Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående ändringar i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 3 i första kammaren av herr Schlyter samt nr 13 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund.
1948-06-16 · 35 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 25 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1948:44, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående ändringar i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 3 i första kammaren av herr Schlyter samt nr 13 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
1
Nr 44.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändringar i gällande lagstiftning om registrering
av brott och förseelser.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 3 i första kammaren av herr Schlyter
samt nr 13 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund. I motionerna,
vilka äro likalydande, yrkas
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till
individens skydd mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och
förseelser samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda».
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från strafflagberedningen, kungl. fångvårdsstyrelsen,
överbefälhavaren, kungl. krigshovrätten, statens kriminaltekniska anstalt,
kungl. kontrollstyrelsen, kungl. generaltullstyrelsen, kungl. socialstyrelsen,
statens utlänningskommission och Sveriges riksbank. Därjämte har
utskottet berett Svenska skyddsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar
och Sveriges landsfiskaler ävensom Svenska landskommunernas förbund
tillfälle yttra sig över motionerna.
Den i motionerna föreslagna utredningen har tillstyrkts av strafflagberedningen,
fångvårdsstyrelsen, kriminaltekniska anstalten, generaltullstyrelsen
och skyddsförbundet. I tillstyrkande riktning hava krigshovrätten och ledamoten
av socialstyrelsen, byråchefen von Hofsten uttalat sig. Föreningen Sveriges
landsfogdar och riksbanken hava förklarat, att de icke hade anledning
till erinran mot den begärda utredningen. Socialstyrelsens flesta ledamöter
hava uttalat, att de icke funne utredningen vara särskilt angelägen för socialvårdens
vidkommande, men tillagt, att de å andra sidan icke hade någon
anledning att motsätta sig densamma. Föreningen Sveriges landsfiskaler har
förklarat, att skäl icke förelåge att företaga den påyrkade utredningen, såvitt
tidningen Polisunderrättelser anginge, men att föreningen beträffande övrig
med motionerna avsedd registrering icke hade något att erinra mot den föreslagna
utredningen. Kontrollstyrelsen har föreslagit, att motionerna, såvitt
de avse kontrollstyrelsens verksamhetsområde, icke måtte föranleda någon
annan åtgärd än ett uttalande, att 1944 års nykterhetskommitté vid fullgörandet
av sitt uppdrag borde beakta vad i motionerna i nämnda avseende
anförts, överbefälhavaren, utlänningskommissionen och Svenska landskommunernas
förbund hava icke tagit ställning till motionärernas yrkande.
1 Bihantj till riksdagens protokoll 19t8. 9 samt. 1 avd. Nr 44.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
I den följande redogörelsen kominer utskottet först att återgiva vissa
i motionerna och yttrandena framförda allmänna synpunkter. Därefter redovisas
i skilda avdelningar bestämmelser och uttalanden rörande varje särskilt
här ifrågakommande register. I den mån innehållet i motionerna icke
återgives sålunda får utskottet hänvisa till motionerna.
Allmänna synpunkter.
Motionärerna anföra bland annat:
»Vikten av att ha tillgång till uppgifter om brott och straff är väsentligt
överskattad. Straff registreringen har egentligen tillkommit för att möjliggöra
tillämpningen av straffrättens återfallsregler. Att plocka registren på uppgifter
om klientens tidigare tråkigheter kan i många fall få en annan verkan
än den önskvärda. Socialvård är i första hand hjälp och bistånd. Det är
möjligt att hjälpa utan tillgång till straffregister. Det är till och med farligt
att titta i registret. Det kan ge en förutfattad mening, som inte är befogad.
När man skall undersöka en människas levnadshistoria, kan det vara av betydelse
att veta när och under vilka omständigheter symtom på asocialitet
tidigare visat sig. Ett register kan ge anvisning om vad som bör utredas. Jag
vänder mig därför inte mot att det förekommer en viss registrering. Men jag
vill göra gällande att den blivit alldeles för omfattande, att man använder
sig av uppgifterna i obetydliga sammanhang och att man ofta grundar negativa
värderingar enbart på registeranteckningar.
Hur bot skall kunna rådas på de anförda olägenheterna kräver en ingående
undersökning av de olika registreringskravens legitimitet och av möjligheten
att omgärda registreringen med sekretessbestämmelser. Det primära syftet
med publikationen Polisunderrättelser — samhällets skyddande mot farliga
förbrytare — får naturligtvis inte åsidosättas. Det bör emellertid undersökas,
om icke uppgifterna till Polisunderrättelser kunna väsentligen begränsas. Om
det enligt lag gällande förbudet att meddela intyg ur straffregistret annat än
i vissa snävt begränsade fall är välgrundat och bör upprätthållas, bör tydligen
samma princip tillämpas även på andra liknande register som kunna
vara erforderliga för särskilda allmänna ändamål. Bestämmelser angående
registrens begagnande äro sålunda av nöden. Ett ståndpunktstagande till
registreringsverksamhetens omfång och till rätten att på grundval av registren
utfärda intyg kan emellertid icke ske utan en allsidig utredning av
registreringsbehovet. Denna utredning bör bl. a. avse möjligheten att minska
omfattningen av registreringen i fångvårdsstyrelsens straffregister såvitt angår
ungdom och över huvud taget för villkorligt dömda, att begränsa den
tidrymd under vilken uppgifter från straffregistret skola upptagas på utdrag
av registret, att minska straffregistreringen i Polisunderrättelser samt att
eljest vidtaga åtgärder som förebygga att den lagfästa sekretessen kring
brott och straff åsidosättes genom att de direkt utan tillräckliga skäl införas
i särskilda register eller genom att uppgifter och anteckningar från
Första lagutskottets utlåtande nr 44. 3
sådana register utan bärande skäl utlämnas eller införas på andra handlingar.
»
Straff lagberedningen yttrar:
De i motionerna berörda förhållandena äro utan tvivel förtjänta av allvarlig
uppmärksamhet. Härvid göra sig gällande olika synpunkter, som i
viss män stå i strid med varandra. Sålunda är det obestridligt att strafflagstiftningens
moralbildande och eljest från brott avhållande verkan kräver
att lagens upprätthållande i rättstillämpningen blir bekant för allmänheten.
Det kan även i vissa fall vara av värde att möjlighet finnes att erhålla kännedom
om att en individ begått brott så att man kan skydda sig mot rättskränkningar
av honom. Å andra sidan är det angeläget att de som dömts för
brott och i synnerhet de, som undergått straff, icke möta hinder vid sina
strävanden att återanpassa sig i samhället såsom laglydiga medlemmar på
grund av att obehöriga erhålla kännedom om brott och bestraffningar.
Åtskillig kunskap om sådana förhållanden sprides genom meddelanden
man och man emellan. I äldre tider, då befolkningen var mindre talrik och
mera stationär, lärer denna nyhetsförmedling ha varit ganska effektiv. Ännu
lär det för dömda, som intagit en mera framskjuten samhällsställning, vara
så gott som omöjligt att hemlighålla de påföljder som drabbat deras felsteg.
Tidigare ansågs det vara en uppgift för lagstiftningen och myndigheterna
att verka för spridande av kännedom om domar i brottmål och verkställighet
av dem. Denna ståndpunkt har emellertid övergivits av den senare
svenska strafflagstiftningen, som avskaffat vanfrejd och liknande personliga
straffpåföljder. Vissa straffrättsliga bestämmelser — t. ex. om verkan av
återfall i brott, om villkorlig dom och villkorlig frigivning — kräva emellertid
för sin tillämpning viss registrering av domar och straff. En sådan sker
ock, i första hand genom straffregistret och numera även genom centrala
fångregistret.
Å ena sidan är det tydligt, att en viss registrering är nödvändig till tjänst
för de samhällsorgan, som hava att övervaka eller rättleda de enskildas livsföring.
Å andra sidan är det obestridligt att vetskapen om att vara registrerad
kan innebära ett obehag och i vissa fall — särskilt för dem som dömts för
brott och undergått straff och som få detta antecknat — rent av utgöra ett
lidande, samt att den kännedom som från registren kan spridas om domar
och straff i särskilda fall kan vålla individerna allvarliga svårigheter. — Det
synes uppenbart, att den registrering som kan finnas erforderlig bör anordnas
så att olägenheterna av densamma bliva så små som möjligt. På grund
härav synes registreringsväsendet böra underkastas en översyn därvid "bland
annat bör tillses följande: så få register som möjligt föras angående enskildas
personliga förhållanden; endast sådana uppgifter — i synnerhet angående
brott och straff — antecknas som äro absolut nödvändiga; anteckningar,
som ej längre behövas för därmed avsett ändamål, böra utan dröjsmål
förstöras eller eljest utplånas; varje register användes endast för det
ändamål, varför det inrättats, så att intyg på grund därav alltså icke utlämnas
för andra ändamål, vare sig till myndigheter eller enskilda; registrens
sekretess garanteras genom klara bestämmelser med förbud under
straffansvar icke blott mot offentliggörande i tryck o. d. utan även mot varje
obehörigt yppande av deras innehåll.
På grund av det anförda får strafflagheredningen tillstyrka alt en sådan
utredning, som i motionerna avses, måtte komma till stånd.
I fångvårdsstyrelsens yttrande göres inledningsvis dessa allmänna överväganden
:
4
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
I nutida svensk kriminalpolitik är det en viktig princip att söka förebygga
återfall i brott genom att främja de dömda brottslingarnas ^socialisering.
Denna grundsats har kommit till uttryck genom reformer på såväl
straffsystemets som straffverkställighetens område. Den villkorliga domens
införande motiverades bl. a. med önskvärdheten alt undvika de ogynnsamma
biverkningar av social natur, som enligt vad erfarenheten visar äro förbundna
med frihetsstraff. Vid den villkorliga domens fortsatta utbyggnad
har man sökt skapa möjligheter att genom positiva åtgärder av hjälpande
och stödjande natur underlätta de dömdas inordnande i samhället och arbetslivet.
Liknande synpunkter ha föranlett införandet av ungdomsfängelse
och andra särskilda former av anstaltsbehandling, som lägga särskild vikt
vid den dömdes uppfostran och utbildning samt äro förbundna med obligatorisk
eftervård. Även de ordinära frihetsstraffen verkställas numera på
ett sätt, som direkt tager sikte på de dömdas resocialisering. I 24 § lagen den
21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. m. stadgas, bl. a., att
intagen skall sysselsättas med lämpligt arbete och i övrigt erhålla sådan behandling
att hans anpassning i samhället främjas, samt att skadliga verkningar
av frihetsförlusten — därmed avses enligt förarbetena främst menliga biverkningar
av social och ekonomisk natur — såvitt möjligt skola förebyggas.
Jämlikt 40 § samma lag åligger det styresman vid fångvårdsanstalt att i god
tid förbereda intagens frigivning eller utskrivning och att för detta ändamål
vidtaga sådana åtgärder som kunna hjälpa denne att föra ett laglydigt
och samhällsnyttigt liv. Genom införandet och utbyggnaden av den villkorliga
frigivningen ha de vanliga frihetsstraffen i betydande utsträckning förenats
med obligatorisk eftervård. Även andra frigivna erhålla på begäran
hjälp och stöd av de eftervårdande organen, främst statens skyddskonsulenter
och skyddsassistenter, vilkas verksamhetsområde avser såväl villkorligt
dömda som frigivna och utskrivna personer.
Av det sagda framgår, att resocialiseringsarbetet beträffande personer,
som dömas för brott, har två sidor, nämligen dels att söka undanröja de
menliga biverkningar av domen, som minska deras möjligheter att försörja
sig och att i övrigt finna sig tillrätta i samhället, dels att genom särskilda
hjälpåtgärder öka dessa möjligheter. Den förstnämnda sidan av verksamheten
försvåras därigenom att samhället ingalunda konsekvent genomfört principen
att den dömde skall beredas en verklig möjlighet till rehabilitering utan
tvärtom på många sätt medverkar till att han försättes i en undantagsställning,
som gör honom handikappad i förhållande till andra samhällsmedlemmar.
Detta sker dels genom att myndigheterna understödja eller tillåta en
utvidgad straffregistrering, som medverkar till att brotten och straffen komma
till obehörigas kännedom och därigenom utsätter den dömde för den
misstro och ovilja som allmänheten ofta ådagalägger gentemot straffade personer,
dels genom att i lagar och författningar bibehålla bestämmelser, som
innebära att den som dömts för brott uteslutes från vissa utkomstmöjligheter
och sociala förmåner. Verkningarna av de sistnämnda legala hindren
för den dömdes resocialisering äro till sin omfattning delvis beroende av de
möjligheter som straff registreringen ger att erhålla kännedom om ådömda
straffpåföljder.
Efter en redogörelse för vissa register fortsätter fångvårdsstyrelsen:
Den i det föregående behandlade registreringen utgör endast en del av den
katalogisering av straffade personer, som förekommer hos skilda myndigheter
och institutioner. Främst såsom en följd av den ökade registreringen
är den sekretess, varmed samhället i syfte att underlätta den dömdes resocialisering
sökt kringgärda hans namn och brott, på väg att försvinna. Detta
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
5
förhållande utgör enligt fångvårdsstyrelsens mening en av de viktigaste frågorna
inom kriminalvården, alldeles särskilt i vad angår de villkorligt dömda,
eftersom en villkorlig dom i utpräglad grad har karaktären av en hjälpätgärd,
som icke bör komma till utomståendes kännedom. Såsom i det föregående
anförts, motiverades den villkorliga domens införande i Sverige
främst med att man därigenom kunde skapa möjligheter att undantaga de
brottslingar, som ingåvo de största förhoppningarna, från de menliga biverkningar
av företrädesvis social natur, som äro förknippade med ett frihetsstraff.
Utvecklingen har i detta hänseende gått i rakt motsatt riktning mot
den avsedda och önskvärda.
Fångvårdsstyrelsen finner den i motionerna begärda utredningen behövlig
och uttalar, att utredningen främst borde avse möjligheterna att inskränka
den registrering av brottslingar, som ägde rum vid sidan av straffregistret.
Även i vad angår straffregistret ifrågasättes vissa inskränkningar särskilt
i vad angå villkorligt dömda och brottslingar under 18 år.
Slutligen anför fångvårdsstyrelsen:
I fråga om villkorligt dömda samt över huvud taget unga brottslingar är
det av intresse att göra en jämförelse med lagstiftningen i England, där dessa
grupper över huvud taget icke få registreras officiellt i andra fall än vid
förverkande av villkorligt anstånd.
Därest en begränsning av straffregistreringen upptages till prövning, uppkomma
vissa särskilda straffrättsliga spörsmål. Sålunda måste återfallsreglerna
i 4 kap. 14 § strafflagen beaktas. Dessa innebära numera, att även
villkorlig dom kan vara återfallsgrundande. I samband därmed torde bestäanmelserna
i 3 § lagen om villkorlig dom om återfall såsom hinder för villkorlig
dom böra uppmärksammas. Enligt fångvårdsstyrelsens mening kan det övervägas
att. på vissa punkter upptaga de nu nämnda bestämmelserna till omprövning.
Vid den begärda utredningen torde böra beaktas vissa uttalanden i hithörande
frågor, som komma att göras i en utredning angående skyddsverksamhetens
organisation m. m„ verkställd av fångvårdsstyrelsen i samråd med
särskilda sakkunniga.
I krigshovrättens yttrande anföres:
Det är till en början givet, att en avvägning måste ske mellan å ena sidan
det allmännas intresse av att i vissa situationer känna till vad som tidigare
förekommit mot en individ i kriminellt hänseende, och å andra sidan ett intresse,
främst för den enskilde, att så få personer som möjligt erhålla kännedom
om att han tidigare straffats. Det är också lika klart, att en sådan avvägning
i flera fall måste få till resultat, att det allmännas intresse befinnes
viktigare. Straffregistreringen kan fördenskull svårligen helt avskaffas, även
om det skulle befinnas, att den kan avsevärt inskränkas. Men jämväl med
bibehållen straffregistrering kan nämnda enskilda intresse till stor del tillgodoses,
om man sörjer för erforderlig sekretess genom lämpliga regler för
registrens förande och förvaring samt uppgifters utlämnande därifrån.
Den enskildes intresse av sekretess beror naturligtvis, såsom motionärerna
framhålla, på den avvisande hållning, allmänheten vanligen intar mot
dem, om vilka man vet, att de straffats. Denna allmänhetens avoghet mot de
straffade, vilken torde sammanhänga med den verkan straffbudens upprätthållande
utövar i allmänt moraliskt hänseende, måsteman räkna med såsom
ett bestående faktum.
6
Första lagutskottets utlåtande nr ii.
Eu reform, som tar sikte på att i möjligaste mån neutralisera de skadliga
verkningarna för de straffades del av denna avoghet, måste anses behjärtansvärd.
Emellertid bör det framhållas, att en reform, sådan den antytts
av motionärerna, på grund av ofrånkomliga förhållanden icke skulle
kunna få enhetlig verkan för hela klientelet av straffade. Det är ju nämligen
tydligt, att en person, som är bosatt å landsbygden eller i en mindre tätort,
i regel har avsevärt sämre chanser att hemlighålla, vad som till äventyrs i
straffrättsligt hänseende förekommit mot honom, än en storstadsbo. Reformen
skulle därför få sin egentliga betydelse för de straffade i de större städerna,
och skulle sålunda de facto i viss mån innebära en orättvisa mot övriga
straffade.
Överbefälhavaren framställer det önskemålet, att därest den av motionärerna
föreslagna utredningen angående ändring i gällande lagstiftning om
registrering av brott och förseelser kommer till stånd, de synpunkter, vilka
ur försvarets intresse kunna vara att anföra, tagas upp till övervägande. En
representant för försvarsledningen borde därför deltaga i utredningen.
Yttrandet från Svenska skyddsförbundets styrelse, vilket huvudsakligen
behandlar den inom fångvårds- och skyddsföreningarna verkställda, nedan
redovisade registreringen, innehåller följande allmänna synpunkter:
Förbundsstyrelsen är medveten om att alla register inom det sociala verksamhetsområdet
mer eller mindre lida av den psykologiskt sett betänkliga
svagheten att de upptaga klientens fel och brister men ej hans eventuella
förtjänster. Ett ganska belysande exempel på hur en socialarbetare, som
bland annat är övervakare över en villkorligt dömd och nu tydligen har dåliga
erfarenheter av hur en persons snedsteg registreras och ständigt följer
med i handlingar och yttranden, har berättats av en skyddskonsulent. Då
konsulenten med anledning av uteblivna rapporter i ärendet trädde i närmare
kontakt med övervakaren, visade det sig att denna skötte sitt uppdrag
med största nit och ansvarskänsla. Övervakaren förklarade emellertid att
han var obenägen rapportera, då den villkorligt dömde varit ett svårskött
fall. Han menade att då han nu lagt ned så mycket arbete på att få den
dömde på rätt köl och han nu ansåg sig ha god anledning att hoppas på framgång
i sina strävanden, borde inte de rätt många mörka punkterna under
vägen registreras utan i stället det goda resultatet som nu skymtade.
Efter att hava framhållit skyddsverksamhetens behov av vissa registeruppgifter
anför styrelsen slutligen:
Emellertid kan förvisso ifrågasättas om ej de uppgifter registren innehålla
borde efter viss bestämd tid helt utgå, därest personen i fråga ej återfallit
i brott. I betraktande av det faktum att undan för undan en hel mängd register
uppstått, torde vidare en ingående undersökning av de olika registreringskravens
legitimitet och av möjligheten att omgärda registreringen med
sekretessbestämmelser vara av behovet påkallad.
Statens kriminaltekniska anstalt yttrar:
Anstalten ansluter sig helt till den av motionärerna hävdade principen,
att man icke skall låta obehöriga få kännedom om att någon dömts för brott.
Att sekretesskyddet kring brott och straff minskat sedan år 1900 torde
vara rätt så till vida, att olika myndigheter och sociala organ efter hand ansetts
behöriga att på ett mera ordnat sätt än tidigare få del av straffuppgifter
beträffande hjälpbehövande, sökande till vissa tjänster, sökande av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
7
pass, körkort och tillstånd av olika slag. Från framför allt socialvårdande
håll har man vid upprepade tillfällen betonat nödvändigheten av att ha tillgång
till vandelsuppgifter, icke för att utestänga behövande från socialvård
utan för att kunna fastställa den lämpliga hjälpformen. Det är också naturligt,
att man ställer sig tveksam att förmedla en anställning åt en för t. ex.
stöld straffad person, om anställningen skulle vara av sådan art, att den kan
inbjuda vederbörande till att begå nytt brott. Likaså reagerar man nog i
allmänhet kraftigt mot att anställa tidigare för allvarliga brott straffade
personer i vissa statliga och kommunala befattningar, i vilka vederbörande
skola övervaka, kontrollera eller ingripa mot sina medmänniskor, omhänderhava
medel, värdehandlingar, hemliga handlingar och post eller där
tjänsten eljest innebär ett förtroendeuppdrag. Behovet av vandelsuppgifter
inom olika områden har också kommit till uttryck i ett flertal bestämmelser
däribland följande:
Enligt kungl. förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa
begagnade föremål in. in. 2 § 2 mom. skall den som söker tillstånd till sådan
rörelse till ansökningshandlingarna foga intyg, att han »gjort sig känd
för redbarhet och ordentlighet».
Enligt kungl. förordningen den 28 maj 1918 angående idkande av pantlånerörelse
1 § kan tillstånd till sådan rörelse meddelas endast åt den som
»finnes lämplig». Av 6 § samma förordning framgår, att den som dömts
för tjuvnadsbrott eller vissa förseelser icke kan anses lämplig.
Enligt lag om fattigvården den 14 juni 1918, 25 §, skall, innan frågan om
beviljande av fattigvård avgöres, fattigvårdsstyrelsen göra sig noga underrättad
om den nödställdes levnadsförhållanden och fattigvårdsbehov samt
undersöka, huru detta behov på lämpligaste sätt må avhjälpas.
Enligt barnavårdslagen den 6 juni 1924, 52 § 1 inom., skall barnavårdsnämnd
vid godkännande av fosterhem »låta verkställa undersökning angående
dess beskaffenhet».
Enligt kungl. förordningen angående explosiva varor den 18 maj 1928,
§§ 41, 48, 53 och 55, skola vissa innehavare av sprängämnen vara kända
för lämplighet, pålitlighet och redbarhet.
Enligt föreskrift i alkoholistlagen den 12 juni 1931, 11 §, skall nykterhetsnämnd,
då fråga uppstår att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk, »skyndsamt
föranstalta om undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom
om hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande inverkande
omständigheter». I 18 § samma lag finnes en motsvarande bestämmelse
beträffande den som skall intagas å allmän alkoholistanstalt och i kungl.
kungörelse den 27 maj 1932 med vissa närmare bestämmelser om alkoholistvården,
bilaga A, framgår, alt uppgifter beträffande kriminalitet i sådant
fall skall inhämtas.
Enligt av chefen för kungl. socialdepartementet fastställd normaiinstruktion
för polispersonal 3 kap. 22 § skall sökande till polistjänst »vara känd
för ordentligt levnadssätt och pålitlighet».
Enligt kungl. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1930, 0 kap. 20 §
c), skall körkortssökande förete intyg av polismyndighet, alt han »gjort sig
känd för ett nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden
i övrigt icke kan anses olämplig som förare av motorfordon».
I rusdrycksförordningen den 18 juni 1937, 4 kap. 3 §, föreskrives, att utminutering
av rusdrycker icke må medgivas »den som varit föremål för
åtgärd enligt alkoholistlagen; den som vårdats för delirium treinens eller
annan sjukdom som uppstått genom bruk av alkoholhaltiga drycker; den
som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit påverkad
av alkoholhaltiga drycker eller som eljest varit överlastad av sådana dryc
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
kex-; ilen soni i strid mot vad i denna förordning eller eljest är stadgat, gjort
sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras
göra sig skyldig till sådan befattning; den som för lösdriveri ådömts
tvångsarbete eller tilldelats varning».
Enligt passkungörelsen den 31 maj 1940, 6 § e), må ansökan om pass ej
bifallas utan medgivande av tillsyningsman eller övervakare för den som
villkorligt frigivits, utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare, interneringsanstalt för återfallsförbrytare, anstalt för
undergående av ungdomsfängelse eller allmän uppfostringsanstalt eller som
frigivits från tvångsarbete i vissa fall samt den som erhållit villkorlig dom
och står under övervakning.
I kungl. kungörelse den 29 juli 1946 om statliga bosättningslån har i § 5
såsom villkor angivits, att lånesökande skall ha »gjort sig känd för skötsamhet».
Vad som i detta avseende avses med skötsamhet framgår utförligare
av den av fullmäktige i riksbanken enligt § 16 samma kungörelse upprättade
instruktionen för ortsombuden. I denna instruktion säges bl. a. följande
:
»I åtskilliga kommuner införas (i socialregistren) beträffande personer,
som erhållit understöd, i regel jämväl uppgifter om straff för förseelser
eller brott. Finnas sådana anteckningar om t. ex. fylleriförseelser eller grövre
brott, skall detta omnämnas. Har sökanden erhållit villkorlig dom, bör
övervakarens namn uppgivas, i fall det finnes i registret.»
»Föreligger allvarliga anmärkningar mot någon av de sökande i avseende
å deras vandel, bör detta utgöra anledning att avstyrka lån. Om sökande
exempelvis varit tilltalad för upprepade fylleriförseelser, eller eljest
gjort sig känd för onyktert levnadssätt, eller om sökande blivit dömd för
upprepade brott, föreligger sådan anledning.
Om sökande blivit dömd för brott i synnerhet om brotlet ligger relativt
långt tillbaka i tiden, bör dock sådan dom ej utgöra hinder för låns tillstyrkande,
om ortsombudet på grund av egna eller eventuellt övervakares iakttagelser
kommit till den uppfattningen, att brottet har föranletts av mera
tillfälliga omständigheter och ej bottnat i brottslig eller opålitlig karaktär.»
Enligt kungl. kungörelse den 26 december 1947 ang. manskaps- och musikelevers
anställning vid krigsmakten, § 6, skall sökande »hava visat laglydnad
och äga medborgarsinne».
Vad beträffar polisens arbete så torde väl vara ostridigt, att tillgången
till uppgifter rörande personers tidigare kriminalitet åtminstone i vissa fall
är utomordentligt värdefull, då det gäller att efterspana brottslingar eller
att — självfallet med hänsynstagande till andra föreliggande omständigheter
— pröva, huruvida viss person kan misstänkas för visst brott. Ofta draga
tidigare straffade personer med sig andra förut ostraffade i brott och
genom återfallsbrottslingarna kunna därför förut ostraffade också ei-tappas.
Självfallet finnes, såsom motionärerna framhålla, ett stort antal brottslingar,
som av olika anledningar förbliva oupptäckta. Att fördenskull
mindre effektivt söka bekämpa återfallsbrottsligheten genom en alltför
långt gående restriktivitel beträffande polisens möjlighet att erhålla kännedom
om tidigare domar synes emellertid icke riktigt.
Anstalten redogör härefter under tio särskilda punkter för vissa register
samt anför slutligen:
Enligt anstaltens mening synes åtminstone en del av de under punkterna
1—10 omnämnda centrala registren för undvikande av dubbel- eller flerdubbelregistrering
kunna sammanföras på en hand. Härigenom skulle sekre
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 44. 9
tesseu bliva bättre, enär så många olika befattningshavare icke skulle ha
tillgång till uppgifterna. Dessutom skulle kostnaderna säkerligen kunna
nedbringas. Säkerligen skulle det också i vissa fall innebära en lättnad för
den, som har legitimt behov av uppgifter, att icke behöva vända sig till flera
olika verk eller inrättningar för att erhålla dessa. En åklagare kan för
närvarande i ett visst fall mycket väl tänkas behöva inhämta uppgifter från
fångvårdsstyrelsens, generaltullstyrelsens och kontrollstyrelsens straffregister
och kanske t. o. in. från militärt straffregister.
Under åberopande av vad ovan anförts instämmer anstalten i motionärernas
förslag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig
utredning rörande här berörda spörsmål angående registrering av brott och
förseelser. Ifrågavarande utredning bör särskilt syfta till att klarlägga olika
statliga och kommunala organs behov av kriminalitetsuppgifter, hur dessa
uppgifter skola inhämtas, polismyndigheternas rätt och skyldighet att utfärda
strafflöshetsintyg och andra med dessa frågor sammanhängande förhållanden.
Vidare synes möjligheten och lämpligheten av att sammanslå
vissa centrala register böra undersökas.
Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar yttrar:
Motionens syfte synes vara att få till stånd en undersökning av de olika
registreringskravens legitimitet och av möjligheten att omgärda registreringen
med sekretessbestämmelser till individens skydd. Det har därvid
framhållits, att det primära syftet med publikationen Polisunderrättelser —
samhällets skyddande mot farliga förbrytare — inte får åsidosättas. Under
sådana förutsättningar har styrelsen, som finner motionens syfte beaktansvärt,
ingen anledning motsätta sig att den begärda utredningen kommer till
stånd. Styrelsen utgår ifrån att föreningen därvid beredes tillfälle att närmare
framlägga sina synpunkter på hithörande frågor.
Socialstyrelsen anför:
För den händelse en utredning kominer till stånd bör denna särskilt uppmärksamma
det i motionerna uppgivna missförhållandet, att statens affärsdrivande
verk skulle uppställa krav på intyg om frihet från straff för vinnande
av anställning hos dessa, ävensom vad i motionerna säges rörande
missbruk av straffuppgifter hos militära myndigheter. Utredningen bör givetvis
även taga ställning till vilka uppgifter som skola ingå i socialregistret
samt i vilken omfattning socialvårdsorgan böra äga tillgång till tidningen
Polisunderrättelser. En detaljfråga, som jämväl bör upptagas i detta
sammanhang, är huruvida icke skyldigheten för fångvårdsstyrelsen att till
kontrollstyrelsen insända uppgift om intagna å fångvårdsanstalter kunde
begränsas till att avse alkoholbrott samt andra brott, begångna under inflytande
av akut eller kroniskt alkoholmissbruk. En allmän synpunkt, som
icke bör lämnas obeaktad vid utredningen, är slutligen, att den sociologiska
forskningen är i behov av uppgifter i skilda hänseenden rörande socialvårdens
klientel, vilket behov i praktiken knappast torde kunna tillgodoses
med mindre uppgifterna äro samlade i något slags register.
Straffregistret och centrala fångregistret.
Hos fångvårdsstyrelsen föras allmänna straffregistret samt ett centralt
fångregister jämte därtill hörande register över meddelade villkorliga do
-
mar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
Bestämmelser rörande allmänna straffregistret finnas i lagen den 17 oktober
1900 om straffregister och kungl. kungörelsen den 26 november 1914
om uppgifter till straffregistret och om registrets förande.
Förutsättningarna för att en person skall registreras i allmänna straffregistret
angivas i 1 § ovannämnda lag. Registret skall enligt lagrummet
innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller myndighet i riket
1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning
av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej under sextio
eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå
enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel
till böter, eller
2. erhållit villkorlig dom, eller
3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller
4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller
5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller
6. blivit dömda till tvångsarbete.
I propositionen nr 80 till innevarande riksdag med förslag till lag om ändring
i strafflagen m. m. har Kungl. Maj :t föreslagit, att bötesdomar enligt
12 kap. strafflagen i förevarande hänseende skola likställas med bötesdomar
enligt 20, 21, 22 eller 23 kap.
Utskottet har i utlåtande över propositionen, nr 39, tillstyrkt bifall till
förslaget i nämnda del.
Straff uppgift skall enligt 7 § lagen om straffregister avskiljas ur registret,
dels om högre rätt frikänt den registrerade, befriat honom från tvångsarbete
eller ådömt annat icke villkorligt ansvar än i 1 § sägs, dels om den
registrerade avlidit och dels om 90 år förflutit från hans uppgivna födelseår.
Fullständigt utdrag av registret skall enligt 8 § meddelas på begäran
av domstol, KB eller allmän åklagare, interneringsnämnden, kriminaltekniska
anstalten, justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän. Eljest må sådant
utdrag meddelas endast efter Konungens i varje särskilt fall meddelade
tillstånd. Annat besked ur registret, utvisande att namngiven person
ådömts straff, må icke lämnas.
I 9 § ovannämnda kungörelse föreskrives, att registerakter och registerblad
ävensom övriga till straffregistret hörande handlingar skola hållas under
sådan vård, att obehörigt tillträde till dem förebygges.
Sekretessföreskrifterna i lagen om straffregister kompletteras av bestämmelsen
i 11 § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar, som stadgar, att uppgifter och
anteckningar som tillhöra straffregistret ej må utlämnas i annat fall eller
i annan ordning än i lagen om straffregister sägs.
Centrala fångregistret föres sedan den 1 juni 1938 i fångvårdsstyrelsen;
det till centrala fångregistret hörande registret över villkorliga domar föres
i samma styrelse sedan den 1 januari 1944.
Föreskrifter angående registrens förande hava meddelats av fångvårds
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
11
styrelsen i dess cirkulär den 3 juni 1938, nr 4, angående upprättande av ett
centralt fångregister, registrering av fångar samt upphörande av skyldighet
att insända vissa rapporter in. in.
Centrala fångregistret innehåller bland annat uppgifter om det brott, för
vilket intagning å fångvårdsanstalt skett, samt tidigare asocialitet. Registret
är i första hand avsett som arbets- och statistikregister. Därjämte lämnas
på begäran upplysningar till ett flertal myndigheter. Registret över villkorligt
dömda tjänar som arbets- och statistikregister.
Beträffande centrala fångregistret och fångvårdsstyrelsens register över
villkorligt dömda stadgas i 12 § tredje stycket lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar, att uppgifter och anteckningar,
tillhörande de båda registren, ej må utlämnas i annat fall eller i annan ordning
än Ivungl. Maj :t bestämmer. De föreskrifter, vartill lagen sålunda hänvisar,
återfinnas i kungl. brev den 1 juni 1945 till fångvårdsstyrelsen. Däri
stadgas att ifrågavarande uppgifter och anteckningar, i den mån och den
omfattning fångvårdsstyrelsen finner lämpligt, må tillhandahållas domstol
eller annan myndighet så ock den som eljest för tjänst eller allmänt
uppdrag är i behov av upplysning rörande registrets innehåll i visst hänseende
ävensom institution eller sammanslutning, som med understöd av
statsmedel bedriver social verksamhet. Till annan än myndighet, som enligt
8 § 1 mom. lagen om straffregister äger utan särskilt tillstånd erhålla fullständigt
utdrag av straff registret, må dock ej utlämnas uppgift eller anteckning
om brott eller ådömt straff eller ansvarspåföljd. Enligt beslut av
fångvårdsstyrelsen den 17 oktober 1945 har utlämnandet anförtrotts den
som förestår registret, dennes kontorsbiträde ävensom annan befattningshavare
som av byråchefen å socialbyrån därtill förordnas.
1 52 § kungl. instruktionen den 21 juni 1946 (nr 395) för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsanstalterna åläggas befattningshavarna tystnadsplikt
rörande villkorligt dömda, å anstalt intagna och därifrån frigivna. Det föreskrives
vidare, att protokoll och övriga handlingar, som röra dem, skola förvaras
på betryggande sätt.
Såsom ovan anmärkts hava motionärerna ifrågasatt inskränkningar av
registreringen i straffregistret såvitt angår ungdom och över huvud taget
villkomligt dömda samt begränsning av den tidrymd, varunder uppgifter
från straffregistret skola upptagas å utdrag därav.
Strafflagberedningen har funnit påkallat att undersöka, om icke anteckningar
i registret i många fall kunde utgå betydligt tidigare än nu är stadgat,
därvid beredningen erinrat om att för mången själva vetskapen om att
vara intagen i ett straffregister innebure ett lidande.
Fångvårdsstgrelsen yttrar i denna fråga:
Då den dömdes förekomst i straffregistret framstår som en officiell bekräftelse
på att han är straffad och i viss mån giver sanktion åt straffets
införande i andra register, bör det emellertid även övervägas att inskränka
den omfattning, vari de dömda antecknas i straffregistret, ävensom den tidslängd,
varunder uppgift om straffdom skall antecknas på utdrag av detta
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
register. Särskilt beträffande de villkorligt dömda kan det ej heller anses
rimligt, att den villkorliga domen — som i princip innebär, att den dömde
får en möjlighet att rehabilitera sig genom gott uppförande under prövotiden
— kvarstår i straffregistret under den dömdes livstid. Beträffande
brottslingar under 18 år må erinras, att det efter införandet av åtalseftergift,
som ej är förenad med straffregistrering, ej sällan beror på en tillfällighet
eller en omständighet av rent processuell karaktär — t. ex. om jämväl
vuxna personer äro tilltalade i målet — huruvida påföljden för brottet
kommer att bestämmas av domstol och därmed inflyta i straffregistret eller
överlämnas åt barnavårdsnämnd, utan att registrering sker.
Beträffande sekretesskyddet framgår av uttalanden såväl i motionerna
som i strafflagberedningens och fångvårdsstyrelsens yttranden, att detta
anses tillfredsställande. Strafflagberedningen framhåller emellertid såsom
påfallande, att den noggranna reglering i lag, som beträffande straffregistret
ansetts nödig av hänsyn till de däri omförmälda personerna, icke erhållit någon
motsvarighet i fråga om centrala fångregistret.
Polisunderrättelser.
Tidningen Polisunderrättelser utgives med stöd av Kungl. Maj.ts cirkulär
den 1 juni 1877 till Dess Befallningshavande i samtliga länen, angående
utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser (SFS 1877 bih. nr
31). Ändringar i de genom cirkuläret meddelade föreskrifterna ha skett dels
genom Kungl. Maj :ts nådiga cirkulär den 6 december 1912 (nr 238) till
Kungl. Maj :ts befallningshavande i samtliga länen angående införande i
tidningen »Polisunderrättelser» av uppgifter rörande kvarstad å tryckta
skrifter in. in., dels genom kungl. kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 422)
angående ändring i bestämmelserna om polisunderrättelser, vilken kungörelse
försetts med tillägg enligt kungörelse den 14 juni 1928 (nr 207), dels
ock genom kungl. kungörelsen den 14 december 1917 (nr 873) angående
tillägg till bestämmelserna om polisunderrättelser, ändrad genom kungl.
kungörelse den 29 maj 1931 (nr 128).
De urspungliga bestämmelserna upptogo under sex särskilda punkter föreskrift
att tidningen skulle innehålla följande med hänsyn till nu gällande
lagstiftning aktuella uppgifter:
l:o efterlysning^!'' dels å förbrytare, då fråga vore om brott, vilkas beivrande
syntes vara av synnerlig vikt, dels ock å för allmänna säkerheten vådliga
personer, då sådana av annan anledning än nyss nämnts borde i häkte
inmanas;
2:o underrättelser, när personer, som kunde anses vådliga för allmänna
säkerheten, häktats för brott mot person eller egendom eller för lösdriveri
ävensom då sådana personer avveke från sin hemort, anträffades å främmande
ort eller avlede;
3 :o tillkännagivanden om att efterlyst person eller genom brott åtkommet
gods anhållits;
4:o uppgift å personer, vilka under den närmaste framtiden komme att
13
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
frigivas, dock endast i det fall att de gjort sig kända såsom vådliga för den
allmänna säkerheten;
5:o uppgift å för allmänna säkerheten vådliga personer, som rymde från
fängelse eller allmän arbetsplats eller där avlede; och
6:o tillkännagivanden angående övriga förhållanden, om vilka kunskap
syntes böra spridas bland rikets polismyndigheter, dock med rätt för redaktionen
att bestämma, huruvida ett sådant tillkännagivande finge, med hänsyn,
å ena sidan, till vikten eller beskaffenheten därav och, å andra sidan,
till utrymmet införas eller icke.
Uppgifterna under 1 :o—3:o skulle lämnas av den polismyndighet, som
komme i tillfälle att i första hand lämna meddelande. Beträffande uppgifterna
under 4:o och 5:o ålades vederbörande anstaltsföreståndare uppgiftsskyldighet.
I cirkuläret den 6 september 1912 stadgades, att tidningen skulle innehålla
meddelanden rörande kvarstad och konfiskation av tryckta skrifter,
varjämte justitiedepartementet och vederbörande åklagare ålades skyldighet
att lämna erforderliga uppgifter till tidningen.
Genom kungörelserna den 23 oktober 1915 och den 14 juni 1928 utvidgades
efterlysningsförfarandet. Utöver de under 1 :o angivna efterlysningarna
skulle i tidningen intagas efterlysningar å personer, vilka ådömts urbota
straff samt rymmare ur krigstjänst. Vidare skulle på därom framställd begäran
intagas efterlysningar å försörj ningspliktig, som olovligen avvikit
från fattigvårdsanstalt, och understödstagare, som olovligen avvikit från
arbetshem. I anslutning till utvidgningarna ålades militära myndigheter
uppgiftsskyldighet, varjämte polismyndigheternas uppgiftskyldighet ökades.
Kungörelsen den 14 december 1917 föreskrev, att meddelanden om avflyttningsförbud
enligt 8 § lagen om förbud för vissa underhållskyldiga att
avflytta från riket skulle införas i tidningen, i samband varmed polismyndigheter
och överexekutorer ålades viss uppgiftsskyldighet. I kungörelsen
den 29 maj 1931 föreskrevs, att tidningens redaktion skulle underrätta utvandraragenter
och ombud för sådana om de meddelanden som i förevarande
hänseende infördes i tidningen.
Utöver de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, finnas i skilda författningar
föreskrifter om meddelanden, som skola införas i tidningen.
Sålunda stadgas i Kungl. Maj.ts cirkulär den 12 juni 1S85 till Dess Befallning
shav ande i samtliga länen angående sättet för meddelande av vissa i
lagen angående lösdrivares behandling föreskrivna underrättelser m. m.
(SFS 1885 bih. nr 37), att varningar enligt nämnda lag, utslag, varigenom
dömts till tvångsarbete, frigivningar från tvångsarbetsanstalt och vissa beslut
om frigiven tvångsarbetares vistelseort skulle meddelas till tidningen
och där kungöras. Polismyndigheter och vederbörande anstaltsföreståndare
ålades däremot svarande uppgiftsskyldighet.
Enligt 3 g kungl. kungörelsen den It) februari 1937 (nr 51) angående körkort
och trafikkort skola beslut, varigenom körkort återkallats, av länsstyrelsen
skyndsamt kungöras i tidningen. På enahanda sätt skall förfaras med be
-
14
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
slut, varigenom, efter anförda besvär, återkallelse av körkort upphävts eller
ändrats eller varigenom, efter återkallelse, förare återbekommit sitt körkort
eller nytt körkort utfärdats för honom.
Slutligen föreskrives i 65 § utlänningskungörelsen den 15 juni 1955 att
meddelanden angående dels lagakraftägande förpassningsbeslul med förbud
att återvända till riket, därest icke uppehållstillstånd före ankomsten erhållits,
dels utvisningsbeslut ofördröj ligen skall av den myndighet som meddelat
beslutet insändas till tidningen.
Rörande tidningens distribution föreskrives i cirkuläret den 1 juni 1877,
alt tidningen skall tillställas samtliga länsstyrelser, poliskammare (polisföreståndare),
stadsfiskaler (kronofogdar), landsfiskaler (eller länsmän),
fångvårdsstyrelsen, föreståndare för fängelse eller för straff- eller arbetsanslalt
samt polisstyrelserna i Köpenhamn och Oslo. Tidningen skulle utdelas
eller, i samma ordning som Post- och Inrikes tidningar, utsändas med
först avgående post.
Tidningen utgives sedan 1939 av statens kriminaltekniska anstalt på grund
av stadgande i 1 § Kungl. Maj :ts instruktion den 21 augusti 1939 (nr 631)
för anstalten. 1 samband med denna förändring behandlades en framställning
från föreningen Sveriges landsfiskaler, att tidningen skulle utsändas
till samtliga fjärdingsmän. Framställningen hade remitterats till ett flertal
myndigheter, vilka tillstyrkt densamma. Chefen för fångvårdsstyrelsen,
överdirektören Hardy Göransson, hade därefter tillställt chefen för socialdepartementet
en skrivelse, vari betänkligheter anfördes. Sålunda framhölls,
att tidningen Polisunderrättelser innehölle en vidsträckt straffregistrering
samt att denna registrering vid ett bifall till framställningen icke komme
att omgärdas med erforderlig sekretess. Departementschefen uttalade emellertid
— då frågan i samband med proposition om anslag till anstalten förelädes
riksdagen (propositionen nr 60 till 1939 års riksdag, s. 45) — att betydelsen
av den föreslagna utvidgningen av upplagan blivit tillfredsställande
ådagalagd, varför departementschefen förordade att utvidgningen komme
till stånd. Propositionen bifölls i förevarande del av riksdagen utan erinran.
Kriminaltekniska antalten har i sitt yttrande lämnat en redogörelse för
den praxis, som tillämpas vid tidningens utgivande. Härur må följande
upptagas:
Under den tid anstalten omhänderhaft utgivandet av tidningen har någon
förändring beträffande arten av de uppgifter som intagas i tidningen
ej skett. Däremot har en viss omredigering av tidningen ägt rum så till vida,
att uppgifterna grupperats på ett mera ändamålsenligt sätt. Polismyndigheterna
hava, efter det anstalten övertagit utgivandet av tidningen, i större
omfattning än tidigare insänt uppgifter för publicering, varigenom tidningen
också kommit att omfatta flera uppgifter. Allt vad som av polismyndigheterna
insändes till anstalten publiceras dock icke i tidningen.
Anstalten framhåller, alt långt innan den övertagit utgivandet av tidningen,
kretsen av mottagare utökats utan egentligt stöd i författningar och
bestämmelser, samt omtalar vidare:
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
15
De statliga ocli kommunala organ, som därav ansågo sig vara i behov, erhöllo
till en början vandelsuppgifter från de lokala polismyndigheterna,
varjämte undersökning och förfrågning verkställdes i den berörda personens
omgivning. Efter hemställan i varje särskilt fall började därefter polisstyrelsen
i Stockholm att bevilja Polisunderrättelser till olika sociala organ
och sedan anstallen den 1 oktober 1939 övertagit utgivandet av tidningen,
beviljade anstaltens styrelse i enlighet med tidigare praxis Polisunderrättelser
till ytterligare ett mindre antal sociala organ. Sedan emellertid
hos anstaltens ledning uppstått tvivel beträffande riktigheten av att distribuera
Polisunderrättelser till andra än i kungl. cirkuläret den 1 juni 1877
angivna myndigheter, indrogs tidningen, efter utredning våren 1947, för de
sociala organen. Dessa hänvisades i stället att i den mån de voro berättigade
därtill inhämta uppgifter genom polismyndigheterna.
Ett visst utbyte av motsvarande polispublikationer ägde även rum med
utlandet men upphörde under sista världskriget. Med kungl. inrikesdepartementets
godkännande har ett sådant utbyte med Norge, Danmark, Finland
och Turkiet återupptagits efter kriget. Vidare sändes Polisunderrättelser till
sju svenska legationer och beskickningar i utlandet. Tidningen distribueras
också till justitiekanslern, justitieombudsmannen, riksåklagarämbetet, kungl.
socialstyrelsen, kungl. utrikesdepartementet och kungl. inrikesdepartementet.
Den 28 mars 1948 utgick tidningen i 2 442 exemplar till sammanlagt 2 127
adressater. Av dessa adressater utgjordes 1 332 av enskilda polis- och fjärdingsmän.
Tidningen Polisunderrättelsers sekretess är icke särskilt skyddad men av
hänsyn till tidningens innehåll har den sedan år 1938 varit försedd med påtryckningen
»Hemlig». Mottagarna av tidningen ha därjämte förständigats
att laga sådan vård om tidningen, att dess innehåll icke kommer till obehöriga
personers kännedom.
I anledning av bestämmelserna i cirkuläret den 1 juni 1877 har tidningen
ända till dess anstalten övertog distributionen av densamma utsänts som
vanlig trycksak. Anstalten fann emellertid, att tidningen på grund av dess
innehåll icke lämpligen borde sändas som trycksak, varför anstalten alltsedan
år 1940 i en för ändamålet särskilt konstruerad maskin tillsluter densamma
med klisterremsa, varefter tidningen sändes som brev till vederbörande
mottagare.
Anstalten uppräknar de särskilda uppgifter, som på grund av de ovan
redovisade bestämmelserna kunna inflyta i tidningen. Därvid anmärkes, att
sedan gammalt med stöd av kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 punkt 6)
efterlysning skett även av personer, som skola omhändertagas såsom rymmare
från alkoholistanstalter, sinnessjukhus och skolhem, varjämte efterlysning
även ibland sker beträffande eljest försvunna personer.
Anstalten fortsätter:
Efter hand som kommunikationerna förbättrades och befolkningen började
i allt större utsträckning flytta från ort till ort uppstod också en rörlig
brottslighet. Polismyndigheterna, som tidigare i huvudsak haft att göra
med eu känd, bofast befolkning, nödgades nu i allt större utsträckning i
olika polisiära sammanhang taga ställning till mer eller mindre okända från
annan ort inflyttade eller på annan ort hemmahörande personer. Ofta var
det nödvändigt för polis- och andra myndigheter all snabbt kunna inhämta
upplysningar angående sådana personer. Detta kom också till uttryck i tidningen
Polisunderrättelser därigenom, att polismyndigheterna i eller band
16
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
allt större utsträckning började insända uppgifter för publicering i tidningen
rörande utslag i brottmål, villkorliga domar, straffriförklaringar på grund
av sinnessjukdom in. m. Tidningen kom härigenom, redan långt innan anstalten
övertog utgivandet av densamma, att innehålla andra uppgifter angående
personer än som särskilt omnämnts i gällande föreskrifter. Ett visst
stöd för publicerandet gavs dock i kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 punkt 6).
Sedan anstalten övertagit utgivandet av tidningen inlogos alltjämt ifrågavarande
uppgifter. Tidningen innehåller numera nedanstående, i för tidningen
gällande föreskrifter icke särskilt nämnda meddelanden i den mån sådana
insändas till anstalten, nämligen: utslag beträffande urbota straff, utslag
beträffande villkorlig dom, utslag varigenom någon sakerförklarats men
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats straffri, villkorligt anstånd med
ådömandet av straff, villkorlig frigivning och förverkande därav, samtliga
frigivningar efter undergånget ådömt urbota straff, utslag varigenom böter
ådömts enligt strafflagen med undantag av fylleri, förargelseväckande beteende
och andra dylika bagatellartade förseelser ävensom samtliga utslag
där 5 kap. 6 § strafflagen åberopas.
Varje månad utkommer register till tidningen, vilket upptager alla under
månaden i tidningen förekommande namn på personer. Vid årets slut utkommer
ett årsregister avsett att inbindas tillsammans med årets nummer
av tidningen. Slutligen utgives för varje femårsperiod ett separat register
upptagande namn på alla under denna period i tidningen förekommande
personer med hänvisning till tidningsnumren.
I sammanhang med tidningen Polisunderrättelser bör erinras om de lokala
polisiära registren. Registren, som föras av lokala polismyndigheter och av
statspolisavdelningarna, upptaga mer eller mindre fullständigt uppgifter om
misstänkta, åtalade och straffade personer. Framför allt i de större städerna
torde dessa register hava tämligen stor omfattning.
I motionerna framhålles, att tidningen blivit ett, låt vara mindre fullständigt
och mindre noggrant, parallellföretag till straffregistret. Vidare
peka motionärerna på att den i tidningen verkställda straffregistreringen
är en förutsättning för den av vissa statliga verk tillämpade praxis att icke
giva straffade eller villkorligt dömda personer ordinarie tjänst. De anmärkningar
för bristande hänsyn till de lagfördas intresse av sekretess, som i motionerna
riktas mot det nuvarande registreringsväsendet, avse främst tidningen
Polisunderrättelser.
Strafflagberedningen förklarar, att det förefölle, som om den registrering
som skedde i Polisunderrättelser blivit alltför omfattande och genom tidningen
erhållit en spridning, som kunde innebära fara för att uppgifterna
konnne till obehörigas kännedom.
Jämväl fångvårdsstyrelsen anser, att tidningen genom sin uppställning
och användning i realiteten tjänstgör som ett centralt register över dömda
brottslingar. Styrelsen erinrar om att man under förarbetena till lagen om
straffregister övervägde att tillgodose det med straffregistret avsedda ändamålet
genom att giva tidningen Polisunderrättelser ett utvidgat innehåll.
Tanken avvisades, enär fara kunde uppstå för att uppgifterna om ringare
förbrytelser — frihetsstraff utan förlust av medborgerligt förtroende, böter
för snatteri in. in. — skulle erhålla alltför stör offentlighet.
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
17
Styrelsen yttrar slutligen:
Den alltmer vidgade straffregistreringen utgör en förutsättning för tilllämpningen
av åtskilliga särskilda diskvalifikationsgrunder beträffande personer,
som dömts för brott. I detta bänseende märkas vissa bestämmelser
om antagning av personal vid ett antal statliga verk och inrättningar, bl. a.
järnvägen och posten. Dessa bestämmelser innebära, att ordinarie anställning
ej kan vinnas av den som tidigare straffats för brott, inbegripet den
som erhållit villkorlig dom, oberoende av den tid som förflutit efter domens
meddelande. Sökande till ordinarie befattning är skyldig att förete ett av
polismyndighet utfärdat strafflöshetsintyg. Dessa intyg — vilkas lagenlighet
torde kunna dragas i tvivelsmål — grunda sig på Polisunderrättelser
och upptaga alla däri antecknade straffdomar, i vissa distrikt dock med
begränsning till en 10-årsperiod. Det torde ej sällan inträffa, att polismyndighet,
ehuru detta strider mot straffregisterlagens rätta tolkning, begär
utdrag av straffregistret för att få ytterligare upplysningar till ledning för
utfärdande av intyg som nu sagts.
Kriminaltekniska anstalten yttrar:
Genom registren till tidningen kan varje tidningsinnehavare när som helst
i framtiden återfinna person, som en gång omnämnts i tidningen. Anstalten
är emellertid medveten om att detta i vissa fall är mindre önskvärt. Sålunda
borde uppgifter om villkorliga domar, mindre straff, efterlysningar
in. in. på något sätt kunna utplånas, när vederbörande person icke ånyo
förekommit inom viss tid. Detta låter sig icke göra med nuvarande register
till tidningen. Andra utvägar äro emellertid tänkbara för att åtminstone i
viss mån råda bot på detta förhållande. Sålunda kunde möjligen efter- och
avlysningar uteslutas ur tidningens register och efterlysningarna endast intagas
i det redan nu förefintliga särskilda register över aktuella efterlysningar
(spaningsboken), vilket register förnyas halvårsvis. Tidningen skulle
också möjligen kunna uppdelas i två avdelningar, nämligen en avdelning
omfattande efter- och avlysningar av personer och gods samt aktuella upplysningar
angående personer och den andra avdelningen omfattande övriga
meddelanden om personer. Den första avdelningen skulle kunna vara tillgänglig
för all spanande polispersonal och den andra avdelningen endast
för polismyndigheten, vilken vid behov i varje särskilt fall kunde meddela
uppgifter i ill underlydande personal. Det är också möjligt, att vid närmare
prövning Aissa meddelanden angående personer kunna helt uteslutas i tidningen.
Anstalten är emellertid icke beredd att föreslå någon av nämnda
utvägar, innan polismyndigheternas yttranden i saken inhämtats.
Därest ett fullständigt teleprinternät upplades i landet för polisens bruk
skulle möjligen alla upplysningar beträffande personer utom efter- och avlysningar
kunna uteslutas i tidningen. I förekommnde fall skulle då upplysningar
snabbt kunna inhämtas från anstalten. Ett sådant teleprinternät
ställer sig emellertid relativt dyrbart, men skulle också i många andra avseenden
vara till utomordentlig nytta för polis- och andra myndigheter i
deras arbete.
Slutligen framhåller anstalten, att det bör fastställas, vilka uppgifter polis-,
åklagar- och andra myndigheter skola insända till anstalten, vilka uppgifter
som skola publiceras i Polisunderrältelser samt till vilka tidningen
får distribueras.
2 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 9 samt. lamt. Nr 44.
18
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar:
Enligt styrelsens mening är det för polismyndigheterna av så stort värde
att äga tillgång till den registrering av brott och förseelser, som äger rum i
Polisunderrättelser, att någon inskränkning av denna registrering icke bör
äga rum. Vad i motionerna anförts rörande de menliga följderna av registreringen,
bl. a. därigenom att tidningens stora upplaga skulle innebära en
fara för sekretessen, torde kunna betecknas såsom en stark överdrift. Såvitt
styrelsen har sig bekant, har i varje fall icke förekommit något som ger anledning
antaga att tidningen någonstädes förvaras på sådant sätt att den är
tillgänglig för obehöriga eller att däri intagna straffuppgifter åstadkommit
skada för straffade personer. Styrelsen anser därför skäl icke föreligga att
i fråga om Polisunderrättelser vidtaga en sådan utredning, som avses i motionerna.
■ Överbefälhavaren anmärker, att tillgång till tidningen är nödvändig bland
annat för krigspolisarbetet, men upplyser tillika, att tidningen numera distribueras
blott till ett fåtal militära myndigheter.
lirottsregistrering i samband med skyddsverksamhet.
Viss brottsregistrering sker hos statens skyddskonsulenter och de enskilda
skyddsorganisationerna.
Styrelsen för Svenska skyddsförbundet lämnar följande uppgifter om den
registrering som sker inom förbundets verksamhetsområde:
Då fångvårds- och skyddsföreningarna (i de flesta fall länsföreningar)
började sin verksamhet var varje förenings arbetsområde mycket begränsat
och omfattade i allmänhet endast frigivna från det egna länets fängelse. Registrering
av hjälpfallen var obehövlig. Föreningens verkställande ledamot,
ofta fängelsets predikant, kunde i sitt minne registrera klienterna. Men förhållandena
ändrade sig efter hand högst väsentligt. Med tillkomsten av lagarna
om tvångsuppfostran, villkorlig dom, villkorlig frigivning, alkoholistlagen,
förvarings- och interneringslagen och ungdomsfängelselagen blev
klientelet utanför murarna snart nog många gånger större än innanför dessa.
Nya föreningar med betydligt vidgat verksamhetsområde uppstodo, och föreståndaren
för en sådan förening kunde omöjligen i minnet registrera de
många tusen klienter han årligen fick taga befattning med. För de större
föreningarna visade det sig snart vara oundgängligen nödvändigt med ett
register över klientelet, detta dels för att förebygga att hjälparbetet urartade
till ett okritiskt allmosegivande, dels för att beträffande de allt talrikare
uppträdande »rundvandrarna» kunna lämna annan organiserad förening
upplysning om vad som åtgjorts eller planerats i ena eller andra fallet. Något
utlämnande av registeruppgifter till enskilda personer förekommer icke enligt
kategoriska försäkringar från tillfrågade föreningar.
Styrelsen har emellertid haft och har alltjämt sin uppmärksamhet riktad
på bland annat den fara som ligger däri att en igångsatt registrering kan bli
överorganiserad och kanske övermättad. År 1928 upprättade Svenska
skyddsförbundet ett eget centralregister till tjänst för alla till förbundet anslutna
föreningar. Varje förening hade att till centralregistret en gång i
veckan insända uppgifter om vidtagna åtgärder beträffande särskilt det
vagabonderande klientelet. Dessa uppgifter samlades och sändes (givetvis
f tillslutna kuvert) till samtliga föreningar, som på så sätt fingo ökad möj
-
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
19
lighet till orientering beträffande klienterna och till konsekvens och reda
i hjälparbetet. Förbundsstyrelsen och de anslutna föreningarna hade goda
erfarenheter av centralregistret men funno att det möjligen kunde utgöra
ett ej absolut nödvändigt institut, detta särskilt sedan de vagabonderande
klienterna så småningom rätt avsevärt nedgått i antal. Styrelsen har med
hänsyn härtill år 1945 beslutat centralregistrets nedläggande.
Styrelsen anför härefter:
En viss registrering är emellertid nödvändig för hjälparbetet hland
skyddsförbundets klientel utanför och inom murarna, och dessa register
böra givetvis innehålla upplysningar också om begångna brott. Det förhåller
sig nämligen helt naturligt så att just de personer som tidigare visat den
svåraste missanpassningen måste bli föremål för föreningarnas mest intensiva
arbete. Ju större straffbelastningen är desto svårare och mera vittomfattande
bli i regel hjälpåtgärderna. Organisationer av det slag som föreningarna
representera äro dock ej till för att genom mer eller mindre okritiska
understöd medverka till att de arbetsskygga få undan för undan leva på
arbetsfri inkomst utan för att i möjligaste mån genom arbetsanvisning och
genom seg och tålmodig personlig påverkan söka återinpassa dem i samhället.
För att i detta arbete ha tillgång till vissa ingalunda uttömmande, men
viktiga uppgifter rörande detta mycket skiftande klientel ha registren varit
och äro alltjämt av mycket stort värde. Till skyddsorganisationerna komma,
naturligt nog, i stor utsträckning dels sådana hjälpsökande som kanske
under lång tid dragit sig fram under stölder och bedrägerier dels sådana
som på grund av psykisk defekt ej kunnat behålla ett ordnat arbete. Utan
en samlad kännedom om dem skulle föreningens hjälp och påverkan bli i
hög grad famlande.
Militär straffregistrering.
Föreskrifter om militärt straffregister finnas i §§ 45—47 kungl. förordordningen
den 17 december 1915 om vad som bör iakttagas vid tillämpningen
av vissa till krig slagstiftning en hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning)
samt § 2 kungl. förordningen den 27 juni 1927 med vissa
till den militära bestraffningsförordningen den 17 december 1915 anslutna
bestämmelser angående flygvapnet.
Enligt § 45 militär bestraffningsförordning skall vid regemente eller motsvarande
självständigt förband vid armén och kustartilleriet samt vid station
av flottan register föras över samtliga de straff, som av krigsdomstol
eller befälhavare ådömts till förbandet eller stationen hörande personer. Vid
annan avdelning av krigsmakten, än nu nämnts, bör över ålagda bestraffningar
föras straffjournal. I § 2 kungl. förordningen den 27 juni 1927 föreskrives,
att straffregister som ovan nämnts skall föras vid självständigt förband
av flygvapnet. Bestämmelserna i §§ 46 och 47 angiva registrets innehåll
och vem som skall underteckna för domstol avsetl utdrag av militärt
straffregister.
Uppgifter och anteckningar i militärt straffregister må enligt It § tredje
stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
icke utlämnas i annat fall eller annan ordning än Kungl. Maj:t bestämmer.
20 Första lagutskottets utlåtande nr 44.
Enligt 22 och 137 §§ kungl. förordningen den 30 december 1941 (nr 969)
angående inskrivning och redovisning av. värnpliktiga samt deras tjänstgöring
m. m. (inskrivningsförordning) skola bland annat från fångvårdsanstalterna
sändas vissa uppgifter till vederbörande inskrivningschef. Uppgifterna
skola avse dels envar intagen i värnpliktsåldern, som icke blivit
inskriven såsom värnpliktig eller frikallad, dels intagning å eller frigivning
från fångvårdsanstalt av person i värnpliktsåldern, vilken icke frikallats
från fullgörande av värnplikt.
Rörande fast anställd personal erhålla de militära myndigheterna vidsträcktare
underrättelse. Här må erinras om kungl. kungörelsen den 11 december
1936 angående inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande
brott av ämbets- eller tjänstemän.
Till ovannämnda bestämmelser anknyta sig ytterligare administrativa
föreskrifter. I vissa fall ha i de ovan nämnda bestämmelserna dylika föreskrifter
förutsatts skola bliva utfärdade utan att detta skett.
Då bestämmelserna om militär straffregistrering icke ansetts tillfredsställande,
har överbefälhavaren med skrivelse den 21 november 1945 till Kungl.
Maj :t avgivit förslag i ämnet. Över förslaget har, efter remiss, yttrande
inhämtats bland annat från krigshovrätten. Frågan är alltjämt beroende
på Kungl. Maj :ts prövning. Enligt förslaget skulle straffregistreringen omfatta
i huvudsak straff, ådömda av befälhavare eller krigsdomstol, straff
för brott, som i allmänhet behandlas av krigsdomstol men av processuella
skäl handlagts vid civil domstol, samt beträffande personal på aktiv stat
alla straff.
I skrivelse den 6 april 1946 till Kungl. Maj :t har fångvårdsstyrelsen hemställt,
att bestämmelser ofördröj ligen måtte utfärdas om skyldighet för vederbörande
militärmyndigheter att förstöra de från fångvårdsanstalt inkomna
uppgifterna, så snart de utnyttjats för sitt egentliga ändamål, ävensom
att intill dess så skett förvara dem under lås, avskilda från andra registreringshandlingar.
I motionerna framhålles, att uppgifterna från fångvårdsanstalterna till de
militära myndigheterna vore offentliga. Den som visste, var en värnpliktig
vore truppregistrerad, kunde hos truppregistreringsmyndigheten taga reda
på, om den värnpliktige varit intagen å fångvårdsanstalt.
Fångvårdsstyrelsen anför i samma fråga:
Ändamålet med ifrågavarande uppgifter är att för militär myndighet tillkännagiva,
huruvida de i uppgifterna angivna personerna stå till myndighetens
förfogande, så att erforderliga ändringar kunna vidtagas i fråga om
inskrivning, krigsplacering och dylikt. Sedan dessa uppgifter utnyttjats i
nämnda syfte, bliva de icke, såsom rätteligen borde ske, förstörda utan förvaras
hos vederbörande truppregistreringsmyndighet under obegränsad tid,
ofta under mindre betryggande former, varvid de i betydande utsträckning
utnyttjas för komplettering av de militära straffregistren. Vid flottan fästas
de till och med såsom bilagor vid stamkorten för de värnpliktiga. Ifrågavarande
uppgifter komma på detta sätt att sakna sekretesskydd. Det torde
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
21
stå envar öppet att genom undersökning hos vederbörande truppregistreringsinyndighet
utforska, huruvida en därstädes registrerad person varit intagen
på fångvårdsanstalt eller ej. Uppenbarligen är det i hög grad olämpligt,
att gällande sekretessbestämmelser på detta sätt kunna kringgås.
Överbefälhavaren yttrar:
Det stadgade uppgiftslämnandet har flera ändamål. Det avser dels att utgöra
bedömningsgrund vid den militära rättsskipningen, dels att inom lägre
förband bidraga till erforderlig personalkännedom. Uppgift om intagande
på fångvårdsinrättning eller annan i 137 § inskrivningsförordningen omförmäld
liknande anstalt skall även ligga till grund för beslut om krigsplacering
eller ändrad sådan.
Uppgiftslämnandet är ur militär synpunkt tillfredsställande endast såvitt
angår personal, som är anställd vid krigsmakten och under hela anställningstiden
lyder under strafflagen för krigsmakten; dock må erinras om att uppgift
om tidigare ådömda straff icke lämnas vid första anställning. Beträffande
övriga personalkategorier är det stadgade uppgiftslämnandet ofullständigt
i fråga om såväl uppgifternas omfattning som deras innehåll. Av det ovan
anförda framgår sålunda, att uppgifter icke lämnas beträffande all personal
som är avsedd tagas i anspråk av krigsmakten och ej heller i fråga om
samtliga ur militär synpunkt kvalificerade brott. Därtill må läggas att uppgift
jämlikt 137 § inskrivningsförordningen icke innehåller upplysning om
arten av det begångna brottet.
I fråga om handhavandet av till militär myndighet lämnade uppgifter
angående straff stadgas i »Personalinstruktion» (PI) (go 3709/1942) p 57
dels att truppregistreringsmyndighet skall lämna i uppdrag åt särskilt utsedd
officer eller underofficer att handlägga sådana uppgifter, dels att för
förvaring av uppgifter från fångvårds- och andra dylika myndigheter samt
förande av straffkort skola gälla särskilda föreskrifter. Redan dessa stadganden
i och för sig äro ägnade att omgiva uppgifterna med erforderlig sekretess.
Ehuru de omnämnda särskilda föreskrifterna ännu icke blivit slutgiltigt
fastställda och utfärdade, har dock sedan avsevärd tid utbildats en
sådan praxis, att sekretessen beträffande straffregistreringen måste anses
tillgodose berättigade krav från den enskilde individens sida. Uppgifter ur
straffregister utlämnas sålunda icke till obehöriga. Vid de inspektioner, som
förrättas genom Centrala värnpliktsbyrån, ägnas även uppmärksamhet åt
förevarande spörsmål, varvid kontroll äger rum beträffande straffuppgifternas
förvaring och vård. Motionärernas uppgift om att truppregistreringsmyndigheterna
kunna av envar utnyttjas som upplysningskälla finner jag
på grund av vad nu angivits icke vara riktig.
överbefälhavaren framhåller vidare, att några inskränkningar i den militära
straffregistreringen i förhållande till det av överbefälhavaren avgivna
förslaget icke kunna vidtagas utan att väsentligt eftersätta säkerhetsintresset.
Krigshovrätten anför:
I fråga om den militära straff registreringen göra sig delvis andra synpunkter
gällande än beträffande den civila. Den förra motiveras främst av
dess nödvändighet för eu rättvis och något så när enhetlig tillämpning av
den bestraffningsrätt i disciplinmål, som tillkommer vederbörande militära
befälhavare. Motionärernas skäl mot straffregistrering i allmänhet kunna ej
gärna gälla de militära disciplinstraffen. Dessa uppfattas nämligen i regel
icke såsom diffamerande vare sig av de straffade eller av allmänheten. Man
kan därför ej heller med fog hävda, att någon nackdel av betydelse upp
-
22
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
kominer för en disciplinärt bestraffad på den grund, att han figurerar såsom
sådan i ett militärt straffregister. Emellertid motiveras ett sådant register
även därav, att det måste anses vara ett viktigt allmänt intresse att skapa
garantier mot att olämpliga personer placeras å förtroendeposter inom den
militära organisationen. För tillgodoseende av ett sådant syfte i det hänseende,
varom nu är fråga, fordras uppenbarligen registrering även av andra
straff än disciplinstraff och följaktligen även av sådana straff, vilka de
straffade ha starka intressen att hemlighålla. Beträffande en straffregistrering
av nu sist antytt slag uppstår tydligen en kollision mellan allmänna
och enskilda intressen, som kräver avvägning mellan intressena. Härvid
uppkommer exempelvis frågan, om registreringen bör avse krigsmaktens
samtliga personalkategorier eller endast de fast anställda, om anteckning i
registren bör ske allenast rörande straff för s. k. militära brott eller om
straff även för andra slag av brott bör redovisas o. s. v.
Det sätt, varpå den nuvarande militära straffregistreringen löst hithörande
principiella spörsmål och detaljfrågor, inbjuder till åtskillig kritik. Grunden
härtill är att söka dels i utformningen av de för registreringen gällande bestämmelserna
och dels i avsaknaden av vissa erforderliga stadganden.
Krigshovrätten upplyser, att den i sitt yttrande över överbefälhavarens
förslag funnit en snar reform på området synnerligen önskvärd samt att
den i det väsentliga icke haft något att erinra mot förslaget. Det erinras, att
den pågående reformen av strafflagstiftningen och rättegångsväsendet vid
krigsmakten måste föranleda en överarbetning av överbefälhavarens förslag.
Slutligen yttrar krigshovrätten:
Den militära straffregistreringen kan icke utan allvarliga olägenheter avskaffas.
Den bör likväl reformeras med hänsynstagande till såväl motionärernas
som andra synpunkter. Därvid bör bland annat kravet på större
sekretess kring registren tillgodoses.
Iirottsregistrering lios nykterlietsvårdande organ.
Rörande innehållet i gällande bestämmelser och deras tillämpning har
kontrollstijrelsen lämnat en redogörelse. Däri hänvisas först till bestämmelsen
i 1 kap. 3 § kungl. förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning
av rusdrycker, vari stadgas, att all försäljning skall handhavas så, att därav
uppkommer så ringa skada som möjligt. Vidare redogör styrelsen för
4 kap. 3 § samma förordning, vilken återgivits ovan i kriminaltekniska anstaltens
under rubriken »Allmänna synpunkter» intagna yttrande.
Styrelsen fortsätter:
I anslutning härtill har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 17 juni 1938
föreskrivit viss skyldighet för domstolar in. fl. att meddela uppgifter till
ledning för systembolagens verksamhet. Enligt denna kungörelse skall underrätt,
där någon fälles till ansvar för hland annat fylleri, olovlig försäljning
av rusdrycker eller pilsnerdricka, olovlig brännvinstillverkning, spritsmuggling,
rattfylleri eller annan straffbelagd handling, som begåtts under
påverkan av alkoholhaltiga drycker, inom 14 dagar efter utslagets meddelande
avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen. Dömer högre rätt till
ansvar för sådant brott eller sådan förseelse, skall från rätten på motsvarande
sätt lämnas uppgift, såframt ej uppgift bort från lägre rätt avsändas
(1 §). Belägges någon jämlikt strafflagen för krigsmakten eller av polis
-
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
23
kollegium eller polischef med disciplinstraff för det han varit överlastad av
starka drycker, skall den som ålägger straffet likaledes inom 14 dagar avsända
uppgift därom till kontrollstyrelsen (2 §). Beträffande den som intagits
å tvångsarbetsanstalt för undergående av tvångsarbete skall anstaltens
direktör till kontrollstyrelsen lämna uppgift såväl om intagningen som om
utskrivningen, och motsvarande skyldighet åligger fångvårdsstyrelsens sociala
avdelning beträffande den som intagits å fångvårdsanstalt för undergående
av annat frihetsstraff än förvandlingsstraff för böter (5 §). Kungörelsen
innehåller dessutom föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet för länsstyrelse
beträffande tilldelad varning för lösdriveri, för direktör eller föreståndare
för alkoholistanstalt, för läkare vid vissa sjukvårdsanstalter samt för nykterhetsnämnd,
fattigvårdsstyrelse, mantalsskrivningsförrättare och pastorsämbete
in. fl. Sedan genom nya rättegångsbalken införts bestämmelser om
strafföreläggande, kommer den uppgiftsskyldighet, som enligt vad nu sagts
åvilar allmän underrätt, att i viss omfattning överflyttas på åklagare. Stadgande
härom återfinnes i 6 § kungörelsen den 19 december 1947 (nr 947)
med närmare föreskrifter om strafföreläggande.
Enligt Kungl. Maj :ts kungörelse den 6 september 1939 om särskilt straffregister
rörande fylleri och vissa andra brott åligger det kontrollstyrelsen
att på grundval av de uppgifter, som inkomma till styrelsen jämlikt nyssnämnda
kungörelse den 17 juni 1938, föra register över de personer som avses
med uppgifterna, »innefattande för varje person upplysning om hans
namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande samt om innehållet
i de uppgifter som avgivits beträffande honom» (1 §). Utdrag av detta
register skall meddelas, då framställning därom göres av domstol eller allmän
åklagare, av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman,
av länsstyrelse, poliskammare eller polischef, av militär befälhavare
som äger bestraffningsrätt i disciplinmål, av fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen
eller medicinalstyrelsen, av föreståndare för allmän alkoholistanstalt
eller tvångsarbetsanstalt eller av länsnykterhetsnämnd. Utdrag av registret
må ock utlämnas till systembolag. I vidare mån än nu sagts må uppgifter
och anteckningar som tillhöra registret ej utlämnas. Till registret hörande
handlingar skola hållas under sådan vård att de icke bliva tillgängliga för
obehöriga (2 §).
Kontrollstyrelsens straffregister är sekretesskyddat genom 11 § tredje
stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Kontrollstyrelsen fortsätter:
Betryggande anordningar ha inom kontrollstyrelsen vidtagits för att förebygga,
att registeruppgifterna bli tillgängliga för obehöriga. Till registret
hörande handlingar äro således — utom för överdirektören och vederbörande
byråchef — tillgängliga endast för den med registerarbetet direkt sysselsatta
personalen. Om annan befattningshavare inom kontrollstyrelsen för
tjänstebruk har behov av uppgift ur registret, skall rekvisition göras hos
förste aktuarien. Samtliga registerskåp låsas vid arbetstidens slut.
I kungl. kungörelsen den 0 september 1939 om skyldighet att inhämta utdrag
av de hos generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen förda straff registren
stadgas, att utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret skall
införskaffas, innan någon fälles till ansvar för vissa angivna brott eller förseelser,
bland annat olovlig försäljning av rusdrycker eller pilsnerdricka eller
olovlig brännvinstillverkning. Utdrag av straffregistret skall även införskaffas,
innan mål om förvandling av böter avgöres, såframt ej erforder
-
24
Första lagutskottets utlåtande nr ii
-
liga upplysningar kunna erhållas från systembolag eller annorledes. Då anledning
därtill förekommer, bör utdrag inhämtas även i andra brottmål än
de i kungörelsen särskilt angivna.
Uppgifter, som inkommit till kontrollstyrelsen jämlikt kungörelsen den 17
juni 1938, tillställas av styrelsen, jämlikt föreskrift i 11 § av kungörelsen, i
duplikat eller avskrift vederbörande systembolag för att tjäna till ledning
vid den individuella kontroll, som enligt de ovan återgivna bestämmelserna
i 4 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen åligger bolagen.
Föreskrifter och anvisningar i fråga om den individuella utminuteringskontrollen
ha av kontrollstyrelsen meddelats systembolagen genom ett den
12 augusti 1938 utfärdat cirkulär (nr 8/1938). Enligt nämnda cirkulär
skall systembolag föra åtskilliga register över personer, för vilka bolaget är
hemortsbolag, bland annat ett centralregister (punkt 104 och följande).
Detta centralregister utgör i första hand ett rent kundregister. Å centralkorten
antecknas sålunda vederbörandes namn, födelseår och -dag, födelsekommun,
kyrkobokföringsort, yrke, civilstånd och adress ävensom motboksnummer
och tilldelning. Därjämte skall emellertid i förekommande fall
å centralkortet antecknas uppgift, som inkommit till bolaget jämlikt 1938
års kungörelse (punkt 107). Är någon, som utflyttar från bolags detaljhandelsområde,
upptagen i bolagets centralregister, skall lians centralkort översändas
till det nya hemortsbolaget (punkt 119). I avseende å centralregistrets
handhavande föreskrives, att det skall hållas under lås och förvaras
ä bolagets huvudkontor samt att registret icke må vara tillgängligt för annan
än den, som på grund av sin tjänst har att taga befattning med detsamma
(punkt 109). Den som på grund av anställning vid systembolag eller
till följd av uppdrag från systembolag eller annan erhållit kännedom om
viss person berörande förhållande, som står i samband med bolagets utminuteringskontroll,
må icke i annan mån än så av offentlig myndighet
påfordras eller av tjänstens intresse påkallas yppa sådant förhållande. Det
åligger bolag att härom erinra vederbörande ävensom att avfordra denne
förbindelse om obrottsligt iakttagande av sålunda gällande tystnadsplikt
(punkt 123).
1 anslutning till de nu återgivna föreskrifterna ba systembolagen allmänt
utfärdat särskilda bestämmelser avsedda att förhindra, att obehöriga få del
av de uppgifter, som finnas i bolagens centralregister. Sålunda gäller t. ex.
beträffande Stockholmssystemet, att bolagets registeruppgifter endast få
användas av de arbetsgrupper, som handlägga motboksärenden eller ärenden
av liknande natur. Det är förbjudet för annan befattningshavare vid bolaget
att taga del av uppgifter ur registret. Centralkort utlämnas ur registret
endast mot skriftlig rekvisition av därtill befullmäktigad tjänsteman. Slagning
i registret får endast utföras av de befattningshavare, som tilldelats
tjänstgöring vid registret. Inom registerlokalerna få obehöriga befattningshavare
icke uppehålla sig. Om registerpersonalen icke är närvarande, skall
registret ovillkorligen hållas låst. Den personal, som i bolagets utminuteringslokaler
kommer i direkt kontakt med allmänheten, erhåller icke kännedom
om innehållet i centralregistret. Ett utlämnande till obehörig person
av hemlig uppgift skulle föranleda omedelbart avsked från tjänsten eller
annan påföljd av kännbar beskaffenhet.
De myndigheter, som erhålla uppgifter ur systembolagens register, äro i
huvudsak nykterhetsnämnder, länsnykterhetsnämnder och socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå samt i vissa fall socialregistren och fattigvårdsstyrelserna.
Beträffande sekretessen hos nämnda myndigheter hänvisas till 14 §
lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt
om de särskilda stadganden i ämnet, som meddelats i alkoholistlagen och
opaginerad Kontrollera mot PDF
25
Första lagutskottets utlåtande nr 44-
fattigvårdslagen. Anmärkas må, att de tjänstemän, som komma att taga befattning
med nu ifrågavarande uppgifter, i regel torde vara underkastade
ämbetsmannaansvar.
Med skrivelse den 20 juni 1945 till Kungl. Maj :t har riksdagens justitieombudsman
gjort framställning om att domstols eller annan myndighets
beslut enligt 8 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom att ålägga villkorligt
dömd skyldighet att avhålla sig från rusdrycker skulle genom domstolens
försorg tillställas kontrollstyrelsen och av denna vidarebefordras till
vederbörande systembolag.
Framställningen har remitterats till fångvårdsstyrelsen, som i yttrande
den 30 mars 1946 avstyrkt bifall till densamma.
I skrivelse samma dag till Kungl. Maj :t har fångvårdsstyrelsen hemställt
om övervägande, huruvida icke skyldigheten för styrelsens sociala avdelning
att till kontrollstyrelsen sända uppgift beträffande intagning å fångvårdsanstalt
och frigivning från sådan anstalt borde inskränkas så, att uppgift
icke skulle lämnas om kortare frihetsstraff än tre månader eller beträffande
den som vid intagningen ej uppnått 21 år. Vidare har fångvårdsstyrelsen
hemställt om övervägande, huruvida icke uppgifterna i fråga skulle
vidarebefordras till vederbörande systembolag endast i form av meddelanden,
som utvisa när hinder uppstått för den dömde att utöva inköpsrätt
samt när hindret upphört.
I motionerna framhålles den stora omfattningen av här ifrågavarande
registrering.
Även strafflagberedningen påtalar registreringens omfattning samt tilllägger,
att fara kunde föreligga för att uppgifterna koxnme till obehörigas
kännedom.
Kontrollstyrelsen anför:
Den registrering av förseelser, som jämlikt bestämmelserna i kungörelsen
den 17 juni 1938 förekommer hos kontrollstyrelsen och systembolagen, torde
i huvudsak få anses nödvändig och ändamålsenlig, därest utminuteringen
av rusdrycker, på sätt i gällande rusdrycksförsäljningsförordning löreskrives,
över huvud skall grundas på individuell prövning. Därest sålunda systembolagen
icke skulle ha tillgång till registeruppgifter rörande begångna
fylleriförseelser, skulle bolagen icke ha möjlighet att fullgöra sina uppgifter
på det sätt som åsyftas i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Kontrollstyrelsen vill emellertid icke bestrida, att frågan om registreringens
omfattning kan förtjäna att omprövas. Sålunda torde registreringen av
de från fångvårdsstyrelsen lämnade uppgifterna om tiden för undergående
av frihetsstraff kunna begränsas, i vad straffen hänföra sig till andra brott
än alkoholbrott. Dessa uppgifter ha nämligen betydelse för systembolagen
allenast så till vida, som de ge bolagen möjlighet att för anstaltstiden indraga
vederbörandes motbok och därigenom förhindra att densamma missbrukas
av annan person. Vid vissa bolag tillämpas det förfarandet, att anteckningar
om straff, som icke stå i samband med alkoholmissbruk, icke
göras å själva centralkorten utan endast å ansökningshandlingen eller annan
bilagd handling, som efter viss tid utgallras ur registret. Ett liknande
förfarande kunde måhända vara lämpligt även beträflande systembolagens
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
anteckningar om vissa straff i samband med alkoholmissbruk, så atl ifrågavarande
anteckningar, sedan viss längre tid, förslagsvis 10 år, förflutit
utan att vederbörande gjort sig skyldig till någon ny förseelse av liknande
art. kunde utgå ur registret. Uppenbart är nämligen, att exempelvis en anteckning
om eu enstaka, för mer än 10 år sedan begången fylleriförseelse
i allmänhet icke är av någon betydelse för systembolagets prövning av ett
motboksärende.
Vad nu sagts gäller i första hand de hos systembolagen förda registren.
Beträffande kontrollstyrelsens speciella straffregister föreligger det ''förhållandet,
att såväl registrets omfattning som dess användning regleras genom
allmänna författningar. En jämkning i angivna hänseenden kan följaktligen
icke ske annat än genom författningsändring. Huvudändamålet med
detta register är att möjliggöra för åklagarmyndigheter och domstolar m. fl.
att erhålla uppgifter, ägnade att tjäna till underlag för straffmätningen, vid
fall av upprepade fylleriförseelser. Med hänsyn till denna användning av
registret kan kontrollstyrelsen finna vissa skäl tala för att efter viss längre
tid utgallring och särskild arkivering äger rum av straffuppgifter rörande
s. k. bagatellförseelser beträffande personer, som under ifrågavarande tid
icke fällts till ansvar för någon ny förseelse. En sådan utgallring skulle, samtidigt
som den tillgodosåge de önskemål som uttalats i motionerna, medföra
en önskvärd lättnad i det alltmera omfattande arbete, som åvilar den med
registret sysselsatta personalen. Det må emellertid framhållas, att tillgången
till det uppgiftsmaterial, som innefattas i kontrollstyrelsens fylleriregister,
vid upprepade tillfällen visat sig vara av värde även såsom underlag vid allmänna
undersökningar i frågor rörande alkoholens sociala skadeverkningar,
för vilket ändamål Kungl. Maj :t genom särskilda beslut lämnat tillstånd''till
utlämnande av uppgifter till vederbörande. Dessutom fyller registret författningsenligt
vissa uppgifter för ett flertal socialvårdande myndigheter,
som med hjälp av detsamma bli i stånd att företaga vissa för deras verksamhet
erforderliga undersökningar. En mera långtgående utgallring ur kontrollstyrelsens
fylleriregister skulle tydligen innebära, att man för framtiden bleve
urståndsatt att verkställa dylika undersökningar i den utsträckning som
hittills varit möjlig. Nackdelarna härav måste givetvis vägas mot de "fördelar,
som skulle vara förbundna med förverkligandet av motionernas syftemål.
Prövningen av de nu berörda spörsmålen om jämkningar i fråga om systembolagens
och kontrollstyrelsens registreringsskyldighet utgör enligt kontrollstyrelsens
mening en uppgift, som lämpligen bör ankomma på 1944 års
nykterhetskommitté, vilken för närvarande behandlar hela frågan om den
svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och omfattning.
\ ad härefter angår sekretesskyddet för de hos kontrollstyrelsen och systembolagen
förda registren, torde av det ovan anförda framgå, att detta
skydd redan nu kan anses betryggande. Det synes emellertid lämpligt, att
även spörsmålet om sekretesskyddet för hithörande uppgifter göres till föremål
för omprövning i samband med nykterhetskommitténs behandling av
frågan om fylleriregistreringens omfattning.
Svenska landskommunernas förbund yttrar:
Visserligen få de kommunala nykterhetsnämnderna från systembolagen
uppgifter om begångna fylleriförseelser o. d„ men detta torde vara nödvändigt
om nykterhetsnämnderna skola kunna fullgöra sina nykterhetsvårdande
funktioner och så länge restriktionssystemet har nuvarande konstruktion.
De ifrågavarande uppgifterna bli hos landskommunernas nykterhetsnämnder
endast undantagsvis föremål för registrering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
27
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
Straffregistrering hos tullverket.
Anteckningar föras såväl hos generaltullstyrelsen som hos lokala tullmyndigheter
angående tjänstemän ådömda bestraffningar. Närmare bestämmelser
härom finnas i styrelsens cirkulär den 24 april 1946 angående särskilda
anteckningar om bestraffningar. Anteckningarna äro sekretesskyddade enligt
11 § tredje stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar. I cirkuläret föreskrives, att anteckningarna skola hållas
under sådan vård, att de icke bliva tillgängliga för obehöriga.
Återfallsbestämmelserna i strafflagstiftningen mot smuggling ha vidare
föranlett, att styrelsen sedan 1924 för register över personer som dömts för
de med återfallsbestämmelserna avsedda brotten. Enligt ämbetsskrivelse från
finansdepartementet den 30 september 1926 har Kungl. Maj :t bemyndigat
styrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för tillhandahållande åt vederbörande
åklagare av uppgifter ur registret. Inhämtande av dylika uppgifter
skall enligt kungl. kungörelsen den 6 september 1939 (nr 622) om skyldighet
att inhämta utdrag av de hos generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen
förda straffregistren ske, innan någon dömes till ansvar enligt lagen den
8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel eller 1 kap. lagen den 20 juni
1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin. Registret är icke sekretesskyddat enligt lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Generaltullstyrelsen yttrar:
Med hänsyn till bestämmelserna om straf förhöj ning vid återfall i smugglingsbrott
och därmed likartade förbrytelser är det enligt styrelsens mening
icke tillrådligt att avveckla den hos styrelsen förekommande brottsregistreringen.
Beträffande frågan om tillskapande av särskilda sekretessbestämmelser
rörande registret må framhållas, att det icke torde hava inträffat, att uppgifter
ur registret lämnats till andra än sådana myndigheter, till vilkas tjänst
registret inrättats, och att någon olägenhet av att registret ansetts såsom offentlig
handling, såvitt syreisen har sig bekant, hittills icke yppats. De skäl,
som anfördes till stöd för den lagändring, varigenom kontrollstyrelsens
straffregister bereddes sekretesskydd, kunna emellertid åberopas jämväl för
beredande av motsvarande skydd för generaltullstyrelsens straffregister.
Social regi ster.
Enligt 1 § lagen den 20 mars 1030 om socialregister skall av fattigvårdsstyrelsen
eller annat kommunalt organ, som kommunen därtill utser, föras ett
register (socialregister) över hjälpverksamheten inom kommunen. Kretsen
av de personer, som skola antecknas i registret, angives i 2 §. Här märkas
understödstagare samt personer som erhålla tilläggspension eller andra särskilda
pensionsförmåner, mödrahjälp, särskilt barnbidrag, bidragsförskott
eller hjälp i andra former. Anteckningarna skola, föreskrives i 3 §, innehålla
uppgift om hjälpens orsak och art, tiden för hjälpen och dess omfatt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
ning samt i korthet övriga omständigheter, vilka kunna vara av betydelse
vid bedömande av uppkommande fråga om ytterligare hjälp. Det åligger det
registerförande organet att införskaffa så grundliga upplysningar som möjligt
för anteckningen. Enligt 5 § skola statlig myndighet, av landsting tillsatt
styrelse eller nämnd, ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag som avses i 4 §
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, erkänd sjukkassa och erkänd arbetslöshetskassa
efter framställning tillhandagå det registerförande organet
angående person som fått hjälp av vederbörande kommun. Å andra sidan
äro samma institutioner liksom kommunala organ enligt 7 § berättigade att
få erforderliga upplysningar ur socialregistret. Samma rätt är tillförsäkrad
riksbanken och dess ortsombud vid behandlingen av frågor rörande statliga
bosättningslån. Kommunalt organ, som bedriver hjälpverksamhet, skall,
föreskriver 6 §, innan slutligt beslut rörande hjälpåtgärd fattas, inhämta
upplysningar om den av åtgärden berörda personen.
I kriminaltekniska anstaltens yttrande över motionerna finnes en översikt
över skilda bestämmelser som för olika grenar av offentlig verksamhet förutsätta
utredning rörande enskildas personliga förhållanden. Åtskilliga av
dessa bestämmelser hänföra sig till socialvården. Anstaltens yttrande i förevarande
del har återgivits ovan under rubriken »Allmänna synpunkter».
Lagen om socialregister lämnar icke anvisningar i vad mån tillgängliga
upplysningar om brottsliga gärningar och påföljder för sådana skola redovisas
i socialregistren. Av flera yttranden framgår emellertid, att dylik registrering''
sker i tämligen stor omfattning. Uppgifterna erhållas i första hand
från de nykterhetsvårdande myndigheterna. Tidigare har tidningen Polisunderrättelser
varit upplysningskälla. Utbyte av uppgifter sker i stor utsträckning
mellan socialregistren och de nykterhetsvårdande myndigheterna. I
motionerna och kriminaltekniska anstaltens yttrande upplyses, att socialregistrens
anteckningar rörande brott och förseelser upptagas på särskilda
kort, s. k. vandelskort.
I 14 § fjärde stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar stadgas sekretesskydd sålunda, att uppgifter och anteckningar,
som tillhöra socialregistren, ej må utlämnas i vidare mån än som
följer av lagen om socialregister. Sekretessintresset tillgodoses vidare genom
föreskriften i 8 § sistnämnda lag, att registret och därtill hörande handlingar
ävensom uppgifter, som erhållas ur registret, skola så förvaras, att
de icke åtkommas av obehöriga. Även i övrigt är den sociala verksamheten
sekretesskyddad. Här må hänvisas till övriga stycken av 14 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, 15 § alkoholistlagen
och 13 § kungl. kungörelsen den 27 maj 1932 med vissa närmare bestämmelser
rörande alkoholistvården.
I motionerna påtalas den fullständighet, varmed socialregistren föras.
Strafflagberedningen anser, att registreringen i socialregistren blivit alltför
omfattande samt att uppgifternas spridning kan innebära fara för att de
kunna komma till obehörigas kännedom.
29
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
Fångvårdsstyrelsen framhåller, att de för socialregistren gällande sekretessbestämmelserna
äro mindra restriktiva än motsvarande bestämmelser rörande
straffregistret och centrala fångregistret.
Socialstyrelsens flesta ledamöter anföra:
Det råder en bestämd skillnad mellan olika slag av socialvård, nämligen
å ena sidan socialvård, som har till uppgift att utöva människovärd av i något
hänseende missanpassade individer och som därigenom har ett dubbelt
syfte, nämligen dels att bringa hjälp åt ifrågavarande hjälpbehövande, dels
att lämna skydd åt andra medborgare, samt å den andra socialvård som väl
innebär människovärd men icke av missanpassande. Exempel på socialvård
av det första slaget är den som utövas av barnavårdsnämnderna och alkoholistanstalterna
beträffande alkoholmissbrukare. 1 fråga om den människovårdande
socialvården av missanpassade ligger det i sakens natur, att socialvårdsorganet
måste äga en sa fullständig kännedom som möjligt om den
hjälpbehövande och de omständigheter, som ha bidragit till uppkomsten av
hjälpbehovet, för att kunna lämna hjälp, som är ändamålsenlig i det enskilda
fallet. Det är utan vidare klart, att exempelvis nvkterhetsnämnden, för
att kunna bedöma behovet och angelägenhetsgraden samt arten av sitt ingripande,
måste kunna få vetskap om huruvida dess klient är en person som
gjort sig skyldig till misshandel eller andra våldsbrott, måhända en mångfald
gånger, eller till sedlighetsbrott. Detta gäller emellertid också i fråga
om brott av andra slag, såsom förmögenhetsbrott, med hänsyn till den även i
dessa fall stora sannolikheten av ett orsakssammanhang mellan kriminaliteten
och alkoholmissbruket. I detta samband måste vidare beaktas, att nykterhetsnämnderna
i mycket stor utsträckning hjälpa sina klienter till nya
anställningar och att de för denna sin uppgift måste äga upplysningar, som
skydda dem mot uppenbara felplaceringar, t. ex. att hänvisa en för upprepade
oredlighetsbrott straffad person till en anställning, som utsätter honom
för stora frestelser till återfall. Vad nu sagts om nykterhetsnamnderna galler
även beträffande alkoholistanstalterna. Nykterhetsvårdens organ behova
sålunda, för att rätt kunna fullgöra sina uppgifter, tillgång till upplysningar
om brott och förseelser av alla slag rörande sina klienter.
Härefter redogöres för innehållet i 11 § alkoholistlagen, vilken återgivits i
kriminaltekniska anstaltens ovan under rubriken »Allmänna synpunkter»
intagna yttrande.
Socialstyrelsens flesta ledamöter fortsätta:
Vad nyss sagts om nykterhetsvårdsorganens behov av tillgång till uppgifter
om brott och förseelser av olika slag rörande deras klienter gäller
principiellt för ungdomsvårdens organ, men i praktiken blir det här mindre
fråga om lagförda brott och förseelser än om uppgifter av annat slag rörande
förekommande missanpassning.
I den mån andra socialvårdsorgan än de nu nämnda utöva människovårdande
socialvård av missanpassade individer äro de i behov av fullständiga
straffuppgifter rörande sina klienter. Såsom exempel härpå må här endast
nämnas fattigvårdsstyrelsernas befattning med försumliga försörjare.
Från socialvårdens sida måste sålunda bestämt hävdas, att olika socialvårdsorgan,
som ha alt taga hand om missanpassade individer, för att kunna
fullgöra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt med avseende å dessa och
i fråga om andra människor, som kunna behöva skydd mot dem, måste äga
tillgång till straffuppgifter rörande sina klienter av många omständigheter,
som kunna äga avgörande betydelse för uppkomsten av socialvårdsbehov.
30
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
Andra dylika relevanta faktorer, som ofta äro förknippade med partiell
arbetsoförmåga, äro psykisk sjukdom eller defekt, tidig missanpassning samt
utpräglad asocial läggning med eller utan kriminellt inslag, för att nu endast
angiva några mera markanta exempel.
Om det sålunda för socialvården framstår såsom ofrånkomligt, att dess
olika organ måste äga tillgång till fullständiga uppgifter rörande klientelets
högst personliga förhållanden — varvid upplysningar om brott och förseelser
utgöra endast en detalj — så följer därav, att det är mycket angeläget,
att socialvård sorganen handhava dessa uppgifter på ett sådant sätt att berättigade
anmärkningar icke kunna riktas häremot.
Efter en redogörelse för de ovan återgivna sekretessbestämmelserna anföres
slutligen:
Socialstyrelsen kan givetvis icke göra gällande, att det över huvud taget
icke förekommer överträdelser mot dessa föreskrifter, liksom icke heller att
socialvårdens klienter alltid bli behandlade med den takt och hänsyn, som är
önskvärd. Det kan dock å andra sidan, enligt styrelsens mening, icke sägas,
att socialvårdsorganen med fog kunna göras till föremål för ett mera allmänt
klander i dessa hänseenden. Man bör i detta sammanhang icke förbise,
att socialvården är ny och att den alltjämt i betydande omfattning måste arbeta
med icke specialutbildad personal, för vilken den moderna uppfattningen
om socialvårdsarbetet, såsom en verksamhet till medborgarnas hjälp
och bistånd, icke helt hunnit tränga igenom. Man kan därför räkna med en
fortgående förbättring i samma mån som den äldre uppfattningen och inställningen
rörande socialvården försvagas och försvinner genom ökad användning
av specialutbildad arbetskraft och därmed ökat inflytande för
denna.
Socialstyrelsen kan salunda icke finna en utredning i det i motionerna angivna
syftet vara särskilt angelägen för socialvårdens vidkommande. Styrelsen
har emellertid å andra sidan icke någon anledning att motsätta sig en
sådan utredning, varvid styrelsen utgår från att ovan hävdade synpunkter
rörande socialvårdsorganens behov av uppgifter av olika sias skola vinna
tillbörligt beaktande.
Särskilt yttrande har avgivits av byråchefen i socialstyrelsen von Hofsten,
vilken anfört:
Styrelsens majoritet har enligt min mening i sitt yttrande alltför mycket
tryckt på socialvårdens behov av upplysningar om sitt klientel. I fråga om
nykterhetsvårdens organ uttalas sålunda, att de behöva »tillgång till upplysningar
om brott och förseelser av alla slag rörande sina klienter». Ehuru
det för socialvårdstjänstemännen ter sig naturligt att kräva dylika fullständiga
upplysningar, måste dock detta krav — på sätt motionärerna framhållit
vägas mot den skada, som ett alltför nitiskt registrerande kan åstadkomma.
Enligt min mening kan det väl övervägas att begränsa de socialvårdande
organens möjligheter att erhålla upplysningar om sådana mindre förseelser,
som i vart fall efter en viss tid icke böra få belasta de personer som
begått dem. Jag kan följaktligen icke instämma i styrelsens uttalande, att
en utredning i det i motionerna angivna syftet icke skulle vara särskilt angelägen
för socialvårdens vidkommande.
Riksbanken erinrar om den banken och dess ortsombud i 7 § lagen om
socialregister tillerkända rätten till uppgifter ur registret vid behandlingen
av fråga om statligt bosättningslån samt anför:
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
31
Sådana lån lämnas utan krav på säkerhet. Prövningen av hithörande låneärenden
måste därför föregås av en noggrann undersökning av lånesökandenas
skötsamhet, redbarhet in. in. Härvid inhämta ombuden uppgifter från
socialregistret bl. a. beträffande de anteckningar, som må hava införts i
registret angående lånesökande ådömt straff för brott samt tidpunkten härför.
Dessa uppgifter skola av ortsombuden behandlas strängt konfidentiellt
och äro inom riksbanken att betrakta såsom hemliga. I de talrika fall, där
ombuden icke kunna lita till egen personkännedom, torde det tillämpade förfaringssättet
ha varit det för lånesökandenas befogade intressen mest riskfria
och ägnat att tillgodose de krav på diskretion de böra hava rätt till. Det
må tilläggas att om det brottsliga förfarandet antingen ligger relativt långt
tillbaka i tiden eller brottet kan skyllas på lånesökandens ungdom, lån plägar
beviljas om i övrigt förutsättningar härför föreligga.
Enligt vad som inhämtats erhålla emellertid de, som föra socialregistren,
sedan någon månad tillbaka icke längre del av tidningen Polisunderrättelser.
De kunna följaktligen icke komplettera tidigare förefintliga anteckningar
i förevarande hänseenden. För riksbanken komma därigenom de uppgifter,
som riksbanken erhåller ur socialregistren, icke att få tillnärmelsevis
samma betydelse som hittills.
Direktionen har icke något att erinra mot att eu utredning kommer till
stånd efter de i motionerna angivna riktlinjerna. Med hänsyn till vad ovan
anförts vill emellertid direktionen redan nu framhålla, att åtgärder, som
betaga riksbanken och dess ortsombud möjligheten att — genom utdrag ur
socialregistret eller eventuellt på annat sätt — få uppgifter av här avsedd
art beträffande lånesökandes vandel, komma att avsevärt försvåra behandlingen
av bosättningslåneärendena och kunna i vissa fall vara till men även
för de lånesökande själva.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund yttrar i förevarande
hänseende:
Så långt styrelsen och förbundets centralbyrå lia sig bekant förekommer
i landskommunernas socialregister ingen opåkallad registrering av brott och
förseelser. I detta sammanhang kan dock styrelsen icke underlåta att som
sin mening framhålla att lagen om socialregister kan tagas som ett exempel
på myndigheternas övertro på registrering. I de många små förvaltningsenheterna
ha socialregistren icke fyllt avsedd funktion; det har varit fråga
om noteringar — ofta långt i efterhand — av för de kommunala myndigheterna
väl kända förhållanden.
Utlänningskommissionens kontrollregister.
Föreskrifter angående ifrågavarande registers förande synas icke vara
meddelade i allmän författning.
Kommissionen har i yttrande över motionerna redogjort för registreringen
i kontrollregistret och i anslutning därtill anfört vissa synpunkter. Kommissionen
yttrar:
I detta register, som närmast har karaktären av ett hjälpregister till kommissionens
i registerform ordnade centraldiarium, sammanföras till kommissionen
inkommande uppgifter om hland annat lagöverträdelser, som begåtts
av utlänningar, vilka vistats eller vistas i landet. Uppgifter till registret insändas
till kommissionen jämlikt stadgandena i 48 och 49 §§ utlännings
-
32
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
kungörelsen. Enligt den förstnämnda paragrafen åligger det länsstyrelse
och polismyndighet att ofördröj ligen till utlänningskommissionen anmäla
sådan omständighet beträffande utlänning, som kan antagas vara av betydelse
vid prövning av fråga om uppehållstillstånd för denne. Åklagare, som
beslutat om åtal mot utlänning, skall så snart ske kan till kommissionen
insända anmälan om åtalet samt om utgången av målet. Domstol eller häktningsmyndighet,
som beslutat om häktning av utlänning, skall så snart ske
kan till kommissionen insända anmälan därom. Sådan anmälan skall av
kommissionen ofördröj ligen översändas till utrikesdepartementet. Enligt den
sistnämnda paragrafen skall anmälan, som i 48 § sägs, om möjligt innehålla
uppgift om utlänningens fullständiga namn, yrke eller titel, födelsetid,
födelseort, nationalitet, hemort och vistelseort samt, där fråga är om brott
eller förseelse av utlänningen, brottets eller förseelsens art och tiden för dess
begående. Nu nämnda uppgifter införas som ovan sagts i kontrollregistret,
vilket så gott som uteslutande användes för kommissionens interna arbete.
Det enda mera regelmässiga undantag då uppgifter lämnas ur registret så
att säga utanför kommissionen är då polismyndigheten vid förfrågan erhåller
dylika uppgifter.
I enstaka fall erhålla även utrikesdepartementet och försvarsstaben på
begäran upplysningar om vad registret innehåller beträffande viss utlänning.
För fullständighetens skull bör nämnas, att förundersökare vid vissa
tillfällen anhålla om upplysningar ur registret. Jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär
den 15 juni 1945 (nr 318) till statliga myndigheter angående utlännings
anställande i statens tjänst åligger det bland annat statlig myndighet,
som efter den 30 juni 1945 ämnar anställa utlänning, att samråda med statens
utlänningskommission, innan utlänningen anställes. I de fall då utlänningskommissionen
i sitt kontrollregister har någon för utlänningen belastande
uppgift av mera allvarlig art, meddelas vederbörande myndighet, att
kommissionen icke kan tillstyrka, att utlänningen anställes. Endast i absoluta
undantagsfall lämnas en redogörelse om anledningen till kommissionens
ställningstagande.
Då uppgiften att skydda landet från kriminella, asociala och andra utlänningar,
vilkas vistelse inom riket kan anses från det allmännas synpunkt
farlig eller skadlig, ingår som ett viktigt led i utlänningspolitikens handhavande,
torde redan nu kunna sägas, att kommissionen för sitt eget dagliga
arbete har ett oavvisligt behov av tillgång till uppgifterna i kontrollregistret.
Av det ovan sagda framgår vidare, att dessa uppgifter icke äro åtkomliga
för obehöriga.
Registrering .av underlydande personals förseelser i tjänsten.
Ovan har redogjorts för den registrering av underordnad personals förseelser,
som sker inom försvarsmakten och tullverket.
Även inom andra verk registreras personalens brott och förseelser.
Hos kungl. järnvägsstyrelsen föres sålunda med stöd av 15 § disciplinstadgan
vid statens järnvägar ett särskilt register över förbrytelser i tjänsten.
Registret föres enligt kortsystem och skall förvaras under lås. Anteckningarna
skola, sedan viss, efter förbrytelsens svårighetsgrad varierande tid förflutit,
avskrivas ur registret. Registreringen är dubbel, i det att registret föres
dels å byrå eller kontor inom järnvägsstyrelsen dels hos distriktschef, sektionsföreståndare,
verkstadsföreståndare och förrådsintendent. Detta regist
-
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
33
reringssystem har avlöst ett äldre system, som inneburit att förevarande
uppgifter antecknats å tjänstemännens personalkort. Ändringen har ioranletts
av framställning från personalen.
I postverket åligger det jämlikt 22 § 1 mom. d) i den för generalpoststyrelsen
den It juni 1938 utfärdade arbetsordningen byrådirektören och
ombudsmannen att föra straffregister. Vid sidan av den centrala registreringen
i detta register brukar anteckning om förseelser göras å vederbörandes
personalhandlingar, vilka förvaras av direktionerna i respektive distrikt.
För telegrafverkets del finnas icke särskilda föreskrifter om registrering
av personalens förbrytelser. Sådan sker centralt å telegrafstyrelsens kanslibyrå.
Vidare torde vederbörande distriktschefer göra vissa anteckningar av
ifrågavarande slag.
Samtliga ifrågavarande register äro sekretesskyddade genom 11 § tredje
stycket lagen om rätt att utbekomma allmänna handlingar, vari stadgas att
uppgifter och anteckningar i registret icke må utlämnas i annat fall eller
annan ordning än Kungl. Maj :t bestämmer.
Utskottet.
Den registrering av brott och förseelser, som för närvarande äger rum,
har såväl i motionerna som i åtskilliga yttranden utsatts för kritik. I huvudsak
går kritiken ut på att registreringen fått för stor omfattning och att
erforderlig sekretess icke iakttages. Det har framhållits, att registreringen
kunde skada de därav berörda och motverka skyddsarbetet bland de lagförda.
En allmän omprövning av registreringsbehovet kräves. Särskilt har
man vänt sig mot brottsregistreringen i tidningen Polisunderrättelser samt
i socialregistren och de nykterhetsvårdande organens register. Även beträffande
allmänna straffregistret framföras reformkrav. Myndigheter, som direkt
eller indirekt äro ansvariga för vissa register, hava lämnat uppslag till
förändringar i motionernas syfte. Å andra sidan har, särskilt beträffande
Polisunderrättelser, socialregistren och de nykterhetsvårdande organens register,
hävdats, att inskränkningar i registreringen skulle skada viktiga allmänna
intressen.
Enligt utskottets mening är kritiken mot registreringsväsendet i många
hänseenden välgrundad. Registren hava tillkommit vid skilda tidpunkter
och för att tillgodose olika ändamål. Detta har medfört en anmärkningsvärd
oenhetlighet. Beträffande vissa register har det sålunda ansetts påkallat
att i lag uppdraga bestämda och tämligen snäva gränser för registreringen.
I andra fall åter sker registrering på grundval av allmänt hållna
direktiv eller till och med utan stöd av allmän författning. De registrerades
intresse av sekretess har lillgodosetts i växlande utsträckning. Härvid
hör beaktas, att samma brottsliga gärning ofta antecknas i ett flertal register.
De stränga sekretessbestämmelser, som gälla för exempelvis straffre8
Bihang till riksdagens protokoll 1Ö48. 0 samt. lavd. Nr 41.
34
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
gistret, innebära icke garanti för att en där antecknad gärning icke genom
annat register kommer till utomståendes kännedom.
Beträffande registreringens omfattning synes man i likhet med motionärerna
kunna göra gällande, att registrering i många fall sker utan bärande
skäl. Utskottet vill exempelvis ifrågasätta om den omfattande brottsregistreringen
i socialregistren är nödvändig. Anmärkningsvärd är också den
registrering av frihetsstraff, som blivit en följd av fångvårdsmyndigheternas
skyldighet att lämna kontrollstyrelsen och truppregistreringsmyndigheterna
besked om intagna. I detta sammanhang må framhållas att flertalet
registeranteckningar kvarstå under den registrerades livstid. Det kan
med skäl ifrågasättas, om detta är påkallat.
Mot åtskillig registrering torde vidare kunna anmärkas, att den gjorts
tillgänglig för en alltför stor krets av funktionärer. Så lärer fallet vara med
Polisunderrättelser och socialregistren. Sekretesskyddet mot utomstående
är icke heller alltid tillräckligt. Det förekommer, såsom beträffande generaltullstyrelsens
straffregister, att dylikt skydd alldeles saknas. Redan den
omständigheten att samma gärning antecknas i ett flerlal olika register kan
innebära viss fara för att gärningen kommer till obehörigas kännedom.
Det sagda torde giva vid handen, att en översyn av gällande bestämmelser
på förevarande område är påkallad. Vid denna översyn bör huvudvikten
ligga på att undersöka i vad mån registreringen av brott och förseelser
kan inskränkas. Viktigt torde även vara att avhjälpa bristerna i sekretessskyddet.
Förefintliga möjligheter till rationalisering av registreringsverksamheten
böra tillvaratagas.
Vissa av här ifrågavarande register äro redan föremål för omprövning.
Så är fallet med de militära straffregistren. De nykterhetsvårdande myndigheternas
registerväsende torde tagas upp till behandling i anslutning till
arbetet på reformering av rusdryckslagstiftningen. Mycket synes vara att
vinna genom att bearbeta de uppslag, som kommit fram under remissbehandlingen.
Möjligen kan det visa sig lämpligt att vissa kommittéer, som
arbeta på närliggande områden, upptaga frågor om brottsregistrering till
prövning. Inom utskottet har, under hänvisning till de nu antydda möjligheterna,
uttalats, att en central utredning av förevarande frågekomplex icke
vore nödvändig. Häremot har framförts, att det borde centralt bedömas,
vilken registrering som skäligen skulle följa på olika lagöverträdelser. Till
stöd för en central utredning har jämväl uttalats, att sekretesskyddet och
rätten till uppgifter ur registren borde regleras enhetligt. Utskottet, som
finner uppenbart att en central ledning av utredningsarbetet under alla förhållanden
kommer att visa sig nödvändig, har icke velat taga ställning till
frågan huru översynen på förevarande område bör ske. Denna frågas avgörande
torde tillkomma Kungl. Maj :t.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner 1: 3
och II: 13, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om över
-
Första lagutskottets utlåtande nr 44.
35
syn av gällande bestämmelser angående registrering av brott
och förseelser.
Stockholm den 16 juni 1948.
På första lagutskottets vägnar;
AXEL LINDQVIST.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodenius, Krugel, EkstrÖmer*,
fru Sjöström-Bengtsson*, herrar Göransson* och Arrhén*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius*, Hedlund i Östersund,
Olsson i Mellerud, Berg, Lindberg*, Gustafsson i Lekåsa och Antby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1948:365 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. a1 i texten