Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser, dels ock i ämnet väckta motioner.
1948-06-16 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1948:45, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser, dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
1
Nr 45.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om förstörande av vissa postförsändelser,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 21 maj 1948 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 270, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till
Lag
om förstörande av vissa postförsändelser.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av lagen den 9 januari
1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. och som,
utan att hänföra sig till något av domstol eller annan myndighet avgjort
mål eller ärende, alltjämt befinner sig i myndighets vård, skall förstöras.
2 §•
Konungen må, därest så av särskild anledning finnes påkallat, förordna
om undantag från vad i 1 § stadgas.
3 §•
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
1—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. Nr 45.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
inom första kammaren
nr 426 av herrar Bergh och Lundgren samt
inom andra kammaren
nr 595 av herr Ståhl m. fl. och
nr 596 av herrar Lager och Karlsson i Stuvsta.
Motionen 1: 426 utmynnar i yrkande, att propositionen måtte avslås.
I motionen II: 595 hemställes, att riksdagen med avslag å propositionen
måtte »besluta, att ifrågavarande av myndigheterna under krigsåren beslagtagna
material måtte bevaras under betryggande sekretess under femtio
år, varefter frågan om dess förstörande eller bevarande, helt eller delvis,
upptages till förnyad prövning».
Genom motionen II: 596 väckes förslag,
A. att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag till
Lag
om arkiverande av vissa postförsändelser.
Härigenom förordnas som följer.
1 §• .
Postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av lagen den 9 januari
1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. och som,
utan att hänföra sig till något av domstol eller annan myndighet avgjort
mål eller ärende, alltjämt befinner sig i myndighets vård, skall arkiveras.
2 §•
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa, att det material,
som med stöd av 1940 års tvångsmedelslag insamlats av telefon- och
telegramcensuren, icke måtte förstöras utan hänvisas till arkivering.
Beträffande de i propositionen och motionerna anförda skäl, för vilka
redogörelse icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen
och motionerna.
I propositionen framläggas vissa förslag rörande behandlingen av det
material, som erhållits vid den allmänna säkerhetstjänstens trafikmedelskontroll.
3
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
Trafikmedelskontrollen har verkställts med stöd av lagen den 9 januari
1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. Enligt lagens slutstadgande
skulle, om det förordnande, varigenom lagens huvudbestämmelser
trätt i tillämpning, upphörde att gälla, åtgärd, som vidtagits med stöd
av lagen, icke längre upprätthållas.
Då lagen upphörde att gälla vid utgången av juni 1945, funnos i förvar
hos säkerhetstjänsten och andra myndigheter ett stort antal försändelser,
kopior och utdrag av försändelser, rapporter in. in. som insamlats eller
upprättats inom säkerhetstjänsten vid kontrollen av trafikmedlen.
Hos säkerhetstjänstens centralbyrå samt dess underlydande organ förvarades
sålunda 115 säckar vanliga brev och brevkort, 4 säckar rekommenderade
brev och 85 säckar korsband samt dessutom utskrifter av i runt
tal 8 000 telegram och 200 000 rapporter över avlyssnade telefonsamtal.
Samtliga dessa försändelser och samtal voro registrerade hos centralbyrån.
Jämlikt beslut den 29 juni 1945 av Kungl. Maj :t ha därefter postförsändelser
som innehöllo penningar eller värdeföremål vidarebefordrats till adressaterna,
medan vissa försändelser med utländska kartor överlämnats till
försvarsstaben. Några vanliga brev, som reklamerats, ha härjämte genom
postverkets försorg antingen återställts till avsändaren eller översänts till
adressaten. I huvudsak fanns emellertid omförmälda material kvar hos
säkerhetstjänsten vid dess avveckling sommaren 1946. Materialet överlämnades
i samband härmed till riksarkivet och förvaras f. n. där.
Det anförda avser det ursprungliga materialet. Emellertid hade för olika
ändamål avskrifter och utdrag gjorts av vissa utav ifrågavarande postförsändelser,
telegram och rapporter över avlyssnade telefonsamtal. Ett stort
antal sådana handlingar hade överlämnats till säkerhetstjänstens spaningsbyrå
och de olika övervakningscheferna. Detta material förvaras numera
hos de polisorgan, som efter säkerhetstjänstens avveckling övertagit dess
spaningsverksamhet. Materialet är härvid i största utsträckning tillsammans
med andra uppgifter registrerat i särskilda hos dessa polisorgan förda
register. Andra kopior av brev och rapporter hade i informationssyfte överlämnats
till olika myndigheter och torde alltjämt förvaras hos dem. Även
för andra ändamål ha delar av det av säkerhetstjänsten hopbragta materialet
kommit i olika myndigheters händer.
Med hänsyn till tvångsmedelslagens slutstadgande, att åtgärd, som vidtagits
med stöd av lagen icke längre skulle upprätthållas, sedan förordnande
om tillämpning av lagens huvudbestämmelser upphört att gälla,
upptogs under sommaren 1945 frågan om behandlingen av vid trafikmedelskontrollen
erhållet material till prövning. Spörsmålet utreddes jämte andra
med avvecklingen av säkerhetstjänsten sammanhängande frågor av underståthållaren
Wahlbäck såsom särskilt tillkallad sakkunnig inom socialdepartementet.
Förslag till åtgärder framlades i en promemoria den 4
februari 1946.
4
Första lagutskottets utlåtande nr tö.
Vid 19tf> års riksdag framlades genom proposition nr 284 förslag rörande
fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri
m. m. I anslutning till dessa förslag yttrade föredraganden statsrådet Mossberg
bland annat följande:
»Tvångsåtgärder beträffande de hos säkerhetstjänsten kvarliggande breven
äga icke längre bestånd, enär breven efter reklamation utlämnas till
avsändaren eller vidarebefordras till adressaten. Spörsmålet är emellertid,
huruvida positiva åtgärder skola vidtagas för försändelsernas vidarebefordran
eller, om så ej sker, hur länge breven skola förvaras, huruvida de skola
efter viss tid förstöras eller om de skola behandlas som arkivalier.
Ett skäl, som onekligen kan anföras för att försändelserna böra vidareexpedieras,
är att de mot betalning medelst frankotecken överlämnats till
postverket för befordran. Å andra sidan föreligga åtskilliga omständigheter,
som tala emot ett sådant tillvägagångssätt. Ur rent formell synpunkt
kan framhållas, att enligt gällande bestämmelser postverket icke gentemot
avsändare eller adressat har ekonomiskt ansvar för förlust, försening eller
felutlämning av vanlig — icke assurerad eller rekommenderad — postförsändelse.
En sådan formell synpunkt bör dock givetvis icke vara avgörande
för frågans bedömande. Däremot synes det mig med hänsyn till den förhandenvarande
situationen — då försändelser, som av speciella skäl omhändertagits
av myndighet under rådande krigsläge och som i många fall
bort vara adressaterna tillhanda för länge sedan, ligga anhopade i stor
massa — befogat att bedöma spörsmålet främst ur praktiska synpunkter.
Inrikesbreven ha i allmänhet stoppats av militära skäl. En del uppgifter
av militärt innehåll äro alltjämt aktuella. Ett mycket stort antal av dessa
brev har avsänts av personal vid militärförband i gränstrakterna.
Beträffande utrikesförsändelserna kan det starkt ifrågasättas, huruvida
vidarebefordran bör ske av brev, som stoppats av militära skäl, framför allt
om dessa skäl avse förhållanden, vilka fortfarande äro av betydelse. Mindre
lämpligt synes även vara att nu expediera försändelser adresserade till tidigare
tyska myndighetspersoner eller ledande nazister. Detta gäller även brev
ställda till utländska under kriget verksamma propagandaorgan. Försändelser,
som under gamla adresser nu skulle sändas till centraleuropeiska
länder — där stora folkomflyttningar ägt rum både under och efter kriget
— torde i ett synnerligen stort antal fall vara obeställbara.
Brevens innehåll lärer i det alldeles övervägande antalet fall numera vara
utan betydelse för adressaterna. 1 den mån tilltänkta affärstransaktioner på
grund av brevens kvarhållande icke kommit till stånd, torde det nu i allmänhet
vara för sent att härutinnan vidtaga rättelse. Även om frågan, hur
med breven skall förfaras, är i viss mån tveksam, anser jag, att övervägande
skäl tala för att brev, som på grund av med kriget sammanhängande förhållanden
stoppats, i många fall för flera år sedan, ej nu böra vidarebefordras.
Breven torde emellertid icke böra undanhållas avsändare och
adressater, som funne skäl efterfråga dem. Uppfattningen, att breven skulle
vara att betrakta såsom arkivalier, kan jag sålunda icke dela.»
Föredraganden uttalade vidare, att breven borde — sedan skälig tid för
reklamation lämnats — förstöras samt att även annat vid kommunikationskontrollen
erhållet material än postförsändelser borde förstöras vid
lämplig tidpunkt.
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
5
I riksdagens skinvelse den 29 juni 19t6 (nr b50) i anledning av propositionen
framhölls beträffande behandlingen av hos säkerhetstjänsten kvarliggande
brev m. in., att denna fråga syntes böra bli föremål för ytterligare
överväganden, varvid i främsta rummet de rättsliga synpunkterna
borde närmare klarläggas.
Säkerhetstjänstens verksamhet har härefter varit föremål för granskning
av parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden
och säkerhetstjänst, vilken den 9 september 1947 avgivit betänkande
angående säkerhetstjänstens verksamhet. I utlåtandet framhålles,
att det material, som samlats genom trafikmedelskontrollen, i stor utsträckning
rörde rent personliga förhållanden, vilkas offentliggörande eller utnyttjande
på annat sätt kunde lända enskilda medborgare till men. Vidare
förklarar kommissionen på därvid redovisade skäl, att en arkivering för
att möjliggöra en framtida bearbetning ur historisk synpunkt icke bör
ifrågakomma. Kommissionen föreslår, att såväl det ursprungliga materialet
(postförsändelser i original, utskrifter av telegram, rapporter över telefonsamtal)
som andrahandsmaterialet skall förstöras liksom även till detsamma
hörande registratur.
Utlåtandet har i förevarande del remitterats till justitiekanslersäinbetet,
riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet, statspolisintendenten, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och riksarkivet.
I fråga om det ursprungliga materialet ha vid remissbehandlingen några
mera väsentliga erinringar mot kommissionens förslag gjorts endast av
riksarkivet, som anser en arkivering böra ske av allt det ifrågavarande materialet.
Riksarkivet erinrar beträffande de omhändertagna breven om att
det främst vore ur detta material som säkerhetstjänstens informationskontor
hämtat och sammanställt sina upplysningar om den tyska och allierade
propagandan i Sverige. Dessa informationskontorets samlingar vore otvivelaktigt
av stort värde och skulle, därest de bevarades, säkerligen bli mycket
välkomna för framtidens forskare. Men riksarkivet ville dock hålla före,
att en senare tids forskning skulle känna sig berövad ett viktigt kontrollmedel,
om den ej hade möjlighet att taga del också av det ursprungliga
primärmaterialet, den stora samlingen omhändertagna brev. Därtill komme
ju, att också informationskontorets samlingar och de på dem byggda rapporterna
enligt kommissionens förslag skulle förintas. Enligt riksarkivets
mening skulle detta innebära en ytterst allvarlig förlust. Riksarkivet fortsätter
:
I detta sammanhang vill riksarkivet erinra om att en mycket stor del av
de omhändertagna inrikes breven utgöres av militärbrev. Att dessa brev
kunna vara av stort värde, då det gäller att följa stämningar, opinioner och
andra företeelser inom krigsmakten, visas redan av informationskontorets
sammanställningar. Det är sannolikt, att man just i dessa brev kunde finna
ett värdefullt material för sådana representativa undersökningar av sociologisk
och psykologisk natur, som riksarkivet åsyftade i sitt utlåtande den
6
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
6 mars 1946 över underståthållaren Wahlbäcks promemoria. Undersökningar
av sådan art ha redan påbörjats i utlandet (se t. ex. Knut Pipping,
Kompaniet som samhälle, Åbo 1947). Riksarkivet håller för troligt, att det
sociologiska och samhällsvetenskapliga forskningsintresset även hos oss
kommer att söka sig liknande vägar.
De omständigheter, som här framhållits, ådagalägga enligt riksarkivets
mening, att det hos säkerhetstjänsten samlade, från trafikmedelskontrollen
härrörande materialet innehåller åtskilligt av det allra största värde
för framtidens samhällsvetenskapliga och politisk-historiska forskning. Som
bekant göras för närvarande på annat håll stora ansträngningar för att till
båtnad för framtidens forskare rädda källmaterial belysande det andra
världskrigets historia. Riksarkivet syftar på de av olika stater bedrivna
undersökningarna av tyska arkiv, i vilka även Sverige nyligen givits tillfälle
att deltaga. Det synes riksarkivet i hög grad motsägelsefullt att, samtidigt
som dessa undersökningar göras, här hemma förinta ett material,
som otvivelaktigt har ytterst viktiga upplysningar att lämna rörande just
det andra världskrigets historia.
Å andra sidan erkänner riksarkivet det befogade i den åskådning, som
ligger till grund för den parlamentariska undersökningskommissionens
framställning. Frågan blir därför, hur man skall gå till väga för att å ena
sidan tillgodose den enskildes berättigade krav på skydd mot missbruk av
materialet och å den andra den historiska och samhällsvetenskapliga forskningens
anspråk på att ett viktigt och värdefullt källmaterial för framtiden
bevaras.
I valet mellan olika utvägar, som stå till buds, stannar riksarkivet för ett
tidigare i yttrande över underståthållaren Wahlbäcks promemoria av riksarkivet
framfört förslag. Det från trafikmedelskontrollen härrörande materialet
borde sålunda enligt dess mening bevaras, men beredas ett så betryggande
sekretesskydd som möjligt, förslagsvis sjuttio år, den längsta
fixerade sekretesstid, som svensk lag normalt känner. Riksarkivet ville i
detta sammanhang framhålla, att man hittills icke, för att tillgodose enskildas
anspråk på skydd mot missbruk av i offentlig ägo förvarade handlingar,
syntes ha tillgripit en sådan åtgärd som att förstöra handlingarna
i fråga. Den utväg, som hittills anlitats, torde ha varit att stipulera en
längre eller kortare sekretesstid.
Beträffande telegramkopior och telefonrapporter framhåller riksarkivet
bl. a., att de inrymma material av allra största betydelse för de nordiska
ländernas politiska historia under andra världskriget.
I förevarande proposition har föredragande departementschefen, statsrådet
Mossberg, anfört bland annat:
»Enligt min mening intaga postförsändelserna i original, särskilt breven,
en särställning bland det ursprungliga materialet. Jag syftar härvid icke
endast på att brevhemligheten i motsats till telegram- och telefonhemligheten
skyddas genom ett uttryckligt stadgande i strafflagen (11 kap. 13 a §)
utan även på att avsändarens och mottagarens rätt till ett brev torde ha
Första lagutskottets utlåtande nr bo. 7
en annan karaktär än de anspråk, motsvarande korrespondenter kunna
göra gällande i fråga om ett telegram eller ett telefonsamtal. I själva verket
synes det därför kunna krävas, att breven vidarebefordrades till sina resp.
adressater i enlighet med vad som förutsattes då de anförtroddes åt postverket,
och att de, om adressaten ej anträffades, behandlades på samma
sätt som andra obeställbara försändelser. Av skäl, som redovisats i propositionen
nr 284/1946 och som understrukits i olika remissyttranden, anser
jag emellertid att så icke bör ske utan att i stället, såsom kommissionen
föreslagit, breven böra förstöras sedan en skälig reklamationstid förflutit.
Brevens betydelse för den framtida forskningen torde ej vara så stor, att
nämnda grundsats bör rubbas av hänsyn till denna.
Postförsändelsernas särställning torde, i överensstämmelse med vad
justitiekanslersämbetet förordat, böra medföra att deras fortsatta behandling
regleras i lag. Härigenom undanröjes varje motiv för den tveksamhet,
som tidigare yppat sig om det berättigade i att utan hinder av korrespondenternas
anspråk förstöra ifrågavarande försändelser.
Vad härefter angår det vid trafikmedelskontrollen insamlade ursprungliga
materialet i övrigt kan jag i princip ansluta mig till kommissionens
förslag, att även detta skall förstöras. Härvid måste dock undantagas sådana
handlingar, som tillhöra ett av domstol och administrativ myndighet
avgjort ärende. Vidare kan det ifrågasättas huruvida icke undantag böra
göras i den historiska forskningens intresse. En genomgripande utrensning
bör visserligen ske inom den omfattande samlingen av telegram och rapporter
över avlyssnade telefonsamtal, varvid särskilt rapporterna över inlandssamtal
i största utsträckning synas kunna förstöras. Men vissa telegram
och rapporter över telefonsamtal, särskilt transiterade samtal, synas
att döma av riksarkivets yttrande vara av sådan betydelse för den historiska
forskningen, att en arkivering möjligen bör ske. Någon rätt till
ifrågavarande uppteckningar från vederbörande korrespondenters sida i
likhet med avsändares och mottagares rätt till postförsändelser torde icke
föreligga. Likväl erfordras uppenbarligen sekretesskydd med garantier för
att materialet icke utlämnas till men för enskild person utan innehålles så
länge detta påkallas av sådana skäl eller av hänsyn till rikets säkerhet
eller av internationella hänsyn. Tillräckliga sådana garantier äro givna i
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, enligt vilken lag betryggande sekretessbestämmelser torde giilla
för hela det ifrågavarande materialet. Särskild lagstiftning i denna del erfordras
sålunda ej. Med hänsyn till materialets karaktär anser jag det ej
nödvändigt att skapa särskilt stöd i lag för den förstöring eller arkivering
av detsamma, som förut förordats.
Vad slutligen angår det andrahandsinaterial, som enligt vad förut nämnts
finnes bevarat hos olika myndigheter i form av kopior, utdrag och sammanställningar
av brev, telegram och rapporter om avlyssnade telefonsamtal,
8 Första lagutskottets utlåtande nr 45.
synes vad som nyss anförts om de ursprungliga telegramutskrifterna och
rapporterna i huvudsak böra gälla. Även detta material bör alltså i princip
förstöras. Vissa undantag kunna emellertid även här vara påkallade.
Jag syftar härvid särskilt på delar av det material, som överlämnats till
säkerhetstjänstens spaningsbyrå och som nu omhänderhaves av statspolisens
tredje rotel och bl. a. förvaras i form av anteckningar i det s. k.
centralregistret. De föreskrifter, som eventuellt erfordras för att närmare
reglera förfarandet med andrahandsmaterialet, torde få meddelas i administrativ
ordning.»
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.
I motionen I: 426 framhålles, under hänvisning till den historiska forskningens
intressen, att postförsändelserna icke borde förstöras.
Till stöd för det i motionen 11: 595 framställda yrkandet anföres bland
annat: Den av undersökningskommissionen betonade rättssäkerhetssynpunkten
måste tillmätas väsentlig betydelse. Samtidigt vore det emellertid
en allvarlig sak att taga på sitt ansvar förstörande av för den framtida
forskningen kanske oersättliga källor. Då man sökte en utväg ur denna
konflikt mellan två i och för sig lojala och väsentliga intressen, syntes den
utvägen öppna sig att man för närvarande avvisade förslaget om förstörande
av ifrågavarande handlingar, vilka i stället borde läggas under sträng
sekretess, förslagsvis 50 år. Därefter skulle frågan om materialets förstörande
eller bevarande upptagas till förnyad prövning.
Motionen 11: 596 hänvisar till riksarkivets yttrande.
Utskottet. Vid säkerhetstjänstens avveckling kvarlåg ett betydande material,
som samlats vid trafikmedelskontrollen. Detta material har endels
ursprunglig karaktär, såsom postförsändelser, utskrifter av telegram och
uppteckningar av telefonsamtal; endels består det av i andra hand upprättade
urkunder: avskrifter, rapporter, sammanställningar, registratur och
registeranteckningar. Bland det ursprungliga materialet torde, såsom departementschefen
framhållit, postförsändelserna och särskilt breven intaga
en särställning. Tvekan har tidigare rått, huruvida myndigheterna i gällande
bestämmelser äga stöd för fortsatt förfogande över postförsändelserna.
Föredragande departementschefen har i förevarande proposition
uttalat, att det syntes kunna krävas, att breven vidarebefordrades till sina
adressater i enlighet med vad som förutsattes då de anförtroddes åt postverket
och att de, om adressaten ej anträffades, behandlades på samma sätt
som andra obeställbara försändelser. I detta uttalande vill utskottet instämma.
Därest icke annat föreskrives i lag, böra sålunda breven överlämnas
till postverket för åtgärd av angivet slag. Detta kan emellertid, såsom
departementschefen funnit, nu icke längre vara lämpligt. Till detta ställningstagande
medverka såväl praktiska som humanitära synpunkter.
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
9
Den rätt till försändelserna, som tillkommer korrespondenterna, bör
tillgodoses i annan ordning. Utskottet vill understryka, att effektiva
åtgärder i detta syfte böra vidtagas. En betydelsefull sådan åtgärd torde
vara att göra allmänheten underkunnig om de grundsatser, efter vilka brevcensuren
utövades. Flertalet av dem, vilkas brev stoppats vid den allmänna
brevkontrollen, torde vara ovetande om att sådana åtgärder vidtagits mot
dem. Man kan sannolikt också räkna med en tämligen utbredd missuppfattning,
att endast i något hänseende misstänkta personer blivit utsatta
för brevcensur. Mången kan av sådan anledning draga sig för att göra
förfrågningar. Ett rimligt krav synes vidare vara, att reklamation må ske
i form av en begäran att utbekomma de beslagtagna brev, å vilka vederbörande
står angiven såsom avsändare eller mottagare. Säkerhetstjänstens
register torde giva möjlighet att utan alltför tidsödande arbete efterkomma
en sådan framställning.
I enlighet med den ovan angivna ståndpunkten skall i lag givas bestämmelser
om de icke reklamerade försändelsernas behandling. Härvid står
valet mellan att, såsom Kungl. Maj :t föreslagit, föreskriva försändelsernas
förstörande eller, för tillgodoseende av syftet med motionen 1: 426 och i
enlighet med vad som yrkats i motionen II: 596, förordna, att de skola
bevaras på lämpligt sätt. Det förstnämnda alternativet torde bäst överensstämma
med korrespondenternas intressen. Parlamentariska undersökningskommissionen
har framhållit, att breven i stor utsträckning röra rent
personliga förhållanden. Såväl avsändarna som de avsedda mottagarna torde,
sedan 1940 års tvångsmedelslag upphört att gälla, kunna göra anspråk på
att breven icke läsas av utomstående. Ett förstörande torde jämväl bäst
stå i överensstämmelse med den genom straffbestämmelse skyddade brevhemligheten.
Med förstörandet vinnes den ytterligare fördelen att breven
i framtiden icke komma att framdragas i olika sammanhang till skada för
enskild person. Mot ett förstörande har i huvudsak anförts, att ett för framtida
vetenskaplig forskning sannolikt värdefullt material därmed skulle
gå förlorat. Detta material kunde inbjuda till undersökningar ur bland
annat historisk, sociologisk och psykologisk synpunkt. Av särskilt värde
förmodas de beslagtagna militärbreven vara. Dessa antagas giva god inblick
1 beredskapsfolkets tänkesätt, dess reaktion inför tidens omstörtande händelser
samt dess yttre levnadsförhållanden. Det har framhållits, att kunskap
härom icke kan vinnas annorledes i samma utsträckning samt att
breven till icke ringa del härröra från människor, som eljest icke efterlämna
skriftlig kvarlåtenskap.
Utskottet har funnit, att de skäl, som tala för brevens förstörande, böra
givas företräde och vill alltså, med avstyrkande av de yrkanden som framställts
i motionerna I: 426 och II: 596, ansluta sig till den av departementschefen
intagna ståndpunkten i huvudfrågan. Samma skäl torde föranleda
till att förstörandet sker utan längre dröjsmål. Utskottet kan därför icke
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 1 and. Nr 45.
10
Första lagutskottets utlåtande nr i5.
ansluta sig till det i motionen 11:595 framställda önskemålet, att frågans
avgörande måtte uppskjutas.
Enligt 2 § i lagförslaget må Kungl. Maj :t, därest så av särskild anledning
finnes påkallat, förordna om undantag från den i 1 § givna regeln om
brevens förstörande. Undantagsstadgandet torde av departementschefen
vara avsett att tillämpas restriktivt. Därest det visar sig möjligt att utan
större kostnad åstadkomma ett enkelt gallringsförfarande, har utskottet
emellertid intet att erinra mot att från förstörelse undantagas även försändelser
vilka kunna antagas ha betydelse för framtida forskning. I den mån
brev bevaras är ett oeftergivligt villkor, att de erhålla erforderligt sekretessskydd.
Denna förutsättning uppfylles genom bestämmelserna i lagen om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Utan särskilt
stadgande torde vara klart, att dispositionsrätten över samtliga beslagtagna
försändelser till följd av 1 § får anses hava övergått å staten och att därigenom
erforderlig rättsgrund skapats för bevarande av vissa brev.
På nu anförda skäl får utskottet, som icke funnit anledning till erinran
mot lagförslaget i här ovan icke berörda delar, tillstyrka bifall till detsamma.
Beträffande annat ursprungligt material än postförsändelser torde, såsom
departementschefen funnit, lagstiftning icke vara erforderlig. Utskottet kan
huvudsakligen ansluta sig till vad departementschefen i övrigt anfört rörande
detta material och får alltså avstyrka den i motionen II: 596 på förevarande
punkt gjorda hemställan. Det torde vara anledning antaga, att rent
personliga förhållanden i detta material omtalas mindre än i breven. Urvalet
av det material, som kan komma att undantagas till arkivering, torde
därför icke behöva ske med samma stränghet som beträffande dessa. Lika
litet som för brevens del anser sig utskottet kunna tillgodose det i motionen
II: 595 framställda önskemålet att avgörandet av frågan om materialets behandling
bör uppskjutas.
Vad departementschefen uttalat rörande andrahandsmaterialet föranleder
icke någon utskottets erinran. Icke heller beträffande detta material finner
utskottet anledning till längre uppskov.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition, nr 270, måtte av riksdagen
bifallas samt
B) att motionerna 1:426, 11:595 och 11:596, i den mån
de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet här
ovan anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 juni 1948.
På första lagutskottets vägnar:
AXEL LINDQVIST.
11
Forsta lagutskottets utlåtande nr 45.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Branting*, Ahlkvist, Ekströmer*, Olofsson,
fru Lindström, herrar Löthner, Weiland och Ivar Nilzon;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Werner,
fru Gustafson*, herrar Österman, Andersson i Mölndal, Sveningsson
och Jonsson i Skutskär.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Ekströmer, Löthner, Ivar Nilzon, Österman och Sveningsson
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
Vid säkerhetstjänstens avveckling---(lika med utskottet)----
humanitära synpunkter.
Den rätt---(lika med utskottet)---sådan framställning.
I enlighet---(lika med utskottet)--— skriftlig kvarlåtenskap.
Då utskottet går att taga ställning till dessa synpunkter, vill utskottet
till en början framhålla, att de till stöd för brevens förstörande anförda
skälen framstå såsom grundade på farhågor, att breven kunna användas
på ett sätt som länder enskilda till men. Dessa farhågor torde vara överdrivna.
I 10 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar förklaras nämligen, att handlingar rörande polismyndighets
eller allmän åklagares verksamhet icke må utlämnas, såvida skäligen kan
befaras, att utlämnande skulle vara menligt för enskild person. Sekretesstiden
är bestämd till högst 70 år. I paragrafen föreskrives visserligen tilllika,
att det skall vara Kungl. Maj:t obetaget att, där särskilda omständigheter
det påkalla, medgiva utlämnande utan hinder av vad förut stadgats.
Man lärer emellertid kunna förutsätta, att denna befogenhet icke kommer
att missbrukas. Under dessa förhållanden finner utskottet icke försvarligt
att trots de varningar riksarkivet uttalat tillstyrka en lagstiftning, som
innebär att huvudparten av breven skall förstöras. I stället böra breven
arkiveras. Det sagda gäller i princip även övriga beslagtagna postförsändelser.
Bland dessa torde dock finnas åtskilligt, särskilt korsband innehållande
propagandatryck, vilket finnes tillgängligt på annat håll och vars
bevarande ur vetenskaplig synpunkt sålunda saknar intresse.
De för tillgodoseende av dessa syften erforderliga bestämmelserna kunna
lämpligen meddelas i särskild lag, vari föreskrives dels att postförsändelse,
vars expediering inställts med stöd av 1940 års tvångsmedelslag och som
alltjämt befinner sig i myndighets vård, skall tillhöra statsverket, dels att
försändelserna skola bevaras hos offentlig myndighet, Kungl. Maj:t likväl
obetaget att därest så med hänsyn till arten av viss försändelse eller grupp
av försändelser finnes påkallat förordna om dess förstörande. Tillika bör
stadgas, att närmare bestämmelser angående lagens tillämpning skola med
-
12
Första lagutskottets utlåtande nr 45.
delas av Kungl. Maj :t. Tidpunkten för lagens ikraftträdande bör sättas till
slutdagen för den reklamationsfrist som avses skola givas korrespondenterna.
Då reklamationsförfarandet kan beräknas bliva avslutat under 1949,
föreslår utskottet att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1950.
Beträffande annat ursprungligt material än postförsändelser torde jämväl
arkivering böra ske. Såsom departementschefen funnit, lärer detta
kunna ske utan särskild lagstiftning.
Vad departementschefen uttalat rörande andrahandsmaterialet föranleder
icke annat uttalande än att detsamma icke bör förstöras i den mån det kan
anses hava vetenskaplig betydelse.
Utskottets ställningstagande innebär bifall till samtliga motioner i vad de
innefatta yrkande om avslag å propositionen. Vad i övrigt åsyftats med motionerna
torde jämväl i huvudsak hava tillgodosetts.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med avslag å förevarande proposition
nr 270 och med bifall ej mindre till motionen I: 426 än även
till motionerna II: 595 och II: 596 i vad de avse avslag å
propositionen, måtte för sin del antaga följande förslag till
Lag
om behandling av vissa postförsändelser.
1 §•
Postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av
lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m. och som alltjämt befinner sig i myndighets
vård, skall tillhöra statsverket.
2 §■
Postförsändelse som i 1 § sägs skall bevaras hos offentlig
myndighet, Konungen likväl obetaget att, därest så med
hänsyn till arten av viss försändelse eller grupp av försändelser
finnes påkallat, förordna om dess förstörande.
3 §.
Närmare föreskrifter angående lagens tillämpning meddelas
av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.
B) att motionerna II: 595 och II: 596, i den mån de icke
bifallits genom vad utskottet hemställt under A), måtte anses
vara därigenom besvarade.
Tduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1918
817034
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1948:366 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. a1 i texten