Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående ändringar i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 3 i första kammaren av herr Schlyter samt nr 13 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund.

1948-06-16 · 35 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 25 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1948:44, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående ändringar i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 3 i första kammaren av herr Schlyter samt nr 13 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående

ändringar i gällande lagstiftning om registrering

av brott och förseelser.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 3 i första kammaren av herr Schlyter

samt nr 13 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund. I motionerna,

vilka äro likalydande, yrkas

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville låta verkställa en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till

individens skydd mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och

förseelser samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda».

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionerna från strafflagberedningen, kungl. fångvårdsstyrelsen,

överbefälhavaren, kungl. krigshovrätten, statens kriminaltekniska anstalt,

kungl. kontrollstyrelsen, kungl. generaltullstyrelsen, kungl. socialstyrelsen,

statens utlänningskommission och Sveriges riksbank. Därjämte har

utskottet berett Svenska skyddsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar

och Sveriges landsfiskaler ävensom Svenska landskommunernas förbund

tillfälle yttra sig över motionerna.

Den i motionerna föreslagna utredningen har tillstyrkts av strafflagberedningen,

fångvårdsstyrelsen, kriminaltekniska anstalten, generaltullstyrelsen

och skyddsförbundet. I tillstyrkande riktning hava krigshovrätten och ledamoten

av socialstyrelsen, byråchefen von Hofsten uttalat sig. Föreningen Sveriges

landsfogdar och riksbanken hava förklarat, att de icke hade anledning

till erinran mot den begärda utredningen. Socialstyrelsens flesta ledamöter

hava uttalat, att de icke funne utredningen vara särskilt angelägen för socialvårdens

vidkommande, men tillagt, att de å andra sidan icke hade någon

anledning att motsätta sig densamma. Föreningen Sveriges landsfiskaler har

förklarat, att skäl icke förelåge att företaga den påyrkade utredningen, såvitt

tidningen Polisunderrättelser anginge, men att föreningen beträffande övrig

med motionerna avsedd registrering icke hade något att erinra mot den föreslagna

utredningen. Kontrollstyrelsen har föreslagit, att motionerna, såvitt

de avse kontrollstyrelsens verksamhetsområde, icke måtte föranleda någon

annan åtgärd än ett uttalande, att 1944 års nykterhetskommitté vid fullgörandet

av sitt uppdrag borde beakta vad i motionerna i nämnda avseende

anförts, överbefälhavaren, utlänningskommissionen och Svenska landskommunernas

förbund hava icke tagit ställning till motionärernas yrkande.

1 Bihantj till riksdagens protokoll 19t8. 9 samt. 1 avd. Nr 44.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

I den följande redogörelsen kominer utskottet först att återgiva vissa

i motionerna och yttrandena framförda allmänna synpunkter. Därefter redovisas

i skilda avdelningar bestämmelser och uttalanden rörande varje särskilt

här ifrågakommande register. I den mån innehållet i motionerna icke

återgives sålunda får utskottet hänvisa till motionerna.

Allmänna synpunkter.

Motionärerna anföra bland annat:

»Vikten av att ha tillgång till uppgifter om brott och straff är väsentligt

överskattad. Straff registreringen har egentligen tillkommit för att möjliggöra

tillämpningen av straffrättens återfallsregler. Att plocka registren på uppgifter

om klientens tidigare tråkigheter kan i många fall få en annan verkan

än den önskvärda. Socialvård är i första hand hjälp och bistånd. Det är

möjligt att hjälpa utan tillgång till straffregister. Det är till och med farligt

att titta i registret. Det kan ge en förutfattad mening, som inte är befogad.

När man skall undersöka en människas levnadshistoria, kan det vara av betydelse

att veta när och under vilka omständigheter symtom på asocialitet

tidigare visat sig. Ett register kan ge anvisning om vad som bör utredas. Jag

vänder mig därför inte mot att det förekommer en viss registrering. Men jag

vill göra gällande att den blivit alldeles för omfattande, att man använder

sig av uppgifterna i obetydliga sammanhang och att man ofta grundar negativa

värderingar enbart på registeranteckningar.

Hur bot skall kunna rådas på de anförda olägenheterna kräver en ingående

undersökning av de olika registreringskravens legitimitet och av möjligheten

att omgärda registreringen med sekretessbestämmelser. Det primära syftet

med publikationen Polisunderrättelser — samhällets skyddande mot farliga

förbrytare — får naturligtvis inte åsidosättas. Det bör emellertid undersökas,

om icke uppgifterna till Polisunderrättelser kunna väsentligen begränsas. Om

det enligt lag gällande förbudet att meddela intyg ur straffregistret annat än

i vissa snävt begränsade fall är välgrundat och bör upprätthållas, bör tydligen

samma princip tillämpas även på andra liknande register som kunna

vara erforderliga för särskilda allmänna ändamål. Bestämmelser angående

registrens begagnande äro sålunda av nöden. Ett ståndpunktstagande till

registreringsverksamhetens omfång och till rätten att på grundval av registren

utfärda intyg kan emellertid icke ske utan en allsidig utredning av

registreringsbehovet. Denna utredning bör bl. a. avse möjligheten att minska

omfattningen av registreringen i fångvårdsstyrelsens straffregister såvitt angår

ungdom och över huvud taget för villkorligt dömda, att begränsa den

tidrymd under vilken uppgifter från straffregistret skola upptagas på utdrag

av registret, att minska straffregistreringen i Polisunderrättelser samt att

eljest vidtaga åtgärder som förebygga att den lagfästa sekretessen kring

brott och straff åsidosättes genom att de direkt utan tillräckliga skäl införas

i särskilda register eller genom att uppgifter och anteckningar från

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44. 3

sådana register utan bärande skäl utlämnas eller införas på andra handlingar.

»

Straff lagberedningen yttrar:

De i motionerna berörda förhållandena äro utan tvivel förtjänta av allvarlig

uppmärksamhet. Härvid göra sig gällande olika synpunkter, som i

viss män stå i strid med varandra. Sålunda är det obestridligt att strafflagstiftningens

moralbildande och eljest från brott avhållande verkan kräver

att lagens upprätthållande i rättstillämpningen blir bekant för allmänheten.

Det kan även i vissa fall vara av värde att möjlighet finnes att erhålla kännedom

om att en individ begått brott så att man kan skydda sig mot rättskränkningar

av honom. Å andra sidan är det angeläget att de som dömts för

brott och i synnerhet de, som undergått straff, icke möta hinder vid sina

strävanden att återanpassa sig i samhället såsom laglydiga medlemmar på

grund av att obehöriga erhålla kännedom om brott och bestraffningar.

Åtskillig kunskap om sådana förhållanden sprides genom meddelanden

man och man emellan. I äldre tider, då befolkningen var mindre talrik och

mera stationär, lärer denna nyhetsförmedling ha varit ganska effektiv. Ännu

lär det för dömda, som intagit en mera framskjuten samhällsställning, vara

så gott som omöjligt att hemlighålla de påföljder som drabbat deras felsteg.

Tidigare ansågs det vara en uppgift för lagstiftningen och myndigheterna

att verka för spridande av kännedom om domar i brottmål och verkställighet

av dem. Denna ståndpunkt har emellertid övergivits av den senare

svenska strafflagstiftningen, som avskaffat vanfrejd och liknande personliga

straffpåföljder. Vissa straffrättsliga bestämmelser — t. ex. om verkan av

återfall i brott, om villkorlig dom och villkorlig frigivning — kräva emellertid

för sin tillämpning viss registrering av domar och straff. En sådan sker

ock, i första hand genom straffregistret och numera även genom centrala

fångregistret.

Å ena sidan är det tydligt, att en viss registrering är nödvändig till tjänst

för de samhällsorgan, som hava att övervaka eller rättleda de enskildas livsföring.

Å andra sidan är det obestridligt att vetskapen om att vara registrerad

kan innebära ett obehag och i vissa fall — särskilt för dem som dömts för

brott och undergått straff och som få detta antecknat — rent av utgöra ett

lidande, samt att den kännedom som från registren kan spridas om domar

och straff i särskilda fall kan vålla individerna allvarliga svårigheter. — Det

synes uppenbart, att den registrering som kan finnas erforderlig bör anordnas

så att olägenheterna av densamma bliva så små som möjligt. På grund

härav synes registreringsväsendet böra underkastas en översyn därvid "bland

annat bör tillses följande: så få register som möjligt föras angående enskildas

personliga förhållanden; endast sådana uppgifter — i synnerhet angående

brott och straff — antecknas som äro absolut nödvändiga; anteckningar,

som ej längre behövas för därmed avsett ändamål, böra utan dröjsmål

förstöras eller eljest utplånas; varje register användes endast för det

ändamål, varför det inrättats, så att intyg på grund därav alltså icke utlämnas

för andra ändamål, vare sig till myndigheter eller enskilda; registrens

sekretess garanteras genom klara bestämmelser med förbud under

straffansvar icke blott mot offentliggörande i tryck o. d. utan även mot varje

obehörigt yppande av deras innehåll.

På grund av det anförda får strafflagheredningen tillstyrka alt en sådan

utredning, som i motionerna avses, måtte komma till stånd.

I fångvårdsstyrelsens yttrande göres inledningsvis dessa allmänna överväganden

:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

I nutida svensk kriminalpolitik är det en viktig princip att söka förebygga

återfall i brott genom att främja de dömda brottslingarnas ^socialisering.

Denna grundsats har kommit till uttryck genom reformer på såväl

straffsystemets som straffverkställighetens område. Den villkorliga domens

införande motiverades bl. a. med önskvärdheten alt undvika de ogynnsamma

biverkningar av social natur, som enligt vad erfarenheten visar äro förbundna

med frihetsstraff. Vid den villkorliga domens fortsatta utbyggnad

har man sökt skapa möjligheter att genom positiva åtgärder av hjälpande

och stödjande natur underlätta de dömdas inordnande i samhället och arbetslivet.

Liknande synpunkter ha föranlett införandet av ungdomsfängelse

och andra särskilda former av anstaltsbehandling, som lägga särskild vikt

vid den dömdes uppfostran och utbildning samt äro förbundna med obligatorisk

eftervård. Även de ordinära frihetsstraffen verkställas numera på

ett sätt, som direkt tager sikte på de dömdas resocialisering. I 24 § lagen den

21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. m. stadgas, bl. a., att

intagen skall sysselsättas med lämpligt arbete och i övrigt erhålla sådan behandling

att hans anpassning i samhället främjas, samt att skadliga verkningar

av frihetsförlusten — därmed avses enligt förarbetena främst menliga biverkningar

av social och ekonomisk natur — såvitt möjligt skola förebyggas.

Jämlikt 40 § samma lag åligger det styresman vid fångvårdsanstalt att i god

tid förbereda intagens frigivning eller utskrivning och att för detta ändamål

vidtaga sådana åtgärder som kunna hjälpa denne att föra ett laglydigt

och samhällsnyttigt liv. Genom införandet och utbyggnaden av den villkorliga

frigivningen ha de vanliga frihetsstraffen i betydande utsträckning förenats

med obligatorisk eftervård. Även andra frigivna erhålla på begäran

hjälp och stöd av de eftervårdande organen, främst statens skyddskonsulenter

och skyddsassistenter, vilkas verksamhetsområde avser såväl villkorligt

dömda som frigivna och utskrivna personer.

Av det sagda framgår, att resocialiseringsarbetet beträffande personer,

som dömas för brott, har två sidor, nämligen dels att söka undanröja de

menliga biverkningar av domen, som minska deras möjligheter att försörja

sig och att i övrigt finna sig tillrätta i samhället, dels att genom särskilda

hjälpåtgärder öka dessa möjligheter. Den förstnämnda sidan av verksamheten

försvåras därigenom att samhället ingalunda konsekvent genomfört principen

att den dömde skall beredas en verklig möjlighet till rehabilitering utan

tvärtom på många sätt medverkar till att han försättes i en undantagsställning,

som gör honom handikappad i förhållande till andra samhällsmedlemmar.

Detta sker dels genom att myndigheterna understödja eller tillåta en

utvidgad straffregistrering, som medverkar till att brotten och straffen komma

till obehörigas kännedom och därigenom utsätter den dömde för den

misstro och ovilja som allmänheten ofta ådagalägger gentemot straffade personer,

dels genom att i lagar och författningar bibehålla bestämmelser, som

innebära att den som dömts för brott uteslutes från vissa utkomstmöjligheter

och sociala förmåner. Verkningarna av de sistnämnda legala hindren

för den dömdes resocialisering äro till sin omfattning delvis beroende av de

möjligheter som straff registreringen ger att erhålla kännedom om ådömda

straffpåföljder.

Efter en redogörelse för vissa register fortsätter fångvårdsstyrelsen:

Den i det föregående behandlade registreringen utgör endast en del av den

katalogisering av straffade personer, som förekommer hos skilda myndigheter

och institutioner. Främst såsom en följd av den ökade registreringen

är den sekretess, varmed samhället i syfte att underlätta den dömdes resocialisering

sökt kringgärda hans namn och brott, på väg att försvinna. Detta

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

5

förhållande utgör enligt fångvårdsstyrelsens mening en av de viktigaste frågorna

inom kriminalvården, alldeles särskilt i vad angår de villkorligt dömda,

eftersom en villkorlig dom i utpräglad grad har karaktären av en hjälpätgärd,

som icke bör komma till utomståendes kännedom. Såsom i det föregående

anförts, motiverades den villkorliga domens införande i Sverige

främst med att man därigenom kunde skapa möjligheter att undantaga de

brottslingar, som ingåvo de största förhoppningarna, från de menliga biverkningar

av företrädesvis social natur, som äro förknippade med ett frihetsstraff.

Utvecklingen har i detta hänseende gått i rakt motsatt riktning mot

den avsedda och önskvärda.

Fångvårdsstyrelsen finner den i motionerna begärda utredningen behövlig

och uttalar, att utredningen främst borde avse möjligheterna att inskränka

den registrering av brottslingar, som ägde rum vid sidan av straffregistret.

Även i vad angår straffregistret ifrågasättes vissa inskränkningar särskilt

i vad angå villkorligt dömda och brottslingar under 18 år.

Slutligen anför fångvårdsstyrelsen:

I fråga om villkorligt dömda samt över huvud taget unga brottslingar är

det av intresse att göra en jämförelse med lagstiftningen i England, där dessa

grupper över huvud taget icke få registreras officiellt i andra fall än vid

förverkande av villkorligt anstånd.

Därest en begränsning av straffregistreringen upptages till prövning, uppkomma

vissa särskilda straffrättsliga spörsmål. Sålunda måste återfallsreglerna

i 4 kap. 14 § strafflagen beaktas. Dessa innebära numera, att även

villkorlig dom kan vara återfallsgrundande. I samband därmed torde bestäanmelserna

i 3 § lagen om villkorlig dom om återfall såsom hinder för villkorlig

dom böra uppmärksammas. Enligt fångvårdsstyrelsens mening kan det övervägas

att. på vissa punkter upptaga de nu nämnda bestämmelserna till omprövning.

Vid den begärda utredningen torde böra beaktas vissa uttalanden i hithörande

frågor, som komma att göras i en utredning angående skyddsverksamhetens

organisation m. m„ verkställd av fångvårdsstyrelsen i samråd med

särskilda sakkunniga.

I krigshovrättens yttrande anföres:

Det är till en början givet, att en avvägning måste ske mellan å ena sidan

det allmännas intresse av att i vissa situationer känna till vad som tidigare

förekommit mot en individ i kriminellt hänseende, och å andra sidan ett intresse,

främst för den enskilde, att så få personer som möjligt erhålla kännedom

om att han tidigare straffats. Det är också lika klart, att en sådan avvägning

i flera fall måste få till resultat, att det allmännas intresse befinnes

viktigare. Straffregistreringen kan fördenskull svårligen helt avskaffas, även

om det skulle befinnas, att den kan avsevärt inskränkas. Men jämväl med

bibehållen straffregistrering kan nämnda enskilda intresse till stor del tillgodoses,

om man sörjer för erforderlig sekretess genom lämpliga regler för

registrens förande och förvaring samt uppgifters utlämnande därifrån.

Den enskildes intresse av sekretess beror naturligtvis, såsom motionärerna

framhålla, på den avvisande hållning, allmänheten vanligen intar mot

dem, om vilka man vet, att de straffats. Denna allmänhetens avoghet mot de

straffade, vilken torde sammanhänga med den verkan straffbudens upprätthållande

utövar i allmänt moraliskt hänseende, måsteman räkna med såsom

ett bestående faktum.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr ii.

Eu reform, som tar sikte på att i möjligaste mån neutralisera de skadliga

verkningarna för de straffades del av denna avoghet, måste anses behjärtansvärd.

Emellertid bör det framhållas, att en reform, sådan den antytts

av motionärerna, på grund av ofrånkomliga förhållanden icke skulle

kunna få enhetlig verkan för hela klientelet av straffade. Det är ju nämligen

tydligt, att en person, som är bosatt å landsbygden eller i en mindre tätort,

i regel har avsevärt sämre chanser att hemlighålla, vad som till äventyrs i

straffrättsligt hänseende förekommit mot honom, än en storstadsbo. Reformen

skulle därför få sin egentliga betydelse för de straffade i de större städerna,

och skulle sålunda de facto i viss mån innebära en orättvisa mot övriga

straffade.

Överbefälhavaren framställer det önskemålet, att därest den av motionärerna

föreslagna utredningen angående ändring i gällande lagstiftning om

registrering av brott och förseelser kommer till stånd, de synpunkter, vilka

ur försvarets intresse kunna vara att anföra, tagas upp till övervägande. En

representant för försvarsledningen borde därför deltaga i utredningen.

Yttrandet från Svenska skyddsförbundets styrelse, vilket huvudsakligen

behandlar den inom fångvårds- och skyddsföreningarna verkställda, nedan

redovisade registreringen, innehåller följande allmänna synpunkter:

Förbundsstyrelsen är medveten om att alla register inom det sociala verksamhetsområdet

mer eller mindre lida av den psykologiskt sett betänkliga

svagheten att de upptaga klientens fel och brister men ej hans eventuella

förtjänster. Ett ganska belysande exempel på hur en socialarbetare, som

bland annat är övervakare över en villkorligt dömd och nu tydligen har dåliga

erfarenheter av hur en persons snedsteg registreras och ständigt följer

med i handlingar och yttranden, har berättats av en skyddskonsulent. Då

konsulenten med anledning av uteblivna rapporter i ärendet trädde i närmare

kontakt med övervakaren, visade det sig att denna skötte sitt uppdrag

med största nit och ansvarskänsla. Övervakaren förklarade emellertid att

han var obenägen rapportera, då den villkorligt dömde varit ett svårskött

fall. Han menade att då han nu lagt ned så mycket arbete på att få den

dömde på rätt köl och han nu ansåg sig ha god anledning att hoppas på framgång

i sina strävanden, borde inte de rätt många mörka punkterna under

vägen registreras utan i stället det goda resultatet som nu skymtade.

Efter att hava framhållit skyddsverksamhetens behov av vissa registeruppgifter

anför styrelsen slutligen:

Emellertid kan förvisso ifrågasättas om ej de uppgifter registren innehålla

borde efter viss bestämd tid helt utgå, därest personen i fråga ej återfallit

i brott. I betraktande av det faktum att undan för undan en hel mängd register

uppstått, torde vidare en ingående undersökning av de olika registreringskravens

legitimitet och av möjligheten att omgärda registreringen med

sekretessbestämmelser vara av behovet påkallad.

Statens kriminaltekniska anstalt yttrar:

Anstalten ansluter sig helt till den av motionärerna hävdade principen,

att man icke skall låta obehöriga få kännedom om att någon dömts för brott.

Att sekretesskyddet kring brott och straff minskat sedan år 1900 torde

vara rätt så till vida, att olika myndigheter och sociala organ efter hand ansetts

behöriga att på ett mera ordnat sätt än tidigare få del av straffuppgifter

beträffande hjälpbehövande, sökande till vissa tjänster, sökande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

7

pass, körkort och tillstånd av olika slag. Från framför allt socialvårdande

håll har man vid upprepade tillfällen betonat nödvändigheten av att ha tillgång

till vandelsuppgifter, icke för att utestänga behövande från socialvård

utan för att kunna fastställa den lämpliga hjälpformen. Det är också naturligt,

att man ställer sig tveksam att förmedla en anställning åt en för t. ex.

stöld straffad person, om anställningen skulle vara av sådan art, att den kan

inbjuda vederbörande till att begå nytt brott. Likaså reagerar man nog i

allmänhet kraftigt mot att anställa tidigare för allvarliga brott straffade

personer i vissa statliga och kommunala befattningar, i vilka vederbörande

skola övervaka, kontrollera eller ingripa mot sina medmänniskor, omhänderhava

medel, värdehandlingar, hemliga handlingar och post eller där

tjänsten eljest innebär ett förtroendeuppdrag. Behovet av vandelsuppgifter

inom olika områden har också kommit till uttryck i ett flertal bestämmelser

däribland följande:

Enligt kungl. förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa

begagnade föremål in. in. 2 § 2 mom. skall den som söker tillstånd till sådan

rörelse till ansökningshandlingarna foga intyg, att han »gjort sig känd

för redbarhet och ordentlighet».

Enligt kungl. förordningen den 28 maj 1918 angående idkande av pantlånerörelse

1 § kan tillstånd till sådan rörelse meddelas endast åt den som

»finnes lämplig». Av 6 § samma förordning framgår, att den som dömts

för tjuvnadsbrott eller vissa förseelser icke kan anses lämplig.

Enligt lag om fattigvården den 14 juni 1918, 25 §, skall, innan frågan om

beviljande av fattigvård avgöres, fattigvårdsstyrelsen göra sig noga underrättad

om den nödställdes levnadsförhållanden och fattigvårdsbehov samt

undersöka, huru detta behov på lämpligaste sätt må avhjälpas.

Enligt barnavårdslagen den 6 juni 1924, 52 § 1 inom., skall barnavårdsnämnd

vid godkännande av fosterhem »låta verkställa undersökning angående

dess beskaffenhet».

Enligt kungl. förordningen angående explosiva varor den 18 maj 1928,

§§ 41, 48, 53 och 55, skola vissa innehavare av sprängämnen vara kända

för lämplighet, pålitlighet och redbarhet.

Enligt föreskrift i alkoholistlagen den 12 juni 1931, 11 §, skall nykterhetsnämnd,

då fråga uppstår att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk, »skyndsamt

föranstalta om undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom

om hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande inverkande

omständigheter». I 18 § samma lag finnes en motsvarande bestämmelse

beträffande den som skall intagas å allmän alkoholistanstalt och i kungl.

kungörelse den 27 maj 1932 med vissa närmare bestämmelser om alkoholistvården,

bilaga A, framgår, alt uppgifter beträffande kriminalitet i sådant

fall skall inhämtas.

Enligt av chefen för kungl. socialdepartementet fastställd normaiinstruktion

för polispersonal 3 kap. 22 § skall sökande till polistjänst »vara känd

för ordentligt levnadssätt och pålitlighet».

Enligt kungl. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1930, 0 kap. 20 §

c), skall körkortssökande förete intyg av polismyndighet, alt han »gjort sig

känd för ett nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden

i övrigt icke kan anses olämplig som förare av motorfordon».

I rusdrycksförordningen den 18 juni 1937, 4 kap. 3 §, föreskrives, att utminutering

av rusdrycker icke må medgivas »den som varit föremål för

åtgärd enligt alkoholistlagen; den som vårdats för delirium treinens eller

annan sjukdom som uppstått genom bruk av alkoholhaltiga drycker; den

som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit påverkad

av alkoholhaltiga drycker eller som eljest varit överlastad av sådana dryc
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

kex-; ilen soni i strid mot vad i denna förordning eller eljest är stadgat, gjort

sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras

göra sig skyldig till sådan befattning; den som för lösdriveri ådömts

tvångsarbete eller tilldelats varning».

Enligt passkungörelsen den 31 maj 1940, 6 § e), må ansökan om pass ej

bifallas utan medgivande av tillsyningsman eller övervakare för den som

villkorligt frigivits, utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga

förbrytare, interneringsanstalt för återfallsförbrytare, anstalt för

undergående av ungdomsfängelse eller allmän uppfostringsanstalt eller som

frigivits från tvångsarbete i vissa fall samt den som erhållit villkorlig dom

och står under övervakning.

I kungl. kungörelse den 29 juli 1946 om statliga bosättningslån har i § 5

såsom villkor angivits, att lånesökande skall ha »gjort sig känd för skötsamhet».

Vad som i detta avseende avses med skötsamhet framgår utförligare

av den av fullmäktige i riksbanken enligt § 16 samma kungörelse upprättade

instruktionen för ortsombuden. I denna instruktion säges bl. a. följande

:

»I åtskilliga kommuner införas (i socialregistren) beträffande personer,

som erhållit understöd, i regel jämväl uppgifter om straff för förseelser

eller brott. Finnas sådana anteckningar om t. ex. fylleriförseelser eller grövre

brott, skall detta omnämnas. Har sökanden erhållit villkorlig dom, bör

övervakarens namn uppgivas, i fall det finnes i registret.»

»Föreligger allvarliga anmärkningar mot någon av de sökande i avseende

å deras vandel, bör detta utgöra anledning att avstyrka lån. Om sökande

exempelvis varit tilltalad för upprepade fylleriförseelser, eller eljest

gjort sig känd för onyktert levnadssätt, eller om sökande blivit dömd för

upprepade brott, föreligger sådan anledning.

Om sökande blivit dömd för brott i synnerhet om brotlet ligger relativt

långt tillbaka i tiden, bör dock sådan dom ej utgöra hinder för låns tillstyrkande,

om ortsombudet på grund av egna eller eventuellt övervakares iakttagelser

kommit till den uppfattningen, att brottet har föranletts av mera

tillfälliga omständigheter och ej bottnat i brottslig eller opålitlig karaktär.»

Enligt kungl. kungörelse den 26 december 1947 ang. manskaps- och musikelevers

anställning vid krigsmakten, § 6, skall sökande »hava visat laglydnad

och äga medborgarsinne».

Vad beträffar polisens arbete så torde väl vara ostridigt, att tillgången

till uppgifter rörande personers tidigare kriminalitet åtminstone i vissa fall

är utomordentligt värdefull, då det gäller att efterspana brottslingar eller

att — självfallet med hänsynstagande till andra föreliggande omständigheter

— pröva, huruvida viss person kan misstänkas för visst brott. Ofta draga

tidigare straffade personer med sig andra förut ostraffade i brott och

genom återfallsbrottslingarna kunna därför förut ostraffade också ei-tappas.

Självfallet finnes, såsom motionärerna framhålla, ett stort antal brottslingar,

som av olika anledningar förbliva oupptäckta. Att fördenskull

mindre effektivt söka bekämpa återfallsbrottsligheten genom en alltför

långt gående restriktivitel beträffande polisens möjlighet att erhålla kännedom

om tidigare domar synes emellertid icke riktigt.

Anstalten redogör härefter under tio särskilda punkter för vissa register

samt anför slutligen:

Enligt anstaltens mening synes åtminstone en del av de under punkterna

1—10 omnämnda centrala registren för undvikande av dubbel- eller flerdubbelregistrering

kunna sammanföras på en hand. Härigenom skulle sekre
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44. 9

tesseu bliva bättre, enär så många olika befattningshavare icke skulle ha

tillgång till uppgifterna. Dessutom skulle kostnaderna säkerligen kunna

nedbringas. Säkerligen skulle det också i vissa fall innebära en lättnad för

den, som har legitimt behov av uppgifter, att icke behöva vända sig till flera

olika verk eller inrättningar för att erhålla dessa. En åklagare kan för

närvarande i ett visst fall mycket väl tänkas behöva inhämta uppgifter från

fångvårdsstyrelsens, generaltullstyrelsens och kontrollstyrelsens straffregister

och kanske t. o. in. från militärt straffregister.

Under åberopande av vad ovan anförts instämmer anstalten i motionärernas

förslag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig

utredning rörande här berörda spörsmål angående registrering av brott och

förseelser. Ifrågavarande utredning bör särskilt syfta till att klarlägga olika

statliga och kommunala organs behov av kriminalitetsuppgifter, hur dessa

uppgifter skola inhämtas, polismyndigheternas rätt och skyldighet att utfärda

strafflöshetsintyg och andra med dessa frågor sammanhängande förhållanden.

Vidare synes möjligheten och lämpligheten av att sammanslå

vissa centrala register böra undersökas.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar yttrar:

Motionens syfte synes vara att få till stånd en undersökning av de olika

registreringskravens legitimitet och av möjligheten att omgärda registreringen

med sekretessbestämmelser till individens skydd. Det har därvid

framhållits, att det primära syftet med publikationen Polisunderrättelser —

samhällets skyddande mot farliga förbrytare — inte får åsidosättas. Under

sådana förutsättningar har styrelsen, som finner motionens syfte beaktansvärt,

ingen anledning motsätta sig att den begärda utredningen kommer till

stånd. Styrelsen utgår ifrån att föreningen därvid beredes tillfälle att närmare

framlägga sina synpunkter på hithörande frågor.

Socialstyrelsen anför:

För den händelse en utredning kominer till stånd bör denna särskilt uppmärksamma

det i motionerna uppgivna missförhållandet, att statens affärsdrivande

verk skulle uppställa krav på intyg om frihet från straff för vinnande

av anställning hos dessa, ävensom vad i motionerna säges rörande

missbruk av straffuppgifter hos militära myndigheter. Utredningen bör givetvis

även taga ställning till vilka uppgifter som skola ingå i socialregistret

samt i vilken omfattning socialvårdsorgan böra äga tillgång till tidningen

Polisunderrättelser. En detaljfråga, som jämväl bör upptagas i detta

sammanhang, är huruvida icke skyldigheten för fångvårdsstyrelsen att till

kontrollstyrelsen insända uppgift om intagna å fångvårdsanstalter kunde

begränsas till att avse alkoholbrott samt andra brott, begångna under inflytande

av akut eller kroniskt alkoholmissbruk. En allmän synpunkt, som

icke bör lämnas obeaktad vid utredningen, är slutligen, att den sociologiska

forskningen är i behov av uppgifter i skilda hänseenden rörande socialvårdens

klientel, vilket behov i praktiken knappast torde kunna tillgodoses

med mindre uppgifterna äro samlade i något slags register.

Straffregistret och centrala fångregistret.

Hos fångvårdsstyrelsen föras allmänna straffregistret samt ett centralt

fångregister jämte därtill hörande register över meddelade villkorliga do
-

mar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

Bestämmelser rörande allmänna straffregistret finnas i lagen den 17 oktober

1900 om straffregister och kungl. kungörelsen den 26 november 1914

om uppgifter till straffregistret och om registrets förande.

Förutsättningarna för att en person skall registreras i allmänna straffregistret

angivas i 1 § ovannämnda lag. Registret skall enligt lagrummet

innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning

av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej under sextio

eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå

enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel

till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

I propositionen nr 80 till innevarande riksdag med förslag till lag om ändring

i strafflagen m. m. har Kungl. Maj :t föreslagit, att bötesdomar enligt

12 kap. strafflagen i förevarande hänseende skola likställas med bötesdomar

enligt 20, 21, 22 eller 23 kap.

Utskottet har i utlåtande över propositionen, nr 39, tillstyrkt bifall till

förslaget i nämnda del.

Straff uppgift skall enligt 7 § lagen om straffregister avskiljas ur registret,

dels om högre rätt frikänt den registrerade, befriat honom från tvångsarbete

eller ådömt annat icke villkorligt ansvar än i 1 § sägs, dels om den

registrerade avlidit och dels om 90 år förflutit från hans uppgivna födelseår.

Fullständigt utdrag av registret skall enligt 8 § meddelas på begäran

av domstol, KB eller allmän åklagare, interneringsnämnden, kriminaltekniska

anstalten, justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän. Eljest må sådant

utdrag meddelas endast efter Konungens i varje särskilt fall meddelade

tillstånd. Annat besked ur registret, utvisande att namngiven person

ådömts straff, må icke lämnas.

I 9 § ovannämnda kungörelse föreskrives, att registerakter och registerblad

ävensom övriga till straffregistret hörande handlingar skola hållas under

sådan vård, att obehörigt tillträde till dem förebygges.

Sekretessföreskrifterna i lagen om straffregister kompletteras av bestämmelsen

i 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar, som stadgar, att uppgifter och

anteckningar som tillhöra straffregistret ej må utlämnas i annat fall eller

i annan ordning än i lagen om straffregister sägs.

Centrala fångregistret föres sedan den 1 juni 1938 i fångvårdsstyrelsen;

det till centrala fångregistret hörande registret över villkorliga domar föres

i samma styrelse sedan den 1 januari 1944.

Föreskrifter angående registrens förande hava meddelats av fångvårds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

11

styrelsen i dess cirkulär den 3 juni 1938, nr 4, angående upprättande av ett

centralt fångregister, registrering av fångar samt upphörande av skyldighet

att insända vissa rapporter in. in.

Centrala fångregistret innehåller bland annat uppgifter om det brott, för

vilket intagning å fångvårdsanstalt skett, samt tidigare asocialitet. Registret

är i första hand avsett som arbets- och statistikregister. Därjämte lämnas

på begäran upplysningar till ett flertal myndigheter. Registret över villkorligt

dömda tjänar som arbets- och statistikregister.

Beträffande centrala fångregistret och fångvårdsstyrelsens register över

villkorligt dömda stadgas i 12 § tredje stycket lagen om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar, att uppgifter och anteckningar,

tillhörande de båda registren, ej må utlämnas i annat fall eller i annan ordning

än Ivungl. Maj :t bestämmer. De föreskrifter, vartill lagen sålunda hänvisar,

återfinnas i kungl. brev den 1 juni 1945 till fångvårdsstyrelsen. Däri

stadgas att ifrågavarande uppgifter och anteckningar, i den mån och den

omfattning fångvårdsstyrelsen finner lämpligt, må tillhandahållas domstol

eller annan myndighet så ock den som eljest för tjänst eller allmänt

uppdrag är i behov av upplysning rörande registrets innehåll i visst hänseende

ävensom institution eller sammanslutning, som med understöd av

statsmedel bedriver social verksamhet. Till annan än myndighet, som enligt

8 § 1 mom. lagen om straffregister äger utan särskilt tillstånd erhålla fullständigt

utdrag av straff registret, må dock ej utlämnas uppgift eller anteckning

om brott eller ådömt straff eller ansvarspåföljd. Enligt beslut av

fångvårdsstyrelsen den 17 oktober 1945 har utlämnandet anförtrotts den

som förestår registret, dennes kontorsbiträde ävensom annan befattningshavare

som av byråchefen å socialbyrån därtill förordnas.

1 52 § kungl. instruktionen den 21 juni 1946 (nr 395) för fångvårdsstyrelsen

och fångvårdsanstalterna åläggas befattningshavarna tystnadsplikt

rörande villkorligt dömda, å anstalt intagna och därifrån frigivna. Det föreskrives

vidare, att protokoll och övriga handlingar, som röra dem, skola förvaras

på betryggande sätt.

Såsom ovan anmärkts hava motionärerna ifrågasatt inskränkningar av

registreringen i straffregistret såvitt angår ungdom och över huvud taget

villkomligt dömda samt begränsning av den tidrymd, varunder uppgifter

från straffregistret skola upptagas å utdrag därav.

Strafflagberedningen har funnit påkallat att undersöka, om icke anteckningar

i registret i många fall kunde utgå betydligt tidigare än nu är stadgat,

därvid beredningen erinrat om att för mången själva vetskapen om att

vara intagen i ett straffregister innebure ett lidande.

Fångvårdsstgrelsen yttrar i denna fråga:

Då den dömdes förekomst i straffregistret framstår som en officiell bekräftelse

på att han är straffad och i viss mån giver sanktion åt straffets

införande i andra register, bör det emellertid även övervägas att inskränka

den omfattning, vari de dömda antecknas i straffregistret, ävensom den tidslängd,

varunder uppgift om straffdom skall antecknas på utdrag av detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

register. Särskilt beträffande de villkorligt dömda kan det ej heller anses

rimligt, att den villkorliga domen — som i princip innebär, att den dömde

får en möjlighet att rehabilitera sig genom gott uppförande under prövotiden

— kvarstår i straffregistret under den dömdes livstid. Beträffande

brottslingar under 18 år må erinras, att det efter införandet av åtalseftergift,

som ej är förenad med straffregistrering, ej sällan beror på en tillfällighet

eller en omständighet av rent processuell karaktär — t. ex. om jämväl

vuxna personer äro tilltalade i målet — huruvida påföljden för brottet

kommer att bestämmas av domstol och därmed inflyta i straffregistret eller

överlämnas åt barnavårdsnämnd, utan att registrering sker.

Beträffande sekretesskyddet framgår av uttalanden såväl i motionerna

som i strafflagberedningens och fångvårdsstyrelsens yttranden, att detta

anses tillfredsställande. Strafflagberedningen framhåller emellertid såsom

påfallande, att den noggranna reglering i lag, som beträffande straffregistret

ansetts nödig av hänsyn till de däri omförmälda personerna, icke erhållit någon

motsvarighet i fråga om centrala fångregistret.

Polisunderrättelser.

Tidningen Polisunderrättelser utgives med stöd av Kungl. Maj.ts cirkulär

den 1 juni 1877 till Dess Befallningshavande i samtliga länen, angående

utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser (SFS 1877 bih. nr

31). Ändringar i de genom cirkuläret meddelade föreskrifterna ha skett dels

genom Kungl. Maj :ts nådiga cirkulär den 6 december 1912 (nr 238) till

Kungl. Maj :ts befallningshavande i samtliga länen angående införande i

tidningen »Polisunderrättelser» av uppgifter rörande kvarstad å tryckta

skrifter in. in., dels genom kungl. kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 422)

angående ändring i bestämmelserna om polisunderrättelser, vilken kungörelse

försetts med tillägg enligt kungörelse den 14 juni 1928 (nr 207), dels

ock genom kungl. kungörelsen den 14 december 1917 (nr 873) angående

tillägg till bestämmelserna om polisunderrättelser, ändrad genom kungl.

kungörelse den 29 maj 1931 (nr 128).

De urspungliga bestämmelserna upptogo under sex särskilda punkter föreskrift

att tidningen skulle innehålla följande med hänsyn till nu gällande

lagstiftning aktuella uppgifter:

l:o efterlysning^!'' dels å förbrytare, då fråga vore om brott, vilkas beivrande

syntes vara av synnerlig vikt, dels ock å för allmänna säkerheten vådliga

personer, då sådana av annan anledning än nyss nämnts borde i häkte

inmanas;

2:o underrättelser, när personer, som kunde anses vådliga för allmänna

säkerheten, häktats för brott mot person eller egendom eller för lösdriveri

ävensom då sådana personer avveke från sin hemort, anträffades å främmande

ort eller avlede;

3 :o tillkännagivanden om att efterlyst person eller genom brott åtkommet

gods anhållits;

4:o uppgift å personer, vilka under den närmaste framtiden komme att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

frigivas, dock endast i det fall att de gjort sig kända såsom vådliga för den

allmänna säkerheten;

5:o uppgift å för allmänna säkerheten vådliga personer, som rymde från

fängelse eller allmän arbetsplats eller där avlede; och

6:o tillkännagivanden angående övriga förhållanden, om vilka kunskap

syntes böra spridas bland rikets polismyndigheter, dock med rätt för redaktionen

att bestämma, huruvida ett sådant tillkännagivande finge, med hänsyn,

å ena sidan, till vikten eller beskaffenheten därav och, å andra sidan,

till utrymmet införas eller icke.

Uppgifterna under 1 :o—3:o skulle lämnas av den polismyndighet, som

komme i tillfälle att i första hand lämna meddelande. Beträffande uppgifterna

under 4:o och 5:o ålades vederbörande anstaltsföreståndare uppgiftsskyldighet.

I cirkuläret den 6 september 1912 stadgades, att tidningen skulle innehålla

meddelanden rörande kvarstad och konfiskation av tryckta skrifter,

varjämte justitiedepartementet och vederbörande åklagare ålades skyldighet

att lämna erforderliga uppgifter till tidningen.

Genom kungörelserna den 23 oktober 1915 och den 14 juni 1928 utvidgades

efterlysningsförfarandet. Utöver de under 1 :o angivna efterlysningarna

skulle i tidningen intagas efterlysningar å personer, vilka ådömts urbota

straff samt rymmare ur krigstjänst. Vidare skulle på därom framställd begäran

intagas efterlysningar å försörj ningspliktig, som olovligen avvikit

från fattigvårdsanstalt, och understödstagare, som olovligen avvikit från

arbetshem. I anslutning till utvidgningarna ålades militära myndigheter

uppgiftsskyldighet, varjämte polismyndigheternas uppgiftskyldighet ökades.

Kungörelsen den 14 december 1917 föreskrev, att meddelanden om avflyttningsförbud

enligt 8 § lagen om förbud för vissa underhållskyldiga att

avflytta från riket skulle införas i tidningen, i samband varmed polismyndigheter

och överexekutorer ålades viss uppgiftsskyldighet. I kungörelsen

den 29 maj 1931 föreskrevs, att tidningens redaktion skulle underrätta utvandraragenter

och ombud för sådana om de meddelanden som i förevarande

hänseende infördes i tidningen.

Utöver de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, finnas i skilda författningar

föreskrifter om meddelanden, som skola införas i tidningen.

Sålunda stadgas i Kungl. Maj.ts cirkulär den 12 juni 1S85 till Dess Befallning

shav ande i samtliga länen angående sättet för meddelande av vissa i

lagen angående lösdrivares behandling föreskrivna underrättelser m. m.

(SFS 1885 bih. nr 37), att varningar enligt nämnda lag, utslag, varigenom

dömts till tvångsarbete, frigivningar från tvångsarbetsanstalt och vissa beslut

om frigiven tvångsarbetares vistelseort skulle meddelas till tidningen

och där kungöras. Polismyndigheter och vederbörande anstaltsföreståndare

ålades däremot svarande uppgiftsskyldighet.

Enligt 3 g kungl. kungörelsen den It) februari 1937 (nr 51) angående körkort

och trafikkort skola beslut, varigenom körkort återkallats, av länsstyrelsen

skyndsamt kungöras i tidningen. På enahanda sätt skall förfaras med be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

slut, varigenom, efter anförda besvär, återkallelse av körkort upphävts eller

ändrats eller varigenom, efter återkallelse, förare återbekommit sitt körkort

eller nytt körkort utfärdats för honom.

Slutligen föreskrives i 65 § utlänningskungörelsen den 15 juni 1955 att

meddelanden angående dels lagakraftägande förpassningsbeslul med förbud

att återvända till riket, därest icke uppehållstillstånd före ankomsten erhållits,

dels utvisningsbeslut ofördröj ligen skall av den myndighet som meddelat

beslutet insändas till tidningen.

Rörande tidningens distribution föreskrives i cirkuläret den 1 juni 1877,

alt tidningen skall tillställas samtliga länsstyrelser, poliskammare (polisföreståndare),

stadsfiskaler (kronofogdar), landsfiskaler (eller länsmän),

fångvårdsstyrelsen, föreståndare för fängelse eller för straff- eller arbetsanslalt

samt polisstyrelserna i Köpenhamn och Oslo. Tidningen skulle utdelas

eller, i samma ordning som Post- och Inrikes tidningar, utsändas med

först avgående post.

Tidningen utgives sedan 1939 av statens kriminaltekniska anstalt på grund

av stadgande i 1 § Kungl. Maj :ts instruktion den 21 augusti 1939 (nr 631)

för anstalten. 1 samband med denna förändring behandlades en framställning

från föreningen Sveriges landsfiskaler, att tidningen skulle utsändas

till samtliga fjärdingsmän. Framställningen hade remitterats till ett flertal

myndigheter, vilka tillstyrkt densamma. Chefen för fångvårdsstyrelsen,

överdirektören Hardy Göransson, hade därefter tillställt chefen för socialdepartementet

en skrivelse, vari betänkligheter anfördes. Sålunda framhölls,

att tidningen Polisunderrättelser innehölle en vidsträckt straffregistrering

samt att denna registrering vid ett bifall till framställningen icke komme

att omgärdas med erforderlig sekretess. Departementschefen uttalade emellertid

— då frågan i samband med proposition om anslag till anstalten förelädes

riksdagen (propositionen nr 60 till 1939 års riksdag, s. 45) — att betydelsen

av den föreslagna utvidgningen av upplagan blivit tillfredsställande

ådagalagd, varför departementschefen förordade att utvidgningen komme

till stånd. Propositionen bifölls i förevarande del av riksdagen utan erinran.

Kriminaltekniska antalten har i sitt yttrande lämnat en redogörelse för

den praxis, som tillämpas vid tidningens utgivande. Härur må följande

upptagas:

Under den tid anstalten omhänderhaft utgivandet av tidningen har någon

förändring beträffande arten av de uppgifter som intagas i tidningen

ej skett. Däremot har en viss omredigering av tidningen ägt rum så till vida,

att uppgifterna grupperats på ett mera ändamålsenligt sätt. Polismyndigheterna

hava, efter det anstalten övertagit utgivandet av tidningen, i större

omfattning än tidigare insänt uppgifter för publicering, varigenom tidningen

också kommit att omfatta flera uppgifter. Allt vad som av polismyndigheterna

insändes till anstalten publiceras dock icke i tidningen.

Anstalten framhåller, alt långt innan den övertagit utgivandet av tidningen,

kretsen av mottagare utökats utan egentligt stöd i författningar och

bestämmelser, samt omtalar vidare:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

15

De statliga ocli kommunala organ, som därav ansågo sig vara i behov, erhöllo

till en början vandelsuppgifter från de lokala polismyndigheterna,

varjämte undersökning och förfrågning verkställdes i den berörda personens

omgivning. Efter hemställan i varje särskilt fall började därefter polisstyrelsen

i Stockholm att bevilja Polisunderrättelser till olika sociala organ

och sedan anstallen den 1 oktober 1939 övertagit utgivandet av tidningen,

beviljade anstaltens styrelse i enlighet med tidigare praxis Polisunderrättelser

till ytterligare ett mindre antal sociala organ. Sedan emellertid

hos anstaltens ledning uppstått tvivel beträffande riktigheten av att distribuera

Polisunderrättelser till andra än i kungl. cirkuläret den 1 juni 1877

angivna myndigheter, indrogs tidningen, efter utredning våren 1947, för de

sociala organen. Dessa hänvisades i stället att i den mån de voro berättigade

därtill inhämta uppgifter genom polismyndigheterna.

Ett visst utbyte av motsvarande polispublikationer ägde även rum med

utlandet men upphörde under sista världskriget. Med kungl. inrikesdepartementets

godkännande har ett sådant utbyte med Norge, Danmark, Finland

och Turkiet återupptagits efter kriget. Vidare sändes Polisunderrättelser till

sju svenska legationer och beskickningar i utlandet. Tidningen distribueras

också till justitiekanslern, justitieombudsmannen, riksåklagarämbetet, kungl.

socialstyrelsen, kungl. utrikesdepartementet och kungl. inrikesdepartementet.

Den 28 mars 1948 utgick tidningen i 2 442 exemplar till sammanlagt 2 127

adressater. Av dessa adressater utgjordes 1 332 av enskilda polis- och fjärdingsmän.

Tidningen Polisunderrättelsers sekretess är icke särskilt skyddad men av

hänsyn till tidningens innehåll har den sedan år 1938 varit försedd med påtryckningen

»Hemlig». Mottagarna av tidningen ha därjämte förständigats

att laga sådan vård om tidningen, att dess innehåll icke kommer till obehöriga

personers kännedom.

I anledning av bestämmelserna i cirkuläret den 1 juni 1877 har tidningen

ända till dess anstalten övertog distributionen av densamma utsänts som

vanlig trycksak. Anstalten fann emellertid, att tidningen på grund av dess

innehåll icke lämpligen borde sändas som trycksak, varför anstalten alltsedan

år 1940 i en för ändamålet särskilt konstruerad maskin tillsluter densamma

med klisterremsa, varefter tidningen sändes som brev till vederbörande

mottagare.

Anstalten uppräknar de särskilda uppgifter, som på grund av de ovan

redovisade bestämmelserna kunna inflyta i tidningen. Därvid anmärkes, att

sedan gammalt med stöd av kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 punkt 6)

efterlysning skett även av personer, som skola omhändertagas såsom rymmare

från alkoholistanstalter, sinnessjukhus och skolhem, varjämte efterlysning

även ibland sker beträffande eljest försvunna personer.

Anstalten fortsätter:

Efter hand som kommunikationerna förbättrades och befolkningen började

i allt större utsträckning flytta från ort till ort uppstod också en rörlig

brottslighet. Polismyndigheterna, som tidigare i huvudsak haft att göra

med eu känd, bofast befolkning, nödgades nu i allt större utsträckning i

olika polisiära sammanhang taga ställning till mer eller mindre okända från

annan ort inflyttade eller på annan ort hemmahörande personer. Ofta var

det nödvändigt för polis- och andra myndigheter all snabbt kunna inhämta

upplysningar angående sådana personer. Detta kom också till uttryck i tidningen

Polisunderrättelser därigenom, att polismyndigheterna i eller band

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

allt större utsträckning började insända uppgifter för publicering i tidningen

rörande utslag i brottmål, villkorliga domar, straffriförklaringar på grund

av sinnessjukdom in. m. Tidningen kom härigenom, redan långt innan anstalten

övertog utgivandet av densamma, att innehålla andra uppgifter angående

personer än som särskilt omnämnts i gällande föreskrifter. Ett visst

stöd för publicerandet gavs dock i kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 punkt 6).

Sedan anstalten övertagit utgivandet av tidningen inlogos alltjämt ifrågavarande

uppgifter. Tidningen innehåller numera nedanstående, i för tidningen

gällande föreskrifter icke särskilt nämnda meddelanden i den mån sådana

insändas till anstalten, nämligen: utslag beträffande urbota straff, utslag

beträffande villkorlig dom, utslag varigenom någon sakerförklarats men

jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats straffri, villkorligt anstånd med

ådömandet av straff, villkorlig frigivning och förverkande därav, samtliga

frigivningar efter undergånget ådömt urbota straff, utslag varigenom böter

ådömts enligt strafflagen med undantag av fylleri, förargelseväckande beteende

och andra dylika bagatellartade förseelser ävensom samtliga utslag

där 5 kap. 6 § strafflagen åberopas.

Varje månad utkommer register till tidningen, vilket upptager alla under

månaden i tidningen förekommande namn på personer. Vid årets slut utkommer

ett årsregister avsett att inbindas tillsammans med årets nummer

av tidningen. Slutligen utgives för varje femårsperiod ett separat register

upptagande namn på alla under denna period i tidningen förekommande

personer med hänvisning till tidningsnumren.

I sammanhang med tidningen Polisunderrättelser bör erinras om de lokala

polisiära registren. Registren, som föras av lokala polismyndigheter och av

statspolisavdelningarna, upptaga mer eller mindre fullständigt uppgifter om

misstänkta, åtalade och straffade personer. Framför allt i de större städerna

torde dessa register hava tämligen stor omfattning.

I motionerna framhålles, att tidningen blivit ett, låt vara mindre fullständigt

och mindre noggrant, parallellföretag till straffregistret. Vidare

peka motionärerna på att den i tidningen verkställda straffregistreringen

är en förutsättning för den av vissa statliga verk tillämpade praxis att icke

giva straffade eller villkorligt dömda personer ordinarie tjänst. De anmärkningar

för bristande hänsyn till de lagfördas intresse av sekretess, som i motionerna

riktas mot det nuvarande registreringsväsendet, avse främst tidningen

Polisunderrättelser.

Strafflagberedningen förklarar, att det förefölle, som om den registrering

som skedde i Polisunderrättelser blivit alltför omfattande och genom tidningen

erhållit en spridning, som kunde innebära fara för att uppgifterna

konnne till obehörigas kännedom.

Jämväl fångvårdsstyrelsen anser, att tidningen genom sin uppställning

och användning i realiteten tjänstgör som ett centralt register över dömda

brottslingar. Styrelsen erinrar om att man under förarbetena till lagen om

straffregister övervägde att tillgodose det med straffregistret avsedda ändamålet

genom att giva tidningen Polisunderrättelser ett utvidgat innehåll.

Tanken avvisades, enär fara kunde uppstå för att uppgifterna om ringare

förbrytelser — frihetsstraff utan förlust av medborgerligt förtroende, böter

för snatteri in. in. — skulle erhålla alltför stör offentlighet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

17

Styrelsen yttrar slutligen:

Den alltmer vidgade straffregistreringen utgör en förutsättning för tilllämpningen

av åtskilliga särskilda diskvalifikationsgrunder beträffande personer,

som dömts för brott. I detta bänseende märkas vissa bestämmelser

om antagning av personal vid ett antal statliga verk och inrättningar, bl. a.

järnvägen och posten. Dessa bestämmelser innebära, att ordinarie anställning

ej kan vinnas av den som tidigare straffats för brott, inbegripet den

som erhållit villkorlig dom, oberoende av den tid som förflutit efter domens

meddelande. Sökande till ordinarie befattning är skyldig att förete ett av

polismyndighet utfärdat strafflöshetsintyg. Dessa intyg — vilkas lagenlighet

torde kunna dragas i tvivelsmål — grunda sig på Polisunderrättelser

och upptaga alla däri antecknade straffdomar, i vissa distrikt dock med

begränsning till en 10-årsperiod. Det torde ej sällan inträffa, att polismyndighet,

ehuru detta strider mot straffregisterlagens rätta tolkning, begär

utdrag av straffregistret för att få ytterligare upplysningar till ledning för

utfärdande av intyg som nu sagts.

Kriminaltekniska anstalten yttrar:

Genom registren till tidningen kan varje tidningsinnehavare när som helst

i framtiden återfinna person, som en gång omnämnts i tidningen. Anstalten

är emellertid medveten om att detta i vissa fall är mindre önskvärt. Sålunda

borde uppgifter om villkorliga domar, mindre straff, efterlysningar

in. in. på något sätt kunna utplånas, när vederbörande person icke ånyo

förekommit inom viss tid. Detta låter sig icke göra med nuvarande register

till tidningen. Andra utvägar äro emellertid tänkbara för att åtminstone i

viss mån råda bot på detta förhållande. Sålunda kunde möjligen efter- och

avlysningar uteslutas ur tidningens register och efterlysningarna endast intagas

i det redan nu förefintliga särskilda register över aktuella efterlysningar

(spaningsboken), vilket register förnyas halvårsvis. Tidningen skulle

också möjligen kunna uppdelas i två avdelningar, nämligen en avdelning

omfattande efter- och avlysningar av personer och gods samt aktuella upplysningar

angående personer och den andra avdelningen omfattande övriga

meddelanden om personer. Den första avdelningen skulle kunna vara tillgänglig

för all spanande polispersonal och den andra avdelningen endast

för polismyndigheten, vilken vid behov i varje särskilt fall kunde meddela

uppgifter i ill underlydande personal. Det är också möjligt, att vid närmare

prövning Aissa meddelanden angående personer kunna helt uteslutas i tidningen.

Anstalten är emellertid icke beredd att föreslå någon av nämnda

utvägar, innan polismyndigheternas yttranden i saken inhämtats.

Därest ett fullständigt teleprinternät upplades i landet för polisens bruk

skulle möjligen alla upplysningar beträffande personer utom efter- och avlysningar

kunna uteslutas i tidningen. I förekommnde fall skulle då upplysningar

snabbt kunna inhämtas från anstalten. Ett sådant teleprinternät

ställer sig emellertid relativt dyrbart, men skulle också i många andra avseenden

vara till utomordentlig nytta för polis- och andra myndigheter i

deras arbete.

Slutligen framhåller anstalten, att det bör fastställas, vilka uppgifter polis-,

åklagar- och andra myndigheter skola insända till anstalten, vilka uppgifter

som skola publiceras i Polisunderrältelser samt till vilka tidningen

får distribueras.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 9 samt. lamt. Nr 44.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar:

Enligt styrelsens mening är det för polismyndigheterna av så stort värde

att äga tillgång till den registrering av brott och förseelser, som äger rum i

Polisunderrättelser, att någon inskränkning av denna registrering icke bör

äga rum. Vad i motionerna anförts rörande de menliga följderna av registreringen,

bl. a. därigenom att tidningens stora upplaga skulle innebära en

fara för sekretessen, torde kunna betecknas såsom en stark överdrift. Såvitt

styrelsen har sig bekant, har i varje fall icke förekommit något som ger anledning

antaga att tidningen någonstädes förvaras på sådant sätt att den är

tillgänglig för obehöriga eller att däri intagna straffuppgifter åstadkommit

skada för straffade personer. Styrelsen anser därför skäl icke föreligga att

i fråga om Polisunderrättelser vidtaga en sådan utredning, som avses i motionerna.

■ Överbefälhavaren anmärker, att tillgång till tidningen är nödvändig bland

annat för krigspolisarbetet, men upplyser tillika, att tidningen numera distribueras

blott till ett fåtal militära myndigheter.

lirottsregistrering i samband med skyddsverksamhet.

Viss brottsregistrering sker hos statens skyddskonsulenter och de enskilda

skyddsorganisationerna.

Styrelsen för Svenska skyddsförbundet lämnar följande uppgifter om den

registrering som sker inom förbundets verksamhetsområde:

Då fångvårds- och skyddsföreningarna (i de flesta fall länsföreningar)

började sin verksamhet var varje förenings arbetsområde mycket begränsat

och omfattade i allmänhet endast frigivna från det egna länets fängelse. Registrering

av hjälpfallen var obehövlig. Föreningens verkställande ledamot,

ofta fängelsets predikant, kunde i sitt minne registrera klienterna. Men förhållandena

ändrade sig efter hand högst väsentligt. Med tillkomsten av lagarna

om tvångsuppfostran, villkorlig dom, villkorlig frigivning, alkoholistlagen,

förvarings- och interneringslagen och ungdomsfängelselagen blev

klientelet utanför murarna snart nog många gånger större än innanför dessa.

Nya föreningar med betydligt vidgat verksamhetsområde uppstodo, och föreståndaren

för en sådan förening kunde omöjligen i minnet registrera de

många tusen klienter han årligen fick taga befattning med. För de större

föreningarna visade det sig snart vara oundgängligen nödvändigt med ett

register över klientelet, detta dels för att förebygga att hjälparbetet urartade

till ett okritiskt allmosegivande, dels för att beträffande de allt talrikare

uppträdande »rundvandrarna» kunna lämna annan organiserad förening

upplysning om vad som åtgjorts eller planerats i ena eller andra fallet. Något

utlämnande av registeruppgifter till enskilda personer förekommer icke enligt

kategoriska försäkringar från tillfrågade föreningar.

Styrelsen har emellertid haft och har alltjämt sin uppmärksamhet riktad

på bland annat den fara som ligger däri att en igångsatt registrering kan bli

överorganiserad och kanske övermättad. År 1928 upprättade Svenska

skyddsförbundet ett eget centralregister till tjänst för alla till förbundet anslutna

föreningar. Varje förening hade att till centralregistret en gång i

veckan insända uppgifter om vidtagna åtgärder beträffande särskilt det

vagabonderande klientelet. Dessa uppgifter samlades och sändes (givetvis

f tillslutna kuvert) till samtliga föreningar, som på så sätt fingo ökad möj
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

19

lighet till orientering beträffande klienterna och till konsekvens och reda

i hjälparbetet. Förbundsstyrelsen och de anslutna föreningarna hade goda

erfarenheter av centralregistret men funno att det möjligen kunde utgöra

ett ej absolut nödvändigt institut, detta särskilt sedan de vagabonderande

klienterna så småningom rätt avsevärt nedgått i antal. Styrelsen har med

hänsyn härtill år 1945 beslutat centralregistrets nedläggande.

Styrelsen anför härefter:

En viss registrering är emellertid nödvändig för hjälparbetet hland

skyddsförbundets klientel utanför och inom murarna, och dessa register

böra givetvis innehålla upplysningar också om begångna brott. Det förhåller

sig nämligen helt naturligt så att just de personer som tidigare visat den

svåraste missanpassningen måste bli föremål för föreningarnas mest intensiva

arbete. Ju större straffbelastningen är desto svårare och mera vittomfattande

bli i regel hjälpåtgärderna. Organisationer av det slag som föreningarna

representera äro dock ej till för att genom mer eller mindre okritiska

understöd medverka till att de arbetsskygga få undan för undan leva på

arbetsfri inkomst utan för att i möjligaste mån genom arbetsanvisning och

genom seg och tålmodig personlig påverkan söka återinpassa dem i samhället.

För att i detta arbete ha tillgång till vissa ingalunda uttömmande, men

viktiga uppgifter rörande detta mycket skiftande klientel ha registren varit

och äro alltjämt av mycket stort värde. Till skyddsorganisationerna komma,

naturligt nog, i stor utsträckning dels sådana hjälpsökande som kanske

under lång tid dragit sig fram under stölder och bedrägerier dels sådana

som på grund av psykisk defekt ej kunnat behålla ett ordnat arbete. Utan

en samlad kännedom om dem skulle föreningens hjälp och påverkan bli i

hög grad famlande.

Militär straffregistrering.

Föreskrifter om militärt straffregister finnas i §§ 45—47 kungl. förordordningen

den 17 december 1915 om vad som bör iakttagas vid tillämpningen

av vissa till krig slagstiftning en hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning)

samt § 2 kungl. förordningen den 27 juni 1927 med vissa

till den militära bestraffningsförordningen den 17 december 1915 anslutna

bestämmelser angående flygvapnet.

Enligt § 45 militär bestraffningsförordning skall vid regemente eller motsvarande

självständigt förband vid armén och kustartilleriet samt vid station

av flottan register föras över samtliga de straff, som av krigsdomstol

eller befälhavare ådömts till förbandet eller stationen hörande personer. Vid

annan avdelning av krigsmakten, än nu nämnts, bör över ålagda bestraffningar

föras straffjournal. I § 2 kungl. förordningen den 27 juni 1927 föreskrives,

att straffregister som ovan nämnts skall föras vid självständigt förband

av flygvapnet. Bestämmelserna i §§ 46 och 47 angiva registrets innehåll

och vem som skall underteckna för domstol avsetl utdrag av militärt

straffregister.

Uppgifter och anteckningar i militärt straffregister må enligt It § tredje

stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

icke utlämnas i annat fall eller annan ordning än Kungl. Maj:t bestämmer.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande nr 44.

Enligt 22 och 137 §§ kungl. förordningen den 30 december 1941 (nr 969)

angående inskrivning och redovisning av. värnpliktiga samt deras tjänstgöring

m. m. (inskrivningsförordning) skola bland annat från fångvårdsanstalterna

sändas vissa uppgifter till vederbörande inskrivningschef. Uppgifterna

skola avse dels envar intagen i värnpliktsåldern, som icke blivit

inskriven såsom värnpliktig eller frikallad, dels intagning å eller frigivning

från fångvårdsanstalt av person i värnpliktsåldern, vilken icke frikallats

från fullgörande av värnplikt.

Rörande fast anställd personal erhålla de militära myndigheterna vidsträcktare

underrättelse. Här må erinras om kungl. kungörelsen den 11 december

1936 angående inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande

brott av ämbets- eller tjänstemän.

Till ovannämnda bestämmelser anknyta sig ytterligare administrativa

föreskrifter. I vissa fall ha i de ovan nämnda bestämmelserna dylika föreskrifter

förutsatts skola bliva utfärdade utan att detta skett.

Då bestämmelserna om militär straffregistrering icke ansetts tillfredsställande,

har överbefälhavaren med skrivelse den 21 november 1945 till Kungl.

Maj :t avgivit förslag i ämnet. Över förslaget har, efter remiss, yttrande

inhämtats bland annat från krigshovrätten. Frågan är alltjämt beroende

på Kungl. Maj :ts prövning. Enligt förslaget skulle straffregistreringen omfatta

i huvudsak straff, ådömda av befälhavare eller krigsdomstol, straff

för brott, som i allmänhet behandlas av krigsdomstol men av processuella

skäl handlagts vid civil domstol, samt beträffande personal på aktiv stat

alla straff.

I skrivelse den 6 april 1946 till Kungl. Maj :t har fångvårdsstyrelsen hemställt,

att bestämmelser ofördröj ligen måtte utfärdas om skyldighet för vederbörande

militärmyndigheter att förstöra de från fångvårdsanstalt inkomna

uppgifterna, så snart de utnyttjats för sitt egentliga ändamål, ävensom

att intill dess så skett förvara dem under lås, avskilda från andra registreringshandlingar.

I motionerna framhålles, att uppgifterna från fångvårdsanstalterna till de

militära myndigheterna vore offentliga. Den som visste, var en värnpliktig

vore truppregistrerad, kunde hos truppregistreringsmyndigheten taga reda

på, om den värnpliktige varit intagen å fångvårdsanstalt.

Fångvårdsstyrelsen anför i samma fråga:

Ändamålet med ifrågavarande uppgifter är att för militär myndighet tillkännagiva,

huruvida de i uppgifterna angivna personerna stå till myndighetens

förfogande, så att erforderliga ändringar kunna vidtagas i fråga om

inskrivning, krigsplacering och dylikt. Sedan dessa uppgifter utnyttjats i

nämnda syfte, bliva de icke, såsom rätteligen borde ske, förstörda utan förvaras

hos vederbörande truppregistreringsmyndighet under obegränsad tid,

ofta under mindre betryggande former, varvid de i betydande utsträckning

utnyttjas för komplettering av de militära straffregistren. Vid flottan fästas

de till och med såsom bilagor vid stamkorten för de värnpliktiga. Ifrågavarande

uppgifter komma på detta sätt att sakna sekretesskydd. Det torde

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

21

stå envar öppet att genom undersökning hos vederbörande truppregistreringsinyndighet

utforska, huruvida en därstädes registrerad person varit intagen

på fångvårdsanstalt eller ej. Uppenbarligen är det i hög grad olämpligt,

att gällande sekretessbestämmelser på detta sätt kunna kringgås.

Överbefälhavaren yttrar:

Det stadgade uppgiftslämnandet har flera ändamål. Det avser dels att utgöra

bedömningsgrund vid den militära rättsskipningen, dels att inom lägre

förband bidraga till erforderlig personalkännedom. Uppgift om intagande

på fångvårdsinrättning eller annan i 137 § inskrivningsförordningen omförmäld

liknande anstalt skall även ligga till grund för beslut om krigsplacering

eller ändrad sådan.

Uppgiftslämnandet är ur militär synpunkt tillfredsställande endast såvitt

angår personal, som är anställd vid krigsmakten och under hela anställningstiden

lyder under strafflagen för krigsmakten; dock må erinras om att uppgift

om tidigare ådömda straff icke lämnas vid första anställning. Beträffande

övriga personalkategorier är det stadgade uppgiftslämnandet ofullständigt

i fråga om såväl uppgifternas omfattning som deras innehåll. Av det ovan

anförda framgår sålunda, att uppgifter icke lämnas beträffande all personal

som är avsedd tagas i anspråk av krigsmakten och ej heller i fråga om

samtliga ur militär synpunkt kvalificerade brott. Därtill må läggas att uppgift

jämlikt 137 § inskrivningsförordningen icke innehåller upplysning om

arten av det begångna brottet.

I fråga om handhavandet av till militär myndighet lämnade uppgifter

angående straff stadgas i »Personalinstruktion» (PI) (go 3709/1942) p 57

dels att truppregistreringsmyndighet skall lämna i uppdrag åt särskilt utsedd

officer eller underofficer att handlägga sådana uppgifter, dels att för

förvaring av uppgifter från fångvårds- och andra dylika myndigheter samt

förande av straffkort skola gälla särskilda föreskrifter. Redan dessa stadganden

i och för sig äro ägnade att omgiva uppgifterna med erforderlig sekretess.

Ehuru de omnämnda särskilda föreskrifterna ännu icke blivit slutgiltigt

fastställda och utfärdade, har dock sedan avsevärd tid utbildats en

sådan praxis, att sekretessen beträffande straffregistreringen måste anses

tillgodose berättigade krav från den enskilde individens sida. Uppgifter ur

straffregister utlämnas sålunda icke till obehöriga. Vid de inspektioner, som

förrättas genom Centrala värnpliktsbyrån, ägnas även uppmärksamhet åt

förevarande spörsmål, varvid kontroll äger rum beträffande straffuppgifternas

förvaring och vård. Motionärernas uppgift om att truppregistreringsmyndigheterna

kunna av envar utnyttjas som upplysningskälla finner jag

på grund av vad nu angivits icke vara riktig.

överbefälhavaren framhåller vidare, att några inskränkningar i den militära

straffregistreringen i förhållande till det av överbefälhavaren avgivna

förslaget icke kunna vidtagas utan att väsentligt eftersätta säkerhetsintresset.

Krigshovrätten anför:

I fråga om den militära straff registreringen göra sig delvis andra synpunkter

gällande än beträffande den civila. Den förra motiveras främst av

dess nödvändighet för eu rättvis och något så när enhetlig tillämpning av

den bestraffningsrätt i disciplinmål, som tillkommer vederbörande militära

befälhavare. Motionärernas skäl mot straffregistrering i allmänhet kunna ej

gärna gälla de militära disciplinstraffen. Dessa uppfattas nämligen i regel

icke såsom diffamerande vare sig av de straffade eller av allmänheten. Man

kan därför ej heller med fog hävda, att någon nackdel av betydelse upp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

kominer för en disciplinärt bestraffad på den grund, att han figurerar såsom

sådan i ett militärt straffregister. Emellertid motiveras ett sådant register

även därav, att det måste anses vara ett viktigt allmänt intresse att skapa

garantier mot att olämpliga personer placeras å förtroendeposter inom den

militära organisationen. För tillgodoseende av ett sådant syfte i det hänseende,

varom nu är fråga, fordras uppenbarligen registrering även av andra

straff än disciplinstraff och följaktligen även av sådana straff, vilka de

straffade ha starka intressen att hemlighålla. Beträffande en straffregistrering

av nu sist antytt slag uppstår tydligen en kollision mellan allmänna

och enskilda intressen, som kräver avvägning mellan intressena. Härvid

uppkommer exempelvis frågan, om registreringen bör avse krigsmaktens

samtliga personalkategorier eller endast de fast anställda, om anteckning i

registren bör ske allenast rörande straff för s. k. militära brott eller om

straff även för andra slag av brott bör redovisas o. s. v.

Det sätt, varpå den nuvarande militära straffregistreringen löst hithörande

principiella spörsmål och detaljfrågor, inbjuder till åtskillig kritik. Grunden

härtill är att söka dels i utformningen av de för registreringen gällande bestämmelserna

och dels i avsaknaden av vissa erforderliga stadganden.

Krigshovrätten upplyser, att den i sitt yttrande över överbefälhavarens

förslag funnit en snar reform på området synnerligen önskvärd samt att

den i det väsentliga icke haft något att erinra mot förslaget. Det erinras, att

den pågående reformen av strafflagstiftningen och rättegångsväsendet vid

krigsmakten måste föranleda en överarbetning av överbefälhavarens förslag.

Slutligen yttrar krigshovrätten:

Den militära straffregistreringen kan icke utan allvarliga olägenheter avskaffas.

Den bör likväl reformeras med hänsynstagande till såväl motionärernas

som andra synpunkter. Därvid bör bland annat kravet på större

sekretess kring registren tillgodoses.

Iirottsregistrering lios nykterlietsvårdande organ.

Rörande innehållet i gällande bestämmelser och deras tillämpning har

kontrollstijrelsen lämnat en redogörelse. Däri hänvisas först till bestämmelsen

i 1 kap. 3 § kungl. förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning

av rusdrycker, vari stadgas, att all försäljning skall handhavas så, att därav

uppkommer så ringa skada som möjligt. Vidare redogör styrelsen för

4 kap. 3 § samma förordning, vilken återgivits ovan i kriminaltekniska anstaltens

under rubriken »Allmänna synpunkter» intagna yttrande.

Styrelsen fortsätter:

I anslutning härtill har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 17 juni 1938

föreskrivit viss skyldighet för domstolar in. fl. att meddela uppgifter till

ledning för systembolagens verksamhet. Enligt denna kungörelse skall underrätt,

där någon fälles till ansvar för hland annat fylleri, olovlig försäljning

av rusdrycker eller pilsnerdricka, olovlig brännvinstillverkning, spritsmuggling,

rattfylleri eller annan straffbelagd handling, som begåtts under

påverkan av alkoholhaltiga drycker, inom 14 dagar efter utslagets meddelande

avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen. Dömer högre rätt till

ansvar för sådant brott eller sådan förseelse, skall från rätten på motsvarande

sätt lämnas uppgift, såframt ej uppgift bort från lägre rätt avsändas

(1 §). Belägges någon jämlikt strafflagen för krigsmakten eller av polis
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

23

kollegium eller polischef med disciplinstraff för det han varit överlastad av

starka drycker, skall den som ålägger straffet likaledes inom 14 dagar avsända

uppgift därom till kontrollstyrelsen (2 §). Beträffande den som intagits

å tvångsarbetsanstalt för undergående av tvångsarbete skall anstaltens

direktör till kontrollstyrelsen lämna uppgift såväl om intagningen som om

utskrivningen, och motsvarande skyldighet åligger fångvårdsstyrelsens sociala

avdelning beträffande den som intagits å fångvårdsanstalt för undergående

av annat frihetsstraff än förvandlingsstraff för böter (5 §). Kungörelsen

innehåller dessutom föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet för länsstyrelse

beträffande tilldelad varning för lösdriveri, för direktör eller föreståndare

för alkoholistanstalt, för läkare vid vissa sjukvårdsanstalter samt för nykterhetsnämnd,

fattigvårdsstyrelse, mantalsskrivningsförrättare och pastorsämbete

in. fl. Sedan genom nya rättegångsbalken införts bestämmelser om

strafföreläggande, kommer den uppgiftsskyldighet, som enligt vad nu sagts

åvilar allmän underrätt, att i viss omfattning överflyttas på åklagare. Stadgande

härom återfinnes i 6 § kungörelsen den 19 december 1947 (nr 947)

med närmare föreskrifter om strafföreläggande.

Enligt Kungl. Maj :ts kungörelse den 6 september 1939 om särskilt straffregister

rörande fylleri och vissa andra brott åligger det kontrollstyrelsen

att på grundval av de uppgifter, som inkomma till styrelsen jämlikt nyssnämnda

kungörelse den 17 juni 1938, föra register över de personer som avses

med uppgifterna, »innefattande för varje person upplysning om hans

namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande samt om innehållet

i de uppgifter som avgivits beträffande honom» (1 §). Utdrag av detta

register skall meddelas, då framställning därom göres av domstol eller allmän

åklagare, av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman,

av länsstyrelse, poliskammare eller polischef, av militär befälhavare

som äger bestraffningsrätt i disciplinmål, av fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen

eller medicinalstyrelsen, av föreståndare för allmän alkoholistanstalt

eller tvångsarbetsanstalt eller av länsnykterhetsnämnd. Utdrag av registret

må ock utlämnas till systembolag. I vidare mån än nu sagts må uppgifter

och anteckningar som tillhöra registret ej utlämnas. Till registret hörande

handlingar skola hållas under sådan vård att de icke bliva tillgängliga för

obehöriga (2 §).

Kontrollstyrelsens straffregister är sekretesskyddat genom 11 § tredje

stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Kontrollstyrelsen fortsätter:

Betryggande anordningar ha inom kontrollstyrelsen vidtagits för att förebygga,

att registeruppgifterna bli tillgängliga för obehöriga. Till registret

hörande handlingar äro således — utom för överdirektören och vederbörande

byråchef — tillgängliga endast för den med registerarbetet direkt sysselsatta

personalen. Om annan befattningshavare inom kontrollstyrelsen för

tjänstebruk har behov av uppgift ur registret, skall rekvisition göras hos

förste aktuarien. Samtliga registerskåp låsas vid arbetstidens slut.

I kungl. kungörelsen den 0 september 1939 om skyldighet att inhämta utdrag

av de hos generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen förda straff registren

stadgas, att utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret skall

införskaffas, innan någon fälles till ansvar för vissa angivna brott eller förseelser,

bland annat olovlig försäljning av rusdrycker eller pilsnerdricka eller

olovlig brännvinstillverkning. Utdrag av straffregistret skall även införskaffas,

innan mål om förvandling av böter avgöres, såframt ej erforder
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr ii
-

liga upplysningar kunna erhållas från systembolag eller annorledes. Då anledning

därtill förekommer, bör utdrag inhämtas även i andra brottmål än

de i kungörelsen särskilt angivna.

Uppgifter, som inkommit till kontrollstyrelsen jämlikt kungörelsen den 17

juni 1938, tillställas av styrelsen, jämlikt föreskrift i 11 § av kungörelsen, i

duplikat eller avskrift vederbörande systembolag för att tjäna till ledning

vid den individuella kontroll, som enligt de ovan återgivna bestämmelserna

i 4 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen åligger bolagen.

Föreskrifter och anvisningar i fråga om den individuella utminuteringskontrollen

ha av kontrollstyrelsen meddelats systembolagen genom ett den

12 augusti 1938 utfärdat cirkulär (nr 8/1938). Enligt nämnda cirkulär

skall systembolag föra åtskilliga register över personer, för vilka bolaget är

hemortsbolag, bland annat ett centralregister (punkt 104 och följande).

Detta centralregister utgör i första hand ett rent kundregister. Å centralkorten

antecknas sålunda vederbörandes namn, födelseår och -dag, födelsekommun,

kyrkobokföringsort, yrke, civilstånd och adress ävensom motboksnummer

och tilldelning. Därjämte skall emellertid i förekommande fall

å centralkortet antecknas uppgift, som inkommit till bolaget jämlikt 1938

års kungörelse (punkt 107). Är någon, som utflyttar från bolags detaljhandelsområde,

upptagen i bolagets centralregister, skall lians centralkort översändas

till det nya hemortsbolaget (punkt 119). I avseende å centralregistrets

handhavande föreskrives, att det skall hållas under lås och förvaras

ä bolagets huvudkontor samt att registret icke må vara tillgängligt för annan

än den, som på grund av sin tjänst har att taga befattning med detsamma

(punkt 109). Den som på grund av anställning vid systembolag eller

till följd av uppdrag från systembolag eller annan erhållit kännedom om

viss person berörande förhållande, som står i samband med bolagets utminuteringskontroll,

må icke i annan mån än så av offentlig myndighet

påfordras eller av tjänstens intresse påkallas yppa sådant förhållande. Det

åligger bolag att härom erinra vederbörande ävensom att avfordra denne

förbindelse om obrottsligt iakttagande av sålunda gällande tystnadsplikt

(punkt 123).

1 anslutning till de nu återgivna föreskrifterna ba systembolagen allmänt

utfärdat särskilda bestämmelser avsedda att förhindra, att obehöriga få del

av de uppgifter, som finnas i bolagens centralregister. Sålunda gäller t. ex.

beträffande Stockholmssystemet, att bolagets registeruppgifter endast få

användas av de arbetsgrupper, som handlägga motboksärenden eller ärenden

av liknande natur. Det är förbjudet för annan befattningshavare vid bolaget

att taga del av uppgifter ur registret. Centralkort utlämnas ur registret

endast mot skriftlig rekvisition av därtill befullmäktigad tjänsteman. Slagning

i registret får endast utföras av de befattningshavare, som tilldelats

tjänstgöring vid registret. Inom registerlokalerna få obehöriga befattningshavare

icke uppehålla sig. Om registerpersonalen icke är närvarande, skall

registret ovillkorligen hållas låst. Den personal, som i bolagets utminuteringslokaler

kommer i direkt kontakt med allmänheten, erhåller icke kännedom

om innehållet i centralregistret. Ett utlämnande till obehörig person

av hemlig uppgift skulle föranleda omedelbart avsked från tjänsten eller

annan påföljd av kännbar beskaffenhet.

De myndigheter, som erhålla uppgifter ur systembolagens register, äro i

huvudsak nykterhetsnämnder, länsnykterhetsnämnder och socialstyrelsens

nykterhetsvårdsbyrå samt i vissa fall socialregistren och fattigvårdsstyrelserna.

Beträffande sekretessen hos nämnda myndigheter hänvisas till 14 §

lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt

om de särskilda stadganden i ämnet, som meddelats i alkoholistlagen och

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 44-

fattigvårdslagen. Anmärkas må, att de tjänstemän, som komma att taga befattning

med nu ifrågavarande uppgifter, i regel torde vara underkastade

ämbetsmannaansvar.

Med skrivelse den 20 juni 1945 till Kungl. Maj :t har riksdagens justitieombudsman

gjort framställning om att domstols eller annan myndighets

beslut enligt 8 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom att ålägga villkorligt

dömd skyldighet att avhålla sig från rusdrycker skulle genom domstolens

försorg tillställas kontrollstyrelsen och av denna vidarebefordras till

vederbörande systembolag.

Framställningen har remitterats till fångvårdsstyrelsen, som i yttrande

den 30 mars 1946 avstyrkt bifall till densamma.

I skrivelse samma dag till Kungl. Maj :t har fångvårdsstyrelsen hemställt

om övervägande, huruvida icke skyldigheten för styrelsens sociala avdelning

att till kontrollstyrelsen sända uppgift beträffande intagning å fångvårdsanstalt

och frigivning från sådan anstalt borde inskränkas så, att uppgift

icke skulle lämnas om kortare frihetsstraff än tre månader eller beträffande

den som vid intagningen ej uppnått 21 år. Vidare har fångvårdsstyrelsen

hemställt om övervägande, huruvida icke uppgifterna i fråga skulle

vidarebefordras till vederbörande systembolag endast i form av meddelanden,

som utvisa när hinder uppstått för den dömde att utöva inköpsrätt

samt när hindret upphört.

I motionerna framhålles den stora omfattningen av här ifrågavarande

registrering.

Även strafflagberedningen påtalar registreringens omfattning samt tilllägger,

att fara kunde föreligga för att uppgifterna koxnme till obehörigas

kännedom.

Kontrollstyrelsen anför:

Den registrering av förseelser, som jämlikt bestämmelserna i kungörelsen

den 17 juni 1938 förekommer hos kontrollstyrelsen och systembolagen, torde

i huvudsak få anses nödvändig och ändamålsenlig, därest utminuteringen

av rusdrycker, på sätt i gällande rusdrycksförsäljningsförordning löreskrives,

över huvud skall grundas på individuell prövning. Därest sålunda systembolagen

icke skulle ha tillgång till registeruppgifter rörande begångna

fylleriförseelser, skulle bolagen icke ha möjlighet att fullgöra sina uppgifter

på det sätt som åsyftas i rusdrycksförsäljningsförordningen.

Kontrollstyrelsen vill emellertid icke bestrida, att frågan om registreringens

omfattning kan förtjäna att omprövas. Sålunda torde registreringen av

de från fångvårdsstyrelsen lämnade uppgifterna om tiden för undergående

av frihetsstraff kunna begränsas, i vad straffen hänföra sig till andra brott

än alkoholbrott. Dessa uppgifter ha nämligen betydelse för systembolagen

allenast så till vida, som de ge bolagen möjlighet att för anstaltstiden indraga

vederbörandes motbok och därigenom förhindra att densamma missbrukas

av annan person. Vid vissa bolag tillämpas det förfarandet, att anteckningar

om straff, som icke stå i samband med alkoholmissbruk, icke

göras å själva centralkorten utan endast å ansökningshandlingen eller annan

bilagd handling, som efter viss tid utgallras ur registret. Ett liknande

förfarande kunde måhända vara lämpligt även beträflande systembolagens

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

anteckningar om vissa straff i samband med alkoholmissbruk, så atl ifrågavarande

anteckningar, sedan viss längre tid, förslagsvis 10 år, förflutit

utan att vederbörande gjort sig skyldig till någon ny förseelse av liknande

art. kunde utgå ur registret. Uppenbart är nämligen, att exempelvis en anteckning

om eu enstaka, för mer än 10 år sedan begången fylleriförseelse

i allmänhet icke är av någon betydelse för systembolagets prövning av ett

motboksärende.

Vad nu sagts gäller i första hand de hos systembolagen förda registren.

Beträffande kontrollstyrelsens speciella straffregister föreligger det ''förhållandet,

att såväl registrets omfattning som dess användning regleras genom

allmänna författningar. En jämkning i angivna hänseenden kan följaktligen

icke ske annat än genom författningsändring. Huvudändamålet med

detta register är att möjliggöra för åklagarmyndigheter och domstolar m. fl.

att erhålla uppgifter, ägnade att tjäna till underlag för straffmätningen, vid

fall av upprepade fylleriförseelser. Med hänsyn till denna användning av

registret kan kontrollstyrelsen finna vissa skäl tala för att efter viss längre

tid utgallring och särskild arkivering äger rum av straffuppgifter rörande

s. k. bagatellförseelser beträffande personer, som under ifrågavarande tid

icke fällts till ansvar för någon ny förseelse. En sådan utgallring skulle, samtidigt

som den tillgodosåge de önskemål som uttalats i motionerna, medföra

en önskvärd lättnad i det alltmera omfattande arbete, som åvilar den med

registret sysselsatta personalen. Det må emellertid framhållas, att tillgången

till det uppgiftsmaterial, som innefattas i kontrollstyrelsens fylleriregister,

vid upprepade tillfällen visat sig vara av värde även såsom underlag vid allmänna

undersökningar i frågor rörande alkoholens sociala skadeverkningar,

för vilket ändamål Kungl. Maj :t genom särskilda beslut lämnat tillstånd''till

utlämnande av uppgifter till vederbörande. Dessutom fyller registret författningsenligt

vissa uppgifter för ett flertal socialvårdande myndigheter,

som med hjälp av detsamma bli i stånd att företaga vissa för deras verksamhet

erforderliga undersökningar. En mera långtgående utgallring ur kontrollstyrelsens

fylleriregister skulle tydligen innebära, att man för framtiden bleve

urståndsatt att verkställa dylika undersökningar i den utsträckning som

hittills varit möjlig. Nackdelarna härav måste givetvis vägas mot de "fördelar,

som skulle vara förbundna med förverkligandet av motionernas syftemål.

Prövningen av de nu berörda spörsmålen om jämkningar i fråga om systembolagens

och kontrollstyrelsens registreringsskyldighet utgör enligt kontrollstyrelsens

mening en uppgift, som lämpligen bör ankomma på 1944 års

nykterhetskommitté, vilken för närvarande behandlar hela frågan om den

svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och omfattning.

\ ad härefter angår sekretesskyddet för de hos kontrollstyrelsen och systembolagen

förda registren, torde av det ovan anförda framgå, att detta

skydd redan nu kan anses betryggande. Det synes emellertid lämpligt, att

även spörsmålet om sekretesskyddet för hithörande uppgifter göres till föremål

för omprövning i samband med nykterhetskommitténs behandling av

frågan om fylleriregistreringens omfattning.

Svenska landskommunernas förbund yttrar:

Visserligen få de kommunala nykterhetsnämnderna från systembolagen

uppgifter om begångna fylleriförseelser o. d„ men detta torde vara nödvändigt

om nykterhetsnämnderna skola kunna fullgöra sina nykterhetsvårdande

funktioner och så länge restriktionssystemet har nuvarande konstruktion.

De ifrågavarande uppgifterna bli hos landskommunernas nykterhetsnämnder

endast undantagsvis föremål för registrering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

Straffregistrering hos tullverket.

Anteckningar föras såväl hos generaltullstyrelsen som hos lokala tullmyndigheter

angående tjänstemän ådömda bestraffningar. Närmare bestämmelser

härom finnas i styrelsens cirkulär den 24 april 1946 angående särskilda

anteckningar om bestraffningar. Anteckningarna äro sekretesskyddade enligt

11 § tredje stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar. I cirkuläret föreskrives, att anteckningarna skola hållas

under sådan vård, att de icke bliva tillgängliga för obehöriga.

Återfallsbestämmelserna i strafflagstiftningen mot smuggling ha vidare

föranlett, att styrelsen sedan 1924 för register över personer som dömts för

de med återfallsbestämmelserna avsedda brotten. Enligt ämbetsskrivelse från

finansdepartementet den 30 september 1926 har Kungl. Maj :t bemyndigat

styrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för tillhandahållande åt vederbörande

åklagare av uppgifter ur registret. Inhämtande av dylika uppgifter

skall enligt kungl. kungörelsen den 6 september 1939 (nr 622) om skyldighet

att inhämta utdrag av de hos generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen

förda straffregistren ske, innan någon dömes till ansvar enligt lagen den

8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel eller 1 kap. lagen den 20 juni

1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin. Registret är icke sekretesskyddat enligt lagen om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Generaltullstyrelsen yttrar:

Med hänsyn till bestämmelserna om straf förhöj ning vid återfall i smugglingsbrott

och därmed likartade förbrytelser är det enligt styrelsens mening

icke tillrådligt att avveckla den hos styrelsen förekommande brottsregistreringen.

Beträffande frågan om tillskapande av särskilda sekretessbestämmelser

rörande registret må framhållas, att det icke torde hava inträffat, att uppgifter

ur registret lämnats till andra än sådana myndigheter, till vilkas tjänst

registret inrättats, och att någon olägenhet av att registret ansetts såsom offentlig

handling, såvitt syreisen har sig bekant, hittills icke yppats. De skäl,

som anfördes till stöd för den lagändring, varigenom kontrollstyrelsens

straffregister bereddes sekretesskydd, kunna emellertid åberopas jämväl för

beredande av motsvarande skydd för generaltullstyrelsens straffregister.

Social regi ster.

Enligt 1 § lagen den 20 mars 1030 om socialregister skall av fattigvårdsstyrelsen

eller annat kommunalt organ, som kommunen därtill utser, föras ett

register (socialregister) över hjälpverksamheten inom kommunen. Kretsen

av de personer, som skola antecknas i registret, angives i 2 §. Här märkas

understödstagare samt personer som erhålla tilläggspension eller andra särskilda

pensionsförmåner, mödrahjälp, särskilt barnbidrag, bidragsförskott

eller hjälp i andra former. Anteckningarna skola, föreskrives i 3 §, innehålla

uppgift om hjälpens orsak och art, tiden för hjälpen och dess omfatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

ning samt i korthet övriga omständigheter, vilka kunna vara av betydelse

vid bedömande av uppkommande fråga om ytterligare hjälp. Det åligger det

registerförande organet att införskaffa så grundliga upplysningar som möjligt

för anteckningen. Enligt 5 § skola statlig myndighet, av landsting tillsatt

styrelse eller nämnd, ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag som avses i 4 §

lagen om försäkring för olycksfall i arbete, erkänd sjukkassa och erkänd arbetslöshetskassa

efter framställning tillhandagå det registerförande organet

angående person som fått hjälp av vederbörande kommun. Å andra sidan

äro samma institutioner liksom kommunala organ enligt 7 § berättigade att

få erforderliga upplysningar ur socialregistret. Samma rätt är tillförsäkrad

riksbanken och dess ortsombud vid behandlingen av frågor rörande statliga

bosättningslån. Kommunalt organ, som bedriver hjälpverksamhet, skall,

föreskriver 6 §, innan slutligt beslut rörande hjälpåtgärd fattas, inhämta

upplysningar om den av åtgärden berörda personen.

I kriminaltekniska anstaltens yttrande över motionerna finnes en översikt

över skilda bestämmelser som för olika grenar av offentlig verksamhet förutsätta

utredning rörande enskildas personliga förhållanden. Åtskilliga av

dessa bestämmelser hänföra sig till socialvården. Anstaltens yttrande i förevarande

del har återgivits ovan under rubriken »Allmänna synpunkter».

Lagen om socialregister lämnar icke anvisningar i vad mån tillgängliga

upplysningar om brottsliga gärningar och påföljder för sådana skola redovisas

i socialregistren. Av flera yttranden framgår emellertid, att dylik registrering''

sker i tämligen stor omfattning. Uppgifterna erhållas i första hand

från de nykterhetsvårdande myndigheterna. Tidigare har tidningen Polisunderrättelser

varit upplysningskälla. Utbyte av uppgifter sker i stor utsträckning

mellan socialregistren och de nykterhetsvårdande myndigheterna. I

motionerna och kriminaltekniska anstaltens yttrande upplyses, att socialregistrens

anteckningar rörande brott och förseelser upptagas på särskilda

kort, s. k. vandelskort.

I 14 § fjärde stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar stadgas sekretesskydd sålunda, att uppgifter och anteckningar,

som tillhöra socialregistren, ej må utlämnas i vidare mån än som

följer av lagen om socialregister. Sekretessintresset tillgodoses vidare genom

föreskriften i 8 § sistnämnda lag, att registret och därtill hörande handlingar

ävensom uppgifter, som erhållas ur registret, skola så förvaras, att

de icke åtkommas av obehöriga. Även i övrigt är den sociala verksamheten

sekretesskyddad. Här må hänvisas till övriga stycken av 14 § lagen om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar, 15 § alkoholistlagen

och 13 § kungl. kungörelsen den 27 maj 1932 med vissa närmare bestämmelser

rörande alkoholistvården.

I motionerna påtalas den fullständighet, varmed socialregistren föras.

Strafflagberedningen anser, att registreringen i socialregistren blivit alltför

omfattande samt att uppgifternas spridning kan innebära fara för att de

kunna komma till obehörigas kännedom.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

Fångvårdsstyrelsen framhåller, att de för socialregistren gällande sekretessbestämmelserna

äro mindra restriktiva än motsvarande bestämmelser rörande

straffregistret och centrala fångregistret.

Socialstyrelsens flesta ledamöter anföra:

Det råder en bestämd skillnad mellan olika slag av socialvård, nämligen

å ena sidan socialvård, som har till uppgift att utöva människovärd av i något

hänseende missanpassade individer och som därigenom har ett dubbelt

syfte, nämligen dels att bringa hjälp åt ifrågavarande hjälpbehövande, dels

att lämna skydd åt andra medborgare, samt å den andra socialvård som väl

innebär människovärd men icke av missanpassande. Exempel på socialvård

av det första slaget är den som utövas av barnavårdsnämnderna och alkoholistanstalterna

beträffande alkoholmissbrukare. 1 fråga om den människovårdande

socialvården av missanpassade ligger det i sakens natur, att socialvårdsorganet

måste äga en sa fullständig kännedom som möjligt om den

hjälpbehövande och de omständigheter, som ha bidragit till uppkomsten av

hjälpbehovet, för att kunna lämna hjälp, som är ändamålsenlig i det enskilda

fallet. Det är utan vidare klart, att exempelvis nvkterhetsnämnden, för

att kunna bedöma behovet och angelägenhetsgraden samt arten av sitt ingripande,

måste kunna få vetskap om huruvida dess klient är en person som

gjort sig skyldig till misshandel eller andra våldsbrott, måhända en mångfald

gånger, eller till sedlighetsbrott. Detta gäller emellertid också i fråga

om brott av andra slag, såsom förmögenhetsbrott, med hänsyn till den även i

dessa fall stora sannolikheten av ett orsakssammanhang mellan kriminaliteten

och alkoholmissbruket. I detta samband måste vidare beaktas, att nykterhetsnämnderna

i mycket stor utsträckning hjälpa sina klienter till nya

anställningar och att de för denna sin uppgift måste äga upplysningar, som

skydda dem mot uppenbara felplaceringar, t. ex. att hänvisa en för upprepade

oredlighetsbrott straffad person till en anställning, som utsätter honom

för stora frestelser till återfall. Vad nu sagts om nykterhetsnamnderna galler

även beträffande alkoholistanstalterna. Nykterhetsvårdens organ behova

sålunda, för att rätt kunna fullgöra sina uppgifter, tillgång till upplysningar

om brott och förseelser av alla slag rörande sina klienter.

Härefter redogöres för innehållet i 11 § alkoholistlagen, vilken återgivits i

kriminaltekniska anstaltens ovan under rubriken »Allmänna synpunkter»

intagna yttrande.

Socialstyrelsens flesta ledamöter fortsätta:

Vad nyss sagts om nykterhetsvårdsorganens behov av tillgång till uppgifter

om brott och förseelser av olika slag rörande deras klienter gäller

principiellt för ungdomsvårdens organ, men i praktiken blir det här mindre

fråga om lagförda brott och förseelser än om uppgifter av annat slag rörande

förekommande missanpassning.

I den mån andra socialvårdsorgan än de nu nämnda utöva människovårdande

socialvård av missanpassade individer äro de i behov av fullständiga

straffuppgifter rörande sina klienter. Såsom exempel härpå må här endast

nämnas fattigvårdsstyrelsernas befattning med försumliga försörjare.

Från socialvårdens sida måste sålunda bestämt hävdas, att olika socialvårdsorgan,

som ha alt taga hand om missanpassade individer, för att kunna

fullgöra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt med avseende å dessa och

i fråga om andra människor, som kunna behöva skydd mot dem, måste äga

tillgång till straffuppgifter rörande sina klienter av många omständigheter,

som kunna äga avgörande betydelse för uppkomsten av socialvårdsbehov.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

Andra dylika relevanta faktorer, som ofta äro förknippade med partiell

arbetsoförmåga, äro psykisk sjukdom eller defekt, tidig missanpassning samt

utpräglad asocial läggning med eller utan kriminellt inslag, för att nu endast

angiva några mera markanta exempel.

Om det sålunda för socialvården framstår såsom ofrånkomligt, att dess

olika organ måste äga tillgång till fullständiga uppgifter rörande klientelets

högst personliga förhållanden — varvid upplysningar om brott och förseelser

utgöra endast en detalj — så följer därav, att det är mycket angeläget,

att socialvård sorganen handhava dessa uppgifter på ett sådant sätt att berättigade

anmärkningar icke kunna riktas häremot.

Efter en redogörelse för de ovan återgivna sekretessbestämmelserna anföres

slutligen:

Socialstyrelsen kan givetvis icke göra gällande, att det över huvud taget

icke förekommer överträdelser mot dessa föreskrifter, liksom icke heller att

socialvårdens klienter alltid bli behandlade med den takt och hänsyn, som är

önskvärd. Det kan dock å andra sidan, enligt styrelsens mening, icke sägas,

att socialvårdsorganen med fog kunna göras till föremål för ett mera allmänt

klander i dessa hänseenden. Man bör i detta sammanhang icke förbise,

att socialvården är ny och att den alltjämt i betydande omfattning måste arbeta

med icke specialutbildad personal, för vilken den moderna uppfattningen

om socialvårdsarbetet, såsom en verksamhet till medborgarnas hjälp

och bistånd, icke helt hunnit tränga igenom. Man kan därför räkna med en

fortgående förbättring i samma mån som den äldre uppfattningen och inställningen

rörande socialvården försvagas och försvinner genom ökad användning

av specialutbildad arbetskraft och därmed ökat inflytande för

denna.

Socialstyrelsen kan salunda icke finna en utredning i det i motionerna angivna

syftet vara särskilt angelägen för socialvårdens vidkommande. Styrelsen

har emellertid å andra sidan icke någon anledning att motsätta sig en

sådan utredning, varvid styrelsen utgår från att ovan hävdade synpunkter

rörande socialvårdsorganens behov av uppgifter av olika sias skola vinna

tillbörligt beaktande.

Särskilt yttrande har avgivits av byråchefen i socialstyrelsen von Hofsten,

vilken anfört:

Styrelsens majoritet har enligt min mening i sitt yttrande alltför mycket

tryckt på socialvårdens behov av upplysningar om sitt klientel. I fråga om

nykterhetsvårdens organ uttalas sålunda, att de behöva »tillgång till upplysningar

om brott och förseelser av alla slag rörande sina klienter». Ehuru

det för socialvårdstjänstemännen ter sig naturligt att kräva dylika fullständiga

upplysningar, måste dock detta krav — på sätt motionärerna framhållit

vägas mot den skada, som ett alltför nitiskt registrerande kan åstadkomma.

Enligt min mening kan det väl övervägas att begränsa de socialvårdande

organens möjligheter att erhålla upplysningar om sådana mindre förseelser,

som i vart fall efter en viss tid icke böra få belasta de personer som

begått dem. Jag kan följaktligen icke instämma i styrelsens uttalande, att

en utredning i det i motionerna angivna syftet icke skulle vara särskilt angelägen

för socialvårdens vidkommande.

Riksbanken erinrar om den banken och dess ortsombud i 7 § lagen om

socialregister tillerkända rätten till uppgifter ur registret vid behandlingen

av fråga om statligt bosättningslån samt anför:

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

31

Sådana lån lämnas utan krav på säkerhet. Prövningen av hithörande låneärenden

måste därför föregås av en noggrann undersökning av lånesökandenas

skötsamhet, redbarhet in. in. Härvid inhämta ombuden uppgifter från

socialregistret bl. a. beträffande de anteckningar, som må hava införts i

registret angående lånesökande ådömt straff för brott samt tidpunkten härför.

Dessa uppgifter skola av ortsombuden behandlas strängt konfidentiellt

och äro inom riksbanken att betrakta såsom hemliga. I de talrika fall, där

ombuden icke kunna lita till egen personkännedom, torde det tillämpade förfaringssättet

ha varit det för lånesökandenas befogade intressen mest riskfria

och ägnat att tillgodose de krav på diskretion de böra hava rätt till. Det

må tilläggas att om det brottsliga förfarandet antingen ligger relativt långt

tillbaka i tiden eller brottet kan skyllas på lånesökandens ungdom, lån plägar

beviljas om i övrigt förutsättningar härför föreligga.

Enligt vad som inhämtats erhålla emellertid de, som föra socialregistren,

sedan någon månad tillbaka icke längre del av tidningen Polisunderrättelser.

De kunna följaktligen icke komplettera tidigare förefintliga anteckningar

i förevarande hänseenden. För riksbanken komma därigenom de uppgifter,

som riksbanken erhåller ur socialregistren, icke att få tillnärmelsevis

samma betydelse som hittills.

Direktionen har icke något att erinra mot att eu utredning kommer till

stånd efter de i motionerna angivna riktlinjerna. Med hänsyn till vad ovan

anförts vill emellertid direktionen redan nu framhålla, att åtgärder, som

betaga riksbanken och dess ortsombud möjligheten att — genom utdrag ur

socialregistret eller eventuellt på annat sätt — få uppgifter av här avsedd

art beträffande lånesökandes vandel, komma att avsevärt försvåra behandlingen

av bosättningslåneärendena och kunna i vissa fall vara till men även

för de lånesökande själva.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund yttrar i förevarande

hänseende:

Så långt styrelsen och förbundets centralbyrå lia sig bekant förekommer

i landskommunernas socialregister ingen opåkallad registrering av brott och

förseelser. I detta sammanhang kan dock styrelsen icke underlåta att som

sin mening framhålla att lagen om socialregister kan tagas som ett exempel

på myndigheternas övertro på registrering. I de många små förvaltningsenheterna

ha socialregistren icke fyllt avsedd funktion; det har varit fråga

om noteringar — ofta långt i efterhand — av för de kommunala myndigheterna

väl kända förhållanden.

Utlänningskommissionens kontrollregister.

Föreskrifter angående ifrågavarande registers förande synas icke vara

meddelade i allmän författning.

Kommissionen har i yttrande över motionerna redogjort för registreringen

i kontrollregistret och i anslutning därtill anfört vissa synpunkter. Kommissionen

yttrar:

I detta register, som närmast har karaktären av ett hjälpregister till kommissionens

i registerform ordnade centraldiarium, sammanföras till kommissionen

inkommande uppgifter om hland annat lagöverträdelser, som begåtts

av utlänningar, vilka vistats eller vistas i landet. Uppgifter till registret insändas

till kommissionen jämlikt stadgandena i 48 och 49 §§ utlännings
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

kungörelsen. Enligt den förstnämnda paragrafen åligger det länsstyrelse

och polismyndighet att ofördröj ligen till utlänningskommissionen anmäla

sådan omständighet beträffande utlänning, som kan antagas vara av betydelse

vid prövning av fråga om uppehållstillstånd för denne. Åklagare, som

beslutat om åtal mot utlänning, skall så snart ske kan till kommissionen

insända anmälan om åtalet samt om utgången av målet. Domstol eller häktningsmyndighet,

som beslutat om häktning av utlänning, skall så snart ske

kan till kommissionen insända anmälan därom. Sådan anmälan skall av

kommissionen ofördröj ligen översändas till utrikesdepartementet. Enligt den

sistnämnda paragrafen skall anmälan, som i 48 § sägs, om möjligt innehålla

uppgift om utlänningens fullständiga namn, yrke eller titel, födelsetid,

födelseort, nationalitet, hemort och vistelseort samt, där fråga är om brott

eller förseelse av utlänningen, brottets eller förseelsens art och tiden för dess

begående. Nu nämnda uppgifter införas som ovan sagts i kontrollregistret,

vilket så gott som uteslutande användes för kommissionens interna arbete.

Det enda mera regelmässiga undantag då uppgifter lämnas ur registret så

att säga utanför kommissionen är då polismyndigheten vid förfrågan erhåller

dylika uppgifter.

I enstaka fall erhålla även utrikesdepartementet och försvarsstaben på

begäran upplysningar om vad registret innehåller beträffande viss utlänning.

För fullständighetens skull bör nämnas, att förundersökare vid vissa

tillfällen anhålla om upplysningar ur registret. Jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär

den 15 juni 1945 (nr 318) till statliga myndigheter angående utlännings

anställande i statens tjänst åligger det bland annat statlig myndighet,

som efter den 30 juni 1945 ämnar anställa utlänning, att samråda med statens

utlänningskommission, innan utlänningen anställes. I de fall då utlänningskommissionen

i sitt kontrollregister har någon för utlänningen belastande

uppgift av mera allvarlig art, meddelas vederbörande myndighet, att

kommissionen icke kan tillstyrka, att utlänningen anställes. Endast i absoluta

undantagsfall lämnas en redogörelse om anledningen till kommissionens

ställningstagande.

Då uppgiften att skydda landet från kriminella, asociala och andra utlänningar,

vilkas vistelse inom riket kan anses från det allmännas synpunkt

farlig eller skadlig, ingår som ett viktigt led i utlänningspolitikens handhavande,

torde redan nu kunna sägas, att kommissionen för sitt eget dagliga

arbete har ett oavvisligt behov av tillgång till uppgifterna i kontrollregistret.

Av det ovan sagda framgår vidare, att dessa uppgifter icke äro åtkomliga

för obehöriga.

Registrering .av underlydande personals förseelser i tjänsten.

Ovan har redogjorts för den registrering av underordnad personals förseelser,

som sker inom försvarsmakten och tullverket.

Även inom andra verk registreras personalens brott och förseelser.

Hos kungl. järnvägsstyrelsen föres sålunda med stöd av 15 § disciplinstadgan

vid statens järnvägar ett särskilt register över förbrytelser i tjänsten.

Registret föres enligt kortsystem och skall förvaras under lås. Anteckningarna

skola, sedan viss, efter förbrytelsens svårighetsgrad varierande tid förflutit,

avskrivas ur registret. Registreringen är dubbel, i det att registret föres

dels å byrå eller kontor inom järnvägsstyrelsen dels hos distriktschef, sektionsföreståndare,

verkstadsföreståndare och förrådsintendent. Detta regist
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

33

reringssystem har avlöst ett äldre system, som inneburit att förevarande

uppgifter antecknats å tjänstemännens personalkort. Ändringen har ioranletts

av framställning från personalen.

I postverket åligger det jämlikt 22 § 1 mom. d) i den för generalpoststyrelsen

den It juni 1938 utfärdade arbetsordningen byrådirektören och

ombudsmannen att föra straffregister. Vid sidan av den centrala registreringen

i detta register brukar anteckning om förseelser göras å vederbörandes

personalhandlingar, vilka förvaras av direktionerna i respektive distrikt.

För telegrafverkets del finnas icke särskilda föreskrifter om registrering

av personalens förbrytelser. Sådan sker centralt å telegrafstyrelsens kanslibyrå.

Vidare torde vederbörande distriktschefer göra vissa anteckningar av

ifrågavarande slag.

Samtliga ifrågavarande register äro sekretesskyddade genom 11 § tredje

stycket lagen om rätt att utbekomma allmänna handlingar, vari stadgas att

uppgifter och anteckningar i registret icke må utlämnas i annat fall eller

annan ordning än Kungl. Maj :t bestämmer.

Utskottet.

Den registrering av brott och förseelser, som för närvarande äger rum,

har såväl i motionerna som i åtskilliga yttranden utsatts för kritik. I huvudsak

går kritiken ut på att registreringen fått för stor omfattning och att

erforderlig sekretess icke iakttages. Det har framhållits, att registreringen

kunde skada de därav berörda och motverka skyddsarbetet bland de lagförda.

En allmän omprövning av registreringsbehovet kräves. Särskilt har

man vänt sig mot brottsregistreringen i tidningen Polisunderrättelser samt

i socialregistren och de nykterhetsvårdande organens register. Även beträffande

allmänna straffregistret framföras reformkrav. Myndigheter, som direkt

eller indirekt äro ansvariga för vissa register, hava lämnat uppslag till

förändringar i motionernas syfte. Å andra sidan har, särskilt beträffande

Polisunderrättelser, socialregistren och de nykterhetsvårdande organens register,

hävdats, att inskränkningar i registreringen skulle skada viktiga allmänna

intressen.

Enligt utskottets mening är kritiken mot registreringsväsendet i många

hänseenden välgrundad. Registren hava tillkommit vid skilda tidpunkter

och för att tillgodose olika ändamål. Detta har medfört en anmärkningsvärd

oenhetlighet. Beträffande vissa register har det sålunda ansetts påkallat

att i lag uppdraga bestämda och tämligen snäva gränser för registreringen.

I andra fall åter sker registrering på grundval av allmänt hållna

direktiv eller till och med utan stöd av allmän författning. De registrerades

intresse av sekretess har lillgodosetts i växlande utsträckning. Härvid

hör beaktas, att samma brottsliga gärning ofta antecknas i ett flertal register.

De stränga sekretessbestämmelser, som gälla för exempelvis straffre8

Bihang till riksdagens protokoll 1Ö48. 0 samt. lavd. Nr 41.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

gistret, innebära icke garanti för att en där antecknad gärning icke genom

annat register kommer till utomståendes kännedom.

Beträffande registreringens omfattning synes man i likhet med motionärerna

kunna göra gällande, att registrering i många fall sker utan bärande

skäl. Utskottet vill exempelvis ifrågasätta om den omfattande brottsregistreringen

i socialregistren är nödvändig. Anmärkningsvärd är också den

registrering av frihetsstraff, som blivit en följd av fångvårdsmyndigheternas

skyldighet att lämna kontrollstyrelsen och truppregistreringsmyndigheterna

besked om intagna. I detta sammanhang må framhållas att flertalet

registeranteckningar kvarstå under den registrerades livstid. Det kan

med skäl ifrågasättas, om detta är påkallat.

Mot åtskillig registrering torde vidare kunna anmärkas, att den gjorts

tillgänglig för en alltför stor krets av funktionärer. Så lärer fallet vara med

Polisunderrättelser och socialregistren. Sekretesskyddet mot utomstående

är icke heller alltid tillräckligt. Det förekommer, såsom beträffande generaltullstyrelsens

straffregister, att dylikt skydd alldeles saknas. Redan den

omständigheten att samma gärning antecknas i ett flerlal olika register kan

innebära viss fara för att gärningen kommer till obehörigas kännedom.

Det sagda torde giva vid handen, att en översyn av gällande bestämmelser

på förevarande område är påkallad. Vid denna översyn bör huvudvikten

ligga på att undersöka i vad mån registreringen av brott och förseelser

kan inskränkas. Viktigt torde även vara att avhjälpa bristerna i sekretessskyddet.

Förefintliga möjligheter till rationalisering av registreringsverksamheten

böra tillvaratagas.

Vissa av här ifrågavarande register äro redan föremål för omprövning.

Så är fallet med de militära straffregistren. De nykterhetsvårdande myndigheternas

registerväsende torde tagas upp till behandling i anslutning till

arbetet på reformering av rusdryckslagstiftningen. Mycket synes vara att

vinna genom att bearbeta de uppslag, som kommit fram under remissbehandlingen.

Möjligen kan det visa sig lämpligt att vissa kommittéer, som

arbeta på närliggande områden, upptaga frågor om brottsregistrering till

prövning. Inom utskottet har, under hänvisning till de nu antydda möjligheterna,

uttalats, att en central utredning av förevarande frågekomplex icke

vore nödvändig. Häremot har framförts, att det borde centralt bedömas,

vilken registrering som skäligen skulle följa på olika lagöverträdelser. Till

stöd för en central utredning har jämväl uttalats, att sekretesskyddet och

rätten till uppgifter ur registren borde regleras enhetligt. Utskottet, som

finner uppenbart att en central ledning av utredningsarbetet under alla förhållanden

kommer att visa sig nödvändig, har icke velat taga ställning till

frågan huru översynen på förevarande område bör ske. Denna frågas avgörande

torde tillkomma Kungl. Maj :t.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner 1: 3

och II: 13, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om över
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44.

35

syn av gällande bestämmelser angående registrering av brott

och förseelser.

Stockholm den 16 juni 1948.

På första lagutskottets vägnar;

AXEL LINDQVIST.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodenius, Krugel, EkstrÖmer*,

fru Sjöström-Bengtsson*, herrar Göransson* och Arrhén*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius*, Hedlund i Östersund,

Olsson i Mellerud, Berg, Lindberg*, Gustafsson i Lekåsa och Antby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:365 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. a1 i texten