Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av lagen om förlängning av tiden för vissa servitut. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 126 i första kammaren av herr Nilsson, Ernst Hjalmar, och herr Näsström samt nr 212 i andra kammaren av herrar Jacobson i Vilhelmina och Kårrlander.

1948-03-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1948:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av lagen om förlängning av tiden för vissa servitut. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 126 i första kammaren av herr Nilsson, Ernst Hjalmar, och herr Näsström samt nr 212 i andra kammaren av herrar Jacobson i Vilhelmina och Kårrlander.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Ib.

1

Nr 14.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av

lagen om förlängning av tiden för vissa servitut.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 126 i första kammaren av

herr Nilsson, Ernst Hjalmar, och herr Näsström samt nr 212 i andra kammaren

av herrar Jacobson i Vilhelmina och Kårrlander.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att »riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en revision av nu gällande

lag av den 1 januari 1947 rörande förlängning av tiden för vissa

servitut m. in.».

Motionärerna ha i motionerna framhållit, att syftet med denna revision

bör vara att skapa garantier för servitutsinnehavarnas rätt till vedbrand

eller däremot svarande vederlag i penningar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

En av motionärerna har till utskottet överlämnat vissa handlingar i ärendet,

varav utskottet tagit del.

Den lag motionärerna avse med sin hemställan torde vara lagen den 6

december 19b6 om förlängning av tiden för vissa servitut. I 1 § i denna

lag stadgas, att om servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller

mulbete och som gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län, är begränsat

till viss tid, minst femton år, eller till fastighetsägarens livstid, och giltighetstiden

utgår före den 1 januari 1960, skall servitutet likväl bestå intill

nämnda dag. Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut

utgått efter den 31 december 1939 men utövas det oaktat vid 1946

års utgång alltjämt den med servitutet avsedda rättigheten, skall servitutet

gälla till den 1 januari 1960. Tillskyndas genom förlängningen av

servitutstiden den av servitutet besvärade fastigheten olägenhet av någon

betydelse, är enligt 2 § denna fastighets ägare berättigad till ersättning

därför av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller.

Bestämmelser om servitut, som äro av intresse i förevarande sammanhang,

finnas i lagen den lb juni 1907 om servitut (i det följande kallad

servitutslagen). I 5 a § servitutslagen stadgas, att om servitut, som inne1—Bihang

till riksdagens protokoll 19b8. 9 samt. 2 avd. Nr Ib.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 74.

fattar rätt att taga vindfallen eller torr skog och som ej är till tiden begränsat,

icke kan i avsedd utsträckning begagnas på grund av ändrade

förhållanden, som medfört bristande tillgång å sådan skog, må domstol

på yrkande av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller

(den härskande fastigheten), förordna om sådan förändring av servitutet

att det skall omfatta även rätt att efter anvisning i erforderlig utsträckning

taga annat virke. Förändringen må dock ej medgivas, om märklig

olägenhet därigenom skulle tillskyndas den av servitutet besvärade fastigheten

(den tjänande fastigheten). Domstolen äger meddela närmare föreskrift

om sättet för virkets uttagande. Innan dylikt förordnande meddelas,

har domstolen att höra skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman

eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står under

myndighetens uppsikt eller förvaltning. Är för servitutets begagnande

visst ställe bestämt, må förändring av servitutet äga rum allenast såframt

erforderlig tillgång å vindfallen eller torr skog ej kan beredas genom förflyttning

enligt 5 § andra stycket i lagen.

De bestämmelser i 5 a § servitutslagen, för vilka här ovan redogjorts,

tillkommo genom lagstiftning vid 11)36 års riksdag (se Kungl. Maj :ts

proposition nr 131 samt sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande

nr 2 vid nämnda riksdag). Till grund för lagstiftningsarbetet låg

ett den 15 december 1934 av sociala jordutredningen avgivet betänkande

(SOU 1934: 55).

Beträffande frågan om förändring av vissa servitut anförde sociala jordutredningen

i betänkandet bland annat följande:

Ett annat fall, då ändring i servitutsrätten kan bliva erforderlig, torde

enligt sociala jordutredningens mening föreligga, då på grund av ändrad

skogshushållning servitut, bestående i rättighet att taga vindfallen och

torr skog, icke längre kan tillgodogöras på den tjänande fastigheten. Rationell

skogsvård torde alltid i viss grad medföra, att tillgången på vindfällen

och på torrskog minskas. De torplägenheter, som tillförsäkrats bestående

rätt att för sitt husbehov använda dylikt virke, kunna därför genom

skogsvårdande åtgärder å den tjänande fastigheten komma att i större

eller mindre omfattning mista sina rättigheter. Då servituten tillkommit

för att komplettera de fastigheter, vid vilka rätten knutits, torde det få anses

vara ett statsintresse, att dessa fastigheter, som icke inom sina ägogränser

hava tillräckligt med skog för att vara fullständiga, icke berövas

den komplettering, som rätten till ovan nämnt skogsservitut innebär. Den

intressekollision, som kan uppkomma mellan principen om servitutsrättens

oföränderlighet och statens anspråk på att småbruken bibehållas i så fullständigt

skick som möjligt, kan i detta fall icke lösas på annat sätt än genom

jämkning i den förra principen.

I detta hänseende föreligger emellertid en viss skillnad mellan bestående

servitutsrätter (alltidsupplåtelser) och sådana, som äro till tiden begränsade.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen (kap. IV) förekomma

till rätt stort antal 50-årsavtal och i fråga om dem i viss utsträckning den

bestämmelsen, att till ved endast får tagas lövskog eller vindfälld torr

barrskog, såvida tillgång därav finnes (exempel 136). Sistnämnda rätt har

från allenast ett bolag tillförsäkrats icke mindre än 234 fastigheter. Enligt

den tolkning, som vederbörande bolag anfört, skulle någon utsyning icke

kunna äga rum, för det fall att tillgång till sådant virke, som servitutet

avser, icke funnes. De skäl, som tala för nödvändigheten att beträffande

servitut, bestående i rättighet att taga vindfallen och torr skog, kunna göra

ändring i själva servitutsrätten, göra sig icke med samma styrka gällande

vid upplåtelser, begränsade till tiden, som vid alltidsupplåtelser. Härtill

kommer, att därest i lagen införes en bestämmelse av nämnda innebörd

även beträffande servitutsavtal, som äro begränsade till tiden, det med all

sannolikhet kan befaras, att någon förlängning av servitutsavtalen icke

kommer till stånd efter servitutstidens utgång och att nya servitutsavtal

icke komma att ingås.

Sociala jordutredningen föreslog, att i servitutslagen skulle stadgas, att

om servitut, vars giltighet icke var till tiden begränsad, bestod i rättighet att

taga vindfallen och torr skog och på grund av ändrade förhållanden sådan

skog icke förekom i tillräcklig omfattning, skulle servitutet under vissa

förutsättningar få förändras att avse annat tjänligt virke.

Som en förutsättning för att förändring av servitut skulle få ske uppställde

sociala jordutredningen det villkoret, att förändringen kunde ske

utan att därvid kom till användning yngre skog i större omfattning än som

var erforderligt för dess ändamålsenliga gallring eller äldre skog i så stor

utsträckning, att den fastighet, som besvärades av servitutet, därigenom

skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens

förhållanden. I propositionen ersattes detta villkor med en bestämmelse

av innehåll, att servitutsförändringen icke fick medföra märklig olägenhet

för den fastighet, som besvärades av servitutet. Föredragande departementschefen

framhöll därvid, att i vad det av sociala jordutredningen uppställda

villkoret åsyftade att till skydd för det allmänna skogsvårdsintresset

inskränka servitutshavarens avverkning utöver vad i gällande skogsvårdslagstiftning

vore föreskrivet, syntes det ej tillräckligt grundat. Å

andra sidan vore villkoret till den del det ville skydda den tjänande fastighetens

intresse mot alltför stort intrång från servitutshavarens sida icke

till fyllest. Dylikt intrång kunde nämligen ske även annorledes än genom

avverkning av yngre skog eller genom sådan avverkning av den äldre skogen,

att tillgången till husbehovsvirke äventyrades.

Lagen den 6 december 1946 om förlängning av tiden för vissa servitut

antogs vid 1946 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t i proposition nr

355. Propositionen behandlades av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott,

som i sitt över propositionen avgivna utlåtande nr 1 bland annat

anförde:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr U.

Den numera verkställda utredningen visar såsom väntat, att det i Norrland

finnes talrika skogsservitut, tillkomna huvudsakligen omkring det

senaste sekelskiftet och gällande visst antal år — ofta 50 år — eller på

servitutsinnehavarnas livstid. Dessa servitut upphöra följaktligen förr eller

senare, vilket för de servitutsberättigade fastigheternas ägare, varav flertalet

befinner sig i knappa ekonomiska omständigheter, kommer att medföra

en kännbar försämring i deras möjligheter att reda sig på sina brukningsdelar.

Under sådana förhållanden finner jämväl det sammansatta utskottet

angeläget vara, att åtgärder skyndsamt vidtagas för att tillförsäkra

ifrågavarande jordbruk fortsatt tillgång till nödiga skogsprodukter och

bete.

Bland de uppslag, som dryftats i syfte att varaktigt tillrättalägga förhållandena

på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som

ifrågasatts. Medan den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med

erforderlig skogs- och betesmark, har man i det andra fallet tänkt sig en

förlängning av förefintliga servitut. Enligt utskottets mening bör målet

vara att där så lämpligen kan ske genomföra marktilldelning — på frivillighetens

väg eller genom lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssynpunkt

synes det önskvärt att få bort skogsservituten eller att åtminstone

lokalisera dessa, där det icke låter sig göra att ersätta dem med äganderätt

till mark, motsvarande servitutsförmånerna. I strävandena att åstadkomma

rationella brukningsdelar bör det utgöra ett viktigt led att själva

fastigheterna förses med erforderliga markslag. Spörsmålet om avstående

av mark för nu ifrågavarande ändamål torde emellertid vara så nära förbundet

med den aktuella frågan om lagstiftning för förstärkning av ofullständiga

jordbruk i allmänhet, att detsamma icke lämpligen bör utbrytas

ur sitt nämnda större sammanhang. Med beaktande härav anser sig utskottet

i likhet med departementschefen böra tillsvidare stanna vid att tillstyrka

genomförandet av en anordning för förlängning av ifrågavarande

servitutsrättigheter.

Utskottet. Det torde i vårt land finnas ett stort antal servitut, som innefatta

rätt att taga vindfallen och torr skog. Innehavare av sådana servitut

kunna ofta icke utnyttja servituten därför att till följd av ändrade förhållanden

vindfallen och torr skog saknas på den tjänande fastigheten. Anledningarna

härtill kunna vara flera. Bland annat torde rationell skogsvård

ofta ha medfört att tillgången på torr skog minskat. Genom att dessa

skogsfångsservitut icke kunna utnyttjas, ha servitutshavarna kommit att

lida förluster. För de skogsfångsservitut, som icke äro tidsbegränsade, har

frågan i viss utsträckning lösts genom tillkomsten av 5 a § i servitutslagen.

I denna paragraf stadgas nämligen, att om servitut, som innefattar rätt att

taga vindfallen eller torr skog och som ej är till tiden begränsat, icke kan i

avsedd utsträckning begagnas på grund av ändrade förhållanden, som medfört

bristande tillgång på sådan skog, må domstol på yrkande av ägaren

till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, förordna om sådan förändring

av servitutet att det skall omfatta även rätt att efter anvisning i

erforderlig utsträckning taga annat virke. Vid tillkomsten av 5 a § framhöll

sociala jordutredningen, att eftersom servituten tillkommit för att kom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

plettera de fastigheter, vid vilka rätten knutits, finge det anses vara ett

statsintresse, att dessa fastigheter, som icke inom sina ägogränser hade

tillräckligt med skog för att vara fullständiga, icke berövades den komplettering,

som rätten till skogsservitut innebure. Jordutredningen framhöll

vidare, att den intressekollision, som kunde uppkomma mellan principen

om servitutsrättens oföränderlighet och statens anspråk på att småbruken

bibehölles i så fullständigt skick som möjligt, i detta fall icke kunde lösas

på annat sätt än genom jämkning i den förra principen. Emellertid gjorde

jordutredningen skillnad mellan bestående servitutsrätter (alltidsupplåtelser)

och sådana som voro tidsbegränsade. De skäl, som talade för nödvändigheten

att beträffande skogsfångsservitut kunna göra ändring i själva

servitutsrätten, gjorde sig enligt jordutredningen icke gällande med samma

styrka vid tidsbegränsade upplåtelser. Jordutredningen befarade dessutom,

att om i lagen infördes en bestämmelse om ändring i servitutsrätten även

beträffande tidsbegränsade servitutsavtal skulle detta kunna medföra att

någon förlängning av servitutsavtalen icke komme till stånd efter servitutstidens

utgång och att nya servitutsavtal icke komme att ingås. Dessa skäl

för att i nu angivet hänseende göra skillnad mellan tidsbegränsade servitut

och servitut, som icke äro tidsbegränsade, ha numera enligt utskottets

mening förlorat i betydelse. Frågan om förlängning av servitutsavtalen i

de fall servituten äro tidsbegränsade befinner sig i ett annat läge genom

tillkomsten av 1946 års lag om förlängning av tiden för vissa servitut.

Visserligen omfattar icke denna lag alla tidsbegränsade servitut, men de

servitut, som icke beröras av lagen, torde i detta sammanhang kunna lämnas

å sido. Beträffande risken för att tidsbegränsade servitutsavtal icke

skulle komma att ingås, om tidsbegränsade servitut i fråga om möjligheterna

till förändring av servituten likställdes med icke tidsbegränsade

servitut, vill utskottet framhålla, att skogsfångsservitut icke äro någon

lämplig form för komplettering av fastigheter. Någon större olycka skulle

icke inträffa, om benägenheten att ingå nya tidsbegränsade skogsfångsservitut

av detta slag minskade. Däremot skulle de tidsbegränsade skogsfångsservitutens

ställning väsentligt förbättras, om bestämmelserna i 5 a §

i servitutslagen kunde tillämpas även på dem. Enligt utskottets mening

bör en utredning komma till stånd angående frågan om utsträckning av

tillämpningsområdet för 5 a § servitutslagen alt omfatta även servitut, som

innefatta rätt att taga vindfallen eller torr skog och äro till tiden begränsade.

Förändring av servitut enligt 5 a § servitutslagen får icke medgivas, om

därigenom märklig olägenhet skulle tillskyndas den av servitutet besvärade

fastigheten. Denna bestämmelse leder stundom till att förändring av servitut

icke kommer till stånd. Servilutsbavaren erhåller då ingen kompensation

för att han till följd av ändrade förhållanden icke alls eller endast

i begränsad omfattning kan utnyttja servitutet. Tillgången på vindfallen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr ti.

och torr skog torde ofta ha minskat till följd av omständigheter, som medföra

ekonomisk vinst för den tjänande fastighetens ägare. Enligt utskottets

mening kan det ifrågasättas, om icke servitutshavaren bör få kompensation

i annan form, därest förändring av servitutet vid bristande tillgång

på torr och vindfallen skog skulle medföra märklig olägenhet för den

tjänande fastigheten och således icke kunna komma till stånd. Huruvida

förändringen av servitutet kommer att för den tjänande fastigheten medföra

märklig olägenhet eller ej är en omständighet, varöver servitutshavaren

icke råder. Vid tiden för tillkomsten av de flesta av dessa skogsfångsservitut

medförde sannolikt servituten föga intrång för den tjänande fastighetens

ägare. Vindfallen och torr skog värderades icke så högt. Detta förhållande

rubbar emellertid icke det faktum, att servitutshavaren haft en

förmån som han går förlustig, därest vid bristande tillgång på vindfallen

och torr skog förändring av servitutet icke får ske. Enligt utskottets

mening bör det övervägas, om icke en servitutshavare i dylikt fall bör få

ersättning i en eller annan form av den tjänande fastighetens ägare till

dess servitutet ånyo kan utnyttjas. En utredning härom synes böra komma

till stånd. Är utnyttjandet av servitutet i dess ursprungliga form otänkbart

inom överskådlig tid och äro svårigheterna att utan märklig olägenhet för

den tjänande fastigheten förändra servitutet av bestående natur, synes

servitutet böra kunna avlösas.

Motionärerna hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla om revision av lagen om förlängning av tiden för vissa servitut.

Denna revision skulle enligt motionärerna avse att lösa de problem, som

utskottet här ovan behandlat. Enligt utskottets mening bör emellertid

ifrågavarande problem lösas icke genom revision av lagen om förlängning

av tiden för vissa servitut utan genom revision av servitutslagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om utredning

dels av frågan att utsträcka tillämpningsområdet för 5 a §

i lagen den 14 juni 1907 om servitut att omfatta även till

tiden begränsade servitut, som innefatta rätt att taga vindfallen

eller torr skog, och dels av frågan om beredande av

kompensation i en eller annan form åt de innehavare av

skogsfångsservitut, som vid bristande tillgång på vindfallen

eller torr skog icke kunna erhålla förändring av servitutet,

enär detta skulle tillskynda den av servitutet besvärade

fastigheten märklig olägenhet, samt att Kungl. Maj :t måtte

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda; och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14. 7

B. att motionerna I: 126 och II: 212, i den mån de icke

besvarats genom vad utskottet hemställt under A., icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1948.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hage, Sten, Björkman,

Hallagård*, Uhlén och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Ryberg, fru Nordgren*,

herrar Andersson i Gisselås, Larsson i Östersund*, Jacobsson i

Igelsbo*, Lundberg och Holmberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:83 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 a1 i texten