Utlåtande i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m.
1947-07-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1947:251, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 351.
7
Nr 251.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående anvisande
av medel för inlösen av den s. k. Fjärås
Bräcka i Halland m. m.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren av herr H. Gustafson i Dädesjö m. fl. väckt
motion (II: 65) har hemställts dels att riksdagen måtte i reservationsanslag
anvisa 200 000 kronor för inlösen av Fjärås Bräcka, dels ock att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
om på vad sätt samhällsintresset bäst skall kunna tillvaratagas i våra
grustäkter och att för riksdagen framläggas de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Därjämte har i en inom andra kammaren av herr Rubbestad m. fl. väckt
motion (11:287) hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning i vad mån och på vad sätt den enskilde jordägaren må tillerkännas
ersättning av det allmänna för intrång i hans äganderätt vid tillämpning
av lagen om fornminnen.
Motionen II: 65.
I denna motion har anförts huvudsakligen följande.
Andra kammaren har, i anledning av motionerna nr 245 år 1944 och nr 352
år 1945, behandlat frågan om hur samhällsintresset bäst skulle kunna tillvaratagas
i våra grustäkter.
Under den tid som gått sedan dessa motioner behandlades ha dessa spörsmål
aktualiserats, vilket gör att det finnes skäl att åter taga upp frågan om
hur exploateringen av vissa grusförekomster skall ske för att de allmänna
intressena bäst skola tillvaratagas.
Exempel på svårare skadegörelse genom grustäkt kunna anföras från många
delar av vårt land. Genom olämplig exploatering har sålunda den ur kulturhistorisk
och allmän landskapssynpunkt synnerligen värdefulla Uppsalaåsen
till stor del förstörts i de delar som ligga närmast Uppsala.
De grusåsar, som finnas på landborgarna på Öland, utgöra nära nog sammanhängande
fomminnesområden. Härtill kommer att just dessa partier ställvis
höra till de för ingrepp ömtåligaste punkterna i landskapet. Den här pågående,
oreglerade grustäkten är ur många synpunkter mycket beklaglig, och
enbart detta fall skulle vara tillräckligt för att motivera en reglering av exploateringen
av grustäkterna.
Från många håll har det gjorts gällande, att grustillgången i landet är så
stor att någon ransonering icke behöver tillgripas, men det synes nödvändigt,
att det allmänna får möjlighet att reglera exploateringen av de för ingrepp
känsliga punkterna, så att icke kulturella och estetiska värden hänsynslöst
skövlas såsom nu sker.
8
Statsutskottets utlåtande nr 251.
Att överföra de ur kulturminnesvårdens och. naturskyddsintressets synpunkt
dyrbaraste grusförekomsterna i statens ägo synes för närvarande vara
den enda möjlighet som står till buds för att berättigad hänsyn skall kunna
tagas till de allmänna värdena vid exploateringen av dem.
Ett av vårt lands ur dessa synpunkter märkligaste områden utgör den s. k.
Fjärås Bräcka i Halland. Denna mäktiga åsbildning, som ur geologisk synpunkt
synes vara ett synnerligen märkligt naturminne, bär ett mycket stort
antal fornminnen. Bräckan är ett av turister och skolungdom mycket besökt
område.
Fjärås Bräcka hotas nu av att bli exploaterad, varvid planerna synas gå
ut på att helt taga bort större delen av Bräckan. Detta skulle för landet
innebära en ofantlig och oreparabel förlust. Den södra delen av Bräckan,
som nu enligt meddelande skall säljas från Gåsevadsholms fideikommiss till
AB Fjärås-sand, är den ur forn-vårdssynpunkt och allmän landskapssynpunkt
mest orörda och märkligaste delen av Bräckan, och det synes därför synnerligen
brådskande att Fjärås Bräcka helt inlöses av staten och att medel här
till snarast ställas till vederbörandes Förfogande.
över nu ifrågavarande motion har statsutskottet i vederbörlig ordning in
fordrat utlåtande från vetenskapsakademien och riksantikvarieämbetet.
Riksantikvarieämbetet har anfört bland annat följande.
Det område, som avses i motionen, tillhör Gåsevadsholms fideikommiss
och omfattar ett flertal fastigheter i Fjärås socken. Innehavaren av nämnda
fideikommiss, friherre C. O. Silfverschiöld, har i underdånig skrivelse den
1 december 1946 hemställt att få avstycka och försälja området till ett konsortium,
som har för avsikt att därstädes bedriva grustäkt.
Området omfattar den mellersta delen av den mäktiga grusvall, som går
under namnet Fjärås Bräcka. Ur såväl geologisk som arkeologisk synpunkt
är den av märklig art, dessutom känd för en naturskönhet av mindre vanligt
slag. Sedan gammalt har Bräckan varit ett omtyckt utflyktsmål och studieobjekt
för invånarna i Göteborgstrakten och norra Halland.
På åsens krön går en urgammal färdeväg i riktning norr—söder. En viktig
vattenväg i riktning öster—väster har gått fram över sjön Lygnern. Där
dessa vägar korsades uppstod tidigt en samlingsplats, och sannolikt fanns
det redan under stenåldern bebyggelse på Bräckan.
Stor betydelse som samlingsplats erhöll Fjärås Bräcka under järnåldern,
då det stora gravfältet vid Li kom till. Det omfattar nu 205 fornlämningar,
huvudsakligen bautastenar, många av mycket stor höjd, men även högar.
Ännu under början av 1800-talet användes denna del av Bräckan som begravningsplats.
På åsen ovanför gravfältet vid Li ligger nämligen en kolerakyrkogård,
omgärdad av en stenmur.
Då grustäkten syntes bli alltmera hotande för fornlämningarnas bestånd
fann sig ämbetet föranlåtet att i skrivelse till länsstyrelsen i Halmstad den
3 april 1946 med stöd av 3 § lagen den 12 juni 1942 om fornminnen hemställa
om fastställande av gränserna för fornlämningsområdet vid Li.
Det statsinköp av en del av Fjärås Bräcka, som föreslås av motionärerna,
skulle i hög grad underlätta riksantikvarieämbetets strävanden att för framtiden
bevara de märkliga fornlämningarna därstädes, varför ämbetet livligt
får tillstyrka detsamma.
Beträffande motionens senare del, i vilken hemställes om skyndsam utredning
om på vad sätt samhällsintresset bäst skall tillvaratagas i våra grustäkter,
tillåter sig ämbetet åberopa sin skrivelse till Konungen i detta ämne
den 22 mars 1944. I denna skrivelse har ämbetet hemställt om utredning,
Statsutskottets utlåtande nr 251.
9
om och i vad mån grustäkt i riket må kunna bedrivas på ett sätt, som vore
förenligt med såväl kulturminnesvårdens och naturskyddets som en förnuftig
materialekonomis berättigade intressen. Denna framställning är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Ämbetet får sålunda även beträffande
motionens senare del livligt tillstyrka densamma.
Vetenskapsakademien har under åberopande av vad dess naturskyddskommitté
i ärendet anfört, med instämmande i den ifrågavarande motionens
syfte, dels förordat verkställandet av allmän utredning i frågan om hur samhällsintresset
lämpligen bör tillvaratagas vid fortsatt exploatering av grusförekomstema
i vårt land, dels ock -— under förutsättning att höjdryggen i
norra delen av Fjärås Bräcka för framtiden bevaras intakt — livligt tillstyrkt
överförande i kronans ägo av den till sin naturbeskaffenhet synnerligen märkliga
södra delen av Bräckan — i den mån den tillhör Gåsevadsholms fideikommiss
-—- i och för detta områdes fridlysning jämlikt lagen den 25 juni
1909 angående naturminnesmärkens fredande.
Vidare har vetenskapsakademien under åberopande av 1 § 11 stycket och
108 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation hos Kungl. Maj:t gjort framställning
om expropriation av det Gåsevadsholms fideikommiss tillhörande
området av Fjärås Bräcka.
över denna framställning har länsstyrelsen i Halmstad den 27 juni 1947
avgivit utlåtande av följande lydelse.
Länsstyrelsen, som den 17 april och den 20 maj 1947 besiktigat platsen
i fråga, finner i likhet med vetenskapsakademien området vara av synnerlig
märklig naturbeskaffenhet. Utsikten från den öster om statens järnvägars
grustäkt belägna delen av åsen är otvivelaktigt en av de mest imponerande
vi äga, varjämte åsen i sin helhet ur geologisk och fysisk-geografiska synpunkter
torde vara av stort värde såsom åskådningsmaterial. Härtill kommer
förefintligheten av ett å västra sidan av åsen beläget bautastensfält, som tillhör
Västsveriges allra märkligaste fornminnen. Länsstyrelsen har denna dag
med stöd av 3 § i lagen om fornminnen den 12 juni 1942 fastställt gränserna
för bautastensområdet, varigenom sagda område blivit skyddat. Emellertid
får det även ur fornminnessynpunkt anses önskvärt att även området utanför
de sålunda fastställda gränserna ej exploaterades såsom grustag.
Länsstyrelsen finner det därför synnerligen angeläget att ifrågavarande
område om möjligt skyddas för förstörelse. Därest den nu planerade exploateringen
av grustillgångarna å åsen komme till stånd behöver visserligen därav
ej följa att området helt förstöres. Därest höjdryggen ovanför statens
järnvägars nuvarande grustäkt bibehålies kommer således, oaktat den nu
ifrågasatta exploateringen, den vidsträckta utsikten att kvarstå. Även om således
nyssnämnda höjdrygg jämte bautastensfältet stå i främsta rummet som
skyddsobjekt, kan man emellertid ej komma ifrån att en förlängning av statens
järnvägars grustag söderut skulle i hög grad försämra utsikten åt detta
hålk Ett avsättande såsom naturminnesmärke av jämväl området mellan
höjdryggen och bautastensfältet finner länsstyrelsen därför högeligen önskvärt.
Emellertid anser länsstyrelsen att frågan om expropriation av området ej
bör avgöras förrän förhandlingar förts mellan de olika sakägarna och de olika
ersättningsanspråken preciserats. Expropriation synes nämligen böra tillgripas
först därest det visar sig att överenskommelse med sakägarna ei går
att få till stånd.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. >i sand. Nr 219—251.
1681 47 2
10
Statsutskottets utlåtande nr 251.
Länsstyrelsen anser sig åtminstone ej på detta stadium böra ingå på det
finanspolitiska avvägandet av de villkor under vilka köp eller expropriation
av området kan anses skäligt.
Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, att det viktigaste synes vara att
garantier erhållas för att statens järnvägars nuvarande grustag ej utvidgas
ytterligare österut, utan att den nuvarande höjdryggen öster om detsamma bibehålies
i sin nuvarande nivå. Dessa garantier synas lämpligast uppnås
genom att detta område avsättes såsom naturminnesmärke.
Motionen II: 287.
Till stöd för det i motionen framförda yrkandet har anförts följande.
Enligt lag om fornminnen av den 12 juni 1942 bestämmes att till fornlämning
hör så stort område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen
och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme
däromkring. Har mark för fornlämning undantagits från delning vid lantmäteriförrättning
eller tagits i anspråk genom expropriation, gälla de gränser
som därvid bestämts.
År ej område bestämt genom lantmäteriförrättning eller expropriation,
äger länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens
ägare fastställa gränserna för området. Länsstyrelsen äger dessutom meddela
särskild föreskrift, som finnes påkallad för att bevara fast fornlämnings
helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt vite. Sådan föreskrift må
jämväl avse område som icke hör till fornlämningen, såvitt ej markens ägare
eller annan därigenom åsamkas intrång av någon betydelse.
Bland många jordägare ha dessa bestämmelser och framför allt denna
sista bestämmelse om skydd för område som icke hör till den egentliga fornlämningen
på vissa håll väckt åtskillig anstöt. Särskilt påtagligt är missnöjet
om fornlämningen befinner sig å en värdefull grustäkt, vars utnyttjande förhindras
genom länsstyrelsens fastställande av skyddsgränserna för området.
Lagens bestämmelse att dylika skyddsföreskrifter för område, som ej hör till
fornlämning, icke skola få ifrågakomma, såvitt markens ägare eller annan
därigenom åsamkas intrång av någon betydelse, tyckes ej alltid kunna upprätthållas.
Ibland händer det att trots lagens bestämmelser i detta hänseende
länsstyrelsen finner sig nödsakad att för ett effektivt skyddande av fornlämningen
fastställa skyddsgränserna på ett sådant sätt, att det åstadkommer
ett ganska betydande intrång i ägarens förfoganderätt över en viss naturtillgång.
lagen vill bestrida det lovvärda i att skydda värdefulla fornlämningar, men
detta bör icke ske på ett sådant sätt att den enskilde jordägaren därigenom
blir alltför mycket skadelidande, utan likaväl som det är ett allmänt intresse
med detta fornminnesskydd, så torde det också vara det allmännas skyldighet
att lämna ersättning för den skada, som kan åsamkas den enskilde vid tilliämpningen
av denna skyddslag.
Frågan om i vilka fall och efter vilka grunder denna ersättning skall utgå
torde knappast kunna bestämmas utan en särskild utredning.
Statsutskottet har i vederbörlig ordning infordrat utlåtanden över motionen
II: 287 från statskontoret, länsstyrelserna i TJppsala och Göteborg samt
riksantikvarieämbetet.
Statskontoret har ansett, att gällande bestämmelser innefattade tillräckligt
skydd mot otillbörlig kränkning av enskild mans rätt. Ämbetsverket har
därför icke funnit sig berett att biträda det i motionen framställda yrkandet
om ytterligare utredning av frågan.
Statsutskottets utlåtande nr 251.
11
Länsstyrelsen i Uppsala har förklarat sig icke hava något att erinra mot
att den i motionen II: 287 begärda utredningen komme till stånd och länsstyrelsen
i Göteborg har tillstyrkt bifall till motionen.
Riksantikvarieämbetet anser, att den i motionen begärda utredningen
knappast vore tillräckligt motiverad, men har likväl icke något att erinra mot
att det i motionen berörda spörsmålet bleve beaktat i samband med den utredning
ämbetet i framställning till Kungl. Maj:t den 22 mars 1944 föreslagit
beträffande frågan om och i vad mån grustäkt i riket kunde bedrivas på ett
sätt, som vore förenligt med kulturminnesvårdens och naturskyddets berättigade
intressen.
Utskottet.
Yad motionen II: 65 beträffar får utskottet framhålla följande.
Det område, som åsyftas i motionen, tillhör Gåsevadsholms fideikommiss
och omfattar den mellersta delen av åsen Fjärås Bräcka. Det norr därom
belägna området tillhör statens järnvägar, som exploaterat detsamma som
grustäkt under en följd av år och härvid fört fram sitt grustag i omedelbar
närhet till den väg, som löper utmed åsens höjdrygg. Statens järnvägar kan
icke utvidga sitt grustag österut utan att genombryta höjdryggen. Söder om
fideikommissets mark har vägförvaltningen i Hallands län förvärvat ett för
bedrivande av grustäkt avsett område. Den förstörelse av åsen, som hittills
ägt rum, har kommit till stånd främst på grund av statens järnvägars exploatering
av området.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har vetenskapsakademien i
skrivelse till Kungl. Maj:t gjort framställning om att det Gåsevadsholms
fideikommiss tillhörande området skulle exproprieras och avsättas såsom
naturminnesmärke. Länsstyrelsen i Halmstad har i sitt häröver avgivna utlåtande
framhållit angelägenheten av att ifrågavarande område om möjligt
skyddas för förstörelse samt att ett avsättande såsom naturminnesmärke av
området mellan höjdryggen och bautastensfältet syntes högeligen önskvärt.
Utskottet delar denna länsstyrelsens uppfattning. Utskottet är emellertid
även ense med länsstyrelsen därom, att frågan om expropriation av området
icke synes böra avgöras förrän förhandlingar förts mellan de olika sakägarna
och de olika ersättningsanspråken preciserats; expropriation synes nämligen
böra tillgripas först därest det visar sig att överenskommelse med sakägarna
icke går att få till stånd.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionen II: 65, i vad den avser anvisande
nu av medel för inlösen av Fjärås Bräcka.
Utskottet vill emellertid i anledning av motionen framhålla önskvärdheten
av att Kungl. Maj:t snarast vidtager åtgärder i av länsstyrelsen i Halmstad
angiven riktning och därest det skulle visa sig att vid de av länsstyrelsen
åsyftade förhandlingarna ett godtagbart resultat icke står att ernå, låter
skyndsamt utreda de ekonomiska konsekvenserna av områdets överförande i
statens ägo. Utskottet förutsätter att i avvaktan på att det föreliggande expropriationsärendet
blivit avgjort området icke utsattes för förstörelse.
12
Statsutskottets utlåtande nr 251.
Vad angår den i motionen II: 65 föreslagna utredningen anser utskottet
sig under åberopande av vad riksantikvarieämbetet och vetenskapsakademien
i ärendet anfört böra tillstyrka, att densamma kommer till stånd.
Utskottet bär även funnit det motiverat, att i samband bärmed till utredning
upptages det i motionen II: 287 berörda spörsmålet, varför utskottet tillstyrker
bifall till denna motion.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att riksdagen må, i anledning av motionen II: 65, i vad den
avser verkställande av viss utredning, samt med bifall till motionen
II: 287, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i
av utskottet ovan angivna avseenden;
b) att motionen II: 65, i vad den avser anvisande av medel för
inlösen av Fjärås Bräcka, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 8 juli 1947.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 249.
Stockholm 1947. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.