Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen, m. m., dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten, dels ock i dessa ämnen väckta motioner.

1948-06-03 · 120 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,8 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 67 av 120 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1948:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen, m. m., dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten, dels ock i dessa ämnen väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

1

Nr 39.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om ändring i strafflagen, m. m., dels

Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ny strafflagstiftning

för krigsmakten, dels ock i dessa

ämnen väckta motioner.

Genom en den 20 februari 1948 dagtecknad proposition, nr 80, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) om straffregister,

4) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare,

5) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

om ungdomsfängelse,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till

fiske,

10) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)

om gemensamhetsfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt,

12) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)

om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter,

13) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred samt

14) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning

i fartyg.

Vidare har Kungl. Maj:t genom en den 27 februari 1948 dagtecknad proposition,

nr 144, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till

1 Bihang till riksdagens protokoll 19iS. .9 saml. 1 avd. Nr 39.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. in.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning

av förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni

1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr

881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180)

om skyddskoppympning samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723)

om skyddsympning inom försvarsväsendet.

Båda propositionerna ha hänvisats till lagutskott och behandlats av första

lagutskottet.

I samband härmed har utskottet förehaft följande i anledning av propositionerna

inom riksdagen väckta motioner, nämligen

i anledning av propositionen nr 80

inom första kammaren

nr 280 av herr Holmbäck och

inom andra kammaren

nr 432 av herrar Hagberg i Luleå och Karlsson i Stuvsta samt

nr 457 av herr Andersson i Falun ävensom

i anledning av propositionen nr 144

inom första kammaren

nr 311 av herr Herlitz.

Beträffande de skäl som ligga till grund för lagförslagen får utskottet, i

den mån redogörelse ej lämnas i det följande, hänvisa till propositionerna.

Yrkandet i motionen 1: 280 går ut på att riksdagen, i stället för att antaga

den genom propositionen nr 80 föreslagna ändringen i 18 kap. 13 § strafflagen,

måtte i överensstämmelse med vad den nedan nämnda straffrättskommittén

föreslagit i 11 kap. såsom 7 § införa en bestämmelse av följande

innehåll:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

3

11 KAP.

7 §•

Den, som hotar, förtalar eller offentligen smädar någon grupp av befolkningen

med viss härstamning eller trosbekännelse, skall för hets mot folkgrupp

dömas till böter eller fängelse.

I motionen II: 432 yrkas, att riksdagen måtte besluta bifalla propositionen

nr 80 med den ändringen, att 18 kap. 13 § strafflagen bibehålies vid sin nuvarande

lydelse samt att 11 kap. 7 § strafflagen får följande lydelse:

11 KAP.

7 §•

Den, som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund

hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen en grupp av befolkningen

med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till

fängelse eller böter.

I motionen II: 457 hemställes, att riksdagen vid behandling av det i propositionen

nr 80 framlagda förslaget till lag om ändring i strafflagen måtte för

sin del besluta, att 11 kap. 9 § skall erhålla följande lydelse:

11 KAP.

9 §•

Den som å allmän plats eller på plats utomhus där hans tillstånd lätteligen

kan iakttagas av utomstående uppträder berusad, så att det framgår av hans

åtbörder eller tal, dömes för fylleri till böter, minst femtio och högst femhundra

kronor.

I motionen I: 311 hemställer motionären under hänvisning till 73 § strafflagen

för krigsmakten, att riksdagen ville vidtaga sådan ändring i det genom

propositionen nr 144 framlagda förslaget till lag om ändring i strafflagen,

att ett straflbud om olovlig sammankomst upptages i 26 kap. strafflagen.

Till de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, återkommer

utskottet i samband med utskottets yttrande i de ämnen, som beröras i motionerna.

1 den mån redogörelse sålunda icke lämnas för motionernas innehåll,

får ulskottet hänvisa till dessa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

1. Proposition nr 80 jämte motioner i ämnet.

Inledning.

Propositionen innefattar en ny huvuddel i den revision av 1864 års strafflag,

som inleddes genom den 1942 av riksdagen antagna nya lagstiftningen

om förmögenhetsbrott. En översiktlig framställning av det fortsatta reformarbetets

planering har lämnats i propositionen (s. 39—40 och s. 63—64).

Lagstiftningen om förmögenhetsbrotten grundade sig på ett av straffrättskommittén

den 29 juni 1940 avlämnat betänkande. Efter avgivandet av detta

erhöll kommittén enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 oktober 1940

uppdrag att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens

speciella del. Kommittén, som vid fullgörandet av detta uppdrag utgjorts av

dåvarande presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, tillika ordförande,

professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal, dåvarande byråchefen

för lagärenden, numera revisionssekreteraren Ivar Strahl samt dåvarande

hovrättsrådet, numera justitierådet Nils Beckman, tillika sekreterare,

har den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69).

Över förslaget ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och

sammanslutningar. I samtliga yttranden, i vilka förslaget gjorts till föremål

för något helhetsomdöme, har detsamma ansetts lämpat att läggas till grund

för lagstiftning (prop. s. 51—52). I några yttranden har likväl ifrågasatts,

huruvida det vore lämpligt att fortsätta på den genom 1942 års lagstiftning

inslagna vägen att nydana strafflagens speciella del i etapper. Åtskilliga av

förslagets särskilda bestämmelser ha vidare i yttrandena blivit föremål för

delvis kritisk bedömning även ur allmänna synpunkter (prop. s. 53—63).

Sedan förslaget undergått överarbetning inom justitiedepartementet, har det

underställts lagrådet för granskning. Denna har icke föranlett några anmärkningar

i fråga om förslagets huvudgrunder. På grundval av kommittéförslaget,

remissyttrandena och lagrådets utlåtande ha därefter inom justitiedepartementet

utarbetats de vid propositionen fogade lagförslagen.

Huvuddragen av de föreslagna ändringarna i strafflagen.

Propositionen innefattar enligt föredragande departementschefen, statsrådet

Zetterberg, huvudsakligen en nyreglering av stadgandena om brotten

mot staten och allmänheten. De av förslaget berörda brotten ha, i stort sett

i anslutning till den nuvarande kapitelindelningen, uppdelats sålunda, att

8 kap. upptager brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott, 10 kap. brott

mot allmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12 kap. förfalskningsbrott,

13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, 19 kap.

allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom tagande av olovlig väg

samt 25 kap. ämbetsbrott.

Av de nu nämnda kapitlen, vilka sålunda i propositionen blivit föremål

för en fullständig revision, har 8 kap. under de senare årtiondena undergått

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

5

upprepade ändringar, framför allt genom att däri införts utvidgade bestämmelser

om spioneri och andra därmed sammanhängande brott. Bland annat

ha under det senaste världskriget vidtagits omfattande ändringar för att

snabbt tillgodose behov av kompletteringar av lagen som vid varje särskild

tidpunkt ansetts trängande. Den systematiska överblicken över det hela har

därför måst komma i efterhand. Till vinnande av en bättre systematik i

kapitlet har detsamma nu ånyo överarbetats. Därutöver har det även gällt

att taga ställning till den kritik som särskilt riktats mot vissa av de under

krigsåren tillkomna nya straffbuden i kapitlet. Vissa av de gärningar som

för närvarande straffbeläggas i 8 kap. ha överförts till andra kapitel, så att

8 kap. i propositionen kommit att uteslutande handla om brott mot statens

yttre säkerhet. Vidare ha sådana bestämmelser i det nuvarande 8 kap. som

äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelse och medverkan

till brott, förverkande av egendom och mistning av allmän befattning

såsom påföljder av brott, ersatts med allmänna regler, gemensamma för ett

flertal brott inom skilda kapitel.

Nu ifrågavarande kapitel upptager först ett straffbud mot högförräderi,

vilket brott bestämts så att det omfattar angrepp endast mot statens territoriella

integritet eller dess oberoende i förhållande till främmande makter.

Därefter stadgas straff för trolöshet och egenmäktighet i förhandling med

främmande makt. I fortsättningen bestraffas spioneri, obehörig befattning

med hemlig uppgift och vårdslöshet med sådan uppgift, militärt spionage

mot främmande makt, kränkande av främmande makt, olovlig värvning och

tagande av utländskt understöd.

Propositionen innebär en avsevärd förenkling i åtskilliga hänseenden, framför

allt i fråga om bestämmelserna angående spioneribrotten, vilka efter de

upprepade partiella reformerna ansetts alltför detaljerade och splittrade. Vad

särskilt angår straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet, som

givit anledning till den starkaste kritiken mot det nuvarande 8 kap., motsvaras

denna i propositionen endast av det nyssnämnda stadgandet om militärt

spionage mot främmande makt.

I 9 kap. ha under rubriken högmålsbrott upptagits brotten mot statens

inre säkerhet. Straffbestämmelserna för angrepp mot rikets högst ställda organ

kvarstå i kapitlet, ehuru avsevärt förenklade och förkortade. I kapitlet

har vidare under beteckningen uppror behandlats ett brott, syftande till att

omstörta statsskicket eller med våldsamma medel påverka statsmakternas

beslut, varom för närvarande finnas bestämmelser i 8 kap. Dessutom ha till

9 kap. från nuvarande 8 kap. överförts även vissa andra brott, nämligen samlande

av väpnat manskap in. fl. gärningar i uppsåt att föröva brott mot allmän

säkerhet eller medborgerlig frihet samt självstympning och andra handlingar,

genom vilka någon gör sig oduglig till krigstjänst. Till 9 kap. har även

hänförts olovlig kårverksamhet, ett brott som för närvarande är straffbelagt

i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Slutligen

har i kapitlet upptagits eu ny straffbestämmelse mot offentligt skymfande

av Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

I 10 kap., som enligt propositionen skall omfatta brott mot allmän verksamhet,

ha upptagits bestämmelser som skola ersätta de nuvarande stadgandena

om våld och missfirmelse mot ämbetsmän och likställda samt våldsamt

motstånd vid offentlig förrättning. I det förra hänseendet är att märka,

att den nuvarande differentieringen av skyddet efter högre och lägre tjänsteställning

skall bortfalla. Bestämmelserna om våld och missfirmelse kompletteras

vidare av en helt ny bestämmelse till ämbetsmans skydd mot tvång

eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis genom

hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. För att samla de allmänna

bestämmelserna om ämbetsskydd har vidare till 10 kap. i väsentligen

oförändrat skick flyttats det för närvarande i 25 kap. inrymda stadgandet

om bestickning. Efter de sålunda upptagna bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd

innehåller 10 kap. i förslaget stadganden till skydd för vissa särskilda

former av allmän verksamhet. Stadgandet om otillbörligt verkande

vid röstning har därvid gjorts mera utförligt än i gällande lag, och en ny

bestämmelse har tillkommit om brott mot röstningshemlighet. Vidare följer

en straffbestämmelse för övergrepp i rättssak, som upptager det nuvarande

skyddet för parter och vittnen. Till skydd för statens verksamhet till beivrande

av brott meddelas sedan straffbestämmelser mot skyddande av brottsling

och främjande av fånges flykt. Vidare skyddas vissa former av exekutiv

och liknande verksamhet genom en bestämmelse mot överträdelse av myndighets

bud. Kapitlet innehåller slutligen bestämmelser om obehörig tjänsteutövning

och om föregivande av allmän ställning, genom vilka föreslås vissa

jämkningar i de stadganden härom som infördes genom 1942 års lagstiftning

om förmögenhetsbrotten.

I 11 kap. har såsom brott mot allmän ordning behandlats ett flertal brott

som gällande strafflag bestraffar i skilda sammanhang. Kapitlet inledes

med en straffbestämmelse mot upplopp som avser att ersätta straffbestämmelserna

mot uppror och upplopp i gällande lag; benämningen uppror har

i stället använts för ett i 9 kap. straffbelagt brott mot rikets inre säkerhet.

Till bestämmelserna om upplopp ansluter sig ett stadgande om ett liknande

ehuru såsom mindre straffvärt ansett brott, betecknat ohörsamhet mot

ordningsmakten. Därefter straffbelägges störande av förrättning eller av

allmän sammankomst. Hemfridsbrotten och övriga brott mot enskild frid

skola däremot flyttas från It kap. till 15 kap. Under 11 kap. bestraffas vidare

uppmaning till brott, kallad uppvigling, samt samhällsfarlig ryktesspridning.

Vidare följer en paragraf om brott mot trosfrid, som upptager

straff för den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt

trossamfund hålles heligt. Denna paragraf är propositionens enda motsvarighet

till bestämmelserna om religionsbrott i det nuvarande 7 kap. Sistnämnda

kapitel skall enligt propositionen upphävas. Slutligen upptagas i

11 kap. även straffbestämmelser för brott mot griftefrid, fylleri, förargelseväckande

beteende, äventyrligt spel och djurplågeri. Däremot har en av straffrättskommittén

i detta kapitel föreslagen bestämmelse om hets mot folk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39. "

grupp uteslutits i propositionen, som i stället innehåller ett nedan vidare

omnämnt förslag till ändring i 18 kap. 13 §.

Det härefter följande 12 kap. skall enligt propositionen liksom i gällande

lag behandla förfalskningsbrotten. Detta kapitel behandlade ursprungligen

endast förfalskning av olika slags allmänna och enskilda handlingar, av allmänna

stämplar och märken samt av penningar ävensom bedrägliga åtgöranden

med gränsmärken o. d. Kapitlets innehåll förblev i huvudsak oförändrat

från 1864 och till 1942, då vissa ändringar däri företogos i samband med

den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Dessa inneburo främst, att

från 22 kap. till 12 kap. överfördes åtskilliga bestämmelser om brott med

avseende å bevismedel, vilka ansågos böra utgå ur 22 kap. Härigenom tillfördes

12 kap. bl. a. även flera stadganden om s. k. immateriell förfalskning,

t. ex. bestämmelserna om nekande av hand och förskrivning samt om lämnande

av vilseledande uppgifter i arbetsbetyg och andra därmed jämställda

enskilda handlingar. Det har emellertid befunnits, att till förfalskningsbrotten

borde hänföras endast gärningar, som innefattade s. k. materiell förfalskning,

d. v. s. framställande av ett oäkta bevismedel eller förintande av ett

äkta sådant, medan däremot de immateriella förfalskningsbrotten borde

sammanföras med andra brott som innebure lämnande av oriktiga uppgifter.

Från dessa utgångspunkter har i propositionens 12 kap. till en början

upptagits straff för urkundsförfalskning, därvid med urkund skall förstås

varje handling, vilken blivit upprättad till bevis eller som eljest är av betydelse

såsom bevis, ävensom legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader; vid valet mellan dessa liksom

vid straffmätningen skall naturligtvis urkundens större eller mindre vikt

vinna beaktande, men den nu gällande lagens differentiering av straffbestämmelserna

efter olika slag av allmänna och enskilda handlingar såsom

förfalskningsobjekt skall bortfalla. Därefter följa bestämmelser om undertryckande

av urkund, signaturförfalskning å konstverk, penningförfalskning,

förfalskning av värdemärken och offentlig kontrollmärkning samt

förfalskning av gränsmärken och andra fasta märken. Av dessa stadganden

innefattar bestämmelsen om signaturförfalskning en nyhet i förhållande

till gällande rätt. Vidare har i kapitlet inarbetats ett stadgande om straff

för spridande av efterbildning av penningsedel i sådana fall där eftergörande

icke kan anses ha ägt rum men efterbildningen likväl är sådan att förväxling

lätt kan ske. Stadgandet har sin motsvarighet i en särskild lag den 9

juni 1927 men har utvidgats att omfatta även mynt och offentligt värdemärke.

Beträffande framställandet av oäkta bevismedel företer den gällande rätten

betydande ojämnhet i fråga om den punkt av förfarandet, vid vilken straffbarhet

inträder. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmänhet,

att det förfalskade skall ha begagnats, och försök är i regel icke straffbart.

Det har nu ansetts, att straff borde kunna ådömas på ett tidigare stadium.

Straff för fullbordat förfalskningsbrott skall sålunda enligt propositionen

genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

borsta lagutskottets utlåtande nr 39.

och alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, dock att härvid i de flesta

fall tillika fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om

den brottslige, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan,

skall emellertid straffet kunna nedsättas eller under vissa förutsättningar

helt bortfalla. Åtskilliga av förfalskningsbrotten ha dessutom alltjämt

gjorts straffbara jämväl på försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt

tillbakaträdande som följer av de allmänna reglerna i 3 kap. om straff

för försök till brott.

I 13 kap., som enligt propositionen skall avse mened och falskt åtal samt

annan falsk utsaga, ha sammanförts alla de brott, för vilka det väsentliga är

avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Här upptagas sålunda först bestämmelser

om mened. Emedan nya rättegångsbalken öppnar möjlighet att

höra part i rättegång under sanningsförsäkran, har vidare i anslutning till

bestämmelserna om mened upptagits ett straffstadgande mot osann partsutsaga

under sådan försäkran. Mened och osann partsutsaga föreslås skola

straffas även då gärningen begås av grov oaktsamhet. Propositionen upptager

vidare bestämmelser om straff för falskt åtal, obefogat åtal, falsk

angivelse och falsk tillvitelse, vilket sistnämnda brott innebär att någon

hos åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, som har alt upptaga

anmälan i sådan sak, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver

besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet.

I förhållande till de för närvarande gällande bestämmelserna om

falsk angivelse i 16 kap. 1 och 2 §§ har en inskränkning skett av det straffbara

området, såtillvida som ansvar för falsk angivelse eller tillvitelse endast

skall inträda om uppgiftens sanningslöshet är täckt av uppsåt. Särskilt

straff har emellertid stadgats även för det fall att gärningen begås av grov

oaktsamhet. I en därefter följande paragraf upptages stadgande om straff

även för bevisförvanskning med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld.

I anslutning till de nu berörda stadgandena i kapitlet har upptagits en paragraf,

enligt vilken straffpåföljd skall inträda för den som i de förut omförmälda

fallen, utan att enligt de tidigare stadgandena ha gjort sig förfallen

till straff, genom osann utsaga framkallat fara för att annan skall bliva

utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång och efter vunnen insikt

härom underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras.

Kapitlet innehåller därefter stadganden om ett antal fall av immateriell förfalskning,

vilka bestämmelser delvis äro mera allmänt utformade än de för

närvarande gällande. Straff har sålunda föreslagits för att någon i skriftlig

utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse

eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran, uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen.

Vidare skall för osant intygande straffas den som i intyg eller annan urkund

uppsåtligen lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter

eller om vem han är. Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes

upprättande för skens skull av urkund rörande rättshandling. Under beteckningen

missbruk av urkund upptages därefter ett brott, bestående i att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

9

någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund

genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnar urkunden att

sålunda missbrukas eller ock sanningslöst utgiver handling, som tillkommit

medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för att vara

riktig kopia av viss urkund. För förnekande av underskrift skall vidare

straffas den som förnekar sin underskrift på urkund. Slutligen innehåller

kapitlet även ett stadgande om straffmildring eller straffrihet för den som

ådragit sig ansvar enligt någon bestämmelse i kapitlet men, innan avsevärd

olägenhet uppkommit, frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare

olägenhet.

I 19 kap. bestraffas för närvarande olika former av skadegörelse genom

eld eller på annat sätt. De flesta av brotten i kapitlet, såsom mordbrand och

åstadkommande av förödelse genom explosion av sprängämne, utmärkas av

att handlingen genom skadegörelse eller på liknande sätt åstadkommer en

yttre effekt men därjämte innebär en fara som sträcker sig utöver effekten.

Sistnämnda förhållande har blivit bestämmande vid utformningen av det nya

19 kap. och i detta ha såsom allmänfarliga brott — med uteslutande av vanlig

skadegörelse — sammanförts bestämmelser om straffskydd mot framkallandet

av fara för viktiga samhälleliga intressen. Liksom i gällande

strafflag inledes kapitlet med mordbrandsbrottet. Mordbrand har därvid

definierats såsom anläggande av brand som innebär fara för annans liv

eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att sålunda

egendom av vad slag som helst gjorts till mordbrandsobjekt innebär en utvidgning

av brottsområdet i förhållande till gällande lag. En inskränkning

har däremot skett genom att ett anläggande av brand, som ej i det särskilda

fallet inneburit fara, icke längre skall bestraffas som mordbrand. Vidare innehåller

propositionen en straffbestämmelse mot ett såsom allmänfarlig

ödeläggelse betecknat brott, bestående i att någon åstadkommer explosion,

översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd

och därigenom framkallar fara av samma slag som vid mordbrand. Härefter

stadgas straff för sabotage, d. v. s. skadegörelse eller annan åtgärd — dock

ej allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill — av sådan

beskaffenhet att den allvarligt hindrar eller stör någon av vissa uppräkande

viktiga samhällsfunktioner. Detta stadgande avser att ersätta lagen den

13 december 1940 om sabotage. Till de nu berörda stadgandena ansluter sig

en bestämmelse om straff för oaktsamhetshandlingar. Kapitlet innehåller

även straffbestämmelser mot att någon förgiftar eller infekterar livsmedel,

vatten eller annat eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider

allvarlig sjukdom och därigenom framkallar allmän fara för människors

liv eller hälsa. Stadgandena härom skola ersätta 14 kap. 19—20 a §§ men ha

fält en betydligt allmännare utformning. Vidare stadgas i kapitlet straff för

den som framkallar allmän fara för djur eller växter, medelst gift eller genom

att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller sprida skadedjur eller ogräs

eller på annat dylikt sätt. Delta brott, som betecknats förgöring, saknar

i den gällande rätten motsvarighet såvitt gäller växter och andra djur än

kreatur. Även till de nu nämnda stadgandena ansluter sig en bestämmelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

om straff även för handlingar av oaktsamhet, vilken dock skall vara grov.

Slutligen behandlas i kapitlet även det fall, att någon genom handhavande av

eld, sprängämne, gift eller annorledes framkallat fara i förut berörda hänseenden

men på grund av att han saknat brottsligt uppsåt eller av annan

orsak icke är förfallen till straff enligt någon av de föregående paragraferna.

Underlåter han att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras,

skall han kunna fällas till straff enligt propositionen. Detta stadgande innebär

en nyhet i förhållande till gällande lag, utom såvitt gäller förgiftningssituationer,

som innebära allmän fara för människor eller kreatur. Beträffande

de flesta av brotten i kapitlet stadgas även straff för försök. Sist i kapitlet

föreskrives straffnedsättning och under vissa förhållanden straffrihet

för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han framkallat fara

men som, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan.

I 24 kap. har sammanförts bestämmelser om vanlig skadegörelse, som

hittills behandlats i 19 kap. 20 §, samt om tagande av olovlig väg. Skadegörelsebrottet

har indelats i tre svårighetsgrader, benämnda den lindrigaste

graden åverkan samt de båda övriga skadegörelse och grov skadegörelse.

Under åverkan inbegripes att någon å skog eller mark olovligen tager växande

träd eller vissa andra naturprodukter, under förutsättning att brottet kan

anses ringa. Är brottet ej ringa, blir det att bedöma som stöld. Av de straffbestämmelser,

som i övrigt nu finnas upptagna i 24 kap., bibehållas i förslaget

endast stadgandet om straff för olovligt tagande av väg, medan paragrafen

om olovligt fiske överföres till lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om

rätt till fiske och återstående olika kränkningar av ägande- eller nyttjanderätt

till fastighet skola bliva att enligt sin natur hänföra antingen till skadegörelse

eller till något av brotten egenmäktigt förfarande, självtäkt eller

olovligt brukande, om vilka brott bestämmelser finnas i andra kapitel av

strafflagen. En nyhet i kapitlet är åter, att försök till grov skadegörelse

gjorts straffbart.

Beträffande 25 kap., som avhandlar ämbetsbrott, skiljer sig förslaget

väsentligt från gällande lag. Propositionen utgår från att de allmänna straffbuden

mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brottet

begås i tjänsten. Härutöver erfordras emellertid särskilda regler dels om

skärpning av det allmänna straffet med hänsyn till ämbetsmannens ställning,

dels ock om möjlighet att skilja ämbetsmannen från tjänsten. Denna

metod har redan genom lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomförts

beträffande förskingring och trolöshet mot huvudman och föreslås nu bliva

allmängiltig. Enligt propositionen skall sålunda en ämbetsman kunna skiljas

från tjänsten för allmänt brott, ej blott om brottet blivit begånget i

tjänsten utan även om han utom tjänsten begått brott varigenom han visat

sig icke vara skickad att utöva befattningen. Bestämmelsen ersätter nu gällande

regler i 25 kap. om mistning av tjänst som straff för där ifrågavarande

brott och stadgandet i 2 kap. 18 § om mistning av tjänst såsom påföljd

av brott. Under det att sistnämnda lagrum stadgar sådan påföljd allenast

vid straffarbetsstraff, medger propositionen att ämbetsmannen avsättes

även vid fängelse- eller bötesstraff, förutsatt att han genom brottet visat sig

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

11

uppenbarligen icke vara skickad att innehava tjänsten. Om han eljest i

avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga

skall dömas till suspension. Utöver nu återgivna regler erfordras bestämmelser

om straff för ämbetsbrott, när gärningen icke är straffbelagd såsom

allmänt brott. Förslaget upptager därför som motsvarighet till nuvarande

25 kap. 1—16 §§ straffbestämmelser mot tre typer av brott, nämligen tjänstemissbruk,

tagande av muta och brott mot tystnadsplikt, vilka alla kunna

medföra såväl avsättning soin frihetsstraff, samt dessutom som motsvarighet

till nuvarande 25 kap. 17 § en bestämmelse om tjänstefel, som skall

kunna medföra böter eller suspension eller, om felet är grovt, avsättning

eller suspension och eventuellt fängelse. Propositionen innehåller vidare den

nyheten, att de för tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt

stadgade bötes- och frihetsstraffen skola kunna ådömas även den som

icke själv är underkastad ämbetsansvar men medverkat till brottet. Straffbestämmelsen

för tjänstefel skall däremot endast gälla den som åsidosatt

egen tjänsteplikt.

I fråga om de kategorier befattningshavare, som skola vara underkastade

ämbetsansvar, överensstämmer propositionen i huvudsak med gällande rätt.

Av straffrättskommittén i denna del föreslagna nya stadganden ha sålunda

icke upptagits i propositionen, vilket främst motiverats med hänsyn till ämbetsansvarets

betydelse inom arbetsrätten, såsom beträffande förhandlingsrätt

och strejkrätt. Då nämligen en allmän översyn av hela denna fråga synts

vara av behovet påkallad, har det i avvaktan härpå befunnits riktigast att

icke för närvarande föreslå några ändringar i reglerna om ämbetsansvarets

utsträckning, vilka kunde få återverkningar inom arbetsrätten.

Utöver de kapitel i strafflagens speciella del, som sålunda i förslaget undergått

en fullständig revision, berör detta även genom följdändringar vissa

andra av kapitlen i speciella delen, i det hemfridsbrotten överflyttas från

11 kap. till 15 kap. samt vidare stadgandena om falskt åtal och falsk angivelse

i 16 kap. 1—6 §§, om allmänfarlig förgiftning m. in. i 14 kap. 19—20 a §§

och om hållande av spelhus, fylleri och förargelseväckande beteende i 18

kap. 14—16 §§ överförts till de nyredigerade 13 kap. respektive 19 och 11

kap. Omarbetningen av 24 kap. har vidare medfört några smärre följdändringar

i 20 och 22 kap.

Vidare har i 18 kap. 13 § införts ett tillägg, varigenom straffbestämmelsen

i detta för närvarande om sedlighetssårande gärningar handlande lagrum

göres tillämplig även på utspridande och utbjudande av skrift eller bild,

som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka

allmän anstöt. Härigenom avses stadgandet komma att i fortsättningen

träffa även vissa grövre former av rashets.

Slutligen har omarbetandet av de förut omnämnda kapitlen i strafflagens

speciella del givit anledning även till vissa ändringar i de allmänna bestämmelserna

i 1—6 kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

I sistnämnda hänseende må av mera betydelsefulla nyheter först framhållas,

att i 2 kap. föreslås enhetliga regler angående förverkande av egendom,

som kommit till brottslig användning. En principiellt viktig nyhet i

detta kapitel är vidare en allmän regel att, då någon haft vinning av brott,

ett däremot svarande belopp skall kunna förklaras förverkat. I 3 kap. föreslås

bl. a. en väsentlig omläggning av bestämmelserna om delaktighet i brott.

De nya reglerna innebära, att den nuvarande principiella skillnaden mellan

gärningsmannaskap och delaktighet bortfaller. Även om i ett visst fall

ingen kan straffas som gärningsman, skall sålunda envar som med råd eller

dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brott kommit till stånd.

I samband med de nya reglerna om medverkan ha i 3 kap. även upptagits

allmänna bestämmelser om förberedelse till brott. I vilka fall dessa bestämmelser

skola bli tillämpliga, angives sedan direkt i strafflagens speciella del.

De föreslagna ändringarna i strafflagen, som avses skola träda i kraft den

1 januari 1949, ha föranlett förslag om ändringar även i ett flertal andra

Jagar.

Utskottet.

Det genom propositionen framlagda förslaget innefattar en genomgripande

nydaning av stora och betydelsefulla avsnitt av strafflagen. Lagrådet har

om förslaget uttalat, att det väl icke innefattade några verkliga omvälvningar

utan i huvudsak byggde på gällande rätt men att detta likväl ej hindrade

att betydelsefulla ändringar genomförts med beaktande av de erfarenheter

som vunnits och den utveckling samhällsförhållandena och rättsuppfattningen

undergått sedan 1864 års strafflag utarbetades. Straffrättsliga

problem av stor räckvidd hade därigenom blivit lösta. I åtskilliga hänseenden

innebure dessutom förslaget enligt lagrådet betydande förenklingar, och

som helhetsomdöme har lagrådet uttalat, att förslaget i materiellt avseende

innefattade värdefulla förbättringar och även formellt väl fyllde de anspråk

som borde ställas på en lagstiftning inom detta viktiga och centrala rättsområde.

Till vad lagrådet sålunda uttalat kan utskottet giva sin anslutning. Emellertid

har det icke kunnat undgå utskottets uppmärksamhet att på grund

av de nu behandlade brottens inbördes olika typ förevarande lagförslag

icke på samma sätt som 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten utgör

en inom sig sluten del av strafflagen, ägnad att upptagas till fristående behandling.

De invändningar, som kunna göras mot att reformen av strafflagens

speciella del sker i etapper, få sålunda större utrymme när det gäller det

nu föreliggande förslaget. Det har också visat sig, att i detta ingå åtskilliga

bestämmelser, till vilkas slutliga utformning det icke är möjligt att taga

ställning förr än de ännu återstående kapitlen i strafflagens speciella del

också komma under behandling. Ett sådant sammanhang består exempelvis

mellan å ena sidan de av förevarande förslag omfattade bestämmelserna om

kränkande av främmande makt, missfirmelse mot tjänsteman och anstötlig

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

13

hetspropaganda mot vissa folkgrupper samt å andra sidan ärekränkningsbestämmelserna

i det ännu icke reviderade 16 kap. Olägenheterna av nu berörda

förhållande kunna likväl icke anses vara större än att även enligt utskottets

uppfattning det föreliggande förslaget nu bör läggas till grund för

lagstiftning. Med det sagda vill utskottet emellertid ha understrukit, att åtskilliga

bestämmelser i förslaget, mot vilka utskottet icke i detta sammanhang

ansett sig vilja framställa några erinringar, i nästa etapp av lagstiftningsarbetet

kunna bliva föremål för sådana.

Med hänsyn till den inbördes olikartade beskaffenheten av de olika i förslaget

ingående bestämmelserna, finner utskottet i övrigt icke anledning att

här upptaga dem till någon sammanfattande behandling. Dock vill utskottet

inledningsvis anlägga ytterligare en synpunkt av allmän natur. Ett framträdande

drag i förslaget, mot vilket åtskilliga remissinstanser övat kritik,

är att under en och samma, stundom något svävande brottsbeteckning och

under en gemensam straffskala ofta sammanförts brott av inbördes mycket

olika svårhetsgrad. Detta måste otvivelaktigt betecknas som en olägenhet.

Ä andra sidan medför denna lagstiftningsteknik ett fullständigande av

straffskyddet i olika riktningar och kan även innebära fördelar ur systematiska

synpunkter. Med hänsyn härtill har utskottet icke velat motsätta sig

genomförandet av en lagstiftning efter dessa linjer.

Utskottet övergår härefter till att behandla vissa särskilda bestämmelser i

förslaget till lag om ändring i strafflagen, vilket i de delar det icke närmare

beröres i det följande ej föranlett erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

1 KAP.

3 §•

Denna paragraf reglerar verkan av att en under den svenska strafflagen

hemfallande gärning redan blivit föremål för straffrättslig beivran utomlands.

Enligt stadgandets i propositionen föreslagna lydelse skall sålunda ej någon

utan Konungens förordnande få åtalas för brott, för vilket han utom

riket undergått straff eller skyddsåtgärd, och skall vidare domstolen, där till

frihetsstraff på viss tid eller böter dömes, äga förordna om avräkning för

straff eller skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt. Enligt

vad departementschefen uttalat vid remissen till lagrådet har här uttrycket

»straff eller skyddsåtgärd» valts för att anslutning skulle vinnas till terminologien

i den nya svenska lagen om verkställighet av frihetsstraff in. in.

Det är emellertid att märka, att uttrycket »skyddsåtgärd» icke förut återfinnes

i strafflagen, och utskottet finner i och för sig mindre lämpligt att

denna nya term nu införes däri utan att dess innebörd samtidigt blir närmare

definierad. Eftersom vidare här är fråga om utländska förhållanden,

synes icke heller föreligga något särskilt behov av anslutning till uttryckssättet

i den svenska straffverkställighetslagen. A andra sidan har inom den

straffrättsliga diskussionen uttrycket »påföljder» alltmer vunnit insteg som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

en sammanfattande beteckning för de åtgärder av skilda slag, genom vilka

samhället inskrider mot dem som begå i strafflagen förbjudna gärningar.

Den nu förevarande paragrafen synes utskottet kunna avfattas i överensstämmelse

med den terminologi, som sålunda föreligger. Här avses emellertid

icke sådan påföljd av brott som sinnessjukvård efter otillräkneligförklaring

ulan endast påföljder, som kunna sägas innebära ett utkrävande av ansvar

för brottet. På nu angivna skäl förordar utskottet att i stället för uttrycket

»straff- eller skyddsåtgärd» insättes i paragrafens första punkt »straff

eller annan ansvarspåföljd» och i andra punkten »ansvarspåföljd».

2 KAP.

15 §.

I denna paragraf i propositionen fastställes, att som särskilda ämbetsstraff

avsättning och suspension kunna komma till användning. Det har i

detta sammanhang icke befunnits möjligt att meddela några föreskrifter

om vilken inverkan avsättning skall utöva på den avsatte tjänstemannens

rätt till pension. Liksom hittills får denna fråga regleras i de olika pensionsförfattningarna.

Under förarbetena till propositionen har emellertid från flera

håll framhållits önskvärdheten av att sådan ändring i nu gällande ordning

genomfördes, att avsatta befattningshavare kunde bevaras vid intjänade pensionsförmåner.

Utskottet finner denna tanke behjärtansvärd och hälsar med

tillfredsställelse vad propositionen på s. 478 innehåller om att frågan, så

snart omständigheterna medgiva, kommer att upptagas inom finansdepartementet.

18 §.

I propositionen har här föreslagits ett stadgande av innehåll att, om straff

är förfallet, talan angående förverkandepåföljd får av åklagare väckas allenast

om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara

ur allmän synpunkt påkallat. För de sålunda angivna överåklagarna har

genom lagen den 10 juli 1947 (nr 616) om ändring i rättegångsbalken den

18 juli 1942 införts den sammanfattande benämningen statsåklagare. Att

denna benämning icke kommit till användning i den nu förevarande propositionen,

varest befattningshavarna i fråga omnämnas, förutom i denna paragraf,

även i 14 kap. 45 § och 24 kap. 6 § strafflagen, förklaras av att den

äldre beteckningen återfinnes i en del stadganden i strafflagen som icke beröras

av propositionen, nämligen 14 kap. 26 §, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 §

och 22 kap. 10 §; med hänsyn härtill har det befunnits lämpligast att först

i slutskedet av lagens omarbetning på en gång införa den nya benämningen

i alla de nu ifrågavarande stadgandena.

Utskottet finner det emellertid riktigare, att den tidigare beslutade lagändringen

beträffande de ifrågavarande överåklagarnas benämning i rättegångsbalken

redan nu vinner efterföljd i strafflagen. I detta sammanhang

må framhållas att, såsom framgår av propositionen nr 278 till innevarande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

15

riksdag, tjänster såsom förste stadsfiskal inom kort kunna väntas bliva inrättade

även i andra större städer än Stockholm. I nämnda proposition föreslås,

att innehavarna av dessa tjänster skola jämställas med förste stadsfiskalen

i Stockholm i de hänseenden, varom nu är fråga, och sålunda få

ställning av statsåklagare. Även med hänsyn härtill bör sistnämnda beteckning

införas i strafflagen. Utskottet föreslår därför att i nu förevarande

paragraf ävensom i 14 kap. 45 § och 24 kap. 6 § strafflagen propositionens

uttryck »landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen» utbytes mot

»statsåklagaren» samt att genom ett tillägg i strafflagsförslagets ingress

samma ändring föreskrives skola ske i 14 kap. 26 §, 20 kap. 12 §, 21 kap.

11 § och 22 kap. 10 §.

3 KAP.

4 och 5 §§.

Vid den omläggning av de nuvarande reglerna om fleras medverkan till

brott som skett i dessa båda paragrafer i propositionen har i första stycket

av 4 § fastslagits, att straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas

ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna

med råd eller dåd. Vidare säges, att den som ej är att anse såsom gärningsman

skall, om han förmått annan till utförandet, dömas för anstiftan av

brottet och eljest för medhjälp därtill. I andra stycket av samma paragraf

stadgas därefter, att envar medverkande skall bedömas efter det uppsåt

eller den oaktsamhet som ligger honom till last. I 5 § åter föreskrives att, om

någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av hans

ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast i

mindre mån, hans straff må nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen

samt att i ringa fall ej skall dömas till straff. För en del av de situationer

som avses i det sist återgivna stadgandet upptar nuvarande 3 kap. 2 § en

bestämmelse, som beaktar dessa fall ur en annan synvinkel. Det föreskrives

nämligen där, att om någon till brottslig gärning förmår den som ej fyllt

femton år eller om föräldrar göra det med sina barn, adoptivföräldrar med

adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, förmyndare med myndling, husbondefolk

med tjänstehjon eller förman med den som står under hans lydnad,

detta vid bestämmande av straffet för anstiftaren skall anses som en försvårande

omständighet. Någon motsvarighet till detta stadgande återfinnes icke

i propositionen. Samma resultat i fråga om straffmätningen torde likväl

kunna uppnås vid tillämpningen av de förut återgivna, allmänt hållna reglerna

i 4 § första och andra styckena i propositionen. Utskottet finner emellertid

angeläget framhålla, att det även utan något uttryckligt lagstadgande

i ämnet alltjämt bör betraktas såsom en försvårande omständighet, om exempelvis

någon anstiftar sina barn eller underordnade att begå brott.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

6 KAP.

3 §•

Av denna paragraf i propositionen motsvarar första stycket innehållet i

samma paragraf enligt dess nuvarande lydelse, medan andra stycket motsvarar

nuvarande 16 kap. 14 §. Av de nämnda båda stadgandena i den

nuvarande strafflagen föreskriver 6 kap. 3 §, att vedergällning ock skall

givas för lidande, som genom brott emot personliga friheten eller genom falsk

angivelse eller annan ärekränkande gärning, må anses vara någon tillskyndat.

I 16 kap. 14 § åter stadgas, att den som är saker till falsk angivelse eller

annan ärekränkning, ock må, efter omständigheterna, dömas att erlägga

kostnad till tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom

den andre vunnit upprättelse, där denne det äskar. Uttryckssättet i båda

paragraferna är betingat av att enligt strafflagens nuvarande lydelse 16 kap.

1—6 §§ behandla brottet falsk angivelse och det därmed sidoordnade brottet

falskt åtal, medan de närmast därefter följande paragraferna i kapitlet

handla om ärekränkning av andra slag. Straffrättskommitténs till grund för

propositionen liggande betänkande innebar i förevarande del, att stadgandena

i nuvarande 16 kap. 1—6 §§ ersattes med bestämmelser i 13 kap. 5—7 §§''

enligt kommitténs förslag. Intet av de i sistnämnda tre paragrafer upptagna

brotten hade emellertid av kommittén åsatts benämningen falsk angivelse.

På grund härav måste hänvisningen till ett så betecknat brott utgå ur bestämmelserna

om ersättning för lidande och om tryckning av dom, varigenom

den som ärekränkts vunnit upprättelse. Kommittén föreslog följaktligen

under 6 kap. 3 § dels såsom första stycke ett stadgande av innehåll att vedergällning

ock skulle givas för lidande, som genom brott mot personliga friheten

eller genom ärkekränkande gärning finge anses någon tillskyndat,

och dels såsom andra stycke en föreskrift att den som vore saker till ärekränkande

gärning efter omständigheterna kunde dömas att erlägga kostnad

till tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom den

andre vunnit upprättelse, där denne det äskade. Härvid avsågs att under

uttrycket »ärekränkande gärning» utom de i 16 kap. kvarstående ärekränkningsbrotten

skulle falla även de i 13 kap. 5—7 §§ upptagna nya brott, som

svarade mot bestämmelserna om falskt åtal och falsk angivelse i hittillsvarande

16 kap. 1—6 §§. I propositionen har »falsk angivelse» återinförts

som brottsbeteckning, nämligen för brottet i 13 kap. 7 § första stycket. Detta

har likväl icke medfört någon ändring i 6 kap. 3 § i kommitténs förslag,

vilket stadgande frånsett några oväsentliga redaktionella jämkningar i oförändrat

skick upptagits i propositionen. Vid sådant förhållande finner utskottet

anledning framhålla, att utelämnandet i propositionens 6 kap. 3 §

av de i nuvarande 6 kap. 3 § och 16 kap. 14 § uttryckligen gjorda hänvisningarna

till falsk angivelse icke får tolkas som om detta brott icke längre

skulle omfattas av stadgandena i fråga, utan att under uttrycket »ärekränkande

gärning» i den nya lagtexten jämte de i 16 kap. kvarstående brotten

kunna hänföras såväl falskt åtal i 13 kap. 5 § och obefogat åtal i 13 kap. 6 ,§

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

17

som falsk angivelse i 13 kap. 7 § första stycket, falsk tillvitelse i samma paragrafs

andra stycke och det till sistnämnda båda brott anslutna oaktsamhetsbrottet

i paragrafens tredje stycke.

5 §•

Denna paragraf upptar enligt propositionen stadgandet att, om flera

medverkat till brott, de en för alla och alla för en skola svara till skadestånd.

Även den nu gällande lagen utgår i 6 kap. 5 § från principen om solidarisk

skadeståndsskyldighet, när flera äro delaktiga i ett brott. Under remissbehandlingen

av straffrättskommitténs förslag, som icke innebar någon

ändring häri, ifrågasattes från flera håll huruvida icke för den som medverkat

allenast i ringa mån skadeståndsskyldigheten borde nedsättas. I anledning

härav anförde departementschefen i lagrådsremissen av den 10 maj

1946, att han i och för sig funne starka sakskäl tala för tanken, att för den,

vars medverkan till ett brott varit ringa, skadeståndsskyldigheten borde

kunna jämkas efter omständigheterna, men att det dock syntes alltför vanskligt

att i förevarande sammanhang inlåta sig på en sådan ändring som

kunde ha vittgående konsekvenser.

Vid den följande lagrådsbehandlingen uttalade sig tre ledamöter av lagrådet

mot att den solidariska skadeståndsskyldigheten skulle bestämmas att

gälla även för den, vars medverkan till ett brott endast haft formen av underlåtenhet

att avslöja brottet enligt 3 kap. 6 § första stycket strafflagen

sådant detta i propositionen sedermera oförändrade stadgande löd i det till

lagrådet remitterade förslaget. I detta hänseende skulle enligt de ifrågavarande

ledamöterna av lagrådet föreligga en nyhet i förhållande till gällande

rätt, eftersom nuvarande 6 kap. 5 § vid uppräknandet av de fall av delaktighet,

vid vilka solidarisk skadeståndsskyldighet skall inträda, icke medtoge

delaktighet enligt nuvarande 3 kap. 8 §, vilken paragraf innehölle gällande

lags motsvarighet till de nu föreslagna bestämmelserna om straff för underlåtenhet

att avslöja brott. Eftersom det icke vore tillrådligt att i nu förevarande

sammanhang genomföra en utvidgning av skadeståndsskyldigheten

på denna punkt, hemställde ifrågavarande tre ledamöter av lagrådet, att tilllämpningsområdet

för 6 kap. 5 § i förslaget måtte inskränkas till att avse

fall, då flera, på annat sätt än i 3 kap. 6 § första stycket sades, medverkat

till brott. Även den fjärde ledamoten av lagrådet, vilken för sin del biträdde

den av departementschefen förordade lydelsen av 6 kap. 5 §, fann att

denna innebure en ändring av gällande lag i nu ifrågavarande hänseende.

I anledning härav har departementschefen hänvisat till det av propositionen

icke berörda, som inledning till strafflagens skadeståndsbestämmelser

placerade stadgande i 6 kap. 1 §, vilket föreskriver att skada, som någon

genom brott annan tillfogar, skall av den brottslige gäldas, evad brottet skett

med uppsåt eller av vållande. Redan av detta stadgande skulle, enligt departementschefens

mening, följa att den, som vore skyldig att avslöja ett

brott men underläte detta, bleve skyldig att ersätta den genom brottet upp
2

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 1 avd. Nr 39.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

komna skadan. Departementschefen har följaktligen ej funnit anledning

att i 6 kap. 5 § göra undantag för sådana fall.

Vid paragrafens behandling i utskottet har inom detta befunnits föreligga

sympati för tanken att möjliggöra jämkning av skadeståndsskyldigheten

för den, som allenast i ringa mån medverkat till ett brott. I likhet

med departementschefen finner utskottet emellertid icke lämpligt att i nu

förevarande sammanhang vidtaga denna ändring i gällande lag. Utskottet

anser följaktligen det riktigaste vara att nu lämna de i 6 kap. ingående reglerna

i princip orubbade.

I ett hänseende föreligger emellertid, som av det förut sagda framgår,

mellan departementschefen och lagrådet en meningsskiljaktighet angående

innebörden av dessa regler. I fråga om straffbelagd underlåtenhet att avslöja

brott anser nämligen departementschefen att denna form av brottslighet

omfattas av huvudregeln i 6 kap. 1 §, att skada, som någon genom

brott annan tillfogar, skall av den brottslige gäldas, evad brottet skett med

uppsåt eller av vållande, medan lagrådet funnit så icke vara förhållandet.

Den principiella grunden för departementschefens ståndpunkt är att underlåtenhet

av ifrågavarande slag finge betraktas som en särskild form av medverkan

till brott, ett slags negativ delaktighet. Till stöd för lagrådets uppfattning

har åter kunnat åberopas avfattningen av nuvarande 6 kap. 5 §

ävensom domstolspraxis.

Då det gällt att taga ställning till den sålunda uppkomna frågan, har utskottet

å ena sidan icke kunnat underlåta att taga intryck av de inom

lagrådet anförda skälen för dess uppfattning om vad som är gällande rätt

i ämnet samt å andra sidan funnit, att den av departementschefen föreslagna

lösningen lämnar utrymme även för sakliga invändningar. Underlåtenhet att

avslöja brott har straffbelagts endast vid vissa svårare brott, vid vilka den

genom brottet åstadkomna skadan ofta kan väntas uppgå till betydande belopp.

Det torde visserligen överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen

att underlåtenhet att avslöja ett svårt brott straffas, men att sådan

underlåtenhet också skulle medföra skyldighet att solidariskt med gärningsmannen

ersätta genom brottet uppkommen skada, t. ex. att utgiva livränta

till en mördad persons änka, synes icke vara lika omedelbart förenligt med

det allmänna föreställningssättet. Även om man med departementschefen

vill betrakta den straffbelagda underlåtenheten att avslöja ett brott som en

form av medverkan till brottet, förefaller det därför utskottet lämpligast

att icke nu föreskriva skadeståndsskyldighet även för sådan medverkan,

särskilt i betraktande av att frågan om jämkning av skadeståndsskyldigheten

för den som allenast i ringa mån medverkat till brott befunnits böra

skjutas på framtiden. Utskottet anser följaktligen, att 6 kap. 5 §, i överensstämmelse

med vad lagrådets majoritet förordat, bör göras tillämplig endast

då flera, på annat sätt än i 3 kap. 6 § första stycket sägs, medverkat

till brott.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 19

8 KAP.

1 §•

Enligt propositionen kan det i denna paragraf behandlade högförräderibrottet,

soin är det svåraste av de mot statens yttre säkerhet riktade brotten,

förekomma i två huvudformer. I paragrafens första stycke talas sålunda

om att någon, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma

eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande

makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling

som innebär fara för uppsåtets förverkligande, medan i andra stycket

är fråga om att någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen

eller högsta domaremakten skall med utländskt bistånd framtvingas

eller hindras, företager handling som innebär fara därför. Av dessa båda

gärningstyper innefattar den förra närmast direkta angrepp mot själva

statsområdets integritet, ehuru enligt motiven med utrycket »bringas i beroende»

åsyftas även att riket eller del därav försättes i ett rent faktiskt beroende

av främmande makt, t. ex. genom en s. k. fredlig penetration. Att

de med utländskt bistånd företagna politiska aktionerna i andra stycket

jämställts med första styckets fall har föranletts av att erfarenheten visat

att sådana aktioner städse innebära fara för en utveckling, som kan leda

till kränkning av rikets yttre integritet, även om målet för den aktion, vartill

hjälpen lämnas, från början är ett annat och mera begränsat.

I huvudsak återfinnas de nu beskrivna båda formerna av högförräderi i

den för närvarande gällande lagen. En nyhet är dock, att den förra gärningstypen

utbyggts till att omfatta även gärningar, som förövats med uppsåt

att riket eller del därav skall bringas i beroende av främmande makt

på annat sätt än genom att läggas därunder. Vidare har i fråga om båda

gärningstyperna uttrycket »med utländskt bistånd» införts i stället för det

i gällande lag använda uttrycket »med hjälp av främmande makt».

Denna senare ändring har av straffrättskommittén motiverats med att

lagens nuvarande uttryckssätt syntes förutsätta bevisning om att en främmande

statsmakt varit eller tänkts skola bliva engagerad i företaget, men

att det ofta torde förekomma, alt en främmande stat vid sådan verksamhet,

varom här vore fråga, icke framträdde utan dolde sig bakom något parti

eller annan åtminstone till skenet fristående organisation eller bakom enskilda

personer. Kommittén har emellertid vidare uttalat, att uppsåt att

med utländskt bistånd lägga Sverige under främmande makt eller vad därmed

i lagtexten jämställdes ej kunde anses föreligga, med mindre utländskt

bistånd inginge såsom ett för brottsplanen väsentligt moment. Att medhjälp

från utländskt håll i form av ekonomiskt understöd, propaganda eller dylikt

påräknats vore sålunda enligt kommittén icke tillräckligt, utan i planen

måste ha ingått utländska påtryckningar på Sverige eller något därmed jämförligt.

Mot de av kommittén sålunda utvecklade synpunkterna har departementschefen

icke funnit något att erinra. Emellertid har departementsche
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

fen vid paragrafens första stycke framhållit, att uttrycket »utländskt bistånd»

här icke åsyftade annat än bistånd vid själva förverkligandet av

förräderiuppsåtet. Om sålunda någon ansåge sig böra arbeta för att vårt

land skulle ansluta sig till en annan stat och därvid icke avsåge annat än

att lagliga medel skulle komma till användning, kunde den omständigheten

att han sökte kontakt med personer eller någon sammanslutning i den

andra staten i syfte att väcka intresse för saken icke enligt departementschefens

mening i och för sig föranleda straff för högförräderi. Vidare har departementschefen

i fråga om paragrafens andra stycke understrukit, att

förekomsten av uttrycket »med utländskt bistånd» icke innebure, att straff

skulle drabba sådana fall som att enskilda personer toge initiativ till en gemensam

opinionsyttring av likasinnade eller jämställda i andra kulturländer

— t. ex. vetenskapsmän — för att söka påverka regeringen i viss riktning.

I belysning icke minst av de former, i vilka från det nazistiska Tyskland

utgingo påtryckningar på andra stater och infiltration i sådana, finner utskottet

det i och för sig vara påkallat att vid beskrivningen av högförräderibrottet

gällande lags uttryck »med hjälp av främmande makt» ändras till

att bättre svara mot mångfalden av de medel, som sålunda visat sig kunna

komma till användning. Utskottet har emellertid funnit anledning till tvekan,

huruvida icke de! i propositionen här föreslagna uttrycket »med utländskt

bistånd» är alltför allmänt hållet för att vara fullt tillfredsställande,

särskilt med hänsyn till att de i motiven angivna begränsningarna av denna

bestämnings räckvidd icke kunna anses omedelbart framgå ur själva lagtexten.

Denna reflexion inställer sig särskilt med tanke på att brottsplanen

i paragrafens första stycke skall kunna vara inriktad även på alt bringa

riket eller del därav i sådant beroende av främmande makt, som åstadkommes

med annat än krigiska medel, och att i paragrafens andra stycke är

fråga om framtvingande av regerings- eller riksdagsbeslut av vilket slag som

helst. Om t. ex. en krets av personer skulle försöka påverka regeringens beslut

i en importregleringsfråga, i vilken de äro intresserade, och för sådant

ändamål lyckades genom utnyttjande av utländska affärsförbindelser framkalla

handelspolitiska påtryckningar mot Sverige, skulle detta efter orden

omfattas av det andra stycket i den föreslagna paragrafen. Det nu beskrivna

fallet täckes emellertid knappast av den för stadgandet i fråga anförda motiveringen,

att med utländskt bistånd företagna politiska aktioner innebure

fara för en utveckling, som kunde leda till en kränkning av rikets yttre integritet.

Ett förfaringssätt av nu tänkt slag synes också alltför mycket

skilja sig från högförräderi i hävdvunnen mening för att det skulle vara

förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att här använda detta brottsnamn

och som normalstraff livstids straffarbete, vilket är stadgat i paragrafens

båda stycken.

Med hänsyn till vad nu anförts skulle utskottet i och för sig ha funnit

värdefullt, om lagtexten kunnat erhålla en klarare avfattning. I betraktande

av de motivuttalanden av straffrättskommittén och departementschefen, för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

21

vilka i det föregående redogjorts, anser sig utskottet likväl kunna godtaga

paragrafen i den föreslagna lydelsen.

7 §•

Under denna paragraf har i propositionen upptagits ett stadgande av innehåll,

att den som, med uppsåt att gå främmande makt till handa, efter åtagande

eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter

som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur,

skall för militärt spionage mot främmande makt dömas högst till staffarbete

i två år.

Paragrafen är avsedd att träda i stället för ett av de mest omstridda lagrummen

i den nuvarande strafflagen, nämligen 8 kap. 14 a §, som stadgar

straff för olovlig underrättelseverksamhet. Som ett resultat av 1940 och

1942 års lagstiftning på detta område föreskrives i första stycket av denna

paragraf — vilken följer efter stadgandena om spioneri mot Sverige — att

den som, i annat fall än förut i kapitlet är sagt, inom riket för främmande

makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt

syfte, skall för olovlig underrättelseverksamhet dömas till fängelse eller

straffarbete i högst två år; äro omständigheterna synnerligen mildrande må

till böter dömas. I det 1944 tillkomna andra stycket stadgas, att allmän åklagare

icke utan Konungens tillstånd äger väcka åtal för brottet i fråga. Brottet

straffas även på förberedelsestadiet, i det att 8 kap. 26 § stadgar straff för

den som åtager sig att medverka vid olovlig underrättelseverksamhet eller

som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt mottager

penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan makt,

så ock för den som söker förmå annan till gärning som nu sagts. Vidare

föreskrives i samma paragraf straff även för den som, oaktat han har

skälig anledning antaga att olovlig underrättelseverksamhet utövas av annan,

medverkar till gärningen. Enligt 8 kap. 29 a § må straffet för olovlig underrättelseverksamhet,

om brottet begås under tid, då riket befinner sig i

krig eller nämnda paragraf enligt Konungens förordnande är tillämplig,

höjas till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas, endast

då omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Dessa bestämmelser om straff för olovlig underrättelseverksamhet, till

vilka svensk rätt saknat motsvarighet före 1940, ha till följd av de förhållanden,

under vilka de under krigsåren komrno att tillämpas, givit anledning

till mycken kritik. Det har sålunda tett sig stötande, att straff för olovlig

underrättelseverksamhet ådömts medborgare i ockuperade stater, vilka,

efter att ha lyckats fly till Sverige, här lämnat uppgifter om förhållanden i

hemlandet till representanter för dess lagliga regering. Det har även förekommit,

att det i brottsbeskrivningen i 8 kap. 14 a § innefattade kravet på

att fråga skall vara om en verksamhet för anskaffande av uppgifter icke

tillräckligt beaktats av domstolarna, som sålunda tillämpat lagrummet även

i eu del fall, då endast någon enstaka uppgift lämnats. Efter införandet av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

åtalsprövningen 1944 torde likväl några nya domar, som givit anledning till

kritik ur de nu antydda synpunkterna, icke ha meddelats.

Den kritik, för vilken lagstadgandena i fråga varit utsatta, föranledde emellertid

straffrättskommittén att underkasta desamma en omarbetning. Bestämmelser

i ämnet ha i kommitténs betänkande upptagits i 8 kap. 9 §, varest

kommittén föreslagit ett stadgande av innehåll, att den som, med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet,

som ej riktar sig mot Sverige men vars bedrivande inom

riket är oförenligt med dess vänskapliga förhållande till främmande makt,

skall för olovlig underrättelseverksamhet dömas till fängelse eller till straffarbete

i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Genom att uppställa

kravet på att verksamheten skall vara oförenlig med rikets vänskapliga

förhållande till främmande makt har kommittén velat uttryckligen framhålla

vad det är som straffbudet avser att skydda, samtidigt som denna

bestämning enligt kommitténs motiv skulle möjliggöra en smidigare och på

de verkligt straffvärda fallen inriktad tillämpning av stadgandet. Att kommittén

samtidigt förordat borttagandet av det nuvarande kravet på att

verksamheten skall vara av hemlig natur, har av kommittén motiverats

med att uppställandet av ett sådant krav kunde inge föreställningen att en

verksamhet, som blott avsåge insamlande av allmänt kända uppgifter, under

alla förhållanden skulle gå straffri; detta torde emellertid icke hava

varit lagstiftarens mening vid tillkomsten av stadgandet i 8 kap. 14 a §.

Enligt kommitténs mening vore det icke heller lämpligt att, såsom torde

följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverksamheten, från

straffbarhet utesluta sådana fall, där uppgifterna förmedlades offentligt.

Det kunde vidare ifrågasättas, huruvida en underrättelseverksamhet kunde

anses vara hemlig, när uppgifter visserligen icke offentliggjordes men verksamheten

bedreves utan iakttagande av särskilda försiktighetsmått mot upptäckt.

Det vore likväl, enligt vad kommittén ansåge, tydligt att en sådan

verksamhet kunde vara av beskaffenhet att böra vara straffbelagd. Den

nuvarande åtalsprövningen har bibehållits i kommittéförslaget, ehuru med

den ändring, att tillstånd till åtal icke längre skulle meddelas av Konungen

utan av justitiekanslern. Något stadgande om straff för förberedelse till

olovlig underrättelseverksamhet återfinnes icke i kommitténs förslag och ej

heller någon motsvarighet till straffskärpningen vid krig enligt nuvarande

8 kap. 29 a §.

Under remissbehandlingen av kommittébetänkandet blev det nu återgivna

förslaget till nytt stadgande om olovlig underrättelseverksamhet föremål

för kritik från åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Särskilt framhöllos de olägenheter som vore förbundna med att straffbarheten

skulle betingas av att verksamhetens bedrivande vore oförenligt

med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, vilken tänjbara

brottsbeskrivning inbjöde till påtryckningar från utländska regeringar. Den

framförda kritiken har av departementschefen beaktats genom att stadgandet

i 8 kap. 7 § i propositionen erhållit den ovan återgivna lydelsen,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

23

enligt vilken straffbudet drabbar allenast den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet

för anskaffande av uppgifter, som röra annan främmande makts

militära förhållanden av hemlig natur. I motiveringen till den sålunda föreslagna

bestämmelsen har departementschefen anfört, att det under normala

förhållanden icke torde vara erforderligt att i Sverige upprätthålla ett straffskydd

mot underrättelseverksamhet för främmande makters intressen annat

än såvitt anginge militära hemligheter. Skulle utomordentliga förhållanden

åter föranledas av krig, kunde dessa komma att gestalta sig på helt annat

sätt än under de gångna krigsåren. Det behov av ytterligare straffskydd,

som då kunde vppa sig, finge därför enligt departementschefens mening

tillgodoses genom särskild lagstiftning. Genom att göra straffbarhetens inträde

beroende av att verksamheten skall bedrivas efter åtagande eller mot

ersättning har departementschefen åsyftat att från straffbarhet utesluta sådana

fall, då någon spontant och av ideella skäl, ofta patriotiska, lämnar

underrättelser rörande Sverige ovidkommande förhållanden i främmande

land. Liksom i kommittéförslaget har den särskilda åtalsprövningen bibehållits

i propositionen, varest bestämmelsen härom återfinnes i 8 kap. 13 §.

Kommitténs förslag att denna prövning skulle överflyttas från Konungen

till justitiekanslern har likväl icke vunnit efterföljd. Något stadgande om

straff för förberedelse till det i 8 kap. 7 § upptagna brottet ingår icke i propositionen

liksom icke heller någon bestämmelse om straffskärpning vid

krig.

Då utskottet gått att taga ställning till frågan om den straffrättsliga behandlingen

av sådan underrättelseverksamhet för främmande makts räkning,

som icke riktar sig mot Sverige utan mot annan främmande makt,

har utskottet haft att beakta, att de skäl som tala för en kriminalisering

av sådan verksamhet äro av två slag. Å ena sidan kan verksamhetens bedrivande

här i landet lätt medföra att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter,

och å andra sidan kan redan den blotta omständigheten att utländska

spionericentraler äro verksamma på svensk botten såtillvida innebära

en fara för Sverige som deras arbete när som helst kan inriktas även

på svenska förhållanden. Icke minst i dagens läge tala dessa båda synpunkter

enligt utskottets mening bestämt för att sådan verksamhet varom nu är

fråga icke lämnas ostraffad. Då det gäller att närmare bestämma det straffbara

området finner utskottet vidare, att detta måste anses ha blivit alltför

snävt angivet i propositionen. Kärnområdet för de förfaranden, mot vilka

lagstiftningen här måste inskrida, utgöres visserligen av verksamhet för

anskaffande av uppgifter om militära förhållanden, men med hänsyn till

det moderna krigets totala karaktär kan också en här i riket bedriven verksamhet

för anskaffande av uppgifter om andra för krigföringen viktiga förhållanden

utsätta vårt land för faran av allvarliga utrikespolitiska förvecklingar.

Icke heller synes det utskottet, att en begränsning kan göras till verksamhet

för anskaffande av uppgifter om förhållanden av hemlig natur. Sålunda

hör till exempel även sammanställande av iakttagelser rörande så
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Första lagutskottets utlåtande nr 39.

dant som fartygs avgångstider och beskaffenheten av deras last kunna

falla under stadgandet, även om iakttagelserna utan svårighet kunna göras

av envar som befinner sig på platsen. Utskottet finner det icke vara tillräckligt

att, såsom departementschefen föreslagit, nu endast antaga en uteslutande

för mera fredliga förhållanden avpassad lagstiftning för att först sedermera

i händelse av behov skärpa denna. Tvärtom synes det utskottet

önskvärt, att även i förevarande avseende den lag som nu antages blir så

utformad, att den kan utgöra ett tillräckligt skydd, även om vårt land ånyo

skulle utsättas för utrikespolitiska påfrestningar till följd av konflikter

mellan andra stater. I detta sammanhang må erinras om att en del av kritiken

mot de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. tagit till utgångspunkt just

att de blivit uppfattade som improvisationer, tillkomna under intryck av

krigsläget 1940 och 1942. Även ur synpunkten av lagens förankring i det

allmänna rättsmedvetandet vill det därför te sig som en fördel, om den

framkommit som resultatet av överväganden, gjorda under mera normala

tidsförhållanden. Att märka är också, att utvecklingen kan förlöpa så

snabbt, att en erforderlig komplettering av lagen icke hinner vidtagas innan

skadeverkningar av dess ofullständighet redan uppstått.

Däremot anser utskottet i likhet med departementschefen, att beträffande

underrättelseverksamhet av nu ifrågavarande typ straffbarheten icke

bör betingas av någon sådan förutsättning som att verksamhetens bedrivande

här i riket är oförenligt med det vänskapliga förhållandet till främmande

makt. Med beaktande av det förut anförda finner utskottet, att en mera

tillfredsställande bestämning av det straffbara området skulle erhållas, om

förevarande paragraf avfattades i viss anslutning till huvudstadgandet om

spioneribrottet i 8 kap. 4 § i propositionen. Sistnämnda straffbud riktar sig

mot den som, med uppsåt att gå främmande makt till handa, obehörigen

anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,

import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande

makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid

krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för

rikets säkerhet. Under hänvisning härtill vill utskottet förorda, att såsom

olovlig underrättelseverksamhet straffbelägges att någon, med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten kan medföra men för annan främmande

makts säkerhet. En viktig begränsning av det straffbara området i

förhållande till 8 kap. 4 § föreligger genom kravet på att det här skall vara

fråga om en verksamhet, varemot 8 kap. 4 § straffar även isolerade handlingar.

Däremot finner utskottet ej skäl att vid underrättelseverksamhet av

nu förevarande slag, såsom i propositionen, göra straffbarhetens inträde

beroende av att gärningsmannen handlar efter åtagande eller mot ersättning.

Man måste nämligen enligt utskottets mening räkna med möjligheten

av att en ur svensk synpunkt farlig verksamhet av den art varom nu

är fråga kan komma att bedrivas även av personer, som handla av ideella

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

bevekelsegrunder. Anmärkas må för övrigt, att den praktiska betydelsen av

att rekvisitet »efter åtagande eller mot ersättning» utgår icke förefaller

att vara så stor, om kravet på att det skall vara fråga om en verklig underrättelseverksamhet

upprätthålles. Den som bedriver en sådan verksamhet

får nämligen i regel antagas redan på ett ganska tidigt stadium komma i det

förhållande till mottagaren av de insamlade uppgifterna, att det dem emellan

på ett eller annat sätt avtalas eller tyst underförstås att verksamheten

skall fortgå; därmed lär ett åtagande få anses föreligga.

Ett stadgande om olovlig underrättelseverksamhet av det nu angivna innehållet

har emellertid icke synts utskottet vara till fyllest, när det gäller underrättelseverksamhet,

som bedrives i politiskt syfte. En sådan verksamhet

kan nämligen ur svensk synpunkt te sig förkastlig, även om den icke skulle

vara av beskaffenhet att kunna medföra men för främmande makts säkerhet.

Om personer, vilka icke åtnjuta skydd av någon främmande statsmakt,

t. ex. statslösa flyktingar, i Sverige skulle utsättas för politiskt spionage från

främmande makts sida, böra de tydligen kunna skyddas häremot. På samma

sätt bör det även finnas möjligheter att inskrida mot ett politiskt spionage

som riktar sig mot svenska medborgare, t. ex. mot att sådana för främmande

makts räkning registreras efter rastillhörighet eller politisk åskådning.

En straffbestämmelse mot sådan underrättelseverksamhet, varom nu är fråga,

är icke påkallad främst av hänsyn till den svenska statens säkerhet utan

har till syfte att skydda enskilda människor mot fara för framtida förföljelse

och dylikt. Det skulle därför måhända ur strängt systematisk synpunkt

vara riktigare, om stadgandet icke upptoges i 8 kap. utan i något av kapitlen

om brott mot enskild person. Å andra sidan må framhållas, att en verksamhet

av nu ifrågavarande slag innebär att en främmande makts underrättelsetjänst

arbetar här i riket. Detta förhållande rymmer i och för sig också

en fara för den svenska staten, eftersom verksamheten kan omläggas till att

avse spioneri mot denna. På grund härav finner utskottet det motiverat att

i nu förevarande sammanhang upptaga en bestämmelse i ämnet. \ id utformandet

av denna är att beakta, att icke varje politisk kunskaparverksamhet

för främmande makts räkning bör drabbas av straff. Utskottet anser sig sålunda

endast vilja föreslå, att till olovlig underrättelseverksamhet skall räknas

sådan politisk underrättelseverksamhet, som någon, under förutsättning

av uppsåt att gå främmande makt till handa, hemligen eller med användande

av svikliga medel bedriver här i riket. Ett stadgande av detta innehåll skulle

exempelvis icke träffa eu fullt öppet arbetande medarbetare i en utländsk

tidning men däremot den som under uppgivande av falska personalia insmyger

sig i ett läger för flyktingar i syfte att utspana dessas förhållanden.

Hela stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet bör enligt

utskottets mening, liksom för närvarande är fallet, kompletteras av en föreskrift

om särskild åtalsprövning, varigenom en icke önskvärd tillämpning

av stadgandet kan förebyggas. Detta kommer i propositionen alt uppnås genom

att nu förevarande paragraf omfattas av bestämmelsen om åtalsprövning

i 8 kap. 13 §. Utskottet anser även det lämpligaste vara att, såsom en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

ligt propositionen, åtalsprövningen skall ankomma på Konungen. Likaledes

i överensstämmelse med propositionen har utskottet icke funnit anledning

att straffbelägga olovlig underrättelseverksamhet även på förberedelsestadiet.

Straffmåttet för brottet synes böra bestämmas till högst straffarbete i

två år, vilket kommer att för lindriga fall medgiva även användning av bötesstraff.

Någon regel om särskild straffskärpning vid krig finner utskottet

ej erforderlig.

På grund av vad ovan anförts vill utskottet förorda att 8 kap. 7 § måtte

avfattas sålunda, att i en första punkt stadgas att den som, med uppsåt att

gå främmande makt till handa, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten kan medföra men för annan främmande

makts säkerhet, skall för olovlig underrättelseverksamhet dömas högst

till straffarbete i två år, samt att i en andra punkt föreskrives, att samma

lag skall vara om den som i annat fall än nu sagts, med uppsåt att gå främmande

makt till handa, hemligen eller med användande av svikliga medel

bedriver politisk underrättelseverksamhet här i riket.

8 §•

Det i denna paragraf upptagna brottet kränkande av främmande makt

skall enligt den i propositionen föreslagna lagtexten bl. a. kunna förövas

genom att någon med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper

sig mot främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket. Vid

en jämförelse med propositionens stadganden om brotten missfirmelse mot

kunglig person i 9 kap. 3 § och missfirmelse mot tjänsteman i 10 kap. 5 §

påträffas i det förra av dessa båda lagrum uttryckssättet »talar eller skriver

någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig gärning»

samt i det senare lagrummet uttryckssättet »förgriper man sig med smädelse

eller annan missfirmlig gärning». Eftersom uttrycket »missfirmlig gärning»

uppenbarligen måste ha samma innebörd i 8 kap. 8 § som i 9 kap.

3 § och 10 kap. 5 §, finner utskottet, att till förebyggande av missförstånd

även på det första stället uttryckligen bör angivas, att smädelse är en form

av missfirmlig gärning. Utskottet finner förty, att i nu förevarande paragraf

framför orden »missfirmlig gärning» bör inskjutas »smädelse eller annan».

12 §.

I denna paragraf föreslås en rent redaktionell jämkning.

9 KAP.

1 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om uppror, vilket är propositionens

beteckning för det allvarligaste av de mot rikets inre säkerhet riktade

brotten. Paragrafen blir därför närmast att jämföra med 8 kap. 1 §, som

behandlar motsvarande brott mot rikets yttre säkerhet eller högförräderiet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Detta senare brott har i första stycket av 8 kap. 1 § beskrivits såsom att någon,

med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest

lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande

makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda

lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande.

Som en härmed sidoordnad form av brottet har i paragrafens andra

stycke upptagits, att någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen,

riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas

eller hindras, företager handling som innebär fara därför. Brottet

uppror åter har i 9 kap. 1 § beskrivits såsom att någon, med uppsåt att

statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas

eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta

domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling

som innebär fara för uppsåtets förverkligande, utan att det är högförräderi.

I fråga om framtvingande eller hindrande av åtgärd eller beslut av Konungen,

riksdagen eller högsta domarmakten har alltså gränsen mellan de

båda brotten uppdragits sålunda, att de fall då framtvingandet eller hindrandet

är avsett att ske med utländskt bistånd hänförts till högförräderi,

medan övriga fall skola bliva att bestraffa sasom uppror, föi såvitt användande

av vapenmakt eller eljest av våldsamma medel ingått i brottsplanen.

Genom den sistnämnda begränsningen har upprorsparagrafen fått ett väsentligt

mindre tillämpningsområde än huvudstadgandet om högförräderi

i 8 kap. 1 § första stycket, varest med våldsamma medel jämställts eljest

lagstridiga medel. Denna skillnad, som går tillbaka på 1940 års lagstiftning

i ämnet, har icke blivit närmare motiverad vare sig i samband med

tillkomsten av sistnämnda lagstiftning eller under förarbetena till det nu

förevarande lagförslaget. Den närmaste anledningen till den ifrågavarande

olikheten mellan brottsbeskrivningarna vid högförräderi och uppror torde

emellertid vara att söka däri, att upprorsparagrafen icke gör någon skillnad

mellan olika slag av åtgärder eller beslut av de högsta statsorganen

utan jämställer dem alla såsom föremål för framtvingande eller hindrande.

Vid sådant förhållande kan det ha tett sig mindre tilltalande att till uppror

hänföra även exempelvis varje lagstridig lockout eller strejk, som anordnats

för att påverka ett regeringsavgörande i en fråga vilken som helst.

Emellertid är att märka, att upprorsparagrafen är avsedd att innefatta

det straffrättsliga skyddet även mot försök att omstörta statsskicket eller

att beröva de högsta statsorganen deras handlingsfrihet när det gäller att

träffa avgöranden av den allra största betydelse för hela landets framtid.

Erfarenheter från andra länder ha visat, att för sådana ändamål även andra

tvångsåtgärder än brukande av vapenmakt eller andra våldsamma medel

kunna komma till användning. Med hänsyn härtill ha inom utskottet framförts

betänkligheter mot att i propositionen icke såsom uppror straffbelagts

jämväl vissa fall, då uppsåtet omfattat att angreppet mot statsskicket

eller mot de högsta statsorganens beslutandefrihet skulle utföras med andra

än våldsamma medel.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

På grund av vad nu anförts vore det enligt utskottets mening önskvärt,

att paragrafen om uppror erhölle en mera detaljerad avfattning än i propositionen.

En mera genomförd kartläggning av området skulle möjliggöra,

att för de allvarligare fallen även uppsåt att utöva tvång mot de högsta

statsorganen annorledes än genom våldsamma medel straffbelädes. Det synes

därvid vara mest tilltalande att direkt i strafflagen angiva vilka fall av

angrepp mot statsskicket och de högsta statsorganens beslutandefrihet, som

skola vara att hänföra till högmålsbrotten.

En omarbetning av paragrafen i sådan riktning är emellertid icke möjlig

utan en mera omfattande utredning än den som kunnat verkställas i samband

med utskottets granskning av propositionen. Med anledning härav finner

utskottet angeläget att en förutsättningslös utredning om utfyllande av

den lucka i förevarande lagförslag, som enligt det sagda förefinnes, skyndsamt

kommer till stånd.

I avbidan på att resultatet av denna utredning förelägges riksdagen har utskottet

stannat för att tillstyrka, att paragrafen nu antages i den i propositionen

föreslagna lydelsen.

5 §•

I denna paragraf har föreslagits att den, som offentligen skymfar Sveriges

flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken, skall för skymfande av

rikssymbol dömas till böter eller fängelse. Stadgandet, som saknar motsvarighet

i den nuvarande strafflagen, har motiverats med att, eftersom i 8 kap.

8 § upptagits en redan i gällande lag ingående bestämmelse om straff för

skymfande av främmande makts flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken,

skydd även borde beredas de svenska motsvarigheterna. Häremot

finner utskottet intet vara att erinra. I vad gäller det i den föreslagna lagtexten

ingående ordet »höghetstecken», är emellertid att märka att delta ord,

som uppenbarligen är ett lån från utlandet, icke torde ingiva den svenska

allmänheten någon bestämd föreställning om vad därmed avses. Enligt vad

utskottet trott sig kunna förstå, skulle under uttrycket i fråga utom rikets

flagga och vapen kunna hänföras riksregalierna samt tre kronor och möjligen

även andra beståndsdelar av riksvapnet. För att paragrafen icke skall

ge anledning till tveksamhet vid tillämpningen, vore det likväl enligt utskottets

mening önskvärt att genom en särskild författning ldarlades vilka

rikets höghetstecken äro.

10 KAP.

1 §•

Enligt första stycket i denna paragraf är den där upptagna bestämmelsen

om straff för våld eller hot mot tjänsteman tillämplig på angrepp mot innehavare

av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat.

I andra stycket av paragrafen har tillagts ett stadgande, med stöd av vilket

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Konungen skall äga förordna att samma skydd skall vara förenat även med

annan befattning. Under den tidigare behandlingen av lagförslaget har bl. a.

diskuterats huruvida förordnande av nämnda slag borde ifrågakomma för

den yrkesmässiga biltrafikens personal. Lämpligheten härav har sålunda

ifrågasatts av lagrådet, varemot departementschefen funnit det vara ett berättigat

krav att denna personal skulle komma i åtnjutande av sådant skydd

som här är i fråga. Med anledning av vad sålunda förekommit får utskottet

framhålla, att det även enligt utskottets uppfattning är påkallat att biltrafikens

personal erhåller det ifrågavarande skyddet.

10 §.

I första stycket av denna paragraf i propositionen har brottsbeskrivningen

föreslagits skola vara, att någon döljer den som förövat straffbelagd gärning,

hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller

på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller

motsvarande åtgärd. Under hänvisning till vad utskottet vid 1 kap. 3 § anfört

om det mindre lämpliga i att nu införa termen »skyddsåtgärd» i strafflagen,

finner utskottet att den bör utgå även ur förevarande paragraf. Eftersom

vidare orden »skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd» här äro avsedda

att täcka icke blott sådana åtgärder som förvaring och internering utan

även sinnessjukvård av straffriförldarad, anser utskottet att ifrågavarande

ord, i anslutning till den nya terminologi som omnämnts under 1 kap. 3 §,

böra ersättas med »eller annan påföljd».

11 §•

Denna paragrafs första stycke innehåller enligt propositionen såsom första

punkt stadgandet att, om man tager lös den som är anhållen, häktad eller

fånge eller eljest för annat än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten

eller annorledes främjar hans flykt, skall för främjande av flykt dömas

till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. I en andra punkt har

tillagts att, om brottet är att anse som ringa, såsom med hänsyn till att

rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet

eller hjälpåtgärden av mindre farlig art, straffet skall vara böter eller

fängelse.

Vad angår brottsbeskrivningen i första punkten, framgår av motiven att

genom det gjorda undantaget för den som är berövad friheten för sjukvård

stadgandet bl. a. icke är avsett att äga tillämpning då någon, som omhändertagits

för alkoholistvård, hjälpes att fly. Att sålunda ordet »sjukvård»

här innefattar jämväl alkoholistvård står måhända icke i överensstämmelse

med det allmänna språkbruket, men med hänsyn till vad som uttalats i motiven

finner utskottet icke anledning att i detta hänseende påfordra ett förtydligande

av lagtexten. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla

att frågan, huruvida det skall vara straffbart att hjälpa någon på alkoholistanstalt

intagen att fly, icke får anses slutgiltigt löst genom det stadgande

i strafflagen varom nu är fråga. Skäl kunna otvivelaktigt anföras för

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

alt straff här skall inträda, och frågan synes därför böra upptagas i samband

med den allmänna översyn av lagstiftningen om alkoholisterna, som för närvarande

pågår. Om härvid ett straffstadgande befinnes påkallat, synes detta

böra få sin plats i den ifrågavarande speciallagstiftningen och icke i strafflagen

på samma sätt som enligt propositionen blir förhållandet med bestämmelserna

om straff för den som hjälper någon att fly från sinnessjukhus.

Beträffande andra punktens stadgande om strafflindring, då brottet är att

anse som ringa, finner utskottet att de här anförda exemplen icke äro helt

lyckliga. Det skulle sålunda enligt utskottets mening vara mindre lämpligt,

om den som trodde att en häktad eller fånge vore oskyldig skulle i lagen få

en direkt anvisning om att det bleve att bedöma som ett ringa brott att befria

honom ur häktet eller fängelset. Vidare finner utskottet, att ordet »hjälpåtgärd»

som beteckning på den brottsliga handlingen är ägnat att verka förbryllande,

eftersom detta ord eljest i lagstiftningen, t. ex. i alkoholistlagen,

användes i betydelsen av åtgärd, som inom socialvården vidtages för att

stödja eller tillrättaföra någon. Utskottet vill därför förorda, att exemplen

här få utgå.

It KAP.

V §•

Under denna paragraf upptog straffrättskommittén i sitt förslag till lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten ett stadgande av innehåll, att

den, som offentligen hotade, förtalade eller smädade en grupp av befolkningen

med viss härstamning eller trosbekännelse, skulle för hets mot folkgrupp

dömas till böter eller fängelse. Vad sålunda föreslogs stod i överensstämmelse

med synpunkter på behovet av lagstiftning i detta ämne, vilka utskottet

anlagt i utlåtandena nr 42 vid 1942 års riksdag och nr 34 vid 1943 års riksdag.

Vid remissbehandlingen av kommittéförslaget uttalades från flera håll tvekan

angående behovet och lämpligheten av ett stadgande av nu ifrågavarande

innehåll. Bestämmelsen blev också utesluten i det till lagrådet den 10

maj 1946 remitterade förslaget, varest till följd härav 11 kap. 7 § i stället

kom att såsom i propositionen handla om brott mot trosfrid. Departementschefens

motivering för uteslutandet var främst, att ett stadgande av det utav

straffrättskommittén föreslagna innehållet skulle kunna giva näring åt påståenden

om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt

land erhållit en privilegierad ställning och att stadgandet därför kunde komma

att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra

frid i sammanlevnaden. Departementschefen framhöll emellertid vidare i

detta sammanhang liksom senare och utförligare i ett den 17 juli 1947 i

andra kammaren lämnat interpellationssvar, att antisemitisk och annan

dylik propaganda ofta vore av sådant slag att den stode pornografien nära

och att det därför kunde ifrågasättas att straffbelägga sådan propaganda genom

ett allmänt hållet stadgande, som träffade icke blott pornografi utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 31

också andra i vidsträckt mening sedlighetssårande eller anstötliga framställningar.

Behovet av en straffbestämmelse, under vilken antisemitisk propaganda

skulle kunna hänföras, erhöll sedermera ökad aktualitet därigenom att från

Sverige börjat utgå en dylik propaganda, vilken enligt rapporter från svenska

beskickningar och konsulat ådrager vårt land en pinsam uppmärksamhet

i stora delar av den civiliserade världen. Med anledning härav återupptogs

inom justitiedepartementet frågan om kriminalisering av hetspropaganda.

Resultatet härav blev en den 2 december 1947 dagtecknad promemoria

med förslag till lag om ändring i 18 kap. 13 § strafflagen. I detta

lagrums första punkt stadgas för närvarande straff av böter eller fängelse

för den som sprider ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning,

teckning eller bild, som sårar tukt eller sedlighet, medan i andra punkten

säges att samma lag skall vara om man genom annan gärning sårar tukt

och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för annans förförelse därav

kommer. Det nyssnämnda förslaget innebar, att genom ett tillägg i första

punkten denna gjordes tillämplig även å skrift, målning, teckning eller

bild, som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att

väcka allmän anstöt.

Den närmare motiveringen för detta förslag, vilket tydligen anslöt sig till

departementschefens förut återgivna tankegång, innehöll huvudsakligen,

att då det gällde att finna en bärkraftig grund för en kriminalisering av

den ifrågavarande propagandan, avgörande vikt syntes böra tilläggas att

det strede mot grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor för

deras härstamnings eller religions skull, och att därför en propaganda med

sådant innehåll vore ägnad att väcka anstöt inom de stora medborgargrupper

hos vilka medvetandet om detta förhållande vore levande. Ett fullföljande

av denna tankegång visade, att det anstötliga i propagandan låge

däri att genom densamma själva människovärdet hos den förföljda gruppen

kränktes. Dennas medlemmar stämplades nämligen såsom mindervärdiga

på grund av något som redan från början av deras tillvaro gåve dem

en viss prägel och som icke kunde föras tillbaka på något handlande av

dem själva. Att av sådan anledning behandla människor såsom föraktliga

eller mindervärdiga strede mot den för kristendomen och det demokratiska

samhället gemensamma grundåskådning, enligt vilken varje människa

oberoende av sin härkomst hade ett eget värde, lika för alla, som det

gällde att respektera och tillvarataga. Intet i den nu besegrade nazismens

läror hade därför mera upprört den svenska opinionen än att stora folkgrupper

betraktats som mindervärdiga i förhållande till s. k. herrefolk och

i propagandan rentav betecknats som »Untermenschen». En propaganda,

som arbetade med sådana medel, syntes rymma ett så stort mått av anstötlighet

att det även med allt beaktande av yttrandefrihetens värde icke

borde möta några principiella betänkligheter all på denna grund kriminalisera

densamma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Det föreslagna stadgandets placering i 18 kap. 13 § betecknades i promemorian

som ett provisorium i avvaktan på slutförandet av den pågående

strafflagsrevisionen. Begränsningen till framställningar i skrift eller bild

motiverades med att de praktiskt betydelsefulla fallen av ifrågavarande propaganda

täcktes av denna brottsbeskrivning. Av särskild vikt vore att det

skulle bliva möjligt att genom en i tryckfrihetsförordningen inryckt hänvisning

till det nya stadgandet bestraffa även sådan hetspropaganda, som

skedde medelst tryckt skrift.

I de yttranden, som inhämtades över promemorian, blev det däri innefattade

förslaget föremål för livlig kritik. De flesta av remissinstanserna

gåvo visserligen uttryck åt den uppfattningen, att någon form av lagstiftning

mot rashets finge anses påkallad, men allmänt hävdades att det av

straffrättskommittén på sin tid framlagda förslaget till stadgande i ämnet

vore att föredraga framför förslaget om tillägg till 18 kap. 13 §. Mot sistnämnda

förslag invändes framför allt, att det straffbara området icke på

ett tillräckligt tydligt sätt bleve bestämt genom att i brottsbeskrivningen talades

om grov kränkning av andras människovärde. Enligt vad som utvecklades

i motiven skulle nämligen ordet »människovärde» här ha en annan och

mera inskränkt betydelse än som överensstämde med det allmänna språkbruket.

Även oberoende härav skulle enligt den framförda kritiken stadgandet

lämna mera försåtliga och farliga former av hetspropaganda ostraffade.

Vidare funno flera remissinstanser, att tillräcklig anledning saknades

att icke medtaga jämväl sådan muntlig propaganda, som skedde offentligen.

Slutligen framhölls också från åtskilliga håll det olämpliga i att ett stadgande

med det föreslagna innehållet placerades i 18 kap., som enligt den

tidigare lagrådsremissen i övrigt endast skulle handla om sedlighetsbrott.

I propositionen har emellertid upptagits det ifrågavarande förslaget om

tillägg till 18 kap. 13 §. Under denna paragraf har sålunda föreslagits ett i

förhållande till gällande rätt utvidgat stadgande i paragrafens första punkt

av innehåll, att den som utsprider, håller till salu eller utbjuder skrift,

målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov

kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, skall

för anstötligt förfarande straffas med böter eller fängelse. Vid framläggandet

av detta förslag har departementschefen emellertid framhållit, att stadgandet

i fråga endast finge betraktas som ett provisorium, avsett att bestå

till dess den pågående revisionen av strafflagens speciella del hunne slutföras.

Särskilt har departementschefen härvid hänvisat till att frågan om

rashetsens rätta straffrättsliga behandling kan komma i en ny dager, därest

vid den förestående revisionen av ärekränkningsbestämmelserna i 16 kap.

ett allmänt stadgande om ärekränkning mot kollektiva enheter skulle upptagas

i lagen.

I motionen I: 280 har yrkats, att riksdagen, i stället för att antaga den

föreslagna ändringen av 18 kap. 13 §, måtte ill kap. införa en bestämmelse

av det innehåll, som straffrättskommittén föreslagit såsom 7 § i kapitlet eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

33

att den, som hotar, förtalar eller offentligen smädar någon grupp av befolkningen

med viss härstamning eller trosbekännelse, skall för hets mot

folkgrupp dömas till böter eller fängelse. Till stöd härför har motionären

anfört synpunkter, som sammanfalla med remissinstansernas förut återgivna

kritik av förslaget om ändring i 18 kap. 13 §.

I motionen II: 432 har likaledes framhållits, att straffrättskommitténs förslag

finge anses vara att föredraga framför propositionen. Dock ha motionärerna

vidare även funnit, att frihetsstraff borde vara normalstraffet för

nu ifrågavarande brott. Motionen utmynnar i yrkandet, att 18 kap. 13 §

måtte bibehållas vid sin nuvarande lydelse samt att till 11 kap. 7 § i propositionen

måtte fogas ett andra stycke av innehåll att den, som offentligen

hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med viss härstamning

eller trosbekännelse, för hets mot folkgrupp skall dömas till fängelse

eller böter.

Redan i sitt utlåtande nr 42 vid 1942 års riksdag uttalade utskottet, att

till hat hetsande uttalanden mot andra medborgargrupper med utgångspunkt

i deras ras eller religion sårade den allmänna anständighetskänslan och icke

borde tolereras samt att genom deras kriminalisering skydd skulle beredas

för ett viktigt samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse. Denna principiella

ståndpunkt finner utskottet icke nu anledning att frånträda. Vid

övervägande huru det ifrågavarande straffskyddet bäst bör anordnas har

utskottet vidare funnit, att den av flertalet remissinstanser framförda kritiken

mot den i propositionen föreslagna ändringen av 18 kap. 13 § måste

anses övertygande och att i dess ställe straffrättskommitténs förslag till

stadgande i ämnet är att föredraga. Emellertid anser utskottet, med tanke

på att från Sverige visat sig kunna utgå även propaganda mot utländska

folkgrupper, att skyddet icke bör, såsom kommittén föreslagit, begränsas till

grupper inom den svenska befolkningen utan bör utsträckas till att över

huvud taget gälla folkgrupper med viss härstamning eller trosbekännelse.

Den erforderliga begränsningen av stadgandets tillämpningsområde finner

utskottet vinnas därigenom, att fråga skall vara om ett offentligt hotande,

förtalande eller smädande, varvid tillika är att märka att förtal här icke

föreligger annat än då det som säges eller skrives är osant; en sakligt underbyggd

kritik, som framföres i hyfsad form, skall alltså icke drabbas av

straffbudet, även om den är obehaglig eller skadlig för den berörda folkgruppen.

Utskottet finner slutligen icke tillräckliga skäl föreligga för att, såsom

i motionen 11:432 påfordrats, straffarten fängelse här skulle nämnas först

i straffskalan.

På grund av vad sålunda anförts förordar utskottet, att i 11 kap. upptages

ett stadgande av innehåll att, om någon offentligen hotar, förtalar eller

smädar folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse, han för hets

mot folkgrupp skall dömas till böter eller fängelse. Stadgandet i fråga synes

böra få sin plats i en egen paragraf, som lämpligen bör bliva 7 §. Härav föranledes

omnumrering av 7—12 §§ i propositionen.

•3 IS i han i/ till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 1 avd. Nr 39.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

10 § (9 § i propositionen).

Förevarande paragraf, som svarar mot det nuvarande stadgandet om fylleri

i 18 kap. 15 §, har i propositionen föreslagits skola erhålla den lydelse,

att den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder

berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skall för fylleri dömas

till böter, högst femhundra kronor. I fråga om brottsplatsen och graden

av berusning innefattar den föreslagna brottsbeskrivningen icke någon saklig

ändring av gällande rätt. En skillnad i förhållande till denna är däremot

enligt departementschefen, att det uttryckligen kräves, icke endast att den

berusade anträffats på allmän plats utan att han där uppträtt på sådant sätt

att han genom åtbörder eller tal uppenbarat sitt tillstånd.

Straffrättskommittén föreslog beträffande brottsplatsen en utvidgning,

enligt vilken straff för fylleri skulle inträda så snart någon uppträtt berusad

på plats, där hans tillstånd lätteligen kunnat iakttagas av utomstående.

Emellertid fann departementschefen i likhet med ett stort antal av de

hörda remissinstanserna, att denna utvidgning av brottsbeskrivningen skulle

föra för långt, varför i propositionen bibehållits gällande rätts krav på att

fylleriet skall ha försiggått på allmän plats.

I fråga om straffet för fylleri innebär propositionen införandet av en enhetlig

straffskala med ett maximum av 500 kronors böter, medan enligt gällande

rätt straffet i normalfallen är högst 100 kronors böter och vid försvårande

omständigheter böter från och med 25 till och med 500 kronor. Med

hänsyn till att en verkställd utredning visat att de för närvarande av domstolarna

utmätta fylleristraffen ofta finge anses för låga, har straffrättskommittén

övervägt huruvida icke i lagen borde införas en strängare straffskala

än den nu i propositionen föreslagna. Kommittén har emellertid icke

funnit detta tillrådligt men har tillika uttalat att det, sedan resultatet av

den nämnda utredningen bragts till domstolarnas kännedom, finge förväntas

att fylleristraffen skulle skärpas på håll, där dessa förut varit för låga.

Samma ståndpunkt har sedermera intagits av departementschefen.

I motionen 11:457 har till en början ifrågasatts, huruvida icke det i den

föreslagna lagtexten uppställda kravet på att den berusade skall ha uppträtt

så, att hans tillstånd framgått av hans åtbörder eller tal, innebure en

inskränkning av det straffbara området enligt nu gällande lag. En sådan inskränkning

skulle enligt motionärens mening icke vara riktig, utan snarare

borde vid en revision av fylleriparagrafen tillses att dessa ur samhällets synpunkt

så förkastliga ordningsförseelser bleve mera beivrade än förut. Motionären

har vidare, under åberopande av straffrättskoinmitténs ändå längre

gående förslag, funnit att även fylleri på enskilt område borde straffas,

om det ägde rum utomhus där den berusades tillstånd lätteligen kunde iakttagas

av utomstående. Slutligen har motionären under framhållande av

penningvärdets försämring även funnit, att bötesminimum vid fylleri borde

bestämmas till 50 kronor. Motionen utmynnar i en hemställan, att nu förevarande

paragraf måtte erhålla den lydelse, att den som på allmän plats

eller på plats utomhus där hans tillstånd lätteligen kan iakttagas av utom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

35

stående uppträder berusad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal,

skall för fylleri dömas till böter, minst femtio och högst femhundra kronor.

I anledning av motionen må först framhållas, att vid fylleri den förutsättning

för straffbarhetens inträde, som består uti att den berusade skall

ha uppträtt så att hans tillstånd framgått av hans åtbörder eller tal, måste

anses innefattad i själva brottsbegreppet. Det som här anses brottsligt är ju

icke i och för sig att någon är berusad, ty då skulle även fylleri i avskildhet

bestraffas, utan att den berusade väcker anstöt eller förargelse genom

sitt tillstånd. Delta måste alltså på något sätt framgå för utomstående. Avfattningen

av propositionens lagtext i denna del innebär endast såtillvida

eu saklig ändring i förhållande till gällande rätt, att straff icke skall drabba

den som uppträder berusad på allmän plats, om han icke själv begivit sig

dit utan till exempel mot sin vilja av andra personer förts från sin bostad

ut på gatan. Mot denna ändring, som står i överensstämmelse med allmänna

straffrättsliga grundsatser, synes icke någon erinring kunna göras.

Vad därefter angår brottsplatsens bestämning finner utskottet i likhet med

departementschefen, att det skulle leda alltför långt att med frångående

av gäjlande rätts ståndpunkt införa straff även för annat fylleri än sådant

som äger rum på allmän plats. Icke heller finner utskottet sig kunna biträda

motionärens hemställan om att för fylleri måtte stadgas ett bötesminimum

av 50 kronor. Det må nämligen framhållas, att detta bötesbelopp i

vissa fall kan te sig för högt. På grund av vad sålunda anförts finner utskottet

icke skäl att i anledning av motionen hemställa om någon ändring av vad

i propositionen föreslagits.

Däremot har utskottet i ett annat avseende funnit anledning till en redaktionell

jämkning av den föreslagna lagtexten. Medan enligt gällande lag endast

den som berusat sig av starka drycker straffas för fylleri, återfinnes

denna begränsning icke i propositionen. Enligt denna skall sålunda även

den som berusat sig exempelvis av droger kunna straffas för fylleri. Förhållandet

har emellertid icke kommit till uttryck på annat sätt än därigenom

att orden »starka drycker» icke längre ingå i lagtexten. Till följd härav

har denna redan av straffrättskommittén vidtagna sakliga ändring av gällande

lag icke framstått klar för de remissinstanser, som yttrat sig över kommitténs

förslag. Utskottet finner därför, att ändringen bör komma till tydligare

uttryck i lagtexten, och anser detta lämpligen kunna ske genom att

paragrafen uppdelas i två stycken, sålunda att i första stycket stadgas att

den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus uppträder berusad

av starka drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skall

för fylleri dömas till böter högst femhundra kronor, samt i andra stycket

att till samma straff skall dömas om någon på plats och sätt som i första

stycket sägs uppträder berusad av annat än starka drycker. Genom denna

uppdelning av paragrafen vinnes även den språkliga fördelen, att beteckningen

fylleri icke skall komma till användning då berusningsmedlet är

av annat slag än starka drycker.

Utskottet, som sålunda icke vill motsätta sig att straff såsom för fylleri

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

skall för framtiden kunna drabba även den som berusar sig med droger och

dylikt, vill emellertid framhålla, att motsvarande fråga måste anses vara

av större praktisk betydelse när det gäller bestämmelserna om rattfylleri.

Utskottet får därför giva uttryck åt den förväntan, att soin en följd av nu

ifrågavarande ändring i strafflagens fylleristadgande lagstiftningen om rattfylleri

snarast måtte revideras i samma hänseende.

12 KAP.

4 §•

Såsom föremål för det i denna paragraf upptagna brottet, undertryckande

av urkund, har i propositionen angivits urkund, varöver gärningsmannen

ej äger förfoga. Av motiven framgår, att härmed icke endast avses urkund

vartill gärningsmannen ej är ägare, utan även urkund, som visserligen

tillhör gärningsmannen men varöver denne, exempelvis på grund av

rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet att förete skriftliga handlingar,

ej äger fritt förfoga. För att detta måtte komma till klarare uttryck i

lagtexten förordar utskottet en redaktionell jämkning av paragrafens'' ordalydelse.

14 KAP.

45 §.

I denna paragraf föreslår utskottet samma ändring avseende införande av

beteckningen statsåklagare som i 2 kap. 18 §.

18 KAP.

13 §.

Som följd av vad utskottet anfört vid 11 kap. 7 § förordar utskottet att den

i propositionen föreslagna ändringen av förevarande paragraf måtte utgå.

Härav föranledes en jämkning i lagförslagets ingress.

24 KAP.

6 §•

Även i denna paragraf föreslår utskottet samma ändring beträffande beteckningen

för överåklagarna som i 2 kap. 18 § och 14 kap. 45 §.

25 KAP.

7 §•

I första stycket av denna paragraf, som reglerar frågan om ämbetsstraff

såsom påföljd av att en ämbetsman dömes till straff för ett allmänt brott,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

37

har i propositionen till en början föreslagits en bestämmelse av innehåll att

ämbetsmannen, om han för det allmänna brottet dömes till straffarbete, tilllika

skall bliva avsatt; dock skall han, om särskilda skäl föranleda därtill,

kunna bibehållas i tjänsten och skall i sådant fall kunna dömas till suspension.

Därefter har i propositionen även upptagits ett stadgande att, om ämbetsmannen

förskyller fängelse eller böter, han skall dömas till avsättning,

om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava

tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd män skadat det anseende

som innehavaren av befattningen bör äga. Av dessa båda föreslagna

stadganden överensstämmer det första nära med vad som för närvarande

gäller enligt 2 kap. 18 § strafflagen. Det senare stadgandet innebär däremot

en väsentlig utvidgning av möjligheten att låta ämbetsstraff inträda som

påföljd av att en ämbetsman dömes till straff för ett allmänt brott. När sistnämnda

stratt icke uppgår till annat än fängelse eller böter, kan enligt den

nu gällande strafflagen ämbetsstraff inträda endast i den mån så följer av

stadgandena i 8 kap. 31 § och 25 kap. 20 §. Enligt förstnämnda lagrum skall

vad i 2 kap. 18 g stadgas ock gälla där någon för brott som avses i 8 kap. dömes

till tängelse. I 25 kap. 20 § åter föreskrives att, om ämbetsman, till vars

ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1

mom. dömes till fängelse för otukt med ungdom som han i kraft av sitt ämbete

eller eljest hade till undervisning eller uppfostran eller enligt 18 kap.

13 § dömes till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning därav

kom synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse, han tillika skall dömas

till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid. Vidare gäller enligt

8 § lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga

domstol i sådana mål att, om präst för brott utom ämbetet blivit genom laga

kraft ägande utslag dömd till böter eller fängelse och brottet är sådant, att

hans prästerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, han särskilt skall

dömas till varning, mistning av ämbetet på viss tid eller avsättning. Straffbestämmelserna

i sistnämnda lag äro enligt propositionen nr 94 avsedda att

ersättas av de allmänna bestämmelserna i 25 kap. strafflagen.

Den utvidgning av ämbetsstraffens tillämplighetsområde, som sålunda föreslås

i propositionen, har mött gensagor i flera remissyttranden, särskilt i

vad gäller att jämväl bötesdomar skulle öppna möjlighet att använda ämbetsstraff.

Även inom utskottet ha betänkligheter framförts häremot. Av

motiven och lagtextens uttryckssätt framgår emellertid, att det icke är förslagets

mening att domar å fängelse och särskilt icke å böter skola föranleda

ämbetsstraff annat än då alldeles särskilt starka skäl tala därför. Otvivelaktigt

kunna också fall förekomma, då den särskilda beskaffenheten av någon

viss befattning gör det nödvändigt att innehavaren för alltid eller för

viss tid skiljes därifrån, om han gjort sig skyldig till brott av något slag som

låter honom framstå såsom olämplig att i fortsättningen förrätta sin tjänst,

låt vara att det allmänna straffet för brottet icke uppgår mera än till fängelse

eller kanske icke ens mera än till böter. Så skulle tydligen vara förhållandet

om, för att välja några exempel i anslutning till de nuvarande spe
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

cialstadgandena, en officer dömdes till fängelse för spioneri, en lärare till

fängelse för otukt med skolungdom eller en präst till böter för upprepat eller

svårartat fylleri. Även andra liknande fall skulle emellertid kunna tänkas,

såsom med avseende på polis-* tull- och fångvårdspersonal, och det skulle

tydligen erbjuda stora svårigheter att uppställa specialregler, som täckte

alla situationer av nu ifrågavarande slag.

Med hänsyn härtill finner utskottet, att propositionens lösning synes böra

godtagas. För att. lagtexten klarare måtte giva till känna att tillämpning av

suspension och än mer av avsättning som påföljd av fängelse- och bötesstraff

för allmänna brott icke skall ifrågakomma annat än i fall av alldeles

särskild beskaffenhet, vill utskottet emellertid förorda en sådan omformulering

av lagtexten att, om ämbetsmannen förskyller fängelse eller böter,

han skall dömas till suspension, om han genom brottet i avsevärd mån skadat

det anseende som innehavaren av befattningen bör äga, dock att till avsättning

må dömas, därest han med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet

genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava

denna.

11 §•

I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits ett stadgande att

den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal

församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd ock skall vara

underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och 5—7 §§, dock att suspension ej må

ådömas. Genom hänvisningen till 7 § skulle nu ifrågavarande kategorier av

förtroendemän bliva underkastade även den där föreslagna utvidgade möjligheten

att tillämpa avsättningsstraff som påföljd av domar för allmänna

brott. I vad gäller de genom val utsedda förtroendemän för allmänheten, som

här avses, finner utskottet emellertid icke lämpligt att i nu itrågavarande

hänseende vidtaga någon ändring av gällande rätt. På grund härav får utskottet

förorda, att lagtexten förses med ett tillägg, enligt vilket den som är

vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling ej enligt

7 § må dömas till avsättning i annat fall än då han dömes till straffarbete

eller, för brott som avses i 8 kap., till fängelse.

Övergångsbestämmelserna.

Utskottets förslag att i 2 kap. 18 §, 14 kap. 26 och 45 §§, 20 kap. 12 §,

21 kap. 11 §, 22 kap. 10 § och 24 kap. 6 § strafflagen ersätta orden »landsfogden

eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen» med ordet »statsåklagaren»

har, såsom ovan vid 2 kap. 18 § strafflagen utvecklats, föranletts bland annat

därav, att tjänster såsom förste stadsfiskal avses skola bliva inrättade

även i andra större städer än Stockholm. Innehavarna av dessa tjänster skola

enligt ett i propositionen nr 278 framlagt förslag få ställning av statsåklagare.

Av propositionen framgår, alt fråga om inrättande av åtminstone en

s. 39 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

39

sådan tjänst torde uppkomma redan före den 1 januari 1949. Då straff lagsreformen

avses skola träda i tillämpning först den 1 januari 1949, blir

tjänstens innehavare icke utan särskilt stadgande behörig att under tiden

intill dess verkställa den åtalsprövning, som tillkommer de nuvarande statsåklagarna

enligt 14 kap. 26 och 45 §§, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 § och 22 kap.

10 § strafflagen. För att undvika ett sådant specialstadgande torde den av

utskottet i förevarande hänseende föreslagna ändringen i nämnda paragrafer

böra träda i kraft från och med den 1 juli 1948. I enlighet med dessa

överväganden föreslår utskottet ett tillägg till bestämmelserna om strafflagsreformens

ikraftträdande (1 § lagen angående införande av lagen om

ändring i strafflagen m. m.) av innehåll, att lagen om ändring i strafflagen,

i vad den avser att orden »landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen»

i 14 kap. 26 och 45 §*§, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 § och 22 kap. 10 §

strafflagen skola ersättas med ordet »statsåklagaren», skall äga tillämpning

från och med den 1 juli 1948.

Följd författningarna.

Övriga genom propositionen framlagda lagförslag innebära allenast följdändringar,

föranledda av ändringarna i strafflagen. Utskottet har icke funnit

anledning till erinran mot lagförslagen.

2. Proposition nr 144 jämte motion i ämnet.

Inledning.

Gällande strafflagstiftning för krigsmakten återfinnes huvudsakligen i

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914. En översiktlig framställning

av bestämmelserna i denna lag samt vissa uppgifter om tidigare reformarbete

ha lämnats i propositionen (s. 30—32).

Sedan särskilda sakkunniga den 30 september 1935 avgivit utlåtande rörande

riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten, tillkallades

med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 maj 1936 sakkunnig att

verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag angående revision av nämnda

lag, men förordnades den 23 december 1939 att utredningsarbetet skulle vila

tills vidare. Den 30 oktober 1941 förordnade dåvarande chefen för justitiedepartementet

att utredningen skulle återupptagas samt tillkallade såsom

sakkunnig för verkställande av utredningen tillförordnade lagbyråchefen,

numera militieombudsmannen Nils Regner. I enlighet med Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 22 december 1943 utsåg departementschefen ledamoten

av riksdagens andra kammare, advokaten L. E. B. Gezelius, ombudsmannen

B. Lundström, kommendörkaptenen av 1. graden, numera kommendören

S. G. G. Montelius, direktören, numera statssekreteraren F. Thuinborg,

krigsdomaren, professorn F. Wetter, vice krigsdomaren, rådmannen E. A.

Wilhelmsson och översten S. E. Öberg att deltaga i överläggningar med ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

redningsmannen angående berörda lagrevision. Sedan Öberg den 29 maj

1945 på egen begäran entledigats från nämnda uppdrag, utsågs samma dag

i hans ställe översten G. F. Brinck. Den 7 juli 1944 förordnade Kungl. Maj:t

hovrättsrådet Hugo Henkow att biträda Regner vid ifrågavarande utredningsarbete.

Utredningen har den 16 november 1946 avgivit betänkande med förslag

till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946:83). I nära nog samtliga

remissyttranden, som avgivits över förslaget, har detta i princip vunnit

gillande eller lämnats utan erinran (prop. s. 41—56). Icke heller har

lagrådets granskning av utredningens förslag i överarbetat skick föranlett

anmärkning i fråga om förslagets huvudgrunder (prop. s. 279—296).

På grundval av utredningens förslag, remissyttrandena och lagrådets utlåtande

har inom justitiedepartementet utarbetats de vid propositionen fogade

lagförslagen.

Huvuddragen av den föreslagna strafflagstiftningen för krigsmakten.

I anslutning till vad utredningen anfört har föredragande departementschefen,

statsrådet Zetterberg, beträffande principerna för den föreslagna lagstiftningen

anfört bland annat följande.

»Den militära strafflagstiftningens huvudändamål är skyddet av krigsmaktens

effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser för att säkra fullgörandet

av de tjänsteplikter, som måste åläggas den militära personalen.

Eftersom straffbestämmelserna skola avse endast vissa medborgare, komma

de att i viss mån utgöra en undantagslagstiftning på liknande sätt som föreskrifterna

om särskilt straffansvar för exempelvis ämbetsmän. Av denna

krigslagstiftningens karaktär följer emellertid även att bestämmelserna böra

begränsas till vad som kräves för att deras syfte skall tillgodoses. Inskränkningar

i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna som ej äro oundgängligen

nödvändiga böra sålunda icke få förekomma. I den mån de i

allmänna strafflagen upptagna bestämmelserna äro tillräckliga, böra icke

heller särbestämmelser för militära förhållanden tillåtas.

Själva stommen i de militära bestraffningsreglerna utgöres av sådana

brottstyper, som hänföra sig till de speciellt militära tjänsteplikterna, s. k.

rent militära brott. Dessa ha av naturliga skäl icke beaktas i de för vanliga

medborgare avsedda straffbestämmelserna. Härutöver bruka i militära strafflagar

ingå vissa såsom »militärt kvalificerade» betecknade brott. Dylika

brottstyper ha motsvarighet bland allmänna strafflagens brott men få, då

de förövas på det militära området, en karaktär som påkallar speciell behandling

i straffrättsligt avseende, i allmänhet strängare. Vid revisionen av

vår militära strafflagstiftning finner jag angeläget att det tillses, att sistnämnda

grupp icke kommer att omfatta andra brott än sådana där den militära

kvalifikationen är av väsentlig betydelse med hänsyn till krigsmaktens

effektivitet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Vid utformandet av eu militär strafflagstiftning torde man emellertid icke

enbart kunna följa de nu angivna riktlinjerna. Det är därjämte nödvändigt

att tillse att likställighet inför lagen i görligaste mån upprätthålles. Visserligen

kan ett brott, begånget av någon som tillhör en viss personalkategori,

vara allvarligare än enahanda brott, förövat av en gärningsman tillhörande

en annan kategori. Det är emellertid icke blott av väsentlig betydelse ur

allmänt demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse att

alla inom denna äro underkastade en ensartad slraffrättslig reglering så

långt detta är möjligt. Utan att denna förutsättning uppfyllts synas nämligen

militära straffbestämmelser icke vara ägnade att grundlägga en i

egentlig mening god disciplin. Det måste vidare uppmärksammas att upprätthållandet

av den för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen

även och kanske till övervägande delen är beroende av andra omständigheter

än straffbestämmelser och deras tillämpning. Den sociala och kulturella

omvårdnad, för vilken de värnpliktiga under senare år varit föremål, kan

utan tvivel antagas ha medfört en helt annan inställning till militärtjänsten

än förut. I samma riktning har säkerligen också det förändrade läget i försvarsfrågan

verkat. Särskilt erfarenheterna från det andra världskrigets

tid ha bidragit till att undanröja försvarsfientliga stämningar och skapa

insikt om försvarets nödvändighet såsom det yttersta värnet för vårt folks

självbestämningsrätt. Dessa omständigheter giva förbättrade möjligheter

att tillgodose kravet på humanisering inom detta straffrättsområde. Uppenbart

är nämligen att en lindring av straffsatser och straffmetoder i enlighet

med det nutida rättsmedvetandets krav lättare kan förverkligas i

samma mån som försvarsviljan är allmän och krigsmaktens effektivitet sålunda

blir säkerställd på andra vägar.»

I enlighet med dessa grundläggande synpunkter innebär den i propositionen

föreslagna lagstiftningen i första hand en väsentlig begränsning av

krigslagstiftningens omfattning. Åtskilliga av gällande lags straffbestämmelser

ha sålunda helt utmönstrats. Bland annat ha alla bestämmelser om

skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden

om gärningar som innefatta spioneri eller förräderi lämnats utan särskild motsvarighet.

Härigenom har dock i stort sett det straffbara området icke minskats,

eftersom dylika gärningar, som ej täckas av den militära lagstiftningen,

naturligtvis skola bestraffas enligt allmänna strafflagen. Även sistnämnda

lags bestämmelser om ämbetsbrott ha förutsatts skola vara tilllämpliga

å viss militär personal, som uttryckligen förklarats ha ämbetsansvar.

Detta har i sin tur medfört att de bestämmelser om generella tjänstehrott,

vilka liksom för närvarande ingå hland de militärstraffrättsliga bestämmelserna,

begränsats att gälla endast personal som icke tillagts sådant

ansvar.

De i förslaget ingående bestämmelserna om rent militära och militärt kvalificerade

brott ha genomgående erhållit nya hrottsbeskrivningar. Hittillsvarande

kasuistiska beskrivningar ha sammanförts till enhetliga stadganden av

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

mera generell utformning. Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straffbarhetsområde.

Sålunda har exempelvis rymningsbrottet, som för närvarande

i allmänhet föreligger endast då bortovaro från krigstjänsten varat viss tid,

olika i olika fall, givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning

av skadan eller faran av brottet i varje säskilt fall. Bestämmelsen om olovliga

sammankomster har begränsats, huvudsakligen såtillvida att den skall

gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Man har

härmed velat avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings-

och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande

av 1906 års lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.

De nuvarande speciella straffbuden rörande olovligt krigsbyte,

olovliga stridsmedel och andra brott mot folkrättsliga regler ha i förslaget

ersatts med en enda bestämmelse av vidare räckvidd. Den omfattar alla

sådana förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område

eller i fråga om behandlingen av krigsfångar, som stå i strid mot

föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat

eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Med denna bestämmelse,

som föreslås regelmässigt skola gälla envar som begår däri avsedd

gärning, avses att den folkrättsliga regleringen av kriget skall införlivas

med vår nationella straffrätt, och bestämmelsen skall utgöra grundval för

bestraffningen av s. k. krigsförbrytelser.

Förslagets militära bestämmelser har givits lika giltighet för alla som över

huvud taget skola vara underkastade desamma. Den nuvarande kategoriindelningen,

som innebär att straffbestämmelserna äro tillämpliga i olika

omfattning å skilda grupper av krigsmaktens personal, har sålunda avskaffats;

i förslaget benämnas alla som lyda under de militära bestämmelserna

krigsmän. I samklang härmed står den omarbetning som gjorts av

gällande bestämmelser om våld eller annan misshandel och om förolämpning.

Reglerna härom äro för närvarande upptagna i ej mindre än tolv paragrafer,

vari differentiering gjorts bland annat med hänsyn till om brottet

förövats mot förman eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller

med gärningsmannen likställd, om det begåtts i eller för den förorättades

tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom

tjänsten, om denne därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Alla dessa

straffbud ha ersatts av två bestämmelser, den ena rörande våld och hot om

våld och den andra rörande missfirmelse. Båda äro begränsade till att avse

brott av krigsman mot annan krigsman i eller för dennes tjänst. Såsom motsvarighet

till nuvarande stadganden om straff för viss särskilda former av

missbruk av förmansställning upptager förslaget en mera allmänt avfattad

bestämmelse om förmans missbruk av sin myndighet över underlydande.

Då de underlydande ha ovillkorlig lydnadsplikt gentemot förmännens befallningar,

har det nämligen funnits angeläget att uppställa generella garantier

mot missbruk av förmansskapet. Den yttre korrekthet som måste

iakttagas mellan olika krigsmän har i förslaget kommit till uttryck i en

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

enhetlig straffbestämmelse vari såsom likställda förseelser upptagas vanvördnad

mot förman och missaktning mot underlydande.

Straffsatserna ha i förslaget i stor utsträckning mildrats. Detta har framför

allt skett genom nedsättning av minimistraffen. För alla brott, som icke

innefatta förräderi eller andra svåra förbrytelser, ingår sålunda disciplinstraff

i straffskalan, och detta straff gäller, i motsats till vad som ofta är

händelsen för närvarande, utan begränsning till fall då omständigheterna

äro synnerligen mildrande. Även strafflatitudens maximum har i vissa fall

sänkts för normalfallen. Då de militära brotten kunna vara mycket farliga

för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt ej kunnat göras

alltför snäv. I avsikt att hålla nere normalstraffen under fredstid ha i vissa

fall föreslagits särskilda straffsatser för krigstid och beredskapstid. Däremot

förekommer icke i förslaget någon differentiering av straffskalorna

efter den brottsliges tjänsteställning, vilket i viss utsträckning är förhållandet

i gällande lag.

I fråga om straffarterna föreslås nyheter huvudsakligen beträffande disciplinstraffen.

''Dessa äro enligt förslaget arrest och disciplinbot. Då det föreslagna

arreststraffet närmast motsvarar vaktarrest, innebär sålunda förslaget

att de hittillsvarande strafformerna sträng arrest, skärpt arrest och

arrest utan bevakning avskaffas samt att såsom ny art av disciplinstraff införes

disciplinbot. Arrest skall enligt förslaget kunna ådömas i minst tre

och högst trettio dagar. Under hela strafftiden skall arrestant vidkännas

löneavdrag med visst belopp som står i relation till hans löneställning. Disciplinbot

är ett penningstraff, som i vissa hänseenden erinrar om dagsbotsstraffet

och i andra om de i den civila statsförvaltningen tillämpade disciplinstraffen

i form av mistning av lön. Straffet utgöres i allmänhet av löneavdrag

med samma belopp för dag, som den brottslige skulle avstått under

avtjänande av arrest. Disciplinbotsstraffet ådömes för minst en och högst

tjugu dagar. Slutligen må nämnas att förslaget innefattar vidgade möjligheter

att använda villkorlig dom vid militära brott.

I formellt hänseende innebär förslaget att strafflagstiftningen för krigsmakten

till huvudsaklig del skall inordnas i allmänna strafflagen. Erforderliga

straffbestämmelser upptagas i två nya kapitel, 26 och 27 kap., varjämte

vissa stadganden av allmänstraffrättslig natur införas i 1, 2 och 5 kap.

Fördelningen av bestämmelserna mellan 26 och 27 kap. föreslås skola ske

sålunda, att i det senare sammanföras de straffbud och därmed sammanhängande

fristående stadganden, som skola gälla endast under beredskapstillstånd

eller då riket är i krig eller som eljest blott avse dylik tid, samt

att i 26 kap. intagas övriga bestämmelser. Medan sistnämnda kapitel i enlighet

med vad dess rubrik angiver allenast handlar om brott av krigsmän,

ingå i 27 kap., som erhållit rubriken »Särskilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd

in. in.», även vissa brottsbestämmelser, vilka gälla oavsett

om det är fråga om krigsman eller icke, samt andra stadganden av

mera generell räckvidd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Vad angår ordningen inom 26 och 27 kap. inledes 26 kap. med brott mot

disciplinen inom krigsmakten. Inom denna grupp behandlas först lydnadsbrott

mot förman, myteri och ohörsamhet mot vakt. En parallell till lydnadsbrotten

utgöra de brott, som innefatta missbruk av förmanskap eller

obehörig befälsutövning, och dessa brott behandlas i anslutning till lydnadsbrotten.

Därpå följa våld, hot och missfirmelse krigsmän emellan i eller

för tjänsten, oskickligt beteende ävensom uppvigling, vilka brott ävenledes

rikta sig mot disciplinen i vidare betydelse. I ordningen därefter upptagas

vissa till arten mera speciella tjänstebrott, undanhållande och rymning,

övergivande av post samt onykterhet i tjänsten. Härefter behandlas ordningsförseelserna

fylleri och förargelseväckande beteende inom militära områden,

varpå de egentliga straffbuden avslutats med de subsidiära bestämmelserna

om tjänstemissbruk och tjänstefel.

Stadgandena om krigsförräderi inleda 27 kap., och i ^nslutning till dem

upptagas övriga brott, som innebära förräderi eller på ett mera omedelbart

sätt kunna medföra ett blottställande av krigsmakten, nämligen överlöpande

till fienden, olovlig förbindelse med fienden, undergrävande av stridsmoralen,

falsk ryktesspridning och olovlig sammankomst. Därefter behandlas

de tre brottstyper som kännetecknas av bristande pliktuppfyllelse i fråga

om förberedandet av krigsföretag och främjandet av krigföringen. Sist i kapitlet

följer folkrättsbrottet.

Med hänsyn till att strafflagens allmänna del för närvarande står under

revision av strafflagberedningen, ha vissa bestämmelser om disciplinstraffen

upptagits i ett särskilt förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän.

Jämväl beträffande dödsstraffet, som funnits icke kunna undvaras under

krig, har upprättats ett särskilt lagförslag, förslag till lag om dödsstraff i

vissa fall då riket är i krig. I avsikt att understryka detta straffs extraordinära

karaktär har det nämligen icke ansetts böra göras till föremål för behandling

i allmänna strafflagen. Slutligen innefattar den föreslagna lagstiftningen,

som är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1949, ett förslag till

promulgationslag samt vissa följdförfattningsförslag.

Utskottet.

Att gällande strafflag för krigsmakten sedan länge varit i trängande behov

av revision, anser utskottet vara ställt utom tvivel. Såsom departementschefen

framhållit äro åtskilliga bestämmelser däri ålderdomligt detaljerade

med anknytning till förhållanden som numera i många fall sakna

motsvarighet. Bland dem som haft att tillämpa lagen är den dessutom allmänt

känd för sin invecklade systematik. Den allvarligaste anmärkningen,

som riktats mot lagen, är likväl att dess bestämmelser innefatta onödig

stränghet i skilda avseenden; en humanisering har ansetts påkallad för att

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

bringa krigslagstiftningen i bättre överensstämmelse med vår tids allmänna

rättsuppfattning. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om de

skrivelser i ämnet till Kungl. Maj :t som beslutats vid 1922 och 1932 års

riksdagar. Till motivering av de krav på revision av strafflagen för krigsmakten,

som framställts i skrivelserna, ha huvudsakligen framhållits just

de här förut antydda bristerna.

Det genom förevarande proposition framlagda förslaget till ny strafflagstiftning

för krigsmakten bygger på den förutsättningen, att lagstiftningens

huvudändamål är att skydda krigsmaktens effektivitet, och har

med utgångspunkt härifrån utarbetats under iakttagande av tre huvudprinciper,

nämligen lagstiftningens begränsning, likställighet inför lagen samt

humanisering. Förslaget utgör således resultatet av en avvägning mellan

behovet av särskilda militära straffbestämmelser å ena sidan och intresset

av att upprätthålla de nämnda huvudprinciperna å den andra.

Enligt utskottets mening har denna avvägning i stort sett genomförts

på ett mycket lyckligt sätt. Såvitt utskottet kunnat finna äro de föreslagna

bestämmelserna ägnade att utgöra en god grund för den nödvändiga militära

disciplinen och att även i övrigt giva krigsmakten erforderligt straffrättsligt

skydd. Den särlagstiftning, som de militära straffbestämmelserna

utgöra, har emellertid likväl, i förhållande till gällande rätt, både kunnat

inskränkas till sin omfattning och i fråga om innehållet utformas på ett

sätt, som allmänt taget medger ett mera likartat bedömande av krigsmän

av skilda kategorier och en mindre sträng behandling av brottslingar som

icke gjort sig skyldiga till allvarligare brott. Härigenom har alltså avståndet

mellan strafflagstiftningen för krigsmakten och den straffrättsliga regleringen

i allmänna strafflagen ganska avsevärt minskats. En sådan utveckling

är givetvis icke något självändamål. Med hänsyn till de militära straffbestämmelsernas

karaktär av särlagstiftning böra de ej innefatta avvikelser

från motsvarande allmänna bestämmelser i vidare mån än som betingas

av deras syfte. Detta är av stor vikt icke blott med tanke på krigsmännens

medborgerliga ställning utan även i avseende å skyddet av krigsmaktens effektivitet.

Endast om den militära lagstiftningen ej tillerkännes större utrymme

än erforderligt, kan den nämligen få det fäste i allmänna rättsmedvetandet,

som är nödvändigt för att lagbestämmelser skola vara till verkligt

gagn.

Vad angår den formella utformningen av den föreslagna lagstiftningen

har utskottet funnit att bestämmelserna på det hela taget erhållit en klar

och lättillgänglig avfattning samt sinsemellan ordnats på ett redigt och systematiskt

sätt. Särskilt vill utskottet uttala sin tillfredsställelse över att huvuddelen

av de militära bestämmelserna införts i allmänna strafflagen. Förutom

att vissa lagtekniska fördelar äro förenade därmed, är det nämligen

värdefullt att den militära strafflagstiftningens särprägel så långt möjligt

undanröjes iiven i formellt hänseende.

Utskottet övergår härefter till att beröra vissa av de särskilda bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

melserna i förslagen till lag om ändring i strafflagen och lag om disciplinstraff

för krigsmän, vilka förslag i de delar de icke beröras i det följande ej

föranlett erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

26 KAP.

10 §.

Förevarande paragraf i förslaget innehåller en bestämmelse om straff för

krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande

till krigsmän söker förleda till brott av visst slag.

I 27 kap. 7 § finnes dessutom ett straffstadgande om olovlig sammankomst.

Enligt detta inträder straffbarhet om krigsmän, under beredskapstillstånd

eller då riket är i krig, obehörigen hålla sammankomst rörande

ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott eller rymning lätt kan föranledas

eller fruktan eller misströstan kan utbredas hos krigsmännen. I propositionen

har bland annat framhållits att direkta inskränkningar i den

medborgerliga rättighet, som församlingsfriheten utgör, måste vara grundade

på mycket starka skäl och att enligt departementschefens mening sådana

icke förelåge, såvitt anginge vanliga fredsförhållanden.

I ovan omförmälda motion I: 311 av herr Herlitz har hemställts att riksdagen

ville i förslaget om ändring i strafflagen vidtaga sådan ändring att ett

straffbud om olovlig sammankomst upptages i 26 kap. Till stöd härför har

motionären åberopat att gällande strafflag för krigsmakten i 73 § innehölle

ett förbud mot olovliga sammankomster, vilket icke vore inskränkt att gälla

under beredskapstillstånd och krigstid. Det vore av vikt att ett sådant förbud

upprätthölles även i fredstid. Det allvarliga tidsläget innefattade en

särskild maning att icke uppgiva det skydd som nuvarande bestämmelse

beredde. Vid utformningen av ett stadgande i berörda hänseende borde tillses

att det icke lade hinder i vägen för det lojala organisationsarbetet bland

militär personal.

Utskottet anser det vara synnerligen angeläget att slå vakt om den ur demokratisk

synpunkt fundamentala rättighet, som församlingsfriheten utgör,

och finner därför, i likhet med departementschefen, att direkta inskränkningar

i nämnda rättighet böra stadgas endast på mycket starka skäl. Å

andra sidan är det emellertid också av största betydelse att krigsmakten såsom

det yttersta värnet för vårt demokratiska samhälle tillerkännes allt erforderligt

straffrättsligt skydd. Då avsevärda kostnader nedläggas på att materiellt

stärka försvaret, kan man följdriktigt icke underlåta att vidtaga

sådana lagstiftningsåtgärder vilka äro oundgängliga som stöd för disciplinen.

I den mån krigsmän, som ju allmänt taget äro bundna av tjänsteplikter

i förhållande till krigsmakten, utnyttja medborgerliga rättigheter i försvars
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

47

eller statsfientligt syfte, anser utskottet det föreligga tillräckliga skäl att

göra inskränkningar i rättigheterna. Att behov i detta hänseende finnes även

under fredstid, är enligt utskottets mening uppenbart, icke minst på grund

av den senaste tidens händelser i Europa.

Vid utformande av det sålunda erforderliga stadgandet är att uppmärksamma

att redan vissa bestämmelser i förslaget kunna bliva tillämpliga på

de åsyftade förfarandena. Främst kommer härvid i fråga bestämmelsen

om uppvigling i 26 kap. 10 §. Denna upptager emellertid straff endast för

krigsman som söker förleda till brott. Det nu ifrågasatta stadgandet synes

därför närmast böra taga sikte på deltagande i sådan mera allmänt hållen

agitation mot krigsmakten eller rikets säkerhet, som väl icke direkt behöver

avse att förleda till brott men indirekt genom skapande av missnöje

och olust kan förorsaka brott och i varje fall medför svårigheter vid disciplinens

upprätthållande.

Individuell propaganda är emellertid icke ägnad att läggas till grund för

ett straffstadgande, utan ett dylikt bör omfatta allenast den mera påtagliga

agitation, som bedrives i form av sammankomster och demonstrationer.

Ordet sammankomst avses därvid ha samma innebörd som i 27 kap. 7 §.

En sammankomst behöver sålunda icke vara på förhand planerad, men det

måste å andra sidan föreligga något konstituerande moment för att en sammankomst

skall ha kommit till stånd. En sådan sammankomst kan vara

avsedd att uppväcka missnöje med militärtjänsten eller anordningar inom

krigsmakten, att skapa hatfull inställning till det militära befälet, att underminera

försvarsviljan i förhållande till viss främmande makt eller att på

annat sätt verka disciplinupplösande. Om sålunda en sammankomst på

grund av ändamålet med dess anordnande eller eljest uppenbarligen är riktad

mot krigsmakten eller rikets säkerhet, bör krigsman icke få deltaga

däri. Detta synes böra gälla även om det icke är fråga om sammankomst

enbart eller ens huvudsakligen mellan krigsmän. Att märka är nämligen

att i propositionen föreslås upphävande av 1906 års lag om förbud för krigsmanskap

att deltaga i vissa sammankomster. Om exempelvis vissa missförhållanden

inom krigsmakten upptagas till behandling vid en sammankomst

uteslutande i det lojala syftet att få missförhållandena avhjälpta, är givetvis

sammankomsten icke att anse som riktad mot krigsmakten. Något obehörigt

hinder för militära personalföreningars verksamhet kan därför icke

uppkomma genom ett på angivet sätt begränsat förbud mot deltagande i

sammankomster. Vad angår demonstrationer avses därmed, förutom demonstrationståg,

även t. ex. resolutioner och protestskrivelser. En resolution,

som antages men ej offentliggöres, eller en protestskrivelse, som endast avsändes

till vederbörlig myndighet, kan givetvis ej anses som demonstration.

På liknande sätt som nyss yttrats beträffande sammankomster bör

krigsman ej få ansluta sig till demonstration som är riktad mot krigsmakten

eller rikets säkerhet och detta oavsett om i övrigt krigsmän eller andra

personer stå bakom densamma. Straffet för överträdelse av ifrågavarande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

förbud bör utgöra disciplinstraff eller fängelse. Någon särskild brottsbeteckning

synes icke erforderlig.

I anslutning till vad i motionen I: 311 hemställts anser sålunda utskottet

att en bestämmelse av det innehåll som här förut angivits bör upptagas i

26 kap. av förevarande lagförslag. Bestämmelsen har synts lämpligen kunna

införas såsom ett andra stycke i kapitlets 10 §.

15 §.

Med anledning av den jämkning, som utskottet vid behandlingen av propositionen

nr 80 förordat beträffande det där i 11 kap. 9 § intagna stadgandet

om fylleri, bör förevarande bestämmelse undergå en motsvarande

omredigering.

16 §.

Såsom av motiven till denna paragraf framgår är den i första stycket

angivna brottsbeteckningen icke tillämplig å förseelse som avses i andra

stycket. Med hänsyn till att ett liknande förhållande föreligger vid 15 §

enligt den av utskottet föreslagna lydelsen, synes det lämpligt att redaktionellt

jämka andra stycket i 16 §.

21 §.

Enligt förevarande paragraf skola bland andra hemvärnsmän och hemvärnsrekryter

vara krigsmän under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.

Utskottet vill framhålla att härmed icke avses att hemvärnsmän och

hemvärnsrekryter skola vara krigsmän under hela den tid de äro bundna

av vederbörligt kontrakt. Med tjänstgöringsskyldighet avses nämligen enligt

propositionen ej den latenta skyldighet att tjänstgöra som uppkommer

genom kontraktet utan endast tjänstgöringsskyldighet som genom inställelseorder

eller på annat sätt blivit aktualiserad. Frånsett krigsmannaansvaret

i de särskilda fall som avses i 21 § andra stycket, skall således

den, som genom vederbörligt kontrakt blivit hemvärnsmän eller hemvärnsrekryt,

vara underkastad de militära straffbestämmelserna, allenast då han

i nämnda egenskap har att fullgöra tjänstgöring.

I nu ifrågavarande paragraf är vidare stadgat att närmare bestämmelser

om vad som avses med krigsmakten meddelas av Konungen. Genom detta

stadgande kommer tydligen tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen

att i viss mån bli beroende av beslut i administrativ väg. Ehuru principiella

betänkligheter kunna anföras mot en dylik anordning, vill utskottet, med

hänsyn till att stadgandet i realiteten får betydelse endast i sådana mindre

praktiska fall som ej beröra de centrala delarna av krigsmakten samt att

ett detaljerat fastställande i lag av krigsmaktens omfattning onekligen kan

föranleda stora svårigheter, icke framställa någon erinran däremot.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 49

27 KAP.

14 §.

På grund av tredje stycket i denna paragraf skall utländsk man som här

i riket internerats vid krig mellan främmande makter, under vilket riket

är neutralt, i viss utsträckning vara underkastad de militära straffbestämmelserna.

Ett stadgande av liknande innehåll finnes även i gällande strafflag

för krigsmakten, och utskottet har ingen erinran att göra mot förslaget

i denna del. Med tanke på den möjlighet att taga utlänning i förvar, som

1945 års utlänningslag medger, vill utskottet emellertid erinra att i förevarande

paragraf endast är fråga om sådan internering av främmande

krigsdeltagare, som avses i 1907 års Haagkonvention angående neutrala

makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett lantkrig.

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.

4 §■

I förevarande paragraf stadgas bland annat att arrest ådömes i minst tre

och högst trettio dagar samt att straffet verkställes i militärhäkte.

Då längsta strafftiden för det hittillsvarande vaktarreststraffet är femton

dagar och utredningen för sin del föreslagit att arrest skulle få ådömas i

högst tjugu dagar, har det inom utskottet ifrågasatts, om icke departementschefen

gått väl långt då maximitiden för arrest bestämts till trettio

dagar. Avsikten därmed har emellertid, såsom av propositionen framgår,

varit att såvitt möjligt undvika tillämpning av fängelsestraff vid militära

brott. Förutom att sådant straff i många fall är olämpligt med hänsyn till

de militära brottens särart, bör beaktas att arreststraffet, som till stor del

verkställes med tjänstgöring, inverkar mindre hindrande på utbildningen

än fängelsestraffet. Med hänsyn härtill finner utskottet det vara konsekvent

och riktigt att möjlighet öppnats att utdöma arreststraff upp till den tid

som utgör fängelsestraffets minimum, en månad. Att höjningen av arreststraffets

maximum skall leda till allmän skärpning av straff i denna straffart,

anser utskottet icke vara att befara, eftersom enligt vad i propositionen

förutsatts längre tids arrest än femton dagar skall få. ådömas endast av

domstol. Utskottet vill tillika framhålla angelägenheten av att de militärhäkten,

i vilka arrest skall verkställas, i hälsovårdshänseende fylla skäliga

anspråk.

5 §.

Denna paragraf innehåller vissa verkställighetsföreskrifter beträffande

arrest. Bland annat stadgas att arrestant äger rätt till läsning i den utsträckning

Konungen bestämmer.

Av utredningen har framhållits att återhållsamhet borde iakttagas i fråga

om arrestants rätt till läsning och Under remissbehandlingen har i anslut
4

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 1 avd. Nr 39.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

ning därtill hävdats att arrestant endast borde ha tillgång till bibel, psalmbok,

militära reglementen o. s. v. i den omfattning för närvarande i regel

tillämpades.

Med anledning härav vill utskottet uttala att återhållsamheten i förevarande

hänseende icke bör drivas för långt. Givet är visserligen att arrestant,

som undergår helt kort tids arrest, icke kan medgivas nämnvärda

förmåner utan att straffet får viss karaktär av rekreation. I varje fall då

fråga är om arreststraff på längre tid, synes det emellertid icke vara nödvändigt

att inskränka rätten till läsning i så hög grad som under remissbehandlingen

ifrågasatts. Uppenbarligen få dock förmåner icke beviljas i

den utsträckning att straffets effektivitet äventyras.

Övriga lagförslag.

Beträffande övriga genom propositionen framlagda lagförslag har utskottet

icke funnit anledning till erinran.

3. Utskottets hemställan.

Både propositionen nr 80 och propositionen nr 144 innefatta förslag till

lag om ändring i strafflagen. Vidare innehålla båda propositionerna förslag

till lag om ändring i lagen angående utlämning av förbrytare. Utskottet har

funnit lämpligt att sammanarbeta samhörande lagförslag, varav föranletts

jämkningar i rubrik och ingresser till lagförslagen. Härjämte ha. samtliga

övergångsbestämmelser avseende strafflagen införts i det vid propositionen

nr 144 fogade förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i

strafflagen m. m. De av utskottet sålunda förordade lagändringarna äro

alla av rent teknisk natur, varför utskottet ansett sig icke behöva närmare

redogöra för desamma.

På grund härav och under åberopande av vad här förut anförts får utskottet

hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i genom propositionerna nr

80 och nr 144 framlagda lagförslag — måtte för sin del antagå

följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:)

l) Lag

(Utskottets förslag:)

om ändring i strafflagen.

(Proposition nr 80J

Härigenom förordnas, dels att 2

kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19,

20 och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14

§§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap.

11 § strafflagen skola upphöra att

Härigenom förordnas, dels att 2

kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19,

20 och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14

§§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap.

11 § strafflagen skola upphöra att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

51

(Kungl. Maj.ts förslag:)

gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften

till 2 kap., 2 kap. 8 och 15

—18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och

14 §§, 5 kap. 13 och 15 §§, 6 kap. 3

och 5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10,

18 och 45 §§, överskriften till 15 kap.,

15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap.,

18 kap. 13 §, 19 kap., 20 kap. 3, 8 och

10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 §

samt 24 och 25 kap. strafflagen skola

erhålla ändrad lydelse1 på sätt nedan

angives, dels ock att i strafflagen skola

införas följande paragrafer, nämligen

i 5 kap. en paragraf, betecknad

19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer,

betecknade 26—31 §§, av nedan angiven

lydelse.

(Proposition nr 144.)

Härigenom förordnas, dels att 5

kap. 10 § strafflagen2 * * * * * 8 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att i samma lag skola införas

ej mindre följande nya paragrafer,

nämligen i 1 kap. en paragraf, betecknad

3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad

15 a §, samt i 5 kap. en pa
1

Senaste lvdelse, se beträffande 2 kap.

8 § SFS 1942: 378 och 15—18 §§ 1936:244,

beträffande 3 kap. 1917:382 och 1942:378,

beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938:251,

6 § 1945:873 och 14 § 1942:378, beträffande

5 kap. 15 § 1946:856, beträffande 6 kap.

5 § 1942:378, beträffande 8 kap. 1940:356

ävensom 1942:103 och 378 samt 1944:314,

beträffande 9 kap. 1906:19 s. 8, 1921:288,

1931: 327 och 1940: 356, beträffande 10 kap.

1887: 82 s. 1, 1906: 19 s. 8 och 42 s. 1, 1921:

288, 1931:327, 1933:185, 1936:327, 1938:

251, 1940: 356, 1942: 378, 1944: 416 och 1947:

627, beträffande 11 kap. 1890:33 s. 1, 1930:

199, 1931 : 327, 1935 : 288, 1936 : 327 och 1942 :

378, beträffande 12 kap. 1890: 33, s. 1, 1906:

19 s. 8, 1931:327, 1937:242 och 1942:378,

beträffande 13 kap. 1937:242, 1938: 251,

1942:378 och 1947:627, beträffande 14 kap.

2, 10 och 18 §§ 1942:378 samt 45 § 1943:

277, beträffande 15 kap. 25 § 1942:378, beträffande

18 kap. 18 § 1988: 566, beträffande

19 kap. 1890:33'' s. 1, 1900:49 s. 5,

1910:70 s. 1, 1919:429, 1921:288, 1931:

327, 1936:244, 1937:242 och 1942:378, beträffande

20—22 kap. 1942:378, beträffande

24 kap. 1875: 46 s. 1, 1931: 327, 1938: 274 och

1942:378 samt beträffande 25 kap. 1915:

438, 1931:327, 1933:185, 1936:244, 1938:

251, 1941: 838, 1942: 378 och 1944:167.

2 Senaste lydelse, se SFS 1945:128.

(Utskottets förslag:)

gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften

till 2 kap., 2 kap. 8 och 15—-

18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§,

5 kap. 10, 13 och 15 §§, 6 kap. 3 och

5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18

och 45 ,§§, överskriften till 15 kap.,

15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap.,

19 kap., 20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21

kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24

och 25 kap. strafflagen skola erhålla

ändrad lydelse1 på sätt nedan angives,

dels att i strafflagen skola införas ej

mindre följande nya paragrafer, nämligen

i 1 kap. en paragraf, betecknad

3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad

15 a §, i 5 kap. två paragrafer, betecknade

10 a och 19 a §§, samt i 15

kap. sex paragrafer, betecknade 26—

31 §§, än även två nya kapitel, betecknade

26 och 27 kap., av nedan

angiven lydelse, dels ock att i 74 kap.

26 §, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 § och

22 kap. 10 § strafflagen1 orden »landsfogden

eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen»

skola ersättas med ordet

»sta tsåklagaren ».

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap.

8 § SFS 1942:378 och 15—18 §§ 1936:244,

beträffande 3 kap. 1917:382 och 1942:378,

beträffande 4 kap. 2 och 7 §§ 1938:251,

6 § 1945:873 och 14 § 1942:378, beträffan
de

5 kap. 10 § 1945:128 och 15 § 1946:856,

beträffande 6 kap. 5 § 1942:378, beträffan
de

8 kap. 1940:356 ävensom 1942:103 och

378 samt 1944: 314, beträffande 9 kap. 1906;:

19 s. 8, 1921:288, 1931:327 och 1940:356,

beträffande 10 kap. 1887:82 s. 1, 1906:19 s.

8 och 42 s. 1, 1921: 288, 1931: 327, 1933: 185,

1936:327, 1938:251, 1940:356, 1942:378,

1944:416 och 1947:627, beträffande 11 kap.

1890:33 s. 1, 1930:199, 1931:327, 1935:288,

1936:327 och 1942:378, beträffande 12 kap.

1890:33 s. 1, 1906:19 s. 8, 1931:327, 1937:

242 och 1942:378, beträffande 13 kap.

1937:242, 1938:251, 1942:378 och 1947:

627, beträffande 14 kap. 2, 10 och 18 §§

1942:378, 26 tf 1947:618 samt 45 § 1943:

277, beträffande 15 kap. 25 § 1942:378, beträffande

19 kap. 1890:33 s. 1, 1900:49 s.

5, 1910:70 s. 1, 1919:429, 1921:288, 1931:

327, 1936:244, 1937: 242 och 1942:378, beträffande

20—22 kap. 1942:378, beträffande

24 kap. 1875:46 s. 1, 1931:327, 1938:

274 och 1942:378 samt beträffande 25 kap.

1915:438, 1931:327, 1933:185, 1936:244,

1938:251, 1941:838, 1942:378 och 1944:

167.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ragraf, betecknad 10 a §, än även två

nya kapitel, betecknade 26 och 27

kap., av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

1 §■

Inländsk man — — — — -— —- åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock där

brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava

fullbordats.

3

Ej må någon utan Konungens förordnande

åtalas för brott, för vilket

han utom riket undergått straff eller

skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på

viss tid eller böter dömes, äge domstolen

förordna om avräkning för

straff eller skyddsåtgärd, som han undergått,

efter ty prövas skäligt.

§•

Ej må någon utan Konungens förordnande

åtalas för brott, för vilket

han utom riket undergått straff eller

annan ansvarspåföljd. Där till frihetsstraff

på viss tid eller böter dömes,

äge domstolen förordna om avräkning

för ansvarspåföljd, som han

undergått, efter ty prövas skäligt.

3 a §.

Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges

lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått utom riket där

avdelning av krigsmakten befinner sig.

Utländsk man varde, utan hinder av vad i 2 § stadgas, efter Sveriges lag

och vid svensk domstol dömd för brott som han, då avdelning av krigsmakten

för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen

är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske.

Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig

utom riket, äger högste chefen på stället efter uppdrag av Konungen meddela

sådant förordnande om åtal som i detta kapitel avses. 2

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

8 §•

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet

och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av

vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och

med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn

till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska

förhållanden i övrigt. År brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter

jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,

ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

53

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning, varmed

ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad

eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och

förmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan

den dömde undergår frihetsstraff.

15 a §.

Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stadgas

därom i särskild lag.

16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat

dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med

straff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kronan;

utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll,

må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den

som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft

vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt

förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i denna lag är

belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren

eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat

därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är

påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och

det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet

förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon

tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott.

Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller

särskild rätt därtill. Avser förverkandeförldaring fartyg, som besväras av

sjöpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten i fartyget

skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras

förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll

därom.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt

mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras

förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av

missbruk.

18 §.

Är straff förfallet, må talan angå- Är straff förfallet, må talan angående

påföljd som avses i 16 eller 17 § ende påföljd som avses i 16 eller 17 §

av åklagare väckas allenast om lands- av åklagare väckas allenast om stats
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

fogden eller, i Stockholm, förste åklagaren finner det vara ur allmän

stadsfiskalen finner det vara ur all- synpunkt påkallat,

män synpunkt påkallat.

3 KAP.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.

1 §•

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till

fullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet,

såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller

sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen,

dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt

utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådörnas, där minsta straff

för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

2 §•

Den som, med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning, lämnar

eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet

eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar

eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg

eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen utsätter

straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för

fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas skall ock stämpling

anses som förberedelse. Med stämpling förstås, att någon i samråd med

annan beslutar gärningen så ock att någon söker anstifta annan eller åtager

eller erbjuder sig att utföra den.

Till straff för förberedelse skall ej dömas, om faran för brott var ringa.

Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å den fullbordade

gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med

mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller

däröver.

3 §•

Straff för försök eller förberedelse till brott skall ej ådörnas den som frivilligt,

genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett

att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel

må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den

brottsliga användningen av hjälpmedlet. 4

4 §•

Straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas ej blott å den som

utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller

dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått

annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som

ligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär

eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom

medverkat till gärningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

55

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda

fall är stadgat.

5 §.

Har någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av

hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast

i mindre mån, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å

gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då fråga

är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas å

annan medverkande.

6 §.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning

som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av

hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet

att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre

mån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högre

straff än straffarbete i två år.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra uppfostrare

eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står

under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva

eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet

att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat; dock må

straffet ej sättas högre än till fängelse.

Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas,

med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa

därå.

7 §•

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sig

vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då någon avsiktligen

bereder annan vinning eller tillägnar annan något. 4 * 6

4 KAP.

2 §•

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag

stadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten

höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen

sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse

eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två

år. Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter

eller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat

för något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av

de lägsta straffen.

6 §■

Vid tillämpning — — —- räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa

fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än

böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid

böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i

penningar, skall .varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med

en dagsbot.

Uppkommer vid---dagatal förfaller.

7 §•

Vad i 1—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar

gälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från

samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas

högst till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt

straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25

kap. 1—4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt

avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

14 §.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för

brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett

brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt

eller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta

svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre

svårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som

mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straff höj ningen.

Ej må dom • å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon till

sådan straff höj ning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.

10 §.

Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt

för brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan,

som vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller

annan, under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen,

eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att

undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med

våld eller hot emot polisman eller vaktpost eller annan för bevakning eller

upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman, som skall verkställa

tjänsteåtgärd; då må det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses försvarligt.

Samma lag---verkställa åtgärden.

Har någon — -----9 § sägs.

10 a §.

Vid myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden

medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar

ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande.

Göres större våld än nöden kräver, vare lag som i 9 § sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

57

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsliges livstid,

ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav även

under hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar,

skola dock böterna utgå av den egendomen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömas

utan hinder av förbrytarens död.

15 §.

För brott som avses i 25 kap. 1—5 §§ vare, där brottet ej är belagt med

svårare allmänt straff än straffarbete i två år, straffet förfallet, om den

misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan

å brottet följa straff som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,

gälle vad där stadgas.

19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 § eller 17 § första stycket

sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet

begicks.

6 KAP.

3 §•

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom ärekränkande

gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning

givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det,

efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän

eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

5 §.

Hava flera medverkat till brott, Hava flera, på annat sätt än i 3

svare de en för alla och alla för en kap. 6 § första stycket sägs, medvertill

skadestånd. kat till brott, svare de en för alla och

alla för en till skadestånd. 8

8 KAP.

Om brott mot rikets säkerhet.

1 §•

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller

eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande

makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket

skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets

förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran

ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen

eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller

hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi

som i första stycket sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 §•

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt

eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande

makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest

sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes

för trolöshet i förhandling med främmande makt till straffarbete på livstid

eller från och med två till och med tio år.

3 §•

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat

låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet

som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt

ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som

företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet i förhandling

med främmande makt till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga

förhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett

till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med

tio år eller på livstid.

4 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar,

befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,

import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande

makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen

vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest

för rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri

till straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma

lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller

tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar

sådan uppgift.

5 §.

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och

med tio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller

rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som

på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

6 §•

Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning

som i 4 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes

för obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år

eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i

4 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med

hemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst till

straffarbete i två år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

7

Den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, efter åtagande

eller mot ersättning bedriver verksamhet

för anskaffande av uppgifter

som röra annan främmande makts

militära förhållanden av hemlig natur,

dömes för militärt spionage mot

främmande makt högst till straffarbete

i två år.

8

Den som offentligen skymfar främmande

makts flagga eller vapen eller

annat dess höghetstecken så ock den

som med våld, hot därom eller missfirmlig

gärning förgriper sig mot

främmande makts statsöverhuvud eller

representant här i riket eller gör

intrång i lokal som innehaves av

främmande makts representation eller

gör skada därå eller å egendom

som där finnes, dömes för kränkande

av främmande makt till fängelse eller

till straffarbete i högst fyra år,

eller, om brottet är ringa, till böter.

(Utskottets förslag:)

§•

Den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, här i riket bedriver

verksamhet för anskaffande av

uppgifter rörande militära eller andra

förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten kan medföra

men för annan främmande

makts säkerhet, dömes för olovlig

underrättelseverksamhet högst till

straffarbete i två år. Samma lag vare

om den som i annat fall än nu sagts,

med uppsåt att gå främmande makt

tillhanda, hemligen eller med användande

av svikliga medel bedriver politisk

underrättelseverksamhet hår i

riket.

§•

Den som offentligen skymfar främmande

makts flagga eller vapen eller

annat dess höghetstecken så ock den

som med våld, hot därom, smädelse

eller annan missfirmlig gärning förgriper

sig mot främmande makts

statsöverhuvud eller representant här

i riket eller gör intrång i lokal som

innehaves av främmande makts representation

eller gör skada därå eller

å egendom som där finnes, dömes

för kränkande av främmande

makt till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år, eller, om brottet

är ringa, till böter.

9 §•

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande

krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva

sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till

fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.

10 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse

mottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller

spridande av skrifter eller annoi-ledes påverka den allmänna meningen om

statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för

tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första

stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4 eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete

på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.

Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses ock stämpling.

12

Där någon, som med hänsyn till

vad honom är veterligt, meddelad varning

eller eljest bort inse att brott

som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs är å färde,

medverkar till gärningen, straffes

med fängelse eller böter eller, om riket

var i krig, högst med straffarbete

i två år.

Där någon, som med hänsyn till

vad honom är veterligt, på grund av

meddelad varning eller eljest bort inse

att brott som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs

är å färde, medverkar till gärningen,

straffes med fängelse eller böter eller,

om riket var i krig, högst med straffarbete

i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4 eller 5 §

är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan

ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses

i 7—9 §§.

9 KAP.

Om högmålsbrott.

1 §•

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest

med valdsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,

riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,

företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes,

där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var

faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år

dömas.

2 §•

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt

i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes

för majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år.

Sker brott som nu sagts mot annan medlem av konungahuset, dömes till

straffarbete i högst sex år. År brottet grovt, skall till straffarbete från och

med fyra till och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid. 3

3 §•

. Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig

gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes

för missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

61

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4 §•

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe,

eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för missfirmelse mot

riksstyrelse eller mot riksdagen till fängelse eller böter.

5 §.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets

höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller

fängelse.

6 §•

Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller

medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat

eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning

eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning

till straffarbete från och med sex till och med tio år.

7 §•

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara

avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka

och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,

eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen,

ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för

sammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med

penningar eller på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med

straffarbete i två år.

8 §•

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre

eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten

eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller medelst

annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, dömes

för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om

riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

9 §•

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brott

som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes

efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid,

där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse

anses ock stämpling.

10 §.

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs,

med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej

heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att avslöja

sådant brott.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

10 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet.

1 §•

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller

annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning

eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån

eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag

vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan

befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort

eller låtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock

gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd

skall vara förenat.

2 §•

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som

åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller

hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande,

skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse

mot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse dömas.

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda

paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda

där avsedd befattningshavare vid förrättning.

4 §.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom

att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen

av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse eller

böter.

5 §.

Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon,

som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning,

dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.

6 §•

Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning

för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffes

för bestickning högst med straffarbete i två år. 7

7 §.

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt

i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång

eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande

vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att det

s. 63 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

63

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall

till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att

rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller

fängelse.

8 §.

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående

utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott

mot rösthemlighet till böter.

9 §•

Den som med våld eller hot därom angriper, någon för det han hos domstol

eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller

eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd,

straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år. Samma

lag vare om den som med annan gärning, som medför lidande, skada eller

eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt

vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att

hindra honom från sådan utsagas avgivande.

10 §.

Där någon döljer den som förövat

straffbelagd gärning, hjälper honom

att undkomma, undanröjer bevis om

gärningen eller på annat dylikt sätt

motverkar hans befordran till straff,

skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd,

dömes för skyddande av brottsling

högst till straffarbete i två år.

Där någon döljer den som förövat

straffbelagd gärning, hjälper honom

att undkomma, undanröjer bevis om

gärningen eller på annat dylikt sätt

motverkar hans befordran till straff

eller annan påföljd, dömes för skyddande

av brottsling högst till straffarbete

i två år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig,

straffes med böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar

eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till

straff efter denna paragraf.

11 §•

Tager man lös den som är anhållen,

häktad eller fånge eller eljest för

annat än sjukvård eller skyddsuppfostran

berövad friheten eller främjar

annorledes hans flykt, dömes för

främjande av flykt till fängelse eller

till straffarbete i högst fyra år. Är

brottet att anse som ringa, såsom med

hänsyn till att rymlingen ej var skyldig

till brott, hans brottslighet ej av

allvarlig beskaffenhet eller hjälpåtgärden

av mindre farlig art, vare

straffet böter eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Tager man lös den som är anhållen,

häktad eller fånge eller eljest för

annat än sjukvård eller skyddsuppfostran

berövad friheten eller främjar

annorledes hans flykt, dömes för

främjande av flykt till fängelse eller

till straffarbete i högst fyra år. Är

brottet att anse som ringa, vare straffet

böter eller fängelse.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

12 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva

annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget,

skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest olovligen

öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndighets

förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller

fängelse.

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter.

13 §.

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar

är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig

vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i högst fyra år

eller fängelse dömas.

14 §.

Den som, utan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig

ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän

ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehörigen bär

uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten

eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän

samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller

kraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, dömes till böter.

11 KAP.

Om brott''mot allmän ordning.

1 §•

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med

förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller

hindra viss åtgärd och skingrar sig ej på myndighets befallning, straffes för

upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan

deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folksamlingen på myndighets befallning, straffes anstiftare

och anförare högst med straffarbete i två år.

2 §.

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person

eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt

upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år och annan

deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år. 3

3 §■

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma

för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på

område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej upplopp

föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

65

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4 §.

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör

eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel

eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig

eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning,

undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning

eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse.

5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides

eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar

eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig

skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till

böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa,

må till straffarbete i högst fyra år dömas.

6 §•

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående

som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen

eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet

eller annat organ vilket äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes

för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

7 §.

Hotar, förtalar eller smädar någon

offentligen folkgrupp med viss härstamning

eller trosbekännelse, dömes

för hets mot folkgrupp till böter eller

fängelse.

7 §.

8 §.

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund

hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

8 §. 9 §.

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller

avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,

grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot

griftefrid till fängelse eller böter.

9 §.

Den som på allmän plats, evad det

är utom- eller inomhus, uppträder berusad

så att det framgår av hans åtbörder

eller tal, dömes för fylleri till

böter, högst femhundra kronor. 5

10 §.

Den som på allmän plats, evad det

är utom- eller inomhus, uppträder

berusad av starka drycker, så att det

framgår av hans åtbörder eller tal,

dömes för fylleri till böter, högst femhundra

kronor.

Till samma straff dömes, om någon

på plats och sätt som i första

stycket sägs uppträder berusad av annat

än starka drycker.

5 Bibelng till riksdagens protokoll /94S. 9 sand. 1 avel. Nr 30.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §. 11 §.

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän

plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse

hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter,

högst femhundra kronor.

11 §. 12 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde

eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten,

straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i dylikt spel som anordnats

för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har tillträde,

dömes till böter.

12 §. 13 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,

utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller

fängelse.

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

1 §•

Var som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn, falskeligen

förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk

urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där

åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan

handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis,

så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

2 §.

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är

att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse

eller böter.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt beaktas,

om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller

dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon

till hans rätt.

3 §•

År urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att

anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete

från och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskilt beaktas,

om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är

särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev

eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig

art.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

67

(Kungl. Maj:ts förslag:)

4

Den som förstör, gör obrukbar eller

undanskaffar urkund varöver han

ej äger förfoga, straffes, där åtgärden

innebär fara i bevishänseende, för

undertryckande av urkund med straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete

i högst fyra år. I ringa fall vare

straffet fängelse eller böter.

(Utskottets förslag:)

Den som förstör, gör obrukbar eller

undanskaffar urkund varöver han

vid tillfället ej äger så förfoga, straffes,

där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

för undertryckande av

urkund med straffarbete i högst två

år eller fängelse. Är brottet grovt, dömes

till straffarbete i högst fyra år. I

ringa fall vare straffet fängelse eller

böter.

5 §•

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller

annan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt

verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till

verket, dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år eller

fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.

6 §•

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt

eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning

till straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från

och med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse

eller böter.

7 §•

Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offentligt

eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke eller

ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara,

handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen

äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta,

straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning

med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall

till straffarbete från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare

straffet fängelse eller böter.

8 §•

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagas

för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för planeller

höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör sådant

märke, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning

av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa,

vare straffet fängelse eller böter. 9

9 §•

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med

falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt

värde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk

av något, som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär

fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han

själv gjort förfalskningen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §.

Den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något, som

lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke,

dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.

11 §•

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,

innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende

som gärningen innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort

följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff

än fängelse, vare fri från straff.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägs

så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap.

stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa,

må dock ej dömas till straff enligt vad nu sagts.

13 KAP.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.

1 §•

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar

osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år. Är brottet med hänsyn till omständigheterna

att anse som grovt, såsom då det sker med uppsåt att oskyldig

må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig skada tillfogas annan,

skall till straffarbete från och med två till och med åtta år dömas. Är brottet

att anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter.

2 §•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann

uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga till straffarbete

i högst två år eller fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffet

böter eller fängelse.

3 §‘

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes

för ovarsam utsaga till böter eller fängelse.

4 §•

Prövas utsaga som avses i 1—3 §§ vara utan betydelse för saken, skall

ej till straff dömas.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, där någon lämnat osann uppgift

eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra

sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom. 5

5 §.

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för

falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med

hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser

s. 69 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

69

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffarbete

i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

6 §•

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för

obefogat åtal till fängelse eller böter.

7 §•

Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld,

dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. I

ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

Den som, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndighet

eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver

besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet,

straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan

sak, för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket

sägs, dömes till böter eller fängelse.

8 §•

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva

sakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisförvanskning

såsom i 5 § sägs.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel

är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att annan

skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och

underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande

göra vad skäligen kan begäras, dömes till böter eller fängelse.

10 §.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under

edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,

lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, där åtgärden

innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller böter

eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.

Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet,

dömes till böter eller fängelse.

11 §•

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är

eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar för skens skull

urkund rörande rättshandling, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

för osant intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn

till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som

grovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första

stycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande

av osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund geuom

att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden att så
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

lunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit

medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för

riklig kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

för missbruk av urkund till fängelse eller böter.

13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebär

fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter.

14 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt,

innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat

sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest

bort följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare

straff än fängelse, vare fri från straff.

15 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas,

där ej brottet, om det fullbordats, skulle hava varit att anse som ringa. Lika

med förberedelse anses sådan stämpling, att någon sökt anstifta annan till

gärningen.

Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.

14 KAP.

2 §.

Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådant

brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete

på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

7 §•

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en

var, som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var i sig

själv livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i

förening orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom

åstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den, som å den

döde gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre

straff belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.

10 §.

Har någon------ — sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse

anses ock stämpling.

Med svår---livsfarlig sjukdom.

18 §.

Har någon------— år dömas.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

71

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse

anses ock stämpling.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs,

ändå att den skett emot maka, styveller

svärföräldrar, adoptivföräldrar,

fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott

efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av

allmän åklagare, där ej målsägande

brottet till sådant åtal angiver, eller

det blivit förövat å allmän plats. Utan

hinder av vad nu är sagt må brottet

åtalas av allmän åklagare, där det

medfört döden eller ock landsfogden

eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen

finner åtal vara ur allmän synpunkt

påkallat.

Vållande, varom--

Därest brott —---

Har brott-----

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs,

ändå att den skett emot maka, styveller

svärföräldrar, adoptivföräldrar,

fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott

efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av

allmän åklagare, där ej målsägande

brottet till sådant åtal angiver, eller

det blivit förövat å allmän plats. Utan

hinder av vad nu är sagt må brottet

åtalas av allmän åklagare, där det

medfört döden eller ock statsåklagaren

finner åtal vara ur allmän synpunkt

påkallat.

- än målsägande.

--till åtal.

— åtal angives.

15 KAP.

Om brott mot annans frihet eller frid.

25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 §

1 mom. sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott

som i 5, 6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök

till brott, som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straffarbete

på livstid dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal —------19 § sägs.

26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans

vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar

att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där

gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes

med böter eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott

i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat,

till straffarbete i högst två år dömas.

27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga

ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus,

eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne;

vare staffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld

därå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård,

varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.

29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,

där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

30 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen

bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som

honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är;

dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker

det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör

eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som

brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård

haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort

våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara

tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade

lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade; varde

den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande

ansedd.

16 KAP.

Om ärekränkning.

18 KAP.

13 §.

Sprider någon ut, håller till salu

eller utbjuder skrift, målning, teckning

eller bild, som sårar tukt och

sedlighet eller genom grov kränkning

av andras människovärde är ägnad

att väcka allmän anstöt, straffes för

anstötligt förfarande med böter eller

fängelse. Lag samma vare, om man

genom annan gärning sårar tukt och

sedlighet, så att allmän förargelse eller

fara för andras förförelse därav

kommer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

73

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

19 KAP.

Om allmänfarliga brott.

1 §•

Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller

för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till

straffarbete från och med två till och med åtta år.

2 §•

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och

med sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden

anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest

innebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

3 §•

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flygeller

tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för

annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom,

dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till och

med åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller från

och med sex till och med tio år.

4 §■

Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för

rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd,

som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning

därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom,

dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Samma

lag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss

sagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller användningen

av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av

anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme''eller kraft.

Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med

två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är

grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,

för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.

5 §•

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne

eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller

framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes

för allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse. 6

6 §•

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider på

annat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, och

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

framkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dömes

för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och med

tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om

många människor utsatts för fara.

7 §•

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom

att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur

eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst med

straffarbete i två år.

Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för

fara.

8 §•

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs, dömes till

fängelse eller böter.

9 §•

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel

är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes

framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän

fara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till

insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes

till fängelse eller böter.

10 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 §, frivilligt

avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet uppkommit, må

straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock må ej till

lägre straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet eljest är

straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet ej belagt

med svårare straff än fängelse, vare fri från straff.

« 11 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ock

underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom

förberedelse anses ock stämpling.

20 KAP.

3 §.

Stjäl någon--— -— --det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.

8 §•

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 §

andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan,

skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

75

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olovligen

anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller

låta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastighet

eller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande eller

självtäkt äga tillämpning.

10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel,

som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ock

stämpling.

Gör vid--------livstid dömas.

21 KAP.

6 §•

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör

sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande,

straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse,

eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall vare

straffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sig otillbörlig

vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav,

överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen---eller fängelse.

8 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efter

ty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om försök

till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för

att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig

eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt

som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan

inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

22 KAP.

7 §•

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar

därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter. Samma

Lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annans

rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur

beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

24 KAP.

Om skadegörelse; så ock om tagande av olovlig väg.

1 §■

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans

rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 §.

Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omstänrigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,

av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda

eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till

bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde

och övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 §•

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse

som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av

gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den

förövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om

skadan eljest är synnerligen kännbar.

4 §''

Tager någon olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga

som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

5 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

6

Åverkan eller tagande av olovlig

väg må ej, där brottet endast förnärmar

enskilds rätt, åtalas av allmän

åklagare med mindre landsfogden eller,

i Stockholm, förste stadsfiskalen

finner åtal vara ur allmän synpunkt

påkallat.

§•

Åverkan eller tagande av olovlig

väg må ej, där brottet endast förnärmar

enskilds rätt, åtalas av allmän

åklagare med mindre statsåklagaren

finner åtal vara ur allmän synpunkt

påkallat.

25 KAP.

Om ämbetsbrott.

1 §•

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning

till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen

utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med

straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om

skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst

två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse

som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete

i högst sex år.

2 §.

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller

annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, där ej gärningen

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta såsom i 1 § stadgas.

Samma lag vare, där lian begått sådan gärning innan han erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, dömes

till allmänt straff som i 1 § stadgas.

3 §•

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han

olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd

med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om

skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet

allenast böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff

som i första stycket sägs.

4 §.

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad

honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift

eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk

eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter

eller suspension. År felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om

skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.

5 §.

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är annorstädes än i 1—4 §§

belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde den omständigheten beaktad

vid bestämmande av straffet, och må fängelse intill två år ådömas,

ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.

6 §.

Innehar den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning

eller suspension från viss tjänst ej längre samma tjänst, men har han i dess

ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas

till avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej i tjänstens

ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt straff

som i 1—4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande hänsyn

tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han eljest ej

förskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla. Har den brottslige för skyllt

avsättning, skall det utsättas i domen.

Där den som förskyllt avsättning eller suspension från sin tjänst innehar

annan med ämbetsansvar förenad befattning än i första stycket sägs,

varde han avsatt från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen

icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån

skadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till

suspension därifrån.

Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket

och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad i andra

stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Där ämbetsman på grund av annat Där ämbetsman på grund av annat

brott än sådant varom i 1—4 §§ sägs brott än sådant varom i 1—4 §§ sägs

dömes till straffarbete, varde ock av- dömes till straffarbete, varde ock av
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

satt; om särskilda skäl föranleda därtill,

må han dock bibehållas i tjänsten,

och kan i sådant fall dömas till

suspension. Förskyller han fängelse

eller böter, skall dömas till avsättning,

om han genom brottet visat sig

uppenbarligen icke vara skickad att

innehava tjänsten, eller till suspension,

om han eljest i avsevärd mån

skadat det anseende som innehavaren

av befattningen bör äga.

(Utskottets förslag:)

satt; om särskilda skäl föranleda därtill,

må han dock bibehållas i tjänsten,

och kan i sådant fall dömas till

suspension. Förskyller han fängelse

eller böter, skall dömas till suspension,

om han genom brottet i avsevärd

mån skadat det anseende som

innehavaren av befattningen bör äga;

dock må till avsättning dömas, därest

han med hänsyn till tjänstens särskilda

beskaffenhet genom brottet visat

sig uppenbarligen icke vara skickad

att innehava denna.

Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall den

förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat

straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

8 §•

Har förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman bestraffning,

har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma

brott, och må böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bortfalla.

Förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt eller

delvis verkställts då åtal för brottet väckes.

9 §. •

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från

tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där

han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen

utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.

10 §.

Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att

därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs

efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 §

sägs äga tillämpning.

För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som därigenom

åsidosatt tjänsteplikt dömas.

11 §•

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattningshavare

som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin

tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entlediga

honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta

att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade

kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om

de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och

om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till Den som är förordnad eller vald

ledamot av beslutande statlig eller till ledamot av beslutande statlig eller

kommunal församling eller sitter i kommunal församling eller sitter i

jury eller beskattningsnämnd skall jury eller beskattningsnämnd skall

s. 79 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

79

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ock vara underkastad ämbetsansvar ock vara underkastad ämbetsansvar

efter 2, 3 och 5—-7 §§; dock må sus- efter 2, 3 och 5—7 §§; dock må suspension

ej ådömas. pension ej ådömas, och må den som

är vald till ledamot av beslutande

statlig eller kommunal församling ej

enligt 7 § dömas till avsättning i annat

fall än då han dömes till straffarbete

eller, för brott som avses i 8

kap., till fängelse.

Där innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt

Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs,

åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, gälle

vad i 5 och 7 §§ stadgas.

12 §.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under

allmänt åtal.

13 §.

Har den, som blivit dömd till straff, innan domen meddelades eller därefter

men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller vald till befattning

och har domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension

därifrån jämlikt 6 eller 7 §, må särskild talan om avsättning eller suspension

från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från det domen

vann laga kraft.

26 KAP.

Om brott av krigsmän.

1 §•

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppehåller

han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart

att befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplinstraff

eller fängelse.

2 §•

Är lydnadsbrott med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse

som grovt, skall för grovt lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om

brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i

högst tio år eller på livstid. 3

3 §.

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig

upp mot förman, straffes för myteri, anstiftare och anförare med straffarbete

i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straffarbete

i fyra år.

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom,

dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid

och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid

tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete

i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare

eller anförare straffas med fängelse.

4 §•

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsman,

vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, meddelats

för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff

eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i

högst fyra år.

5 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande

till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,

dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet

grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Samma lag vare, där förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydandes

förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring

eller vägrar honom förmån, så ock där förman utan skäl utsätter underlydande

för fara till liv eller hälsa.

6 §.

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan

krigsman, dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse.

Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst

fyra år.

7 §•

Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne

är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller

hindra honom därifrån eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för

våld eller hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff; är brottet

med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest att

anse som grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Lika med våld skall anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap.

2, 3 eller 10 § förmäles.

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller

mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller

upprätthållande av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i

högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid

eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må

dömas till straffarbete på livstid.

8 §.

Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning

mot krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse mot krigsman

med disciplinstraff eller fängelse. 9

9 §.

Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman eller

missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt uppförande

mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för

oskickligt beteende till disciplinstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

81

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande

till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott

eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,

dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse. Sökte

han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i

högst fyra år dömas.

Deltager krigsman i sammankomst

som på grund av ändamålet med dess

anordnande eller eljest uppenbarligen

är riktad mot krigsmakten eller

rikets säkerhet, eller ansluter sig

krigsman till demonstration med sådant

syfte, straffes med disciplinstraff

eller fängelse.

11 §•

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten,

vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe

som är bestämt för honom, dömes för undanhållande till disciplinstraff.

Den som förut begått sådant brott må dömas till fängelse.

För undanhållande under beredskapstillstånd vare straffet disciplinstraff

eller fängelse. Var riket i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

12 §.

Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen

hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans

tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen

eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till fängelse

eller disciplinstraff.

För rymning under beredskapstillstånd vare straffet fängelse eller straffarbete

i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten

eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post eller

finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt

sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till disciplinstraff

eller fängelse.

För övergivande av post under beredskapstillstånd vare straffet högst

straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades

brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden

medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av starka drycker eller

annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas

vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller

fängelse.

(> Bihang till riksdagens protokoll 9 sand. 1 avd. Nr 39.

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Utskottets förslag:)

§•

Krigsman som, inom område eller

utrymme som nyttjas av krigsmakten,

uppträder berusad av starka

drycker, så att det framgår av hans

åtbörder eller tal, dömes för fylleri

till disciplinstraff.

Till samma straff dömes, om krigsman

inom område eller utrymme som

i första stycket avses och på sätt där

sägs uppträder berusad av annat än

starka drycker.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,

dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

Krigsman som i militär tjänste- Till samma straff dömes, om krigsdräkt

deltager i demonstrationståg, man i militär tjänstedräkt deltager i

straffes som i första stycket sågs. demonstrationståg.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom

handling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller

eljest för det allmänna eller för någon enskild, dömes, där ej gärningen är

särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse eller straffarbete

i högst två år. I ringa fall vare straffet disciplinstraff.

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,

instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller

tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk

eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.

År felet grovt, vare straffet fängelse.

19 §•

Försök till brott som i 12 § andra stycket sägs så ock förberedelse till

brott som avses i 3 § eller 12 § andra stycket eller underlåtenhet att avslöja

sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock

stämpling.

För medverkan till gärning varom i 18 § sägs må allenast den som därigenom

åsidosatt tjänsteplikt dömas.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

15

Krigsman som, inom område eller

utrymme som nyttjas av krigsmakten,

uppträder berusad så att det

framgår av hans åtbörder eller tal,

dömes för fylleri till disciplinstraff.

16

20 §.

Om ådömande av disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant

straff ej är utsatt, så ock om tillämpning av bötesstraff i stället för

disciplinstraff stadgas i särskild lag.

Vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon på grund av brott som

där avses .förskyller böter skall äga tillämpning även beträffande den som

för sådant brott förskyller disciplinstraff.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

83

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan

till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, dömes, där han ej förskyllt

svårare straff, i stället till böter.

21 §.

Krigsmän äro enligt denna lag de vilka såsom officerare, underofficerare

eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärnsmän

och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro

tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med hänsyn

till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar,

de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom

frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.

Åtnjuter någon ledighet som ej är begränsad till kortare tid än

två månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig. Närmare bestämmelser

om vad som avses med krigsmakten meddelas av Konungen.

De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet

föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till sådan tid

vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt då de inom

område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen

uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem

åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.

Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman.

Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande

till denne.

22 §.

Av den personal som i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare

och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande

tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, evad de äro

tjänstgöringsskyldiga eller icke.

23 §.

Brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigsman

åsidosatt sin tjänsteplikt, hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat,

under allmänt åtal.

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, bered skaps tillstånd in. in.

1 §•

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt

eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller

myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk eller ock fabrik, bro, fartyg

eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning

sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt

försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men

för försvaret eller för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket

eller ock till avsevärt men för riket åt främmande makt anskaffar krigsfolk,

tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd eller eljest gör tjänst åt sådan

makt, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid; kom av brottet

endast ringa fara för rikets säkerhet, skall till straffarbete från och med

fyra tiU och med tio år dömas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

84:

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, eljest bär

vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller

uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

Lämnar någon, då riket är i krig, i annat fall än i andra stycket avses fienden

bistånd på sätt i första stycket sägs men i mindre mån, dömes till straffarbete

i högst sex år eller fängelse. Bestod gärningen i anskaffande av

tjänstbarheter eller förnödenheter eller annan tjänst åt fienden inom område,

som var ockuperat av denne, och kunde gärningen särskilt med hänsyn

till befolkningens behov eller gärningsmannens försörjning ej anses

otillbörlig, skall ej till straff dömas.

2 §•

Förövas gärning som i 1 § första eller andra stycket sägs av oaktsamhet,

straffes med fängelse eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra

år. Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 § tredje stycket och

föreligger ej fall varom i andra punkten av samma stycke sägs, dömes högst

till straffarbete i två år.

3 §•

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt

överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till straffarbete

på livstid eller från och med sex till och med tio år.

4 §•

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till

eller eljest träder i förbindelse med någon, som tillhör fiendens krigsmakt

eller vistas på fiendens område, dömes för samröre med fienden högst till

straffarbete i två år.

5 §.

Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då

brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig

åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något

som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrävande

av stridsviljan till straffarbete på livstid eller från och med fyra till

och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år

eller fängelse.

6 §.

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller

annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes

för försvarsskadlig ryktesspridning högst till straffarbete i två år.

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen

sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott

eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbredas

hos krigsmännen, dömes deltagare för olovlig sammankomst högst till

straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av

förman, vare fri från straff.

8 §.

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig,

uppsåtligen eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta för
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

85

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

svarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa

förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för bristfällig krigsförberedelse

till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt,

vare straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

9 §.

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdelning

av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,

föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt

motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller

annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin avdelning

åt fienden, dömes för dagtingan till straffarbete på livstid eller från

och med sex till och med tio år.

10 §.

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse

under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att

främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till straffarbete i högst

sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom

framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade

ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete

från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

n §•

Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som

Konungen förbjudit eller missbrukar tecken, som avser att lämna skydd åt

sårade eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat

område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som

står i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande

makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser,

dömes för folkrättsbrott högst till straffarbete i fyra år.

Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med

tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om

därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande

egendomsförlust uppkommit.

Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga tilllämpning

med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal

eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock underlåtenhet

att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för

försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på

det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter

att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom

själv eller någon av hans närmaste, straffes högst med straffarbete i

två år.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

13 §.

Har, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid

icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, må

straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, vare han fri från

straff.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman

anses, förutom den som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd därav givna

bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig

vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar. Vad som

sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å

polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är

skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för

bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt

Konungens förordnande tillhör krigsmakten.

Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid

avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden,

skall ock anses såsom krigsman.

Beträffande krigsfånge samt utländsk man som här i riket internerats vid

krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, skall i tilllämpliga

delar gälla vad för krigsman är stadgat, med iakttagande av vad

som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer

av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

15 §.

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 26 kap. eller i detta kapitel

förövas mot stat, vilken är förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt

eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda

gärning mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tilllämpning.

16 §.

Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om

värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och

varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare

skola äga rum.

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra

av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen

förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas

för det fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande

brott som förövas under annan tid.

17 §.

Om tillämpning av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i särskild

lag.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

87

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2) Lag

om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

2 §.

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff

är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot

25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet

att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens

tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock i stället

till böter, om ej särskilda skäl föranleda till annat. Böter må ock eljest

ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och

brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då

disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter; såvitt fråga är om

brott mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas dock böterna, utan hinder av vad

i lag eljest finnes stadgat, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

3 §•

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet

att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för

böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med

hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. 4 5

4 §.

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till

tjugufyra timmar.

Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager i tjänstgöring i den

mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,

där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande

särskilda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänstgöring

medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden

eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas

löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.

5 §•

Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än

som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas

tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet

utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning

och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga

besök endast då det i särskilt fall medgives.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den

mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades

hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 §•

Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres

av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löneavdrag

ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda

ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn

till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i

stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som

ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff

skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten

gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

7 §•

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tilllämpning

av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6 §§.

8 §.

Såsom gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och

brott som finnes förskylla böter skall, där ej straffet bestämmes i svårare

straffart, bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff ådömas.

Högsta och lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplinstraff

är utsatt för något av flera sammanträffande brott, beräknas såsom

om bötesstraff, som i 2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott sammanträffa,

disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straffart för övriga

brott, om särskilda skäl föranleda därtill.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disciplinstraff,

varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25

kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för

annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas

vara tillfyllest.

9 §•

Förekomma på en gång till verkställighet flera domar eller beslut varigenom

någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen

med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts

till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse, vare

sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till

straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff.

Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

10 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet,

där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare

som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av

bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes

vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra

straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest

med fängelse eller straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

11 §•

Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest

på längre tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta

straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags

arrest anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömes han till

arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas.

Dömes han till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 §

innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att

vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det

andra straffet anses verkställt genom utstående av arreststraffet i den mån

domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är

sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp

utbetalas.

Därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats

efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 6 § innehållet eller

erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot

eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att

vidkännas.

12 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall ej tillräknas någon

till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. 14 § strafflagen

förmäles.

13 §.

Ädömt arreststraff vare förfallet, där verkställighet ej börjat innan tre år

förflutit från det straffbeslutet vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss

nämnts.

14 §.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i

disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, sasom tillrättavisning

användas

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid,

högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller

annan särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom

kasernområde, läger eller däremot svarande område eder åt viss avdelning

upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom

bostaden (utegångsförbud);

förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller

för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag

av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträngning

eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller

tjänstbarhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

15 §.

I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning

skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig

väl eller om han är under aderton år.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning

meddelas av Konungen.

3) Lag

om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som, då riket är i krig, gör sig skvldig till uppror eller försök därtill

eller begår brott, varom förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest

straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.

Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som i första stycket

sägs väsentligen bidragit till framkallande av kriget eller genom sådan

gärning, begången då uppenbar fara för kriget hotade, åstadkommit väsentligt

men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krigföring,

vare lag som i första stycket stadgas.

2 §.

Dömes någon av underrätt till dödsstraff, skall målet, i vad det rör honom,

underställas hovrättens prövning; och skall därvid underrätten giva

tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra sig i hovrätten.

När dom i nu nämnt mål meddelats, skall akten i målet av underrätten

utan dröjsmål insändas till hovrätten. Part äger att inom tre veckor från

den dag, då domen gavs eller, om domen skall delgivas parten, då han fick

del av densamma, till hovrätten eller underrätten eller, i fråga om krigsman,

till hovrätten, underrätten eller bestraffningsberättigad befattningshavare

vid krigsmakten inkomma med de påminnelser han aktar nödiga;

och skola till underrätten eller nyssnämnd befattningshavare inkomna påminnelser

utan dröjsmål insändas till hovrätten. I hovrätten skall huvudförhandling

äga rum inom två veckor efter utgången av den tid, inom vilken

den dömde haft att inkomma med påminnelser, såvitt ej längre uppskov

är nödvändigt till följd av åtgärd, som i 51 kap. 11 § rättegångsbalken

omförmäles, eller av annan anledning.

Vid huvudförhandling i överrätt i mål, däri någon dömts till dödsstraff

eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, skall den misstänkte

infinna sig personligen. 3

3 §•

Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill.

Meddelas icke tillstånd till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde

i stället undergå straffarbete på livstid.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 91

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall

han därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit

dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

5 §.

Närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff meddelas av

Konungen.

4) Lag

(Proposition nr lbb.)

angående införande av Lagen om ändring i strafflagen m. m.

Härigenom förordnas som följer.

(Proposition nr lbb.)

1 §•

Den nu antagna lagen om ändring

i strafflagen skall jämte lagen om

disciplinstraff för krigsmän och lagen

om dödsstraff i vissa fall då riket är

i krig ävensom vad här nedan stadgas

lända till efterrättelse från och med

den 1 januari 1949.

(Proposition nr SO.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949; och skall med avseende

därå iakttagas följande.

(Proposition nr Ibi.)

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas

strafflagen för krigsmakten den 23

oktober 1914 (nr 324) med undantag

av 184—204, 206 och 207 §§, 208 §

andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s.

3) om förhud för krigsmanskap att

deltaga i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50)

med vissa till strafflagen för krigsmakten

och lagen om krigsdomsto
-

1 §•

Den nu antagna lagen om ändring

i strafflagen skall jämte lagen om

disciplinstraff för krigsmän och lagen

om dödsstraff i vissa fall då riket

är i krig ävensom vad här nedan stadgas

lända till efterrättelse från och

med den 1 januari 1949; dock skall

förstnämnda lag, i vad den avser att

orden »landsfogden eller, i Stockholm,

förste stadsfiskalen» i 14 kap. 26 och

45 §§, 20 kap. 12 §, 21 kap. 11 § och

22 köp. 10 § strafflagen skola ersättas

med ordet »statsåklagaren», äga

tillämpning från och med den 1 juli

1948.

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas

lagen den 9 juni 1927 (nr 198) innefattande

förbud att sprida efterbildning

av penningsedel;

lagen den 15 juni 1934 (nr 271) om

förbud mot vissa sammanslutningar;

strafflagen för krigsmakten den 23

oktober 1914 (nr 324) med undantag

av 184—204, 206 och 207 §§, 208 §

andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s.

3) om förhud för krigsmanskap att

deltaga i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50)

med vissa till strafflagen för krigsmakten

och lagen om krigsdomstolar

opaginerad Kontrollera mot PDF

92

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

lar och rättegången därstädes anslutna

bestämmelser angående flygvapnet;
8

§ lagen den 26 mars 1943 (nr

121) om vapenfria värnpliktiga;

lagen den 26 mars 1943 (nr 126)

om straff för förbrytelser i tjänsten

av vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller

särskild författning eller i reglementen,

instruktioner eller andra särskilda

föreskrifter stridande mot bestämmelserna

i de nya lagarna.

(Proposition nr 80.)

1. Genom denna lag upphävas lagen

den 9 juni 1927 (nr 198) innefattande

förbud att sprida efterbildning

av penningsedel och lagen den 15 juni

1934 (nr 271) om förbud mot vissa

sammanslutningar.

(Proposition nr 80.)

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen

stadgas om att förbrytelse

som där sägs skall anses enligt

8 kap. 4 § strafflagen blir i stället

hänförligt till 8 kap. 8 § nya lagen.

Där i lag eller författning eljest

förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i

denna lag, skall ock denna i stället

tillämpas.

(Proposition nr 1H.)

3 §.

Där i lag eller särskild författning

förekommer hänvisning till lagrum

som enligt 2 § upphävts, skall hänvisningen

anses avse bestämmelse

som trätt i dess ställe.

(Utskottets förslag:)

och rättegången därstädes anslutna

bestämmelser angående flygvapnet;

8 § lagen den 26 mars 1943 (nr

121) om vapenfria värnpliktiga;

lagen den 26 mars 1943 (nr 126)

om straff för förbrytelser i tjänsten

av vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller

särskild författning eller i reglementen,

instruktioner eller andra särskilda

föreskrifter stridande mot bestämmelserna

i de nya lagarna.

3 §•

Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen

stadgas om att förbrytelse

som där sägs skall anses enligt 8 kap.

4 § strafflagen blir i stället hänförligt

till 8 kap. 8 § strafflagen enligt dess

nya lydelse.

Där i lag eller särskild författning

eljest förekommer hänvisning till lagrum

som upphävts genom de nya lagarna,

skall hänvisningen anses avse

bestämmelse som trätt i dess ställe.

(Proposition nr 80.) 4 §.

3. I stället för äldre bestämmelser I stället för äldre bestämmelser i

i 10 kap. strafflagen angående upp- 10 kap. strafflagen angående upprors

rors och upplopps stillande samt för- och upplopps stillande samt församsamlingsfrihet

stadgas som följer: lingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej

å deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet

högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt

eljest användes. Övergå deltagare i upplopp så hastigt till våld, att civilmyndigheten

ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten förordna,

att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i något

s. 93 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

93

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

fall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner sådant vara nödigt för

upploppets stillande.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde

samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller

tjänstemans ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på

stället varande högste militärbefälhavare så förfara som för civilmyndigheten

är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om

allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten

upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande emot

lag eller eljest stör allmän ordning.

(Proposition nr 80.)

4. Genom denna lag göres ej ändring

i vad hittills gällt därom att vad

någon olovligen sått eller planterat å

annans jord tillfaller jordens laglige

innehavare.

5 §•

Genom lagen om ändring i strafflagen

göres ej ändring i vad hittills

gällt därom att vad någon olovligen

sått eller planterat å annans jord tillfaller

jordens laglige innehavare.

(Proposition nr 80.)

5. Vad i 25 kap. 12 § nya lagen är

stadgat innebär icke ändring i bestämmelse

i annan lag än strafflagen

om inskränkning i allmän åklagares

åtalsrätt med avseende å sådan gärning

som i 3 § samma kapitel sägs

och som är särskilt belagd med straff.

(Proposition nr lii.)

6 §•

Vad som är stadgat i 25 kap. 12 §

strafflagen, sådant detta kapitel lyder

enligt lagen om ändring i strafflagen,

innebär icke ändring i bestämmelse

i annan lag än strafflagen om

inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt

med avseende å sådan gärning

som i 3 § samma kapitel sägs och som

är särskilt belagd med straff.

4 §. 7 §.

I stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende

å befrielse från skadeståndsskyldighet stadgas följande.

Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är

ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått

förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff

eller böter, vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom

förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

(Proposition nr lii.)

5 §. 8 §.

I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten varit stadgat skall

gälla följande.

Där krigsman, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4

mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning

av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller

låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes med disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år.

(Proposition nr lbt.)

6 §• 9 §.

Vad i lagen om disciplinstraff för Vad i lagen om disciplinstraff för

krigsmän stadgas skall, med undan- krigsmän stadgas skall, med undan
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

tag för fall som avses i 7 § här nedan,

äga tillämpning jämväl då fråga

är om brott som i övrigt bedömes enligt

äldre lag. Därest på grund härav

bötesstraff användes i fall då disciplinstraff

är utsatt, ådömas böterna i

dagsböter; såvitt fråga är om brott

mot 96 eller 96 a § strafflagen för

krigsmakten ådömas dock böterna,

utan hinder av vad i lag eljest finnes

stadgat, omedelbart i penningar, högst

femhundra kronor.

(Utskottets förslag:)

tag för fall som avses i 10 § här nedan,

äga tillämpning jämväl då fråga

är om brott som i övrigt bedömes enligt

äldre lag. Därest på grund härav

bötesstraff användes i fall då disciplinstraff

är utsatt, ådömas böterna i

dagsböter; såvitt fråga är om brott

mot 96 eller 96 a § strafflagen för

krigsmakten ådömas dock böterna,

utan hinder av vad i lag eljest finnes

stadgat, omedelbart i penningar, högst

femhundra kronor.

(Proposition nr lit.)

7 §. 10 §.

Har, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, disciplinstraff

ålagts av befälhavare eller domstol, skola äldre bestämmelser om

sådant straff äga tillämpning även då högre rätt efter nya lagens ikraftträdande

dömer till ansvar i målet.

Med avseende å verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff

eller tillrättavisning som ålagts enligt äldre lag skola dittills gällande

bestämmelser äga tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt

arrest eller vad av sådant straff återstår att verkställa skall övergå till

vaktarrest, därvid föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika

slag av arreststraff och om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock

att bestämmelserna i 5 § nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest.

Förekomma till verkställighet på en gång dels beslut varigenom ålagts

disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock dom eller beslut varigenom ålagts

arrest enligt nya lagen, skola straffen sammanläggas till ett arreststraff av

sistnämnda slag. Därvid tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse

mellan olika slag av arreststraff samt iakttages tillika att en dags vaktarrest

enligt äldre lag anses svara mot en dags arrest enligt nya lagen och att

sammanlagda strafftiden ej må överstiga fyrtio dagar.

(Proposition nr liU.)

o) Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

(Proposition nr 80.)

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den

4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning

av förbrytare.

(Proposition nr IM.)

Härigenom förordnas, dels att 6 §

lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare skall upphöra

att gälla, dels ock att 4 och 11 §§ sam
-

Härigenom förordnas, dels att 6 §

lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare skall upphöra

att gälla, dels ock att 3, 4 och 11 §§

s. 95 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

95

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

111a lag skola erhålla ändrad lydelse samma lag skola erhålla ändrad lypå

sätt nedan angives. delse på sätt nedan angives.

(Proposition nr 80.)

Härigenom förordnas, att 3 § lagen

den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare skall erhålla följande

ändrade lydelse.

3 §.

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt

fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott, vilket

förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.

4 §• .

Utlämning må — — — än fängelse.

För gärning, varom förmäles i 10 kap. strafflagen eller sådan bestämmelse

i 26 eller 27 kap. samma lag som avser brott av krigsman, må ej utlämning

medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt eller sjölagen,

skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna

i denna § må ske.

11 §•

Vid beviljande — ---sådan beskaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, varom i 4 § andra stycket sägs, varde dessutom

sådana betingelser satta, att den utlämnade icke må kunna straffas

för den gärning, varom fråga är, i vidare mån än den varit av beskaffenhet

att föranleda utlämning. Beviljas utlämning jämlikt 7 § för gärning, vilken

övervägande äger karaktären av ett icke politiskt brott, skall den betingelse

göras, att den utlämnade icke må för gärningen straffas såsom för politiskt

brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

B) att riksdagen måtte antaga följande genom propositionerna

nr 80 och nr 144 framlagda förslag till

i) Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 §

och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande Igdelse:) (Föreslagen lijdelse:)

19 KAP.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten

i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den

brottsliga handlingen företogs, och,

1 §■

Laga domstol i brottmål är rätten

i den ort, där brottet förövades. Brott

anses förövat å den ort, där den

brottsliga handlingen företogs, och,

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:)

om brottet fullbordades å annan ort,

även å den orten. Förövades brottet

å orter under skilda domstolar, äge

de lika behörighet. Har det skett å

svenskt fartyg under resa inom eller

utom riket, vare även rätten i den

ort, dit den misstänkte med fartyget

först ankommer eller där han gripits

eller eljest uppehåller sig, behörig.

Är, då--------—

Åtal för---—- —--— — •

3 §•

Åtal mot flera gärningsmän för

samma brott må, om det sker samtidigt,

väckas vid den rätt, där någon

av dem har att svara. Väckas

åtalen å olika tider, må vid den rätt,

som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen,

åtal väckas även mot

den eller de övriga.

Åtal för delaktighet i brott må väckas

vid den rätt, som upptagit åtal

mot gärningsmannen.

4 §.

Talan om ansvar för falskt åtal

eller falsk angivelse, varå åtal följt,

må väckas vid den rätt, där brottet

åtalats.

(Föreslagen lydelse:)

om brottet fullbordades eller, vid försök,

det tillämnade brottet skulle hava

fullbordats å annan ort, även å den

orten. Förövades brottet å orter under

skilda domstolar, äge de lika behörighet.

Har det skett å svenskt fartyg

under resa inom eller utom riket,

vare även rätten i den ort, dit den

misstänkte med fartyget först ankommer

eller där han gripits eller

eljest uppehåller sig, behörig.

- uppehåller sig.

--det lämpligt.

3 §.

Åtal mot flera för medverkan till

brott må, om det sker samtidigt, väckas

vid den rätt, där någon av dem

har att svara. Väckas åtalen å olika

tider, må vid den rätt, som upptagit

åtal mot någon av dem, åtal väckas

även mot den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående

åtal i andra fall mot flera för

brott, som äga samband med varandra,

om rätten med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter

finner lämpligt, att åtalen

upptagas av samma domstol.

4 §•

Talan om ansvar för falskt eller

obefogat åtal eller för falsk angivelse

eller annan osann tillvitelse, varå åtal

följt, må väckas vid den rätt, där

brottet åtalats.

20 KAP.

Målsäganden må

Har åklagare

Utan hinder av vad i första stycket

sägs må den som angivits eller åtalats

för brott väcka talan om ansvar

för falsk angivelse eller falskt åtal.

—- äga rum.

fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket

sägs må målsägande väcka talan

om ansvar för falskt eller obefogat

åtal, falsk angivelse eller annan osann

tillvitelse angående brott.

8 §.

31 KAP.

6 §.

Dömas för samma brott flera såsom

gärningsmän eller delaktiga eller

skola flera målsägande eller åklaga
-

6 §•

Dömas flera för medverkan till

samma brott eller för brott, som äga

samband med varandra, eller skola

s. 97 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

97

(Gällande lydelse:)

ren och målsägande!! ersätta rättegångskostnad,

svare de för kostnaden

en för alla och alla för en. I den

män kostnad hänför sig till del av

målet, som angår allenast någon av

dem, eller ock någon orsakat kostnad

genom vårdslöshet eller försummelse,

som avses i 4 §, skall dock denna

kostnad gäldas av honom ensam.

Är någon---------

(Föreslagen lydelse:)

flera målsägande eller åklagaren och

målsäganden ersätta rättegångskostnad,

svare de för kostnaden en för

alla och alla för en. I den mån kostnad

hänför sig till del av målet, som

angår allenast någon av dem, eller

°ck någon orsakat kostnad genom

vårdslöshet eller försummelse, som

avses i 4 §, skall dock denna kostnad

gäldas av honom ensam.

-- för en.

47 KAP.

1

Vill målsägande-------

Vill den tilltalade i samma mål mot

målsäganden eller åklagaren väcka

talan om ansvar för falsk angivelse

eller falskt åtal, må det ske utan

stämning muntligen inför rätten eller

ock skriftligen. Den, mot vilken talan

väckes, skall erhålla del därav.

§•

----till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål

mot målsäganden eller åklagaren väcka

talan om ansvar för falskt eller

obefogat åtal, falsk angivelse eller

annan osann tillvitelse angående

brott, må det ske utan stämning

muntligen inför rätten eller ock

skriftligen. Den, mot vilken talan

väckes, skall erhålla del därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen i

skall erhålla följande ändrade lydelse

(Gällande lydelse:)

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas

straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående

dem som genom utslag av domstol

eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff,

straffarbete eller fängelse eller med

tillämpning av 20, 21, 22 eller 23 kap. * 7

17 oktober 1900 om straffregister1

(Föreslagen lydelse:)

1 §-

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas

straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående

dem som genom utslag av

domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff,

straffarbete eller fängelse eller med

tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23

1 Senaste lydelse, se SFS 1944 : 294 och 1945 : 468.

7 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. Nr 39.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:)

strafflagen till dagsböter ej under

sextio eller med tillämpning av 5 kap.

2 § strafflagen till böter för brott,

varå enligt lag kan följa straffarbete,

eller med tillämpning av 6 § samma

kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse

eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om

någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna

till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

(Föreslagen lydelse:)

kap. strafflagen till dagsböter ej under

sextio eller med tillämpning av 5

kap. 2 § strafflagen till böter för

brott, varå enligt lag kan följa straffarbete,

eller med tillämpning av 6 §

samma kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse

eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om

någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna

till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1949.

3) Lag

angåemle ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse1

skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom

att ungdomsfängelse må användas

i stället för annat straff eller träda

i stället för annat straff gäller icke

förlust av ämbete, tjänst eller annan

allmän befattning och ej heller påföljd

som avses i 2 kap. 20 § strafflagen

eller liknande påföljd som finnes

stadgad i annan lag eller författning.

(Föreslagen lydelse:)

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom

att ungdomsfängelse må användas

i stället för annat straff eller träda

i stället för annat straff gäller icke

avsättning eller suspension och ej

heller särskild påföljd för brott, som

finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1949.

Senaste lydelse, se SFS 1939:322 och 1943:730.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

99

4) Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om

förvaring och internering i säkerlietsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom

att förvaring eller internering må

användas i stället för straff eller träda

i stället för straff gäller icke förlust

av ämbete, tjänst eller annan allmän

befattning och ej heller påföljd

som avses i 2 kap. 20 § strafflagen

eller liknande påföljd som finnes

stadgad i annan lag eller författning.

(Föreslagen lydelse:)

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom

att förvaring eller internering må

användas i stället för straff eller träda

i stället för straff gäller icke avsättning

eller suspension och ej heller

särskild påföljd för brott, som

finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

5 .) Lag

om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att

fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.

åligger eller tredskas någon att hörsamma

hälsovårdsnämnds beslut jämlikt

3 § angående någons intagande å

sjukvårdsinrättning eller isolering eller

ställande under observation eller

bryter någon mot föreskriften i 5 §

2 mom. eller mot bestämmelserna i

7 §, straffes med böter från och med

fem till och med ettusen kronor, där

ej å förseelsen strängare straff är i

allmänna strafflagen utsatt.

Lag samma---------

(Föreslagen lydelse:)

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att

fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom.

åligger eller tredskas någon att hörsamma

hälsovårdsnämnds beslut jämlikt

3 § angående någons intagande

å sjukvårdsinrättning eller isolering

eller ställande under observation eller

bryter någon mot föreskriften i

5 § 2 mom. eller mot bestämmelserna

i 7 §, straffes med dagsböter.

2 mom. åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari

1949.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

6) Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 april 1935 (nr 105) om

bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 19351 skall er

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt

densamma meddelade bestämmelser

straffes enligt allmän strafflag.

Dömes någon--------

Innefattar förseelsen — —- — —■ - Avskrift av-------

(Föreslagen lydelse:)

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt

densamma meddelade bestämmelser

straffes med dagsböter.

---vara förverkad.

• —-----tillfaller kronan.

---till medicinalstyrelsen.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1949.

7) Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall

införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

17 a §.

Den, som olovligen fiskar i annans

fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap

i vatten, där fiskerätt tillkommer

varje svensk undersåte, eller

genom grävning eller annorledes drager

till sig annans fiske eller genom

stängsel eller fiskeredskap avhåller

fisk från annans fiskevatten, dömes

för olovligt fiske till dagsböter eller,

där brottet är grovt, till fängelse i

högst sex månader. Missbrukar delägare

sin rätt i samfällt fiske, straffes

med dagsböter.

Brott varom i denna paragraf sägs

må ej, där det endast förnärmar enskilds

rätt, åtalas av allmän åklagare

med mindre det av målsägande angives

till sådant åtal.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1941: 341.

/

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

8) Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om

gemensamhetsflske.

Härigenom förordnas, att 37 § lage

fiske skall erhålla ändrad lydelse på

(Gällande lydelse:)

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes

inrättande allenast äger rätt till

visst slag av fiske i honom tillkommande

vatten men likväl där idkar

annat slag av fiske, så ock den, som

fiskar i strid mot fastställd plan, dömes,

om ej gärningen är belagd med

straff i allmänna strafflagen, till böter

från och med fem till och med

etthundra kronor.

Förseelse, varom-------

\ den 30 juni 1913 om gemensamhetssätt

nedan angives.

(Föreslagen lydelse:)

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes

inrättande allenast äger rätt till

visst slag av fiske i honom tillkommande

vatten men likväl där idkar

annat slag av fiske, så ock den, som

fiskar i strid mot fastställd plan, dömes,

om ej gärningen är belagd med

straff i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske, till böter från och med

fem till och med etthundra kronor.

----av fisket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

9) Lag

angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 m

jakt skall erhålla ändrad lydelse på

(Gällande lydelse:)

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning

eller annan samfällighet, varom

sägs i 4 §, å området jakt, som strider

mot vad enligt första stycket av

nämnda paragraf är tillåtet eller mot

beslut som avses i andra stycket första

punkten av samma paragraf, vare

ansedd som hade han, såsom avses i

24 kap. 6 § strafflagen, missbrukat

sin rätt i samfälligheten.

överträder ägare------in

>m. lagen den 3 juni 1938 om rätt till

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse:)

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning

eller annan samfällighet, varom

sägs i 4 §, å området jakt, som strider

mot vad enligt första stycket av nämnda

paragraf är tillåtet eller mot beslut

som avses i andra stycket första

punkten av samma paragraf, straffes

med dagsböter.

dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari

1949.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

10) Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall

erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning

bestämmelse enligt denna

lag träffats, delägare i strid därmed

avverkning eller tager grus, torv, ler,

sand eller dylikt eller överträder han

eljest genom brukande av ägan vad

sålunda blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill

hava erhållit medgivande, äga,

som är ställd under förvaltning av

god man,

eller bryter delägare mot förbud,

som meddelats jämlikt 9 § andra

stycket,

varde han ansedd som hade han,

såsom i 24 kap. 6 § strafflagen avses,

missbrukat sin rätt i samfälligheten,

dock att överträdelse av meddelat

förbud, som nyss sagts, skall

höra under allmänt åtal, samt att annan

förseelse, som här åsyftas, må

åtalas av allmän åklagare efter angivelse

av delägare.

(Föreslagen lydelse:)

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning

bestämmelse enligt denna

lag träffats, delägare i strid därmed

avverkning eller tager grus, torv, ler,

sand eller dylikt eller överträder han

eljest genom brukande av ägan vad

sålunda blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill

hava erhållit medgivande, äga,

som är ställd under förvaltning av

god man,

eller bryter delägare mot förbud,

som meddelats jämlikt 9 § andra

stycket,

gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen

stadgas.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1949.

il) Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Bryter någon

Lag samma -

59 §.

— med dagsböter,

omkring marken.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

103

(Gällande lydelse:)

Begår någon förseelse, soin i första

eller andra stycket sägs, av oaktsamhet,

vare straffet böter från och med

fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna

paragraf avses, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen

bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen

är för likartat fall stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

Begår någon förseelse, som i första

eller andra stycket sägs, av oaktsamhet

eller vållar någon genom försummelse

i den vård om egna eller

andras kreatur honom åligger eller på

annat sätt, att kreatur olovligen inkommer

på annans ägor, vare straffet

böter från och med fem till och

med ffemtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf

avses, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas

enligt vad i 4 kap. strafflagen är

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

19b9.

12) Lag

angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i

fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i

fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angiven

lydelse, dels ock att 29 § samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

19 a §.

Har domstol, vid meddelande av

förklaring att fartyg jämlikt 2 kap.

17 § strafflagen skall vara förverkat

till kronan, tillika beträffande inteckning

i fartyget förklarat, att panträtten

i fartyget skall upphöra, må, sedan

utslaget vunnit laga kraft, inteckningen

dödas på ansökan utav ny

ägare av fartyget eller lott däri, ändå

att intcckningshandlingen i huvudskrift

ej företes.

29 §.

Då utmätning--------— — boken antecknat.

Har vid —--------;---- — laga kraft.

Har domstol beträffande inteckning

i fartyg meddelat förklaring som i

1 Senaste lydelse beträffande 29 §, se SFS 1936:220.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

19 a § sägs, åligger det domstolen att

därom översända bevis till inskrivningsdomaren.

Inkommer sådant bevis

till denne, skall å nästa inskrivningsdag

göras anteckning om förhållandet

i inteckningsboken.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1949.

13) Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom.''

Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig

dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Övertygas någon---straffets

ådömande.

Finnes förordnande — — — i

domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej

meddelas, där det av hänsyn till den

allmänna laglydnaden är påkallat,

att den brottslige undergår straff.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag

må ej meddelas i fråga om brott mot

tryckfrihetsförordningen eller brott,

för vilket straff är utsatt i strafflagen

för krigsmakten; dock må villkorlig

dom beviljas beträffande brott

mot 8 kap. sistnämnda lag, där den

tilltalade förskyller fängelse eller

straffarbete. Ej heller må villkorlig

dom brukas i fråga om förlust av

ämbete, tjänst eller annan allmän befattning

eller i fråga om påföljd, som

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

övertygas någon —- --straffets

ådömande.

Finnes förordnande — — — i

domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej

meddelas, där det av hänsyn till den

allmänna laglydnaden är påkallat,

att den brottslige undergår straff. Ej

heller må i fråga om brott av krigsman

villkorlig dom brukas med

mindre det finnes kunna ske utan fara

för krigslydnaden och ordningen

inom krigsmakten.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag

må ej meddelas i fråga om brott mot

tryckfrihetsförordningen. Ej heller

må villkorlig dom brukas i fråga om

avsättning, suspension eller disciplinstraff

eller i fråga om särskild

påföljd för brott, som finnes stadgad

i lag eller författning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

105

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

avses i 2 kap. 20 § strafflagen, eller

liknande påföljd, som finnes stadgad

i annan lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949 men skall ej äga tillämpning

i mål som blivit av första domstol

avdömt före ikraftträdandet.

14) Lag

angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939

(nr 315) om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939 om

särskild förundersökning i brottmål skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

2 §.

Har någon som ej fyllt tjuguett år

häktats för brott, skall särskild förundersökning

äga rum, där ej anledning

är att antaga, att utredning som

i 1 § sägs, kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig. Vad

nu sagts gälle ock, då någon som

fyllt tjuguett år häktats, såframt ej

laga hinder mot villkorlig dom föreligger

eller sådant fall är för handen

som avses i 3 § lagen om villkorlig

dom.

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

Har någon som ej fyllt tjuguett år

häktats för brott, skall särskild förundersökning

äga rum, där ej anledning

är att antaga, att utredning som

i 1 § sägs kommer att därförutan

vara för domstolen tillgänglig. Vad

nu sagts gälle ock, då någon som

fyllt tjuguett år häktats, såframt ej

laga hinder mot villkorlig dom föreligger

eller sådant fall är för handen

som avses i 3 § lagen om villkorlig

dom eller fråga är om brott av krigsman

mot 25—27 kap. strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

15) Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda in. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade

lydelse.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:)

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan att domen

mot honom vunnit laga kraft varit

intagen i anstalt för undergående av

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

och bestämmelserna i 2 § beträffande

den som på grund av lagakraftägande

dom varit intagen i sådan

anstalt eller som varit underkastad

förvaring eller internering.

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan att domen

mot honom vunnit laga kraft varit

intagen i anstalt för undergående av

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

eller avtjänat arrest och bestämmelserna

i 2 § beträffande den som

på grund av lagakraftägande'' dom

varit intagen i sådan anstalt eller

avtjänat arrest eller som varit underkastad

förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den t januari

19i9 men skall ej äga tillämpning

i fråga om den som frigivits

före nya lagens ikraftträdande.

16) Lag

angående lindrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december 1945

(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff in. in.

Härigenom förordnas, att 8, 10 och

verkställighet av frihetsstraff m. m.

nedan angives.

(Gällande lydelse:)

8 §•

Nöjdförklaring av häktad avgives i

vittnes närvaro inför styresmannen

vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

eller, om han hålles i militärhäkte,

inför den befälhavare som har

uppsikt över häktet. Är den som sålunda

äger mottaga nöjdförklaring ej

tillstädes, må förklaringen avgivas

inför den som är i hans ställe. Ej må

förklaringen gälla utan att domen eller

rättens eller domarens bevis om

målets utgång, såvitt den dömde rörer,

finnes att tillgå för den som mottager

förklaringen samt den dömde

haft betänketid till andra dagen efter

den då domen vid rätten avkunnades

13 §§ lagen den 21 december 1945 om

skola erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse:)

8 §•

Nöjdförklaring av häktad avgives i

vittnes närvaro inför styresmannen

vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

eller, om han hålles i militärhäkte,

inför den befattningshavare

som har uppsikt över häktet. Är den

som sålunda äger mottaga nöjdförklaring

ej tillstädes, må förklaringen

avgivas inför den som är i hans ställe.

Ej må förklaringen gälla utan att domen

eller rättens eller domarens bevis

om målets utgång, såvitt den dömde

rörer, finnes att tillgå för den som

mottager förklaringen samt den dömde

haft betänketid till andra dagen

efter den då domen vid rätten av
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

för honom eller blev honom annorledes

delgiven. Tillfälle skall såvitt

möjligt beredas den dömde att

under betänketiden samråda med sin

försvarare.

Myndighet som---sådan för
klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring,

om domen skall av militär

befälhavare befordras till verkställighet,

i vittnes närvaro inför denne och

eljest inför länsstyrelse eller i vittnes

närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt

eller den som är i hans

ställe, landsfogde, polismästare eller

annan polischef.

13 §.

Är den, som skall undergå straff

eller skyddsåtgärd som avses i denna

lag, häktad i målet, när domen, såvitt

angår honom ådömt ansvar, må

verkställas, skall styresmannen vid

den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

omedelbart befordra domen till

verkställighet. Den som hålles häktad

annorstädes än i fångvårdsanstalt

skall enligt bestämmelser som

meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas

till lämplig fångvårdsanstalt.

Om överflyttning från en fångvårdsanstalt

till annan stadgas i 26 §.

Är den--- — till verkställighet.

För vissa fall är om befordran till

verkställighet särskilt stadgat i lagen

om krigsdomstolar och rättegången

därstädes.

kunnades för honom eller blev honom

annorledes delgiven. Tillfälle

skall såvitt möjligt beredas den dömde

att under betänketiden samråda

med sin försvarare.

Myndighet som---sådan för
klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring

inför länsstyrelse eller i vittnes

närvaro inför styresman vid

fångvårdsanstalt eller den som är i

hans ställe, landsfogde, polismästare

eller annan polischef. Den som fullgör

militärtjänstgöring må ock avgiva

förklaringen i vittnes närvaro inför

befattningshavare vid krigsmakten,

som över honom har bestraffningsrätt

i disciplinmål.

13 §.

Är den, som skall undergå straff

eller skyddsåtgärd som avses i denna

lag, häktad i målet, när domen, såvitt

angår honom ådömt ansvar, må

verkställas, skall styresmannen vid

den fångvårdsanstalt eller föreståndaren

för det häkte där han förvaras

eller, om han hålles i militärhäkte,

den befattningshavare som har uppsikt

över häktet omedelbart befordra

domen till verkställighet. Den som

hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt

skall enligt bestämmelser

som meddelas av fångvårdsstyrelsen

förpassas till lämplig fångvårdsanstalt.

Om överflyttning från

en fångvårdsanstalt till annan stadgas

i 26 §.

Är den--— till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i

militärhäkte samt den som avgivit

nöjd förklaring inför befattningshavare

vid krigsmakten ankomme det

på länsstyrelsen eller polischefen i

orten att, efter anmälan av vederbörande

befattningshavare, låta verkställa

förpassning eller meddela fö
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

reläggande som i denna paragraf avses.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

17) Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881)

om polisens ställning under krig.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens

ställning under krig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

2 §• 2 §.

Polisman, som--- — krig krigs- Polisman, som---krig krigsmakten.

makten.

Vad i strafflagen för krigsmakten

är stadgat om hemvärnspersonal

skall äga motsvarande tillämpning på

polisman som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

18) Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om

skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,

som på grund av 4 §

ålagts, eller att till undergående av

sålunda ålagd ympning befordra annan,

för vars befordrande till ympning

han enligt 10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,

som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin ympningsplikt,

(Föreslagen lydelse:)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,

som på grund av 4 §

ålagts, eller att till undergående av

sålunda ålagd ympning befordra annan,

för vars befordrande till ympning

han enligt 10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,

som i 3 § a), b), c) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin ympningsplikt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

109

(Gällande lydelse:)

straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor.

Lag samma — — — där omförmäles.

Ej må straff enligt denna § tilllämpas,

där förseelsen enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med

strängare straff.

Att den, som är i tjänstgöring vid

mobiliserad avdelning av krigsmakten

eller eljest inkallats till tjänstgöring

för rikets försvar, för underlåtenhet

att fullgöra honom åliggande

ympningsplikt är underkastad straff

efter strafflagen för krigsmakten, därom

är i nämnda lag stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor.

Lag samma---där omförmä
les.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

19) Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om

skyddsympning inom försvarsväsendet.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsympning

inom försvarsväsendet skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

4 §•

Den som underlåter att fullgöra

ympningsplikt enligt denna lag skall,

där han lyder under strafflagen för

krigsmakten, straffas efter sistnämnda

lag men eljest med böter från och

med fem till och med femtio kronor;

och äge domstolen att vid vite förelägga

den som ådömes böter att fullgöra

sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse:)

4 §•

Den som underlåter att fullgöra

ympningsplikt enligt denna lag,

straffes med böter från och med fem

till och med femtio kronor; och äge

domstolen att vid vite förelägga honom

att fullgöra sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

C) att motionerna 1:280, 11:432 och 457 samt 1:311, i

den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets

hemställan under A) här ovan, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 juni 1948.

På första lagutskottets vägnar:

AXEL LINDQVIST.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit,

såvitt angår propositionen nr 80 jämte i ämnet väckta motioner,

från första kammaren: herrar Schlyter, Branting, Ahlkvist, Lodenius,

Ekströmer, Löthner, Göransson och John Wiktor Jonsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Rylander, Gezelius, Hedlund

i Östersund, Werner, Olsson i Mellerud, Lindberg och fru Gustafson;

såvitt angår propositionen nr 144 jämte i ämnet väckt motion,

från första kammaren: herrar Kriigel, Ekströmer, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson,

herrar Löthner, Lindgren*, Göransson och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Rylander, Gezelius, Hedlund

i Östersund, Werner, Olsson i Mellerud, Berg och Andersson i Mölndal.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

A. Beträffande proposition nr 80 jämte motioner i ämnet

av herr Branting, som anfört:

Med Kungl. Maj :ts proposition nr 80 har fortsättning följt på den genomgripande

revision av 1864 års strafflag, som påbörjades 1942 med den nya

lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Även i så måtto är det nu framlagda

lagverket en fortsättning på det föregående, att det i allmänhet kommer

att medföra en utvidgning av det straffbara området. Beaktansvärda

undantag finnas, sålunda exempelvis i Kungl. Maj :ts förslag till nya strafflagsbestämmelser

om s. k. olovlig underrättelseverksamhet, men det synes

eljest uppenbart, att i varje fall straffrättskommittén också under denna

etapp varit ivrig att tillse, icke blott att alla tänkbara luckor och kryphål

i gällande lag bliva täckta utan också att åtskilliga nya, hittills oberörda

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

fält för mänskligt handlande bliva strafflagsreglerade. Man har i kommittén

med stor skarpsinnighet tagit i betraktande olika möjligheter till ett

handlande, som hittills icke varit straffbelagt men dock enligt kommittén

bör bestraffas — antingen för konsekvensens och likformighetens skull eller

med hänsyn till den allmänna samhällsnyttan eller samhällstrevnaden,

sådan man föreställer sig densamma (jfr exempelvis den företagna, icke

oväsentliga utvidgningen i fråga om brottet »förargelseväckande beteende»).

Man har alltså föranstaltat, att vederbörande paragrafer få en sådan lydelse,

att de straffbelägga alla dessa framtänkta handlingstyper. Så har man sökt

närma sig idealet: den perfekta strafflagen.

Det har icke lyckats. Kommittéförslaget har under remisserna utsatts

för skarp kritik icke blott i detaljerna utan också på grund av sin allmänna

beskaffenhet. Sålunda må exempelvis hänvisas till yttrandet av Föreningen

Sveriges häradshövdingar, refererat å s. 115 i propositionen, där en viss bestämmelse

— den föreslagna 8 kap. 4 § strafflagen — anförts »som ett typiskt

exempel på tänjbara brottsbeskrivningar av det slag varemot föreningen

funnit anledning rikta kritik». Samma kritik har föreningen riktat

mot följande och andra paragrafer. Beträffande 6 § i samma kapitel har

justitiekansler sämbetet anfört denna såsom exempel på att kommittébetänkandets

brottsbeskrivningar »understundom i jämförelse med de nu vanliga

vore mera vaga och till följd därav också mera tänjbara» (se prop.

s. 121, jfr yttranden s. 125—129 in. fl.).

Vid den efter remissyttrandena inom justitiedepartementet företagna överarbetningen

av lagförslaget har detsamma otvivelaktigt i många punkter

förbättrats. Men givetvis har det varit praktiskt taget omöjligt att vid en

sådan överarbetning komma ifrån de allmänna principer, som varit för kommittén

vägledande och över hela linjen gestaltat lagverket. Trots justeringarna

i justitiedepartementet står kommittéförslaget som helhet kvar oéh

likaså som regel de obestämda, flytande eller abstrakta brottsbeskrivningarna.

Det är rätt klart att denna konstruktion av lagbestämmelser måste leda

därhän, att brottsbeskrivningarnas subtila fångstarmar understundom också

kunna gripa sådana gärningar, vars bestraffande skulle strida mot det

allmänna rättsmedvetandet. Man har även inom utskottet varit medveten

härom men för sådana tänkbarheter velat förlita sig på den svenska domarkårens

förståndighet. Utan tvivel är också denna garanti i viss utsträckning

tillfinnandes. Men tydligen känner sig likväl Föreningen Sveriges häradshövdingar

osäker om domarenas förmåga att komma till rätta med denna

nya strafflag.

I konsekvens med principerna för 1942 års strafflagstiftning om förmögenhetsbrotten

har nu också området för de straffbara försöksbrotten ytterligare

utvidgats. Beträffande denna sak vill jag inskränka mig till att hänvisa

till de principiella och praktiska synpunkter, som av mig reservationsvis

utvecklats i sammanhang med utskottets behandling av denna lagstiftning

1942.

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Jämväl utgör det nu föreliggande lagverket en fortsättning på det föregående

i det avseendet, att man — enligt min mening under omedvetet

bakåtsträvande — velat förse så många brott som möjligt med ålderdomliga,

för moderna öron besynnerligt klingande namn.

I det följande skall dessa observationer något verifieras genom exempel,

nämligen i form av särskilda reservationer på olika punkter. Dessförinnan

är blott ytterligare att anmärka, att utskottet i ett visst fall — nämligen

beträffande den nya bestämmelsen om uppror, ingående bland »högmålsbrott»

(den föreslagna 9 kap. 1 § strafflagen) — har förenat sig om en motivering,

som enligt min läsart i sig själv innebär en kraftig reservation mot

propositionen. Utskottet har här ansett önskvärt, att en ny utredning kommer

till stånd. Paragrafen bör, enligt utskottet, erhålla en »mera detaljerad»

avfattning; en »mera genomförd kartläggning» av ifrågavarande område bör

komma till stånd, möjliggörande att för de allvarligare fallen straffbelägga

även uppsåtet att utöva tvång mot de högsta statsorganen annorledes än genom

våldsamma medel. Jag har för min del så mycket hellre anslutit mig

till dessa önskemål som härigenom även kommer till uttryck kravet på

större klarhet och konkretisering i brottsbeskrivningen.

Jag ber härefter att få reservera mig mot utskottets förslag, respektive

Kungl. Maj :ts proposition på följande punkter.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

8 KAP.

7 §•

I strafflagens 8 kap. 7 § har nu framlagts förslag till ny lag beträffande

den omstridda s. k. olovliga underrättelseverksamheten. Jag ansluter mig

här till Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet har emellertid i denna viktiga punkt företagit sig en vidlyftig

omarbetning av propositionens förslag, innebärande i åtskilliga avseenden

en återgång till den allmänt och med rätta kritiserade kristidslagstiftningen.

Utskottets nya, hemmagjorda förslag innebär en väsentlig skärpning och

utvidgning av del lagstadgande, som Kungl. Maj :t efter ingående överväganden

kommit fram till och som av lagrådet godtagits. Sålunda märkes:

a) För att brott i detta fall skall anses föreligga, erfordras enligt Kungl.

Maj :ts förslag, att den ifrågavarande straffbara underrättelseverksamheten

till förmån för främmande makt har bedrivits »efter åtagande eller mot ersättning».

Utskottet har strukit denna bestämmelse, under förmenande att

man även måste kunna bestraffa en underrättelseverksamhet till förmån för

främmande makt, som varken bedrivits efter åtagande eller mot ersättning

utan av ideella motiv.

Vad utskottet i denna del anfört därom, att den som bedrivit en sådan

verksamhet av ideella motiv snart nog torde komma i sådant förhållande till

mottagaren av upplysningarna, att ett »åtagande» får anses föreligga, gillar

jag. Men det gjorda påpekandet synes mig icke vara en motivering för att

stryka den av Kungl. Maj :t föreslagna bestämmelsen utan motiverar tvärtom

dess bibehållande. Erfarenheterna från krigstiden giva vid handen, att dom
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

113

stolarna voro benägna att släppa efter på kravet att en veritabel verksamhet

skulle föreligga för att straffbarhet skulle inträda. Om nu någon i framtiden,

med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, av ideella motiv har börjat

anskaffa vissa uppgifter om annan främmande makt, måste just frågan,

huruvida upplysningarna insamlats efter åtagande eller icke, inrikta domstolens

uppmärksamhet på omfattningen av det ifrågavarande uppgiftsinsamlandet.

Med andra ord, det krav varom lagstiftarna äro ense — nämligen

att för straffbarhet skall föreligga en verksamhet i ordets egentliga mening

— framhäves särskilt i de fall, där uppgifterna insamlats av ideella motiv.

Ty i dessa fall måste man alltså se till, huruvida icke likväl den anklagades

förhållande till mottagaren av upplysningarna utvecklat sig till sådan

omfattning, att ett åtagande kan anses föreligga.

b) Enligt Kungl. Maj :ts förslag innebär den olovliga upplysningsverksamheten,

att någon med uppsåt att gå främmande makt till handa anskaffar

uppgifter, som röra annan främmande makts militära förhållanden av

hemlig natur. Utskottet har helt och hållet förkastat denna i alla fall relativt

klara och begränsade beskrivning av den olovliga underrättelseverksamhetens

föremål. I stället för att kriminalisera, om någon, med det angivna uppsåtet,

anskaffar uppgifter om främmande makts hemliga militära förhållanden,

har utskottet föreslagit riksdagen, att man skall kriminalisera, om någon

anskaffar uppgifter om främmande makt, vilka som helst, som kunna

medföra men för den främmande maktens säkerhet. Svensk domstol skall

alltså avgöra, vilka uppgifter om eu främmande makt som äro så beskaffade,

att deras överlämnande till annan främmande makt kan innebära men för

den förstnämnda främmande maktens säkerhet! Är man icke härmed återigen

mitt inne i kristidslagstiftningens besynnerligheter? Det må till nöds

kunna antagas, att svenska domstolar äro kompetenta att bedöma, huruvida

en viss handling, verksamhet eller upplysning kan anses vara till men för

Sveriges säkerhet eller icke. Men skola våra domstolar också prestera ett omdöme

om vilka upplysningar, t. ex. från Amerika till Ryssland eller vice

versa, som kunna vara till men för Förenta staternas, respektive för Sovjetunionens

säkerhet? Skola för sådana fall främmande experter inkallas, eller

skall domstolen avgöra den intrikata frågan på egen hand, eller hur skall

det eljest gå till att utan godtycke komma fram till dom i sådana mål?

c) Utskottet har ytterligare på ett högst anmärkningsvärt sätt utvidgat

brottsbegreppet. Utskottet avser att vända sig emot »underrältelseverksambet

i politiskt syfte» eller »politisk underrättelseverksamhet», som här i riket

bedrives »hemligen eller med användande av svikliga medel». I dessa fall

erfordras alltså icke för straffbarhet, att upplysningarnas uppenbarande fölen

främmande makt skall vara av beskaffenhet all kunna medföra men fölen

annan främmande makts säkerhet. Vad utskottet närmast åsyftat med sin

föreslagna bestämmelse är att man skall kunna skydda statslösa flyktingar

i Sverige för politiskt spionage från främmande makts sida eller skydda

svenska medborgare mot ett utländskt spionage, som går ut på att registrera

dem efter rastillhörighet eller politisk åskådning. Del angivna syftet är ju

S Hiliang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. nr 39.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

all aktning värt. Men som nu paragrafen av utskottet har utformats, har den

fått en helt allmän innebörd av ytterst obestämd räckvidd. I sin föreslagna

lydelse synes den drabba varje hemlig politisk underrättelseverksamhet här

i riket. Vad som skall förstås med politisk underrättelseverksamhet är

mycket oklart; närmast synes utskottsformuleringen tyda på att man vill

kunna komma åt främmande observatörer av de politiska förhållandena i

Sverige. Med ordet »hemligen» har utskottet emellertid avsett att skydda

t. ex. »öppet arbetande medarbetare i en utländsk tidning». Skulle återigen

någon icke-tidningsman, exempelvis en semestrande utländsk parlamentariker

med goda förbindelser till sitt lands regering, finna intresse i att här samtalsvis

och under hand förhöra sig om de politiska förhållandena eller skulle

han rentav insamla material härom till närmare studium utan att avse

att offentliggöra sina iakttagelser och upplysningar — kanske tvärtom i tanke

att tala därom med någon av sina vänner i regeringen — då förefaller det

som om han skulle kunna dömas och straffas för att han »hemligen bedrivit

politisk underrättelseverksamhet här i riket», enligt utskottets hårda lag.

Det faller för övrigt i ögonen, hur kristidsmentaliteten alltjämt präglar sinnena.

Den föreställningen synes ha varit utskottet alldeles främmande att

det kan vara mycket bra, om man i utlandet — »hemligen» eller på vad sätt

som helst — får reda på våra politiska förhållanden. Vad ha vi som skall förhemligas?

Vår politik är eller bör vara helt öppen för insyn. Vårt politiska

liv utspelas inför öppen ridå.

Utskottets förslag i denna punkt synes mig utgöra ett exempel på faran

av att formulera strafflagsparagrafer på ett helt allmänt sätt, så att de skola

täcka allehanda olika fall, som lagstiftarna haft i tankarna, utan att likväl

dessa fall blivit i lagen tydligen angivna. Följden blir att också andra fall, som

naturligtvis alls icke åsyftats, komma in under lagen. I sådana fall skall då

stunden vara kommen för de förståndiga domarena att ömsom fria, ömsom

fälla, oavsett paragrafernas ordalag. En sådan lagskrivning finner jag icke

tillrådlig.

Beträffande förevarande paragraf yrkas alltså bifall till det genom proposition

nr 80 framlagda förslaget.

9 KAP.

8 §•

I strafflagens 9 kap. 8 § ha sammanförts två så skilda ting som om någon

genom stympning gör sig själv oduglig till krigstjänst och om någon genom

att föregiva sjukdom undandrar sig militär tjänstgöring. I bägge fallen skall

vederbörande dömas för »svikande av försvarsplikt» — straffrättskommittén

hade velat kalla brottet »krigstjänstsvek» — högst till straffarbete i två

år eller vid krigsfall strängare. Jämväl försök till brott enligt 8 § är straftbart.

Det är bekant — och naturligtvis mycket beklagligt — att värnpliktiga

ibland bruka simulera sjukdom t. ex. för att slippa ifrån en ansträngande

marsch. Men jag har icke kunnat bliva övertygad om det riktiga i sammanställningen

mellan å ena sidan det allvarliga, lyckligtvis sällsynta självstymp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

115

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

ningsbrottet och å andra sidan den vanliga, mer eller mindre misslyckade,

mer eller mindre berättigade, mer eller mindre tanklösa eller dumma simulation,

som äger rum när en värnpliktig föreger eller överdriver en huvudvärk

eller magplåga. Enligt min mening hör icke simulationen eller simulationsförsöket

hemma under »högmalsbrotten». Icke heller synes det mig

höra till högmålsbrotten, om en tillfälligt tjänstledig värnpliktig söker mera

ut sin ledighet med någon dag genom en föregiven sjukdom; hur klandervärt

ett dylikt beteende än är kan jag väl tänka mig, att en förseelse av denna

karaktär skulle kunna mötas med ett lämpligt disciplinstraff. Diskutabelt

synes mig vara, om straffbestämmelserna mot förseelser av denna natur höra

hemma i allmänna strafflagen.

Såsom av propositionen framgår (s. 151) har såväl Föreningen Sveriges

häradshövdingar som Sveriges advokatsamfund reagerat mot denna paragraf

i fråga om straffbestämmelserna och sammanställningen av de två artskilda

brotten. Jag yrkar, såsom en provisorisk förbättring, att orden »eller

ock genom att föregiva sjukdom eller medelst annat vilseledande» måtte utgå

ur bestämmelsen och att paragrafen sålunda måtte erhålla följande lydelse:

»Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre

eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten

eller eljest för rikets försvar undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet,

dömes för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om

riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.»

12 KAP.

11 §•

Strafflagens 12 kap. 11 § handlar om s. k. frivilligt tillbakaträdande vid

vissa förfalskningsbrott. I likhet med Sveriges advokatsamfund (vars yttrande

refererats i propositionen s. 253) anser jag, att straffrihet skall kunna inträda

då någon, som gjorts sig skyldig till brott enligt 12 kap., innan avsevärd

olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende som gärningen

innebär. Enligt propositionen skall i sådana fall straff likväl utmätas

utom i de fall, när faran var ringa och brottet ej belagt med svårare straff än

fängelse.

Genom att ett frivilligt tillbakaträdande vid grövre förfalskningsbrott icke

kan föranleda straffrihet, avskräckes uppenbarligen förfalskaren från att

genom frivilligt tillbakaträdande själv omintetgöra följderna av sin förfalskning.

Härav kunna stora skador följa. Satsen »hellre fälla än fria» bör

i varje fall ej drivas därhän, att fara framkallas för helt ovidkommande personer.

Som nu paragrafen kommit att lyda finge man, såsom advokatsamfundet

anfört, anledning antaga, att om verkan av farans avvärjande för

den brottslige icke bleve annan än en måhända minimal straff nedsättning,

den brottslige mången gång skulle föredraga att icke avvärja faran, i förhoppning

att hans brott skulle förbliva oupptäckt.

Jag får i denna punkt yrka, att den i propositionen föreslagna 11 § i 12 ka
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

pitlet måtle utgå samt att den föreslagna 12 § i sannna kapitel i stället betecknas

11 g. Någon större olägenhet synes icke förorsakas av ett bifall till

detta yrkande; straff lagsregleringen för det ifrågavarande fallet kan gott

anstå till dess nytt förslag framlägges för riksdagen.

19 KAP.

7 §•

I strafflagen 19 kap. 7 § har, i enlighet med kommittéförslaget, införts

en ny straffbestämmelse, nämligen för att möta det fallet, att någon medelst

gift eller annorledes framkallar allmän fara för djur och växter. I sak

skall härom ingenting invändas; det är möjligt att ett behov omsider uppstått

av denna bestämmelse. Emellertid har föreslagits, att detta speciella

nya brott skall i lagen kallas »förgöring». Den som begått hrottet skall enligt

paragrafen straffas för »förgöring». Jag finner benämningen misslyckad;

den för medeltid och trolldom i tankarna. Något speciellt namn för

det ifrågavarande brottet är icke av behovet påkallat. Det yrkas, att i paragrafens

första stycke orden »för förgöring» samt i andra stycket orden »för

grov förgöring» måtte utgå samt att paragrafen sålunda måtte erhålla följande

lydelse:

»Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom

att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur

eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes högst med straffarbete

i två år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för

fara.»

Förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i

strafflagen in. in.

4 §•

I 4 § lagen angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.

ha nu intagits de stadganden, som förut hade sin plats i 10 kap. 12 och

15 §§ strafflagen angående dels i vilka fall krigsmanskap må användas till

upprors eller upplopps stillande, dels angående församlingsfrihet. Straffrättskommittén

och Kungl. Maj:t ha till övergångsbestämmelserna förvisat

dessa väsentliga lagbestämmelser såsom varande av icke straffrättslig natur.

Mig har det synts mindre lyckligt, att bestämmelser av denna vikt på

detta sätt utmönstrats ur den egentliga lagen.

I sak har den ändringen företagits att, enligt förslaget, vapenmakt skall

kunna användas till upplopps stillande, dock »ej förr än på stället varande

civilmyndighet högt och tydligt befallt deltagarna i upploppet att genast

åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt eljest användes». Nu har alltså utmönstrats

den gällande bestämmelsen, att vapenmakt ej må användas förr

än upprors- eller upploppsmännen Ijudeligen tre gånger i Konungens namn

s. 117 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39. 117

blivit befallda att genast åtskiljas, vid äventyr att eljest vapenmakt användes.

Lyckligtvis har det i praktiken sällan förekommit, att denna bestämmelse

behövt komma till användning. Dock minnes man Ådalen än! Det synes

mig vara en reform av tvivelaktigt värde att, såsom nu skett, rationalisera

bort den nuvarande, låt vara något ålderdomliga bestämmelsen. Innan man

låter soldater med moderna gevär giva eld på en folkmassa, kan den gamla,

trefaldiga och högtidliga skingringsuppmaningen alltjämt vara till nytta.

Därigenom ökas utsikterna för att uppmaningen blir hörd och uppfattad;

därigenom gives också någon tidsfrist för dem i folkhopen, som önska avlägsna

sig men måhända icke omedelbart kunna detta på grund av trängseln.

Jag yrkar således i denna punkt, att paragrafen måtte i överensstämmelse

med vad nu stadgas i 10 kap. 12 § strafflagen givas följande lydelse:

»I stället för äldre bestämmelser i 10 kap. strafflagen angående upprors

och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej

å deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet

tre gånger ljudeligen i Konungens namn befallt dem att genast åtskiljas

vid äventyr att vapenmakt eljest användes. Övergå deltagare i upplopp så

hastigt till våld, att civilmyndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då

äge myndigheten förordna, att upploppet genast skall stillas med vapenmakt.

Ej må dock i något fall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner

sådant vara nödigt för upploppets stillande.

Med civilmyndighet-----(= utskottets förslag)----ämbets- eller

tjänstemans ställe.

Är ej----(= utskottets förslag)---är stadgat.

b) Sammankommer menighet-----(= utskottets förslag)---— all
män

ordning.»

IL Beträffande proposition nr 144 jämte motion i ämnet

vid 26 kap. 10 §

1) av herr Krugel; samt

2) av herrar Lindqvist, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Lindgren,

Olsson i Mellerud, Berg och Andersson i Mölndal, vilka anfört:

I 73 § strafflagen för krigsmakten stadgas straff för deltagare i sammankomst

av krigsfolk för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande

fruktan eller misströstan kan utbredas hos krigsfolket eller brott mot krigslydnaden

lätt föranledas. I paragrafen givas vidare exempel på dylika förbjudna

diskussionsämnen.

Utredningen angående revision av strafflagen för krigsmakten erinrade i

sitt betänkande om att församlingsfriheten för vanliga medborgare vore

reglerad genom bestämmelser i strafflagen ävensom vissa föreskrifter i

andra författningar, däribland ordningsstadgan för rikets städer. Stadgan
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

det i nyssnämnda paragraf innebure en särskild inskränkning i församlingsfriheten

för krigsfolk. Enligt utredningens mening kunde vad förhållandena

under fred anginge vägande invändningar göras mot ifrågavarande

bestämmelse. Det låge i sakens natur, att särskilt starka skäl maste föreligga

för att fullgörandet av en medborgerlig skyldighet sådan som värnplikten

skulle åtföljas av en inskränkning av ifrågavarande slag i en allmän

medborgerlig rättighet. De farhågor med avseende å disciplinen, som

kunde åberopas till stöd för förbudets bibehållande under fredstid, utgjorde

enligt utredningens mening icke ett skäl av sådan styrka. Utredningen föreslog

därför, att någon motsvarighet till 73 § strafflagen för krigsmakten

icke för fredstid skulle upptagas i ny lagstiftning.

I likhet med utredningen och departementschefen anse vi, att tillräckligt

starka skäl icke föreligga för att i fredstid sätta krigsmän i sämre ställning

än övriga medborgare, då det gäller den ur demokratisk synpunkt fundamentala

rättighet, som församlingsfriheten utgör. De intressen, som motionen

1:311 önskar tillgodose, synas såsom departementschefen framhållit i

viss utsträckning ha erhållit skydd genom det föreslagna stadgandet i 11

kap. 6 § strafflagen rörande samhällsfarlig ryktesspridning. Därest inskränkningar

i församlingsfriheten göras, uppstå svårlösta spörsmål rörande

huru gränsen mellan tillåtna och otillåtna sammankomster skall dragas.

Den påverkan på krigsmännen, som man vill motverka genom förbud

mot vissa sammankomster, torde också kunna åstadkommas på andra vägar.

Med stöd av det anförda få vi hemställa,

att riksdagen med avslag å motionen I: 311 måtte antaga

26 kap. 10 § strafflagen i den av Kungl. Maj :t i proposition

nr 144 föreslagna lydelsen.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Innehållsförteckning.

Sid.

1. Proposition nr 80 jämte motioner i ämnet ............................ 4

Inledning .......................................................... 4

Huvuddragen av de föreslagna ändringarna i strafflagen ................ 4

Utskottet ......................................................... 12

2. Proposition nr 1H jämte motion i ämnet.............................. 39

Inledning ................................................... 39

Huvuddragen av den föreslagna strafflagstiftningen för krigsmakten . 40

Utskottet .......................................................... It

3. Utskottets hemställan .................................... 50

Författningsförslagen:

A. 1) Lag om ändring i strafflagen .................................. 50

2) Lag om disciplinstraff för krigsmän ......................... 87

3) Lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig .............. 90

4) Lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.. 91

5) Lag om ändring i lagen angående utlämning av förbrytare..... 94

B. 1) Lag om ändring i rättegångsbalken ........................... 95

2) Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om straffregister ...... 97

3) Lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om ungdomsfängelse . 98

4) Lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt ...................................... 99

5) Lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen................... 99

6) Lag angående ändrad lydelse av lagen om bekämpande av smittsamma

husdjurssjukdomar .................................... 100

7) Lag angående ändring i lagen om rätt till fiske ................ 100

8) Lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen om gemensamhetsfiske . . 101

9) Lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen om rätt till jakt . . 101

10) Lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen om förvaltning av by
samfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter

...................................................... 102

11) Lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen om ägofred 102

12) Lag angående ändring i lagen om inteckning i fartyg .......... 103

13) Lag angående ändrad lydelse av 1 och 20 §§ lagen om villkorlig

dom ........................................................ 104

14) Lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen om särskild

förundersökning i brottmål.............................. 105

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

Sid.

15) Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen om ersättning i vissa fall

åt oskyldigt häktade eller dömda in. fl......................... 105

16) Lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen om verkställighet

av frihetsstraff in. in................................. 106

17) Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen om polisens ställning under

krig .................................................... 108

18) Lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om skyddskoppympning 108

19) Lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen om skyddsympning inom

försvarsväsendet.............................................. 109

Reservationer:

A. Beträffande proposition nr 80 jämte motioner i ämnet .............. 110

B. Beträffande proposition nr 144 jämte motion i ämnet .............. 117

Innehållsförteckning ................................................. 119

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481775

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:379 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m., dels Kungl. Maj ds proposition med fö s. 5 i texten