Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat brandskydd för viktiga industrier och varulager.

1948-04-29 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1948:33, Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat brandskydd för viktiga industrier och varulager.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat brandskydd för

viktiga industrier och varulager.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

146, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Persson i Vinberg

hemställt »att riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om utredning med syfte att vidtaga sådan skärpning av brandlagen, att

för samhället viktiga industrier och varulager skyddas för brandfara genom

effektivare organisation, samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill

utredningen kan föranleda.»

Motionären erinrar inledningsvis om de stora brandskador, som under

senare år och särskilt 1947 drabbat industrien. En betänklig svaghet i den

nuvarande industriella brandförsvarsberedskapen låge enligt motionären däri,

att då arbetet icke påginge, funnes som regel ingen som kunde använda tillgängliga

försvarsmedel och ingripa redan vid utbrottet av en eldsvåda. Under

det senaste världskriget hade man utvecklat ett system för vakthållning

vid våra industrier. De anställda hade mot den vid företaget gällande timlönen

upprätthållit bevakning vid alla de tider arbete icke pågått inom företaget.

Då frivilligt initiativ till en dylik förstärkt beredskap mot brandfara

näppeligen kunde förväntas, torde enligt motionären en skärpning av lagstiftningen

vara nödvändig. En sådan skärpning, som borde innebära minskade

risker, borde återspeglas i brandförsäkringsbolagens tariffer.

Beträffande de skäl motionären i övrigt anfört till stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser.

De särskilda skyldigheter i fråga om brandskyddet, som åvila ägare eller

därmed jämförliga innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning,

angivas i 11 § första stycket brandlagen den 15 juli 1944- Ägaren eller innehavaren

är enligt första punkten skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga

brand- och livräddningsredskap ävensom att i övrigt vidtaga nödiga

åtgärder till förebyggande och bekämpande av brand, i den mån de ej medföra

oskälig kostnad. För tillsyn, röjning eller annat dylikt arbete efter brand,

vilket ej är hänförligt till eldsläckning, har ägaren eller innehavaren enligt

andra punkten att tillhandahålla erforderlig arbetskraft. Fullgör ägaren

1 — Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 9 sand. 1 avd. Nr SS.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

eller innehavaren icke vad honom åligger enligt 11 § första stycket första

punkten, skall länsstyrelsen enligt 16 § andra stycket första punkten förordna

om rättelse samt, där förordnandet ej efterkommes, förelägga lämpligt vite.

Tillhandahålles icke arbetskraft efter vad i 11 § första stycket andra punkten

sägs må arbetet enligt 16 § andra stycket andra punkten på ägarens eller

innehavarens bekostnad utföras genom brandchefens försorg.

I 11, 12, 34 och 35 §§ brandstadgan den 15 juli 1944 meddelas bestämmelser

rörande brandsyn. Enligt 11 § 1 mom. och 34 § 1 mom. skall allmän

brandsyn hållas en gång årligen. Därjämte skall särskild brandsyn hållas,

när brandchefen så påfordrar. Vid brandsyn skall noga undersökas bland

annat huruvida de föreskrifter, som meddelats till förekommande av brands

uppkomst och spridning, till räddning vid brand av liv och egendom samt

till underlättande av brandsläckning blivit iakttagna (11 § 3 mom. och 34 §

3 mom.). Upptäckes vid brandsyn att fastighetsägare eller annan icke vidtagit

vad jämlikt lag eller annan författning åligger honom med avseende

å brandförsvaret, skall enligt 12 § 1 mom. och 35 § 1 mom. föreläggande

meddelas honom att inom viss tid vidtaga rättelse. Har föreläggande givits,

skall å förut kungjord tid efterbesiktning förrättas på föranstaltande av den,

som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet icke vara fullgjort,

skall anmälan göras hos länsstyrelsen för den åtgärd, som kan av förhållandena

påkallas. I ärende, varom nu är fråga, må länsstyrelsen förelägga lämpligt

vite.

Åläggande att ombesörja brandbevakning kan under vissa förutsättningar

meddelas med stöd av 57 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944-

Fastighetsägarnas skyldigheter att anskaffa brandredskap regleras närmare

genom lokala brandordningar. Dessa upprättas på grundval av normalbrandordningar,

som på offentligt uppdrag utarbetats av riksbrandinspektören

med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga (SOU 1945: 18—20).

Rörande de arbetsrättsliga bestämmelser, som kunna vara av betydelse

för den genom motionen väckta frågan, får utskottet hänvisa till arbetsrådets

nedan återgivna yttrande.

Historik m. m.

Till grund för brandlagstiftningen har legat ett av brandförsvarsutredningen

den 7 mars 1942 avgivet betänkande (SOU 1942: 10). Den ovan

återgivna bestämmelsen i 11 § 1 mom. brandlagen är hämtad ur utredningens

förslag. I utredningens motiv anföres bland annat: Av särskild vikt

vore, att ägare av anläggningar, som vore av större betydelse för rikets

ekonomiska liv, såsom industrier vidtoge nödiga åtgärder för att motverka

brandrisker. Erfarenheten visade, att i detta avseende mycket bruste och

att stora värden stode på spel. Den föreslagna bestämmelsen beredde jämte

samtidigt föreslagen vitesbestämmelse möjlighet för länsstyrelserna att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33. 3

effektivt ingripa mot missförhållanden på detta område. Uppenbart vore

emellertid, att kraven på brandskyddsåtgärder icke finge sträckas för långt.

Med hänsyn härtill hade i den föreslagna bestämmelsen uttryckligen utsagts,

att tvång icke förelåge att verkställa brandskyddsåtgärder, som medförde

oskälig kostnad.

Förslag till brandlag förelädes 1944 års riksdag genom proposition nr 265.

Föredragande departementschefen framhöll i propositionen, att under bestämmelsen

i 11 g 1 mom. kunde hänföras långtgående brandskyddsåtgärder,

samt fortsatte:

Ehuru till stadgandet fogats den begränsande förklaringen, att åtgärderna

icke få medföra oskälig kostnad, förefinnes dock risk för att stadgandet

i tillämpningen kan leda till alltför stora krav på fastighetsägare och andra.

Då stadgandet detta oaktat av hänsyn till dess betydelse för brandförsvarets

effektivitet — särskilt vad angår industrier och andra större anläggningar

— synes mig böra tillstyrkas, vill jag samtidigt understryka, att

tillämpningen måste ske med måttfullhet och med iakttagande av att

kostnaderna för brandskyddsåtgärdema stå i rimligt förhållande till de

värden, som skola skyddas.

Ett prejudikat rörande tillämpningen av förevarande bestämmelse föreligger

i Kungl. Maj:ts resolution den 23 maj 1947 på besvär över ett av

länsstyrelsen i Kristianstads län den 6 november 1946 meddelat beslut,

varigenom länsstyrelsen, med stöd av 11 § brandlagen, ålagt ett antal företag

att gemensamt vidmakthålla brandvakthållning vid vissa lager av

spannmål m. m. i Åhus hamn. I besvären hade ifrågasatts, huruvida det i

beslutet åberopade lagrummet kunde giva länsstyrelsen stöd för att ålägga

företagen att svara för kostnader för vakthållning. Kungl. Maj:t fann i resolutionen

besvären icke föranleda ändring i länsstyrelsens beslut .

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, har den 10 mars

1948 i första kammaren besvarat en interpellation av herr Mannerskantz

om åtgärder mot brandriskerna inom exportindustrien. I svaret antores inledningsvis

bland annat:

Att en uppseendeväckande stegring av brandskadeförlusterna för industriernas

vidkommande inträffat under år 1947 är riktigt. Interpellanten

anför en del omständigheter, som kunna bidraga till en naturlig förklaring

av brandfrekvensen, såsom överrörlighet på arbetsmarknaden med därav

följande försämrad arbetsdisciplin, brist på fullgod maskinmateriel, svårigheter

för nybyggnader etc. En omständighet, som han icke nämnt, men

som här synes böra understrykas, är den långvariga torkan under sistlidna

år. Från meteorologiska anstalten har uppgivits, att tillgänglig statistik

visar, att intet år tidigare kunnat uppvisa så långa regnlösa perioder i Svealand

och södra Norrlands kustland. Fn påtaglig överensstämmelse kan för

övrigt utläsas mellan de statistiska kurvorna för nederbörd och brandskadebelopp.

Givet är, att nu berörda omständighet kan ha spelat eu betydande

roll, särskilt för en så hårt drabbad produktionsgren som sågverksindustrien.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

Efter en redogörelse bland annat för polisutredning, som verkställts rörande

industribränderna 1947, gives i svaret bland annat följande uppgifter

rörande myndigheternas åtgöranden i syfte att hindra en ökning av industribränderna.

Eldsvådornas ökade omfattning har givetvis nogsamt registrerats av de

myndigheter, som direkt eller indirekt berörts härav, och föranlett åtgärder

från deras sida.

Till en början må nämnas, att eldsvådorna — speciellt industrieldsvådorna—

blivit föremål för synnerligen ingående polisundersökningar, därvid

den lokala polisen ofta förstärkts av specialutbildad kriminalpolis från statspolisens

avdelning i Stockholm och specialister på brandundersökningar

från statens kriminaltekniska anstalt.

I vissa fall ha även sakkunniga från Svenska brandskyddsföreningen samt

försäkringsbolagen deltagit i dessa undersökningar.

Under senare delen av 1947 vände sig riksbrandinspektören i en skrivelse

till samtliga länsstyrelser i denna angelägenhet.

I skrivelsen lämnades en utförlig redogörelse över de olika brandorsakerna.

Vidare orienterades länsstyrelserna om de åtgärder, som ditintills

hade vidtagits. Sålunda omnämndes bland annat, att Sveriges industriförbund

i samarbete med Svenska brandskyddsföreningen utsänt cirkulärskrivelser

till sina medlemsföretag och därvid föreslagit vidtagande av åtskilliga

viktiga åtgärder, som vore ägnade att bidraga till ett ökat brandskydd.

Vidare hade landets försäkringsbolag, likaledes i samarbete med Svenska

brandskyddsföreningen, beslutat att i enahanda syfte ställa sina till ett

60-tal uppgående högskoleutbildade brandingenjörer til! industriföretagens

förfogande. Dessa brandingenjörer skulle verkställa besiktningar på anmodan

av en särskild kommitté, benämnd »Industribranddelegationen av år

1947». Besiktningarna skulle i första hand omfatta större industrier med

särskild betydelse för folkförsörjningen.

I sin skrivelse till länsstyrelserna föreslog riksbrandinspektören för egen

del bland annat följande åtgärder.

Länsstyrelserna borde genom länsbrandinspektörerna tillse, att brandsyn

verkställdes i samtliga kommuner. Vidare borde övervakas att utbildningen

av brandsynemän bedreves i så stor omfattning som möjligt. Länsstyrelserna

borde övervaka att utbildning av brandbefäl intensifierades samt att

kommunernas brandförsvar organiserades enligt antagna brandordningar.

I svnnerhet borde beaktas att kommunernas skyldighet att draga försorg

om nödig vattentillgång fullgjordes. Vidare föreslog riksbrandinspektören

att länsstyrelserna måtte meddela samtliga brandchefer att besiktningar

vid vissa viktigare industrier komme att ske genom försäkringsbolagens

brandingenjörer i syfte att söka åstadkomma en uppryckning av de under

efterkrigsåren försämrade brandskyddsförhållandena samt att söka övervinna

de faromoment, som på senare tid uppkommit. Riksbrandinspektören

hänsköt till länsstyrelsernas övervägande var och i vilken omfattning skärpt

brandbevakning borde föreskrivas. Härvid borde i första hand ifrågakomma

för folkförsörjningen och vår utrikeshandel viktiga industrier samt upplag

och kraftverk. Föreläggande om skärpt bevakning kunde ske enligt It §

brandlagen. Slutligen hemställde riksbrandinspektören att länsstyrelserna

måtte medverka till att inom länen anordnades »industribrandskydds
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

dagar» med föreläsningar och demonstrationer för att sprida upplysning

och kunskap om brandskyddets betydelse. Hjälp med uppläggningen av

dylika »dagar» kunde erhållas från Svenska brandskyddsföreningen. Riksbrandinspektören

betonade, att det i nuvarande läge vore av största vikt

att upplysningsverksamheten och propagandan bedreves med största kraft

och fackkunskap.

Riks brandinspektören har vidare uppgivit, att han under år 1947 bland

annat verkställt ett flertal besiktningar av större industriföretag, militära

företag, samtliga civila flygplatser och till statens järnvägar hörande elektriska

anläggningar samt inspekterat cirka 200 brandkårer.

Yttranden m. m.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen från arbetsrådet och riksbrandinspektören. Riksbrandinspektören

har vid sitt yttrande fogat ett exemplar av den i ovannämnda

interpellationssvar omförmälda skrivelsen från riksbrandinspektören

till länsstyrelserna. Därjämte hava Sveriges industriförbund, Svenska

arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Svenska brandskyddsföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Försäkringsanstalterna

Folket-Samarbete beretts tillfälle att yttra sig över motionen. Industriförbundet

har jämte yttrande överlämnat dels avskrift av den i interpellationssvaret

omnämnda cirkulärskrivelsen till förbundets medlemsföretag,

dels två cirkulär från »Industribranddelegationen av år 1947».

Den i motionen föreslagna utredningen har tillstyrkts av Landsorganisationen,

som tillika förklarat, att utredningen även borde försöka klarlägga

orsakerna till brandskadornas ökning. Folket-Samarbete har utan närmare

motivering uttalat, att ehuru förutsättningarna för resultatbringande frivilliga

åtgärder torde vara goda, anstalterna icke hade anledning att avstyrka

en utredning med syfte att vidtaga en sådan skärpning av brandlagen,

att för samhället viktiga industrier och varulager skyddades mot brandfara

genom effektivare organisation.

Riksbrandinspektören, Industriförbundet, Svenska brandskyddsföreningen

och Riksförbundet hava avstyrkt bifall till motionen under hänvisning dels

till redan vidtagna eller planerade frivilliga åtgärder dels ock till de möjligheter

att inskrida mot bristande brandbevakning som gåves i brandlagen.

Arbetsgivareföreningen har utan att göra eget uttalande hänvisat till Industriförbundets

yttrande.

Arbetsrådet, som icke yttrat sig över motionärens yrkande, har lämnat en

redogörelse för ifrågakommande arbetsrättsliga bestämmelser samt för viss

arbetsrättslig praxis.

I riksbrandinspektörens skrivelse till länsstyrelserna lämnas följande statistiska

uppgifter, avseende tiden till och med de nio första månaderna 1947:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

Under de första nio månaderna av 1947 ha de utbetalade brandskadeersättningama

i Sverige uppgått till 80 å 90 miljoner kronor eller i medeltal

300 000 kronor om dagen. Det är sannolikt, att brandskadeförlusterna under

1947 komma att överstiga 100 miljoner kronor.

Som jämförelse kan nämnas att enligt Sveriges officiella statistik under

de närmast föregående åren följande belopp utbetalats i brandskadeersättning:
-

År Millioner kronor

1942 ............................... 44,5

1943 .... 44,1

1944 ............................... 46,1

1945 ............................... 54,6

1946 ............................... 62,5

Summa 251,8

eller i medeltal 50 miljoner om året. I jämförelse härmed torde år 1947 ur

brandskyddssynpunkt böra betecknas som ett katastrofår.

Antalet eldsvådor ha ävenledes ökat väsentligt. Några statistiska uppgifter

härom finnas icke för innevarande år. Uppskattningsvis torde dock

eldsvådorna kunna beräknas till 75 ä 100 procent fler än under föregående år.

Särskilt har industrien utsatts för eldsvådor under den gångna delen av

året. För att ge ett begrepp om i vilken omfattning de större industrieldsvådorna

ökat får riksbrandinspektören återgiva en av Svenska brandskyddsföreningen

gjord sammanställning över antalet och ersättningsbeloppen å

sådana industriskador inklusive magasinseldsvådor, som inträffat under månaderna

januari—september och som vardera medfört ett ersättningsbelopp

av över 100 000 kronor.

År Antal Ersättningsbelopp i

millioner kronor

1943 ................. 38 14,5

1944 ................. 31 15,1

1945 ......... 36 13,4

1946 ................. 49 23,2

1947 ................. 90 43,8

Tages endast hänsyn till de större industrields vådorna under årens första

nio månader, utvisar sålunda innevarande år en tredubbling såväl i fråga

om antal som utbetalade brandskadeersättningar mot vart och ett av åren

1943—1945.

Landsorganisationen meddelar, att brandförsäkringsbolagen för brandskador

under 1947 utbetalat brandskadeersättningar av minst 105 miljoner kronor,

vilket innebure en ökning mot 1939 av i runt tal 150 procent, samt att

industriskadorna 1947 utgjort 60 procent av det totala skadebeloppet, betydande

en procentuell ökning med 100 procent jämfört med åren före det

senaste världskriget.

I vissa yttranden upptages frågan om orsakerna till de ökade

brandskadorna inom industrien.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

Riks brandinspektör eu anför:

Den ökning, som skedde under år 1943—1946 torde delvis kunna förklaras

under hänvisning till den allt intensivare verksamheten vid landets industrier.

Den fördubbling av antalet eldsvådor, som inträdde under brandkatastrofåret

1947, synes till stor del kunna skyllas på den osedvanligt långa

och svåra torkan med därav följande lättantändlighet av såväl byggnader

som material. Med torkan har även följt en utpräglad brist på vatten för

släckningsändamål. Andra orsaker, som delvis äga samband med de förut

nämnda, finnas även. Sålunda torde den ringaktning för olyckor av olika

slag samt den nonchalans och det slarv, som är kännetecknande för de

förhållanden, som städse följa på en lång krigsperiod med därav förorsakade

inskränkningar även för människor i de länder, som icke direkt drabbats av

krigets härjningar, hava bidragit till stegringen av antalet eldsvådor. Jämväl

den sedan några år rådande bristen på varor av skilda slag, främst koks

till värmeledningspannor ävensom fullgod elektrisk materiel torde i sin mån

hava bidragit. Den kännbara bristen på arbetskraft i förening med den utpräglade

överrörligheten hos arbetarna torde även böra framhållas. Man

kan slutligen även påpeka den begränsade byggnadsproduktionen, varigenom

ofta betydande värden måste koncentreras till brandfarliga byggnader.

Det förhållandet att ett stort antal eldsvådor förekommit, beträffande vilka

orsaken är obekant, torde enligt riksbrandinspektörens mening icke i och

för sig böra föranleda till antagandet att de haft sin orsak i sabotage. Svårigheterna,

då det gäller att utreda en brandorsak, särskilt vid större eldsvådor,

äro nämligen mycket stora och den direkta orsaken blir under sådana

förhållanden ofta omöjlig att angiva.

Industriförbundet yttrar:

Den oroväckande ökningen av industribrändema har självfallet varit föremål

för industriens och dess organisationers noggranna uppmärksamhet. Förutom

de direkta brandskadorna ha svårigheterna att i nuvarande läge inom

rimlig tid ersätta förstörda maskiner och varor ofta till följd, att eldsvådorna

förorsaka långvariga driftsavbrott. Stegringen av brandskadorna har tillskrivits

olika omständigheter såsom överrörlighet på arbetsmarknaden med

därav följande försämrad arbetsdisciplin, brist på ersättningsmateriel för

maskiner, intensiv drift, svårigheter för nybyggnader, den långvariga torkan

under 1947 och mordbränder. Efter den redogörelse för de större industrieldsvådorna

under 1947, som statsrådet Mossberg lämnat i ett svar den 10

mars 1948 på en interpellation av herr Mannerskantz, synes sabotageteorien

få tillmätas mindre betydelse.

Svenska brandskyddsföreningen anser, att brandriskerna inom industrien

avsevärt stegrats under efterkrigsåren bland annat genom ökad koncentration

av värden inom otillfredsställande byggnader, maskinslitage, ersättningsmateriel,

expansion av driften, överrörlighet på arbetsmarknaden och

tillkom''-! av nya faromoment.

Riksbrandinspektören, Industriförbundet, Svenska brandskyddsföreningen,

Riksförbundet och Folket-Samarbete hava lämnat uppgifter angående de i

statsrådet Mossbergs interpellationssvar omförmälda brandförebyg
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

gande åtgärderna. Uppgifterna återgivas här nedan i den mån de

icke blivit i väsentliga stycken tidigare redovisade.

Riksbrandinspektören erinrar om en skrivelse av den 22 juni 1945 från

bevakningsinspektören till överståthållarämbetet och länsstyrelserna, vari

bevakningsinspektören uttalat, att den då pågående brandbevakningen tills

vidare syntes böra bibehållas, såvida icke särskilda omständigheter för viss

minskning ansåges föreligga.

Indmtriförbundets i interpellationssvaret omförmälda cirkulärskrivelse

innehåller bland annat följande:

De omfattande brandskadorna bero i många fall på att gällande föreskrifter

och brandförsäkringsvillkor icke iakttagits. Vid några stora eldsvådor, vilka

förorsakat miljonskador, har man dock haft anledning misstänka, att eldsvådorna

varit anlagda och att sabotage förelegat.

För att den oroväckande utvecklingen skall kunna bemästras, är det utomordentligt

angeläget, att industriföretagen intensifiera sina brandskyddsåtgärder

och därvid intimt samarbeta med brandskyddsorganisationer och

brandförsäkringsföretag.

Industriförbundet får i samråd med Svenska brandskyddsföreningen föreslå

att bl. a. följande åtgärder vidtagas.

1. En gång om året böra alla anställda muntligen erinras om vikten och

nödvändigheten av att största försiktighet mot brand iakttages och få en

redogörelse för de svårigheter med långa leveranstider etc. en brandskada

skulle föra med sig för företaget. En första sådan sammankomst bör hållas

snarast möjligt.

2. Vid varje företag skall finnas en brandskyddskommitté bestående av

en ingenjör, en eller två arbetsledare och några arbetare. Kommittén bör

ha sina sammanträden och inspektioner på tjänstetid. Observera att förekomsten

av brandskyddskommitté eller brandskyddsledare är ett brandförsäkringsvillkor.

3. Å varje företag eller del av företag bör en särskild man (brandskyddskontrollant)

erhålla i uppgift att dagligen efter arbetstidens slut gå igenom

samtliga arbets- och magasinslokaler och tillse att branddörrar äro stängda,

att elektriska apparater och, där så är möjligt, huvudströmbrytare äro frånslagna,

att inga trasselsuddar eller torkdukar ligga kringkastade i arbetslokalerna

samt att bränsle ej ligger i närheten av eldstäderna.

4. Efter arbetstidens slut bör bevakning vara anordnad såväl inom- som

utomhus. Bevakningspersonal skall ha skriftlig instruktion, och skriftlig bevakningsplan

bör upprättas av sakkunnig bevaknings- och brandskyddsutbildad

person.

5. Samtliga maskiner (framför allt alla lager) skola regelbundet undersökas

och vid behov smörjas. De som skola ombesörja detta bör ha skriftlig

order om de tider, då sådan undersökning skall äga rum.

6. Allt brännbart avfall skall före arbetstidens slut varje dag bortföras

från arbetslokalerna.

7. Ledningar för ånga och hetluft skola vara tillräckligt isolerade från

brännbart material.

8. Brandredskap skall hållas i gott skick. En yrkesman bör regelbundet

öva industribrandkåren och kontrollera brandmaterielen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

9. Brandskyddskommittén skall kontrollera att driftsingenjörer och

arbetsledare känna till och följa de brandskyddsföreskrifter, som äro införda

i brandförsäkringsbrevens ’fabriksvillkor’ eller ha utfärdats av företagsledningen.

Ur Industribranddelegationens av år 1947 promemorior må följande återgivas:
Brandskyddskommitté.

För att övervaka brandskyddet, framkomma med

förslag till brandskyddsåtgärder samt för att intressera de anställda för medverkan

i brandskyddsarbetet bör vid varje industriföretag finnas en brandskyddskommitté.

Vid större företag kan en dylik kommitté lämpligen bestå

av fem personer, nämligen en representant för företagsledningen, i regel

brandskyddsledaren, två ingenjörer eller arbetsledare och två arbetare. Vid

mindre industriföretag av mera hantverksmässig karaktär kan brandskyddskommittén

bestå av endast två personer. Arbetarrepresentanterna utses av

vederbörande fackförening, övriga av företagets ledning. Företagsledningens

representant tjänstgör såsom kommitténs ordförande och en av arbetsledarna

tjänstgör lämpligen såsom kommitténs sekreterare.

Brandskyddskontrollanter. Där så anses erforderligt med hänsyn till företagets

storlek och brandfarlighet, bör företagsledningen, efter att ha inhämtat

brandskyddskommitténs yttrande, inom varje avdelning av företaget

bland förmännen utse en brandskyddskontrollant med uppgift att under

arbetstiden ha fortlöpande uppsikt över brandskyddet samt att vid arbetstidens

slut tillse, att föreskrivna åtgärder till förhindrande av eldsvåda äro

vidtagna.

Förutom den övervakning av brandskyddet, som under arbetstid sker av

brandskyddskommittéer, brandskyddskontrollanter och liknande, bör inom

större industrier regelbunden brandbevakning genom särskilda väktare ske

under den tid då arbete ej pågår.

Organiserandet av sådan brandbevakning kan ordnas antingen i industriföretagets

egen regi, genom att anlita särskilt väktarbolag eller i kombination

av båda systemen. Den sakkunskap, som de modernt drivna väktarbolagen

besitta, gör emellertid, att det ofta kan vara en fördel att anlita

dem, åtminstone i vad gäller själva planläggningen av bevakningen.

Denna planläggning måste givetvis avpassas efter industriföretagets storlek

och grad av brandfarlighet samt andra lokala förhållanden. Hänsyn måste

också tagas till behovet av skydd mot andra skadegörelser såsom genom

inbrott, stöld och sabotage. Bevakningen får icke ha stereotyp karaktär utan

måste varieras (beträffande rondfrekvens, patrulleringsväg etc.) alltefter förändringar

i fabrikens driftförhållanden, nytillkomna eller reducerade brandrisker

och liknande. Revidering av bevakningsplanen bör därför göras med

vissa tidsmellanrum.

Industrilörbun de t omtalar, att förbundet i förevarande frågor upptagit ett

intimt samarbete med Svenska brandskyddsföreningen. Åtskilliga industrier

hade redan på ett föredömligt sätt organiserat sin brandberedskap och därvid

iklätt sig betydande utgifter för att kunna upprätthålla en effektiv

brandbevakning. Förbundet lämnade i all möjlig omfattning hjälp och stöd

åt industrien i dessa frågor.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

I yttrandet från Industriförbundet redovisas de av förbundet vidtagna

åtgärderna punktvis. Under punkt 1 omtalas förbundets cirkulärskrivelse

till medlemsföretagen. Under de följande punkterna anföres bland annat:

2. De besiktningar, vilka omförmälas i nyss nämnda skrivelse, verkställas

av ett 80-tal högskoleutbildade brandingenjörer. I direktiven för dessa besiktningar

har särskilt understrukits vikten av att frågan om organiserandet

av en effektiv och ändamålsenlig brandbevakning tages upp till behandling

med representanter för företagsledarna. Man påvisar även den nya bevakningsmetoden

att anlita yrkesutbildade väktare anställda vid särskilda vaktbolag,

vilken under senare år tillämpats vid flera industrier och även visat

sig vara effektiv. Besiktningarna avse i första hand cirka 1 300 större företag.

Av dessa ha intill den 1 mars 1948 i runt tal 450 företag blivit besiktigade.

Det har därvid visat sig att mellan 80—85 procent av företagen ha

ordnat bevakningsfrågan på i stort sett tillfredsställande sätt.

3. På initiativ av Industriförbundet införas artiklar om industriens brandbevakning

tills vidare i samtliga nummer av Brandskyddsföreningens tidskrift.

4. Förbundet förbereder ett nytt cirkulär till medlemsföretagen för att

särskilt framhålla nödvändigheten av en effektiv brandbevakning, varvid

samtidigt avses att medsända anvisningar hur brandbevakning bör utföras.

5. På olika platser i landet anordnas i samarbete mellan myndigheter och

industrisammanslutningar instruktionsföredrag rörande industribrandskyddets

och särskilt industribevakningens rationella anordnande.

6. Efter samråd mellan Brandskyddsföreningen, Landsorganisationen

och Industriförbundet ha inom omkring 1 400 större industrier anordnats

s. k. brandskyddskommittéer, bestående av en representant för industriledningen,

ett par arbetsledare samt några av vederbörande fackföreningar utsedda

arbetare.

Svenska brandskyddsjöreningen upplyser, att resultatet av de förhandlingar,

som i samband med industribesiktningarna förts mellan industriföretagen

och brandförsäkringsbolagen syntes tyda på att frågan om brandbevakning

i stor utsträckning kunde lösas på överenskommelsens väg. Vidare

omtalar föreningen, att, enligt vad denna hade sig bekant, länsstyrelserna

i stor utsträckning vidtagit åtgärder i enlighet med förslagen i riksbrandinspektörens

skrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

I Folket-Samarbetes yttrande lämnas dessa uppgifter:

År 1944 genomfördes på initiativ av Folket-Samarbete och efter anvisningar

av Folket-Samarbetes industribrandingenjör genomgripande åtgärder

i ett av Kooperativa förbundets äldre och större industriföretag i syfte att

begränsa brandfaran. Resultatet av denna aktion blev å ena sidan ett effektivare

förebyggande brandskydd och å den andra att företaget årligen kunde

göra en besparing i brandförsäkringspremierna med 17 000 kronor eller 43,5

procent. Mellan Folket-Samarbete och Kooperativa förbundet — närmast

KF:s arkitektkontor — råder en samverkan, som visat sig vara till allmänt

gagn. Som exempel på detta samarbete kan anföras, att Folket-Samarbetes

brandskyddsexpertis mycket ingående medverkat bland annat vid tillkomsten

av såväl cellullfabriken och konstsilkefabriken i Älvenäs som salpeterverken

i Köping.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

Konsumtionsföreningarna ha sina brandförsäkringar placerade i FolketSamarbete,

och detta gäller även nära 500 000 enskilda försäkringstagare.

Av detta skäl har Folket-Samarbete försökt att väcka intresse för ett bättre

förebyggande brandskydd också i fråga om dessa risker.

På hösten 1947 startade Folket-Samarbete tillsammans med Kooperativa

förbundet en landsomfattande brandskyddskampanj, vilken i första hand

riktade sig till de till KF anslutna konsumtionsföreningarna med omkring

7 000 försäljningsställen, omkring 32 000 anställda och med i runt tal

900 000 familjer som medlemmar. I denna brandskyddskampanj, för vilken

kostnaderna kunna beräknas till långt över 100 000 kronor, ha använts en

instruktiv film — Välståndet brinner — som visats vid allmänna möten, en

instruktiv folder, som delas ut till personal och medlemmar, affischer som

uppsatts i butiker och lagerlokaler samt en brandinstruktion, avsedd som

handledning för personal i olika företag och för inom personalen utsedda

brandskyddsombud. Kampanjen pågår alltjämt, och till mitten av mars 1948

hade 125 konsumtionsföreningar aktivt medverkat, 800 brandskyddsombud

utsetts och en serie praktiska brandskyddsåtgärder vidtagits. Att i tid förebygga

eldsvådors utbrott är ett gemensamt intresse för såväl medlemmar

som anställda i kooperativa företag, och det är av den största vikt, att de

i butiker och fabriker anställda omsorgsfullt informeras och instrueras om

brandredskaps förvaring, skötsel och användning. På varje plats bör en organisationsplan

föreligga och vara allmänt känd. Detta är en av utgångspunkterna

för kampanjen.

T frågan om en skärpning av brandlagstiftningen bör

ske anför Landsorganisationen:

Det är synnerligen oroväckande att de senaste årens väldiga ökning av

brandskadorna i största utsträckning drabbat industrien och därmed vållat

en icke oväsentlig produktionsminskning. En industribrand förorsakar långa

driftsstopp; förstörda byggnader kunna icke återuppföras utan stor tidsutdräkt,

och leveranstiderna för anskaffning av maskinutrustningar äro för

närvarande mycket långa, från 2 upp till 4 å 5 år.

Erfarenheten torde få anses ha ådagalagt att det nuvarande industriella

brandskyddet icke är effektivt. Det synes välbetänkt att en vidgad skyldighet

att anskaffa och underhålla brandredskap och att vidtaga brandskyddsanordningar

inom industrierna genomföras. Även om sabotage icke kunnat

bevisas ha orsakat många industribränder, synes också bevakningen av

industri- och liknande företag samt viktigare varulager böra ordnas på ett

mera tillfredsställande sätt än för närvarande är fallet.

Folket-Samarbete anmärker:

Säkerligen kan alltjämt mycket vinnas ur brandskyddssynpunkt genom

ett fortsatt frivilligt samarbete mellan försäkringsföretagen och försäkringstagarna.

På grund av de senaste årens ogynnsamma skadeutveckling kunna

dock företag inom handel och industri snarare förebygga premiehöjningar

än uppnå premiesänkningar genom att förstärka sin beredskap mot brandfara.

Emellertid är det uppenbart, att företag, som exempelvis ha möjlighet

att övergå från anläggningar uppförda av trii till anläggningar av brandsäkrare

konstruktion, alltjämt ha förutsättningar att erhålla lägre brandförsäkringspremier.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

R i k sbrand i nsp ektören, Industrifcrrbundet, Svenska brandskyddsföreningen

och RiJcsförbundet anse, att den nuvarande brandlagstiftningen giver tillräckliga

möjligheter att inskrida mot bristande brandbevakning.

Riksbrandinspektören förklarar, att betydelsen av en ökad brandbevakning

är påtaglig. Därest den erhåller ökad omfattning i av motionären

antydd riktning, finner riksbrandinspektören grundad anledning antaga, att

viss nedgång i antalet eldsvådor skulle kunna förmärkas. Under hänvisning

till dels de möjligheter 11 § brandlagen innebure, dels ock de redan vidtagna

eller planerade åtgärderna finner emellertid riksbrandinspektören sig icke

kunna tillstyrka motionen.

Industriförbundet yttrar:

I motsats till vad som uttalas i motionen vill Industriförbundet förmena,

att på frivillighetens väg dock åtskilligt gjorts för att förstärka industriens

brandberedskap. Industriens intresse av att skydda fabriksanläggningar och

varulager från brandfara är så stort, att man torde kunna vara berättigad

att utgå från, att de åtgärder, som vidtagas på frivillighetens väg, skola vara

väl så effektiva som dem man kan tvinga fram genom en skärpt lagstiftning.

Förhållandena vid olika industrier äro så skiftande, att det knappast låter

sig göra att, i de mera stela former en lagstiftning nödvändigtvis kommer att

få, söka fastställa de krav, som skola ställas på industrien i detta hänseende.

Dessa krav måste bliva generella och kunna icke ställas högre än att företagen

i allmänhet skola kunna följa dem. Det föreligger då otvivelaktigt en

risk för att dessa regler bliva normgivande och anses tillräckliga med påföljd

att intresset för den mer högklassiga beredskapen slappnar.

Sammanfattningsvis uttalar Industriförbundet, att det är ense med motionären

om att frågan om en effektivisering av brandbevakningen är av

utomordentlig vikt och att ansträngningar böra sättas in för att så långt

möjligt taga detta medel mot brandriskerna i anspråk. Under hänvisning

till de ovan omförmälda åtgärderna, den pågående upprustningen av brandförsvaret

samt möjligheterna att med stöd av brandlagen inskrida mot

bristande brandbevakning förklarar emellertid förbundet, att en utredning

om skärpt brandlagstiftning icke syntes kunna medföra något av betydelse

därutöver.

I Svenska brandskyddsföreningens yttrande anföres bland annat:

I motionen framhålles, att brandlagen It § innehåller de förpliktelser, som

ägare av byggnad har att iakttaga till förebyggande av brand. Vidare anföres

med rätta, att betydande svårigheter föreligga att i en lagtext angiva,

hur den skälighetsprövning skall tillgå, som skall ligga till grund vid föreskrivandet

av olika brandskyddsåtgärder. Enligt vår åsikt måste bedömandet

av brandbevakningen ske från fall till fall. Att utfärda allmängiltiga bestämmelser

för hur bevakningen framför allt med hänsyn till dess omfattning

bör ordnas, stöter på stora svårigheter. Sålunda måste bevakningen

ordnas med hänsyn till lokala förhållanden såsom byggnadssätt, tillverkningens

art, företagets betydelse för folkhushållet, anläggningens belägenhet i

förhållande till närbelägen bebyggelse, risk för konflagrationsbrand, polis
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

väsendet i orten samt tillgång till alarmerings- och brandsläckningsanordningar.

Hänsyn måste även tagas till kostnaderna för bevakningen. Dessa

kostnader kunna bli ytterst varierande, beroende på de olika krav, som

måste ställas på bevakningen i varje enskilt fall. Vid bedömningen av dessa

kostnader måste emellertid hänsyn tagas till bevakningens betydelse även

ur andra synpunkter än brandskyddets.

Motionären anser det icke vara omöjligt, att brandbevakningens omfattning

i det enskilda fallet ställes i proportion till det kapital, som byggnader,

lager och maskiner representera. Såsom tidigare framhållits kan dock värdet

av den egendom, som skall bevakas, icke ensamt vara normgivande för bevakningens

omfattning. Därjämte må framhållas, att minimikraven i generella

bestämmelser om brandbevakning måste vara så låga, att de kunna

uppfyllas av åtminstone de flesta industriföretag och lagerhållare. Det är

möjligt, att detta förhållande skulle kunna leda till att en bevakning, som

kanske förut på ett mycket effektivt sätt ordnats på frivillighetens väg,

kommer att inskränkas till sådan omfattning, att endast nämnda minimikrav

uppfyllas. Detta skulle bland annat kunna inträffa vid industrier

och upplag där man, på grund av egendomens eller rörelsens brandfarlighet

och värde för folkhushållet, borde ställa särskilt stora krav på bevakningen.

Nuvarande brandlag trädde i kraft den 1 januari 1945 och har således

hittills varit gällande endast under något över 3 år. Det kan ifrågasättas,

om det överhuvudtaget är lämpligt, att efter så kort tids erfarenhet av

lagens verkan i praktiken införa skärpningar eller andra ändringar. Särskilt

beträffande brandbevakningen saknas längre tids erfarenhet i ovannämnt

hänseende, varför vi anse att någon skärpning av lagen just i fråga

om sådan bevakning för närvarande ej bör införas.

Riksförbundet förklarar, att det i allt väsentligt ansluter sig till Svenska

brandskyddsföreningens yttrande, samt tillägger:

Därutöver vill förbundet endast framhålla — i anslutning till uttalandet

i motionen, att den föreslagna skärpningen av brandlagen måste innebära

minskade risker och därför borde återspeglas i brandförsäkringsbolagens

tariffer — att de till förbundet anslutna brandbolagen vid premiesättningen

taga stor hänsyn till de brandskyddsanordningar av olika slag, som förekomma

vid de försäkrade riskerna. Exempelvis fästes stort avseende vid

tillgången till sådana fasta anordningar för bevakning som automatiska

brandalarm- och sprinkleranläggningar. I den mån brandbevakningen genom

vaktmanskap visar sig effektiv, kommer givetvis hänsyn vid prennesättningen

att tagas även till sådan bevakning.

Rörande de a rbet srättsliga spörsmål, som beröras av den genom

motionen väckta frågan, anlör arbetsradet:

Arbetsrådet har haft att taga ställning till frågan, huruvida tid, som

åtgått för övning av frivillig industribrandkår, skall vara att räkna såsom

arbetstid enligt lagen om arbetstidens begränsning, och har Arbetsrådet

därvid avgivit det utlåtandet, att den tid, som åtginge för övningar med

sådan på frivillighetens väg rekryterad brandkår, icke vore att anse såsom

arbetstid, som avsåges i nämnda lag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

I sammanhang härmed får Arbetsrådet beträffande den utsträckning av

arbetstiden, som enligt lagen om arbetstidens begränsning den 16 maj 1930

kan medgivas för personalen vid av arbetsgivaren anordnad vakttjänst,

meddela följande.

Enligt 5 § 2 mom. ovannämnda lag må Arbetsrådet, där arbete, som

bedrives med tre skiftlag på grund av synnerliga skäl befinnes böra fortgå

jämväl under sön- och helgdagar, medgiva därför erforderligt undantag.

Enligt 5 § 3 mom. av lagen äger Arbetsrådet vidare rätt att beträffande

arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål

av synnerligen stort allmänt intresse, medgiva undantag från i 4 § av lagen

angivna begränsningar av arbetstiden. Med stöd av dessa bestämmelser

har Arbetsrådet årligen medgivit ett stort antal sådana undantag, avseende

portvakter, nattvakter och tillfälliga vakter m. fl. Sålunda medgåvos under

år 1947 sammanlagt 130 dylika undantag, avseende 689 arbetare, vilka tillhörde

skilda kategorier av vaktpersonal. Av dessa undantag hava de med

stöd av 5 § 2 mom. lämnade inneburit utsträckning av den ordinarie arbetstiden

till 56 timmar i veckan i genomsnitt på tre veckor. Genom sådant

medgivande möjliggöres, att vakttjänstgöring kan bedrivas kontinuerligt

dygnet runt under veckans alla dagar, alltså även under sön- och helgdagsdygn.

De undantag, som lämnats med stöd av 5 § 3 mom. av lagen, hava

inneburit utsträckning av arbetstiden till i regel 60 timmar i veckan, varvid

arbetstiden för dygn vanligen begränsats till 11 timmar för portvakter och

10 timmar för nattvakter. I fråga om undantag, som lämnats för tillfälliga

vakter, vilkas ordinarie sysselsättning alltså icke bestått i vakttjänstgöring,

har Arbetsrådet medgivit, att fyra vanliga arbetstimmar finge utbytas mot

fem timmars vakttjänst.

Arbetsrådet vill jämväl erinra om den möjlighet till eftergift från bestämmelserna

om arbetstidens längd, varom stadgats i 10 § 2 mom. lagen om

arbetstidens begränsning, som är av följande lydelse.

Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som

kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,

ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas i

5 § eller 7 § 3 mom., må Konungen, på framställning av arbetsrådet eller

efter dess hörande, förordna, att eftergiften må inom verksamhetsrådet i

fråga allmänt tillgodonjutas.

Utskottet.

Frågan om en industriledning kan tvingas att anordna brandbevakning har

icke upptagits till särskild reglering i brandlagstiftningen eller uppmärksammats

under förarbetena till densamma. Ägare av industrier och andra anläggningar

åläggas emellertid i 11 § 1 mom. första stycket brandlagen att vidtaga

nödiga åtgärder till förebyggande av brand. Enligt Kungl. Maj:ts ovan

återgivna resolution av den 23 maj 1947 skall därunder inbegripas jämväl

skyldighet att anordna brandbevakning. Avgörandet i dessa frågor har i

första hand anförtrotts länsstyrelserna, vilka enligt 16 § 1 mom. brandlagen

äga förelägga lämpliga viten. Länsstyrelsen har därvid att beakta icke blott

vad som ur brandskyddssynpunkt framstår som nödigt utan även i vad

mån den ifrågasatta åtgärden medför oskälig kostnad. Det ligger i sakens

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

natur, att en dylik prövning kan giva olika resultat under skiftande förhållanden.

Nu föreliggande svårigheter att förnya maskiner och varulager

torde i de flesta fall medföra, att samhället skäligen kan påfordra vidtagande

av nöjaktiga bevakningsåtgärder vid viktiga industrier och varulager. Den

av motionären efterlysta möjligheten att framtvinga dylika åtgärder förefinnes

sålunda redan enligt gällande rätt.

Den 1944 genomförda brandlagstiftningen har avsetts skola medföra en

kraftig upprustning av brandförsvaret i fredstid. Denna upprustning innebär

ökade skyldigheter för kommuner och enskilda. Det av lagstiftningen föranledda

organisationsarbetet pågår alltjämt, och vissa materielfrågor ha

ännu icke slutgiltigt lösts. Utskottet finner angeläget, att arbetet på genomförande

av de 1944 beslutade brandförebyggande åtgärderna påskyndas samt

att myndigheterna icke tveka att i förekommande fall göra bruk av de

tvångsmedel lagstiftningen lagt i deras händer.

Ökningen av brandskadorna inom industrier och andra för folkförsörjningen

viktiga anläggningar har, såsom framgår av den förestående redogörelsen,

varit föremål för myndigheternas särskilda uppmärksamhet. På enskilt håll

har frågan om ett effektiviserat brandskydd upptagits av Industriförbundet

i samarbete med Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen.

Även inom Kooperativa förbundet och kooperationens försäkringsanstalter

har frågan uppmärksammats. Omfattande åtgärder i syfte

att förebygga brand och öka beredskapen vid eldsvåda hava vidtagits eller

planerats. Industriledningarna påverkas att i olika hänseenden förbättra

brandskyddet vid företagen. Därvid har särskild vikt lagts vid att frågan

om brandbevakning får en tillfredsställande lösning. Vidare försöker man

att genom en brett upplagd propaganda verka för ökad ansvarskänsla inför

eldfaran.

Industribränderna utgöra för närvarande ett allvarligt problem. Det synes

emellertid icke vara oberättigat att förvänta, att myndigheternas åtgöranden

inom den nuvarande lagstiftningens ram i förening med de ovan berörda

frivilliga åtgärderna skola kunna medföra nedgång i brandfrekvensen.

Man torde böra avvakta resultatet av dessa åtgärder, innan frågan om en

skärpning av brandlagstiftningen upptages till närmare övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 146, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 april 1948.

På första lagutskottets vägnar:

AXEL LINDQVIST.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodemus, Lindblom, Ekströmer,

fru Sjöström-Bengtsson, herr Löthner, fru Svenson* och herr Lindgren;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Werner*, Olsson i Mellerud*,

Berg, Lindberg*, Ljungberg*, Österman och fröken Öberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1948 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

481074

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.