Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i anledning av vad i motionen anförts.
1948-04-15 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1948:20, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i anledning av vad i motionen anförts.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
1
Nr 20.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning
om rätt för arrendatorer att i vissa fall inlösa av
dem arrenderade jordbruksfastigheter.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen
i törsta kammaren nr 125 av herr Andersson, Karl, och herr Mattsson
samt motionerna i andra kammaren nr 210 av herr Nilson i Spånstad och nr
213 av herr Svensson i Alingsås m. fl.
I motionen II: 210 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning i anledning av vad i motionen anförts.
I motionerna I: 125 och II: 213, som äro likalydande, har föreslagits, att
»riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående rätt för arrendatorer å mark tillhörande donationer och
stiftelser att inlösa av desamma innehavda jordbruksfastigheter samt framläggande
av de förslag, vartill utredningen kan föranleda».
I motionen II: 210 har anförts följande:
När den nu gällande arrendelagen genomfördes avsågs att därmed bl. &.
skapa ett tryggare rättsskydd för arrendatorerna. Sedan lagen nu varit i
gällande kraft under några år kan det med fog sägas, att lagen i en råd
olika avseenden väl fyllt detta syfte, medan den i andra avseenden ej infriat
de välgrundade förhoppningar, arrendatorerna trodde sig ha rätt att
hysa.
Utvecklingen under dessa år har sålunda visat, att de stora godsen alltjämt
i betydande omfattning genom sammanläggning av tvenne fullt bärkraftiga
brukningsdelar eller genom att lägga en bärkraftig brukningsdel
till en större gård förinta självständiga jordbruk. Detta sker på flera olika
sätt. Man begagnar sig med lagens hjälp av möjligheterna att lägga arrendefastigheter
under eget bruk i en omfattning, som vid lagens tillkomst
knappast varken förutsågs eller var avsett. Men också på andra vägar avhändas
ofta nog arrendatorer brukningsrätten till fastigheter, som dessa
eller deras förfäder brukat i flera generationer. På detta sätt ha många bärkraftiga
brukningsdelar, som arrendatorerna skulle velat behålla, försvunnit
under de senare åren. Visserligen sker detta oftast rent formellt fullt
frivilligt, men när de båda parterna i en affär äro så litet jämspelta som
en godsförvaltning med stora ekonomiska resurser å ena sidan och en fattig
i lagens irrgångar alldeles obevandrad arrendator å den andra, bör det
understrykas, att den formella frivilligheten inte alltid motsvaras av en
reell verklighet.
Men denna utveckling är olycklig inte blott ur sociala rättvisesynpunkter.
Med de proportioner denna minskning av bärkraftiga brukningsdelar
tagit och än mera kan beräknas få, uppstå också betydande svårigheter i
andra avseenden. Även om de kvarvarande brukningsdelarna bli större och
större, blir detta till föga gagn, om befolkningen tunnas ut så alt den inte
kan bära den standard och den organisation i fråga om gemensamma inrättningar
som äro nödvändiga för att en bygd skall bli trivsam. I denna sam
1
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 9 samt. 2 avd. Nr. 20.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
manslagning av brukningsdelar, som motiveras med att skapa ökad ekonomisk
lönsamhet, ligger ofta fröet till en utveckling, som kan göra bygden
socialt obeboelig.
När det gäller att överväga, vilka utvägar som kunna tänkas för att
skapa bättre förhållanden, stå olika möjligheter öppna. Orsaken till sammanslagningarna
motiveras ofta med de allt för höga byggnadskostnaderna.
Godsens förvaltningar anse, att det blir allt för dyrt att bygga och
reparera på arrendegårdar, vars byggnadskapital genom bristfälligt byggnadsunderhåll
är på väg att förstöras. När förfallet närmar sig ett sådant
stadium, att byggnaderna bli obeboeliga för människor eller djur, slås gården
samman med en annan, och en familj, som funnit en god utkomst
i jordbruket, drives bort. All erfarenhet visar emellertid, att där jorden
brukas av ägare till jorden, underhålles och vårdas byggnadsbeståndet på
ett helt annat sätt, än där jorden upplåtits till arrendatorer. En utväg synes
därför vara att på ett eller annat sätt skapa möjligheter för arrendatorerna
att bli ägare till den jord de bruka. Där arrendegårdar frånskilts godsen
under de senare årtiondena ha, överallt där undertecknad känner förhållandena,
de nya ägarna både skött jorden mera intensivt och på ett långt
bättre sätt vårdat sig om byggnadskapitalet. Även om en viss överflyttning
av äganderätten till jorden innebär ett ingrepp i de nuvarande ägarnas rätt
(här syftas endast på större gods och dem underlydande fastigheter som
inte under generationer brukats av ägarna själva) innebär det på längre
sikt den största trygghet för äganderätten att så många som möjligt äga
den jord de bruka.
Jag vill därför föreslå en utredning, som tar sikte på dessa förhållanden
med syfte att överföra arrendegårdar i brukares ägo, där dessa arrendegårdar
äro bärkraftiga, lyda under godsförvaltningar och där det uppstår fråga
om sammanslagning eller läggande under eget bruk av avsides belägna
fastigheter. En överföring skulle givetvis endast ske med iakttagande av
att ägarens intressen av att få full ersättning för den överlåtna fastigheten
ej träddes för nära. Värdering kunde exempelvis ske av ojäviga, i jordbruk
väl förfarna män, och ägaren skulle, om han ej ville hålla arrendeavtalet
gällande eller träffa nytt avtal, vara skyldig avstå fastigheten till arrendatorn
om denne ville köpa fastigheter. Huru en sådan överföring skulle ske
borde lämpligen övervägas av en utredning, men för att skapa nödigt skydd
åt arrendatorerna under utredningens gång torde det vara lämpligt med
provisoriska bestämmelser, som skyddade arrendatorerna under tiden tills
definitiva lagbestämmelser kunde utformas.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det i motionerna I: 125
och II: 213 framlagda förslaget, får utskottet hänvisa till motionerna.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från 1947 års centrala lantbrukskommitté.
Historik.
Frågan om frilösning av arrendejordbruk bar tidigare vid många tillfällen
varit föremål för utredning av sakkunniga och prövning av riksdagen. En
utförlig historik har lämnats i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag (s. 75—96) samt i andra lagutskottets
utlåtande nr 30 vid 1936 års riksdag (s. 15 och följande, särskilt
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
3
s. 18—23) och nr 24 vid 1937 års riksdag (s. 1—7). Utskottet får hänvisa till
dessa redogörelser. Frågan var även föremål för prövning vid 1940 års riksdag
i anledning av en inom första kammaren väckt motion, nr 134. På hemställan
av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) beslöt riksdagen, att motionen
icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Förevarande spörsmål behandlas även i det av 7.936 års arrendeutredning
den 9 november 1938 avgivna betänkandet med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen
(SOU 1938:38, s. 199—214). Arrendeutredningen anförde
för egen del bland annat följande:
Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka pläga hänföras under
termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras,
vilka de sociala önskemål äro som på detta område kunna motivera lagstiftarens
ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett får betraktas
såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än
arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att
underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till brukande
under äganderätt. Arrendeutredningen vill för sin del ej helt avvisa
denna synpunkt. Även om jordinnehav på arrende knappast, vad angår
vårt land i dess helhet, förekommer i den utsträckning, att proportionen mellan
antalet arrendejordbruk och självvägda jordbruk antyder något påtagligt
socialt missförhållande, skall likväl ej förnekas att en utveckling, varigenom
denna proportion förskjutes till förmån för de självägda jordbruken, bör
kunna betraktas såsom en naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven
jordpolitik.
Emellertid vore det säkerligen oförsiktigt, om man vid utformning av lagregler
på detta område byggde på en problemställning av den enkla beskaffenhet
som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling
av arrendesystemet kan det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida
arrendegårdarna komma att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna
eller om andra personer — sådana som själva ämna driva jordbruk eller sådana
som närmast vilja spekulera i jordens värde — förvärva äganderätt till
ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet knytas
den förutsättningen, att det är arrendatorerna själva som skola tillösa sig den
jord som de bruka. Uppenbart är emellertid nu, att en arrendator långt
ifrån alltid kan finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med
äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillliandahålles
honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägenhet
att frilösa behöver ingalunda ha sin grund i bristande ekonomiskt sinne,
liknöjdhet eller oföretagsamhet. När en arrendator, som ej besitter några
mera betryggande egna kapitalresurser, under eu konjunktur med högt uppdrivna
jordvärden vill avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika
en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, står eu sådan klok förtänksamhet
i god överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt skulle
anse önskvärt.---
Under sådana förhållanden framstår det såsom tämligen tvivelaktigt, huruvida
eu ökad benägenhet från jordägarnas sida att avyttra arrendegårdarna
— låt vara alt försäljningsanbuden i första hand riktas till arrendatorerna —
verkligen motsvarar vad dessa i gemen skulle anse önskvärt. Då lämpligheten
av arrendefrilösning är i hög grad beroende av de ekonomiska konjunkturer,
varunder frilösningen äger rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder,
som hade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga frilösning, möta avsevärda
vanskligheter. Mycket synes tala för alt frilösningen av arrendejord
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
bruk liksom hittills bör komma till stånd såsom ett resultat av själva den
ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis icke utesluter att
statliga ingripanden kunna vara önskvärda i fråga om de frilösta jordbrukens
stödjande i ekonomiskt hänseende.
Att arrendeutredningen för sin del icke ifrågasätter ett tvångsavlösningsförfarande
av den vittutseende beskaffenhet som det av jordkommissionen
på sin tid föreslagna och att över huvud taget några särskilda
åtgärder till forcering av arrendefrilösningen icke nu förordas, kan emellertid
framför allt motiveras därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen
redan i och för sig — och utan att en sådan verkan egentligen är
åsyftad — kan antagas frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar.
Arrendeutredningens förslag låg till grund för Kungl. Maj :ts proposition
nr 346 till 1943 års riksdag med förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. in. Propositionen behandlades av tredje särskilda utskottet, som däröver
avgav utlåtande nr 2. Sedan utlåtandet i huvudsak godkänts av riksdagen,
utfärdades lag i ämnet den 22 december 1943 (nr 883).
Vid 1945 års riksdag hemställde herr Hansson i Skediga m. fl. i motionen
II: 110, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t »anhålla om skyndsam
utredning angående rätt för arrendatorer av ecklesiastik och statlig jord
samt jord tillhörande universitet, akademier, högskolor och stiftelser, fideikommiss
och bolag att friköpa de av dem under en följd av år brukade
gårdarna». Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt över
motionen avgivna utlåtande, nr 64, bland annat anförde följande:
Arrendeutredningen har såsom skäl för sitt ståndpunktstagande bland
annat anfört, att en arrendator långt ifrån alltid kunde finna med sin fördel
förenligt att med äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även
om denna tillhandahölles honom till ett efter marknadsläget skäligt pris.
Olika omständigheter inverkade dämpande på arrendatorns lust att bliva
självägande. Att valet mellan arrende och självägareskap utfölle till förmån
för arrende bleve, anförde arrendeutredningen, än vanligare i den mån en
ny arrendelagstiftning visade sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare
och förmånligare ställning än de hittills innehaft.
Vad arrendeutredningen sålunda anfört äger enligt utskottets mening alltjämt
sin fulla giltighet. Nu angivna skäl mot frilösningsrätt har ökat i bärkraft
med hänsyn till den i skilda hänseenden avsevärt förmånligare ställning
som 1943 års arrendelagstiftning bereder arrendatorn i förhållande till
vad arrendeutredningen förslagit.
Arrendeutredningen har vidare såsom skäl mot en inlösningsrätt åberopat,
att den nya arrendelagstiftningen redan i och för sig — och utan att en
sådan verkan egentligen vore åsyftad — kunde antagas frammana en tendens
till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Även denna synpunkt
bör enligt utskottets mening tillerkännas stort beaktande. Erfarenheterna
rörande arrendelagstiftningens verkningar i förevarande hänseende torde i
varje fall böra avvaktas, innan frågan om genomförande av tvångsåtgärder
för frilösning ånyo göres till föremål för mera ingående prövning. Nu anförda
argument torde ha mindre betydelse, såvitt angår mark tillhörig de i
Andra lagutskottets utlåtande nr 20. 5
motionen avsedda offentliga rättssubjekten. Tydligt är dock, att alldeles
särskilda skäl böra kunna åberopas för att dessa rättssubjekts intresse att
bibehålla sin jord under äganderätt skall få vika för enskilda intressen.
Vad nu anförts giver enligt utskottets mening vid handen, att tillräckliga
skäl för det avsevärda ingrepp i äganderätten som motionärerna föreslagit
icke kunna anses ha förebragts.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Lagbestämmelser.
Nyttjanderättshavare har i vissa fall möjlighet att inlösa till honom upplåtet
markområde enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
alt inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen).
För inlösning enligt ensittarlagen fordras emellertid bland annat,
att marken är upplåten på viss längre tid, att nyttjanderättshavaren tillhörigt
boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,
fanns uppfört å marken den 1 januari 1919 och att minst en fjärdedel
av det värde, marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på
nyttjanderättshavarens byggnader.
För vissa slag av arrenden, s. k. sociala arrenden, finnas särbestämmelser
av för arrendatorerna förmånlig art i 2 kap. 49—69 §§ lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Dessa särbestämmelser äro tilllämpliga
å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio
hektar odlad jord, bland annat om brukningsdelen tillhör bolag, förening
eller stiftelse eller utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som
lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss. För små
brukningsdelar finns dock visst undantag. Upplåtelse av socialt arrende för
viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad, gäller
upplåtelsen likväl för fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för viss
tid, äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år; sådan rätt
tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt). Rätten
till nytt arrende (optionsrätten) förfaller dock, om arrendatorn påtagligen
eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller jordägaren avser,
att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller
dess avkomling skall bruka fastigheten, eller det på grund av särskilda
förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn
kvarsitter å fastigheten.
Sker försäljning av fastigheten eller del därav äger arrendatorn, så framt
han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt lagen
den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt. Enligt 1 § i denna
lag äger arrendatorn, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller
med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår
i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Förköpsrätten
får dock enligt 2 g ej utövas, där köparen är säljarens make, avkom
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
ö Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
ling, adoptivbarn eller dess avkomling eller säljarens syskon, ej heller där
fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder, eller
där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.
Vidare får förköpsrätt ej utövas, om försäljningen sker i den ordning
utsökningslagen bestämmer.
Såsom ett återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos jordägarna,
att söka undandraga sig de sociala arrendebestämmelserna verka vissa
bestämmelser i lagen den 27 juni 1927 ang. uppsikt å vissa jordbruk och
lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Dessa lagar
ha ersatts av lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom
och lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk, av vilka
lagen om tvångsinlösen trätt i kraft den 1 juli 1947 och lagen om uppsikt å
jordbruk träder i kraft den 1 juli 1948. I 1 § sistnämnda lag stadgas, att om
en brukningsdel omfattar odlad jord till en vidd överstigande två hektar
skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom
att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller
därigenom att för jordbruket erforderliga byggnader bortföras eller lämnas
utan nödigt underhåll. Uppsikten skall utövas av lantbruksnämnderna.
1 iH vanhävd är enligt 2 § ej att hänföra nedläggande av jordbruk å brukningsdel
eller del därav, om med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet
och belägenhet samt övriga omständigheter det måste anses olämpligt att där
driva varaktigt jordbruk. Ej heller skall den omständigheten ätt byggnad
bortföres eller lämnas utan nödigt underhåll anses såsom vanhävd, om
byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan förändring i driften av jordbruket,
som är till varaktig fördel för detsamma, eller på grund av sådan
sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse med ändamålsenlig
planläggning av jordbruket i orten, eller ock av annan giltig anledning.
Yttrandena.
Beträffande motionen 11:210 har 1947 års centrala lantbrukskommitté
anfört följande:
Kommittén delar motionärens uppfattning, att det självägda jordbruket
måste betraktas som en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform
än arrendet och att åtgärder därför böra vidtagas för att påskynda en
övergång från arrendesystem till brukande under äganderätt. Enligt kommitténs
uppfattning har arrendejordbruket emellertid i vårt land knappast
sådan omfattning, att därav föranledas några påtagliga sociala missförhållanden.
Detta oaktat bör — såsom även 1936 års arrendeutredning påpekat
T- en utveckling hän emot ett ökat antal självägda jordbruk på arrendejordbrukens
bekostnad vara en naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven
jordbrukspolitik. I detta syfte har även numera genomförts förköpsrätt
för arrendator bl. a. beträffande gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,
som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 20. •
Kommittén är tveksam, huruvida ytterligare åtgärder äro erforderliga
för att underlätta här ifrågavarande arrendefrilösning. Den närmaste anledningen
härtill är att 1943 års arrendelagstiftning i och för sig — utan
att sådan verkan direkt varit åsyftad — torde komma att frammana en
ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Det är emellertid ännu för tidigt
att draga några säkra slutsatser om effekten av den nya arrendelagstiftningen.
I avvaktan på närmare erfarenheter torde en sådan utredning,
varom motionären hemställt, knappast kunna bli till någon nytta.
I sitt yttrande över motionerna I: 125 och II: 213 har lantbrukskommittén
anfört följande:
Såsom motionärerna påpekat, är ensittarlagen tillämplig även på mark,
som äges av förening och stiftelse. Emellertid begränsas lagens tillämplighet
för inlösen av större jordbruksfastigheter bl. a. genom villkoret att
minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga byggnader
äger, skall belöpa på nyttj anderättshavarens byggnader. Vidare gäller enligt
ensittarlagen, att ny ttj ander ätt shavaren skall äga boningshuset. Båda
dessa villkor torde ytterst sällan vara uppfyllda i de fall, som motionärerna
åsyftat. Att slopa dessa villkor för den grupp brukningsenheter, varom
här är fråga, vore att helt lämna den grund, på vilken den nuvarande ensittarlagstiftningen
bygger, och synes vara förenat med svåröverskådliga
konsekvenser.
Kommittén vill emellertid erinra om en betydelsefull nyhet i 1943 års
arrendelagstiftning, varigenom specialreglerna för vissa jordbruksarrenden,
hland dem stadgandet om arrendators förköpsrätt, utsträcktes att gälla
även det fall, då den utarrenderade brukningsdelen tillhör förening eller
stiftelse. Det torde ännu vara alltför tidigt att uttala sig om stadgandets
jordpolitiska effekt. I avvaktan på närmare erfarenheter rörande den nya
arrendelagstiftningen — särskilt i fråga om den omfattning, i vilken arrendators
förköpsrätt tillämpas gentemot donationer och stiftelser — torde den
särskilda utredning, varom motionärerna hemställt, knappast kunna ge
något av värde.
Utskottet.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om frilösning
av arrendejordbruk vid flera tillfällen varit föremål för utredning
av sakkunniga och prövning av riksdagen. Frågan har i viss mån kommit i
annat läge genom 1943 års arrendelagstiftning. Särskilt ha innehavare av
arrenden, beträffande vilka de speciella s. k. sociala arrendebestämmelserna
gälla, erhållit en tryggare besittning genom stadgandena om minimitid, optionsrätt
och förköpsrätt.
Den benägenhet till sammanslagning av brukningsdelar, som omnämnes
i motionen 11:210, motverkas av bestämmelser i 1927 års lag angående
uppsikt å vissa jordbruk och 1942 års lag om åtgärder mot vanhävd av
jordbruk samt 1947 års lagar om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom
och om uppsikt å jordbruk. Principiellt bör en ur rationaliseringssynpunkt
önskvärd sammanslagning av brukningsdelar icke förhindras vare
sig av nyssnämnda lagstiftning eller av en eventuell lagstiftning om rätt för
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
arrendatorer att friköpa av dem brukad jord, men de i motionen II: 210
framförda sociala synpunkterna äro värda beaktande.
Det självägda jordbruket får såsom arrendeutredningen framhållit i stort
sett anses vara en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform
än arrendet. I viss utsträckning torde 1943 års arrendelagstiftning vara
ägnad att verka för en övergång från arrendesystem till brukande under
äganderätt, men det torde ännu vara för tidigt att uttala sig om lagstiftningens
effekt i detta hänseende. Närmare erfarenheter av 1943 års arrendelagstiftnings
inverkan på arrendegårdsförsäljningarna böra avvaktas. Redan
av detta skäl anser sig utskottet böra avstyrka de i motionerna framställda
yrkandena om utredning.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang också framhålla, att motionärernas
förslag syfta till avsevärda ingrepp i jordägarnas äganderätt.
Det måste föreligga alldeles särskilda skäl för att så betydande ingrepp som
de föreslagna skola kunna anses motiverade. Enligt utskottets mening föreligga
icke för närvarande sådana skäl.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att motionen II: 210 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
B. att motionerna I: 125 och II: 213 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 april 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Björkman*, Nils Elowsson,
Hallagård, Uhlén, Osvald* och Hollertz*;
från andra kammaren: herrar Hermansson*, Cruse, Holm, Andersson
i Gisselås, Jacobsson i Igelsbo, Carlsson i Bakeröd, Lundberg och Andersson
i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
481357
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.