Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till militär rättegångslag, m. m.

1948-06-09 · 44 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 31 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1948:41, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till militär rättegångslag, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

1

Nr 41.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till militär rättegångslag, m. m.

Genom en den 9 april 1948 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 216, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) militär rättegångslag samt

2) lag om införande av militära rättegångslagen.

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan angives anförts till stöd för

de genom propositionen framlagda lagförslagen, får utskottet hänvisa till

densamma.

Inledning.

I anledning av väckta motioner beslöt 19A5 års riksdag i skrivelse den

14 april 1945 till Kungl. Maj :t (nr 134) hemställa, att Kungl. Maj :t ville

låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt

för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, som därav kunde

föranledas. Med anledning av skrivelsen igångsattes en utredning av frågan.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 juni 1945 uppdrog

sålunda dåvarande departementschefen åt rådmannen Erik Wilhelmsson att

inom departementet verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande

i fredstid och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Översten G. F.

Brinck, ledamoten av riksdagens andra kammare C. P. Olsson, dåvarande

landsfogden, numera byråchefen K. G. Persson, hovrättsrådet, numera militieombudsmannen

N. I. Regner, ledamoten av riksdagens andra kammare,

borgmästaren A. O. E. Rylander, häradshövdingen E. G. H. Siljeström, ledamoten

av riksdagens andra kammare O. E. Werner och advokaten H. O. E.

Wildund utsågos att deltaga i överläggningar med utredningsmannen. Utredningen

avgav den 17 december 1946 betänkande angående revision av

det militära rättegångsväsendet (SOU 1946:91). Efter remiss ha yttranden

över betänkandet inkommit från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

På grundval av betänkandet och med ledning av de däröver avgivna yttrandena

utarbetades inom justitiedepartementet ett utkast till militär rättegångslag.

Efter remiss avgåvos yttranden över lagutkastet och en därvid fogad

promemoria av olika remissinstanser. Lagutkastet har därefter varit

föremål för överarbetning inom justitiedepartementet, i samband varmed

ett förslag till lag om införande av militära rättegångslagen upprättats. Sedan

de båda lagförslagen varit underställda lagrådet för granskning, ha de vid

propositionen fogade förslagen utarbetats inom justitiedepartementet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 191/8. 9 samt. 1 avd. Nr 41.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att de nuvarande krigsdomstolarna skola avskaffas

och att rättsskipningen i militära mål under fredstid skall handhavas

av vissa allmänna domstolar i deras vanliga sammansättning. Det

beräknas att ett trettiotal rådhusrätter och ett tiotal häradsrätter komma

att få handlägga militära mål. Utrednings- och åklagaruppgifterna i dessa

mål skola enligt propositionen ankomma på de allmänna åklagarna.

Under krig och beredskapstillstånd skola fortfarande finnas särskilda

krigsrätter. Dessa bliva enligt förslaget sammansatta av en lagfaren ordförande

och en nämnd på tre personer, varav en militär och två civila lekmän.

Såsom åklagare vid dessa krigsrätter skola fungera särskilda krigsfiskaler.

Den disciplinära bestraffningsrätt, som tillkommer militära chefer, skall

enligt propositionen bibehållas i ungefär samma omfattning som nu. Disciplinstraff

skall dock i princip få åläggas endast av chef som har minst

regementsofficers grad eller tjänsteklass. I syfte att förbättra utredningen

i disciplinmål föreslås åtskilliga nya bestämmelser. Bl. a. skall i vissa fall

utredningen verkställas av allmän åklagare i stället för av militärmyndigheterna.

En annan viktig nyhet är, att arreststraff som ålagts av militär

chef ej längre skall få verkställas omedelbart utan först sedan beslutet vunnit

laga kraft mot den dömde. Såsom rådgivare åt de militära cheferna i

disciplinmål och andra juridiska ärenden skola fortfarande finnas auditörer.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1949.

Krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid.

Efter en redogörelse för bl. a. tidigare förslag om krigsdomstolarnas avskaffande

under fredsförhållanden anför föredragande departementschefen,

statsrådet Zetterberg:

»Såsom av den inledande redogörelsen framgår, är kravet på krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid lika gammalt som den gällande militära

rättegångslagen. Jag skall icke här närmare beröra anledningarna till att

detta önskemål, som under de tre senaste decennierna framställts med allt

större skärpa, icke tidigare blivit uppfyllt. Dock förtjänar det nämnas, att

en av de tyngst vägande invändningarna mot krigsdomstolarnas avskaffande

varit att frågan därom ägde nära samband med såväl processreformen

som revisionen av strafflagen för krigsmakten och ej borde utbrytas ur

detta sitt organiska sammanhang. Denna invändning har numera bortfallit.

Vid mitt bedömande av frågan om krigsdomstolarna böra

avskaffas utgår jag från att de militära chefernas disciplinära bestraffningsrätt

kommer att bibehållas. Detta spörsmål ämnar jag närmare

dryfta i det följande. Jag vill redan här påpeka att frågeställningen —

av skäl som torde ligga i öppen dag — allenast avser förhållandena i freds
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

3

tid. Något upphävande av krigsdomstolsorganisationen under krig och beredskapstillstånd

har icke heller ifrågasatts av riksdagen.

De skäl som tala för krigsdomstolarnas avskaffande ha framförts vid åtskilliga

tillfällen. I första hand har därvid påpekats, att det inom breda

lager av det svenska folket förefunnes en stark misstro mot den militära

rättsskipningen i dess nuvarande utformning.

Denna misstro borde det, icke minst i försvarsväsendets eget intresse, vara

angeläget att undanröja, och detta alldeles oberoende av om misstron kan

anses grundad eller ej. Av några remissinstanser har nu gjorts gällande, att

beredskapstidens erfarenheter skingrat den misstro mot den militära rättsskipningen

som existerat under 1920- och 1930-talen, varför detta motiv

för krigsdomstolarnas avskaffande vore förlegat. Häremot må framhållas

att riksdagen så sent som i april 1945 -— alltså kort före beredskapstidens

slut — såsom ett av de främsta skälen för sin hemställan om utredning

angående krigsdomstolarnas avskaffande åberopade att dessa domstolar

inom breda folklager icke uppbures av samma förtroende som de allmänna

domstolarna. Att misstron mot den militära rättsskipningen ingalunda upphört

bestyrkes för övrigt av innehållet i ett flertal remissyttranden. Jag

hänvisar i denna del främst till de utlåtanden som avgivits av Göta hovrätt,

skånska hovrätten och hovrätten för Övre Norrland, vilka hovrätters presidenter

samtliga förvaltat militieombudsmansämbetet.

Det andra huvudskälet för krigsdomstolarnas avskaffande — och det

måhända viktigaste — är att det i princip måste anses oriktigt att söndersplittra

domstolsorganisationen genom att upprätthålla s p e c i a 1 d o rast

o 1 ar för olika arter av mål. Särskilt olämplig måste en sådan anordning

med specialdomstolar vara inom straffrättsskipningen. Såsom riksdagen

understrukit, kan nämligen därigenom grundsatsen om allas likhet inför

lagen lätt komma att trädas för nära.

Det är visserligen sant att statsmakterna, trots de skäl som sålunda

kunna anföras mot specialdomstolar, under de senaste decennierna tillskapat

flera nya sådana domstolar, såsom vattendomstolarna och arbetsdomstolen.

Dessa nyinrättade domstolar giva emellertid — såsom framhölls

i 1933 års proposition i förevarande ämne — icke någon särställning åt

vissa medborgare i avseende å sättet och ordningen för rättsskipningen beträffande

dem, något som däremot i viss mån kan sägas vara förhållandet

med krigsdomstolarna. Härtill kommer att såväl vattenmålen som kollektivavtalsmålen

torde vara betydligt mera särpräglade än flertalet militära

mål. Givet är att, om specialdomstolar i militära mål vore nödvändiga för

att rättsskipningen i dylika mål skulle fungera på ett tillfredsställande

sätt, krigsdomstolarna borde fortbestå i en eller annan form, trots de anförda

invändningarna mot dem. Uppgiften för en reform på det militära

rättegångsväsendets område borde då bl. a. bli att med lämpliga medel undanröja

misstron mot krigsdomstolarna. Enligt min bestämda mening föreligga

emellertid ej några starkare sakliga skäl för att bibehålla dessa domstolar.

Denna min uppfattning skall jag nu något närmare utveckla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr il.

Det argument som främst åberopats till förmån för specialdomstolar i

militära mål är att de särskilda omständigheterna i dessa mål göra det erforderligt

att låta militär sakkunskap vara representerad i själva

domstolen. Detta förmenas vara nödvändigt ur två olika synpunkter,

vilka skulle kunna betecknas specialvapen- och miljösynpunkterna. Den

förra synpunkten innebär att en rent civil domstol skulle sakna förmåga

att rätt bedöma de problem av militärteknisk eller eljest speciell natur

som uppkomma i vissa mål från förband av specialvapen. Jag vill gärna bekräfta

att det i och för sig skulle kunna vara värdefullt om i en del av

dessa mål i domstolen inginge någon representant för den speciella sakkunskap

varom här är fråga. Men det ligger å andra sidan i öppen dag, att

man med minst lika stort fog skulle kunna göra gällande ett behov av att

flytta in sakkunniga i själva domstolen, när det gäller åtskilliga icke-militära

mål av tekniskt invecklad beskaffenhet. I nya rättegångsbalken och dess

följ dförfattningar har behovet av specialkunskap icke tillgodosetts genom

medverkan av experter med säte i rätten, utan man har där tvärtom med

den största konsekvens upprätthållit principen att erforderlig speciell sakkännedom

skall införas i rättegången enligt reglerna om bevisning. I detta

sammanhang kan nämnas, att den tidigare föreskriften i vattenlagen om

rätt för tillkallad sakkunnig att deltaga i vattenöverdomstolens överläggning

upphävts i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det synes

uppenbart att avvikelse från ifrågavarande viktiga princip icke bör ske utan

tungt vägande skäl. Dylika skäl synas mig icke föreligga för de militära

målens vidkommande. Det förtjänar att påpekas, att denna mening icke

saknar förespråkare bland de militära myndigheterna. Chefen för armén

har sålunda givit uttryck för en dylik uppfattning.

Vad härefter beträffar miljösynpunkten innebär denna, att ett militärt

förband alltid kommer att i stor utsträckning utgöra en värld för sig som

följer sina egna regler och att en ingående kännedom hos själva domstolen

om den särskilda miljö som de militära förbanden sålunda representera

skulle vara ett oundgängligt villkor för att domstolen skall kunna rätt bedöma

de militära målen, särskilt brottmålen. Vissa remissinstanser anse

till och med att en rent civil domstol skulle sakna möjlighet ej blott att

tillräckligt beakta disciplinens krav utan även att verkställa en tillfredsställande

straffmätning. I sistnämnda hänseende förmenas bl. a., att närvaron

av en militär representant i själva domstolen skulle innebära en garanti

mot ett alltför strängt bedömande av begångna förseelser.

För att bedöma bärkraften av denna synpunkt är det av vikt att något

närmare granska arten av de militära målen. Det framgår då av en vid utredningens

betänkande såsom bilaga B fogad uppställning, avseende fördelningen

av de militära målen under åren 1935—1938 på olika brottstyper,

att icke mindre än 25 procent av målen rörde rymning eller olovligt undanhållande,

att omkring 15 procent rörde rena förmögenhetsbrott och 7 procent

fylleri eller förargelseväckande beteende, medan 19 procent av målen

rörde lydnadsbrott, misshandel eller förolämpning och omkring 25 pro
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

5

cent olika slag av tjänstebrott. Det torde med fog kunna antagas att det i

det övervägande antalet av dessa mål icke var erforderligt för domstolen

att besitta någon annan kännedom om den särskilda miljön inom förbandet

än den som en icke-militär domare regelmässigt besitter. Det synes

icke behöva ifrågasättas att en allmän domstol, som ju oupphörligen konfronteras

med de mest skilda spörsmål, icke skulle tillräckligt beakta disciplinens

krav, liksom icke heller att den skulle sakna förmåga att på ett

tillfredsställande sätt avväga straffmätningsfrågorna. När det föreligger

behov av djupare inblick i miljöfrågor, kan domaren självfallet få detta

tillgodosett genom bevisning i vanlig ordning. I detta sammanhang vill

jag emellertid understryka vikten av att vid den militära rättsskipningen

icke lämnas obehörigt utrymme åt ett specifikt militärt betraktelsesätt. På

det hela taget har jag det intrycket att betydelsen av miljösynpunkten avsevärt

överdrivits.

Jag övergår härefter till att beröra de humanitära synpunkter

som i debatten kring krigsdomstolarnas avskaffande åberopats som skäl

för specialjurisdiktionens bibehållande på det militära området. Det har sålunda

anförts att det icke vore rätt mot de värnpliktiga, om dessa för ofta

obetydliga förseelser behövde svara inför allmän domstol i samma ordning

som andra åtalade och därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från allmänheten

och pressen, som är förbunden med en inställelse vid allmänna

domstolsförhandlingar. I detta sammanhang har vidare gjorts gällande, att

det skulle vara psykologiskt olämpligt och för disciplinen skadligt, om militärt

befäl nödgades för förseelse i tjänsten inställa sig för rannsakning

och dom vid allmän domstol. I likhet med vad som skedde i 1933 års proposition

vill jag understryka att dessa argument, och i synnerhet det sistnämnda,

i själva verket uppenbarligen åsyfta att likheten inför lagen borde undvikas

och specialdomstolar för sådant ändamål bibehållas. Ifrågavarande

synpunkter kunna väl föranleda att viss varsamhet iakttages då det gäller

att till domstols prövning hänskjuta disciplinära förseelser av mera bagatellartad

natur; för dylika förseelser finns ju möjligheten att begagna tillrättavisningsrätten

och den disciplinära bestraffningsrätten. Men om det

i ett visst fall förhåller sig så att saken, trots förhandenvaron av de militära

chefernas nu nämnda befogenheter, finnes böra hänskjutas till domstols

prövning, eller om brottet eljest är av sådan art eller svårhetsgrad

att disciplinär bestraffning över huvud icke kan ifrågakomma, synes mig

den felande icke kunna göra gällande något berättigat anspråk på att dömas

i en särskild ordning.

De i det föregående behandlade invändningarna mot krigsdomstolarnas

avskaffande ha väsentligen varit av principiell natur. Mot reformen ha emellertid

även framställts vissa erinringar av praktisk art. Det har

sålunda ifrågasatts huruvida de allmänna åklagarna vore tillräckligt kvalificerade

för de maktpåliggande uppgifter som enligt utredningens förslag

skola åvila dem liksom om de kunde rå med den därmed förenade arbetsbelastningen.

Vad beträffar den förra frågan vill jag, med anslutning till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

vad justitiekanslersämbetet i denna del anfört, framhålla att åklagarna i

och för sig måste anses skickade att verkställa erforderlig utredning och

föra talan i militära brottmål. Däremot vill jag, med hänsyn till den åklagarna

redan åvilande arbetsbördan, icke utesluta möjligheten av att det på

sina håll i praktiken kan komma att uppstå svårigheter för dem att bemästra

även de militära målen. Såsom framhållits i årets statsverksproposition

kan måhända därför en viss ökning av åklagar- och polispersonalen

visa sig behövlig. Detta synes emellertid icke böra hindra reformens genomförande.

Några remissinstanser ha hävdat den uppfattningen, att den militära

rättsskipningen icke kunde ske med samma snabbhet och smidighet vid

allmänna domstolar som vid särskilda för ändamålet inrättade specialdomstolar.

Härom vill jag endast anföra att jag till fullo beaktar betydelsen ur

disciplinär synpunkt av en snabb handläggning men att jag räknar med att

detta intresse skall kunna tillgodoses även om rättsskipningen i militära

mål överflyttas till de allmänna domstolarna. Jag återkommer till denna

fråga i det följande. Icke heller synes man behöva befara att, såsom någon

instans gjort gällande, om krigsdomstolarna avskaffas i fredstid, det i händelse

av krig eller därmed jämförliga förhållanden skulle möta alltför stora

svårigheter att i hast tillskapa funktionsdugliga krigsdomstolar.

Såsom framgår av vad jag sålunda anfört har jag alltså kommit till det

resultatet, att verkligt vägande skäl för krigsdomstolarnas bibehållande såsom

specialdomstolar i militära mål icke kunna anses vara för handen.

Med hänsyn härtill och då, såsom också förut nämnts, starka skäl kunna

åberopas för krigsdomstolarnas avskaffande bygger departementsförslaget

till militär rättegångslag på den principen att rättsskipningen i militära mål

i fredstid skall anförtros åt de allmänna domstolarna.»

Författningsförslagens allmänna utformning.

Rörande lagutkastens allmänna utformning och disposition har departementschefen

anfört.

»Gällande bestämmelser om den militära rättsskipningen äro, såsom av

den förut lämnade redogörelsen framgått, icke sammanförda i en enda lag

utan återfinnas i — förutom lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

—• jämväl strafflagen för krigsmakten samt lagen den 9 juni 1944

angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.

Även vissa andra författningar upptaga regler om den militära rättsvården.

Olägenheterna av denna splittring ligga i öppen dag, och jag har

därför funnit det angeläget att i en enda lag sammanföra bestämmelser om

domstolsrättsskipningen i militära mål samt regler om rätt för befattningshavare

vid krigsmakten att ålägga disciplinstraff, tillrättavisning och ersättningsskyldighet.

Ehuru i senare fallet icke är fråga om rättegång i vanlig

mening, har en lag av detta innehåll ansetts lämpligen kunna kallas

militär rättegångslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

7

Departementsförslaget bygger i huvudsak på de resultat, till vilka utredningen

kommit i sitt betänkande och som enligt en av remissinstanserna så

gott som enhälligt omfattad mening äro lämpade att läggas till grund för

lagstiftning för den händelse krigsdomstolarna skola avskaffas i fred. I vissa

avseenden ha dock, med anledning av vad som framkommit i yttrandena

eller eljest, avvikelser gjorts från utredningens förslag. Dessa avvikelser

skola angivas i det följande.

Frågan om dispositionen av lagtexten är svårlöst. En fullt

överskådlig gruppering av bestämmelserna lär nämligen icke kunna ernås

vare sig man, på sätt som skett i utkastet, söker lämna en ur kronologisk

synpunkt sammanhängande framställning av förfarandets gång i dess helhet

eller — vilket några remissinstanser yrkat — söker att till skilda avdelningar

sammanföra å ena sidan reglerna angående domstolsrättsskipningen

och å den andra bestämmelserna om rätt för befattningshavare vid krigsmakten

att ålägga disciplinstraff, ersättningsskyldighet och tillrättavisning.

Jag har dock kommit till det resultatet, att den senare metoden i princip är

att föredraga, ehuru jag icke funnit det lämpligt att undantagslöst följa

densamma (jämför 8 och 10 kap.). Förslaget upptar därför i en avdelning

regler om den handläggning av militära mål som ankommer på befattningshavare

vid krigsmakten och i en annan avdelning bestämmelser om

rättegången i militära mål som ej avgjorts av sådan befattningshavare. Några

få allmänna bestämmelser ha upptagits i en inledande avdelning.»

Utskottet.

Frågan om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid har vid flerfaldiga

tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Senast begärde 1945 års

riksdag utredning i ämnet. I samband därmed utvecklade utskottet i utlåtande

nr 24 till nämnda riksdag sin allmänna syn på spörsmålet. Utskottet,

som får erinra om vad då anfördes, finner icke erforderligt att nu i detalj

ingå på den argumentering som förts i huvudfrågan utan hänvisar härvidlag

till departementschefens ovan återgivna yttrande.

Utskottet kan dock icke underlåta att här något beröra ett par synpunkter,

som framkommit i debatten. Utskottet vill då liksom skedde 1945 först understryka

olämpligheten av att domstolsorganisationen söndersplittras genom

förekomsten av specialdomstolar. Icke minst i fråga om brottmål gör

sig denna synpunkt starkt gällande. Den omständigheten, att straffrättsskipningen

i fråga om vissa arter av mål utövas av särskilda domstolar, kan lätt

leda till åsidosättande av grundsatsen om allas likhet inför lagen.

Bland de erinringar, som riktats emot förslaget om krigsdomstolarnas avskaffande,

torde visst avseende icke kunna frånkännas vad anförts angående

behovet av sakkunskap i särskilt invecklade militära mål. Utskottet finner

emellertid den av departementschefen anvisade vägen att i sådana mål,

där speciell militär sakkunskap kan erfordras, vederbörande chef tillser alt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

någon militär befattningshavare ställes till domstolens förfogande för att

lämna denna de upplysningar, som domstolen kan finna behövliga, innebära

en tillfredsställande lösning.

Den nuvarande ordningen företer allvarliga brister inte endast ur principiell

synpunkt utan även i praktiskt hänseende. En av de mest vägande invändningarna

mot denna har gällt den bristfälliga utredningen i många militära

mål. Enligt det föreliggande förslaget kommer utredningen, som hittills

åvilat militära organ utan utbildning för uppgiften, att överflyttas å civil

åklagarmyndighet i alla sådana fall, där så kan anses påkallat.

Med hänvisning till vad nu anförts får utskottet tillstyrka, att krigsdomstolarna

avskaffas i fredstid. Den lämpliga tidpunkten för reformens genomförande

måste också anses nu vara inne. Sedan den allmänna rättegångsreformen

vid årsskiftet 1947/1948 trätt i kraft, blir möjligt att direkt inpassa

de militära målen i den allmänna rättegångsordningen. Vidare undergår

den militära strafflagstiftningen just nu en genomgripande omdaning.

Utskottets år 1945 uttalade önskemål att det militära rättegångsväsendet och

den militära strafflagstiftningen skulle revideras samtidigt har sålunda även

blivit tillgodosett.

Vissa betänkligheter av praktisk art ha dock anförts vad angår tidpunkten

för reformen. Det har ifrågasatts, om den knappa tillgången på utbildade

åklagare icke utgör hinder för att redan från och med den 1 januari 1949

överflytta en så avsevärd del av utredningen i de militära målen som förutsättes

skola ske från militära organ till åklagarna. Utskottet förutsätter

emellertid, att Kungl. Maj :t i god tid vidtager erforderliga åtgärder för att

möta de svårigheter, som i detta hänseende kunna uppstå under ett övergångsskede.

Den föreslagna omläggningen av det militära rättegångsväsendet medför

även vissa ekonomiska konsekvenser. För närvarande bär staten i militära

mål hela kostnaden för såväl utredningen, vilken omhänderhas av militära

befattningshavare, som själva rättsskipningen. Om förslaget antages, kommer

på grund av att magistratsstäderna av ålder ha att bestrida kostnaderna

för sin rättsskipning en stor del av nämnda kostnader att överflyttas på sådana

städer, i eller i vilkas närhet militära förband äro förlagda. Utredningsarbetet,

som i betydande utsträckning skall övertagas av åklagarna, kommer nämligen

att i övervägande antalet fall åvila kommunalt avlönade stadsfiskaler,

liksom den dömande verksamheten i första instans huvudsakligen skall läggas

på rådhusrätter. Denna fråga beröres närmare i statsverkspropositionen

(Bilaga 4; punkt 25) och kommer att i vederbörlig ordning behandlas av

statsutskottet. Utskottet saknar därför anledning att närmare ingå på densamma.

Utskottet skall härefter övergå att behandla vissa särskilda frågor i de

genom propositionen framlagda lagförslagen ävensom fråga om ändring i

24 kap. 22 § rättegångsbalken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41. “

Förslaget till militär rättegångslag.

1 KAP.

3 §•

I denna paragraf angivas vilka mål som skola vara att anse såsom militära

brottmål. I anledning av att utskottet i utlåtande nr 39 föreslagit omnumrering

av vissa paragrafer i 11 kap. strafflagen, erfordras redaktionella

ändringar i förevarande paragraf, såvitt angår hänvisningarna till bestämmelser

i nämnda kapitel.

2 KAP.

9 §•

Beträffande de av utskottet föreslagna redaktionella ändringarna i denna

paragraf får utskottet hänvisa till vad som anföres vid 3 §.

10 och 11 §§.

I disciplinmål kunna åläggas disciplinstraff, förverkandepåföljd och ersättningsskyldighet.

I sistnämnda hänseende gäller den i 58 § angivna begränsningen

att ersättningsskyldighet får åläggas i denna ordning endast såframt

den förlust eller skada, som skall ersättas, sammanlagt ej överstiger 200

kronor. Någon motsvarande värdegräns har icke uppställts, vad angår åläggande

av förverkandepåföljd i disciplinmål.

När föreskriften att bestraffningsberättigad befattningshavare äger förklara

beslagtaget gods förverkat infördes 1945, saknades anledning att uppställa

en sådan gräns, enär bestämmelsen, ehuru generellt utformad, egentligen

åsyftade blott sådant förverkande av hos fyllerister beslagtagna rusgivande

medel, varom talas i lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa

fall av spritdrycker och vin m. in. Genom de nya reglerna om förverkande i

2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, om vilkas antågande utskottet hemställt i

sitt utlåtande nr 39, kommer emellertid området för användning av förverkandepåföljd

att avsevärt vidgas. Fråga om förverkande av transportmedel,

som kommit till begagnande vid rymning eller undanhållande och i samband

därmed beslagtagits, kan exempelvis uppkomma i disciplinmål.

Det bör i detta sammanhang observeras, att den omständigheten, att annan

person än den misstänkte äger rätt till egendom, som tagits i beslag

och om vars förverkande är fråga, icke enligt gällande rätt utgör hinder

för den bestraffningsberättigade att avgöra saken. Även annan än krigsman

kan sålunda vara enskild part i disciplinmål. Någon ändring härutinnan föreslås

icke i propositionen.

Med hänsyn till det anförda synes det utskottet angeläget, att möjligheten

att ålägga förverkandepåföljd i disciplinmål på något sätt begränsas. Utskottet

har därvid velat förorda, att samma värdegräns, som uppställts beträffande

ersättningsskyldighet, också skall tillämpas i fråga om förverkande.

Av nu angivna skäl föreslår utskottet ett tillägg till It § första stycket av

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

innebörd, att bestraffningsberättigad befattningshavare vid åläggande av

disciplinstraff icke skall äga pröva, om egendom, som tagits i beslag i målet,

skall vara förverkad, därest värdet av det beslagtagna överskrider 200 kronor.

Dylika mål skola i stället i sin helhet avgöras av domstol. För den skull

har i 10 § som punkt 1 inskjutits, att straff icke må åläggas i disciplinmål,

därest tillika är fråga om förverkande av egendom och denna fråga ej må

prövas i disciplinmål. I anledning härav ha de övriga båda punkterna i 10 §

omnumrerats.

Av de av utskottet föreslagna bestämmelserna följer, att därest bestraffningsberättigad

befattningshavare jämlikt 37 § förordnar om beslag av

egendom,vars värde överskrider den angivna gränsen, han enligt 22 § första

stycket 2 blir skyldig att genast hänskjuta målet till åklagaren. Därest åklagaren

beslagtagit dylik egendom, som skäligen kan antagas på grund av

brottet skola förverkas, kan det mål, vari beslaget skett, jämlikt 80 § icke

överlämnas till militär befattningshavare för att avgöras i disciplinmål. Om

tråga om förverkande skulle uppkomma utan samband med åläggande av

disciplinstraff, måste ärendet alltid avgöras av domstol.

3 KAP.

I förevarande kapitel bestämmes, vilka befattningshavare som skola äga

bestraffningsrätt i disciplinmål. Med denna rätt följer enligt 59 § också behörighet

att ålägga ersättningsskyldighet i ersättningsmål. En ledande tanke

i kapitlet är att skapa trygghet för att bestraffningsrätten förbehålles erfarna

olticerare, vilka kunna förutsättas äga den mogenhet i omdömet som

utövande av bestraffningsrätten kräver. Utskottet vill understryka angelägenheten

av att denna synpunkt också tillgodoses vid lagens tillämpning.

5 KAP.

Den i propositionen föreslagna uppdelningen av utredningsarbetet i militära

mål mellan åklagare och militära befattningshavare förutsätter en

nära samverkan dem emellan. Särskilt angeläget är att alltid den bestraffningsberättigade

snarast erhåller kännedom om att åklagare inlett förundersökning

mot någon av hans underlydande, då det gäller brott av beskaffenhet

att fråga om ansvar därför skall handläggas såsom militärt brottmål.

Denna synpunkt har tillgodosetts genom stadgandet om åklagares underrättelseplikt

i 80 § andra stycket. Emellertid kunna också omvänt förekomma

fall, då det enligt utskottets mening är önskvärt, att den bestraffningsberättigade

träder i förbindelse med åklagarmyndigheten. Har den förre anledning

lörmoda, att den misstänkle tillika begått brott, vilket är föremål för utredning

av viss åklagare, bör han taga kontakt med denne. Skulle sådan utredning

pågå, är nämligen den bestraffningsberättigade befattningshavaren

skyldig hänskjuta målet till vederbörande åklagare under i 22 § första stycket

7 angivna förutsättningar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr Al. 11

24 §.

I de fall, då utredningen även framdeles kommer att omhänderhas av militära

befattningshavare, skall den erhålla formen av militärförhör, under

vilken beteckning sammanfattats de olika åtgärder, som kunna företagas

under utredningsarbetet vid förbandet. I likhet med vad som föreslagits av

utredningsmannen finner utskottet i och för sig önskvärt att, där förhållandena

så medgiva, ledningen av militärförhören vid ett och samma förband

anförtros en bestämd, för uppgiften lämpad regementsofficer, som därigenom

får möjlighet att förvärva rutin i fråga om polisiärt utredningsarbete.

Under militärförhöret kan, om så i något fall skulle finnas nödigt, även

verkställas viss utredning angående den misstänktes sinnesbeskaffenhet. Utredningen

kan lämpligen ske i form av inhämtande av yttrande från militärläkaren

eller särskild till förbandet knuten psykiater. Utredning av sådant

slag kan bliva av betydelse exempelvis för avgörande av frågan om

arreststraff skall verkställas med eller utan tjänstgöring.

Vid utformningen av militärförhöret i övrigt torde vad i 23 kap. rättegångsbalken

är stadgat om förundersökning i brottmål tjäna till vägledning.

Hämtning till förhör får sålunda t. ex. anses tillåten i den utsträckning, som

där angives. Att krigsman kan bliva föremål för sådan åtgärd, torde följa

redan av den militära lydnadspliktens natur.

6 KAP.

I kapitlet regleras närmare olika straffprocessuella tvångsåtgärder i den

militära rättegången. Bestraffningsberättigad befattningshavare har här

tillagts vissa befogenheter i fråga om säkringsmedlen gripande och beslag

samt undersökningsmedlen kroppsvisitation och kroppsbesiktning, vilka åtgärder

i övrigt närmare regleras i rättegångsbalken.

Kapitlet upptages väsentligen av regler beträffande förvarsarrest. Bestämmelserna

rörande detta institut ha avsevärt förenklats gentemot vad

för närvarande gäller. Liksom tidigare skall förvarsarrest även framgent

enligt förslaget fylla funktionen av såväl straffprocessuellt säkringsmedel

som preventiv åtgärd till skydd för krigslydnaden.

Enligt 30 § äger förman befogenhet att förordna om förvarsarrest av

underlydande. Förmanskapet har i 26 kap. 21 § tredje stycket förslaget till

lag om ändring i strafflagen anknutits till befälsrätten. Frågan om vem som

äger befälsrätt regleras emellertid icke i lag utan i tjänstgöringsreglementet

för krigsmakten (4 kap.), vilket fastställes av Kungl. Maj:t kommandovägen.

Med hänsyn till den betydelse relationen förman—underlydande bär

på en råd punkter i den militära strafflagstiftningen och processordningen

— däribland den nu diskuterade — vill utskottet framhålla önskvärdheten

av att icke kommandovägen göras förändringar i fråga om befälsrätten,

med mindre verkningarna därav inom de nu angivna lagstiftningsområdena

först undersökts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Utskottet vill i detta sammanhang också uttrycka sin tillfredsställelse

över att förvarsarresten i förslaget kringgärdats med absoluta tidsfrister,

som förhindra att åtgärden otillbörligt utsträckes i tiden. Det undantag

härifrån, som medgivits i 31 § andra punkten för det fall, att förbindelse

mellan den som förordnat om förvarsarrest och den bestraffningsberättigade

icke kan uppnås, torde med nuvarande kommunikationer komma att

under fredsförhållanden få ringa praktisk betydelse.

Utöver nu nämnda åtgärder behandlas i kapitlet i 36 § ytterligare ett

tvångsingripande, som får ske utan direkt processuellt samband. Paragrafen

ersätter närmast stadgandet i 100 § lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes rörande tagande i förvar av den, som är överlastad av starka drycker.

Den nuvarande bestämmelsen är avfattad i överensstämmelse med den

på det civila området alltfort gällande föreskriften i 7 § förordningen den

16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap. Utskottet har icke velat

motsätta sig den modernisering och i samband därmed skärpning av stadgandet,

som skett i det föreliggande lagförslaget, liksom ej heller den föreslagna

utvidgningen, att åtgärden skall få tillgripas mot även icke berusad

ordningsstörare, ehuru därigenom föreskrifterna i militära rättegångslagen

rörande ingripande mot berusade icke komma att helt överensstämma med

fylleriförordningens motsvarande regler.

7 KAP.

38 §.

I förevarande paragraf fastställes i vilka fall bestraffningsberättigad befattningshavare

har att inhämta auditörens yttrande i disciplinmål. Däremot

beröras icke de tillfällen, då sådant yttrande eljest kan böra inhämtas,

t. ex. i samband med hänskjutande till åklagare av mål som icke är disciplinmål

eller i fråga om straffverkställighetsspörsmål.

Till beslut i disciplinmål, som avses i 38 § andra stycket, före vilkas fattande

auditörens yttrande under vissa omständigheter skall inhämtas, äro

att hänföra utom de av departementschefen angivna fallen, nämligen beslut

om hänskjutande till åklagare av mål, som enligt 7 § i och för sig äro att

beteckna som disciplinmål, och beslut om att disciplinstraff icke skall åläggas

eller att anhängiggjort mål skall avskrivas, även beslut som avse användning

av straffprocessuella tvångsåtgärder såsom förvarsarrest, beslag

och kroppsvisitation.

41 §.

Med hänsyn till det ansvar som enligt 20 § åvilar auditören för beslut,

som bestraffningsberättigad befattningshavare fattat på tillstyrkan av denne,

är nödvändigt att skriftliga anteckningar i någon form göras i alla

sådana fall, då auditörens yttrande inhämtats före besluts fattande, oavsett

om fråga är om beslut i disciplinmål eller ej. All onödig omständlighet bör

emellertid undvikas. I många fall torde vara fullt tillräckligt att av hand
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

13

lingarna klart framgår, att beslutet tillkommit i överensstämmelse med vad

auditören tillstyrkt. Dennes yttrande synes då behöva särskilt protokollföras,

endast om hans förslag ej följts.

42 §.

Utskottet vill beträffande beslut om förverkandepåföljd rikta uppmärksamheten

på att delgivning av beslutet skall ske med alla dem, vilka ha

rätt till den egendom, som genom beslutet förklarats förverkad.

8 KAP.

Detta kapitel behandlar reglerna för klagan hos domstol över beslut i

disciplinmål. Klagorätten har strängt begränsats till de i 43 § första stycket

angivna arterna av beslut.

Enligt 48 § åvilar det åklagaren att verkställa den ytterligare utredning,

som kan erfordras till komplettering av vad under den tidigare behandlingen

av målet framkommit. Åklagaren skall därvid också i vissa hänseenden

vara sin blivande motpart, den discplinärt bestraffade, behjälplig.

Ehuru föreskrifterna i sistnämnda avseende kunna sägas stå i mindre god

samklang med den kontradiktoriska principen i vår rättegångsordning, synas

de dock i den föreliggande situationen innebära en praktisk lösning. Utskottet

vill därför icke motsätta sig förslaget i denna del.

Ur olika synpunkter är angeläget att klagomål över beslut i disciplinmål

bliva snabbt handlagda och prövade. Kravet på att den straffrättsliga reaktionen

skall följa så snart som möjligt på gärningen har särskild betydelse

vid militära brott och förseelser med hänsyn till krigslydnaden. Vidare måste

observeras, att om en värnpliktig klagar över beslut i disciplinmål som meddelats

kort före den tidpunkt, då han skall lämna militärtjänsten, han i allmänhet

har ett starkt intresse av att målet slutgiltigt avgöres, innan han

rycker ut. Efter utryckningsdagen kan han ha svårigheter att inställa sig vid

förbandets domstol, om t. ex. hemorten skulle ligga på stort avstånd från

förläggningsorten.

I förslaget ha emellertid icke angivits några bestämda frister, inom vilka

vid talan mot beslut i disciplinmål åklagaren skall ha slutfört utredningen

och insänt vederbörliga handlingar till rätten eller rätten skall ha upptagit

och avgjort klagomålen. I lagtexten (48 och 49 §§ ävensom 88 §) ha dock intagits

föreskrifter, varigenom kraven på skyndsamhel i viss mån blivit tillgodosedda.

Utskottet vill för sin del uttala önskvärdheten av att de militära

målen så långt möjligt är givas förtursrätt hos såväl åklagaren som rätten,

så att deras snabba avgörande icke äventyras.

52 §.

Åklagaren har i denna paragraf givits rätt att fullfölja talan mot beslut i

disciplinmål, varigenom disciplinstraff ålagts eller fråga om förverkandepå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14: Första lagutskottets utlåtande nr 41.

följd prövats, under den förutsättningen, att han finner det ur allmän synpunkt

påkallat.

I det disciplinära förfarandet inför den bestraffningsberättigade förekommer

icke någon åklagare såsom företrädare för de allmänna intressena. Denna

omständighet kan emellertid icke anses utgöra hinder för att åklagaren

tillätes föra talan mot beslut i sådana mål. Begränsningen av åklagarens

klagorätt till fall, då denne finner det ur allmän synpunkt påkallat att fullfölja

talan, har varit nödvändig för att undvika, att åklagarna belastas med

en i det överväldigande flertalet fall obehövlig granskning av alla beslut i disciplinmål.

Överklagande kan vara ur allmän synpunkt påkallat utöver i sådana

fall, där ett prejudikatintresse föreligger, även i mål, som väckt allmän

uppmärksamhet och där det exempelvis med hänsyn till förhållandena

inom krigsmakten är önskvärt att målet blir föremål för domstols provning.

9 KAP.

57 §.

I 9 kapitlet ha givits närmare bestämmelser rörande tidpunkten, då beslut

i disciplinmål få verkställas, i 53—56 §§ beträffande beslut, varigenom disciplinbot

och arreststraff ålagts, och i 57 § rörande beslut, varigenom ersättningsskyldighet

ålagts. Däremot innehåller kapitlet icke i fråga om förverkandepåföjd

någon motsvarande bestämmelse, som angiver tidpunkten, då

äganderätten till den förverkade egendomen övergår å kronan. Uppenbarligen

bör denna tidpunkt inträffa först då det beslut, varigenom förverkandepåföljd

ålagts, vunnit laga kraft mot såväl åklagaren som dem, vilka äga rätt

till den förverkade egendomen, d. v. s. tidigast en månad efter beslutets

meddelande. Till undvikande av oklarhet på denna punkt föreslår utskottet,

att i 57 § som ett första stycke inskjutes ett stadgande, att beslut i disciplinmål,

varigenom egendom förverkats, icke må gå i verkställighet, innan

beslutet vunnit laga kraft. Den i propositionen under denna paragraf föreslagna

bestämmelsen avseende beslut om åläggande av ersättningsskyldighet

kommer enligt utskottets förslag att i oförändrad lydelse ingå som ett andra

stycke i paragrafen.

10 KAP.

Beträffande ersättningsmålen ha icke i lagförslaget intagits några närmare

regler angående den utredning inom förbanden, som måste föregå aahängiggörandet

av sådana mål. Erforderliga bestämmelser härom förutsättas

i 60 § ändra stycket komma att meddelas i administrativ ordning. Det

kan anmärkas, att motsvarande föreskrifter såvitt angår utredningen i

disciplinmål blivit föremål för utförlig reglering i lagförslaget. Utskottet

vill dock icke motsätta sig den föreslagna anordningen, varigenom åt Kungl.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

15

Maj :t överlämnas att giva närmare föreskrifter rörande den förberedande

undersökningen i de militära tvistemålen.

12 KAP.

I förevarande kapitel givas i den inledande 70 § allmänna regler, varigenom

krigsmaktens olika avdelningar läggas under vissa underrätters domvärjo.

Dessa bestämmelser utbyggas sedan genom kompletterande och alternativa

forumregler för de särskilda fallen i de följande paragraferna (71 —

76 §§). Reglerna torde täcka även den i 1 kap. 3 a § förslaget till lag om

ändring i strafflagen omnämnda situationen, att krigsman skall dömas vid

svensk domstol för brott, som han begått utom riket där avdelning av krigsmakten

befinner sig.

Avgörandet vilken domstol som i det enskilda fallet skall väljas ankommer

enligt vanliga grunder i de fall, då allmän åklagare för talan, på denne.

Mången gång synes dock, innan beslut i denna del träffas, samråd böra

äga rum med vederbörande militära chefer och även den enskilda partens

mening inhämtas. Då fråga är om militärt tvistemål, torde motsvarande

prövning böra åvila den som företräder kronan.

77 §.

En och samme befattningshavare kan stundom vara berättigad att utöva

disciplinär bestraffningsrätt vid flera olika avdelningar av krigsmakten.

Den i förevarande paragraf upptagna regeln att klagan över beslut i disciplinoch

ersättningsmål skall upptagas av domstolen för den avdelning, vid vilken

målet avgjorts, måste i sådana fall särskilt beaktas. Utskottet vill framhålla,

att talan sålunda icke skall automatiskt upptagas av domstolen för

den avdelning, som den bestraffningsberättigade själv tillhör.

78 §.

I fråga om ämbetsbrott gälla i svensk rätt i betydande omfattning särskilda

forumregler. Huvudprincipen är därvid att högre befattningshavare

svara för fel och försummelse i tjänsten inför hovrätt eller högsta domstolen,

medan beträffande sådana brott begångna av andra befattningshavare

de vanliga forumreglerna vanligen skola följas. De militära befattningshavarna

intaga i detta hänseende för närvarande en särställning, i det

enligt den nuvarande ordningen åtal i militära mål utan avseende å den lagfördes

tjänsteställning i regel upptages av krigsdomstol i första instans.

När nu den militära rättsskipningen i möjligaste mån skall anpassas Ull

rättsordningen i allmänhet, har departementschefen liksom också utredningen

hyst den uppfattningen, att även vad gäller forum vid ämbetsbrott likställighet

bör införas mellan civila och militära befattningshavare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Departementschefen har därför i propositionen såsom ett första stycke i

paragrafen föreslagit en lagregel av innehåll bl. a., att mål om ansvar eller

enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av den, som bestrider regementschefs

eller därmed likställd eller högre befattning, skall omedelbart upptagas

i hovrätt. Härjämte föreslås ett andra stycke, enligt vilket Kungl. Maj :t tilllägges

befogenhet att föreskriva samma forumregel även beträffande andra

befattningshavare vid krigsmakten.

Bestämmelserna om forum för de statliga befattningshavarna vad gäller

av dem begångna ämbetsbrott finnas intagna i författningar av skiftande

kvalitet. Om man bortser från reglerna i detta avseende för prästerliga befattningshavare,

vilka regler ha kyrkolags natur, synes den grundsatsen i allmänhet

ha iakttagits, att forumfrågan såvitt angår domare reglerats i lag

men i fråga om övriga ämbets- och tjänstemän i vederbörande verks instruktion

eller liknande av Kungl. Maj :t utfärdad författning. Med hänsyn till den

särställning, som den dömande maktens företrädare intaga i olika avseenden

enligt svensk rätt, har tydligen forumfrågan för deras del ansetts som en

Konungens och riksdagens gemensamma angelägenhet, medan det befunnits

tillkomma Kungl. Maj :t att i fråga om övriga statliga ämbets- och tjänstemän

själv bestämma det forum, inför vilket dessa skola ha att svara för ämbetsbrott.

Olika meningar kunna i och för sig göra sig gällande rörande lämpligheten

av att Kungl. Maj :t äger denna befogenhet. Enligt utskottets mening böra

dock i nuvarande läge så långt möjligt är samma regler tillämpas beträffande

de militära befattningshavarna som för de civila. Från dessa utgångspunkter

har utskottet funnit riktigast att föreslå en förändrad lydelse av

förevarande paragraf. Vid dess omredigering har 2 kap. 2 § rättegångsbalken

tjänat utskottet såsom förebild. Enligt detta lagrum tillkommer det hovrätt

att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk

på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan ämbets- eller

tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall

väckas i hovrätt. De bestraffningsberättigade militära befattningshavare, vilka

närmare angivas i 3 kap. i förevarande lagförslag, utöva dömande funktioner.

Det skulle därför varit följdriktigast, om i lagen utsagts, att bestraffningsberättigad

befattningshavare skulle för ämbetsbrott svara inför hovrätt.

Praktiska skäl ha emellertid talat för att bibehålla propositionens uttryckssätt,

när det gäller att angiva den grupp, som enligt lag skall svara

inför hovrätt, d. v. s. orden »den som bestrider regementschefs eller därmed

likställd eller högre befattning». Under fredsförhållanden falla flertalet

bestraffningsberättigade befattningshavare in under denna bestämning. Sålunda

torde som regel de i 12 § omförmälda bestraffningsberättigade befattningshavarna

bestrida lägst regementschefs eller motsvarande befattning.

Utskottet anser sig därför kunna godtaga nyss återgivna uttryck i propositionen.

I fråga om övriga militära befattningshavare bör liksom beträffande de

civila ämbets- och tjänstemännen det lämnas Kungl. Maj :t fritt att i instrulc
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

17

tioner eller liknande författningar reglera forumfrågan. Utskottet utgår därvid

från att Kungl. Maj :t kommer att vid begagnande av denna sin befogenhet

tillämpa samma principer som i fråga om de civila befattningshavarna.

Det kan anmärkas, att redan nu militära befattningshavare i de till

krigsmakten hörande centrala förvaltningsmyndigheterna enligt stadganden

i för verken utfärdade instruktioner fått sig anvisad hovrätt som forum

vid ämbetsbrott i samma utsträckning som gäller för motsvarande befattningshavare

i civila verk.

Då Kungl. Maj :t enligt vad nu sagts redan äger den befogenhet, som bestämmelsen

i 78 § andra stycket i förslaget avser att skänka, föreslår utskottet

att stycket får utgå.

14 KAP.

88 §.

I denna paragraf liksom också i motsvarande bestämmelse i 99 § i följande

kapitel har föreskrivits, att utsättande av förhandling i militärt mål bör ske

efter samråd med vederbörande chef. Därmed bör enligt utskottets mening

förstås den chef, som har bästa förutsättningar att med hänsyn till tjänstgöringsförhållanden

för dem, som skola inställa sig vid domstolen, och

övriga omständigheter föreslå den ur militär synpunkt lämpligaste tidpunkten

för målets förekomst vid rätten. Vanligen lärer närmast komma

i fråga chefen för det förband, där den misstänkte eller den ersättningsskyldige

tjänstgör.

I anslutning till föreskriften i andra stycket av paragrafen om utsättande

av särskilt sammanträde vill utskottet erinra om vad utskottet ovan under

8 kap. anfört om vikten av skyndsamhet vid handläggningen och avgörandet

av militära mål.

15 KAP.

98 §.

Krigsrättsnämndemännen skola enligt denna paragraf utses av Kungl.

Maj :t eller den myndighet, Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt utskottets mening

böra till krigsrättsnämndemän företrädesvis utses personer, som äro

eller varit nämndemän vid sådana allmänna underrätter, som bruka fungera

såsom domstol för avdelning av krigsmakten. Dessa kunna förutsättas

redan i fredstid ha vunnit erfarenhet av militära mål, vilket kan väntas underlätta

krigsrätternas arbete.

I förevarande paragraf har också föreskrivits, att militär krigsrättsnämndeman

i mål, där officer eller underofficer är svarande, icke får tillhöra

samma regemente som svaranden. Med regemente torde i detta sammanhang

böra förstås såväl fredsförbandet som i förekommande fall det krigsorganiserade

förbandet.

2 Bi hd nr/ till riksdagens protokoll HUS. 9 samt. 1 avd. Nr 41.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

102 §.

Närmare föreskrifter ha i förevarande lagförslag icke lämnats rörande

krigsfiskals kompetens, liksom icke heller i rättegångsbalken intagits bestämmelser

om vilka krav som i fråga om utbildning skola ställas på de

allmänna åklagarna. Frågan om bland vilka innehavarna av krigsfiskalsbefattningarna

skola rekryteras har departementschefen lämnat öppen. Utskottet

förutsätter emellertid, att till krigsfiskaler i första hand utses personer

med åklagarutbildning och, därest sådana icke finnas att tillgå, i

vart fall personer med juridisk examen.

104 §.

Förhållandena i fält torde ofta vara sådana, att, sedan förhandling hållits,

krigsrätten måste meddela dom i målet i enskild parts frånvaro. Det är

i dylika fall angeläget, att delgivning av domen sker med den dömde ofördröjligen,

såsom är stadgat i 42 § såvitt avser beslut i disciplinmål.

Förslaget till lag om införande av militära rättegångslagen.

1 §•

Det nära samband, som råder mellan den strafflagsreform, som utskottet

närmare behandlat i sitt utlåtande nr 39, och revisionen av det militära

rättegångsväsendet, nödvändiggör att båda lagkomplexen träda i kraft samtidigt.

Utskottet har icke funnit de konstitutionella betänkligheter, som anförts

gentemot ett ikraftträdande av den militära rättegångslagen den 1 januari

1949, vara av den tyngd, att de kunna utgöra hinder för ett genomförande

av reformen från och med nämnda dag. Utskottet tillstyrker därför

bifall till förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 24 kap. 22 § rättegångsbalken.

I lagförslaget ha icke intagits några särskilda bestämmelser rörande häktning

i militära mål. Rättegångsbalkens regler skola sålunda enligt huvudregeln

i 6 § förslag till militär rättegångslag komma att bliva i allo tillämpliga

i denna del.

För närvarande gäller att militärhäkte kan anlitas för förvaring av häktad,

som är anställd vid krigsmakten eller fullgör tjänstgöringsskyldighet

såsom värnpliktig eller häktats med anledning av uteblivande från honom i

sådan egenskap åliggande tjänstgöring. Användandet av militärhäkte är icke

begränsat till fall, då häktning skett med anledning av brott, som skall beivras

enligt militär rättegångsordning.

I 24 kap. 22 § rättegångsbalken har beträffande förvaring av häktad stadgats,

att den häktade skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes

det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning angående brott,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

19

som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes,

förvaras å annan plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren eller

åklagaren rätten förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten,

undersökningsledaren eller åklagaren äger jämväl besluta, att den

häktade, sedan han överförts till allmänt häkte, skall för förhör eller annan

åtgärd inställas å plats utom häktet.

Utredningen uttalade på denna punkt, att då det gällde häktning i militära

mål, några särbestämmelser rörande förvaringen av den häktade icke

torde vara påkallade i vidare mån än att liksom för närvarande möjlighet

borde beredas att för ändamålet anlita militärhäkte. I sådant avseende

syntes lämpligen böra föreskrivas, att krigsman, vilken häktats med anledning

av brott, som skulle prövas i den för militära mål stadgade ordningen,

finge förvaras i militärhäkte, där sådant funnes tillgängligt. Det

kunde enligt utredningens mening icke anses befogat att låta den föreslagna

bestämmelsen gälla andra fall än då häktningen skett i militärt mål.

I det inom departementet upprättade utkastet hade intagits en bestämmelse

av innehåll, att häktad krigsman i stället för att föras till allmänt

häkte finge förvaras i mililärhäkte. Stadgandet skilde sig sålunda från utredningens

förslag därutinnan, att begränsningen till fall, då häktningen

skett i militärt mål, bortfallit.

Vid utkastets remissbehandling föranledde den föreslagna bestämmelsen

icke någon erinran. Göta hovrätt uttalade dock att bestämmelsen, som i

och för sig ansågs lämplig, icke syntes ha sin rätta plats i en militär rättegångslag.

Utskottet delar den uppfattning, som kommit till uttryck i utkastet, att

häktad krigsman skall kunna förvaras i militärhäkte. Detta torde även ha

varit departementschefens ståndpunkt. Denne avstod emellertid från att

förorda införande av någon särskild bestämmelse i ämnet av den orsaken,

att uttrycket » allmänt häkte» i 24 kap. 22 § rättegångsbalken ansågs kunna

inkludera även militärhäkte.

Denna ståndpunkt torde emellertid icke vara hållbar. Såväl historiskt som

i gängse språkbruk lärer allmänt häkte avse förvaringslokaler inom fångvårdsanstalt

samt stads- och häradshäkten. Däremot räknas exempelvis

icke polisarrester till allmänt häkte. Innebörden av begreppet militärhäkte

är icke fullt klar. I den straffrättslagstiftning, som utskottet behandlat i sitt

utlåtande nr 39 och som är avsedd att träda i kraft samtidigt med den militära

rättegångslagen, återfinnes i 4 § lagen om disciplinstraff för krigsmän

ett stadgande, alt disciplinstraff skall verkställas i militärhäkte. Med utgångspunkt

härifrån och under hänsynstagande till motiven till detta lagrum

synas under beteckningen militärhäkte böra hänföras i första hand de

arrestlokaler, som finnas uppförda i anslutning till de militära etablissementen

i och för förvaring av personer, som berövats friheten, eller för sådant

ändamål inretts ombord å fartyg samt andra lokaler, som eljest kommit

att mera stadigvarande brukas för nyssnämnda ändamål. Som militärhäkte

böra därutöver även betecknas sådana lokaler, fyllande vissa i admi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

nistrativ ordning fastställda krav i fråga om storlek, belysning och bevakning

in. in., vilka under fältförhållanden eller liknande omständigheter, då

fasta arrestlokaler icke finnas att tillgå, tillfälligtvis få tagas i anspråk för

verkställighet av arreststraff. Under dylika förhållanden kan t. o. m. tält

komma ifråga som militärhäkte. De fasta arrestlokalerna torde knappast

kunna betecknas som allmänt häkte. I varje fall äro icke tillfälliga arrestlokaler

dit hänförliga.

För att tillgodose önskemålet om att militärhäkte skall kunna användas

för förvaring av häktad krigsman måste en lagändring företagas. Ett stadgande

om att häktad krigsman må förvaras i militärhäkte avser icke särskilt

den militära rättegångsordningen. Föreskriften bör därför, enär den gäller

även andra mål än militära, intagas bland de allmänna bestämmelserna om

behandling av häktad, vilka återfinnas i rättegångsbalken. Utskottet anser

sig därför böra föreslå den ändringen av 24 kap. 22 § rättegångsbalken att

till första punkten, enligt vilken den som är häktad utan dröjsmål skall

föras till allmänt häkte, göres ett tillägg av innehåll, att häktad krigsman

må dock i stället föras till militärhäkte. Återstoden av paragrafen bör bilda

ett särskilt stycke, vari på grund av den föreslagna ändringen måste

företagas smärre jämkningar.

Utskottet har icke i övrigt funnit anledning till erinran mot de i propositionen

framlagda lagförslagen.

Med stöd av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i förslaget till militär rättegångslag

— måtte för sin del antaga följande förslag till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

21

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1) Militär rättegångslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

1 §•

Militära mål skola handläggas vid allmän domstol, där de ej enligt denna

lag handläggas av befattningshavare vid krigsmakten såsom disciplinmål

eller ersättningsmål. Att i vissa fall under krig, beredskapstillstånd och beredskapsövning

krigsrätt är första domstol i militära mål, därom stadgas

i 95 §.

2 §.

Med krigsman avses i denna lag den som är underkastad ansvar såsom

krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 kap. 14 § strafflagen.

3 §.

Såsom militära brottmål anses

1. mål om ansvar för sådant av

krigsman förövat brott som omförmäles

i något av följande kapitel eller

lagrum i strafflagen, nämligen 11

kap. 9 och 10 §§ därest den brottslige

vid gärningens begående var

iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20,

21, 22 och 24 kap. därest brottet angått

krigsmakten tillhörig eller för

dess behov avsedd egendom, 25 kap.

1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.;

enligt denna

1.

krigsman

lag:

mål om ansvar för sådant av

förövat brott som omförmäles

i något av följande kapitel eller

lagrum i strafflagen, nämligen 11

kap. 10 och 11 §§, därest den brottslige

vid gärningens begående var

iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20,

21, 22 och 24 kap. därest brottet angått

krigsmakten tillhörig eller för

dess behov avsedd egendom, 25 kap.

1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.;

2. mål om ansvar för annat i strafflagen omförmält brott som krigsman

förövat med anledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten

eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten;

3. mål om ansvar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin

tjänsteplikt; samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

4. mål om ansvar för brott varigenom någon som ej är krigsman men

innehar tjänst vid krigsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vad i denna lag stadgas om militära brottmål skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om domstols befattning med förundersökning och användande

av tvångsmedel med anledning av brott som är av beskaffenhet att

fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål.

Såsom militärt brottmål anses icke mål som enligt vad särskilt är stadgat

skall upptagas av annan civil myndighet än domstol.

4 §•

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skola, i den omfattning

Konungen bestämmer, till militära brottmål hänföras jämväl mål om ansvar

å krigsman för annat än i 3 § omförmält brott av vad beskaffenhet det vara

må.

5 §.

Till militära tvistemål hänföras mål som, utan att tillika röra ansvar,

angå fråga

1. om enskilt anspråk på grund av brott som är av beskaffenhet att fråga

om ansvar därför skall handläggas som militärt mål; eller

2. om anspråk på ersättning i annat fall för förlust av eller skada å

krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, såframt anspråket

grundas å förpliktelse med anledning av tjänst vid krigsmakten.

Såsom militärt tvistemål anses icke anmärkningsmål.

6 §.

Med avseende å rättegången i militära mål gäller i tillämpliga delar, där

ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmänhet

föreskrivet; disciplinstraff skall därvid anses lika med böter.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om den handläggning av militära mål som ankommer på befattningshavare

vid krigsmakten m. m.

2 KAP.

Om disciplinmål.

7 §■

Har krigsman förövat brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför

skall handläggas som militärt mål, må i de fall som nedan sägs straff för

brottet åläggas av befattningshavare vid krigsmakten.

Militärt brottmål som sålunda handlägges av befattningshavare vid krigsmakten

benämnes disciplinmål.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

23

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

8 §.

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under

militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton

dagar eller disciplinbot.

Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig

fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden

för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

9 §.

För följande i strafflagen omförmälda brott må, där ej annat följer av

10 §, straff åläggas i disciplinmål:

1. brott som sägs ill kap. 9 eller 1. brott som sägs i 11 kap. 10 eller

10 §, därest den brottslige vid gär- 11 §, därest den brottslige vid gärningens

begående var iklädd militär ningens begående var iklädd militär

tjänstedräkt; tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4 eller 7 § eller 24 kap. 2 §, därest fråga

är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom som lämnats

åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är

om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg

eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått

under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, såsom

förare därå; samt

4. brott varom förmäles i 26 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap.

4 §.

10

Ändå att brottet är sådant som i 9

disciplinmål:

1. om annan målsägande än kronan

finnes och denne förklarar sig

ämna föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet eller eljest påfordrar

att målet handlägges vid

domstol; eller

2. om kronan är målsägande och

ersättningsskyldighet för den genom

brottet uppkomna förlusten eller

skadan ej må åläggas disciplinmål.

§•

§ sägs, må straff därför ej åläggas i

1. om tillika är fråga om förverkande

av egendom och denna fråga

ej må prövas i disciplinmål;

2. om annan målsägande än kronan

finnes och denne förklarar sig

ämna föra talan om enskilt anspråk i

anledning av brottet eller eljest påfordrar

att målet handlägges vid

domstol; eller

3. om kronan är målsägande och

ersättningsskyldighet för den genom

brottet uppkomna förlusten eller

skadan ej må åläggas i disciplinmål.

11 §•

Vid åläggande av disciplinstraff Vid åläggande av disciplinstraff

skall den bestraffningsberättigade skall den bestraffningsberättigade

jämväl pröva om egendom som ta- jämväl pröva om egendom som tagits

i beslag i målet skall vara för- gits i beslag i målet skall vara förverkad.

verkad; dock skall vad sålunda är

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr il.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

stadgat icke äga tillämpning, om värdet

av det beslagtagna överstiger tvåhundra

kronor.

I disciplinmål må ock åläggas ersättningsskyldighet till kronan enligt vad

därom stadgas i 10 kap.

3 KAP.

Om de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

12 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer nedannämnda befattningshavare,

envar över den personal som står under hans befäl, nämligen

1. cheferna för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet;

2. militärbefälhavare och annan omedelbart under chefen för armén lydande

chef, försvarsområdesbefälhavare samt chef för regemente eller därmed

likställt förband vid armén av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass;
3.

marindistriktschef, chef för örlogsstation eller örlogsvarv, inspektören

för kustartilleriet, chef för kustartilleriförsvar och chef för regemente eller

därmed likställt förband vid kustartilleriet av lägst regementsofficers grad

eller tjänsteklass;

4. chef för flygeskader, flygflottilj eller därmed likställt förband vid

flygvapnet av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass, så ock chef

för flygbasområde; samt

5. den som innehar befäl över nu nämnda befattningshavare.

13 §.

Befogenhet som i 12 § sägs tillkommer ock, även om det ej följer redan

av nämnda paragraf, följande befattningshavare där de äro av lägst regementsofficers

grad eller tjänsteklass, nämligen

1. kommendant, platsbefälhavare och chef för skola, kommendering, verk

eller inrättning som ej tillhör visst förband inom krigsmakten;

2. chef för detacherad avdelning eller för sådan avdelning av förband

som är varaktigt förlagd å annan ort än förbandet;

3. chef för fartygsförband eller fartyg;

4. sektionschef och därmed likställd chef vid kustartilleriförsvar; samt

5. i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare vid krigsmakten.

Har befattningshavare som avses i första stycket 1—5 lägre grad eller

tjänsteklass än regementsofficer, må försvarsgrenschefen uppdraga åt annan

befattningshavare av lägst sådan grad eller tjänsteklass att, utan hinder av

att denne icke äger befälsrätt över den personal varom är fråga, utöva bestraffningsrätt

över personalen. Skulle detta med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena

medföra avsevärd olägenhet och har den lägre befattningshavaren

kaptens grad eller tjänsteklass, må bestraffningsrätten anförtros

åt honom, om det finnes lämpligen kunna ske.

14 §.

I fall som avses i 8 § andra stycket tillkommer bestraffningsrätten befattningshavare

som ägde sådan rätt över den brottslige, när denne senast

stod under militärt befäl.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41. 25

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

15 §.

Uppkommer fråga att i disciplinmål bestraffa någon som endast för kortare

tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl av viss bestraffningsberättigad

befattningshavare, må på dennes begäran bestraffningsrätten

för särskilt fall i stället utövas av den som eljest närmast äger bestraffningsrätt

över den brottslige.

16 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om bestraffningsberättigad befattningshavare.

Är chef å fartyg, som befinner sig i främmande farvatten, av jäv hindrad

att utöva honom tillkommande bestraffningsrätt och finnes ej där högre

bestraffningsberättigad chef, må bestraffningsrätten i stället utövas av närmast

lägre å fartyget tjänstgörande förman där denne är av minst kaptens

grad eller tjänsteklass.

17 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig äger Konungen, i den mån

förhållandena därtill föranleda, förordna att befattningshavare som har

lägst underofficers grad eller tjänsteklass skall äga bestraffningsrätt i disciplinmål

över underlydande personal, ändå att sådan rätt icke eljest tillkommer

honom.

4 KAP.

Om auditör.

18 §.

För att biträda bestraffningsberättigade befattningshavare vid handläggningen

av disciplinmål och i övrigt i de hänseenden, varom i denna lag

eller eljest är föreskrivet, skola finnas auditörer.

Auditörer förordnas, envar hos en eller flera bestraffningsberättigade befattningshavare,

i den omfattning Konungen bestämmer. Är ej auditör förordnad

hos viss befattningshavare, skall den auditör vara behörig, som förordnats

att biträda närmast högre bestraffningsberättigade befattningshavare.

19 §.

Auditör förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice auditör att vid förhinder

för auditören träda i hans ställe. Konungen meddelar ock närmare bestämmelser

om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för

auditör.

Auditör må endast den vara som uppfyller villkoren för utövande av domarämbete.

Innan auditör inträder i tjänstgöring skall han hava avlagt

domared.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om auditör.

20 §.

Auditör är jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut som

denne fattar på tillstyrkan av auditören.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 KAP.

Om anmälan och utredning.

21 §.

Anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas

som militärt mål må göras, förutom hos åklagare eller polismyndighet,

hos den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt

över den misstänkte.

Är krigsman målsägande, må han göra anmälan utan iakttagande av vad

i tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran

i tjänsteväg.

22 §.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller

eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta

målet till åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den misstänktes

gripande;

4. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid arrest

i högst femton dagar, disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna

åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet

finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

7. om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott,

som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande

vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslvdnanden.

Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som enligt vad i

70 eller 95 § sägs är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna

mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller i fall som avses

i 78 § till justitiekanslern.

Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående

brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet ske

vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 §

stadgas. Prövas saken vara av så ringa vikt, att den bör helt förfalla, är

förhör ej erforderligt.

23 §.

Föreligger fara att bevis går förlorat eller att utredningen eljest avsevärt

försvåras, skall den bestraffningsberättigade, ändå att målet skall hänskjutas

till åklagaren, dessförinnan företaga den utredning som ej lämpligen bör

anstå.

24 §.

Militärförhör skall äga rum så snart ske kan.

Förhöret hålles av bestraffningsberättigad befattningshavare eller den han

i allmänhet eller för visst fall förordnat. Sådant förordnande bör i första

hand lämnas åt bataljonschef eller den som har motsvarande befattning.

Förhörsledaren skall i varje fall hava högre grad eller tjänsteklass än den

med vilken förhöret hålles och lägst kompanichefs eller likställd befattning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Vid förhöret skall den misstänkte få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall

iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet och

prövning av den misstänktes straffbarhet. Där så ske kan, bör någon av den

misstänktes förmän eller med honom jämställda närvara vid förhöret.

Över förhöret skall föras protokoll. Den som håller förhöret är ansvarig

för protokollets riktighet.

Närmare bestämmelser om militärförhör meddelas av Konungen.

25 §.

Vid utredning om brott genom militärförhör äger den bestraffningsberättigade

erhålla nödigt biträde av åklagare eller polismyndighet.

26 §.

Om den bestraffningsberättigade, sedan utredning vid militärförhör påbörjats,

erhåller underrättelse att förundersökning angående brottet inletts

av civil myndighet, skall förstnämnda utredning avbrytas och handlingarna

i målet överlämnas till undersökningsledaren.

27 §.

Jämväl sedan utredning vid militärförhör påbörjats skall den bestraffningsberättigade,

om skäl som i 22 § första stycket sägs finnes föreligga,

hänskjuta målet till åklagaren.

Detsamma gäller, om den bestraffningsberättigade efter avslutat militärförhör

finner straffet böra bestämmas till böter.

Att i visst fall, då bestraffningsberättigad befattningshavare förordnat om

beslag, målet skall hänskjutas till åklagaren, därom stadgas i 37 §.

28 §.

Då bestraffningsberättigad befattningshavare hänskjuter mål till åklagare,

skall han översända handlingarna i målet samt skriftligen angiva på vilken

i denna lag bestämd grund hänskjutandet sker.

6 KAP.

Om tvångsmedel.

29 §.

Förekomma mot krigsman skäl till anhållande, må befattningshavare som

äger bestraffningsrätt över honom förordna att han skall gripas. I sådant

fall skall vad i 24 kap. 7 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken stadgas

äga motsvarande tillämpning.

30 §.

Förman äger förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest:

1. om den underlydande begått förseelse av svårare beskaffenhet och det

för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han

ej lämnas på fri fot; eller

2. om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att

han ånyo avviker.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Krigsman som, då riket är i krig, gör sig skyldig till undanhållande må

ock tagas i förvarsarrest, om särskilda skäl äro därtill.

31 §.

Har den som förordnat om förvarsarrest ej bestraffningsrätt över den

arresterade, skall han omedelbart och sist inom tjugufyra timmar underrätta

den närmast bestraffningsberättigade om arresteringen och skälen

därför. Kan förbindelse med den bestraffningsberättigade ej uppnås inom

sålunda föreskriven tid, skall underrättelsen lämnas så snart sådan förbindelse

erhållits. Den bestraffningsberättigade åligger att omedelbart besluta,

om åtgärden skall bestå eller den arresterade frigivas.

32 §.

Förekomma ej längre skäl att kvarhålla den arresterade, skall han omedelbart

frigivas.

33 §.

Är i mål, som hänskjutes till åklagare, någon tagen i förvarsarrest, skall

vid målets överlämnande åklagaren underrättas därom samt om skälen för

arresteringen.

. Har den bestraffningsberättigade erhållit underrättelse att förundersökning

redan inletts av civil myndighet angående det brott som föranlett arresteringen,

skall han omedelbart lämna undersökningsledaren underrättelse

som nu sagts.

34 §.

Har den bestraffningsberättigade ej inom fyra dagar från den dag, då

han forordnade om förvarsarrest eller mottog underrättelse att annan förman

förordnat därom, hänskjutit målet till åklagare eller avgjort målet,

skall den arresterade omedelbart frigivas.

Är riket i krig och kan förbindelse med åklagaren ej uppnås inom sålunda

föreskriven tid, skall dock tiden i stället utga dagen efter den då sådan förbindelse

erhållits.

Därest ansvarsfrågan upptages till handläggning i disciplinmål, må förvarsarresten

ej i något fall bestå längre än till dess den bestraffningsberättigade

avgjort målet.

35 §.

I fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest skall i tilllämpliga

delar gälla vad som är stadgat beträffande anhållen, dock med

iakttagande av att vad som sägs om anhållningsmyndighet i stället skall avse

bestraffningsberättigad befattningshavare.

36 §.

Krigsman som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten

eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats uppträder berusad, så att

det framgar av hans åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning

eller ordningen inom krigsmakten må enligt förmans förordnande tagas i

förvar. Den omhändertagne må ej hållas i förvar längre än som betingas

av det ändamål som föranlett omhändertagandet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

29

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

37 §.

Bestraffningsberättigad befattningshavare må i anledning av brott, för

vilket underlydande är misstänkt, förordna om beslag, kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare.

Begär den som sålunda drabbats av beslag rättens prövning därav, skall

det mål, i vilket förordnande om beslaget meddelats, omedelbart hänskjutas

till åklagaren.

Har ej mål, vari förordnats om beslag, hänskjutits till åklagaren eller avgjorts

av den bestraffningsberättigade inom två veckor sedan beslaget verkställdes,

skall beslaget omedelbart hävas. Då riket är i krig skall dock vad

i 34 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Om handläggning av disciplinmål.

38 §.

Innan disciplinstraff ålägges skall den bestraffningsberättigade inhämta

auditörens yttrande i målet, särskilt angående brottets beskaffenhet och det

straff som bör åläggas samt, i förekommande fall, om förverkande av egendom

och om ersättningsskyldighet till kronan.

Den bestraffningsberättigade skall ock eljest, innan beslut meddelas i

disciplinmål, inhämta yttrande av auditören, om det med hänsyn till sakens

beskaffenhet finnes erforderligt och utan olägenhet kan ske.

39 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig, så ock eljest då avdelning

för övning eller annat ändamål befinner sig på avlägsen ort, må beslut

som sägs i 38 § första stycket meddelas utan att yttrande från auditören

inhämtats, om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov och

det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt att

den brottslige skyndsamt bestraffas.

40 §.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hållit militärförhöret, skall han,

där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte,

om anledning förekommer att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar, så

ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton år eller han gjort framställning

om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl auditören

vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets

svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt

och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Auditören äger därvid framställa

de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna till upplysning

i målet.

41 §.

Över bestraffningsberättigad befattningshavares handläggning av disciplinmål

skall föras protokoll, vari antecknas auditörens yttrande och den

bestraffningsberättigades beslut samt, där förhör hållits enligt 40 §, i kort
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

het vad som därvid förekommit. I den mån Konungen så förordnar må dock

i stället för protokoll föras tjänsteanteckningar i annan form.

Närmare bestämmelser om protokoll och tjänsteanteckningar meddelas

av Konungen.

42 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts skall ofördröj ligen skriftligen delgivas den mot

vilken beslutet riktar sig. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad

denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

8 KAP.

Om klagan över beslut i disciplinmål.

43 §.

Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff,

förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts honom, må det ske

hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff, har klaganden att inom två dagar från

den dag, då han erhöll del av beslutet, till den som meddelat detsamma inkomma

med fullföljdsinlaga. Klagande som lyder under kompanichef eller

motsvarande chef må ock inom samma tid avlämna inlagan till denne. Föres

talan endast i fråga om annat än arreststraff, skall fullföljdsinlagan

avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat sin

talan.

44 §.

I fullfölj dsinlagan skall klaganden uppgiva det beslut mot vilket talan

föres och den ändring i beslutet som han yrkar. Inlagan skall vara egenhändigt

undertecknad av klaganden eller hans ombud.

Uppfyller inlagan ej dessa föreskrifter, skall den som mottagit inlagan

bereda klaganden tillfälle att avhjälpa bristen.

45 §.

Klaganden äger efter framställning hos någon som har att mottaga fullföljdsinlagan

erhålla nödigt biträde med dess författande.

46 §.

Har fullföljdsinlaga inkommit för sent, skall den, jämte bevis om när

klaganden erhöll del av beslutet samt uppgift om dagen då inlagan inkom,

insändas till rätten.

47 §.

I rätt tid inkommen fullföljdsinlaga skall jämte protokoll och övriga

handlingar i disciplinmålet utan dröjsmål översändas till åklagare som omförmäles

i 22 §.

48 §.

Det åligger åklagaren att så snart ske kan i erforderliga delar fullständiga

utredningen, så att målet vid rätten kan företagas till slutlig handläggning

i ett sammanhang. För detta ändamål må, om det finnes erfor
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

31

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

derligt, förhör hållas med klaganden. Har denne icke i fullföljdsinlagan

uppgivit grunderna för sin talan samt de bevis han vill åberopa och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis, skall förhör hållas därom, såframt

det ej uppenbarligen är obehövligt.

Vad vid förhöret förekommit skall antecknas.

49 §.

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, skall

han skyndsamt till rätten insända:

1. de handlingar som han mottagit i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill

styrka med varje särskilt bevis.

50 §.

Finnes klagandens talan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den av rätten

avvisas. I annat fall skall fullföljdsinlagan, om den ej insänts av åklagaren,

överlämnas till denne för åtgärd som sägs i 48 §.

51 §.

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till

förhör inför rätten. Om inställande av klagande, som avtjänar arreststraff

enligt det beslut mot vilket talan föres, förordnar rätten. Målet må, om saken

finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden

uteblivit. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Vid avgörandet skall häradsrätt städse vara domför med tre i nämnden

samt rådhusrätt äga den sammansättning som i rättegångsbalken är i allmänhet

föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.

52 §.

Åklagare som i 22 § sägs är berättigad att, om han finner det ur allmän

synpunkt påkallat, fullfölja talan mot beslut i disciplinmål såvitt därigenom

disciplinstraff ålagts eller fråga om förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren föra talan som nu sagts, skall han inom en månad från

den dag, då beslutet meddelades, ansöka om stämning å den straff skyldige

hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig. Har även den straffskyldige

fullföljt talan mot beslutet, skall dock stämningsansökan göras

samtidigt med att åklagaren till rätten insänder de i 49 § omförmälda handlingarna

i målet; förklaring över fullföljdsinlagan är därvid ej erforderlig.

I stämningsansökan skall, utöver vad eljest är föreskrivet, uppgivas det beslut

mot vilket talan föres, grunderna för den fullföljda talan och den ändring

som yrkas.

Vad i 1 kap. It § rättegångsbalken stadgas därom att rådhusrätt vid

huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren domare äger

ej tillämpning i mål som avses i denna paragraf.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

9 KAP.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål.

53 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall, där den bestraffningsberättigade

ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av

att beslutet ej vunnit laga kraft.

54 §.

Beslut i disciplinmål varigenom arrest ålagts må ej i andra fall än i 55

och 56 §§ sägs verkställas innan den tid gått till ända, inom vilken den

straff skyldige äger fullfölja talan i ansvarsfrågan. Fullföljes talan i nämnda

fråga, må verkställighet ej äga rum, om den ej redan påbörjats.

55 §.

Ändå att den tid ej gått till ända, inom vilken den straffskyldige äger

fullfölja talan mot beslut som sägs i 54 §, må beslutet verkställas, om den

straffskyldige i vittnes närvaro inför den bestraffningsberättigade eller

annan som denne förordnat avgiver förklaring att han avstår från talan

mot beslutet såvitt angår det ålagda straffet och medgiver att detta må

verkställas (nöjdförklaring).

56 §.

Meddelas beslut som sägs i 54 § angående någon som är tagen i förvarsarrest,

må den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omständigheter

som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att straffet

omedelbart verkställes, med auditörens tillstyrkande förordna därom. I

fall som avses i 39 § erfordras ej att auditörens yttrande inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats ombord på fartyg i främmande

farvatten, må den bestraffningsberättigade förordna att straffet skall omedelbart

verkställas, om detta finnes vara av synnerlig vikt för krigslydnadens

upprätthållande.

57 §.

Beslut i disciplinmål varigenom

egendom förverkats må icke gå i

verkställighet, innan beslutet vunnit

laga kraft.

Om tiden för verkställighet av be- Om tiden för verkställighet av beslut

i disciplinmål varigenom ersätt- slut i disciplinmål varigenom ersättningsskyldighet

ålagts stadgas i 65 §. ningsskyldighet ålagts stadgas i 65 §.

10 KAP.

Om åläggande av ersättningsskyldighet.

58 §.

Har egendom som tillhör eller nyttjas av krigsmakten gått förlorad eller

blivit skadad och skall frågan om ersättning till kronan handläggas som militärt

mål, må ersättningsskyldighet åläggas av befattningshavare vid krigs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Första lagutskottets utlåtande nr M.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

makten, såframt den förlust eller skada som skall ersättas sammanlagt ej

överstiger tvåhundra kronor.

Ersättningsskyldighet må åläggas den som, då förlusten eller skadan inträffar,

är underkastad bestraffningsrätt i disciplinmål eller eljest i egenskap

av krigsman är förpliktad att taga vård om den förlorade eller skadade

egendomen.

59 §.

Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer den som i disciplinmål

äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige.

Är den ersättningsskyldige ej underkastad sådan bestraffningsrätt, må

skyldigheten åläggas av befattningshavare som senast ägde bestraffningsrätt

över honom.

60 §.

Ersättningsskyldighet må ej åläggas, därest tillika är fråga om straffansvar

för den ersättningsskyldige och denna fråga handlägges av åklagare

eller domstol. Prövas ansvarsfrågan i disciplinmål, må ersättningsskyldighet

åläggas i samma mål.

Innan fråga om ersättningsskyldighet upptages till prövning, skall undersökning

av förlusten eller skadan ske enligt bestämmelser som Konungen

meddelar.

Militärt tvistemål som enligt vad ovan sägs handlägges av befattningshavare

vid krigsmakten benämnes ersättningsmål.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten må i samband med åläggande av

disciplinstraff för rymning eller olovligt undanhållande förplikta den straffskyldige

att ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande

till tjänstgöring.

62 §. ■

I ersättningsmål skall, innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens

yttrande inhämtas angående frågan om sådan skyldighet föreligger samt

om ersättningens belopp.

63 §.

Om protokoll i ersättningsmål äger vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.

Beslut varigenom ersättningsskyldighet ålagts skall skriftligen

delgivas den ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla underrättelse om

vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

64 §.

Mot beslut i ersättningsmål må talan föras av den ersättningsskyldige. Å

sådan talan skall vad i 8 kap. är stadgat om klagan som endast avser annat

än arreststraff äga motsvarande tillämpning.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

65 §.

Beslut av befattningshavare vid krigsmakten varigenom ersättningsskyldighet

ålagts må icke verkställas innan beslutet vunnit laga kraft. I övrigt

skall om verkställighet av sådant beslut gälla vad som är föreskrivet beträffande

domstols dom i tvistemål.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. J avd. Nr 41.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

11 KAP.

Om åläggande av tillrättavisning.

66 §.

Rätt att ålägga tillrättavisning enligt 14 § lagen om disciplinstraff för

krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål,

envar i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan

att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket

omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eller tjänsteklass,

så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning vid armén eller

marinen, chef för division eller däremot svarande avdelning vid flygvapnet

samt chef för örlogsdepå.

Såvitt angår underlydande manskap må tillrättavisning ock åläggas av

chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för skola som tillhör

visst förband inom krigsmakten, sekond å fartyg vars chef innehar

lägst regementsofficers grad och kasernbefälhavare vid flottan ävensom chef

för ekipagesektion å flottans varv. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga

tillämpning å hemvärnet.

67 §.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande

lämna denne tillfälle att förklara sig.

över meddelade tillrättavisningar skola föras anteckningar enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen.

68 §.

Vill någon begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning, skall han

skriftligen eller muntligen göra framställning därom hos närmast högre

befattningshavare som har bestraffningsrätt.

69 §.

Ålagd tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till fullo verkställts, åtal väckes eller disciplinstraff

ålägges för samma förseelse, skall verkställigheten upphöra. Detsamma

gäller, om den tillrättavisade upphör att stå under militärt befäl.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om rättegången vid domstol i militära mål m. m.

12 KAP.

Om laga domstol och åklagare.

70 §.

Domstol för avdelning av krigsmakten är, där ej i 15 kap. annorlunda

stadgas, allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort. Konungen

må dock, där ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen så kräver,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

35

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

beträffande viss avdelning förordna att annan allmän underrätt skall vara

domstol för avdelningen.

71 §•

Åtal i militärt brottmål upptages, om brottet förövats under tjänstgöring

vid krigsmakten, av domstolen för den avdelning, till vilken den misstänkte

hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde.

Om den misstänkte då åtal väckes tjänstgör vid annan avdelning än nu

sagts, må ock domstolen för denna avdelning upptaga åtalet, där rätten

med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner

det lämpligt.

Tjänstgjorde den misstänkte vid brottets förövande ej vid krigsmakten,

skall åtalet upptagas av underrätt som Konungen för olika fall föreskrivit

eller, om sådan föreskrift ej meddelats, av domstolen för den avdelning,

till vilken den misstänkte hör, eller av den i förhållande till gärningsorten

närmaste underrätt som är domstol för avdelning av krigsmakten.

72 §.

Har på grund av bestämmelserna i 71 § åtal upptagits vid domstol som

där sägs men finner rätten sedermera att målet ej är att anse såsom militärt

mål, må utan hinder därav åtalet dock prövas, om detta med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

73 §.

Åtal i militärt brottmål må ock upptagas av rätten i den ort där brottet

förövades eller av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,

om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra

omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

74 §.

Har krigsman mot annan krigsman förövat brott av beskaffenhet att åtal

därför ej skall handläggas som militärt mål, må åtalet ändock upptagas

av domstol som i 71 § sägs, om rätten med hänsyn till utredningen samt

kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

75 §.

Bestämmelserna i 19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken skola, utan hinder

av föreskrifterna i 9 § samma kapitel, äga tillämpning i fråga om domstols

behörighet att upptaga åtal i militärt brottmål. Ej må dock på grund av

vad sålunda stadgats åtal som skall upptagas omedelbart av högre rätt

upptagas av annan domstol.

76 §.

Med avseende å domstols behörighet i militärt tvistemål skola bestämmelserna

i 71—73 §§ äga motsvarande tillämpning. Rätten skall självmant

pröva sin behörighet.

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket skola bestämmelserna i 10

kap. 14 § rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning då samband som

där sägs råder mellan flera militära tvistemål eller mellan militärt tvistemål

och annat mål. Ej må dock på grund av vad sålunda stadgats tvist

upptagas vid domstol som enligt 17 § samma kapitel icke är behörig.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

77 §.

Klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål upptages av domstolen

för den avdelning, vid vilken målet avgjorts.

78

Hovrätt skall omedelbart upptaga

mål om ansvar eller enskilt anspråk

på grund av ämbetsbrott av den som

bestrider regementschefs eller där^- med likställd eller högre befattning.

Har på grund av ämbetsbrott som nu

sagts straff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts i disciplinmål

eller ersättningsmål, skall

ock klagan däröver upptagas omedelbart

av hovrätt.

Konungen äger föreskriva, att vad

i första stycket stadgas skall gälla

även annan befattningshavare vid

krigsmakten.

Målet upptages av hovrätt, under ''

om målet skolat upptagas av underr;

Hovrätt skall omedelbart upptaga

mål om ansvar eller enskilt anspråk

på grund av ämbetsbrott av den som

bestrider regementschefs eller därmed

likställd eller högre befattning,

eller av annan ämbets- eller tjänsteman,

mot vilken åtal för sådant brott

enligt lag eller författning skall väckas

i hovrätt. Har på grund av ämbetsbrott

som nu sagts straff, förverkandepåföljd

eller ersättningsskyldighet

ålagts i disciplinmål eller ersättningsmål,

skall ock klagan däröver

upptagas omedelbart av hovrätt.

diken hör domstol som varit behörig

79 §.

Allmän åklagare i militärt brottmål är, där ej annat stadgas i 15 kap.,

allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av

uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. I fall som avses i

78 § är justitiekanslern åklagare.

13 KAP.

Om förundersökning och tvångsmedel m. m.

80 §.

Har anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall

handläggas som militärt mål skett hos åklagare eller polismyndighet, skall

den som mottagit anmälan, om ej annan målsägande än kronan finnes och

saken synes kunna utredas och avgöras i disciplinmål, i stället för att verkställa

förundersökning överlämna målet till den som i disciplinmål närmast

äger bestraffningsrätt över den misstänkte. Förundersökning skall dock

verkställas, om myndigheten på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga

skäl föreligga att målet handlägges vid domstol. Förundersökning

må ock äga rum, om civil myndighet har att verkställa utredning angående

annat brott som den misstänkte antages hava begått.

Inledes förundersökning, skall den som närmast äger bestraffningsrätt i

disciplinmål över den misstänkte genast underrättas därom.

81 §.

Finner åklagaren ytterligare utredning erforderlig i mål, som hänskjutits

till honom enligt bestämmelserna i denna lag, skall han verkställa sådan

efter vad i rättegångsbalken sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

82 §.

Åklagare och polismyndighet äga vid förundersökning i militärt brottmål

erhålla nödigt biträde av personal tillhörande krigsmakten.

83 §.

Finner åklagare, sedan militärt brottmål hänskjutits till honom eller eljest

av honom utretts, att den misstänkte förskyller ansvar men att straff

för brottet kan åläggas i disciplinmål, skall han, där ej särskilda skäl till

annat föranleda, underställa bestraffningsberättigad befattningshavare frågan

om denne vill avgöra saken. Finnes annan målsägande än kronan, skall

åklagaren dessförinnan tillfråga denne, om han ämnar föra talan om enskilt

anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges

vid domstol.

Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning, om rätten fastställt

beslag eller förordnande om förvarsarrest eller beslutat om häktning av den

misstänkte.

84 §.

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om eftergift

av åtal skall icke äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff

för brottet må åläggas i disciplinmål.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om strafföreläggande äger tillämpning

allenast i det fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten

eller hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åklagare

på grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Ej må straffföreläggande

avse disciplinstraff.

85 §.

År i mål som hänskjutits till åklagare eller vari utredningen eljest ankommer

på civil myndighet någon tagen i förvarsarrest, skall åklagaren,

om han icke beslutar att åtal ej skall äga rum, sist dagen efter den, då han

mottog underrättelse enligt 33 §, till rättens prövning hänskjuta frågan om

arresten skall bestå.

Beslutar åklagaren att ej väcka åtal, skall han inom samma tid därom

underrätta den som förordnat om arresteringen; och åligger det denne att

tillse att den arresterade omedelbart frigives.

86 §.

Om rättens prövning av fråga som sägs i 85 § första stycket gäller i tilllämpliga

delar vad i 24 kap. 13—16 §§ rättegångsbalken är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den arresterade

vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket lagen

om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning.

14 KAP.

Särskilda bestämmelser om rättegången.

87 §.

I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att på

begäran erhålla offentlig försvarare tillkomma, förutom anhållen och häktad,

jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är misstänkt

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande nr åt.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott varå kan

följa straffarbete.

Den som är tilltalad eller misstänkt i sådant mål har rätt att erhålla

nödig ledighet från tjänstgöring vid krigsmakten för att samråda med sin

försvarare och i övrigt förbereda sin talan.

88 §.

Utsättande av förhandling i militärt mål bör ske efter samråd med vederbörande

chef.

Där det med hänsyn till disciplinens upprätthållande eller eljest finnes

vara av vikt att målet skyndsamt avgöres, skall om så erfordras särskilt

sammanträde utsättas att hållas så snart det lämpligen kan ske.

89 §.

Ej må någon såsom domare deltaga i handläggningen av militärt mål,

om han förut i egenskap av auditör tagit befattning med saken.

90 §.

Skall någon som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten hämtas till rätten,

åligger det vederbörande chef att på framställning av rätten låta verkställa

åtgärden.

91 §.

Domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där

domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen

eller beslutet ej vunnit laga kraft.

92 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall förhandling hållas

inom stängda dörrar, förutom då sådant eljest i lag är stadgat, jämväl då

offentligheten kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig

för krigsmaktens säkerhet.

93 §.

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt företaga militärt brottmål till avgörande

utan huvudförhandling, förutom i de fall som avses i 51 kap. 21 §

första och tredje styckena rättegångsbalken, jämväl när den tilltalade av

underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller disciplinstraff

eller till fängelse, ej överstigande sex månader, eller fällts till vite och anledning

ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd

än nu sagts; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske,

med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas

utan huvudförhandling.

94 §.

Har efter klagan i vanlig ordning eller besvär över domvilla beslut i disciplinmål

eller ersättningsmål undanröjts och skall i följd därav ny handläggning

äga rum, skall, oaktat beslutet meddelats av befattningshavare

vid krigsmakten, den nya handläggningen äga rum vid underrätt eller, i fall

som avses i 78 §, vid hovrätt.

Beviljas resning i mål som sägs i första stycket och ändrar ej högsta dom
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr ål.

39

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

stolen omedelbart beslutet, skall högsta domstolen förordna att målet skall

upptagas av den rätt där talan mot beslutet skolat fullföljas. Vid målets

fortsatta behandling skall så anses som om beslutet överklagats i vanlig

ordning.

15 KAP.

Om krigsrätt.

95 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall i den utsträckning

Konungen bestämmer krigsrätt i stället för allmän underrätt vara domstol

för avdelning av krigsmakten.

Har beredskapsövning anbefallts må, ändå att beredskapstillstånd ej inträtt,

Konungen förordna att krigsrätt skall vara domstol för avdelning där

sådan tjänstgöring fullgöres.

Konungen äger förordna om inrättande av krigsrätt och om dess benämning

samt föreskriva under vilken hovrätt krigsrätten skall höra. Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer äger ock föreskriva för vilken

eller vilka avdelningar krigsrätten skall vara domstol.

96 §.

Krigsrätt består av en lagfaren krigsdomare såsom ordförande samt

nämnd. I nämnden skola sitta tre, därav två civila och en militär. Den militäre

krigsrättsnämndemannen skall hava lägst regementsofficers grad.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren ensam i de fall, då rådhusrätt

vid handläggning av militärt mål är domför med en lagfaren domare.

97 §.

Angående omröstning i krigsrätt skall gälla vad som är stadgat för häradsrätt.

98 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice krigsdomare att vid

förhinder för krigsdomaren träda i hans ställe. Konungen meddelar ock närmare

bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie

för krigsdomare
Krigsrättsnämndemännen

utses av Konungen eller den myndighet Konungen

bestämmer. Krigsrättsnämndeman må endast den vara som är valbar till

nämndeman vid allmän domstol. Är officer eller underofficer svarande i militärt

mål, må ej såsom militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra någon som

tillhör samma regemente eller samma därmed likställda förband.

Är nämndeman hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sammanträde,

må rättens ordförande kalla annan behörig person att tjänstgöra

i hans ställe.

99 §.

Krigsrätt skall sammanträda så ofta det för arbetet kräves. Tid och ställe

för sammanträde bestämmes av krigsdomaren efter samråd med vederbörande

chef.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

100 §.

Vad i 72 § är stadgat skall icke äga tillämpning å krigsrätt.

Ej heller må krigsrätt eljest upptaga mål, som icke är militärt mål, där

ej fråga är om fall, som avses i 74 § denna lag eller 19 kap. 5 § rättegångsbalken,

eller enligt lag målet ej må upptagas av annan domstol än krigsrätten.

101 §.

Mål som skall upptagas av krigsrätt må ej på grund av 10 kap. 14 § eller

19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken upptagas av allmän domstol, såframt ej

rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finner det lämpligt.

102 §.

Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal. År i lag för visst fall föreskrivet

att statsåklagare har att pröva huruvida allmänt åtal skall ske, skall

denna prövning i stället ankomma på krigsfiskalen.

Krigsfiskal förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.

Närmare bestämmelser om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av

Konungen.

I mål som upptagits av krigsrätt äger krigsfiskal föra talan även i hovrätten.

103 §.

Till offentlig försvarare i mål som tillhör krigsrätts behandling må, om

advokat icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

104 §.

Har krigsrätt meddelat dom i enskild parts frånvaro, skall domen delgivas

parten genom rättens försorg. Särskild underrättelse till parten om tiden

och sättet för domens meddelande erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äger motsvarande tillämpning å

slutligt beslut.

105 §.

Talan mot krigsrätts dom eller beslut skall fullföljas hos den hovrätt,

under vilken krigsrätten hör.

I fall som avses i 104 § räknas tiden för fullföljd av talan från den dag,

då klaganden erhöll del av domen eller beslutet.

Anmälan av vad skall göras hos krigsrätten. Fullföljdsinlaga avlämnas

till krigsrätten eller till befattningshavare vid krigsmakten som närmast

äger bestraffningsrätt över klaganden. Krigsman som lyder under kompanichef

eller motsvarande chef må ock avlämna inlagan till denne. Fullfölj dsinlaga

som sålunda avlämnas till befattningshavare vid krigsmakten skall

anses hava därigenom inkommit till rätten.

106 §.

Konungen äger för tid då krigsrätt är inrättad föreskriva skyldighet för

hovrätt under vilken krigsrätten hör att sammanträda utom förläggningsorten

för huvudförhandling i militära mål.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

41

2) Lag

om införande av militära rättegångslagen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Militära rättegångslagen skall jämte vad här nedan stadgas lända till

efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2 §•

Genom militära rättegångslagen upphävas

lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes *

184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324);

2 och 3 §§ lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för

krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna

bestämmelser angående flygvapnet;

lagen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare

att ålägga ersättningsskyldighet;

lagen den 10 juli 1947 (nr 635) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken

å rättegången vid krigsdomstol;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglementen, instruktioner

eller andra särskilda föreskrifter stridande mot militära rättegångslagen.

3 §•

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i militära rättegångslagen, skall den bestämmelsen i

stället tillämpas.

4 §•

I fråga om mål, som före militära rättegångslagens ikraftträdande varit

föremål för handläggning vid domstol eller hos befälhavare vid krigsmakten,

vilken ägt avgöra målet eller föranstalta om krigsrätts sammankallande

för dess behandling, så ock beträffande ärende om nåd i sådant mål skall

äldre lag tillämpas. Följande avvikelser skola dock gälla:

1. Från och med den dag Konungen bestämmer skall Svea hovrätt vara

krigsöverdomstol i krigshovrättens ställe. Därvid skola de uppgifter, som

författningsenligt åvila krigshovrättsrådet, enligt presidentens bestämmande

fullgöras av ledamot i hovrätten eller tjänsteman vid denna samt de, som

ankomma på överkrigsfiskalen, av advokatfiskalen vid hovrätten.

2. Har ansökan om resning eller om återställande av försutten tid eller

besvär över domvilla inkommit efter militära rättegångslagens ikraftträdande,

skall nya rättegångsbalken tillämpas beträffande ansökningen eller

besvären, ehuru målet behandlats enligt äldre lag.

3. Mål som efter vilandeförklaring eller på grund av återförvisning eller

av annan sådan anledning skolat efter den 30 juni 1949 återupptagas av

bestraffningsberättigad befälhavare eller av domstol som först handlagt

målet skall i stället upptagas av domstol, som enligt ny lag är behörig, och

jämväl i övrigt behandlas enligt ny lag.

4 Bihang titt riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. Nr 41.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

4. I fråga om sättet för befordran till verkställighet av krigsdomstols utslag

och befälhavares beslut skall gälla vad i sådant hänseende stadgats

beträffande dom eller beslut i militärt mål som avses i militära rättegångslagen.

5 §•

Mål angående åtal mot krigsman jämlikt § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen

skall anses såsom militärt mål.

B) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

viss ändring böra vidtagas i 24 kap. 22 § rättegångsbalken

— måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 24 kap. 22 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 24 kap. 22 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

24 KAP.

22 §.

Den som är häktad skall utan

dröjsmål föras till allmänt häkte.

Finnes det vara av synnerlig vikt,

att den häktade för utredning angående

det brott, som föranlett häktningen,

eller annat brott, för vilket

han misstänkes, förvaras å annan

plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren rätten

förordna, att med överförandet

skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren

eller åklagaren

äge ock besluta, att den häktade, sedan

han överförts till allmänt häkte,

skall för förhör eller annan åtgärd

inställas å plats utom häktet.

22 §.

Den som är häktad skall utan

dröjsmål föras till allmänt häkte.

Häktad krigsman må dock i stället

föras till militärhäkte.

Finnes det vara av synnerlig vikt,

att den häktade för utredning angående

det brott, som föranlett häktningen,

eller annat brott, för vilket

han misstänkes, förvaras å annan

plats än i första stycket sägs, må

på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren rätten förordna,

att med överförandet skall tills

vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren

eller åklagaren äge ock besluta,

att den häktade, sedan han

överförts till häkte, skall för förhör

eller annan åtgärd inställas å plats

utom häktet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

19A9.

Stockholm den 9 juni 1948.

På första lagutskottets vägnar:

AXEL LINDQVIST.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

43

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Branting, Ahlkvist, Kriigel,

Ekströmer, Löthner, Göransson och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Rylander, Gezelius, Hedlund

i Östersund, Olsson i Mellerud*, Lindberg, fru Gustafson och herr Gustafsson

i Lekåsa.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Branting, som anfört:

I 92 § regleras för de militära målen frågan om rättegångens offentlighet

under beredskapstillstånd eller krig.

Enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken gäller såsom allmän regel bland annat:

»Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas att---till följd av offentligheten något kan uppen
baras,

som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande

makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas inom stängda

dörrar. —--»

I 92 § av den nu föreliggande militära rättegångslagen stadgas att under

beredskapstillstånd eller krig förhandling kan hållas inom stängda dörrar

i två fall, nämligen dels »då sådant eljest i lag är stadgat», dels »då offentligheten

kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för krigsmaktens

säkerhet».

Jag förmenar att detta stadgande antingen är överflödigt eller har en mycket

oklar innebörd. Att rättegång bör hållas inför stängda dörrar, när något

kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt

för främmande makt, framgår av det förefintliga stadgandet i rättegångsbalken.

Avser den nu föreslagna paragrafen att säga någonting därutöver?

Mig synes det självklart att om offentligheten i ett militärt mål kan antagas

vara till skada för krigsföretag eller menlig för krigsmaktens säkerhet, måste

man också anse att sådant fall föreligger, som avses i 5 kap. 1 § rättegångsbalken.

Något vars uppenbarande under krig kan skada krigsföretag eller

under krig eller beredskapstillstånd kan vara menligt för krigsmaktens säkerhet,

hör givetvis också hållas hemligt för främmande makt med hänsyn

till rikets säkerhet.

Skulle den föreslagna 92 § avse att gå längre i frågan om offentlighetsprincipens

inskränkande än gällande lag, synes böra närmare klargöras vad

paragrafen avser alt stadga. Offentlighetsprincipen vid våra domstolar är

så betydelsefull att varje inskränkning därav, utöver stadgandena i gällande

lag, måste till sin innebörd noga granskas. Vad beträffar rättegångar an
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

gående militära mål under krig eller beredskapstillstånd torde det ligga i

sakens natur, att domstolarna skola noga uppmärksamma, att intet må

kunna genom rättegången komma till främmande makts kännedom som

bör hemlighållas med hänsyn till rikets säkerhet. I detta fall blir alltså kravet

på försiktighet starkare än någonsin. Å andra sidan måste observeras,

att militära mål under krigstid kunna bliva ytterst betydelsefulla ur andra

synpunkter; sålunda kan ju i dylika fall tänkas att den anklagade dömes till

döden. I sådana fall måste offentlighetskravet skärpas. Alltså kan det för

domstolen bliva frågan om en avvägning mellan olika intressen. Det till sist

avgörande kan icke gärna bliva annat än hänsynen till rikets säkerhet. Men

vilka fall kunna antagas förekomma, där rättegångens offentlighet blir till

skada för krigsföretag eller till men för krigsmaktens säkerhet, utan att

man samtidigt kan göra gällande, att sådant fall föreligger, som förutses i

5 kap. 1 § rättegångsbalken? Detta har icke på något sätt klargjorts och synes

icke heller kunna klargöras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes mig den föreslagna paragrafen

antingen vara onödig eller öppna okända möjligheter för inskränkningar

i principen om rättegångars offentlighet. Jag får därför yrka, att paragrafen

måtte utgå ur lagförslaget.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481952

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:346 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till militär rättegångslag m. m. s. 3 i texten