålunda åt en särskild förening, Svenska exportslakteriernas

förening u. p. a., och regleringen av exporten av ägg uppdrogs åt Sveriges äggintressenters

förening u. p. a. Föreningarna hade att fördela medgivna exportkvantiteter

mellan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt, att

en möjligast jämn utförsel skulle åstadkommas. I fråga om exporten av levande

nötkreatur till Tyskland tillförsäkrades Sveriges slakteriförbund den

övervägande delen av den tillåtna exporten.

I likhet med kommittén anser jag, att man med hänsyn till nyss berörda

olägenheter även i fortsättningen icke torde kunna undvara en centralisering

i någon form av exporten av köttvaror och ägg. Det synes mig skäligt, att

man vid en dylik centralisering bereder plats både för jordbrukets ekonomiska

organisationer och för utanför desamma stående producentintressen. En förutsättning

för rätt att deltaga i exporten bör dock vara, att vederbörande ej

endast skall begagna sig av de vinstmöjligheter, som tillfälligtvis kunna yppa

s. 165 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

165

sig, utan åtminstone ekonomiskt vara delaktig i exporten i dess helhet såsom

en verksamhet i syfte att tillgodose jordbrukets intressen.

Den form för centraliseringen, som kommittén föreslagit, innebär, såvitt

angår köttvaror, att en särskild ekonomisk förening skulle bildas, i vilken

dels Sveriges slakteriförbund, dels utanför detta stående slakteriföretag eller

de organisationer, till vilka de sistnämnda äro anslutna, skulle äga ingå som

medlemmar. Medlem av föreningen skulle både äga rätt att erhålla del av

eventuell vinst och vara skyldig att bära andel av förlust å exporten. Medlem

borde vara skyldig att kvarstanna i föreningen under den längsta tid,

som kunde stadgas med Kungl. Maj:ts medgivande, d. v. s. 5 år. Medlem

borde slutligen ingå i föreningen med det antal andelar, som svarade mot

lians del av den totala slakten, och ha rösträtt i föreningen i förhållande till

antalet andelar.

På motsvarande sätt skulle i fråga om äggexporten bildas en särskild ekonomisk

förening. Rätt att ingå som medlem i denna förening skulle tillkomma

dels Svenska ägghandelsförbundet, dels övriga företag, som bedriva partihandel

med ägg, eller de organisationer, till vilka dessa företag äro anslutna.

De invändningar, som i vissa yttranden framställts mot en dylik organisation,

torde icke vara bärande. Det synes mig ej mer än rimligt att man, när

det är fråga om att utforma åtgärder, som skola bereda jordbruksnäringen

ett visst stöd, tillser att även tillfälliga, gynnsamma prisförhållanden å utlandsmarknaden

skola kunna komma jordbruket som helhet tillgodo i största

möjliga utsträckning eller i vart fall av jordbruket i dess helhet kunna användas

som en viss motvikt mot en förlustbringande export vid andra tillfällen.

Enligt min mening är den av kommittén föreslagna organisationsformen

ändamålsenlig och innebär ett skäligt hänsynstagande till de olika intressen,

som främst böra beaktas i detta sammanhang. Det allmänna bör

alltså, därest dylika föreningar komma till stånd, lämna desamma ensamrätt

till export av köttvaror respektive ägg. Denna centralisering av exporten

synes lämpligen kunna sammankopplas med det förut berörda behovet av

att under vissa omständigheter kunna reglera exporten till förhindrande av

att prisnivån å den inhemska marknaden skall stiga över importgränsen.

Regleringen och centraliseringen böra kunna ske så, att för export av köttvaror

och ägg formellt alltid skall fordras licens. Så länge några särskilda

exportbegränsande åtgärder ej behöva vidtagas med hänsyn till den inhemska

prisnivån, böra emellertid föreningarna kunna lämnas generella

exportlicenser beträffande de till deras verksamhetsområden hörande varorna.

Dessa föreningar böra äga disponera över de belopp, som kunna komma

att utgå i restitution vid export av fläsk respektive ägg.

Frågan om en centralisering uppkommer även beträffande importen av

köttvaror och ägg. Fn dylik import kan exempelvis böra ske på grund av

att den inhemska produktionen ej förslår till att liicka efterfrågan. Det sätt,

på vilket denna import sker och saluföres, blir tydligen av stor betydelse

för jordbrukets strävanden att för sin egen produktion uppnå de priser, som

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

statsmakterna stödja genom importregleringen. Jag finner det med hänsyn

härtill lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, sådana föreningar som

nyss nämnts även skola äga omhänderhava importen av köttvaror respektive

ägg. Detta bör, i likhet med vad som förordats i fråga om exporten, genomföras

så, att licens formellt kräves vid import av de varor, som äro underkastade

importreglering, och vederbörande förening härvid lämnas en

generell importlicens. Centraliseringen av importen bör dock, på sätt kommittén

även uttalat, ej gälla speciella produkter, vilka ej ha någon egentlig

betydelse för avsättningsmöjligheterna för den inhemska produktionen.

Centraliseringen av importen av köttvaror och ägg kan givetvis ej gälla

under alla förhållanden. Därest prisnivån å den inhemska marknaden skulle

tendera att stiga över den fastställda importgränsen, bör det centrala regleringsorganet

i första hand söka motverka detta genom att lätta på importrestriktionerna.

Skulle vederbörande förening i ett dylikt läge ej företaga

den import, som erfordras för att hålla den inhemska prisnivån under importgränsen,

bör självfallet importtillstånd kunna lämnas även andra importörer.

Utformningen av stödåtgärderna i fråga om mjölk och mejeriprodukter

torde delvis böra följa den uppläggning, som angivits i fråga om stödet åt

produktionen av köttvaror och ägg. Till en början bör sålunda en importreglering

finnas i fråga om mjölk och mejeriprodukter. Denna får, såsom

kommittén framhållit, i praktiken betydelse i främsta rummet beträffande

smör och sådana ostsorter, som konsumeras mera allmänt. Speciella kvaliteter

av ost och andra mejeriprodukter, där importen kvantitativt sett är utan

nämnvärd betydelse för avsättningsmöjligheterna för den inhemska produktionen,

böra undantagas från importregleringen. Det synes emellertid

lämpligt, att sagda reglering formellt skall omfatta alla slag av mejeriprodukter,

och det torde sedan få ankomma på det centrala regleringsorganet

att göra de undantag därifrån, som kunna medgivas.

Vid sidan av nu nämnda importreglering blir givetvis den tidigare berörda

regleringen av importen av fodermedel en viktig del av stödet åt mjölkproduktionen,

i den mån det gäller att förhindra överproduktion.

Liksom vid export av fläsk och ägg bör vid export av smör och ost samt

eventuellt även andra mejeriprodukter lämnas restitution av de importavgifter

för fodermedel, som kunna anses belöpa på de exporterade kvantiteterna.

I fråga om mjölkproduktionen kunna vidare vissa åtgärder i prisdifferentierande

syfte (uttagande av en mjölkavgift) bliva erforderliga. Rörande

dessa åtgärder får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört därom. Därest en

mjölkavgift skall upptagas, torde detta böra ombesörjas av Svenska mejeriernas

riksförening, vilken jämväl bör ha att i enlighet med direktiv av

statsmakterna fördela de influtna medlen.

Kommittén har i fråga om avsättningsförhållandena för mejeriprodukter

på den inhemska marknaden bland annat uppdragit vissa normer rörande

det avsättningsutrymme, som här borde tillkomma smör respektive margarin.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

167

Såsom jag anfört vid behandlingen av målsättningen för jordbrukspolitiken

synes det sannolikt, att det även utan någon export av smör kommer att under

de närmaste åren vid sidan av den inhemska smörproduktionen finnas

utrymme för en margarinkonsumtion, som är större än den i kommitténs

förslag angivna minimikvantiteten. Man torde således icke behöva befara,

att regleringen av förhållandet mellan smör och margarin på den inhemska

marknaden under sagda tid skall erbjuda några större svårigheter. En måttlig

avgiftsbeläggning av margarinet torde sannolikt komma att visa sig tillräcklig

för att smörproduktionen skall kunna beredas erforderligt avsättningsutrymme

på den inhemska marknaden. Skulle svårigheter i detta hänseende

uppstå, torde även andra åtgärder få övervägas. Jag vill i detta sammanhang

erinra om vad jag tidigare anfört om att det i vissa situationer

kan tänkas vara lämpligt att, utan att därmed den totala omfattningen av

stödet åt jordbruksproduktionen ökas, ett bidrag utbetalas vid export av

smör eller andra mejeriprodukter. Ett dylikt exportbidrag kan tänkas helt

eller delvis bliva finansierat genom medel, som inflyta i margarinaccis. Jag

finner det emellertid ej möjligt att redan nu taga ställning till de problem,

som härvidlag eventuellt kunna uppkomma.

Även beträffande smör och andra mejeriprodukter torde regleringsfullmaktema

böra givas sådant innehåll, att de möjliggöra en begränsning av

exporten, därest så skulle visa sig påkallat med hänsyn till prisutvecklingen.

Den utsträckning, i vilken de därutöver böra användas, torde, liksom i fråga

om köttvaror och ägg, böra bliva beroende på i vad mån en centralisering

av exporten bör eftersträvas.

Vad angår exporten av smör synes det, bland annat med hänsyn till de

uppgifter, som kunna uppkomma vid restitution av importavgifter för fodermedel,

önskvärt, att exporten skall handhavas av ett centralorgan. Då i det

närmaste alla mejerier äro anslutna till Svenska mejeriernas riksförening,

synes det ej behöva ingiva några betänkligheter, om riksföreningen erhåller

ställningen som ett sådant centralorgan. Dock böra härvid de utanför

riksföreningen stående mejerier, som eventuellt ha intresse av att exportera

smör, äga lämna smör till riksföreningen för export på samma villkor

som de till riksföreningen anslutna mejerierna. Denna centralisering synes,

i likhet med vad som föreslagits i fråga om köttvaror och ägg, böra genomföras

på så sätt, att smörexporten formellt göres till föremål för licensiering

samt att riksföreningen erhåller en generell exportlicens, vilken bör gälla

såvida ej en begränsning av exporten måste vidtagas med hänsyn till prisutvecklingen

på den inhemska marknaden.

Några åtgärder för centralisering av ostexporten torde däremot, av skäl

som kommittén anfört, åtminstone tills vidare ej böra vidtagas. Anledning

att tillämpa eu exportreglering i fråga om ost synes sålunda icke föreligga

annat än i det fall, att exporten måste begränsas för att förhindra en prisstegring

på den inhemska marknaden. Om det skulle visa sig, att den fria

exporten inverkar oförmånligt på de priser, som erhållas på utlandsmarknaden,

kan dock en centralisering av exporten böra övervägas.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad angår importen av smör torde man, såsom kommittén framhållit, få

räkna med att importregleringen kommer att, i första hand genom avgiftsbeläggningen,

handhavas så att någon import av smör praktiskt taget ej kommer

att ske under normala förhallanden. Frågan om en centralisering av importen

av smör torde med hänsyn härtill komma att sakna betydelse under

dylika förhållanden. Ej heller i fråga om importen av ost torde, såvitt nu kan

bedömas, någon centralisering vara erforderlig.

Vad slutligen angår andra mejeriprodukter än smör och ost anser jag i

likhet med kommittén, att några åtgärder för centralisering av import och

export här i vart fall för närvarande icke böra övervägas.

Beträffande utformningen av regleringsanordningarna för olika produktslag

vill jag till sist nämna, att stödet åt sockerbets- och oljeväxtodlingen åtminstone

tills vidare torde böra lämnas på i huvudsak samma sätt som hittills.

I detta sammanhang vill jag även erinra om att frågorna om utformningen

av stödet åt odlingen av fabrikspotatis samt om stöd åt ullproduktionen

alltjämt äro under utredning.

Slutligen torde jag få återkomma till ett spörsmål, som jag tidigare berört,

nämligen frågan om statligt stöd åt lagring av vissa jordbruksprodukter. Jag

har redan förut nämnt, att enligt min mening det statliga stödet åt lagring

av jordbruksprodukter bör upphöra, bortsett från utjämningslagring av brödsäd.

I fråga om köttvaror, ägg och mejeriprodukter, där sådant stöd hittills,

särskilt under krigsåren, lämnats i stor omfattning, skulle stödet däremot

bortfalla. Jordbrukskommittén, som jämväl föreslagit slopande av lagringsstödet

för sistnämnda produktionsgrenar, har emellertid ifrågasatt, att

statsmakterna skulle lämna en viss prisfallsgaranti för den händelse den

piisniva a dessa produkter, som statsmakterna stödja genom importregleringen,

skulle komma att nedsättas. En förutsättning för erhållande av en

sådan prisfallsgaranti skulle vara, att vederbörande lagerhållare förbunde

sig att, därest statsmakterna höjde nyssnämnda prisnivå, för de vid tidpunkten

för höjningen lagrade kvantiteterna till det allmänna utgiva ett belopp,

motsvarande höjningen av prisnivån å dessa. Mot den tanke, på vilken detta

förslag vilar, torde väl i och för sig intet vara att erinra. Det synes emellertid

mindre sannolikt, att en dylik prisfallsgaranti under de närmaste åren

skulle kunna få någon egentlig betydelse, eftersom en sänkning av sagda

prisnivå knappast framstår såsom en praktiskt tänkbar situation. Jag finner

det därför icke erforderligt, att man nu tar ställning till förslaget om en dylik

prisfallsgaranti. Däremot torde det vara lämpligt att statsmakterna, såsom

kommittén jämväl föreslagit, i den mån borttagandet av det statliga lagringsstödet

föi ifragavarande animaliska produkter skulle medföra svårigheter

för lagerhållarna att finansiera lagringen, under en övergångstid skola ställa

medel till förfogande för detta ändamål. Dessa lån böra löpa med ränta.»

Motioner.

I motionerna 1:251 och 11:379 har — efter det inledningsvis bl. a. erinrats

om angelägenheten av att prisavvägningen sker till förmån för de ani
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

169

mala produkterna — i fråga om differentieringsbidrag å mjölk förordats,

att sådant bidrag skall kunna utgå ej enbart i Norrland utan även i andra

delar av landet, där en förbättring av jordbrukets lönsamhet så påkallar.

Beträffande tanken på ett'' statligt stöd åt smörexporlen i syfte att få till

stånd ett lämpligt förhållande mellan smör och margarin på den inhemska

marknaden har anförts, att en sådan export i vart fall icke borde få äga

rum, med mindre den förordats av jordbrukets ekonomiska organisationer.

Slutligen har på tal om utformningen av de prisreglerande åtgärderna framhållits

nödvändigheten av omedelbara åtgärder i syfte att bereda en bättre

lönsamhet för jordbruksarbetet.

I motionerna 1:257 och 11:389 har beträffande formen för gränsskyddet

åt jordbruket uttalat att motionärerna förutsatte, att de nuvarande skyddstullarna

komme att bibehållas. Vidare har anförts att, därest en allmän

mjölkavgift uttoges, de därigenom inflytande medlen borde användas till att

stödja mjölkpriset i alla de områden, där detta kunde anses befogat.

Utskottet.

Det ligger i sakens natur, att det icke är möjligt att i förväg med anspråk

på giltighet för någon längre tid angiva, hur de prisreglerande åtgärderna på

jordbrukets område böra utformas. Regleringsverksamheten måste i stället

anpassas efter de förhållanden, som föreligga vid varje särskild tidpunkt,

och de problem, som då möta. Särskilt måste beaktas, att den internationella

handelspolitiska utvecklingen kan bliva av stor betydelse även vid valet av

de vägar, å vilka man här i landet skall söka att förverkliga önskemålet om

likställdhet mellan jordbruket och andra näringsgrenar. Utskottet finner

det under sådana förhållanden lämpligt att, såsom även skett i propositionen,

ställningstagandet till frågan om utformningen av de prisreglerande åtgärderna

på jordbrukets område i stort sett begränsas till vissa problem av

mera principiell karaktär, och att det samtidigt framliålles, att även ett dylikt

mera begränsat ställningstagande kan komma att behöva justeras till

följd av ändrade förhållanden. Utskottet kan även i huvudsak ansluta sig

till vad som anförts i förevarande avsnitt av propositionen.

Utskottet anser sålunda i likhet med departementschefen, att det gränsskydd

gentemot utlandet, som får anses behövligt för jordbruket, bör lämnas

genom en importreglering samt att denna i första hand bör ske genom

uttagande av importavgifter men eventuellt, om sagda medel ej visar sig tillräckligt

effektivt, i sista band även genom en kvantitativ importreglering.

Med anledning av vad i motionerna 1:257 och 11:389 sagts angående de

nu befintliga spannmålstullarna vill utskottet i detta sammanhang nämna,

att utskottet förutsätter, att dessa tullar skola bibehållas.

I fråga om tillvägagångssättet vid avvägningen av storleken av sagda

gränsskydd har utskottet redan under avsnittet om avvägningen av det allmänna

prisstödet uttalat sin anslutning till tanken, att denna avvägning, så

snart så kan ske, bör baseras på särskilda kalkyler, s. k. typjordbrukskalkyler,

ävensom behandlat frågan, vilka storleksgrupper av jordbruk, som därvid

böra komma i fråga. Likaså har utskottet där berört frågan, huruvida

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

för Norrland böra upprättas särskilda typjordbrukskalkyler, avseende en

lägre storleksgrupp än den för riket i övrigt valda. Vad under nu ifrågavarande

avsnitt i propositionen anförts angående de områden, för vilka dylika

kalkyler böra upprättas, och det sätt, på vilket kalkylerna skola användas,

har ej givit utskottet anledning till erinran.

Även beträffande de problem, som kunna uppkomma vid strävandena att

avväga prisstödet så att det skall giva avsedd lönsamhet åt jordbruket i

olika delar av landet, kan utskottet i huvudsak hänvisa till vad därom anförts

tidigare i utskottets utlåtande. I detta sammanhang må särskilt understrykas,

att enligt utskottets uppfattning beträffande andra varor än mjölk

några särskilda statliga åtgärder ej böra vidtagas för att genom pristillägg

eller på annat sätt åstadkomma en differentiering av produktpriserna i olika

delar av landet eller mellan olika storleksgrupper av jordbruk. Vad mjölken

angår synes en eventuell statlig prisdifferentiering i första hand böra taga

sikte på att stödja det norrländska jordbruket men bör dock kunna ske även

till förmån för andra jordbruksområden med mindre gynnsamma naturliga

produktionsbetingelser, om så skulle visa sig erforderligt för att jordbruket

i dessa områden skall kunna uppnå avsedd lönsamhet.

Rörande avsättningsförhållandena för jordbruksprodukter på den inhemska

marknaden finner utskottet det vara en riktig princip, att det i huvudsak

skall ankomma på jordbruket självt att, med det stöd som gränsskyddet

innebär, ordna dessa och att sålunda statsmakterna ej böra ingripa i marknadsreglerande

syfte, såvida ej prisnivån skulle stiga över den, som statsmakterna

avsett att stödja genom gränsskyddet. I konsekvens härmed bör

även enligt utskottets uppfattning det statliga stödet åt lagring av jordbruksprodukter

avvecklas vid en återgång till normala förhållanden, dock med

reservation för att ett lagringsstöd kan bliva behövligt beträffande brödsäden.

I princip bör ej heller stöd utgå för export av en överskottsproduktion

av jordbruksprodukter. Sistnämnda ståndpunkt bör dock, såsom framhållits

i propositionen, ej utgöra hinder för att vid export av animalier lämnas

restitution för importavgifterna å de kvantiteter importerade fodermedel,

som kunna anses ha belöpt på de exporterade produkterna, och ej heller

för stöd åt en smörexport som, utan att därmed någon ökning inträder i

omfattningen av det totala statliga stöd åt jordbruksproduktionen, vilket

bör lämnas i enlighet med utskottets tidigare uttalanden, sker i syfte att få

till stånd ett lämpligt förhållande mellan smör och margarin på den inhemska

marknaden.

Med anledning av vad som i motionerna I: 251 och II: 379 anförts rörande

sistnämnda fråga vill utskottet vidare framhålla att det enligt utskottets

uppfattning icke är lämpligt att såsom en ovillkorlig förutsättning för en

dylik export uppställa, att densamma tillstyrkts av jordbrukets ekonomiska

organisationer. Framför allt synes en dylik ståndpunkt utesluten därest, på

sätt utskottet tidigare förordat, den avsedda marginalen mellan smörproduktionen

och den sammanlagda normala matfettskonsumtionen får inskränkas

i den händelse smörproduktionen skulle stiga så kraftigt, att utan en dylik

s. 171 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

171

minskning skulle uppstå avsättningssvårigheter för smörets vidkommande.

Ej heller synes den i motionerna förordade regeln erforderlig för att jordbrukets

intressen skola bliva vederbörligen beaktade. Det synes nämligen

självfallet, att vid bedömningen av lämpligheten av ett dylikt exportstöd

hänsyn måste tagas till hur åtgärden kan väntas komma att fortsättningsvis

inverka på jordbrukets produktions- och avsättningsmöjligheter och att

frågan ej kommer att avgöras utan att samråd ägt rum med jordbrukets

ekonomiska organisationer.

Vad i övrigt anförts beträffande utformningen av regleringsanordningarna

för olika produktslag kan utskottet för sin del biträda.

Organisationen av den prisreglerande verksamheten.

Jor dbrukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag hänvisas till redogörelse i propositionen

s. 74—76 och 83—86.

Departementschefen har rörande organisationen av den prisreglerande

verksamheten anfört bland annat följande.

»Vad beträffar organisationen av den prisreglerande verksamheten på jordbrukets

område torde jag först få erinra om att det i samband med tillkomsten

av de statliga stödåtgärderna på jordbrukets område i början av 1930- talet inrättades åtskilliga statliga organ, ettvart för handläggning av stödet

för en viss produktionsgren. Med ett undantag ha dessa nu upphört och

deras verksamhet överförts till ett gemensamt organ, för närvarande statens

livsmedelskommission. Undantaget utgör statens sockernämnd, vilken handlägger

ett flertal frågor angående stödet åt sockerbetsodlingen.

Det torde vara uppenbart, att det av mig tidigare förordade centralorganet

för rationaliseringsverksamheten ej jämväl kan handhava de prisreglerande

åtgärderna på jordbrukets område, utan att det bör finnas ett särskilt

organ med uppgift att för Kungl. Maj:t framlägga förslag rörande utformningen

av dessa åtgärder och att under Kungl. Maj:t handhava verksamheten

på detta område. Detta organ synes böra kallas statens jordbruksnämnd,

d. v. s. samma namn som bars av det före kriget arbetande centrala

regleringsorganet.

Om lämpligheten i princip av att ett särskilt organ skall finnas för ifrågavarande

verksamhet har någon meningsskiljaktighet icke rått. Däremot ha

delade meningar framkommit rörande förhållandet mellan detta centralorgan

och .statens sockernämnd. Enligt kommitténs förslag skulle sålunda centralorganet

övertaga den befattning med avvägningen av det allmänna prisstödet,

som hittills ankommit på sockernämnden, medan den sistnämnda alltjämt

skulle kvarstå såsom organ för handläggning av ett antal med regleringen

av stödet åt sockerbetsodlingen sammanhängande frågor av mera teknisk

natur, exempelvis vissa frågor rörande regleringen av det ekonomiska förhål
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

landet mellan staten och Svenska sockerfabriksakliebolaget, rörande kontroll

över sockerbetsodlingen samt rörande avtalsförhållanden mellan odlarna

och den av dem anlitade arbetskraften. Bland annat från betodlarehåll har

däremot gjorts gällande, att någon ändring i fråga om sockernämndens arbetsuppgifter

ej borde vidtagas.

För min del finner jag den utveckling i riktning mot sammanförande av

prisregleringsverksamheten till ett enda organ, som successivt skett, naturlig

och ändamålsenlig. Det statliga stödet åt jordbruksnäringen bör betraktas

som en enhet, och omfattningen av det stöd, som skall lämnas åt eu viss produktionsgren,

måste bestämmas med hänsyn till den effekt detsamma kan få

för andra produktionsgrenar och för lönsamheten av jordbruksproduktionen

i dess helhet. Ur denna synpunkt finner jag det även önskvärt, att frågor om

avvägningen och utformningen av stödet åt samtliga produktionsgrenar skola

handläggas av ett och samma organ, d. v. s. av statens jordbruksnämnd. Vad

angår sockernämndens övriga nuvarande uppgifter synes det ej för närvarande

möjligt att bedöma, hur mycket av dessa som kan komma att kvarstå

vid en återgång till mera normala förhållanden. Därest så skulle bliva fallet

med någon mera betydande del av desamma, torde frågan, huruvida sockernämnden

bör bibehållas som organ för handläggning av desamma, böra

upptagas till prövning.

Statens jordbruksnämnd torde böra bildas genom en omorganisation av

statens livsmedelskommission vid den tid, då sistnämnda organ helt eller åtminstone

i huvudsak avvecklat sin av krisförhållandena föranledda regleringsverksamhet

i fråga om livsmedelsförsörjningen. Tidpunkten härför kan

ej med bestämdhet förutsägas.

Vad angår omfattningen av jordbruksnämndens arbetsuppgifter må nämnas

att arbetet med handhavande av den prisreglerande verksamheten bör

innefatta handläggning av ärenden angående reglering av import och export

av jordbruksprodukter samt överhuvud utövande av beslutanderätten i alla

av prisstödet åt jordbruket föranledda ärenden, i den mån dylik beslutanderätt

av Kungl. Maj:t uppdragits åt nämnden.

Mellan statens verksamhet för att genom ett gränsskydd åt jordbruket bereda

detta ökade avsättningsmöjligheter och den verksamhet, som staten i

övrigt kan utöva för att ordna avsättningen av vissa produkter, föreligger tydligen

ett nära samband. Jag anser det därför lämpligt att, på sätt kommittén

föreslagit, från lantbruksstyrelsen till statens jordbruksnämnd skola överföras

de ärenden av sistnämnda slag, som hittills handlagts å styrelsens lantbruksbyrå.

Detta innebär, att jordbruksnämnden bör handlägga ärenden angående

jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse ävensom rörande kvalitetskontroll

å jordbruksprodukter och överhuvud ärenden för att stödja och

reglera avsättningen av dessa produkter. De frågor angående kontroll över

och utvecklande av mejerihanteringen, som nu handläggas å lantbruksbyrån,

synas mig däremot närmast vara att hänföra till rationaliseringen av jordbrukets

driftsförhållanden och därför böra ligga kvar hos lantbruksbyrån.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

173

Den närmare prövningen av vilka ärenden, som i enlighet med den nu angivna

principen böra handläggas av jordbruksnämnden, torde i övrigt få ankomma

på Kungl. Maj:t.

Vidare torde jordbruksnämnden böra handhava vissa beredskapsarbeten i

fråga om livsmedelsförsörjningen. Den närmare gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna

för jordbruksnämnden och för riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap torde få verkställas av Kungl. Maj:t.

I arbetet med handhavandet av den prisreglerande verksamheten på jordbrukets

område bör, såsom kommittén framhållit, bland annat ingå att avgiva

förslag till Kungl. Maj:t angående utformningen av dessa åtgärder och

att verkställa de utredningar, som erfordras för detta ändamål. Kommittén

har ansett, att det inom jordbruksnämnden bör finnas en statistisk byrå,

vilken bland annat skulle ombesörja vissa delar av jordbruksstatistiken. Emellertid

har kommittén samtidigt förklarat, att den ej vore beredd att avgiva

något förslag rörande den gränsdragning i fråga om arbetsuppgifterna, som

borde ske mellan statistiska centralbyrån och en dylik statistisk byrå inom

jordbruksnämnden.

Mot att det åt en statistisk byrå inom jordbruksnämnden skulle uppdragas

att verkställa någon av de undersökningar, som nu utföras av statistiska centralbyrån,

bar sistnämnda verk i sitt yttrande gjort kraftiga erinringar. För

min del finner jag det nödvändigt, att jordbruksnämnden utrustas med sådana

resurser, att den kan utföra de statistiska utredningar, som erfordras i

dess löpande verksamhet med handhavande av jordbruksregleringen. Förhållandet

mellan dessa utredningar och den allmänna jordbruksstatistiken torde

emellertid böra bliva föremål för ytterligare överväganden.

Statens livsmedelskommission har under huvuddelen av kriget handlagt

och handlägger alltjämt, vid sidan av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets

område, även motsvarande ärenden för fiskerinäringen. Enligt de

förslag till organisationen av den statliga verksamheten för fiskets främjande,

som nu föreligga, skulle organet för den prisreglerande verksamheten på

jordbrukets område jämväl i fortsättningen omhänderhava den statliga regleringsverksamheten

även beträffande fisket. Något ställningstagande till dessa

förslag bär emellertid ännu ej skett.

För jordbruksnämnden bör enligt min mening tillämpas en organisationsform,

i huvudsak överensstämmande med den, som nu användes för statens

livsmedelskommission. Jordbruksnämnden torde sålunda böra bestå av en

ordförande och chef jämte några av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter.

Härjämte bör finnas ett råd, från vilket yttrande bör inhämtas i viktigare

frågor. Även ledamöterna av rådet torde böra utses av Kungl. Maj:t. Huruvida

tillsättandet av rådsledamöter, på sätt jordbrukskommittén föreslagit,

skall ske på förslag av vissa av jordbruksregleringens utformning intimt berörda

organisationer eller ej, torde få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra.

Det synes icke lämpligt alt nu fixera antalet ledamöter i jordbruksnämnden

eller dess råd, utan avgörandet härvidlag torde böra överlämnas till Kungl.

Maj:t. Jag vill dock beträffande rådet framhålla, alt antalet ledamöter i detta

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

torde böra vara ej oväsentligt lägre än det nuvarande antalet ledamöter i livsmedelskommissionens

råd, detta givetvis med hänsyn till att jordbruksnämnden

ej kommer att handhava de krisbetonade regleringsuppgifter, som ankommit

på livsmedelskommissionen.

Inom jordbruksnämnden torde böra inrättas dels två sektioner eller avdelningar,

den ena för ärenden angående vegetabiliska produkter och den andra

för ärenden rörande animaliska produkter, dels ett kansli. I spetsen för det

sistnämnda torde böra ställas en kanslichef, vilken även bör ha till uppgift

att under ordföranden leda nämndens arbete i dess helhet. Skulle härjämte

regleringsåtgärderna på fiskerinäringens område komma att uppdragas åt

jordbruksnämnden, kommer detta givetvis att nödvändiggöra en viss utvidgning

av organisationen.

Utöver vad här angivits synes det icke lämpligt, att man redan nu tager

ställning till frågor rörande organisationen av jordbruksnämnden. Denna

torde få göras till föremål för närmare överväganden och förslag rörande

densamma föreläggas riksdagen, innan det nya organet träder i verksamhet.

Ett genomförande av det av mig förordade systemet för stöd åt brödsädsodlingen

och för beredskapslagring av brödsäd kommer att medföra en betydande

förenkling i förhållande till det system, som måst tillämpas under

krigsåren. Eftersom förstnämnda system innebär, att staten ej själv skall

företaga inköp av brödsäd i prisstödjande syfte eller hålla beredskapslager

av brödsäd utan att den prisstödjande verksamhet, som eventuellt kan bliva

erforderlig, ävenom beredskapslagringen skola ombesörjas av jordbrukets

samt handelns och kvarnindustriens egna organ, torde den verksamhet på

detta område, som nu bedrives av Svenska spannmålsaktiebolaget, kunna

väsentligt inskränkas. Det synes under sådana förhållanden böra övervägas,

huruvida ej en omorganisation av spannmålsbolaget bör ske. Denna fråga

torde dock ej redan nu böra upptagas till avgörande. En omedelbar övergång

till nyssnämnda förenklade lagringssystem torde nämligen med hänsyn till

försörjningsläget icke vara möjlig. Spannmålsbolaget handhar vidare för närvarande

åtskilliga andra uppgifter av mera krisbetonad karaktär, vilka ej

heller kunna omedelbart avvecklas. Det synes slutligen önskvärt, att ett dylikt

steg ej tages, förrän någon erfarenhet vunnits av hur det nya lagringssystemet

verkar i praktiken. I likhet med kommittén anser jag därför, att något

ställningstagande till frågan om en omorganisation av spannmålsbolaget ej

bör ske i nuvarande läge utan att därmed bör få anstå ytterligare någon tid.

Vad angår statens lagerhus- och fryshusstyrelse är jag ej beredd att nu

taga ståndpunkt till frågan, huruvida de statliga lagerhusen böra bibehållas

eller ej. Däremot finner jag starka skäl tala för att förvaltningen av desamma

bör överföras till spannmålsbolaget. Det synes mig uppenbart, att en

dylik överföring skulle medföra en förenkling i organisatoriskt hänseende

med hänsyn till alt det är spannmålsbolaget, som faktiskt utnyttjar lagerhusen

och för övrigt även äger de planmagasin, som äro uppförda i anslutning

till flertalet av dessa. Genom en sådan överföring skulle vidare vissa be
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

175

sparingar kunna göras. Vad lagerhus- och fryshusstyrelsen anfört mot densamma

har huvudsakligen avseende å lämpligheten av att lagerhusen bibehållas

i statlig ägo men synes däremot endast i ringa mån beröra frågan,

huruvida förvaltningen av desamma lämpligen bör omhänderhavas av en

särskild styrelse eller av spannmålsbolaget. Det enda av styrelsen anförda

skäl, som mera direkt berör sistnämnda fråga, är att man genom att behålla

lagerhusen under förvaltning av lagerhus- och fryshusstyrelsen kunde tillgodogöra

sig den erfarenhet i lagringsfrågorna, som styrelsen besutte. Vid

det förhållandet, att statens lagerhus sedan åtskilliga år varit utarrenderade

till spannmålsbolaget samt att nämnda bolag även i övrigt under en följd av

år bedrivit en mycket omfattande lagringsverksamhet torde berörda skäl

emellertid ej böra tillmätas någon större betydelse. Jag ansluter mig alltså

till kommitténs förslag, att statens lagerhus- och fryshusstyrelse bör upphöra

och att förvaltningen av de statliga lagerhusen bör överföras till spannmålsbolaget.

Denna överföring torde böra ske i den formen, att lagerhusen säljas

till bolaget. Därest min nu uttalade uppfattning godtages av riksdagen, torde

jag senare få återkomma till frågan om de villkor, på vilka dylik försäljning

bör ske. Jag förutsätter, att försäljningen bör genomföras vid sådan tid, att

fryshus- och lagerhusstyrelsens verksamhet kan upphöra senast vid utgången

av budgetåret 1947/48. I detta sammanhang vill jag även nämna, att jag utgår

från att överföringen ej skall medföra någon försämring av den därav

berörda personalens ställning.»

Motioner.

I motionerna 1:257 och 11:389 har beträffande tillvägagångssättet vid utseende

av ledamöter i statens jordbruksnämnd och dess råd uttalats, att bestämda

regler för jordbrukets representation redan nu borde fastställas och

att dessa regler borde vara sådana att de tryggade en representation för jordbruket,

som åtnjöte jordbrukarnas förtroende. I detta hänseende har erinrats

om att jordbrukskommittén föreslagit, att ledamöterna i rådet skulle tillsättas

efter förslag av de organisationer, vilka intimt berördes av jordbruksregleringens

utformning, samt anförts, att vad kommittén sålunda föreslagit syntes

värt beaktande.

Utskottet.

Vid en prisstödspolitik av den beskaffenhet, som utskottet tidigare förordat,

kommer det att behövas ett särskilt centralorgan vilket, på samma sätt som

tidigare statens jordbruksnämnd och numera statens livsmedelskommission,

under Kungl. Maj:t handhar ledningen av den prisreglerande verksamheten.

Mot den föreslagna benämningen å detta organ — statens jordbruksnämnd —

har utskottet intet att erinra. Utskottet kan likaså godtaga vad i propositionen

anförts rörande arbetsuppgifterna för sagda organ ävensom rörande huvudgrunderna

för organisationen av detsamma. I detta sammanhang vill utskottet

emellertid även beträffande jordbruksnämnden framhålla angelägenheten av

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

att organet ej ges större omfattning än som är nödvändigt för tryggande av full

funktionsduglighet hos detsamma.

Beträffande jordbrukets representation i jordbruksnämnden torde det icke

råda delade meningar om nödvändigheten av att jordbruket på ett fullgott

sätt blir företrätt i nämnden. För detta ändamål finner utskottet det dock

icke behövligt att det, på sätt förordats i motionerna I: 257 och II: 389, stadgas,

att ledamöterna i jordbruksnämndens råd skola tillsättas efter förslag av

de organisationer, vilka intimt beröras av jordbruksregleringens utformning.

Det torde nämligen kunna antagas, att även utan uttrycklig föreskrift därom

erforderligt samråd med vederbörande organisationer kommer att äga rum

både vid utseendet av rådsledamöter och vid utseendet av ledamöterna i själva

nämnden.

Vad angår den i samband med organisationen av den prisreglerande verksamheten

berörda frågan om en avveckling av statens lagerhus- och fryshusstyrelses

verksamhet tillstyrker utskottet, att sagda styrelse skall upphöra

och förvaltningen av de statliga lagerhusen överföras till Svenska spannmålsaktiebolaget

genom försäljning av lagerhusen till detta bolag.

Kostnadsberäkningar och anslagsäskanden.

Jordbr ukskommittén.

Beträffande jordbrukskommitténs uttalanden hänvisas till redogörelse i

propositionen s. 86—88.

Departementschefen.

»Några mera tillförlitliga och detaljerade beräkningar av de kostnader den

nu förordade rationaliseringsverksamheten kan medföra för det allmänna,

kunna, såsom kommittén framhållit, svårligen göras, utan man torde få begränsa

sig till en förhållandevis grov uppskattning. Kostnaderna äro givetvis

också beroende på den omfattning och den snabbhet, vari rationaliseringsverksamheten

kan bedrivas med hänsyn till tillgången på utbildad personal

med mera. För närvarande torde emellertid de av kommittén gjorda beräkningarna

få godtagas. Jag anser alltså, att man tills vidare bör utgå från att

det genomsnittliga årliga medelsbehovet för bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder

under en följd av år kommer att uppgå till mellan 20 och

25 miljoner kronor för yttre rationalisering och ungefärligen samma belopp

för inre rationalisering. Härtill komma så de belopp, som böra utbetalas i

form av verkliga lån och vilka i sin helhet böra återbetalas. Storleken av

dessa belopp blir givetvis bland annat i hög grad beroende av i vilken utsträckning

det tidigare berörda systemet med statlig kreditgaranti kommer

till användning. Vad angår kostnaderna för bidragen till yttre och inre rationalisering

må vidare framhållas, att dessa sannolikt i början av de nya

organens verksamhet torde bliva något lägre än vad som kan komma att utgöra

genomsnittet, detta med hänsyn just till att det måste beräknas taga en

s. 177 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

177

viss tid, innan verksamheten kan komma i gång i full utsträckning. Särskilt

gäller detta bidragen till yttre rationalisering.

Kostnaderna för de av mig förordade årliga bidragen till innehavarna av

vissa mindre jordbruk kunna, med ledning bland annat av tillgängliga statistiska

uppgifter rörande jordbruksbefolkningens fördelning i olika inkomstgrupper

samt rörande mjölkleveranserna till mejerier, uppskattas till omkring

60 miljoner kronor per år. Till jämförelse härmed kan nämnas, att

livsmedelskommissionen vid framläggandet av förslag till prisreglerande åtgärder

på jordbrukets område för regleringsåret 1946/47 beräknat kostnaderna

för producentbidrag till 53 miljoner kronor och utgifterna för lantsmörsbidrag

till 0,4 miljoner kronor. Understrykas bör även, att kostnaderna för

de av mig förordade bidragen skulle sjunka i samma mån som de ifrågavarande

brukningsdelarna övergå till nya ägare.

Vad slutligen angår de kostnadsökningar, som kunna föranledas av organisationsförslagen,

torde jag få erinra om att dessa, såvitt angår lönekostnaderna,

i vissa vid kommitténs betänkande fogade promemorior approximativt

uppskattats till något över 2,5 miljoner kronor per år. Påpekas må, att

beräkningarna äro gjorda med utgångspunkt från det avlöningsreglemente,

som gällde vid tiden för avlämnandet av kommitténs betänkande. Av kostnadsökningen

faller den avgjort största delen eller närmare 2 miljoner kronor

på lantbruksnämnderna samt omkring 0,5 miljoner kronor på dessa

nämnders ortsorgan, medan ökningen för lantbruksstyrelsen beräknats till

omkring 0,2 miljoner kronor och för statens jordbruksnämnd till något över

0,1 miljoner kronor.

Såsom jag förut nämnt avser jag, att frågan om personalbehovet vid de

blivande organen skali göras till föremål för ytterligare utredningar. Vid dessa

utredningar böra även upptagas spörsmålen om personalens lönegradsplacering

och anställningsförhållanden i övrigt samt om medelsbehovet å

omkostnadsstat för de nya organen. I avbidan på utredningarna, vilka torde

få föreläggas riksdagen i samband med äskande av medel för organens verksamhet

under budgetåret 1948/49, torde jag få avstå från att här närmare ingå

på frågan om kostnaden för den föreslagna organisationen. Jag vill emellertid

framhålla, att utgifterna för lantbruksnämndernas ortsorgan torde

bliva avsevärt lägre än vad som beräknats i nyssnämnda promemorior, därest

vad jag förordat angående beskaffenheten av dessa organ följes. Den av

mig föreslagna begränsningen av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter i fråga

om byggnader ävensom den omläggning av formerna för stödet åt de mindre

joi-dbruken, som jag förordat, måste vidare medföra, att personalbehovet

vid lantbruksnämnderna blir mindre än vad som skulle ha blivit fallet vid

en tillämpning av kommitténs förslag.

Enligt vad jag tidigare angivit torde den nu förordade rationaliseringsverksamlieten

böra igångsättas vid ingången av budgetåret 1948/49. Med hänsyn

till vikten av att verksamheten skall kunna utan onödigt dröjsmål bedrivas

i den omfattning och enligt de riktlinjer, som förordats i det föregående,

Bilutng till riksdagens protokoll /JM7. It sand. Nr 2.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

anser jag det angeläget, att de nya organen så vitt möjligt skola vara färdiga

att träda i fullt arbete vid nämnda tidpunkt. Om detta önskemål skall kunna

förverkligas måste emellertid ett flertal organisatoriska förberedelser vidtagas

dessförinnan. Dessa synas lämpligen kunna ledas av den förut omförmälda

kommitté, vilken skall ha till uppgift att framlägga förslag rörande

den närmare utformningen av organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Arbetet synes böra bedrivas så, att en centralkommitté tillsättes, vilken

får bilda underavdelningar i de olika hushållningssällskapsområdena. Dessa

underavdelningar böra bland annat på grundval av sin kännedom om förhållandena

i vederbörande område göra preliminära beräkningar rörande personalbehovet

vid lantbruksnämnderna ävensom vidtaga åtgärder för anskaffande

av lokaler åt nämnderna m. m. Förberedande överväganden och åtgärder

för lösande av nämndernas personalfrågor böra även ingå i arbetet. Slutligen

torde underavdelningarna bland annat även i den utsträckning förhållandena

medgiva böra vidtaga inledande åtgärder för igångsättande av arbetet

med regionalplanering.

En dylik organisatorisk verksamhet kommer att medföra vissa kostnader.

Bland annat komma både centralkommittén och dennas underavdelningar att

behöva ha tillgång till personal. Någon säker beräkning av medelsbehovet

för nu ifrågavarande ändamål kan knappast göras. Det synes mig emellertid

antagligt, att ett belopp av 750 000 kronor skall vara tillräckligt. Å riksstaten

för nästa budgetår torde därför för nu ifrågavarande ändamål under

nionde huvudtiteln böra äskas ett reservationsanslag å detta belopp för förberedande

organisatoriska åtgärder i samband med jordbrukets rationalisering.

Dessa medel torde även få tagas i anspråk för att täcka kostnaderna

för den utvidgning av den jordbruksekonomiska undersökningen, som kan

bliva möjlig att genomföra under loppet av nästkommande budgetår.»

Utskottet.

Vad i propositionen anförts angående beräkningarna av kostnaderna för

den nu förordade rationaliseringsverksamheten har ej givit utskottet anledning

till erinran. I fråga om det särskilda stödet till vissa innehavare av mindre

jordbruk må påpekas att, såsom tidigare berörts, det av utskottet förordade

slopandet av inkomstgränsen kommer att medföra en förhållandevis stor kostnadsökning.

Därest producentbidraget i princip kommer alt utgå för årsleveranser.

kommer även detta att medföra en viss höjning av den totala bidragssumman.

Detsamma blir en följd av den av utskottet förordade justeringen

av bidragsskalan. Under betonande av svårigheten att för närvarande göra

några mera exakta kostnadsberäkningar beträffande producentbidragen och

framför allt de kontanta kobidragen, vill utskottet anföra, att den årliga kostnaden

för det av utskottet förordade stödet åt vissa innehavare av mindre

jordbruk synes kunna antagas komma att under den första tiden av tillämpningen

av de nya bidragsreglerna uppgå till mellan 75 och 80 miljoner kronor.

Utskottet tillstyrker departementschefens hemställan om ett reservationsan
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

179

slag å 750 000 kronor för förberedande organisatoriska åtgärder i samband

med jordbrukets rationalisering. Såsom föreslagits i propositionen torde dessa

medel böra få tagas i anspråk även för att täcka kostnaderna för den utvidgning

av den jordbruksekonomiska undersökningen, som kan bli möjlig alt

genomföra under loppet av nästkommande budgetår.

Utskottets hemställan.

Under förmälan att uttalandena i propositionen, i den mån de icke särskilt

berörts i det föregående, icke föranlett någon erinran från utskottets sida, får

utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att de genom propositionen

framlagda förslagen till lag om kronans förköpsrätt,

lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884)

om förköpsrätt och lag angående ändring i lagen den 12 maj

1917 (nr 189) om expropriation icke kunnat i oförändrat skick

antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1) Lag

om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Sker försäljning av jordbruksfastighet, äge kronan, för att underlätta bildandet

av bärkraftiga brukningsdelar, lösa till sig fastigheten till det pris

som köparen utfäst. Sådan förköpsrätt utövas för varje hushållningssällskaps

område av den lantbruksnämnd som där skall finnas.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten

vid tiden för försäljningen gällande taxeringen.

Vad i denna lag stadgas om förköpsrätt skall ock gälla, då del av eller

andel i jordbruksfastighet säljes.

2

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen

är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock säljarens syskon, ej heller där viss

andel i fastigheten säljes till någon

som förut var delägare i densamma.

§•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen

är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock säljarens syskon eller syskons

barn, ej heller där viss andel i fastigheten

säljes till någon som förut var

delägare i densamma.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Sker försäljningen i den ordning Säljes fastigheten till arrendator,

utsökningslagen bestämmer, må för- som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om

köpsrätt ej utövas. nyttjanderätt till fast egendom åtnju
ter

förköpsrätt till densamma, eller

inlöses fastigheten jämlikt lagen om

arrendators förköpsrätt eller sker försäljningen

i den ordning utsökningslagen

bestämmer, må förköpsrätt ej

utövas.

3 §.

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om del av den försålda egendom,

som är underkastad sagda rätt, med mindre sådan del utgör självständig

brukningsenhet och utan olägenhet kan skiljas från återstoden av egendomen.

Har fastighet, beträffande vilken kronan vill utöva förköpsrätt, gått i ett

köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet skiljas från den förra,

vare kronan pliktig att lösa även den senare fastigheten.

Ingå i köpet kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnas å

fastighet som skall lösas, skall vad i andra stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

4 §.

Lantbruksnämnden vare skyldig att efter framställning från ägare av jordbruksfastighet

meddela beslut, huruvida fastigheten är behövlig för ändamål

som avses i 1 §. Beslutet skall meddelas för viss tid, minst två och högst

fem år.

Har nämnden funnit dylikt behov av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten

ej göras gällande under den tid beslutet avser.

5 §.

Har jordägare bjudit lantbruksnämnden

att förvärva hans fastighet

och har nämnden icke inom tre månader

därefter antagit hembudet, må

förköpsrätten ej göras gällande under

ett år efter hembudet, där ej försäljning

sker på villkor, som för jordägaren

äro mindre fördelaktiga än de

som gällt för hembudet.

Har jordägare bjudit lantbruksnämnden

att förvärva hans fastighet

och har nämnden icke inom tre månader

därefter antagit hembudet, må

förköpsrätten ej göras gällande under

två år efter hembudet, där ej försäljning

sker på villkor, som för jordägaren

äro mindre fördelaktiga än de

som gällt för hembudet.

6 §.

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger

det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre

månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra

anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

181

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Äger jämlikt lagen om arrendators

förköpsrätt arrendator utöva förköpsrätt

till fastigheten, åligger det tillika

nämnden att inom tid och vid äventyr

som i första stycket sägs underrätta

arrendatorn om beslutet i den

ordning, som angående delgivning av

stämning i tvistemål är stadgad.

Vill köparen göra gällande lösningsplikt varom i 3 § andra och tredje styckena

sägs, framställe yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats

eller vare sin rätt härtill förlustig.

Ej må utan köparens medgivande Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut om mindre lantbruksnämndens beslut om

förköpsrättens begagnande blivit efter förköpsrättens begagnande blivit efter

besvär upphävt eller köparen fram- besvär upphävt eller köparen framställt

yrkande som i tredje stycket ställt yrkande som i andra stycket

sägs. sägs.

7 §•

Anmäler köparen, med överläm- Anmäler köparen, med överlämnande

av köpehandlingen i bestyrkt nande av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruksnämn- avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,

åligger det denna vid äventyr av den, åligger det denna vid äventyr av

talans förlust att inom en månad talans förlust att inom en månad

från det anmälan skedde instämma från det anmälan skedde instämma

sin talan samt göra anmälan därom sin talan samt göra anmälan därom

för antecknande i fastighetsboken för antecknande i fastighetsboken.

ävensom, på sätt i 6 § sägs, underrätta

sådan arrendator som där avses.

8 §.

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling

därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruksnämnden,

att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som

skall lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sammanlagda

köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

9 §.

Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa vad kronan enligt

10 § har att betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses övergå

i kronans ägo.

Beträffande kostnaderna i mål om förköp skilje rätten mellan parterna

efter ty för varje fall prövas skäligt.

/

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §.

Det åligger kronan vid äventyr av förköpsrättens förlust att senast å den

jämlikt 9 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet

ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastighet

som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet

skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten.

Därjämte åligger det kronan att inom tid som i första stycket sägs ersätta

köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad, som köparen

må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara

värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som kronan jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall

gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

11 §•

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankoinme

på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren

för antecknande i fastighetsboken.

12 §.

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äge kronan inlösa

densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall därvid

vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning

äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Beslutar lantbruksnämnden att förköpsrätten skall begagnas, må nämnden

tillika samtidigt förordna, att rätten skall tillkomma annan än kronan; och

skall i dylikt fall vad här ovan sägs om kronan och lantbruksnämnden gälla

den, som sålunda satts i kronans ställe. Vill denne föra talan om förköp,

vare han dock skyldig att, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexekutor

ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning

han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej under målets förberedelse,

att säkerhet blivit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där

köparen yrkar det innan förberedelsen avslutats.

14 §.

Har lantbruksnämnden genom beslut enligt 4 § förklarat fastighet behövlig

för ändamål som avses i 1 §, må fastighetens ägare föra klagan över beslutet.

över beslut att förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen ävensom av arrendator,

som i 6 § sägs; dock må beslutet

ej överklagas av köparen, om

försäljningen skett under tid, då beslut

som avses i första stycket var

gällande.

över beslut att'' förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen; dock må beslutet ej

överklagas, om försäljningen skett under

tid, då beslut som avses i första

stycket var gällande.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

183

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

Klagan föres hos lantbruksstyrelsen inom en månad från den dag klaganden

erhöll del av beslutet.

Utöver vad i första och andra styckena sägs må klagan ej föras mot beslut

som där avses.

15 §.

Klagan över lantbruksstyrelsens beslut i ärende, som avses i 14 §, må

föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

2) Lag

angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om

förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att rubriken

till lagen den 22 december 1943 om

förköpsrätt ävensom 2 och 6 §§ sagda

lag skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

Härigenom förordnas, att rubriken

till lagen den 22 december 1943 om

förköpsrätt ävensom 6 § sagda lag

skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

Lag om arrcndators förköpsrätt.

2 §•

Förköpsrätt må — — — i densamma.

Säljes fastigheten till kronan för

ändamål, som avses i 1 § lagen om

kronans förköpsrätt, eller inlöses

fastigheten jämlikt nämnda lag eller

sker försäljningen i den ordning utsökningslagen

bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt

utövas, där fastigheten av

kronan säljes för ändamål som ngss

sagts.

Har jordägaren---för hem
budet.

6 §.

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 §

utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall ut
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. M oj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

giva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen.

Visas ej under målets förberedelse, att säkerhet blivit ställd som nu sagts,

vare käromålet förfallet, där köparen yrkar det innan förberedelsen avslutats.

Denna lag träder i kraft såvitt angår

6 § den 1 januari 1948, därvid i

tillämpliga delar skall gälla vad i lagen

om införande av nya rättegångsbalken

finnes föreskrivet, samt i övrigt

den 1 juli 19U8.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1948, därvid beträffande 6 § i

tillämpliga delar skall gälla vad i lagen

om införande av nya rättegångsbalken

finnes föreskrivet.

3) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917(nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation

skall erhalla ändrad lydelse på sätt nedan sägs samt att i samma lag skola

under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas två

n>a paragrafer, betecknade sasom 109 och Ilo §§, av nedan angivna innehåll.

1 §•

Fastighet, som---- utrymme Fastighet, som---för orten;

däromkring.

13. för linbana, som är behövlig

för ett företag av större gagn för

orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt---till nationalpark.

12. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för stärkande av

ofullständigt jordbruk.

109 §.

Fråga om att mark skall exproprieras för stärkande av ofullständigt jordbruk

må väckas endast av lantbruksnämnd.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas

huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

185

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

no §.

Expropriationsrätt må beviljas endast om särskild svårighet möter att genom

avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, om den mark, varom fråga är, icke helt eller

till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet eller om genom

expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller

innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra olägenhet

som nyss sagts må hänsyn icke tagas till anordning som prövas hava

vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Ej heller må expropriationsrätt medgivas med mindre en lämplig fastighetsbildning

finnes kunna genom expropriationen befordras.

Rätt till expropriation av mark, som utgör särskild fastighet, må vad angår

fastighet med jordbruk beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, förening,

stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke är

mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,

och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedömande

av frågan, av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand befintliga,

genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden

av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

B. att riksdagen måtte

1) medgiva att åtgärder för jordbruksnäringens främjande

må vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i

det föregående angivits,

2) till Förberedande organisatoriska åtgärder i samband

med jordbrukets rationalisering m. m. för budgetåret 1947/48

å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av ............................ kronor 750 000;

C. att dels motionerna I: 111 och II: 175, likalydande, I:

252 och 11:377, likalydande, 1:253, 1:254 och 11:381, likalydande,

1:255 och 11:385, likalydande, 1:256 och 11:388,

likalydande, 11:370, 11:380, 11:382, 11:383 samt 11:387 i

sin helhet, dels motionerna I: 251 och II: 379, likalydande,

samt I: 257 och II: 389, likalydande, i vad dessa motioner

gälla i propositionen behandlade frågor, må, i den mån

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

motionerna eller ifrågavarande delar av dessa icke kunna anses

besvarade genom vad utskottet här ovan anfört och hemställt,

av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 9 juni 1947.

På särskilda utskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson, Anderberg,

Mannerskantz, Jon Jonsson, Gillström, Sundelin, Kriigel, Heiding, Svedberg,

Gunnar Andersson och Ragnar Bergh; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Liedberg, Andersson

i Tungelsta, Gustafson i Vimmerby, Ericsson i Sörsjön, Svensson i Ljungskile,

Hermansson, Staxäng, Jacobson i Vilhelmina, Johansson i Norrfors,

Jonsson i Järvsand och fru Eriksson i Hallstahammar;

dock att vid behandlingen av förslagen till lag om kronans förköpsrätt,

lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt

samt lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

i stället för herr Staxäng deltagit herr Larsson i Karlstad.

Särskilt yttrande

av herrar Mannerskantz, Gunnar Andersson, Ragnar Bergh och Staxäng,

vilka anfört:

I motionerna I: 257 och II: 389 har på anförda skäl yrkats bl. a. att riksdagen

måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag angående inrättande av lantbruksnämnder,

samt att förslag måtte utarbetas till organisation av hushållningssällskapen

för deras handhavande av samtliga med jordbrukets rationalisering

förenade uppgifter.

Vi finna motionärernas till stöd för nämnda yrkande anförda motivering

fullt bärande och anse, att det ur flera synpunkt varit fördelaktigt med ifrågavarande

verksamhets överlåtande på ett enda organ. Därvid komma hushållningssällskapen

närmast i fråga.

Då emellertid utskottet icke ansett sig kunna förorda vårt inom utskottet

framställda yrkande om en dylik lösning, ha vi anslutit oss till den av herr

Tjällgren m. fl. avgivna reservationen nr 1, vari yrkas, att jordförbättringsverksamheten

skall kvarbliva hos hushållningssällskapen.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

187

Reservationer:

1) av herrar Tjållgren, Mannerskantz, Sundelin, Heiding, Gunnar Andersson,

Ragnar Bergh, Liedberg, Gustafson i Vimmerby, Svensson i Ljungskile,

Staxäng och Johansson i Norrfors, vilka i fråga om organisationen av rationaliseringsverksamheten

anfört:

Vi kunna icke ansluta oss till den uppfattning, som utskottet uttalat angående

fördelningen av arbetsuppgifterna mellan lantbruksnämnderna och

hushållningssällskapen. De senare ha under sin mångåriga verksamhet uppnått

synnerligen goda resultat i fråga om jordförbättringsverksamheten. Det

synes oss även obestridligt, att det i rådgivnings- och upplysningsverksamheten

bland jordbrukarna är omöjligt att skilja på driftsrationalisering och

jordförbättringsåtgärder. Om man nu i enlighet med vad utskottet förordar

lägger verksamheten för rationalisering av driftsförhållandena hos hushållningssällskapen

och verksamheten för inre rationalisering hos lantbruksnämnderna,

måste enligt vårt förmenande följden härav — vad som än skrives

om att både sällskapens och nämndernas befattningshavare skola kunna

utnyttjas för arbete för båda organens räkning — bli att en konstlad

skillnad kommer att bestå mellan dessa båda grenar av rationaliseringsverksamheten,

vilken kommer att bli till skada för denna verksamhet och medföra

ökade kostnader för det allmänna genom att befattningshavarna ej kunna

effektivt utnyttjas. Vi anse därför, att sällskapen även i fortsättningen

böra jämte driftsrationaliseringen omhänderha jordförbättringsverksam

heten.

Vad härefter angår lantbruksnämndernas sammansättning måste vi konstatera,

att det både i propositionen och i utskottets utlåtande uttalade önskemålet

om att rationaliseringsverksamheten skall bli en jordbrukets egen

verksamhet och att jordbrukarna skola erhålla en stark representation i

lantbruksnämnden, vid ett genomförande av utskottets förslag i fråga om

lantbruksnämndens sammansättning blir ett talesätt med ganska ringa reellt

underlag. Man bör därför enligt vår uppfattning bereda det praktiska såväl

större som mindre jordbruket en mer tillfredsställande representation i lantbruksnämnden.

Olika vägar kunna här komma i fråga. För vår del ha vi

stannat för att den lämpligaste skulle vara att höja antalet ledamöter i lantbruksnämnden

från sju till nio och att de båda nytillkommande ledamöterna

få utses av hushållningssällskapet. En dylik utvidgning av lantbruksnämnden

synes vara av värde även ur andra synpunkter. Såsom framhållits i jordbrukskoinmitténs

betänkande måste man nämligen med hänsyn till den arbetsbörda,

som kommer att åvila lantbruksnämnderna, räkna med att dessa

i stor utsträckning komma att behöva arbeta i delegationer. En ökning av

antalet ledamöter i nämnden från sju till nio skulle betydligt öka möjligheterna

att organisera ett dylikt arbete i delegationer på ett tillfredsställande

sätt.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad till slut angår frågan om den inbördes löneställningen mellan hushållningssällskapens

och lantbruksnämndernas befattningshavare anse vi, att

man i princip bör uppehålla likställighet mellan lantbruksnämnderna och

sällskapen. Vad speciellt angår lantbruksdirektören och hushållningssällskapets

sekreterare, tala enligt vår uppfattning särskilt starka skäl för en sådan

likställighet. Dessa befattningshavare komma båda två att, var på sitt håll,

leda en synnerligen viktig verksamhet. Att göra en skillnad i lönehänseende

mellan lantbruksdirektörerna och hushållningssällskapens sekreterare synes,

även om skillnaden i och för sig är ganska ringa, ägnat att giva intryck av

en underskattning av betydelsen av sällskapens verksamhet, vilken ej kan

vara annat än till skada för rationaliseringsarbetet. Möjligheten till urval av

personer med särskild läggning för de olika sysslorna inom respektive lantbruksnämnd

och hushållningssällskap bleve vid olika lönesättning mindre.

Huruvida samtliga ifrågavarande befattningshavare skola placeras i 28 eller

29 lönegraden synes oss däremot i och för sig icke äga någon avgörande betydelse.

Vi anse därför att man i detta sammanhang ej bör taga definitiv ställning

till frågan om den lönegrad, vari lantbruksdirektörerna böra placeras,

utan bör begränsa sig till att fastslå den av oss angivna principen.

2) av herrar Mannerskantz, Ragnar Bergh och Larsson i Karlstad, vilka

anfört:

Vi anse att utskottet bort yrka avslag på propositionens förslag till lagstiftning

om införande av förköpsrätt utan framläggande av eget förslag härom.

Införandet av ett sådant tvångsmedel som förköpsrätten, helt lagd i händerna

på de statliga rationaliseringsmyndighetema, överensstämmer ej med

både i propositionen och utskottsutlåtandet gjorda uttalanden om vikten av

att rationaliseringsåtgärderna inom jordbruket genomföras på frivillighetens

väg och i förtroendefullt samarbete med jordbrukarna. Kronans rätt till förköp

vilar inte på någon rättsgrund, utan kränker nuvarande grunder för

äganderätt och näringsfrihet. Förköpsrätten skulle inom jordbrukets område

införa förhållanden utan motsvarighet inom näringslivet i övrigt. Förköpsrätten

kommer afl lägga hinder i vägen för svenska medborgares möjligheter

att inom jordbruket på samma sätt som inom andra näringsgrenar i fri konkurrens

få förvärva för fri näringsutövning behövliga fastigheter. Genom att

dessa möjligheter begränsas genom kronans förköpsrätt, försvåras den frivilliga

rationaliseringsverksamheten, som hittills inom jordbruket visat så

framstående resultat, och som, om den befrämjas i stället för att hindras, i

framtiden säkert kommer att betyda mer för jordbrukets utveckling än den

statsdirigerade rationaliseringen. Många enskilda köpares fullt legitima intressen

kunna befaras bli trädda för nära genom kronans förköpsrätt. Kronans

förköpsrätt är vidare mindre behövlig, då låne- och bidragsverksamhet

jämte aktiv inköpspolitik från rationaliseringsorganens sida måste vara

tillräckligt verksamma medel för genomförande av för jordbrukets lyckliga

utveckling behövliga rationaliseringsåtgärder. Verkningarna av förköpsrätten

äro också svåra att överblicka på grund av lagtextens oklara formuleringar,

s. 189 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

189

som i huvudsak bestå även sedan utskottet gjort vissa justeringar och välmotiverade

begränsningar i propositionens lagförslag. Ovissheten i fråga om

förköpsrättens verkningar förstärkes av att den nya skifteslagstiftningens utformning

ännu ej är känd. Lantbruksstyrelsens understrykande av att långtgående

rationaliseringsåtgärder böra anstå, till dess ny skifteslagstiftning

genomförts, är värt stort beaktande som skäl för att förköpsrättens genomförande

i varje fall icke nu bör beslutas.

Vi ha därför ansett, att moment A i utskottets hemställan i vad gäller de

två första i sagda moment berörda lagförslagen bort hava följande lydelse:

A) att riksdagen, med bifall till motionerna 1:257 och II:

389, måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag om kronans

förköpsrätt samt till lag angående ändring i lagen den 22

december 1943 (nr 884) om förköpsrätt.

3) av herrar Mannerskantz, Gunnar Andersson, Ragnar Bergh, Liedberg och

Larsson i Karlstad, vilka rörande frågan om expropriation för stärkande av

ofullständiga jordbruk anfört:

Vi anse, att utskottet bort yrka avslag på propositionens förslag till lag angående

ändring i lagen om expropriation. En expropriationsrätt, som skall

tillgripas, icke som hittills blott till allmänt väl utan även till enskild fördel,

torde komma att skapa iett osäkerhetstillstånd i fråga om en på urgamla

rättsregler vilande tryggad äganderätt till jordinnehav. Genom ett sådant

expropriationsinstituts genomförande prisgiver man värden, som väga vida

tyngre än de fördelar, som kunna vinnas. Avvägandet av vad som blir den

enes vinst mot vad som blir den andres skada torde vara omöjligt att göra

på ett objektivt sätt. Det ringa antalet stora brukningsdelar inom det svenska

jordbruket kommer att medföra att expropriationsinstitutet, om det överhuvud

taget skall användas på ett sådant sätt, att det får reell betydelse för rationaliseringen,

huvudsakligen måste användas mot jordbruk inom de egentliga

bondejordbrukens kategori.

Betydelsen av expropriationsinstitutet för tillförande av skog till de brukningsdelar,

som äro i behov av sådan, torde avsevärt ha överdrivits. Värderingen

av den exproprierade skogsmarken med därå växande skog skall ske

enligt för expropriationsfall i allmänhet gällande grunder. Utsikterna äro

därför små för att en köpare inom nu överskådlig tid genom expropriation

skall kunna erhålla skog till sådant pris, att köpet medför något direkt tillskott

till hans försörjning utöver en måhända knapp möjlighet till förräntning

av den skuld han kan ha ådragit sig för köpet. Rationaliseringsorganens

utnyttjande av en aktiv inköpspolitik för att i fria marknaden komma över

fastigheter med skogsmarker, torde leda till bättre resultat än expropriation.

Möjligheten att expropriationsförfarandet sedan ny skifteslagstiftning genomförts

kommer till användning i samband med omskifte gör den föreslagna

expropriationsrätten ytterligare betänklig. Expropriationslagstiftningen

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

kan då komma att användas som ett verkligt tvångsmedel för den så mycket

omdiskuterade »bortrationaliseringen» av jordbrukare.

Vi ha därför ansett, att moment A i utskottets hemställan bort såvitt gäller

nu ifrågavarande lagförslag ha följande lydelse:

att riksdagen, med bifall till motionerna 1:257 och 11:389, måtte avslå

Kungl. Maj:ts förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr

189) om expropriation.

4) av herrar Tjällgren, Heiding, Gustafson i Vimmerby och Johansson i

Norrfors, vilka ansett att utskottets utlåtande i de avsnitt som nedan angivas

bort hava följande lydelse:

Målsättningen för jordbrukspolitiken.

Jordbruket har under senare tid —--skall bliva fullt konkurrens
kraftigt

på världsmarknaden.

Om man hyser den av utskottet uttalade uppfattningen, att ett visst statligt

stöd åt jordbruket kommer att behövas på längre sikt för att näringen

skall kunna uppehållas och dess utövare beredas skäliga arbetsvillkor, är

det ur flera synpunkter nödvändigt, att man nu uppdrager en preciserad

riktlinje beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som bör eftersträvas

på lång sikt. Bland annat skulle därigenom ett fastare underlag erhållas

för arbetet med rationaliseringen inom jordbruket. Enighet torde råda

om att fastställandet av en dylik riktlinje bör ske efter en avvägning mellan

olika synpunkter, därvid i främsta rummet böra mot varandra vägas å ena

sidan de rent ekonomiska synpunkterna samt å andra sidan beredskapssynpunkten,

ävensom befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala

synpunkter.

Utskottet finner det ej nödvändigt att ingå i någon närmare prövning av

den vikt, som bör tillmätas var och en av de nyss berörda synpunkterna

utan vill endast i korthet beröra några av dessa. Vad beredskapssynpunkten

beträffar torde ett understrykande av densamma vara överflödigt. Utskottet

vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att genom de insatser det svenska

jordbruket gjort under de båda världskrigen, det blivit möjligt att upprätthålla

en god försörjning, utan vilken det skulle ha uppstått allvarliga svårigheter

för vårt land att hålla sig utanför de krigiska konflikterna. Med hänsyn

till den betydelse, som jordbruket har för näringslivet i dess helhet å

landsbygden, såväl på grund av den roll jordbruksbefolkningen ur arbetskraftssynpunkt

spelar för andra näringsgrenar som på grund av att jordbruket

utgör ett väsentligt och mångenstädes dominerande underlag för hela

landsbygdens ekonomiska liv, måste bevarandet av ett betydande jordbruk

i landets olika delar enligt utskottets uppfattning under alla förhållanden

framstå som grundläggande för jordbrukspolitiken. Att de samhällsekonomiska

synpunkterna måste tillmätas väsentlig betydelse är självklart, då

s. 191 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

191

detta ju i betraktande av jordbrukets betydelse för landets näringsliv — både

med hänsyn till produktionens värde och till storleken av den i jordbruket

sysselsatta befolkningen — måste vara en förutsättning för att önskemålet

om ett snabbt ekonomiskt framåtskridande för befolkningen i sin helhet

skall kunna förverkligas. I detta sammanhang vill utskottet emellertid understryka,

att det enligt dess uppfattning måste vara ett väsentligt intresse för

hela vårt folk, att ekonomisk, social och kulturell standard kan upprätthållas

på landsbygden i samma omfattning som i städer och samhällen. Den sedan

lång tid tillbaka pågående överflyttningen av folk från jordbruket och

landsbygden till städerna och samhällena försvårar allvarligt möjligheterna

härtill. Utskottet drar av detta den slutsatsen, att det är angeläget att tillvarataga

alla de sysselsättningsmöjligheter som stå till buds inom jordbruket

och skogsbruket och andra näringar på landsbygden, så att människorna

kunna hållas kvar inom näringslivet därstädes.

Mycket betydelsefulla arbetsuppgifter---i väsentligt större utsträck
ning

än hittills.

Utskottet hyser den uppfattningen, att det svenska jordbruket hör ha företrädesrätt

att avsätta sina produkter på den inhemska marknaden och att

produktionsvolymen således bör ansluta sig till konsumtionsbehovet. Produktionsvolymens

storlek bör således i stort sett fastställas enligt denna riktlinje.

En viss marginal mellan produktionsvolym och konsumtionsbehov

hör dock upprätthållas, ty om en sådan saknas och möjligheter till lönande

export icke föreligger, kan det riskeras, att det icke blir möjligt att upprätthålla

den avsedda prisnivån. Härför synes dock icke en marginal av den

storleksordning, som jordbrakskommittén förordat vara erforderlig. Utskottet

kan därför icke helt ansluta sig till de önskemål rörande marginalens avvägning,

som departementschefen uppställt. Enligt dessa önskemål skulle

produktionen ej vara större än att den väl kan få plats inom ramen för det

inhemska avsättningsutrymmet och vidare måste hänsyn tagas till konsumenternas

intresse av att åtminstone i viss utsträckning ha tillgång till billigare

matfett än smör. En marginal, som skulle tillgodose nu nämnda önskemål,

synes enligt departementschefens mening böra ha åtminstone den storlek,

som representerades av skillnaden mellan det av kommittén förordade

medelaltemativet och den normala konsumtionen. Departementschefen ger

i enlighet härmed uttryck åt den uppfattningen, att en produktion av medelalternativets

storlek följaktligen borde representera den övre gräns, över vilken

produktionen ej borde stiga och att rationaliseringsåtgärdema, i den mån

så vore erforderligt, utformas på sådant sätt, att man skulle söka förhindra,

att produktionen stege över nämnda gräns.

Vad angår innebörden---bereda prioritet för smörets avsättning.

Rent principiellt kan utskottet ansluta sig till det av kommittén angivna

medelalternativet, men vill i anslutning till vad som yrkats i motionerna nr

1: 251 och II: 379 förorda, att marginalen mellan produktionsvolym och kon
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

sumtionsbehov hålles något lägre. Medelalternativet kan icke sägas skänka

tillräcklig trygghet för livsmedelsförsörjningen. Vissa omständigheter, såsom

svaga skördar, otillräcklig tillförsel av gödningsämnen m. m. kunna försvaga

trygghetsmomentet. Utskottet anser följaktligen att en produktion av

lägst den storlek, som anges genom kommitténs medelalternativ, bör eftersträvas,

men att utrymme och stöd därutöver gives för en ytterligare tillväxt

av produktionen, därest detta kan bli möjligt vid den omfattning vårt jordbruk

nu har och vid den eventuella tillväxt, som kan bli en följd av att

ofullständiga jordbruk erhålla nyodlingsjord till komplettering. Då undersökningar

över förhållandena före kriget visat, att jordbruksproduktionen

brukar variera med cirka 4 procent över eller under en genomsnittskörd, anser

utskottet, att en produktion upp till genomsnittligt 96 procent av konsumtionsbehovet,

i kalorier räknat, bör tillåtas och skyddas. I fråga om försörjningen

med matfett anser utskottet att den av kommittén förordade importen

av margarin bör kunna minskas till förmån för en ökad konsumtion

av smör. Skulle avsättningsutrymmet för margarin i enlighet med kommitténs

förslag fastställas till 40 000 ton per år följer därav, att marginalen huvudsakligen

tages ut på smör och därmed på mjölkproduktionen. Detta kan

enligt utskottets mening icke vara tillrådligt, då mjölkproduktionen har sin

största betydelse för jordbruket i de delar av landet, där lönsamhetsförutsättningarna

äro mest ogynnsamma. I den mån så visar sig erforderligt bör

man därför enligt utskottets uppfattning söka begränsa margarinkonsumtionen,

även då en mera konstant ökning av smörproduktionen påkallar ett

vidgat avsättningsutrymme.

Vad sockerbetsodlingen angår--- — ligga under samma gräns.

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.

Vad angår avvägningen av det allmänna prisstödet---arbete i det

egna jordbruket.

Om man, som föreslås i propositionen, avväger jordbruksstödet med hänsyn

till behovet vid jordbruk, vilka till storleken motsvara genomsnittet i

storleksgruppen 10—20 hektar och fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingens

och de fasta anläggningarnas beskaffenhet, innebär detta, att endast

en mindre del av de nuvarande jordbruken i princip tillerkännas full

lönsamhet. Inom storleksgruppen 10—20 hektar och däröver faller endast

cirka 31 procent av samtliga brukningsdelar och 68 procent av rikets hela

åkerareal. Detta innebär, att antalet jordbruk, som kunna påräkna att erhålla

full lönsamhet av själva jordbruket, sannolikt icke komma att uppgå till

mera än omkring en fjärdedel av samtliga brukningsdelar. I den mån jordbruk

i storleksordning under 10—20 hektar ha tillgång till skog eller andra

naturtillgångar, som kunna beräknas ersätta vad som brister i lönsamheten

för själva jordbruket, kan ju därigenom ändock en tillfredsställande inkomst

s. 193 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

193

erhållas. Många jordbruk sakna dock skog, vilket ofta är fallet även i

skogsbygderna. För det senare slaget jordbruk kunna konsekvenserna av ett

alltför stort basjordbruk bli allvarliga. Skäl tala därför enligt utskottets mening

för övervägande av en mindre storleksordning för det jordbruk, som

skall utgöra mätaren på lönsamheten. Vid övervägande av detta spörsmål

bör i första hand tagas hänsyn till den fördelning på brukningsdelar, som

för närvarande förefinnes på skilda håll i landet och som innebär, att en

långt gående parcellering av jorden ägt rum. Denna fördelning har i betydande

omfattning sin grund i historiska förhållanden men det får icke förbises,

att den i hög grad främjats av den statliga jordbrukspolitikens utformning

under gången tid. Statsmakterna kunna således i viss mån sägas vara

medansvariga för denna långt drivna parcellering.

Redan med hänsyn till sist berörda förhållande synes det vara rimligt att

principiella gränsen mellan lönsamma och icke lönsamma jordbruk ej sättes

för högt. Det väsentligaste skälet för att kraven på basjordbrukets storlek

ej få ställas för högt är emellertid enligt utskottets mening, att förutsättningar

för åstadkommande av jordbruk, som motsvara storleksordningen

10—20 hektar, icke föreligga mera allmänt. Särskilt är detta fallet i skogsbygderna.

Även om det teoretiskt kan tänkas bli möjligt att genom sammanslagning

av mindre brukningsdelar få till stånd jordbruk av basjordbrukets

storlek, skulle arronderingen ofta bliva så dålig, att ekonomiskt lämpliga

brukningsdelar ej kunde erhållas. Med hänsyn till dessa förhållanden bör

gränsen för det i princip lönsamma basjordbruket ej dragas alltför snävt.

Överhuvud taget bör största hänsyn tagas till det utvecklingsstadium, på

vilket större delen av jordbruket för närvarande befinner sig.

För närvarande saknas underlag för uppställande av representativa typjofdbrukskalkyler,

emedan anslutningen till de jordbruksekonomiska undersökningarna

icke är tillräckligt omfattande. Härav följer, att totalkalkylen

över jordbrukets inkomster och kostnader under de närmaste åren måste

utgöra den väsentliga vägledningen för prissättningarna på jordbrukets område.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser utskottet, att slutlig ställning

till frågan om basjordbrukets storlek icke nu bör tagas. Härmed bör

anstå till dess att materiel föreligger från ett större antal räkenskapskontrollerade

jordbruk än som för närvarande är fallet. I anslutning härtill vill

utskottet uttala att lönsamhetsberäkningar icke endast böra utföras för

storleksgruppen 10—20 hektar utan även för storleksgruppen 10—15 hektar.

Härigenom blir det möjligt att efter några år, då basjordbruken i högre grad

avses bli normgivande för prisavvägningarna, bedöma till vilken storlek

basjordbruket skäligen bör fastställas.

Med anledning av vad som yrkats i motionen II: 387 vill utskottet uttala

att det synes lämpligt för norra Sverige upprätta typjordbrukskalkyler

även för storleken 5—10 hektar och att driftsresultaten vid dessa jordbruk

skola beaktas vid bestämmandet av det särskilda differentieringsbidraget till

jordbruket i Norrland.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. It samt. Nr 2. 13

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I propositionen har i detta sammang--- — jordbrukarna i övriga delar

av riket.

Det allmänna prisstödet åt jordbruket bör enligt utskottets mening i princip

utgöras av ett gränsskydd, avvägt enligt de grunder, som nyss förordats.

Departementschefen har anfört att någon anledning att vid sidan av det allmänna

prisstödet såsom ett permanent led i regleringssystemet lämna ett särskilt

stöd åt de jordbruk, vilkas lönsamhet är lägre än basjordbrukets, föreligger

enligt hans mening icke. Enligt utskottets mening bör man dock, såsom

anförts i motionerna I: 251 och II: 379, räkna med att ett särskilt stöd även

på längre sikt kan behöva ingå i de prisreglerande åtgärderna för det mindre

jordbruket. Härtill återkommer utskottet på tal om särskilt stöd åt vissa

innehavare av mindre jordbruk.

Den yttre rationaliseringen.

Innan utskottet ingår på behandlingen---att åtgärder vidtagas för att

motverka en fortsatt sådan avflyttning.

Av skäl, som anförts i motionerna 1:251 och 11:379, anser utskottet att

för detta ändamål behövs ett mera permanent statligt stöd till vissa grupper

av mindre jordbruk vid sidan av det allmänna prisstödet.

Departementschefens förslag i fråga om målsättningen — — — beträffande

vissa utarrenderade brukningsdelar.

I motionerna I: 251 och II: 379 ävensom i motionen II: 380 har berörts frågan,

från vem mark i första hand bör tagas i anspråk för genomförande av

önskvärda kompletteringsåtgärder. I enlighet med vad som yrkats i de båda

förstnämnda motionerna förordar utskottet, att staten i främsta rummet, före

varje annan kategori jordägare, avstår jord- och skogsmark för genomförandet

av yttre rationaliseringsåtgärder. Eftersom det framstår som ett intresse

även för det allmänna, att de ofullständiga jordbruken förstärkas med tillläggsjord

och skog, bör det enligt utskottets mening anses rimligt, att staten

avstår jord och skog för detta ändamål i större omfattning än som rimligen

kan krävas av enskilda ägare. Detsamma bör också gälla i fråga om ecklesiastika

och andra allmänna institutioner tillhörig mark av skilda slag. Detta

framstår som berättigat inte minst ur den synpunkten att staten i stor omfattning

förvärvat jordbruksfastigheter med stor skogsareal samt sedan avstyckat

ett ofta ofullständigt jordbruk med för liten skogstillgång, som försålts

till enskilda ägare. Tillräckligt med skogsmark bör inte minst i dessa

fall återföras till jordbruket. När expropriation behöver tillgripas bör denna i

första hand ske från bolagens och från med dem i ägarehänseende jämställdas

jordbruksfastigheter. En betydande andel av skogstillgångarna i de egentliga

skogsbygderna har nämligen kommit att frånhändas jordbrukarna och

övergått i bolagens och enskilda skogsspekulanters ägo. Det är fördenskull

s. 195 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

195

motiverat, att dessa ägarekategorier i första hand böra avstå skog i de fall,

då expropriation kommer i fråga.

Mark, tillhörig de här berörda ägarekategorierna, kan i vissa fall vara så

belägen, att det icke är möjligt eller ur praktiska synpunkter lämpligt att

taga den i anspråk för kompletteringsåtgärder, avseende ofullständiga jordbruk.

I stället kan mark, tillhörig enskilda ägare, vara mea lämplig. I sådana

fall bör enligt utskottets mening ett triangelbyte kunna ifrågakomma, så att

de nämnda enskilda ägarna avstå mark för kompletteringsändamål och i

gengäld erhålla mark från de förut berörda ägarekategorierna, nämligen staten

och allmänna institutioner samt bolag och enskilda skogsspekulanter.

I motionerna I: 254 och II: 381 har hemställts---vidtagas i 1 § i det

nu ifrågavarande förslaget.

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk.

Enligt de riktlinjer för jordbrukets rationlisering---vill utskottet för

sin del biträda.

Vad angår den tid, under vilken ett dylikt särskilt stöd bör utgå, förutsatte

jordbrukskommittén att detta i princip endast skulle utgå till de nuvarande

brukarna. I propositionen ha uttalanden av liknande art gjorts, och

departementschefen förklarar att ifrågavarande mindre jordbruks värde och

livskraft bör visa sig däri, att deras brukare utan någon särskild subvention

kunna genom avkastningen från brukningsdelen och inkomst från annat arbete

uppnå en tillfredsställande bärgning. Departemetschefen drar av detta

den slutsatsen, att det mindre jordbruket bör erhålla ett stöd endast under

den övergångstid, som förflyter till dess att rationaliseringen av brukningsdelarna

kan genomföras. I likhet med kommittén utgår han ifrån, att rationaliseringen

skall kunna genomföras i samband med generationsväxlingen,

varför behovet av ifrågavarande särskilda stöd endast synes göra sig gällande

beträffande de nuvarande innehavarna av mindre jordbruk.

Enligt utskottets mening torde det icke vara möjligt att mera allmänt genomföra

rationaliseringen i samband med att brukningsdelarna övergå till ny

innehavare, även om lantbruksnämnderna hade tillgång till ganska stora

arbetskraftsresurser. En annan sak av väsentligt större betydelse i sammanhanget

är vidare, att det i betydande omfattning saknas förutsättningar för

åstadkommande av ur jordbruksekonomisk synpunkt fullständiga brukningsdelar.

Skall den målsättning förverkligas, som statsmakterna vid skilda tillfällen

uttalat sin anslutning till, nämligen att bereda jordbruket lika god lönsamhet

som andra näringar, måste man taga hänsyn till förhållandena inom

jordbruket, sådana de äro och i stor omfattning för framtiden äro hänvisade

till att förbli. Härmed har utskottet ingalunda velat avvisa en sådan rationalisering

av brukningsdelarna, som är möjlig och lämplig att genomföra, tvärtom

har ju utskottet genom sina uttalanden i andra sammanhang positivt tagit

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ställning härför. Men utskottet anser, att rationaliseringen i första hand bör

komma till stånd, dels genom anskaffande av tilläggsjord eller skog i alla de

fall, då så lämpligen kan ske, och dels genom inre förbättring av brukningsdelarna.

Däremot kan utskottet icke ansluta sig till den uppfattningen, att

rationaliseringen i huvudsak skall ske genom sammanslagning av två eller

flera brukningsdelar.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att söka bevara så många självständiga

brukningsdelar som möjligt. För att landsbygdens ekonomiska, sociala

och kulturella standard skall kunna icke endast bibehållas utan även

väsentligt höjas, vilket utskottet anser vara ett allmänt samhällsintresse, är

det ofrånkomligt att söka upprätthålla en relativt talrik jordbruksbefolkning

på landsbygden. Förekomsten av en relativt stor jordbruksbefolkning måste

anses vara av största betydelse även för tillgodoseende av andra näringsgrenars

behov av arbetskraft, framförallt skogsbrukets.

En fortsatt uttunning av landsbygdens befolkning kommer att föra med sig

allvarliga problem. Den ökade produktionen inom de s. k. stadsmannanäringarna

som måste bli följden, om arbetskraft i ökad omfattning överföres dit

från jordbruket, kommer att göra vår industri mera känslig för konjunkturförändringar.

Riskerna för ekonomiska kriser inom vårt land komma därför

att ökas i avsevärd grad, allra helst om svårigheter uppstå för vår export.

Farhågorna härför kan man icke bortse ifrån, emedan det är ovisst, om

marknaderna för vår exportindustri i framtiden komma att stå öppna i samma

omfattning som före kriget. Många i industriellt hänseende hittills föga

utvecklade länder söka numera skapa en hög grad av industrialisering inom

det egna landet. Skulle vår industri bli hänvisad till att i ökad omfattning

avsätta sina produkter på den inhemska marknaden, måste det vara värdefullt,

om det finns en talrik och köpkraftig befolkning på landsbygden.

För landsbygdens egen del innebär en fortsatt folkmängdsuttunning, att

förutsättningarna för ett framåtskridande i ekonomiskt och socialt hänseende

avsevärt minskas och kanske, om uttunningen får drivas alltför långt, helt

försvinna. Ju glesare en bygd är befolkad, desto svårare blir det att för rimliga

kostnader ordna kommunikationer, post, telefon, elektrifiering o. d.

Barnens skolundervisning löper risk att försämras, emedan sjunkande barnantal

ofta framtvingar övergång till lägre skolformer och längre skolvägar.

Hantverkare och handlande få lägre omsättning i sin rörelse och tvingas

kanske i vissa bygder att nedlägga densamma. I stället koncentreras hantverket

och handeln till tätorterna. Skatteunderlaget sjunker också, vilket i sin

tur leder till ökad kommunal uttaxering och därmed tyngre bördor för den

kvarstannande befolkningen. Känslor av isolering och vantrevnad kunna under

sådana förhållanden komma att gripa omkring sig, och dessa psykologiska

faktorer kunna i sin tur ytterligare bidraga till ökad avflyttning från

landsbygden.

Man får icke heller enligt utskottets mening bortse från det samband som

råder mellan jordbruket och landsbygdens näringsliv i övrigt, särskilt skogsbruket.

I de skogrika delarna av landet bilda jordbruket och skogsbruket

s. 197 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

197

tillsammans det produktionsunderlag, som befolkningen behöver för att kunna

äga tillgång till en jämn sysselsättning under olika årstider. Den befolkning,

som livnär sig på det mindre jordbruket, utgör vidare den naturliga rekryteringsbasen

för arbetskraft till småindustrien och hantverket på landsbygden,

liksom för byggnads- och anläggningsverksamheten därstädes. Om antalet

mindre jordbruk minskas alltför starkt, försvåras därmed också förutsättningarna

för en utveckling av dessa näringsgrenar på landsbygden.

Av vad som sålunda anförts framgår att utskottet tillmäter det mindre jordbruket

en väsentligare betydelse för svenskt samhällsliv än vad som kan bli

resultatet av ett bedömande uteslutande från jordbruksekonomiska synpunkter.

Erfarenheter från två världskrig ha lärt oss att vi icke kunna säkerställa

vårt lands behov av livsmedel, därest vi icke också haft tillgång till det mindre

jordbrukets produktion. De knappa livsmedelstillgångama ute i världen ge

utskottet anledning antaga, att vi icke heller under den framtid, som nu kan

överblickas, kunna på ett tillfredsställande sätt säkerställa vårt folks behov av

livsmedel utan att taga det mindre jordbrukets produktionsresurser i anspråk.

Då det alltså kan slås fast, att det mindre jordbrukets produktion är behövlig

för vår livsmedelsförsörjning och att produktionskostnaderna inom detta

av kända skäl äro högre än vid större jordbruk, anser utskottet att man ej

nu bör fastslå den av departementschefen intagna ståndpunkten att stödet i

princip endast skall avse en övergångstid. Den ståndpunkt som utskottet

sålunda intagit innebär, att vid generationsväxlingen av ägare, respektive brukare,

tills vidare skola gälla samma regler för det särskilda stödets utgående,

som utskottet i det följande förordar i fråga om nuvarande innehavare av

mindre jordbruk.

Beträffande former för ifrågavarande särskilda stöd---från annan

brukningsdel eller från mejeri.

För att åstadkomma en avgränsning uppåt ifråga om de brukningsdelar

vilka böra komma i åtnjutande av det särskilda stödet anser utskottet i likhet

med departementschefen, att en arealgräns bör uppställas. Denna gräns har

i propositionen föreslagits till 10 hektar. I motionerna I: 252 och 11:377 samt

i motionen 11:382 har förordats att arealgränsen fastställes till 15 hektar,

vidare har i motionerna 1:251 och II: 379 förordats att alla brukningsdelar,

som i förhållande till basjordbruket äro att anse som minusvarianter, principiellt

göres berättigade erhålla ett på lämpligt sätt avvägt producentbidrag.

Då utskottet tidigare förordat, att basjordbrukets storlek icke nu bör fastställas,

vartill kommer att prisavvägningen i varje fall under de närmaste

åren måste bestämmas med ledning av totalkalkylen, anser utskottet alt

hektargränsen för de närmaste åren bör fastställas till 15 hektar.

Sedan ett på de driftsekonomiska undersökningarna grundat material föreligger,

som möjliggör ett skäligt avvägande av basjordbrukets storlek och

prisavvägningen bestämmes med ledning av typjordbrukskalkyler, bör hektargränsen

fastställas under hänsynstagande till då rådande förhållanden.

Ifråga om skalan för utbetalande av--— ej funnit anledning till er
inran.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

5) av herrar Sundelin och Svensson i Ljungskile, vilka anfört:

Vi anse dels att ur utskottets utlåtande bort utgå

å s. 22 andra stycket den mening, som börjar med orden »Till dess» och

slutar med orden »vara påkallat»;

å s. 29 hela det stycke, som börjar med orden »Prisstödet åt» och slutar

med orden »hunnit genomföras»;

å s. 78 och 79 hela det stycke, som börjar med orden »Utskottet delar»

och slutar med orden »huvudsaklig sysselsättning», med undantag av de

två första meningarna;

dels att å s. 30 sista meningen i första stycket bort ha följande lydelse:

»Enligt utskottets mening kan det vara befogat att, såsom föreslagits i motionen,

en typjordbrukskalkyl göres för det norrländska jordbruket på

grundval av räkenskapsundersökningar för gårdar med 5—10 hektar åker.

Härigenom skulle en fastare grund vinnas för utformning av de prisdifferentieringsbidrag

till förmån för Norrland, om vilka alla äro ense»;

dels att å s. 90 och 91 i stället för det stycke, som börjar med orden »Beträffande

expropriation» och slutar med orden »liknande ändamål» ävensom

det stycke, som börjar med orden »Med hänsyn» och slutar med orden

»utarrenderade brukningsdelar», skolat införas ett stycke av följande lydelse:

»Beträffande expropriation av hela fastigheter med jordbruk från vissa speciella

kategorier av jordägare har i motionerna 1:252 och 11:377 förordats

den ändringen i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag, att hel brukningsdel

icke borde få exproprieras från enskild person, som blott ägde en jordbrukslägenhet,

samt att enskild person, som ägde flera lägenheter, borde medgivas

rätt att själv bestämma, vilken av dessa han ville fritaga från expropriation.

I samma motion yrkas vidare att jordbruk icke bör få exproprieras om det

är utarrenderat till en arrendator, som enligt den sociala ärendelagen äger

förköpsrätt till detsamma och vill göra denna sin förköpsrätt gällande. Utskottet

vill rörande denna fråga framhålla, att det otvivelaktigt inom ifrågavarande

ägarkategorier kan föreligga fall, där det med hänsyn till styrkan

av de band, som finnas mellan ägaren eller brukaren och hans fastighet,

skulle vara obilligt att bryta dessa band genom expropriation av fastigheten.

Särskilt gäller detta brukningsdelar, vilka ha karaktären av släktgårdar. På

anförda grunder vill utskottet i denna del yrka bifall till motionen.»;

dels att utskottets utlåtande, såvitt gäller frågan om särskilt stöd åt vissa

innehavare av mindre jordbruk, bort ha följande lydelse:

»Det förslag till kontanta arealbidrag åt vissa innehavare av mindre jordbruk,

som jordbrukskommittén framlade, byggde på principen att dessa bidrag

skulle vara ett socialt stöd av övergående karaktär. I enlighet med

denna grundsats gjordes stödets utgående i väsentlig grad beroende av vederbörande

jordbrukares ekonomiska förhållanden. Som norm för de bidragsbeviljande

myndigheterna uppställdes regeln att något bidrag icke borde

utgå till småbrukare, vars taxerade nettoinköinst översteg 2 600 kr. samt

att stödet borde utgå högst med skillnaden emellan vederbörandes inkomst

och detta belopp. Högsta bidrag skulle enligt en annan maximeringsregel för

s. 199 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

199

mindre jordbruk av olika storlek variera emellan 250 och 500 kr. Lantbruksnämnderna

skulle dock efter individuell prövning kunna förorda arealbidrag

även till småbukare, vars familjeinkomst översteg 2 600 kr. Detta förslag

till kontantbidrag har av flertalet remissinstanser utsatts för en mycket stark

kritik.

I propositionen förordas att stödet skall anknytas till en motprestation i

form av viss mängd leverad mjölk samt att det skall utgå efter schematiska

grunder för alla brukare, vars familjeinkomst ej överstiger 3 100 kr. och

vars åkerareal ej överstiger 10 hektar. Halvt bidrag förordas i de fall, då

familjeinkomsten ligger emellan 3 100 och 3 400 kr. Arealgränsen kan enligt

förslaget i vissa fall få överskridas. I fråga om stödets motivering såsom

en tillfällig hjälp av social karaktär ansluter sig propositionen till jordbrukskommitténs

uppfattning.

Enligt utskottets mening är det ej nödvändigt att göra ett visst stöd åt det

mindre jordbruket till ett individuellt påtryckningsmedel för fortsatt yttre

rationalisering. I den mån ett allmänt stöd åt mindre jordbrukare hålles inom

sådana gränser, att ett stort antal innehavare av de svagare brukningsdelarna

förbliva minusvarianter i inkomstavseende — och något annat har

icke från något håll satts i fråga — så föreligger från den enskildes synpunkt

ett mycket starkt motiv för omdaning av dessa mindre brukningsdelar, som

ej kunna giva sina brukare nöjaktig inkomst. Då den yttre rationaliseringen

i första hand bör inriktas på en omdaning av de svagaste brukningsdelarna

kan ett för varje tid lämpligt avvägt stöd av allmän karaktär åt det mindre

jordbruket på ett friare och mera harmoniskt sätt bringas att samverka med

statsmakternas verksamhet för främjandet av yttre rationalisering än ett

temporärt stöd, som i vissa situationer får karaktären av personligt påtryckningsmedel.

Lagarna om förköpsrätt och expropriation samt möjligheten att

giva eller vägra bidrag för inre rationalisering torde i förening med en allmän

upplysningsverksamhet och de ekonomiska förhållandenas tryck driva

fram en yttre rationalisering i all den utsträckning som är önskvärd.

I själva verket synes behovet av medel att motverka en alltför stor utvandring

från landsbygden i nuvarande situation vara i hög grad av behovet

påkallade. Under åren 1941—1945 har avflyttningen från s. k. A-kommuner,

som ha mera än 75 procent jordbruk, varit respektive 16 400, 21 500, 27 100,

30 900 och 31 800 personer. Under perioden 1940—1945 har jordbruksbefolkningen

i hela riket minskat med 70 000 under det att stadsnäringarna

ökat med 245 000 personer. Bakom denna folkvandring står säkerligen ett

synnerligen blandat motivkomplex inrymmande både ekonomiska och psykologiska

komponenter.

Då mera än hälften av den svenska jordbruksbefolkningen är knuten till

brukningsdelar med mindre än 10 hektar åker och då äganderätten till jorden

visat sig vara den starkast återhållande faktorn, när det gäller jordbruksbygdernas

avfolkning bör man enligt utskottets mening akta sig för åtgärder,

som kunna öka denna stora folkgrupps känsla av osäkerhet såväl i

ekonomiskt som psykologiskt avseende. Ett stöd åt det mindre jordbruket,

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

som helt stämplas som »social hjälp», som principiellt förklaras vara av

»tillfällig karaktär» och som sättes in som ett påtryckningsmedel för ökad

sammanslagning av jordbruk, kan befaras komma att skärpa den katastrofala

utveckling, folkvandring från landsbygden, som vi nu äro inne i.

Enligt utskottets mening bör därför stödet åt det mindre jordbruket givas

samma motivering och samma allmänna karaktär som prisstödet för jordbruksnäringen

i övrigt. Det bör vara en integrerande del i vår jordbrukspolitik

f. n. lika nödvändig som dess övriga delar för att komma till rätta

med de landsbygdsproblem, som i hela folkets intresse måste lösas. Småbrukarehjälpens

bestånd samt dess utformning och omfattning bör som jordbruksstödet

i övrigt vid olika tidpunkter underkastas den omprövning, som

den ekonomiska utvecklingen motiverar.

Utifrån denna allmänna uppfattning, som principiellt skiljer sig från

propositionen i denna del, vill utskottet förorda ett producentbidrag på mjölk

till mejerileverantörer av i huvudsak samma karaktär som det nuvarande

producentbidraget. Detta innebär att det icke bör knytas till viss inkomstgräns

eller enbart till de nuvarande brukarna. Inte minst för att främja

mjölkprodukionen vid det mindre jordbruket, både med hänsyn till vår folkförsörjning

och med hänsyn till det mindre jordbrukets driftsrationalisering,

bör stödet ha karaktären av ett verkligt producentbidrag. Därav följer enligt

utskottets mening att det i rimlig utsträckning bör göras beroende av de

levererade mjölkkvantiteterna samt att det bör utgå med sitt högsta belopp

till småbrukare, som i huvudsak äro sysselsatta med gårdens skötsel och beroende

av dess avkastning.

I anslutning till denna uppfattning vill utskottet förorda ett producentbidrag

till mejerileverantörer som utgår med 6 öre per kg för högst 2 000 kg

levererad mjölk per kvartal. Det belopp av 120 kr., som därmed skulle uppnås,

bör utgå oavkortat om kvartalsleveransen ej överstiger 3 000 kg. Vid

större mjölkmängd än 3 000 kg bör bidragsbeloppet minskas med 3 öre för

varje överskjutande kg levererad mjölk. Dessa bidragsregler torde medgiva

högsta bidrag åt mindre jordbrukare med 4—6 kor och någorlunda rationellt

ordnad djurhållning.

Beträffande hektargränsen vill utskottet erinra om att prissättning t. v.

måste ske enligt nuvarande principer med stöd av en totalkalkyl för hela det

svenska jordbruket. Så länge detta är fallet finnes det enligt utskottets mening

ingen anledning att sätta en lägre arealgräns än 15 hektar. När övergång

skall ske till en prissättning enligt kalkyler över basjordbruket torde det

bliva anledning att överväga en ytterligare sänkning av arealgränsen. Det

bör erinras om att arealgränsen blott spelar en sekundär roll, då bidraget i

regel avvecklas genom mjölkmängdens storlek. Det är dock önskvärt att

.arealgränsen inte sättes så lågt att betydande »tröskelorättvisor» uppkomma

i vissa fall.

Beträffande sådana mjölkproducenter, som ej kunna lämna mjölk till mejeri,

har i propositionen föreslagits ett kontant bidrag per ko. Utskottet tillstyrker

propositionen i denna del.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

201

Utskottet vill rörande förutsättningarna för erhållande av sistnämnda bidrag

framhålla, att vid prövningen av möjligheterna att leverera mjölk till

mejeri avgörande vikt synes böra fästas vid brukningsdelens läge i förhållande

till mejeriets körlinje och bidrag sålunda beviljas endast om med hänsyn

till avståndet till körlinjen leverans av praktiska skäl får anses utesluten.

Undantag bör dock, såsom i propositionen föreslagits, kunna göras i det

fall att det föreligger ett rent lokalt behov av mjölk, vilket ej kan täckas genom

leverans från annan brukningsdel eller från mejeri.

1 motionerna I: 111 och II: 175, I: 251 och II: 379, I: 252 och II: 377 samt

II: 387 har framförts tanken på vissa andra former för stöd åt det mindre

jordbruket såsom rabatt på kraftfoder, producentbidrag på fläsk, särskilt i

Norrland, samt åtgärder för att i huvudsak bibehålla äggproduktionen som

en produktionsgren för det mindre jordbruket, och i några av dessa motioner

har även påyrkats en utredning om dylika stödåtgärder. Utskottet, som inte

anser det uteslutet att dylika åtgärder under vissa omständigheter kunna visa

sig befogade, håller dock före, att det läge som nu råder inte ger några hållbara

utgångspunkter för ett dylika bedömande. Om en dylik utredning skall

komma till stånd torde det bliva nödvändigt att först avvakta, huru förhållandena

utvecklas, när den nuvarande bristsituationen lättar. Utskottet förutsätter

att Kungl. Maj:t i detta avseende följer utvecklingen och vidtager de

åtgärder som kunna visa sig vara befogade.»

Under hänvisning till vad vi här ovan anfört angående utskottets motivering

till förslaget till lag angående ändring i lagen om expropriation anse vi

slutligen, att utskottets utlåtande beträffande texten till nämnda lagförslag

bort i fråga om 110 § fjärde stycket ha ungefärligen följande lydelse:

Rätt till expropriation av mark, som utgör särskild fastighet, må vad angår

fastighet med jordbruk beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, förening,

stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke

är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,

och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedömande

av frågan, av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand

befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden

av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet. Innehaves

fastighet som nu nämnts av arrendator, som enligt 2 kap. 57 § lagen

om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till fastigheten, må

expropriationsrätt ej medgivas mot arrendatorns bestridande. Rätt till expropriation

av fastighet, som avses i detta stycke, från enskild person må vidare

medgivas endast i det fall att ägaren förutom sagda fastighet äger ytterligare

minst eu dylik fastighet och ej för expropriation anvisar annan honom sålunda

tillhörig fastighet.

(>) av herrar Tjällgren, Sundelin, Heiding, Gunnar Andersson, Liedberg,

Gustafson i Vimmerby, Svensson i Ljungskile och Johansson i Norrfors, vilka

under åberopande av att de skäl, som föranledde, att kronans förköpsrätt

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 11 sand. Nr 2. I t

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ej borde gälla vid försäljning till syskons barn, även förelåge vid försäljning

till andra avkomlingar till ett syskon till säljaren, anfört, att 2 § första stycket

förslaget till lag om kronans förköpsrätt bort ha följande lydelse:

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon eller syskons avkomling,

ej heller där viss andel i fastigheten säljes till någon som förut

var delägare i densamma.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

203

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning............................................................ 1

Målsättning för jordbrukspolitiken ...................................... 3

Jordbrukskommittén................................................ 3

Departementschefen................................................. 3

Motioner .......................................................... 10

Utskottet.......................................................... 11

Avvägningen av del allmänna prisstödet åt jordbruket...................... 17

Jordbrukskommittén ................................................ 17

Departementschefen................................................. 17

Motioner........................................................... 20

Utskottet.......................................................... 21

Den yttre rationaliseringen.............................................. 30

Jordbrukskommittén.............................................. 30

Departementschefen vid remissen till lagrådet.......................... 30

Lagrådet........................................................... 70

Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande.................. 72

Motioner .......................................................... 73

Utskottet.......................................................... 75

Den inre rationaliseringen.............................................. 93

Jordbrukskommittén................................................ 93

Departementschefen ................................................ 93

Motioner.......................................................... 107

Utskottet.......................................................... 108

Organisationen av rationaliseringsverksamheicn ............................ 112

Jordbrukskommittén................................................ 112

Departementschefen................................................. 112

Motioner.......................................................... 125

Utskottet.......................................................... 126

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk ...................... 131

Jordbrukskommittén................................................ 131

Departementschefen................................................. 131

Motioner........................................................... 140

Utskottet.......................................................... 143

Utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område......... 151

Jordbrukskommittén ................................................ 151

Departementschefen................................................. 151

Motioner........................................................... 168

Utskottet.......................................................... 169

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Sid.

Organisationen av den prisreglerande verksamheten ........................ 171

Jordbrukskommittén................................................ 171

Departementschefen................................................. 171

Motioner .......................................................... 175

Utskottet.......................................................... 175

Kostnadsberäkningar och anslagsäskanden................................. 176

Jordbrukskommittén ............................... 176

Departementschefen................................................. 176

Utskottet.......................................................... 178

Utskottets hemställan .................................................. 179

Särskilt yttrande ..................................................... 186

Reservationer ........................................................ 187

477734. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:424 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m. jämte i ärendet väckta motioner a1 i texten