Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 7 § andra stycket b) lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 44 av herr Damström samt motionerna i andra kammaren nr 69 av herr Hallberg och nr 113 av herr Dahlgren.

1948-04-29 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1948:27, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 7 § andra stycket b) lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 44 av herr Damström samt motionerna i andra kammaren nr 69 av herr Hallberg och nr 113 av herr Dahlgren.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring

av 7 § andra stycket b) lagen om semester.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i

första kammaren nr 44 av herr Damström samt motionerna i andra kammaren

nr 69 av herr Hallberg och nr 113 av herr Dahlgren.

I motionerna 1: 44 och II: 69, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagens kamrar måtte besluta »godkänna följande tillägg till 7 § mom.

b) i lag om semester den 29 juni 1945:

— — — samt även beträffande olycksfall eller sjukdom utom arbetet;

-—--».

I motionen II: 113 har föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att »i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan ändring i lagen 29

juni 1945 7 § b), att ''annan sjukdom’ än yrkessjukdom eller sjukdom i

anledning av olycksfall i arbete även kommer att anses som privilegierad

bortovaro».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa förslag, får utskottet

hänvisa till motionerna. Angående den nuvarande lydelsen av det lagrum,

som motionärerna önska ändrat, får utskottet hänvisa till den redogörelse

för lagbestämmelser som lämnas här nedan.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Därjämte har på begäran

av utskottet yttranden över motionerna avgivits av Landsorganisationen i

Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen. Redogörelse för yttrandena

lämnas i det följande.

Lagbestämmelser m. m.

Nu gällande semesterlag, lagen den 29 juni 1945 om semester, äger enligt

1 § tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag

av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter

rörande semester.

7 § i lagen har följande lydelse:

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å

minst sexton dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad,

därest arbetstagaren vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Uppstår vid

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 2 avd. Nr 27.

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘2

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

beräkningen av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå

med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller

sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa

yrkessj ukdomar;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller

direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning

högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren

till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken

arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.

I 12 § första stycket i lagen stadgas, att arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skal! utgå; dock bör semestern, om arbetstagaren icke annat begär,

såvitt möjligt förläggas till sommartid. Utan arbetstagarens medgivande må

semestern icke förläggas till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som

enligt 7 § andra stycket b)—d) och tredje stycket skall jämställas med tid,

å vilken arbete utförts.

Enligt 13 § i lagen skall arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns

början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern.

Detta gäller dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Under semester skall enligt 3 § i lagen lön utgå.

På grund av den ovan angivna bestämmelsen i 12 § första stycket i lagen

få de av motionärerna föreslagna ändringarna i semesterlagen betydelse

dels för frågan om semesterns förläggning och dels för frågan i vilken

utsträckning sjukdom skall räknas som s. k. privilegierad frånvaro. Av

motionernas motiveringar framgår icke annat än att ändring i semesterlagen

åsyftas av motionärerna i motionerna I: 44 och II: 69 endast beträffande

bestämmelserna om semesterns förläggning och av motionären i motionen

II: 113 endast beträffande den privilegierade frånvaron.

Semesterns förläggning till tid, då arbetstagare är sjuk.

Frågans tidigare behandling.

I det förslag till semesterlag (SOU 1937:49), som avgavs av 1936 års

semestersakkunniga, upptogos inga regler om förbud för arbetsgivare att

förlägga en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren var sjuk.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Landsorganisationen förordade i ett yttrande över de sakkunnigas förslag,

att uttryckligt förbud infördes i lagen mot semesterns förläggning till

tid, då arbetstagaren på grund av styrkt sjukdom icke vore i arbete. Liknande

yrkanden framfördes av De anställdas centralorganisation och Tjänstemännens

centralorganisation.

Enligt lagen den 17 juni 1!)38 om semester fick arbetsgivare icke förlägga

en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren var oförmögen

till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses

i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Däremot fanns ingen bestämmelse

om förbud mot semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren

var oförmögen till arbete på grund av annan sjukdom än nu nämnts.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag om semester

uttalade föredragande departementschefen, att det måste betecknas

såsom uppenbart olämpligt för en arbetstagare, om semestern för honom

förlädes till sådan tid, då han av någon omständighet vore oförmögen att

använda densamma till vila. Härom anförde departementschefen vidare:

Det torde därför få anses vara skäligt, att arbetsgivarens rätt att förlägga

semestern till dylik tid i någon mån beskäres. Lämpligast synes härvid vara

att acceptera samma grunder som då det gäller att för beräkning av semesterrätt

med arbetad tid jämställa viss annan tid. Härutöver synes förbud

böra meddelas mot förläggandet av semester till tid, då arbetstagare i

samband med havandeskap avhåller sig från förvärvsarbete. Jag har däremot

icke funnit mig kunna förorda den av de anställdas centralorganisation

och landsorganisationen föreslagna bestämmelsen om förbud mot utgivande

av semester under sådan sjukdomstid, som icke genom den nu

nämnda bestämmelsen blivit undantagen. Anledningen härtill är, att jag

ansett mig kunna utgå från att det vid sådana företag, där samtliga arbetstagare

erhålla semester på en gång, ofta vore olämpligt för arbetsgivaren

att bereda den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av semester till

övriga arbetstagare, semester vid ett senare tillfälle. Jag befarar därför,

att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då arbetstagaren

är sjuk, kan göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda arbetstagaren

än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt.

Hos 1942 års semesterkommitté påyrkades av vissa fackförbund förbud

mot semesterns förläggning till tid, då arbetstagaren var frånvarande från

arbetet på grund av vanlig sjukdom. Kommittén anförde härom i sitt betänkande

med förslag till ändrad semesterlagstiftning (SOU 1944: 59)

följande:

Visserligen är det ur semestersynpunkt olämpligt, att semestern förlägges

till tid, då arbetstagaren till följd av sjukdom icke kan utnyttja semestern,

men en dylik förläggning av semestern torde väl ej förekomma

annat än då särskilda skäl föreligga, såsom då semestrarna vid företaget

redan blivit bestämda. Erfarenheterna under den gångna tiden synas vara

sådana, att — mot de skäl som föranlett att »vanlig» sjukdom icke betraktas

som i förläggningshänseende privilegierad frånvaro — anledning saknas

att upptaga detta spörsmål till omprövning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

i propositionen nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om

semester yttrade föredragande statsrådet bland annat:

Vad kommittén föreslagit i fråga om förbud att förlägga semestern till

tid, då arbetstagare är frånvarande från arbetet av privilegierad orsak, har

godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag

av landsorganisationen, som önskar förbudet mot semesterns förläggning

till tid för yrkessjukdom utsträckt att avse även annan sjukdomstid.

Denna fråga var föremål för överväganden vid lagens antagande; och statsmakterna

funno därvid sådant förbud icke böra stadgas. Erfarenheterna

under de år, som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft, synas icke

giva anledning till att nu frångå detta ståndpunktstagande.

Yttranden (över motionerna 1:44 och 11:69).

Socialstyrelsen har framhållit, att förslaget om förbud mot semesterns

förläggande till tid, då arbetstagaren vore sjuk, vore av mindre räckvidd

än förslaget om att i semesterhänseende jämställa vanlig sjukdom med

arbetad tid. I anslutning härtill har socialstyrelsen anfört:

Då semesterlagens syfte ju är att bereda arbetstagarna ledighet för vila

och rekreation, synas starka skäl tala för ett sådant förbud. En dylik bestämmelse

skulle dock kunna medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser.

Svårigheter skulle uppstå t. ex. för sådana företag, där arbetstagarna

erhålla semester enligt en på förhand uppgjord plan eller där rörelsen under

arbetstagarnas semester helt inställes. För arbetsgivaren torde det i dylikt

fall vara olägligt, om han på grund av några arbetstagares sjukdom under

den planerade semestertiden tvingas att bereda dessa semester å annan tid.

De flesta arbetstagare erhålla ju icke någon lön under den tid de äro

sjuka. Om semestern förlägges till sjukdomstiden får vederbörande däremot

lön för denna tid, varför han rent ekonomiskt icke blir sämre ställd än om

han finge semester å annan tid. Det torde väl även, åtminstone under nuvarande

förhållanden, i de flesta fall vara möjligt för arbetstagaren att vid

en för arbetsgivaren lämplig tidpunkt kunna erhålla ledighet utan lön och

då använda den under sjukdomstiden utbetalade semesterlönen. Bestämmelserna

om att semestern skall utgå i ett sammanhang och att arbetsgivaren

senast fjorton dagar före semesterns början skall underrätta arbetstagaren

om tiden för semestern erbjuda även ett visst korrektiv för uppenbara

missbruk från arbetsgivarens sida.

Förslag om att i lagen införa förbud mot semesterns förläggande till arbetstagarens

sjukdomstid ha varit föremål för övervägande vid tillkomsten

av såväl 1938 års som 1945 års semesterlag. Statsmakterna ha dock ansett

de olägenheter, som bestämmelsen skulle medföra, vara övervägande. Sedan

dess har intet nytt framkommit, varför någon ändring härvidlag nu icke

synes böra ske. Vid en allmän revision av semesterlagen torde dock även

denna fråga böra bli föremål för förnyad prövning.

Landsorganisationen har tillstyrkt den av motionärerna föreslagna lagändringen

beträffande semesterns förläggning och som skäl härför anfört:

Det finns egentligen inga verkliga motiv varför olycksfall i arbete och

yrkessjukdom skola vara i förläggningsavseende privilegierade framför

olycksfall utom arbetet och annan sjukdom än yrkessjukdom. Den i gäl
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

5

lande lag genomförda kongruensen mellan de i kvalifikationshänseende och

de i förläggningshänseende privilegierade frånvaroanledningarna synes

mera bestämd av önskan att ernå lagteknisk likformighet än av sakliga

grunder. Medan den i kvalifikationshänseende gällande privilegieringen av

olycksfall och sjukdom kan motiveras av orsakssammanhanget mellan arbetet

och sjukdomen, kan detta sammanhang i och för sig knappast motivera

det vid frånvaro av sådan anledning gällande förläggningsförbudet.

Den avgörande synpunkten för utformningen av detta förbud är tydligen

icke anledningen till frånvaron utan olycksfallets resp. sjukdomens återverkan

på arbetstagarens möjlighet att utnyttja en till frånvarotiden förlagd

semester för dennas avsedda ändamål. Från denna synpunkt kommer man

till annat resultat än man kommer till från »kongruenssynpunkten». Ja,

man kommer i praktiken ofta, kanske oftast, till motsatt resultat. Den stora

massan av olycksfall äro ej förenade med feber eller eljest av beskaffenhet

att nödga den skadade till sängliggande eller ens hindra hans utevistelse.

Ofta nog gäller detsamma om yrkessjukdom. Motsatsen åter gäller beträffande

flertalet »vanliga sjukdomar», t. ex. en lunginflammation, en epidemisk

sjukdom och andra »vanliga» sjukdomar av den art och grad att de

enligt läkares föreskrift nödga den sjuke att avhålla sig från arbete. Men

även om man håller fast vid kravet på orsakssammanhang mellan arbetet

och sjukdomen, måste den nuvarande begränsningen av förläggningsförbudet

anses irrationell. Tv med denna begränsning uteslutes från privilegieringen

ett stort antal fall, där orsakssammanhang faktiskt kan konstateras

men privilegieringen likväl ej gäller av den anledningen att sjukdomen antingen

icke kan betecknas som en typisk yrkessjukdom eller, trots att den

kan så betecknas, icke omfattas av försäkringen för sådana sjukdomar.

Med det sagda har landsorganisationen givetvis icke velat ifrågasätta en

inskränkning av förläggningsförbudet vid olycksfall eller yrkessjukdom till

fall, då dessa faktiskt hindra semesterns utnyttjande under frånvarotiden.

Av praktiska skäl är det ogörligt att vid frånvaro av dessa anledningar göra

förbudet beroende av en prövning i varje särskilt fall. Men man har på

grundval av det sagda anledning att fråga sig, om sakliga skäl finnas för

att bibehålla arbetsgivarens fria rätt att förlägga semestern till tiden för

vanlig sjukdom. Det har visats att denna hans frihet icke kan motiveras

med hänsyn till sjukdomens karaktär. Man frågar sig då vilka andra godtagbara

skäl som eventuellt kunna anföras.

Som sådana kunna väl över huvud endast diskuteras dels företagets intresse

av att vid en för alla arbetstagare gemensam förläggning av semestern

icke behöva vidkännas den olägenhet, som skulle ligga i att semestern

för en eller annan sjuk arbetstagare finge framflyttas till senare tidpunkt,

dels det härmed sammanhängande skälet att skyldigheten att göra dylika

undantag skulle kunna göra arbetsgivaren benägen att avskeda den sjuke.

I det följande bortses från det motargument mot detta resonemang, som

ligger däri alt precis samma betänkligheter kunna anföras mot den gällande

lagens privilegiering av olycksfall och försäkrad yrkessjukdom.

Den första invändningen grundas på en avvägning av å ena sidan företagets

ekonomiska intresse och å andra sidan den sjuke arbetstagarens intresse

av eu för sitt ändamål utnyttjad semester, därvid det förstnämnda

intresset ansetts överväga det senare. Från arbetarskyddssynpunkt kan naturligtvis

eu sådan värdering — som för övrigt bortser från alt semesterns

utnyttjande för rekreation också är ett företagsintresse — icke godkännas.

Men även praktiskt sett är argumentet föga respektabelt. Olägenheten för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

arbetsgivaren reduceras högst väsentligt av att regeln om arbetsgivarens

fria förläggningsrätt gäller även beträffande den framflyttade semestern.

I de fall ej annat följer av avtal om viss semesterperiod kan arbetstagaren

ej kräva att utfå semestern under viss tid av året.

Vad gäller frågan om den hänsyn man vid privilegieringens utformning

har att ta till uppsägningsrisken kan nog — åtminstone under en sämre arbetsmarknadskonjunktur

än den nuvarande — skäl andragas för att — så

länge svensk lag ej hindrar att en arbetstagare avskedas på grund av sjukdom

— sådan hänsyn tillmätas en viss vikt i fråga om den i kvalifikationshänseende

gällande privilegieringen. Däremot tror landsorganisationen knappast

att man, då det gäller förläggningsförbudet, behöver på allvar räkna

med risken i fråga. Uppsägningsrättens utnyttjande av sådan anledning

skulle omedelbart aktualisera frågan om lagstadgat uppsägningsskydd —

därest inte uppsägningen såsom stridande mot god sed vore att anse som

ogiltig redan enligt allmänna rättsgrundsatser.

Enligt 1942 års semesterkommitté och föredragande departementschefen

1945 hade erfarenheterna från förra semesterlagens giltighetstid icke varit

sådana att en utsträckning av förläggningsförbudet vore motiverad. Någon

utredning till stöd för dessa omdömen finns veterligen icke. I vilken omfattning

det förekommit att semester förlagts till vanlig sjukdomstid undandrar

sig i varje fall landsorganisationens bedömande; motionären säger att

åtskilliga fall förekommit. Den goda arbetsmarknadskonjunkturen har säkerligen

bidragit att avhålla åtskilliga arbetsgivare från att i förevarande

avseende utnyttja sin lagstadgade frihet. Härmed må förhålla sig hur som

helst. Om erfarenheten bekräftat att denna frihet icke utnyttjas till arbetstagarens

förfång, synes detla förhållande snarare utgöra ett skäl för än ett

skäl mot att lagfästa en ordning, som från principiell synpunkt måste erkännas

vara den riktiga.

Det må slutligen erinras om att enligt den nya norska semesterlagen

(1947) arbetstagare äger att få semestern framflyttad, om han före dess

början styrker att han är sjuk eller eljest arbetsoför. Hans rätt härutinnan

är endast såtillvida begränsad att han icke äger kräva att utfå ny semester

under den i norska lagen för huvuddelen av semestern stadgade semesterperioden

(16 maj—30 september). Inskränkningen i fråga är för vår del

utan intresse, då den svenska lagen ju icke upptar någon tvingande regel

om semesterperiod.

Den föreslagna lagändringen beträffande semesterns förläggning avstyrkes

däremot av Svenska arbetsgivareföreningen. Efter att först ha redogjort

för frågans tidigare behandling har arbetsgivareföreningen anfört följande:

Föreningen kan icke finna, att i motionerna anförts skäl, som mot statsmakternas

tidigare ställningstagande i frågan böra föranleda bifall till motionerna.

Föreningen vill framhålla, att arbetsgivarna sällan eller aldrig

avsiktligt begagna sig av möjligheten att förlägga arbetstagares semester

till sjukdomstid. Om däremot arbetstagaren blir sjuk under eller strax före

en redan fastställd semester, saknar arbetsgivaren ofta möjlighet att ändra

på semesterns förläggning, och i sådana fall kan semestertiden komma att infalla

under arbetstagarens sjukdom. Av motionen får man den uppfattningen,

att fall skulle ha förekommit, då en arbetstagare, som varit borta

från sitt arbete på grund av sjukdom, i efterhand fått sjukdomstiden avräknad

på semestern. Det förtjänar erinras om att enligt domar av arbets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

7

domstolen arbetsgivax-en icke har möjlighet att — även om han skulle vilja

det — efteråt förklara en bortovaro på grund av sjukdom som semester.

Besked om semesterns förläggning måste lämnas i förväg, och enligt lagen

gäller i sådant hänseende en varseltid av minst 14 dagar. Ett bifall till

motionerna skulle skapa stora möjligheter för arbetstagarna att missbruka

sin semesterrätt. Föreningen vill särskilt understryka de stora praktiska

olägenheter, som ett föi''bud att förlägga semestern till vanlig sjukdomstid

skulle innebära i synnerhet för företag, vilka för senxester göra uppehåll i

driften eller redan tidigt under året fastställa semesterplan. En regel, som

den föreslagna, skulle säkerligen göra det omöjligt för större och medelstora

företag, som förfara på sistnämnda sätt, att fortsätta med detta system.

Slutligen vill föreningen framhålla, att den yi-kade lagändringen, såsom

den av motionärerna utformats, jämväl innebär, att frånvaro på grund av

vanlig sjukdom kvalificerar till semester, vilket, såvitt framgår av motionerna,

dock icke torde ha avsetts. Beträffande föreningens synpunkter på

en ändring med sådan imxebörd får föreningen hänvisa till det yttrande,

som föreningen denna dag avgivit till utskottet över motionen IT: 113.

Sjukdom som privilegierad frånvaro.

Frågans tidigare behandling.

1936 års semestersakkunniga anförde i sitt betänkande med förslag till

lag om semester (SOU 1937: 49) i fråga om de privilegierade orsakerna till

frånvaro från arbetet bland annat följande:

Även om en arbetstagax-e under viss månad ej utfört arbete under minst

aderton dagar, kunde omständigheterna vara sådana, att den å månaden

belöpande semesterrätten skäligen ej borde gå förlorad. Bland de orsaker

till bortovaro från arbete, som borde privilegieras på sådant sätt, att bortovaron

jämställdes med arbetad tid, då det gällde kvalificering för semester,

voro främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämde med

hittills på alla områden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras

bortovai-o, som orsakats av olycksfall i ai-betet, eller sådana yrkessjukdomar,

som falla under lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Det kunde nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare,

som skadats i arbetet och till följd därav bleve arbetsoförmögen, skulle gå

förlustig någon del av sin semesterrätt. Det kunde ej heller anses föreligga

skäl att tidsbegränsa rätten till semester vid längi-e bortovaro från arbetet

av nu nämnda orsaker. Så länge arbetsavtalet kunde anses gälla, borde den

skadade sålunda få beräkna semesterrätt. Av rena billighetsskäl förordade

de sakkunniga slutligen, att fullgörandet av repetitionsövning skulle jämställas

med att arbetstagai-en utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Härvidlag

kunde det endast bliva fråga om semesterrätt för eu å två dagar,

vilken rätt eljest skulle gå förlorad genom repetitionsövningen.

Beträffande vissa andra fall kunde tvekan anses råda, om privilegiering

av viss orsak till bortovaro från arbetet borde ske. Detta gällde främst sådan

sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kunde betecknas

såsom yrkessjukdom. Härvidlag förelåge visserligen ömmande skäl

och ofta nog vore behovet av rekreation efter eu genomgången sjukdom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

mycket stort. Det måste emellertid ihågkommas, att det här gällde en ekonomisk

belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga ansåge det icke gärna

vara tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna

att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på sjukdomstid, i

vidare mån än arbetsgivarna kunde anses vara skyldiga att utgiva lön under

sjukdomen. Uttryckliga regler härom funnes endast i sjömanslagen.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag anförde föredragande departementschefen,

att han gärna sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning

privilegiera även annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget

omnämnda. I likhet med de sakkunniga befarade emellertid departementschefen,

att en bestämmelse härom skulle medföra risk för uppsägning

från arbetsgivarens sida.

1942 års semesterkommitté (SOU 1944: 59) föreslog inga andra ändringar

i då gällande priviligeringsbestämmelser än att till privilegierad frånvaro

skulle hänföras även havandeskapstid (med viss maximering).

I yttrande över kommitténs förslag förklarade Landsorganisationen, alt

billighetsskäl talade för att även vanlig sjukdomstid — intill viss tid —

privilegierades. Även Svensk sjuksköterskeförening förordade, att frånvaro

från arbetet till följd av annan sjukdom än yrkessjukdom finge anses såsom

arbetad tid.

I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag yttrade föredragande statsrådet

bland annat:

Från ett par håll har yrkats, att även annan sjukdomstid än sådan, under

vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av yrkessjukdom,

måtte få räknas såsom arbetad tid enligt semesterlagen. Hur långt

man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad att utföra

sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester, kan givetvis vara

föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen anföras för

att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig sjukdomstid.

Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern såsom en genom

arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren innebär varje utsträckning

av de privilegierade frånvaroorsakerna en motsvarande ekonomisk

belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan utsträckning vara till

nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera benägna att tillgripa ett avskedande

än eljest. Vid övervägande av denna fråga har jag därför stannat för

att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande hänseende och att således

icke medgiva något tillgodoräknande i semesterhänseende av vanlig

sjukdomstid. Detta spörsmål torde i stället få lösas avtalsvägen. Så synes

ock ha skett i icke obetydlig utsträckning.

Yttranden (över motionen II: 113).

Socialstyrelsen har funnit övervägande skäl tala mot förslaget att i 7 §

andra stycket b) semesterlagen införa en bestämmelse om att sjukdom

eller olycksfall utom arbetet skall anses såsom privilegierad frånvaro. Därvid

har socialstyrelsen anfört:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

9

Vad först beträffar förslaget om att i semesterhänseende jämställa vanlig

sjukdom med arbetad tid vill styrelsen erinra om bestämmelsen i 7 §

första stycket enligt vilken semester utgår för varje kalendermånad, varunder

arbetstagaren utfört arbete å minst 16 dagar. En kortare tids sjukdom

påverkar sålunda icke semesterrätten.

Den semesterledighet en arbetstagare erhåller ett år är i allmänhet ersättning

för föregående års arbete. Om man bortser från långvariga sjukdomsfall

kommer arbetstagaren därför ändå att erhålla full semester samma år

han varit sjuk, d. v. s. under det år, då hans behov av vila och rekreation

får anses vara särskilt stort.

Semesterlagen vilar på den grundtanken, att semesterrätten är en intjänad

löneförmån, och detta måste åtminstone i princip medföra, att semesterrätten

bör vara beroende av det av arbetstagaren verkligen utförda

arbetet. I vissa särskilt angivna undantagsfall — 7 § andra stycket semesterlagen

— har lagen visserligen gjort avsteg från denna princip. Det ligger

emellertid i sakens natur, att restriktivitet måste iakttagas i fråga om dylika

undantag. Beträffande sjukdom föreligger enligt styrelsens mening

icke tillräckligt starka skäl härför.

En bestämmelse om att sjukdom skulle anses som privilegierad frånvaro

torde även kunna leda till det icke önskvärda resultatet, att en arbetsgivare,

i stället för att behöva utgiva semester för sjukdomstiden, uppsäger

arbetstagaren och icke anställer honom igen förr än han blivit frisk.

Landsorganisationen har i viss utsträckning tillstyrkt förslaget att vanlig

sjukdom i semesterhänseende skall få likställas med arbetad tid. Landsorganisationen

har anfört:

Enligt den norska ferieloven av den 14 november 1947 är rätten till

semesterledighet — 18 arbetsdagar — i princip oavhängig av anställningsoch

arbetstid under kvalifikationsåret, medan rätten till semesterlön står

i förhållande till anställningstiden (eller arbetsförtjänsten). Beträffande arbetstagare

vars semesterlön beräknas efter kvalifikationssysteinet (opptjeningssystemet)

— arbetstagare med fast, för dag, vecka etc. beräknad

lön — göres vid semesterlönens uträknande icke avdrag för av sjukdom

intill sammanlagt högst tre månader föranledd frånvaro under kvalifikationsåret.

1 avseende å frånvaro på grund av sjukdom är den gällande svenska

lagens privilegiering begränsad till sjukdom till följd av olycksfall, som

drabbat arbetstagaren i arbete hos den som varit hans arbetsgivare under

tiden för olycksfallet, resp. till försäkrad yrkessjukdom som ådragits i det

arbete till vilket semesteranspråket hänför sig. Uppenbarligen är rättsgrunden

för en privilegiering starkare i dessa fall än när fråga är om vanlig

sjukdom utan bevisligt sammanhang med arbetet. Men det är att märka

att, sä som privilegieringen utformats, orsakssammanhang i och för sig

icke är tillräckligt. Även om en sjukdom i det särskilda fallet kan konstateras

vara föranledd av arbetet — den må kunna betecknas som yrkessjukdom

eller ej — grundar den ingen privilegiering, därest den ej antingen

härrör av ett olycksfall i arbetet eller är sådan yrkessjukdom som omfattas

av 1929 års lag. Redan detta förhållande utgör eu anledning att utsträcka

privilegieringen. Det är emellertid ogörligt atl, om man över huvud

sä vill göra, uppställa krav på orsakssammanhang med arbetet; man nödgas

taga konsekvensen att låta privilegieringen omfatta sjukdom över

liihang till riksdagens protokoll !) samt. 2 and. Nr 27.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

huvud. I den mån privilegieringen sålunda kommer att omfatta även sjukdom

utan påvisbart eller sannolikt sammanhang med arbetet kan den tydligen

endast motiveras med de billighetshänsyn, vilka motionären antyder

i slutet av sin motion. Dessa hänsyn måste dock anses mycket behjärtansvärda.

Å andra sidan vore det väl att sträcka sig alltför långt om man

utvidgade privilegieringen till att gälla hur lång sjukdomstid som helst;

detta skulle troligen också kunna befaras medföra den risk för den sjukes

uppsägning, som hittills åberopats som ett av skälen mot att i fråga om

kvalifikation tillgodoräkna arbetstagaren vanlig sjukdomstid. En lämplig

begränsning synes vara den som genomförts i den norska lagstiftningen,

vilken tid ungefärligen motsvarar den tid, under vilken enligt svensk lag

frånvaro i samband med havandeskap eller barnsbörd är privilegierad.

Landsorganisationen får sålunda på det sätt tillstyrka motionärens förslag

att 7 § i semesterlagen tillföres bestämmelse att med arbetad dag skall

intill en tid av sammanlagt högst tolv veckor under varje kvalifikationsår

jämställas dag, under vilken arbetstagaren under pågående anställning

varit oförmögen till arbetet på grund av olycksfall utom arbete eller annan,

av läkare styrkt sjukdom än sådan som avses i 7 § b).

Svenska arbetsgivareföreningen har däremot avstyrkt förslaget om privilegiering

av frånvaro på grund av vanlig sjukdom. Efter att först ha redogjort

för frågans tidigare behandling har arbetsgivareföreningen anfört:

Föreningen kan icke finna, att i motionen anförts skäl, som böra föranleda

statsmakterna att frångå ovan refererade ståndpunktstagande. Vad

motionären anfört om att svårigheter ofta uppstå för en arbetstagare, som

skadats genom olycksfall i arbetet, att få detta erkänt som sådant hos försäkringsrådet,

utgör enligt föreningens åsikt intet skäl för en utvidgning

av semesterlagens bestämmelser om privilegierad frånvaro till att jämväl

omfatta vanlig sjukdomstid. Föreningen vill för övrigt starkt ifrågasätta

påståendets riktighet i och för sig. De i motionen gjorda påståendena, att

många arbeten äro av den art, att arbetstagarens hälsa successivt nedbrytes

med resultat att sjukdomar uppstå samt att knappast något arbete är

av den art, att det icke ger upphov till någon sjukdom, finner föreningen

vara i hög grad överdrivna. Påståendet att rationaliseringen åstadkommer

en för tidig förslitning av arbetskraften är många gånger tidigare vederlagt.

Genom rationaliseringen har arbetet i vår industri, allmänt sett, blivit

mindre påfrestande än som tidigare varit fallet.

Det förtjänar påpekas, att genom regeln, att semesterrätt inträder för

viss kalendermånad, om blott arbetstagaren utfört arbete å minst 16 dagar,

bortovaro på grund av sjukdom under 10 — och i vissa fall upp till

20 dagar — redan enligt den gällande lagen icke inverkar på semesterrätten.

Föreningen vill vidare framhålla de stora praktiska olägenheter, som den

föreslagna lagändringen skulle medföra. En utvidgning av de privilegierande

frånvaroorsakerna till att jämväl omfatta vanlig sjukdom skulle

nämligen till förhindrande av missbruk nödvändiggöra en vidlyftig kontroll

från arbetsgivarnas sida över anledningen till varje frånvaro från arbetet.

En sådan kontroll skulle alltid vålla svårigheter och i vissa fall — exempelvis

inom stuverifacket och byggnads- och anläggningsindustrierna —

vara helt omöjlig.

Det är icke möjligt att utan en ingående utredning fastställa, hur stor

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

ökning av lönekostnaderna ett genomförande av motionärernas förslag

skulle innebära; det är emellertid tydligt, att det i vissa fall skulle medföra

en icke oansenlig ny belastning.

Utskottet.

Förevarande motioner röra två frågor. Den ena frågan gäller i vilken omfattning

arbetsgivare skall förbjudas att förlägga en arbetstagares semester

till tid, då arbetstagaren är sjuk. Den andra frågan är i vilken utsträckning

frånvaro från arbetet på grund av sjukdom i semesterhänseende skall jämställas

med arbetad tid.

Enligt semesterlagen äger arbetsgivaren bestämma när semester skall

utgå. Arbetsgivaren får dock icke förlägga arbetstagarens semester till tid,

då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av i ax-betet inträffat

olycksfall eller på grund av sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avses

i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Enligt utskottets mening tala

starka skäl för att detta förbud utsträckes till att gälla även annat olycksfall

och annan sjukdom. Semesterns huvudsyfte är ju att bereda arbetstagarna

vila och rekreation. Det är icke tillfredsställande, att arbetsgivare

kan förlägga en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren är sjuk,

och därigenom hindra arbetstagaren från att få semester efter tillfrisknandet.

En arbetstagare, som varit sjuk, har i allmänhet större behov av

vila och rekreation än en som icke varit sjuk. Förbud för arbetsgivare att

förlägga arbetstagares semester till tid, då arbetstagare är sjuk, torde i

vissa fall kunna medföra olägenheter för arbetsgivaren. Detta gäller framför

allt i företag, som redan tidigt på året fastställa semesterplan, och företag,

som göra uppehåll i driften för semester. Olägenheterna av ett dylikt

förbud torde dock även i sådana företag vara av relativt begränsad omfattning.

Den här diskuterade frågan om begränsning av arbetsgivarens

rätt att bestämma, när semester skall utgå, kräver emellertid närmare överväganden.

Utskottet förordar, att en utredning av frågan kommer till stånd.

Det andra av de i motionerna framförda förslagen, nämligen förslaget

att vanlig sjukdomstid i semesterhänseende skall betraktas som arbetad

tid, är mera diskutabelt. Semesterlagen vilar på den grundtanken, att

semesterrätten är en intjänad löneförmån. Detta har medfört, att semestern

i princip gjorts beroende av den tid, under vilken arbetstagaren utfört arbete

för arbetsgivarens räkning. Från denna princip har visserligen i 7 §

andra stycket semesterlagen gjorts undantag, men det är självfallet, att

avvikelser från lagens grundprincip måste ske med stor försiktighet. Enligt

semesterlagens nuvarande lydelse är arbetstagares frånvaro från arbete

på grund av olycksfall i arbetet eller på grund av yrkessjukdom i semesterhänseende

jämställd med arbetad tid. Detta utgör givetvis i och för sig

icke något skäl för att frånvaro på grund av annat olycksfall eller annan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

sjukdom i semesterhänseende skall privilegieras. Vissa skäl kunna emellertid

anföras för att i någon utsträckning privilegiera även vanlig sjukdomstid.

I samband med den av utskottet förordade utredningen av frågan

om förbud för arbetsgivare att förlägga en arbetstagares semester till

tid, då denne är sjuk, synes även frågan om privilegiering av frånvaro

på grund av vanlig sjukdom böra övervägas. Därvid bör emellertid uppmärksammas,

att varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna

innebär en ekonomisk belastning för arbetsgivarna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning av frågan

om förbud för arbetsgivare att förlägga en arbetstagares

semester till tid, då arbetstagaren är sjuk, i samband

varmed även bör utredas frågan om att i semesterhänseende

i viss utsträckning med arbetad tid jämställa frånvaro från

arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall i arbetet

eller annan sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom,

som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kan föranleda; och

B. att motionerna I: 44, II: 69 och II: 113, i den mån de

icke besvarats genom vad utskottet under A. hemställt, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 april 1948.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand*, Sten, Björkman,

Nils Elowsson, Hallagård, Uhlén och Osvald*;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Johnsson i Kastanjegården*,

Cruse, Holm*, fru Johansson i Norrköping, fru Ewerlöf* och

herr Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1948

841247

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:193 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 7 § andra stycket b) lagen om semester. a1 i texten