Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i anledning av vad i motionen anförts.

1948-04-15 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1948:20, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i anledning av vad i motionen anförts.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

1

Nr 20.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning

om rätt för arrendatorer att i vissa fall inlösa av

dem arrenderade jordbruksfastigheter.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen

i törsta kammaren nr 125 av herr Andersson, Karl, och herr Mattsson

samt motionerna i andra kammaren nr 210 av herr Nilson i Spånstad och nr

213 av herr Svensson i Alingsås m. fl.

I motionen II: 210 har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om utredning i anledning av vad i motionen anförts.

I motionerna I: 125 och II: 213, som äro likalydande, har föreslagits, att

»riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

angående rätt för arrendatorer å mark tillhörande donationer och

stiftelser att inlösa av desamma innehavda jordbruksfastigheter samt framläggande

av de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

I motionen II: 210 har anförts följande:

När den nu gällande arrendelagen genomfördes avsågs att därmed bl. &.

skapa ett tryggare rättsskydd för arrendatorerna. Sedan lagen nu varit i

gällande kraft under några år kan det med fog sägas, att lagen i en råd

olika avseenden väl fyllt detta syfte, medan den i andra avseenden ej infriat

de välgrundade förhoppningar, arrendatorerna trodde sig ha rätt att

hysa.

Utvecklingen under dessa år har sålunda visat, att de stora godsen alltjämt

i betydande omfattning genom sammanläggning av tvenne fullt bärkraftiga

brukningsdelar eller genom att lägga en bärkraftig brukningsdel

till en större gård förinta självständiga jordbruk. Detta sker på flera olika

sätt. Man begagnar sig med lagens hjälp av möjligheterna att lägga arrendefastigheter

under eget bruk i en omfattning, som vid lagens tillkomst

knappast varken förutsågs eller var avsett. Men också på andra vägar avhändas

ofta nog arrendatorer brukningsrätten till fastigheter, som dessa

eller deras förfäder brukat i flera generationer. På detta sätt ha många bärkraftiga

brukningsdelar, som arrendatorerna skulle velat behålla, försvunnit

under de senare åren. Visserligen sker detta oftast rent formellt fullt

frivilligt, men när de båda parterna i en affär äro så litet jämspelta som

en godsförvaltning med stora ekonomiska resurser å ena sidan och en fattig

i lagens irrgångar alldeles obevandrad arrendator å den andra, bör det

understrykas, att den formella frivilligheten inte alltid motsvaras av en

reell verklighet.

Men denna utveckling är olycklig inte blott ur sociala rättvisesynpunkter.

Med de proportioner denna minskning av bärkraftiga brukningsdelar

tagit och än mera kan beräknas få, uppstå också betydande svårigheter i

andra avseenden. Även om de kvarvarande brukningsdelarna bli större och

större, blir detta till föga gagn, om befolkningen tunnas ut så alt den inte

kan bära den standard och den organisation i fråga om gemensamma inrättningar

som äro nödvändiga för att en bygd skall bli trivsam. I denna sam
1

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 9 samt. 2 avd. Nr. 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

manslagning av brukningsdelar, som motiveras med att skapa ökad ekonomisk

lönsamhet, ligger ofta fröet till en utveckling, som kan göra bygden

socialt obeboelig.

När det gäller att överväga, vilka utvägar som kunna tänkas för att

skapa bättre förhållanden, stå olika möjligheter öppna. Orsaken till sammanslagningarna

motiveras ofta med de allt för höga byggnadskostnaderna.

Godsens förvaltningar anse, att det blir allt för dyrt att bygga och

reparera på arrendegårdar, vars byggnadskapital genom bristfälligt byggnadsunderhåll

är på väg att förstöras. När förfallet närmar sig ett sådant

stadium, att byggnaderna bli obeboeliga för människor eller djur, slås gården

samman med en annan, och en familj, som funnit en god utkomst

i jordbruket, drives bort. All erfarenhet visar emellertid, att där jorden

brukas av ägare till jorden, underhålles och vårdas byggnadsbeståndet på

ett helt annat sätt, än där jorden upplåtits till arrendatorer. En utväg synes

därför vara att på ett eller annat sätt skapa möjligheter för arrendatorerna

att bli ägare till den jord de bruka. Där arrendegårdar frånskilts godsen

under de senare årtiondena ha, överallt där undertecknad känner förhållandena,

de nya ägarna både skött jorden mera intensivt och på ett långt

bättre sätt vårdat sig om byggnadskapitalet. Även om en viss överflyttning

av äganderätten till jorden innebär ett ingrepp i de nuvarande ägarnas rätt

(här syftas endast på större gods och dem underlydande fastigheter som

inte under generationer brukats av ägarna själva) innebär det på längre

sikt den största trygghet för äganderätten att så många som möjligt äga

den jord de bruka.

Jag vill därför föreslå en utredning, som tar sikte på dessa förhållanden

med syfte att överföra arrendegårdar i brukares ägo, där dessa arrendegårdar

äro bärkraftiga, lyda under godsförvaltningar och där det uppstår fråga

om sammanslagning eller läggande under eget bruk av avsides belägna

fastigheter. En överföring skulle givetvis endast ske med iakttagande av

att ägarens intressen av att få full ersättning för den överlåtna fastigheten

ej träddes för nära. Värdering kunde exempelvis ske av ojäviga, i jordbruk

väl förfarna män, och ägaren skulle, om han ej ville hålla arrendeavtalet

gällande eller träffa nytt avtal, vara skyldig avstå fastigheten till arrendatorn

om denne ville köpa fastigheter. Huru en sådan överföring skulle ske

borde lämpligen övervägas av en utredning, men för att skapa nödigt skydd

åt arrendatorerna under utredningens gång torde det vara lämpligt med

provisoriska bestämmelser, som skyddade arrendatorerna under tiden tills

definitiva lagbestämmelser kunde utformas.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det i motionerna I: 125

och II: 213 framlagda förslaget, får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från 1947 års centrala lantbrukskommitté.

Historik.

Frågan om frilösning av arrendejordbruk bar tidigare vid många tillfällen

varit föremål för utredning av sakkunniga och prövning av riksdagen. En

utförlig historik har lämnats i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets

utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag (s. 75—96) samt i andra lagutskottets

utlåtande nr 30 vid 1936 års riksdag (s. 15 och följande, särskilt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

3

s. 18—23) och nr 24 vid 1937 års riksdag (s. 1—7). Utskottet får hänvisa till

dessa redogörelser. Frågan var även föremål för prövning vid 1940 års riksdag

i anledning av en inom första kammaren väckt motion, nr 134. På hemställan

av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) beslöt riksdagen, att motionen

icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Förevarande spörsmål behandlas även i det av 7.936 års arrendeutredning

den 9 november 1938 avgivna betänkandet med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

(SOU 1938:38, s. 199—214). Arrendeutredningen anförde

för egen del bland annat följande:

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka pläga hänföras under

termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras,

vilka de sociala önskemål äro som på detta område kunna motivera lagstiftarens

ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett får betraktas

såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än

arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att

underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till brukande

under äganderätt. Arrendeutredningen vill för sin del ej helt avvisa

denna synpunkt. Även om jordinnehav på arrende knappast, vad angår

vårt land i dess helhet, förekommer i den utsträckning, att proportionen mellan

antalet arrendejordbruk och självvägda jordbruk antyder något påtagligt

socialt missförhållande, skall likväl ej förnekas att en utveckling, varigenom

denna proportion förskjutes till förmån för de självägda jordbruken, bör

kunna betraktas såsom en naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven

jordpolitik.

Emellertid vore det säkerligen oförsiktigt, om man vid utformning av lagregler

på detta område byggde på en problemställning av den enkla beskaffenhet

som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling

av arrendesystemet kan det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida

arrendegårdarna komma att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna

eller om andra personer — sådana som själva ämna driva jordbruk eller sådana

som närmast vilja spekulera i jordens värde — förvärva äganderätt till

ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet knytas

den förutsättningen, att det är arrendatorerna själva som skola tillösa sig den

jord som de bruka. Uppenbart är emellertid nu, att en arrendator långt

ifrån alltid kan finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med

äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillliandahålles

honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägenhet

att frilösa behöver ingalunda ha sin grund i bristande ekonomiskt sinne,

liknöjdhet eller oföretagsamhet. När en arrendator, som ej besitter några

mera betryggande egna kapitalresurser, under eu konjunktur med högt uppdrivna

jordvärden vill avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika

en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, står eu sådan klok förtänksamhet

i god överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt skulle

anse önskvärt.---

Under sådana förhållanden framstår det såsom tämligen tvivelaktigt, huruvida

eu ökad benägenhet från jordägarnas sida att avyttra arrendegårdarna

— låt vara alt försäljningsanbuden i första hand riktas till arrendatorerna —

verkligen motsvarar vad dessa i gemen skulle anse önskvärt. Då lämpligheten

av arrendefrilösning är i hög grad beroende av de ekonomiska konjunkturer,

varunder frilösningen äger rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder,

som hade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga frilösning, möta avsevärda

vanskligheter. Mycket synes tala för alt frilösningen av arrendejord
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

bruk liksom hittills bör komma till stånd såsom ett resultat av själva den

ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis icke utesluter att

statliga ingripanden kunna vara önskvärda i fråga om de frilösta jordbrukens

stödjande i ekonomiskt hänseende.

Att arrendeutredningen för sin del icke ifrågasätter ett tvångsavlösningsförfarande

av den vittutseende beskaffenhet som det av jordkommissionen

på sin tid föreslagna och att över huvud taget några särskilda

åtgärder till forcering av arrendefrilösningen icke nu förordas, kan emellertid

framför allt motiveras därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen

redan i och för sig — och utan att en sådan verkan egentligen är

åsyftad — kan antagas frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar.

Arrendeutredningens förslag låg till grund för Kungl. Maj :ts proposition

nr 346 till 1943 års riksdag med förslag till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

m. in. Propositionen behandlades av tredje särskilda utskottet, som däröver

avgav utlåtande nr 2. Sedan utlåtandet i huvudsak godkänts av riksdagen,

utfärdades lag i ämnet den 22 december 1943 (nr 883).

Vid 1945 års riksdag hemställde herr Hansson i Skediga m. fl. i motionen

II: 110, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t »anhålla om skyndsam

utredning angående rätt för arrendatorer av ecklesiastik och statlig jord

samt jord tillhörande universitet, akademier, högskolor och stiftelser, fideikommiss

och bolag att friköpa de av dem under en följd av år brukade

gårdarna». Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt över

motionen avgivna utlåtande, nr 64, bland annat anförde följande:

Arrendeutredningen har såsom skäl för sitt ståndpunktstagande bland

annat anfört, att en arrendator långt ifrån alltid kunde finna med sin fördel

förenligt att med äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även

om denna tillhandahölles honom till ett efter marknadsläget skäligt pris.

Olika omständigheter inverkade dämpande på arrendatorns lust att bliva

självägande. Att valet mellan arrende och självägareskap utfölle till förmån

för arrende bleve, anförde arrendeutredningen, än vanligare i den mån en

ny arrendelagstiftning visade sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare

och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Vad arrendeutredningen sålunda anfört äger enligt utskottets mening alltjämt

sin fulla giltighet. Nu angivna skäl mot frilösningsrätt har ökat i bärkraft

med hänsyn till den i skilda hänseenden avsevärt förmånligare ställning

som 1943 års arrendelagstiftning bereder arrendatorn i förhållande till

vad arrendeutredningen förslagit.

Arrendeutredningen har vidare såsom skäl mot en inlösningsrätt åberopat,

att den nya arrendelagstiftningen redan i och för sig — och utan att en

sådan verkan egentligen vore åsyftad — kunde antagas frammana en tendens

till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Även denna synpunkt

bör enligt utskottets mening tillerkännas stort beaktande. Erfarenheterna

rörande arrendelagstiftningens verkningar i förevarande hänseende torde i

varje fall böra avvaktas, innan frågan om genomförande av tvångsåtgärder

för frilösning ånyo göres till föremål för mera ingående prövning. Nu anförda

argument torde ha mindre betydelse, såvitt angår mark tillhörig de i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20. 5

motionen avsedda offentliga rättssubjekten. Tydligt är dock, att alldeles

särskilda skäl böra kunna åberopas för att dessa rättssubjekts intresse att

bibehålla sin jord under äganderätt skall få vika för enskilda intressen.

Vad nu anförts giver enligt utskottets mening vid handen, att tillräckliga

skäl för det avsevärda ingrepp i äganderätten som motionärerna föreslagit

icke kunna anses ha förebragts.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Lagbestämmelser.

Nyttjanderättshavare har i vissa fall möjlighet att inlösa till honom upplåtet

markområde enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

alt inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen).

För inlösning enligt ensittarlagen fordras emellertid bland annat,

att marken är upplåten på viss längre tid, att nyttjanderättshavaren tillhörigt

boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,

fanns uppfört å marken den 1 januari 1919 och att minst en fjärdedel

av det värde, marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på

nyttjanderättshavarens byggnader.

För vissa slag av arrenden, s. k. sociala arrenden, finnas särbestämmelser

av för arrendatorerna förmånlig art i 2 kap. 49—69 §§ lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Dessa särbestämmelser äro tilllämpliga

å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio

hektar odlad jord, bland annat om brukningsdelen tillhör bolag, förening

eller stiftelse eller utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som

lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss. För små

brukningsdelar finns dock visst undantag. Upplåtelse av socialt arrende för

viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad, gäller

upplåtelsen likväl för fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för viss

tid, äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år; sådan rätt

tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt). Rätten

till nytt arrende (optionsrätten) förfaller dock, om arrendatorn påtagligen

eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller jordägaren avser,

att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller

dess avkomling skall bruka fastigheten, eller det på grund av särskilda

förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn

kvarsitter å fastigheten.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav äger arrendatorn, så framt

han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt lagen

den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt. Enligt 1 § i denna

lag äger arrendatorn, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller

med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår

i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Förköpsrätten

får dock enligt 2 g ej utövas, där köparen är säljarens make, avkom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

ling, adoptivbarn eller dess avkomling eller säljarens syskon, ej heller där

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder, eller

där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Vidare får förköpsrätt ej utövas, om försäljningen sker i den ordning

utsökningslagen bestämmer.

Såsom ett återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos jordägarna,

att söka undandraga sig de sociala arrendebestämmelserna verka vissa

bestämmelser i lagen den 27 juni 1927 ang. uppsikt å vissa jordbruk och

lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Dessa lagar

ha ersatts av lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

och lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk, av vilka

lagen om tvångsinlösen trätt i kraft den 1 juli 1947 och lagen om uppsikt å

jordbruk träder i kraft den 1 juli 1948. I 1 § sistnämnda lag stadgas, att om

en brukningsdel omfattar odlad jord till en vidd överstigande två hektar

skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom

att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller

därigenom att för jordbruket erforderliga byggnader bortföras eller lämnas

utan nödigt underhåll. Uppsikten skall utövas av lantbruksnämnderna.

1 iH vanhävd är enligt 2 § ej att hänföra nedläggande av jordbruk å brukningsdel

eller del därav, om med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet

och belägenhet samt övriga omständigheter det måste anses olämpligt att där

driva varaktigt jordbruk. Ej heller skall den omständigheten ätt byggnad

bortföres eller lämnas utan nödigt underhåll anses såsom vanhävd, om

byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan förändring i driften av jordbruket,

som är till varaktig fördel för detsamma, eller på grund av sådan

sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse med ändamålsenlig

planläggning av jordbruket i orten, eller ock av annan giltig anledning.

Yttrandena.

Beträffande motionen 11:210 har 1947 års centrala lantbrukskommitté

anfört följande:

Kommittén delar motionärens uppfattning, att det självägda jordbruket

måste betraktas som en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform

än arrendet och att åtgärder därför böra vidtagas för att påskynda en

övergång från arrendesystem till brukande under äganderätt. Enligt kommitténs

uppfattning har arrendejordbruket emellertid i vårt land knappast

sådan omfattning, att därav föranledas några påtagliga sociala missförhållanden.

Detta oaktat bör — såsom även 1936 års arrendeutredning påpekat

T- en utveckling hän emot ett ökat antal självägda jordbruk på arrendejordbrukens

bekostnad vara en naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven

jordbrukspolitik. I detta syfte har även numera genomförts förköpsrätt

för arrendator bl. a. beträffande gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,

som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 20. •

Kommittén är tveksam, huruvida ytterligare åtgärder äro erforderliga

för att underlätta här ifrågavarande arrendefrilösning. Den närmaste anledningen

härtill är att 1943 års arrendelagstiftning i och för sig — utan

att sådan verkan direkt varit åsyftad — torde komma att frammana en

ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Det är emellertid ännu för tidigt

att draga några säkra slutsatser om effekten av den nya arrendelagstiftningen.

I avvaktan på närmare erfarenheter torde en sådan utredning,

varom motionären hemställt, knappast kunna bli till någon nytta.

I sitt yttrande över motionerna I: 125 och II: 213 har lantbrukskommittén

anfört följande:

Såsom motionärerna påpekat, är ensittarlagen tillämplig även på mark,

som äges av förening och stiftelse. Emellertid begränsas lagens tillämplighet

för inlösen av större jordbruksfastigheter bl. a. genom villkoret att

minst en fjärdedel av det värde, marken med därå befintliga byggnader

äger, skall belöpa på nyttj anderättshavarens byggnader. Vidare gäller enligt

ensittarlagen, att ny ttj ander ätt shavaren skall äga boningshuset. Båda

dessa villkor torde ytterst sällan vara uppfyllda i de fall, som motionärerna

åsyftat. Att slopa dessa villkor för den grupp brukningsenheter, varom

här är fråga, vore att helt lämna den grund, på vilken den nuvarande ensittarlagstiftningen

bygger, och synes vara förenat med svåröverskådliga

konsekvenser.

Kommittén vill emellertid erinra om en betydelsefull nyhet i 1943 års

arrendelagstiftning, varigenom specialreglerna för vissa jordbruksarrenden,

hland dem stadgandet om arrendators förköpsrätt, utsträcktes att gälla

även det fall, då den utarrenderade brukningsdelen tillhör förening eller

stiftelse. Det torde ännu vara alltför tidigt att uttala sig om stadgandets

jordpolitiska effekt. I avvaktan på närmare erfarenheter rörande den nya

arrendelagstiftningen — särskilt i fråga om den omfattning, i vilken arrendators

förköpsrätt tillämpas gentemot donationer och stiftelser — torde den

särskilda utredning, varom motionärerna hemställt, knappast kunna ge

något av värde.

Utskottet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om frilösning

av arrendejordbruk vid flera tillfällen varit föremål för utredning

av sakkunniga och prövning av riksdagen. Frågan har i viss mån kommit i

annat läge genom 1943 års arrendelagstiftning. Särskilt ha innehavare av

arrenden, beträffande vilka de speciella s. k. sociala arrendebestämmelserna

gälla, erhållit en tryggare besittning genom stadgandena om minimitid, optionsrätt

och förköpsrätt.

Den benägenhet till sammanslagning av brukningsdelar, som omnämnes

i motionen 11:210, motverkas av bestämmelser i 1927 års lag angående

uppsikt å vissa jordbruk och 1942 års lag om åtgärder mot vanhävd av

jordbruk samt 1947 års lagar om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

och om uppsikt å jordbruk. Principiellt bör en ur rationaliseringssynpunkt

önskvärd sammanslagning av brukningsdelar icke förhindras vare

sig av nyssnämnda lagstiftning eller av en eventuell lagstiftning om rätt för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

arrendatorer att friköpa av dem brukad jord, men de i motionen II: 210

framförda sociala synpunkterna äro värda beaktande.

Det självägda jordbruket får såsom arrendeutredningen framhållit i stort

sett anses vara en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform

än arrendet. I viss utsträckning torde 1943 års arrendelagstiftning vara

ägnad att verka för en övergång från arrendesystem till brukande under

äganderätt, men det torde ännu vara för tidigt att uttala sig om lagstiftningens

effekt i detta hänseende. Närmare erfarenheter av 1943 års arrendelagstiftnings

inverkan på arrendegårdsförsäljningarna böra avvaktas. Redan

av detta skäl anser sig utskottet böra avstyrka de i motionerna framställda

yrkandena om utredning.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang också framhålla, att motionärernas

förslag syfta till avsevärda ingrepp i jordägarnas äganderätt.

Det måste föreligga alldeles särskilda skäl för att så betydande ingrepp som

de föreslagna skola kunna anses motiverade. Enligt utskottets mening föreligga

icke för närvarande sådana skäl.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionen II: 210 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd; samt

B. att motionerna I: 125 och II: 213 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 april 1948.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Björkman*, Nils Elowsson,

Hallagård, Uhlén, Osvald* och Hollertz*;

från andra kammaren: herrar Hermansson*, Cruse, Holm, Andersson

i Gisselås, Jacobsson i Igelsbo, Carlsson i Bakeröd, Lundberg och Andersson

i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481357

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.