Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m.

1947-07-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1947:251, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 351.

7

Nr 251.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående anvisande

av medel för inlösen av den s. k. Fjärås

Bräcka i Halland m. m.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren av herr H. Gustafson i Dädesjö m. fl. väckt

motion (II: 65) har hemställts dels att riksdagen måtte i reservationsanslag

anvisa 200 000 kronor för inlösen av Fjärås Bräcka, dels ock att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam utredning

om på vad sätt samhällsintresset bäst skall kunna tillvaratagas i våra

grustäkter och att för riksdagen framläggas de förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Därjämte har i en inom andra kammaren av herr Rubbestad m. fl. väckt

motion (11:287) hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla

om utredning i vad mån och på vad sätt den enskilde jordägaren må tillerkännas

ersättning av det allmänna för intrång i hans äganderätt vid tillämpning

av lagen om fornminnen.

Motionen II: 65.

I denna motion har anförts huvudsakligen följande.

Andra kammaren har, i anledning av motionerna nr 245 år 1944 och nr 352

år 1945, behandlat frågan om hur samhällsintresset bäst skulle kunna tillvaratagas

i våra grustäkter.

Under den tid som gått sedan dessa motioner behandlades ha dessa spörsmål

aktualiserats, vilket gör att det finnes skäl att åter taga upp frågan om

hur exploateringen av vissa grusförekomster skall ske för att de allmänna

intressena bäst skola tillvaratagas.

Exempel på svårare skadegörelse genom grustäkt kunna anföras från många

delar av vårt land. Genom olämplig exploatering har sålunda den ur kulturhistorisk

och allmän landskapssynpunkt synnerligen värdefulla Uppsalaåsen

till stor del förstörts i de delar som ligga närmast Uppsala.

De grusåsar, som finnas på landborgarna på Öland, utgöra nära nog sammanhängande

fomminnesområden. Härtill kommer att just dessa partier ställvis

höra till de för ingrepp ömtåligaste punkterna i landskapet. Den här pågående,

oreglerade grustäkten är ur många synpunkter mycket beklaglig, och

enbart detta fall skulle vara tillräckligt för att motivera en reglering av exploateringen

av grustäkterna.

Från många håll har det gjorts gällande, att grustillgången i landet är så

stor att någon ransonering icke behöver tillgripas, men det synes nödvändigt,

att det allmänna får möjlighet att reglera exploateringen av de för ingrepp

känsliga punkterna, så att icke kulturella och estetiska värden hänsynslöst

skövlas såsom nu sker.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 251.

Att överföra de ur kulturminnesvårdens och. naturskyddsintressets synpunkt

dyrbaraste grusförekomsterna i statens ägo synes för närvarande vara

den enda möjlighet som står till buds för att berättigad hänsyn skall kunna

tagas till de allmänna värdena vid exploateringen av dem.

Ett av vårt lands ur dessa synpunkter märkligaste områden utgör den s. k.

Fjärås Bräcka i Halland. Denna mäktiga åsbildning, som ur geologisk synpunkt

synes vara ett synnerligen märkligt naturminne, bär ett mycket stort

antal fornminnen. Bräckan är ett av turister och skolungdom mycket besökt

område.

Fjärås Bräcka hotas nu av att bli exploaterad, varvid planerna synas gå

ut på att helt taga bort större delen av Bräckan. Detta skulle för landet

innebära en ofantlig och oreparabel förlust. Den södra delen av Bräckan,

som nu enligt meddelande skall säljas från Gåsevadsholms fideikommiss till

AB Fjärås-sand, är den ur forn-vårdssynpunkt och allmän landskapssynpunkt

mest orörda och märkligaste delen av Bräckan, och det synes därför synnerligen

brådskande att Fjärås Bräcka helt inlöses av staten och att medel här

till snarast ställas till vederbörandes Förfogande.

över nu ifrågavarande motion har statsutskottet i vederbörlig ordning in

fordrat utlåtande från vetenskapsakademien och riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet har anfört bland annat följande.

Det område, som avses i motionen, tillhör Gåsevadsholms fideikommiss

och omfattar ett flertal fastigheter i Fjärås socken. Innehavaren av nämnda

fideikommiss, friherre C. O. Silfverschiöld, har i underdånig skrivelse den

1 december 1946 hemställt att få avstycka och försälja området till ett konsortium,

som har för avsikt att därstädes bedriva grustäkt.

Området omfattar den mellersta delen av den mäktiga grusvall, som går

under namnet Fjärås Bräcka. Ur såväl geologisk som arkeologisk synpunkt

är den av märklig art, dessutom känd för en naturskönhet av mindre vanligt

slag. Sedan gammalt har Bräckan varit ett omtyckt utflyktsmål och studieobjekt

för invånarna i Göteborgstrakten och norra Halland.

På åsens krön går en urgammal färdeväg i riktning norr—söder. En viktig

vattenväg i riktning öster—väster har gått fram över sjön Lygnern. Där

dessa vägar korsades uppstod tidigt en samlingsplats, och sannolikt fanns

det redan under stenåldern bebyggelse på Bräckan.

Stor betydelse som samlingsplats erhöll Fjärås Bräcka under järnåldern,

då det stora gravfältet vid Li kom till. Det omfattar nu 205 fornlämningar,

huvudsakligen bautastenar, många av mycket stor höjd, men även högar.

Ännu under början av 1800-talet användes denna del av Bräckan som begravningsplats.

På åsen ovanför gravfältet vid Li ligger nämligen en kolerakyrkogård,

omgärdad av en stenmur.

Då grustäkten syntes bli alltmera hotande för fornlämningarnas bestånd

fann sig ämbetet föranlåtet att i skrivelse till länsstyrelsen i Halmstad den

3 april 1946 med stöd av 3 § lagen den 12 juni 1942 om fornminnen hemställa

om fastställande av gränserna för fornlämningsområdet vid Li.

Det statsinköp av en del av Fjärås Bräcka, som föreslås av motionärerna,

skulle i hög grad underlätta riksantikvarieämbetets strävanden att för framtiden

bevara de märkliga fornlämningarna därstädes, varför ämbetet livligt

får tillstyrka detsamma.

Beträffande motionens senare del, i vilken hemställes om skyndsam utredning

om på vad sätt samhällsintresset bäst skall tillvaratagas i våra grustäkter,

tillåter sig ämbetet åberopa sin skrivelse till Konungen i detta ämne

den 22 mars 1944. I denna skrivelse har ämbetet hemställt om utredning,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 251.

9

om och i vad mån grustäkt i riket må kunna bedrivas på ett sätt, som vore

förenligt med såväl kulturminnesvårdens och naturskyddets som en förnuftig

materialekonomis berättigade intressen. Denna framställning är alltjämt beroende

på Kungl. Maj:ts prövning. Ämbetet får sålunda även beträffande

motionens senare del livligt tillstyrka densamma.

Vetenskapsakademien har under åberopande av vad dess naturskyddskommitté

i ärendet anfört, med instämmande i den ifrågavarande motionens

syfte, dels förordat verkställandet av allmän utredning i frågan om hur samhällsintresset

lämpligen bör tillvaratagas vid fortsatt exploatering av grusförekomstema

i vårt land, dels ock -— under förutsättning att höjdryggen i

norra delen av Fjärås Bräcka för framtiden bevaras intakt — livligt tillstyrkt

överförande i kronans ägo av den till sin naturbeskaffenhet synnerligen märkliga

södra delen av Bräckan — i den mån den tillhör Gåsevadsholms fideikommiss

-—- i och för detta områdes fridlysning jämlikt lagen den 25 juni

1909 angående naturminnesmärkens fredande.

Vidare har vetenskapsakademien under åberopande av 1 § 11 stycket och

108 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation hos Kungl. Maj:t gjort framställning

om expropriation av det Gåsevadsholms fideikommiss tillhörande

området av Fjärås Bräcka.

över denna framställning har länsstyrelsen i Halmstad den 27 juni 1947

avgivit utlåtande av följande lydelse.

Länsstyrelsen, som den 17 april och den 20 maj 1947 besiktigat platsen

i fråga, finner i likhet med vetenskapsakademien området vara av synnerlig

märklig naturbeskaffenhet. Utsikten från den öster om statens järnvägars

grustäkt belägna delen av åsen är otvivelaktigt en av de mest imponerande

vi äga, varjämte åsen i sin helhet ur geologisk och fysisk-geografiska synpunkter

torde vara av stort värde såsom åskådningsmaterial. Härtill kommer

förefintligheten av ett å västra sidan av åsen beläget bautastensfält, som tillhör

Västsveriges allra märkligaste fornminnen. Länsstyrelsen har denna dag

med stöd av 3 § i lagen om fornminnen den 12 juni 1942 fastställt gränserna

för bautastensområdet, varigenom sagda område blivit skyddat. Emellertid

får det även ur fornminnessynpunkt anses önskvärt att även området utanför

de sålunda fastställda gränserna ej exploaterades såsom grustag.

Länsstyrelsen finner det därför synnerligen angeläget att ifrågavarande

område om möjligt skyddas för förstörelse. Därest den nu planerade exploateringen

av grustillgångarna å åsen komme till stånd behöver visserligen därav

ej följa att området helt förstöres. Därest höjdryggen ovanför statens

järnvägars nuvarande grustäkt bibehålies kommer således, oaktat den nu

ifrågasatta exploateringen, den vidsträckta utsikten att kvarstå. Även om således

nyssnämnda höjdrygg jämte bautastensfältet stå i främsta rummet som

skyddsobjekt, kan man emellertid ej komma ifrån att en förlängning av statens

järnvägars grustag söderut skulle i hög grad försämra utsikten åt detta

hålk Ett avsättande såsom naturminnesmärke av jämväl området mellan

höjdryggen och bautastensfältet finner länsstyrelsen därför högeligen önskvärt.

Emellertid anser länsstyrelsen att frågan om expropriation av området ej

bör avgöras förrän förhandlingar förts mellan de olika sakägarna och de olika

ersättningsanspråken preciserats. Expropriation synes nämligen böra tillgripas

först därest det visar sig att överenskommelse med sakägarna ei går

att få till stånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. >i sand. Nr 219—251.

1681 47 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 251.

Länsstyrelsen anser sig åtminstone ej på detta stadium böra ingå på det

finanspolitiska avvägandet av de villkor under vilka köp eller expropriation

av området kan anses skäligt.

Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, att det viktigaste synes vara att

garantier erhållas för att statens järnvägars nuvarande grustag ej utvidgas

ytterligare österut, utan att den nuvarande höjdryggen öster om detsamma bibehålies

i sin nuvarande nivå. Dessa garantier synas lämpligast uppnås

genom att detta område avsättes såsom naturminnesmärke.

Motionen II: 287.

Till stöd för det i motionen framförda yrkandet har anförts följande.

Enligt lag om fornminnen av den 12 juni 1942 bestämmes att till fornlämning

hör så stort område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen

och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme

däromkring. Har mark för fornlämning undantagits från delning vid lantmäteriförrättning

eller tagits i anspråk genom expropriation, gälla de gränser

som därvid bestämts.

År ej område bestämt genom lantmäteriförrättning eller expropriation,

äger länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens

ägare fastställa gränserna för området. Länsstyrelsen äger dessutom meddela

särskild föreskrift, som finnes påkallad för att bevara fast fornlämnings

helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt vite. Sådan föreskrift må

jämväl avse område som icke hör till fornlämningen, såvitt ej markens ägare

eller annan därigenom åsamkas intrång av någon betydelse.

Bland många jordägare ha dessa bestämmelser och framför allt denna

sista bestämmelse om skydd för område som icke hör till den egentliga fornlämningen

på vissa håll väckt åtskillig anstöt. Särskilt påtagligt är missnöjet

om fornlämningen befinner sig å en värdefull grustäkt, vars utnyttjande förhindras

genom länsstyrelsens fastställande av skyddsgränserna för området.

Lagens bestämmelse att dylika skyddsföreskrifter för område, som ej hör till

fornlämning, icke skola få ifrågakomma, såvitt markens ägare eller annan

därigenom åsamkas intrång av någon betydelse, tyckes ej alltid kunna upprätthållas.

Ibland händer det att trots lagens bestämmelser i detta hänseende

länsstyrelsen finner sig nödsakad att för ett effektivt skyddande av fornlämningen

fastställa skyddsgränserna på ett sådant sätt, att det åstadkommer

ett ganska betydande intrång i ägarens förfoganderätt över en viss naturtillgång.

lagen vill bestrida det lovvärda i att skydda värdefulla fornlämningar, men

detta bör icke ske på ett sådant sätt att den enskilde jordägaren därigenom

blir alltför mycket skadelidande, utan likaväl som det är ett allmänt intresse

med detta fornminnesskydd, så torde det också vara det allmännas skyldighet

att lämna ersättning för den skada, som kan åsamkas den enskilde vid tilliämpningen

av denna skyddslag.

Frågan om i vilka fall och efter vilka grunder denna ersättning skall utgå

torde knappast kunna bestämmas utan en särskild utredning.

Statsutskottet har i vederbörlig ordning infordrat utlåtanden över motionen

II: 287 från statskontoret, länsstyrelserna i TJppsala och Göteborg samt

riksantikvarieämbetet.

Statskontoret har ansett, att gällande bestämmelser innefattade tillräckligt

skydd mot otillbörlig kränkning av enskild mans rätt. Ämbetsverket har

därför icke funnit sig berett att biträda det i motionen framställda yrkandet

om ytterligare utredning av frågan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 251.

11

Länsstyrelsen i Uppsala har förklarat sig icke hava något att erinra mot

att den i motionen II: 287 begärda utredningen komme till stånd och länsstyrelsen

i Göteborg har tillstyrkt bifall till motionen.

Riksantikvarieämbetet anser, att den i motionen begärda utredningen

knappast vore tillräckligt motiverad, men har likväl icke något att erinra mot

att det i motionen berörda spörsmålet bleve beaktat i samband med den utredning

ämbetet i framställning till Kungl. Maj:t den 22 mars 1944 föreslagit

beträffande frågan om och i vad mån grustäkt i riket kunde bedrivas på ett

sätt, som vore förenligt med kulturminnesvårdens och naturskyddets berättigade

intressen.

Utskottet.

Yad motionen II: 65 beträffar får utskottet framhålla följande.

Det område, som åsyftas i motionen, tillhör Gåsevadsholms fideikommiss

och omfattar den mellersta delen av åsen Fjärås Bräcka. Det norr därom

belägna området tillhör statens järnvägar, som exploaterat detsamma som

grustäkt under en följd av år och härvid fört fram sitt grustag i omedelbar

närhet till den väg, som löper utmed åsens höjdrygg. Statens järnvägar kan

icke utvidga sitt grustag österut utan att genombryta höjdryggen. Söder om

fideikommissets mark har vägförvaltningen i Hallands län förvärvat ett för

bedrivande av grustäkt avsett område. Den förstörelse av åsen, som hittills

ägt rum, har kommit till stånd främst på grund av statens järnvägars exploatering

av området.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har vetenskapsakademien i

skrivelse till Kungl. Maj:t gjort framställning om att det Gåsevadsholms

fideikommiss tillhörande området skulle exproprieras och avsättas såsom

naturminnesmärke. Länsstyrelsen i Halmstad har i sitt häröver avgivna utlåtande

framhållit angelägenheten av att ifrågavarande område om möjligt

skyddas för förstörelse samt att ett avsättande såsom naturminnesmärke av

området mellan höjdryggen och bautastensfältet syntes högeligen önskvärt.

Utskottet delar denna länsstyrelsens uppfattning. Utskottet är emellertid

även ense med länsstyrelsen därom, att frågan om expropriation av området

icke synes böra avgöras förrän förhandlingar förts mellan de olika sakägarna

och de olika ersättningsanspråken preciserats; expropriation synes nämligen

böra tillgripas först därest det visar sig att överenskommelse med sakägarna

icke går att få till stånd.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionen II: 65, i vad den avser anvisande

nu av medel för inlösen av Fjärås Bräcka.

Utskottet vill emellertid i anledning av motionen framhålla önskvärdheten

av att Kungl. Maj:t snarast vidtager åtgärder i av länsstyrelsen i Halmstad

angiven riktning och därest det skulle visa sig att vid de av länsstyrelsen

åsyftade förhandlingarna ett godtagbart resultat icke står att ernå, låter

skyndsamt utreda de ekonomiska konsekvenserna av områdets överförande i

statens ägo. Utskottet förutsätter att i avvaktan på att det föreliggande expropriationsärendet

blivit avgjort området icke utsattes för förstörelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 251.

Vad angår den i motionen II: 65 föreslagna utredningen anser utskottet

sig under åberopande av vad riksantikvarieämbetet och vetenskapsakademien

i ärendet anfört böra tillstyrka, att densamma kommer till stånd.

Utskottet bär även funnit det motiverat, att i samband bärmed till utredning

upptages det i motionen II: 287 berörda spörsmålet, varför utskottet tillstyrker

bifall till denna motion.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må, i anledning av motionen II: 65, i vad den

avser verkställande av viss utredning, samt med bifall till motionen

II: 287, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i

av utskottet ovan angivna avseenden;

b) att motionen II: 65, i vad den avser anvisande av medel för

inlösen av Fjärås Bräcka, icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 8 juli 1947.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 249.

Stockholm 1947. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.