Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser, dels ock i ämnet väckta motioner.

1948-06-16 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1948:45, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45.

1

Nr 45.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om förstörande av vissa postförsändelser,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 maj 1948 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 270, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

om förstörande av vissa postförsändelser.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av lagen den 9 januari

1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. och som,

utan att hänföra sig till något av domstol eller annan myndighet avgjort

mål eller ärende, alltjämt befinner sig i myndighets vård, skall förstöras.

2 §•

Konungen må, därest så av särskild anledning finnes påkallat, förordna

om undantag från vad i 1 § stadgas.

3 §•

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

1—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. Nr 45.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 45.

inom första kammaren

nr 426 av herrar Bergh och Lundgren samt

inom andra kammaren

nr 595 av herr Ståhl m. fl. och

nr 596 av herrar Lager och Karlsson i Stuvsta.

Motionen 1: 426 utmynnar i yrkande, att propositionen måtte avslås.

I motionen II: 595 hemställes, att riksdagen med avslag å propositionen

måtte »besluta, att ifrågavarande av myndigheterna under krigsåren beslagtagna

material måtte bevaras under betryggande sekretess under femtio

år, varefter frågan om dess förstörande eller bevarande, helt eller delvis,

upptages till förnyad prövning».

Genom motionen II: 596 väckes förslag,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om arkiverande av vissa postförsändelser.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• .

Postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av lagen den 9 januari

1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. och som,

utan att hänföra sig till något av domstol eller annan myndighet avgjort

mål eller ärende, alltjämt befinner sig i myndighets vård, skall arkiveras.

2 §•

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa, att det material,

som med stöd av 1940 års tvångsmedelslag insamlats av telefon- och

telegramcensuren, icke måtte förstöras utan hänvisas till arkivering.

Beträffande de i propositionen och motionerna anförda skäl, för vilka

redogörelse icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen

och motionerna.

I propositionen framläggas vissa förslag rörande behandlingen av det

material, som erhållits vid den allmänna säkerhetstjänstens trafikmedelskontroll.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 45.

Trafikmedelskontrollen har verkställts med stöd av lagen den 9 januari

1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. Enligt lagens slutstadgande

skulle, om det förordnande, varigenom lagens huvudbestämmelser

trätt i tillämpning, upphörde att gälla, åtgärd, som vidtagits med stöd

av lagen, icke längre upprätthållas.

Då lagen upphörde att gälla vid utgången av juni 1945, funnos i förvar

hos säkerhetstjänsten och andra myndigheter ett stort antal försändelser,

kopior och utdrag av försändelser, rapporter in. in. som insamlats eller

upprättats inom säkerhetstjänsten vid kontrollen av trafikmedlen.

Hos säkerhetstjänstens centralbyrå samt dess underlydande organ förvarades

sålunda 115 säckar vanliga brev och brevkort, 4 säckar rekommenderade

brev och 85 säckar korsband samt dessutom utskrifter av i runt

tal 8 000 telegram och 200 000 rapporter över avlyssnade telefonsamtal.

Samtliga dessa försändelser och samtal voro registrerade hos centralbyrån.

Jämlikt beslut den 29 juni 1945 av Kungl. Maj :t ha därefter postförsändelser

som innehöllo penningar eller värdeföremål vidarebefordrats till adressaterna,

medan vissa försändelser med utländska kartor överlämnats till

försvarsstaben. Några vanliga brev, som reklamerats, ha härjämte genom

postverkets försorg antingen återställts till avsändaren eller översänts till

adressaten. I huvudsak fanns emellertid omförmälda material kvar hos

säkerhetstjänsten vid dess avveckling sommaren 1946. Materialet överlämnades

i samband härmed till riksarkivet och förvaras f. n. där.

Det anförda avser det ursprungliga materialet. Emellertid hade för olika

ändamål avskrifter och utdrag gjorts av vissa utav ifrågavarande postförsändelser,

telegram och rapporter över avlyssnade telefonsamtal. Ett stort

antal sådana handlingar hade överlämnats till säkerhetstjänstens spaningsbyrå

och de olika övervakningscheferna. Detta material förvaras numera

hos de polisorgan, som efter säkerhetstjänstens avveckling övertagit dess

spaningsverksamhet. Materialet är härvid i största utsträckning tillsammans

med andra uppgifter registrerat i särskilda hos dessa polisorgan förda

register. Andra kopior av brev och rapporter hade i informationssyfte överlämnats

till olika myndigheter och torde alltjämt förvaras hos dem. Även

för andra ändamål ha delar av det av säkerhetstjänsten hopbragta materialet

kommit i olika myndigheters händer.

Med hänsyn till tvångsmedelslagens slutstadgande, att åtgärd, som vidtagits

med stöd av lagen icke längre skulle upprätthållas, sedan förordnande

om tillämpning av lagens huvudbestämmelser upphört att gälla,

upptogs under sommaren 1945 frågan om behandlingen av vid trafikmedelskontrollen

erhållet material till prövning. Spörsmålet utreddes jämte andra

med avvecklingen av säkerhetstjänsten sammanhängande frågor av underståthållaren

Wahlbäck såsom särskilt tillkallad sakkunnig inom socialdepartementet.

Förslag till åtgärder framlades i en promemoria den 4

februari 1946.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr tö.

Vid 19tf> års riksdag framlades genom proposition nr 284 förslag rörande

fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri

m. m. I anslutning till dessa förslag yttrade föredraganden statsrådet Mossberg

bland annat följande:

»Tvångsåtgärder beträffande de hos säkerhetstjänsten kvarliggande breven

äga icke längre bestånd, enär breven efter reklamation utlämnas till

avsändaren eller vidarebefordras till adressaten. Spörsmålet är emellertid,

huruvida positiva åtgärder skola vidtagas för försändelsernas vidarebefordran

eller, om så ej sker, hur länge breven skola förvaras, huruvida de skola

efter viss tid förstöras eller om de skola behandlas som arkivalier.

Ett skäl, som onekligen kan anföras för att försändelserna böra vidareexpedieras,

är att de mot betalning medelst frankotecken överlämnats till

postverket för befordran. Å andra sidan föreligga åtskilliga omständigheter,

som tala emot ett sådant tillvägagångssätt. Ur rent formell synpunkt

kan framhållas, att enligt gällande bestämmelser postverket icke gentemot

avsändare eller adressat har ekonomiskt ansvar för förlust, försening eller

felutlämning av vanlig — icke assurerad eller rekommenderad — postförsändelse.

En sådan formell synpunkt bör dock givetvis icke vara avgörande

för frågans bedömande. Däremot synes det mig med hänsyn till den förhandenvarande

situationen — då försändelser, som av speciella skäl omhändertagits

av myndighet under rådande krigsläge och som i många fall

bort vara adressaterna tillhanda för länge sedan, ligga anhopade i stor

massa — befogat att bedöma spörsmålet främst ur praktiska synpunkter.

Inrikesbreven ha i allmänhet stoppats av militära skäl. En del uppgifter

av militärt innehåll äro alltjämt aktuella. Ett mycket stort antal av dessa

brev har avsänts av personal vid militärförband i gränstrakterna.

Beträffande utrikesförsändelserna kan det starkt ifrågasättas, huruvida

vidarebefordran bör ske av brev, som stoppats av militära skäl, framför allt

om dessa skäl avse förhållanden, vilka fortfarande äro av betydelse. Mindre

lämpligt synes även vara att nu expediera försändelser adresserade till tidigare

tyska myndighetspersoner eller ledande nazister. Detta gäller även brev

ställda till utländska under kriget verksamma propagandaorgan. Försändelser,

som under gamla adresser nu skulle sändas till centraleuropeiska

länder — där stora folkomflyttningar ägt rum både under och efter kriget

— torde i ett synnerligen stort antal fall vara obeställbara.

Brevens innehåll lärer i det alldeles övervägande antalet fall numera vara

utan betydelse för adressaterna. 1 den mån tilltänkta affärstransaktioner på

grund av brevens kvarhållande icke kommit till stånd, torde det nu i allmänhet

vara för sent att härutinnan vidtaga rättelse. Även om frågan, hur

med breven skall förfaras, är i viss mån tveksam, anser jag, att övervägande

skäl tala för att brev, som på grund av med kriget sammanhängande förhållanden

stoppats, i många fall för flera år sedan, ej nu böra vidarebefordras.

Breven torde emellertid icke böra undanhållas avsändare och

adressater, som funne skäl efterfråga dem. Uppfattningen, att breven skulle

vara att betrakta såsom arkivalier, kan jag sålunda icke dela.»

Föredraganden uttalade vidare, att breven borde — sedan skälig tid för

reklamation lämnats — förstöras samt att även annat vid kommunikationskontrollen

erhållet material än postförsändelser borde förstöras vid

lämplig tidpunkt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45.

5

I riksdagens skinvelse den 29 juni 19t6 (nr b50) i anledning av propositionen

framhölls beträffande behandlingen av hos säkerhetstjänsten kvarliggande

brev m. in., att denna fråga syntes böra bli föremål för ytterligare

överväganden, varvid i främsta rummet de rättsliga synpunkterna

borde närmare klarläggas.

Säkerhetstjänstens verksamhet har härefter varit föremål för granskning

av parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden

och säkerhetstjänst, vilken den 9 september 1947 avgivit betänkande

angående säkerhetstjänstens verksamhet. I utlåtandet framhålles,

att det material, som samlats genom trafikmedelskontrollen, i stor utsträckning

rörde rent personliga förhållanden, vilkas offentliggörande eller utnyttjande

på annat sätt kunde lända enskilda medborgare till men. Vidare

förklarar kommissionen på därvid redovisade skäl, att en arkivering för

att möjliggöra en framtida bearbetning ur historisk synpunkt icke bör

ifrågakomma. Kommissionen föreslår, att såväl det ursprungliga materialet

(postförsändelser i original, utskrifter av telegram, rapporter över telefonsamtal)

som andrahandsmaterialet skall förstöras liksom även till detsamma

hörande registratur.

Utlåtandet har i förevarande del remitterats till justitiekanslersäinbetet,

riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet, statspolisintendenten, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen och riksarkivet.

I fråga om det ursprungliga materialet ha vid remissbehandlingen några

mera väsentliga erinringar mot kommissionens förslag gjorts endast av

riksarkivet, som anser en arkivering böra ske av allt det ifrågavarande materialet.

Riksarkivet erinrar beträffande de omhändertagna breven om att

det främst vore ur detta material som säkerhetstjänstens informationskontor

hämtat och sammanställt sina upplysningar om den tyska och allierade

propagandan i Sverige. Dessa informationskontorets samlingar vore otvivelaktigt

av stort värde och skulle, därest de bevarades, säkerligen bli mycket

välkomna för framtidens forskare. Men riksarkivet ville dock hålla före,

att en senare tids forskning skulle känna sig berövad ett viktigt kontrollmedel,

om den ej hade möjlighet att taga del också av det ursprungliga

primärmaterialet, den stora samlingen omhändertagna brev. Därtill komme

ju, att också informationskontorets samlingar och de på dem byggda rapporterna

enligt kommissionens förslag skulle förintas. Enligt riksarkivets

mening skulle detta innebära en ytterst allvarlig förlust. Riksarkivet fortsätter

:

I detta sammanhang vill riksarkivet erinra om att en mycket stor del av

de omhändertagna inrikes breven utgöres av militärbrev. Att dessa brev

kunna vara av stort värde, då det gäller att följa stämningar, opinioner och

andra företeelser inom krigsmakten, visas redan av informationskontorets

sammanställningar. Det är sannolikt, att man just i dessa brev kunde finna

ett värdefullt material för sådana representativa undersökningar av sociologisk

och psykologisk natur, som riksarkivet åsyftade i sitt utlåtande den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 45.

6 mars 1946 över underståthållaren Wahlbäcks promemoria. Undersökningar

av sådan art ha redan påbörjats i utlandet (se t. ex. Knut Pipping,

Kompaniet som samhälle, Åbo 1947). Riksarkivet håller för troligt, att det

sociologiska och samhällsvetenskapliga forskningsintresset även hos oss

kommer att söka sig liknande vägar.

De omständigheter, som här framhållits, ådagalägga enligt riksarkivets

mening, att det hos säkerhetstjänsten samlade, från trafikmedelskontrollen

härrörande materialet innehåller åtskilligt av det allra största värde

för framtidens samhällsvetenskapliga och politisk-historiska forskning. Som

bekant göras för närvarande på annat håll stora ansträngningar för att till

båtnad för framtidens forskare rädda källmaterial belysande det andra

världskrigets historia. Riksarkivet syftar på de av olika stater bedrivna

undersökningarna av tyska arkiv, i vilka även Sverige nyligen givits tillfälle

att deltaga. Det synes riksarkivet i hög grad motsägelsefullt att, samtidigt

som dessa undersökningar göras, här hemma förinta ett material,

som otvivelaktigt har ytterst viktiga upplysningar att lämna rörande just

det andra världskrigets historia.

Å andra sidan erkänner riksarkivet det befogade i den åskådning, som

ligger till grund för den parlamentariska undersökningskommissionens

framställning. Frågan blir därför, hur man skall gå till väga för att å ena

sidan tillgodose den enskildes berättigade krav på skydd mot missbruk av

materialet och å den andra den historiska och samhällsvetenskapliga forskningens

anspråk på att ett viktigt och värdefullt källmaterial för framtiden

bevaras.

I valet mellan olika utvägar, som stå till buds, stannar riksarkivet för ett

tidigare i yttrande över underståthållaren Wahlbäcks promemoria av riksarkivet

framfört förslag. Det från trafikmedelskontrollen härrörande materialet

borde sålunda enligt dess mening bevaras, men beredas ett så betryggande

sekretesskydd som möjligt, förslagsvis sjuttio år, den längsta

fixerade sekretesstid, som svensk lag normalt känner. Riksarkivet ville i

detta sammanhang framhålla, att man hittills icke, för att tillgodose enskildas

anspråk på skydd mot missbruk av i offentlig ägo förvarade handlingar,

syntes ha tillgripit en sådan åtgärd som att förstöra handlingarna

i fråga. Den utväg, som hittills anlitats, torde ha varit att stipulera en

längre eller kortare sekretesstid.

Beträffande telegramkopior och telefonrapporter framhåller riksarkivet

bl. a., att de inrymma material av allra största betydelse för de nordiska

ländernas politiska historia under andra världskriget.

I förevarande proposition har föredragande departementschefen, statsrådet

Mossberg, anfört bland annat:

»Enligt min mening intaga postförsändelserna i original, särskilt breven,

en särställning bland det ursprungliga materialet. Jag syftar härvid icke

endast på att brevhemligheten i motsats till telegram- och telefonhemligheten

skyddas genom ett uttryckligt stadgande i strafflagen (11 kap. 13 a §)

utan även på att avsändarens och mottagarens rätt till ett brev torde ha

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr bo. 7

en annan karaktär än de anspråk, motsvarande korrespondenter kunna

göra gällande i fråga om ett telegram eller ett telefonsamtal. I själva verket

synes det därför kunna krävas, att breven vidarebefordrades till sina resp.

adressater i enlighet med vad som förutsattes då de anförtroddes åt postverket,

och att de, om adressaten ej anträffades, behandlades på samma

sätt som andra obeställbara försändelser. Av skäl, som redovisats i propositionen

nr 284/1946 och som understrukits i olika remissyttranden, anser

jag emellertid att så icke bör ske utan att i stället, såsom kommissionen

föreslagit, breven böra förstöras sedan en skälig reklamationstid förflutit.

Brevens betydelse för den framtida forskningen torde ej vara så stor, att

nämnda grundsats bör rubbas av hänsyn till denna.

Postförsändelsernas särställning torde, i överensstämmelse med vad

justitiekanslersämbetet förordat, böra medföra att deras fortsatta behandling

regleras i lag. Härigenom undanröjes varje motiv för den tveksamhet,

som tidigare yppat sig om det berättigade i att utan hinder av korrespondenternas

anspråk förstöra ifrågavarande försändelser.

Vad härefter angår det vid trafikmedelskontrollen insamlade ursprungliga

materialet i övrigt kan jag i princip ansluta mig till kommissionens

förslag, att även detta skall förstöras. Härvid måste dock undantagas sådana

handlingar, som tillhöra ett av domstol och administrativ myndighet

avgjort ärende. Vidare kan det ifrågasättas huruvida icke undantag böra

göras i den historiska forskningens intresse. En genomgripande utrensning

bör visserligen ske inom den omfattande samlingen av telegram och rapporter

över avlyssnade telefonsamtal, varvid särskilt rapporterna över inlandssamtal

i största utsträckning synas kunna förstöras. Men vissa telegram

och rapporter över telefonsamtal, särskilt transiterade samtal, synas

att döma av riksarkivets yttrande vara av sådan betydelse för den historiska

forskningen, att en arkivering möjligen bör ske. Någon rätt till

ifrågavarande uppteckningar från vederbörande korrespondenters sida i

likhet med avsändares och mottagares rätt till postförsändelser torde icke

föreligga. Likväl erfordras uppenbarligen sekretesskydd med garantier för

att materialet icke utlämnas till men för enskild person utan innehålles så

länge detta påkallas av sådana skäl eller av hänsyn till rikets säkerhet

eller av internationella hänsyn. Tillräckliga sådana garantier äro givna i

lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar, enligt vilken lag betryggande sekretessbestämmelser torde giilla

för hela det ifrågavarande materialet. Särskild lagstiftning i denna del erfordras

sålunda ej. Med hänsyn till materialets karaktär anser jag det ej

nödvändigt att skapa särskilt stöd i lag för den förstöring eller arkivering

av detsamma, som förut förordats.

Vad slutligen angår det andrahandsinaterial, som enligt vad förut nämnts

finnes bevarat hos olika myndigheter i form av kopior, utdrag och sammanställningar

av brev, telegram och rapporter om avlyssnade telefonsamtal,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 45.

synes vad som nyss anförts om de ursprungliga telegramutskrifterna och

rapporterna i huvudsak böra gälla. Även detta material bör alltså i princip

förstöras. Vissa undantag kunna emellertid även här vara påkallade.

Jag syftar härvid särskilt på delar av det material, som överlämnats till

säkerhetstjänstens spaningsbyrå och som nu omhänderhaves av statspolisens

tredje rotel och bl. a. förvaras i form av anteckningar i det s. k.

centralregistret. De föreskrifter, som eventuellt erfordras för att närmare

reglera förfarandet med andrahandsmaterialet, torde få meddelas i administrativ

ordning.»

Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.

I motionen I: 426 framhålles, under hänvisning till den historiska forskningens

intressen, att postförsändelserna icke borde förstöras.

Till stöd för det i motionen 11: 595 framställda yrkandet anföres bland

annat: Den av undersökningskommissionen betonade rättssäkerhetssynpunkten

måste tillmätas väsentlig betydelse. Samtidigt vore det emellertid

en allvarlig sak att taga på sitt ansvar förstörande av för den framtida

forskningen kanske oersättliga källor. Då man sökte en utväg ur denna

konflikt mellan två i och för sig lojala och väsentliga intressen, syntes den

utvägen öppna sig att man för närvarande avvisade förslaget om förstörande

av ifrågavarande handlingar, vilka i stället borde läggas under sträng

sekretess, förslagsvis 50 år. Därefter skulle frågan om materialets förstörande

eller bevarande upptagas till förnyad prövning.

Motionen 11: 596 hänvisar till riksarkivets yttrande.

Utskottet. Vid säkerhetstjänstens avveckling kvarlåg ett betydande material,

som samlats vid trafikmedelskontrollen. Detta material har endels

ursprunglig karaktär, såsom postförsändelser, utskrifter av telegram och

uppteckningar av telefonsamtal; endels består det av i andra hand upprättade

urkunder: avskrifter, rapporter, sammanställningar, registratur och

registeranteckningar. Bland det ursprungliga materialet torde, såsom departementschefen

framhållit, postförsändelserna och särskilt breven intaga

en särställning. Tvekan har tidigare rått, huruvida myndigheterna i gällande

bestämmelser äga stöd för fortsatt förfogande över postförsändelserna.

Föredragande departementschefen har i förevarande proposition

uttalat, att det syntes kunna krävas, att breven vidarebefordrades till sina

adressater i enlighet med vad som förutsattes då de anförtroddes åt postverket

och att de, om adressaten ej anträffades, behandlades på samma sätt

som andra obeställbara försändelser. I detta uttalande vill utskottet instämma.

Därest icke annat föreskrives i lag, böra sålunda breven överlämnas

till postverket för åtgärd av angivet slag. Detta kan emellertid, såsom

departementschefen funnit, nu icke längre vara lämpligt. Till detta ställningstagande

medverka såväl praktiska som humanitära synpunkter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45.

9

Den rätt till försändelserna, som tillkommer korrespondenterna, bör

tillgodoses i annan ordning. Utskottet vill understryka, att effektiva

åtgärder i detta syfte böra vidtagas. En betydelsefull sådan åtgärd torde

vara att göra allmänheten underkunnig om de grundsatser, efter vilka brevcensuren

utövades. Flertalet av dem, vilkas brev stoppats vid den allmänna

brevkontrollen, torde vara ovetande om att sådana åtgärder vidtagits mot

dem. Man kan sannolikt också räkna med en tämligen utbredd missuppfattning,

att endast i något hänseende misstänkta personer blivit utsatta

för brevcensur. Mången kan av sådan anledning draga sig för att göra

förfrågningar. Ett rimligt krav synes vidare vara, att reklamation må ske

i form av en begäran att utbekomma de beslagtagna brev, å vilka vederbörande

står angiven såsom avsändare eller mottagare. Säkerhetstjänstens

register torde giva möjlighet att utan alltför tidsödande arbete efterkomma

en sådan framställning.

I enlighet med den ovan angivna ståndpunkten skall i lag givas bestämmelser

om de icke reklamerade försändelsernas behandling. Härvid står

valet mellan att, såsom Kungl. Maj :t föreslagit, föreskriva försändelsernas

förstörande eller, för tillgodoseende av syftet med motionen 1: 426 och i

enlighet med vad som yrkats i motionen II: 596, förordna, att de skola

bevaras på lämpligt sätt. Det förstnämnda alternativet torde bäst överensstämma

med korrespondenternas intressen. Parlamentariska undersökningskommissionen

har framhållit, att breven i stor utsträckning röra rent

personliga förhållanden. Såväl avsändarna som de avsedda mottagarna torde,

sedan 1940 års tvångsmedelslag upphört att gälla, kunna göra anspråk på

att breven icke läsas av utomstående. Ett förstörande torde jämväl bäst

stå i överensstämmelse med den genom straffbestämmelse skyddade brevhemligheten.

Med förstörandet vinnes den ytterligare fördelen att breven

i framtiden icke komma att framdragas i olika sammanhang till skada för

enskild person. Mot ett förstörande har i huvudsak anförts, att ett för framtida

vetenskaplig forskning sannolikt värdefullt material därmed skulle

gå förlorat. Detta material kunde inbjuda till undersökningar ur bland

annat historisk, sociologisk och psykologisk synpunkt. Av särskilt värde

förmodas de beslagtagna militärbreven vara. Dessa antagas giva god inblick

1 beredskapsfolkets tänkesätt, dess reaktion inför tidens omstörtande händelser

samt dess yttre levnadsförhållanden. Det har framhållits, att kunskap

härom icke kan vinnas annorledes i samma utsträckning samt att

breven till icke ringa del härröra från människor, som eljest icke efterlämna

skriftlig kvarlåtenskap.

Utskottet har funnit, att de skäl, som tala för brevens förstörande, böra

givas företräde och vill alltså, med avstyrkande av de yrkanden som framställts

i motionerna I: 426 och II: 596, ansluta sig till den av departementschefen

intagna ståndpunkten i huvudfrågan. Samma skäl torde föranleda

till att förstörandet sker utan längre dröjsmål. Utskottet kan därför icke

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 1 and. Nr 45.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr i5.

ansluta sig till det i motionen 11:595 framställda önskemålet, att frågans

avgörande måtte uppskjutas.

Enligt 2 § i lagförslaget må Kungl. Maj :t, därest så av särskild anledning

finnes påkallat, förordna om undantag från den i 1 § givna regeln om

brevens förstörande. Undantagsstadgandet torde av departementschefen

vara avsett att tillämpas restriktivt. Därest det visar sig möjligt att utan

större kostnad åstadkomma ett enkelt gallringsförfarande, har utskottet

emellertid intet att erinra mot att från förstörelse undantagas även försändelser

vilka kunna antagas ha betydelse för framtida forskning. I den mån

brev bevaras är ett oeftergivligt villkor, att de erhålla erforderligt sekretessskydd.

Denna förutsättning uppfylles genom bestämmelserna i lagen om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Utan särskilt

stadgande torde vara klart, att dispositionsrätten över samtliga beslagtagna

försändelser till följd av 1 § får anses hava övergått å staten och att därigenom

erforderlig rättsgrund skapats för bevarande av vissa brev.

På nu anförda skäl får utskottet, som icke funnit anledning till erinran

mot lagförslaget i här ovan icke berörda delar, tillstyrka bifall till detsamma.

Beträffande annat ursprungligt material än postförsändelser torde, såsom

departementschefen funnit, lagstiftning icke vara erforderlig. Utskottet kan

huvudsakligen ansluta sig till vad departementschefen i övrigt anfört rörande

detta material och får alltså avstyrka den i motionen II: 596 på förevarande

punkt gjorda hemställan. Det torde vara anledning antaga, att rent

personliga förhållanden i detta material omtalas mindre än i breven. Urvalet

av det material, som kan komma att undantagas till arkivering, torde

därför icke behöva ske med samma stränghet som beträffande dessa. Lika

litet som för brevens del anser sig utskottet kunna tillgodose det i motionen

II: 595 framställda önskemålet att avgörandet av frågan om materialets behandling

bör uppskjutas.

Vad departementschefen uttalat rörande andrahandsmaterialet föranleder

icke någon utskottets erinran. Icke heller beträffande detta material finner

utskottet anledning till längre uppskov.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 270, måtte av riksdagen

bifallas samt

B) att motionerna 1:426, 11:595 och 11:596, i den mån

de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet här

ovan anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 juni 1948.

På första lagutskottets vägnar:

AXEL LINDQVIST.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Forsta lagutskottets utlåtande nr 45.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting*, Ahlkvist, Ekströmer*, Olofsson,

fru Lindström, herrar Löthner, Weiland och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Werner,

fru Gustafson*, herrar Österman, Andersson i Mölndal, Sveningsson

och Jonsson i Skutskär.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Ekströmer, Löthner, Ivar Nilzon, Österman och Sveningsson

vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Vid säkerhetstjänstens avveckling---(lika med utskottet)----

humanitära synpunkter.

Den rätt---(lika med utskottet)---sådan framställning.

I enlighet---(lika med utskottet)--— skriftlig kvarlåtenskap.

Då utskottet går att taga ställning till dessa synpunkter, vill utskottet

till en början framhålla, att de till stöd för brevens förstörande anförda

skälen framstå såsom grundade på farhågor, att breven kunna användas

på ett sätt som länder enskilda till men. Dessa farhågor torde vara överdrivna.

I 10 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar förklaras nämligen, att handlingar rörande polismyndighets

eller allmän åklagares verksamhet icke må utlämnas, såvida skäligen kan

befaras, att utlämnande skulle vara menligt för enskild person. Sekretesstiden

är bestämd till högst 70 år. I paragrafen föreskrives visserligen tilllika,

att det skall vara Kungl. Maj:t obetaget att, där särskilda omständigheter

det påkalla, medgiva utlämnande utan hinder av vad förut stadgats.

Man lärer emellertid kunna förutsätta, att denna befogenhet icke kommer

att missbrukas. Under dessa förhållanden finner utskottet icke försvarligt

att trots de varningar riksarkivet uttalat tillstyrka en lagstiftning, som

innebär att huvudparten av breven skall förstöras. I stället böra breven

arkiveras. Det sagda gäller i princip även övriga beslagtagna postförsändelser.

Bland dessa torde dock finnas åtskilligt, särskilt korsband innehållande

propagandatryck, vilket finnes tillgängligt på annat håll och vars

bevarande ur vetenskaplig synpunkt sålunda saknar intresse.

De för tillgodoseende av dessa syften erforderliga bestämmelserna kunna

lämpligen meddelas i särskild lag, vari föreskrives dels att postförsändelse,

vars expediering inställts med stöd av 1940 års tvångsmedelslag och som

alltjämt befinner sig i myndighets vård, skall tillhöra statsverket, dels att

försändelserna skola bevaras hos offentlig myndighet, Kungl. Maj:t likväl

obetaget att därest så med hänsyn till arten av viss försändelse eller grupp

av försändelser finnes påkallat förordna om dess förstörande. Tillika bör

stadgas, att närmare bestämmelser angående lagens tillämpning skola med
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 45.

delas av Kungl. Maj :t. Tidpunkten för lagens ikraftträdande bör sättas till

slutdagen för den reklamationsfrist som avses skola givas korrespondenterna.

Då reklamationsförfarandet kan beräknas bliva avslutat under 1949,

föreslår utskottet att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1950.

Beträffande annat ursprungligt material än postförsändelser torde jämväl

arkivering böra ske. Såsom departementschefen funnit, lärer detta

kunna ske utan särskild lagstiftning.

Vad departementschefen uttalat rörande andrahandsmaterialet föranleder

icke annat uttalande än att detsamma icke bör förstöras i den mån det kan

anses hava vetenskaplig betydelse.

Utskottets ställningstagande innebär bifall till samtliga motioner i vad de

innefatta yrkande om avslag å propositionen. Vad i övrigt åsyftats med motionerna

torde jämväl i huvudsak hava tillgodosetts.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med avslag å förevarande proposition

nr 270 och med bifall ej mindre till motionen I: 426 än även

till motionerna II: 595 och II: 596 i vad de avse avslag å

propositionen, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om behandling av vissa postförsändelser.

1 §•

Postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av

lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller

krigsfara m. m. och som alltjämt befinner sig i myndighets

vård, skall tillhöra statsverket.

2 §■

Postförsändelse som i 1 § sägs skall bevaras hos offentlig

myndighet, Konungen likväl obetaget att, därest så med

hänsyn till arten av viss försändelse eller grupp av försändelser

finnes påkallat, förordna om dess förstörande.

3 §.

Närmare föreskrifter angående lagens tillämpning meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

B) att motionerna II: 595 och II: 596, i den mån de icke

bifallits genom vad utskottet hemställt under A), måtte anses

vara därigenom besvarade.

Tduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1918

817034

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:366 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning angående ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser. a1 i texten