Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kommunal centralisering av socialvården. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 67 i första kammaren av herr Lundgren och nr 121 i andra kammaren av herr Birke m. fl.
1948-03-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1948:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kommunal centralisering av socialvården. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 67 i första kammaren av herr Lundgren och nr 121 i andra kammaren av herr Birke m. fl.
Dokumentets text
12
Ändra lagutskottets utlåtande nr 12.
Nr 12.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kommunal
centralisering av socialvården.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 67 i första kammaren av herr
Lundgren och nr 121 i andra kammaren av herr Birke m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t hemställa om genomarbetning av socialvårdskommitténs i
december 1942 avgivna förslag till kommunal centralisering av socialvården
samt att förslag med anledning härav måtte föreläggas 1949 års
riksdag».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för denna hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Sociallagstiftningen i vårt land ålägger i betydande utsträckning primärkommunerna
socialvårdande uppgifter. Som exempel kunna nämnas fattigvård,
samhällelig barnavård, alkoholistvård, familjebidragsverksamhet
för värnpliktiga samt kommunal verksamhet i samband med folkpensioneringen
och arbetslöshetshjälpen. De lagar, som ålägga kommunerna ansvaret
för dessa uppgifter, uppdraga regelmässigt verksamhetens omedelbara
handhavande åt ett administrativt organ. För ombesörjande av de
angelägenheter, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet, skall
sålunda vid de nyss angivna slagen av social verksamhet finnas respektive
fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, familjebidragsnämnd,
pensionsnämnd och arbetslöshetskommitté. Sedan lång
tid tillbaka har det diskuterats vilka åtgärder, som lämpligen kunna vidtagas
för att samordna kommunernas socialvårdande verksamhet.
Redan vid framläggandet för 192Ä års riksdag av proposition (nr 150)
med förslag till lag om samhällets barnavård diskuterade föredragande departementschefen
frågan om en centralisering av kommunernas sociala
verksamhet, dock utan att uttala någon bestämd uppfattning för egen del.
Vid samma riksdag yrkades i en inom andra kammaren av herr Hage
väckt motion, nr 454, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning angående en lagstiftning syftande till att sammanföra kommunernas
sociala verksamhet till en nämnd, kallad socialnämnd. Motionen
kom av formella skäl icke under riksdagens bedömande.
Vid 1926 års riksdag väckte herr Hage i andra kammaren en motion,
nr 279, med enahanda yrkande som i nyssnämnda motion. I sitt i anled
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 13
ning av motionen avgivna utlåtande, nr 3, yttrade andra lagutskottet bland
annat:
Den lagstiftning, som motionären föreslagit, innebär att under en gemensam
nämnd skulle sammanföras kommunernas barnavård, fattigvård och
pensionsväsen samt eventuellt även annan del av kommunernas verksamhet.
Att nu för kommunerna föreskriva en återgång till en anordning med
gemensamt organ för samtliga verksamhetsgrenar — låt vara med särskild
föredragande på de olika verksamhetsområdena — anser utskottet icke
tillrådligt. Utskottet kan ej heller förorda en valfrihet, som skulle innebära,
att de kommuner, som så önskade, skulle erhålla rätt att tillsätta en
gemensam nämnd för ifrågavarande ärenden, enär de olikheter mellan
olika kommuners styrelse, som på detta sätt skulle uppkomma, skulle
medföra olägenheter såväl för de hjälpsökande som ur allmän synpunkt.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottets utlåtande
var icke enhälligt. Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.
År 1929 tillkallade chefen för socialdepartementet enligt bemyndigande
sakkunniga (organisationssakkunniga), vilka bl. a. erhöllo i uppdrag att
utreda frågan om att åstadkomma större enhetlighet vid förvaltningen inom
kommunerna främst beträffande den sociala omvårdnaden. I ett av de sakkunniga
avgivet betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga
hjälpverksamhetens organisation in. m. (SOU 1934: 53) föreslogs
inrättande av en social nämnd, vilken skulle övertaga de funktioner, som
dittills utövats av fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, ungdomsnämnd,
pensionsnämnd, nykterhet snämnd och arbetslöshetskommitté. Flertalet av
de myndigheter och sammanslutningar, som i anledning av remiss yttrade
sig över de sakkunnigas förslag till lagstiftning om social nämnd, avstyrkte
detsamma. Vederbörande departementschef fann de skäl bärande, som
anförts mot så omfattande förändringar i organisatoriskt avseende, som
ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle innebära, och ansåg sig
icke böra lägga sakkunnigförslagets huvudprinciper till grund för lagstiftning
i ämnet. Med utgångspunkt från ett av de sakkunniga utarbetat förslag
i ämnet framlades emellertid en proposition med förslag till lag om
socialregister, vilket vann riksdagens bifall. Denna lag promulgerades den
20 mars 1936.
1 december 1937 utsåg chefen för socialdepartementet enligt bemyndigande
en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska
socialvården. Kommittén antog namnet socialvårdskommittén. I direktiven
för kommitténs arbete angav departementschefen bland annat, att strävandena
efter rationalisering och förenkling av socialvårdens organisation
vore synnerligen angelägna och att en av kommitténs huvuduppgifter borde
vara att åvägabringa ett samordnande av socialvårdens olika former i den
män detta vore möjligt utan att större värden äventyrades. 1 ett 1942 avgivet
betänkande angående socialvårdens organisation in. in. (SOU 1942:56)
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
framlade socialvårdskommittén dels ett förslag till lag om socialvårdskommuner,
syftande till att möjliggöra sammanförandet av två eller flera primärkommuner
till en specialkommun för socialvårdens handhavande med
bibehållande i övrigt av vederbörande primärkommuners ställning och
funktioner, dels ock ett förslag till lag om socialnämnd in. in., syftande till
att åstadkomma en centralisering av den kommunala socialvårdsorganisationen.
Kommittén konstaterade att viss centralisering av socialvårdens
lokala organisation genomförts i en del kommuner. De former, som därvid
kommit till användning, vore, att kommunen centraliserat sin kassarörelse
till ett kommunalkontor eller drätselkontor och dit överfört socialvårdsorganens
medelsförvaltning, att ett kommunalkontor inrättats, som samtidigt
fungerade som social byrå, att gemensam expedition inrättats för
fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden samt att flertalet nämnder
och styrelser inom socialvården sammanförts till en förvaltningsteknisk
enhet genom inrättandet av en socialvårdsbyrå. De erfarenheter man haft
av dessa åtgärder vore enligt kommittén övervägande positiva. Kommittén
iramhöll emellertid, att centraliseringen av socialvården inom kommunerna
skulle vara lättare att genomföra i och bättre förenlig med ett system
innebärande en koncentration även av beslutanderätten. Kommittén diskuterade
de skäl som talade för och emot en dylik koncentration och anförde
därutinnan bland annat:
För närvarande finnes intet organ som har ledningen av kommunens
socialvård. Varje styrelse och nämnd arbetar självständigt med sina speciella
arbetsuppgifter, låt vara att det i vissa fall finnes en lagstadgad eller
faktisk personell gemenskap, och det saknas ett på en hand samlat ansvar
för att de inom kommunen rådande förhållandena med avseende å den
samhälleliga hjälpverksamheten äro tillfredsställande. Om ett centralt
socialvårdsorgan skapades inom kommunen, skulle detta på ett helt annat
sätt än som för närvarande står de särskilda hjälporganen till buds erhålla
en överblick över hjälparbetet och de aktuella behoven samt kunna vidtaga
åtgärder och taga initiativ, som vore till gagn för det sociala arbetet i dess
helhet inom orten. För närvarande finnas vissa gränsområden inom socialvårdsarbetet,
vilka icke kunna sägas tillhöra ett visst hjälporgans verksamhetsområde
och som därför löpa fara att bli försummade. Å andra sidan
finnas arbetsuppgifter, som falla inom flera organs behörighet och som just
därför löpa samma fara. Över huvud taget föreligger ett behov av en myndighet,
som äger befogenhet och möjligheter att planmässigt påverka utvecklingen
inom kommunen i fråga om det sociala välfärdsarbetet.
Genom förekomsten av ett dylikt organ skulle det också bliva möjligt att
erhålla en bättre överblick över socialvårdens ekonomiska betingelser. Kommunen
skulle kunna upprätta en socialvårdsbudget, där en bättre avvägning
än vad nu är fallet kunde ske mellan medelsbehovet för olika hjälpformer,
och det skulle vara lättare att i tid vidtaga erforderliga justeringar
i denna.
I förhållande till såväl kommunens beslutande myndighet som allmänheten
skulle ett dylikt centralorgan säkerligen erhålla större auktoritet än
särskilda styrelser och nämnder.
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
15
Genom att prövningen av hjälpbehovet förlägges till ett centralt organ
vinner man vidare, att detta så att säga får en totalbild av det individuella
hjälpfallet och kan samtidigt vidtaga de olika åtgärder, som finnas påkallade,
vare sig dessa falla inom området för den ena eller andra hjälpformen.
Häri ligger enligt kommitténs förmenande en av de väsentligaste fördelarna
med koncentrationen av beslutanderätten. Det blir på ett helt annat sätt
än nu möjligt att anpassa hjälpformen efter behovet i det individuella fallet,
att mera allsidigt beakta föreliggande omständigheter och att bättre
avväga hjälpen. Ett centralorgan torde dessutom ha möjlighet att förvärva
mera ingående kännedom om de hjälpbehövande och deras förhållanden än
fristående hjälporgan, då ju centralorganet blir den instans, som skall
handlägga samtliga understödsfrågor för kommunen, vilket hjälpbehov som
än må föreligga. De hjälpsökande besparas också den rundgång hos skilda
nämnder, som nu ofta förekommer och som medför tidsspillan för dem,
dröjsmål med hjälpens meddelande och ofta dubbelarbete för nämnderna.
Genom socialregistrets införande har faran för dubbelunderstöd visserligen
minskats, men den torde icke vara helt undanröjd. Först genom att förlägga
ärendenas behandling till ett centralorgan kan denna risk helt undanröjas.
I åtskilliga kommuner, särskilt de mindre, har det understundom förelegat
svårigheter att tillfredsställande rekrytera de olika socialvårdsorganen.
Genom bildandet av socialvårdskommuner skulle väl dessa svårigheter
minskas, men det finnes anledning att det oaktat räkna med dem. Om ett
centralorgan inrättas, ökas utsikterna att såsom deltagare i socialvårdsarbetet
förvärva kvalificerade och för uppgiften intresserade personer. Helt
naturligt måste detta i sin tur återverka på centralorganets verksamhet och
— vilket icke är av ringa betydelse — de anslagsbeviljande myndigheternas
inställning till detsamma.
Ehuru sålunda enligt kommitténs förmenande starka skäl tala för inrättandet
av ett kommunalt centralorgan för socialvårdens handhavande,
kunna även erinringar framställas häremot. En huvudinvändning torde
vara, att de olika förvaltningsgrenarna sinsemellan förete så stora skiljaktigheter
och att hjälpklientelet är så heterogent, att ett centralorgan icke
kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina funktioner. Helt visst äro
dylika erinringar värda beaktande, men de äro — med visst undantag —
enligt kommitténs förmenande icke av beskaffenhet att rubba riktigheten
av själva centraliseringsprincipen, men väl att öva inflytande vid avgörandet
av frågan om centralorganets sammansättning.
Soeialvårdskommittén föreslog, alt den till förvaltning och verkställighet
hänförliga kommunala verksamhet, som omhänderhades av skilda socialvårdsorgan
med självständig beslutanderätt, i princip skulle samlas hos
ett kommunalt organ, för vilket föreslogs beteckningen socialnämnd. En
särskild barnavårdsnämnd avsågs emellertid fortfarande böra omhänderha
det omedelbara ansvaret för barna- och ungdomsvården. Socialnämndens
ledamöter skulle enligt förslaget tillsättas av kommunens beslutande myndighet,
dock att länsstyrelsen skulle utse en ledamot jämte suppleant för
denne. Möjlighet lämnades öppen att för socialhjälpsändamål indela en
kommun i distrikt. Kommittén framhöll tillika, att principiella skäl icke
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
finge förhindra en fördelning av arbetsuppgifterna på olika organ, där
detta med hänsyn till uppgifternas mångfald befunnes nödvändigt. Förslaget
förutsatte därför, att särskilda nämnder skulle kunna inrättas i anslutning
till socialnämnden i sådana kommuner, där detta vore erforderligt
med hänsyn till socialvårdsarbetets omfattning. Det skulle sålunda
vara möjligt att i detta syfte tillsätta särskild pensionsnämnd, nykterhetsnämnd,
arbetslöshetsnämnd, familjebidragsnämnd etc. Kommittén framhöll
emellertid angelägenheten av att så mycket som möjligt behölles av
centraliseringstanken genom att socialnämnden tillförsäkrades en ledande
ställning. Socialvårdens medelsförvaltning skulle under alla förhållanden
vara samlad hos socialnämnden. Förslaget förutsatte vidare att socialnämnden
skulle kunna tillsätta en eller flera delegationer. Det borde emellertid
icke tillåtas socialnämnd att åt delegation anförtro den slutliga befattningen
med ärenden, som vore av principiell natur eller medförde mer
väsentliga kostnader för kommunen. Kommittén framhöll i sitt betänkande,
att detta icke åsyftade att slutgiltigt och i detalj reglera socialvårdens organisationsproblem,
något som borde anstå till dess en överblick kunde erhållas
över det blivande socialvårdssystemets innehåll.
Numera ha de syften socialvårdskommittén velat tillgodose med sitt förslag
om socialvårdskommuner i stort sett blivit tillgodosedda genom den i
enlighet med förslag av 1943 års kommunindelningskommitté beslutade
kommunindelning sr ef ormen.
Utskottet. Handhavandet av olika kommunerna åvilande socialvårdande
uppgifter, som för sitt utförande kräva olika förutsättningar, har i vårt
land överlämnats till olika administrativa organ. Utbyggnaden av socialvården
under de senaste årtiondena har ställt allt större krav på de styrelser
och nämnder, som ha att ombesörja förvaltnings- och verkställighetsuppgifterna
inom den kommunala socialvården. Differentieringen av den
sociala verksamheten och tillskapandet av olika organ för olika sidor av
verksamheten har framför allt i de större kommunerna försvårat överblicken
över hjälparbetet och möjligheten för de olika organen att skaffa
sig en klar uppfattning om hjälpbehovet i det individuella fallet. Vidare ha
de nuvarande organisationsformerna i viss utsträckning orsakat dubbelarbete
inom den kommunala socialvården och förorsakat den hjälpsökande
allmänheten besvär och tidsspillan.
För att motverka de uppkomna olägenheterna ha en del av de större
och medelstora kommunerna genomfört en förvaltningsteknisk rationalisering
bland annat genom att inrätta en särskild socialvårdsbyrå eller en
gemensam expedition för flera nämnder och styrelser. Med nuvarande lagstiftning
är det emellertid icke möjligt att åt ett centralt organ överlämna
ledningen av kommunens socialvård.
Den genom lagen den 21 juni 1946 rörande ny indelning av riket i bor
-
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
gerliga kommuner i princip beslutade kommunindelningsreformen, som nu
står inför sitt förverkligande och som syftar till att skapa större, efter de
kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet bättre
anpassade kommuner, kommer att öka kraven på enhetlighet i det socialvårdande
arbetet. Samtidigt torde man emellertid kunna räkna med att
möjligheterna att genomföra en effektiv centralisering av socialvården
inom kommunerna skola öka. Det kan förväntas, att åtgärder till centralisering
av den kommunala socialvårdsorganisationen efter kommunindelningsreformens
genomförande komma att vidtagas i ökad omfattning.
Mycket talar för att formerna för en centralisering av kommunernas socialvårdsorganisation
förr eller senare böra lagligen regleras, så att alltför
stora organisatoriska olikheter kommunerna emellan kunna undvikas.
Det synes dock utskottet välbetänkt att avvakta vilka erfarenheter, som
kunna vinnas av socialvårdsarbetet i de genom kommunindelningsreformen
bildade kommunala enheterna, innan man överväger en omorganisation av
den kommunala socialvården. Några allvarligare olägenheter torde ett
dröjsmål med att på lagstiftningens väg genomföra en kommunal centralisering
av socialvården icke behöva medföra för kommunerna, då nuvarande
lagstiftning ger utrymme för en relativt långt gående centralisering
i de fall, då sådan kan finnas påkallad. Genom att man icke alltför kraftigt
kringskär kommunernas möjligheter att organisera centraliseringen av
socialvården på sätt de finna lämpligast, kunna värdefulla erfarenheter vinnas
om i vilken omfattning centraliseringsåtgärder böra vidtagas och huru
de lämpligen skola utformas.
Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer utvecklingen
på förevarande område och vid lämplig tidpunkt vidtager de
åtgärder, som kunna påkallas av densamma.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 mars 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 9 samt. 2 avd. Nr 10—13.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Löfvander, Sten,
Björkman, Nils Elowsson, Söderkvist och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hagård, Hellbacken,
Ryberg, Holm, fru Johansson i Norrköping, herrar Larsson i Östersund*
och Jacobsson i Igelsbo*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Hagård.
Reservation
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.