Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna rörande folkpensionsförmånerna till på statens sinnessjukhus intagna personer. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 4 i första kammaren av herr Nåsgård och herr Andersson, Jones Erik, samt nr 2 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge m. fl.
1948-05-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1948:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna rörande folkpensionsförmånerna till på statens sinnessjukhus intagna personer. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 4 i första kammaren av herr Nåsgård och herr Andersson, Jones Erik, samt nr 2 i andra kammaren av herr Johansson i Mysinge m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
1
Nr 28.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna
rörande folkpensionsförmånerna till på statens
sinnessjukhus intagna personer.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 4 i första kammaren av herr
Nåsgård och herr Andersson, Jones Erik, samt nr 2 i andra kammaren av
herr Johansson i Mysinge m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har påtalats, att nu gällande bestämmelser
angående folkpensionering i vissa fall göra det möjligt för på
statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade att samla kapital av
utgående pensionsbelopp, samt hemställts, »att riksdagen måtte för sin del
besluta sådant förtydligande av lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
att i motionen påtalade konsekvenser beträffande pensionsförmånerna
till på statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade personer
undanröjas; samt att vederbörande utskott måtte utforma härför
erforderliga lagtextändringar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttranden från socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och
medicinalstyrelsen.
Vården av sinnessjuka, som äro i behov av mer kvalificerad vård, handhaves
i vårt land sedan lång tid tillbaka huvudsakligen vid statliga sinnessjukhus.
Enligt 15 § sinnessjuklagen gäller som regel, att den som intagits
å statens sinnessjukhus i första hand själv är skyldig att erlägga
vårdavgift. Enligt 77 § första punkten sinnessjukvårdsstadgan fastställer
Kungl. Maj :t vårdavgifternas storlek. För tiden 1/4 1947—30/6 1948 skola
dessa avgifter utgå med 3 kronor om dagen för salspatient. Enligt 77 §
andra punkten sinnessjukvårdsstadgan skall endast halv avgift, 1 krona
50 öre, uttagas, därest genom intyg av stadsfogde, landsfiskal eller annan
utmätningsman eller av lappfogde styrkes, att den sjuke saknar tillgång till
erläggande av full avgift eller efter erläggande därav skulle sakna nödiga
medel för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Detta gäller
även om den intagne enligt intyg av fattigvårdsstyrelse är berättigad till
fattigvård. Därest någon finnes, som är försörjningspliktig för patienten,
Bihang till riksdagens protokoll 10)8. 0 samt. 2 avd. Nr 28.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
skall för rätt till halv avgift enahanda intyg företes beträffande den försörj
ningspliktige. Om den intagne själv saknar medel till avgiften, äro
fattigvårdslagens bestämmelser om rätten till fattigvård avgörande i fråga
om betalningsskyldigheten, d. v. s. fattigvårdsstyrelsen har i själva verket
att svara för avgiftsbetalningen endast i det fall, att patienten är medellös.
I samband med intagning å sinnessjukhus eller snarast möjligt därefter
infordrar emellertid sjukhuset ansvarsförbindelse för avgiften. Då ansvarsförbindelse
icke lämnats av försörjningspliktig eller annan anhörig, tecknas
förbindelsen vanligen av förmyndare eller av fattigvårdsstyrelse. På grund
av svårigheterna för sjukhusen att snabbt vinna kännedom om patienternas
tillgångar av egna medel, även i form av folkpension, och av hänsyn till
bestämmelsen i 58 § 1 mom. andra stycket fattigvårdslagen att talan mot
fattigvårdsstyrelse om ersättning för sjukvården skall väckas inom 120
dagar från det vården börjat utgå, anmodas fattigvårdsstyrelserna i tveksamma
eller oklara fall i regel att utfärda ansvarsförbindelser. Det får
sedan ankomma på fattigvårdsstyrelsen att av patientens medel i form av
folkpension etc. eller av försörjningspliktig tillgodogöra sig eller uttaga
ersättning.
Redan på detta sätt inkopplas alltså fattigvårdsstyrelserna i sannolikt stor
omfattning i avgiftsbetalningen även för folkpensionärer, som vårdas å sinnessjukhus.
Men även bestämmelsen i 79 § första punkten sinnessjukvårdsstadgan
att avgift skall inbetalas kvartalsvis eller, där den erlägges av fattigvårdsstyrelse,
halvårsvis i förskott, är tydligen ägnad att överflytta
betalningsansvaret på fattigvårdsstyrelse. Denna bestämmelse om förskottsbetalning
får eftertryck genom stadgandet, att, om avgift icke erlägges i
föreskriven ordning, därjämte skall gäldas sex procent ränta å avgiftsbeloppet.
Enligt 18 g 2 mom. lagen om folkpensionering äger fattigvårdssamhälle
lör tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt eller mot avgift som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter
vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården
eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.
Fattigvårdssamhäilet är dock skyldigt att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade 16 kronor och därutöver
för december månad 8 kronor eller, där den pensionsberättigade på grund
av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel, använda motsvarande
belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.
Samma bestämmelser gälla, då fattigvårdssamhälle haft kostnader för enskild
vård av pensionsberättigad, vilken förklarats berättigad till inträde
å staten tillhörig anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka men
icke kunnat mottagas å dylik av brist på utrymme.
De låga vårdkostnaderna å allmän sal vid de statliga sjukhusen medföra,
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
särskilt efter genomförandet av 1946 års folkpensionsreform, att överskott
i vissa fall uppkomma å folkpension, tillkommande å sinnessjukhus intagna,
sedan vårdavgiften guldits och de pensionsberättigade erhållit föreskrivna
fickpengar eller motsvarande belopp avsatts för att användas till
deras personliga nytta. Såsom exempel kan nämnas, att medan vårdavgiften
utgör 1 095 kronor eller vid reduktion 547 kronor 50 öre för år, uppgår
ålderspensionen till och kunna invalidpension och sjukbidrag uppgå till
1 000 kronor per år för ogift person, vartill i bostadskostnadsgrupperna II
—-V kan komma bostadstillägg, i sistnämnda grupp uppgående till högst
600 kronor. Beträffande änkepensionen äro motsvarande belopp 600 kronor
och 400 kronor.
Viss tveksamhet har yppat sig om huru det bör förfaras med överskottsmedel
av nu angivet slag. I vissa fall torde de ha överlämnats till den pensionsberättigade.
I andra fall åter torde fattigvårdsstyrelser ha använt uppkommande
överskott till att bereda fattigvårdssamhället ersättning för tidigare
för pensionstagaren utgiven fattigvård. Vanligt torde emellertid
ha varit, att fattigvårdsstyrelserna, med hänsyn till ovissheten om hur man
rätteligen bör förfara, icke redovisat överskottsmedlen till pensionstagaren
utan låtit dessa innestå såsom besparingar för dennes räkning. I samband
därmed har man ofta föranstaltat om omyndigförklaring av den sinnessjuke,
varvid förvaltningen av den omyndigförklarades tillgångar övertagits
av en särskilt förordnad förmyndare.
Socialvårdskommittén har i skrivelse den 13 februari 1941, vari kommittén
yttrat sig angående motsvarande spörsmål beträffande å vårdhem för
lättskötta sinnessjuka intagna pensionsberättigade personer, uttalat, att
det principiellt riktiga vore, att så länge folkpension utginge till sjuka personer,
vilka vore varaktigt omhändertagna för vård på anstalt, pensionen i
första hand användes till täckande av det allmännas kostnader för erforderlig
vård. Kommitténs förslag till lag om folkpensionering innehöll ett stadgande
om att, därest någon vore intagen å allmän sjukvårdsanstalt och
vårdtiden å anstalten uppgått till mer än två månader, folkpension ej skulle
utgå för tiden därefter.
När förslag till lag om folkpensionering 1946 förelädes riksdagen uttalade
föredragande departementschefen, att frågan i vad mån folkpension skulle
utgå med reducerat belopp till folkpensionärer vid vistelse å allmän sjukvårdsanstalt
borde anstå i avbidan på ståndpunktstagande till föreliggande
förslag om statens övertagande av kostnaderna för vård å allmän sal vid
sjukhus.
Samtliga de myndigheter, från vilka yttranden inhämtats, ha uttalat, att
den nuvarande ordningen i förevarande hänseende icke är tillfredsställande
och understrukit angelägenheten av att spörsmålet löses.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
Socialstyrelsen förordar en utredning av spörsmålet, varvid bör beaktas
önskvärdheten av att fattigvårdsstyrelserna i största möjliga utsträckning
avkopplas från betalningsproceduren.
Pensionsstyrelsen ger anvisning på olika utvägar till frågans lösning men
tillägger, att det i viss mån beror av omständigheter liggande utanför styrelsens
ämbetsområde, vilken lösning, som bör föredragas. Tillika framhålles,
att överskottsproblemet även berör andra pensionstagarkategorier
än de å de statliga sinnessjukhusen intagna. I yttrandet anmärkes, att styrelsen
tidigare i skrivelser till Kungl. Maj:t erinrat om existensen av det i
motionerna berörda spörsmålet.
Medicinalstyrelsen understryker angelägenheten av att ställning snarast
tages till frågan om överskottsmedlen och framhåller tillika, att motsvarande
spörsmål uppkommer beträffande långvarigt kroppsligt sjuka och
även för deras vidkommande tarvar en lösning. Styrelsen omnämner, att
styrelsen tidigare i ett remissyttrande till Kungl. Maj :t understrukit angelägenheten
av att ställning snarast tages till frågan om de s. k. överskottsmedlens
disposition.
I de avgivna yttrandena har givits anvisning på olika möjligheter till
lösning av förevarande spörsmål.
Samtliga de nyssnämnda myndigheterna ha pekat på möjligheten att höja
sjukhusavgifterna för pensionsberättigade patienter så, att överskott icke
uppkomma på utgående pensionsbelopp. Avgifterna skulle enligt detta
alternativ fastställas till varierande belopp i anslutning till föreskriften i
18 § 2 inom. folkpensioneringslagen, nämligen så, att avgiften motsvarade
det månatliga pensionsbeloppet i varje enskilt fall, sedan den pensionsberättigade
tillhandahållits eller för hans trivsel eller personliga nytta ställts till
förfogande 16 kronor och därutöver för december månad 8 kronor.
Bestämmelser av nu angivet innehåll gälla sedan 1941 för vid vårdhem
för lättskötta sinnessjuka intagna pensionsberättigade. Föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, framhöll emellertid i samband med att
nyssnämnda bestämmelser genomfördes, att dessa endast vore att betrakta
som ett provisorium i avbidan på att principspörsmålet om de å allmän
anstalt intagnas rätt till folkpension löstes. Likartade bestämmelser gälla
vidare för å centralanstalt för bildbara sinnesslöa intagna personer.
I yttrandena har emellertid påpekats, att vissa erinringar kunna göras
mot en lösning enligt de nu angivna riktlinjerna.
Pensionsstyrelsen anför härutinnan:
»Denna lösning är dock icke helt invändningsfri i det att resultatet kan
bli att folkpensionstagare ibland få betala högre och ibland lägre avgift än
andra personer i samma inkomstläge. Det är härvid att märka att den allmänna
ålderspensionen utgår till alla oberoende av inkomst. Vidare är det
av motionärerna påtalade förhållandet, att avgifterna för å samma anstalt
intagna pensionstagare komma att variera allt efter den bostadskostnadsgrupp
dessa tillhöra, icke tilltalande. Det innebär nämligen att, om bostads
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 28. 5
tillägg utgår, vederbörande kommun får bidraga till vårdkostnaden med
beloppet av kommunbidraget till bostadstillägget under det att de kommuner
som tillhöra bostadskostnadsgrupp I helt slippa utgifter för vården, då
fråga är om ålderspensionstagare, och eljest få bidraga med lägre belopp än
kommuner i de högre grupperna.»
Socialstyrelsen och medicinalstyrelsen ha framhållit, att betalningsproceduren
beträffande pensionsberättigade patienter på statens sinnessjukhus
bör reformeras så, att vårdavgifterna utbetalas i efterskott direkt från pensionsstyrelsen
till sjukhuset.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande pekat på att, om folkpensionärernas
avgifter bestämmas på sätt ovan angivits och möjlighet öppnas för efterskottsbetalning
av avgifterna, en lösning av förevarande spörsmål kan tänkas
efter två linjer. Styrelsen har i detta hänseende anfört.
»Den ena metoden skulle då innebära, att avgiften innehölles hos pensionsstyrelsen
och endast nyssnämnda fickpenningsbelopp översändes till
pensionären eller till sjukhuset. Ännu enklare skulle transaktionen kunna
ordnas, om en bokföringsmässig omföring kunde ske så, att sjukhuset efter
anmälan till och avisering från pensionsstyrelsen utbetalade fickpenningsbeloppet,
medan pensionen i övrigt icke utbetalades under sjukhusvistelsen.
En sådan enkel och arbetsbesparande procedur, som här antytts, synes
utan vidare kunna genomföras i de fall, då patientens behov av sjukhusvård
bedömes bli varaktigt eller definitivt. Styrelsen inser, att komplikationer
kunna uppstå i de fall, då patienten tämligen snart tillfrisknar och utskrives
från sjukhuset; ett hopsparat överskott är då givetvis av stort värde för
honom, om det nu icke under sjukhusvistelsen måst användas till betalning
av bostadshyra eller till annan nödvändig utgift.
Även om man icke får bortse från här berörda komplikationer i vissa
fall, så ligger den nu antydda proceduren i linje med utvecklingen fram
till den i princip beslutade avgiftsfriheten även för sinnessjukvård. Man
kan också peka på att lösningen är analogisk med vad som redan gäller
enligt 6 § lagen 1947 om allmänna barnbidrag, nämligen att barnbidrag
icke utgår för kvartal, vid vars ingång kostnaderna för barns vård å anstalt
helt bestridas av statsmedel. Och vidare må erinras om att landsting
äger använda hela pensionen utom här förut nämnda 16 resp. 25 kronor i
månaden för att täcka sina kostnader för folkpensionärer, som vårdas å
anstalt för lättskötta sinnessjuka och för bildbara sinnesslöa.
Om det emellertid vid närmare undersökning skulle visa sig att den nu
berörda metoden icke vore genomförbar, återstår den andra metoden, nämligen
att pensionsstyrelsen direkt till sjukhusen och i efterskott inbetalar
hela pensionen, varvid sjukhuset utbetalar den för personligt bruk avsedda
delen.»
Pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen ha även påvisat en annan möjlighet
för lösande av förevarande spörsmål, nämligen att helt avskaffa vårdavgifterna
för salspatienterna på de statliga sinnessjukhusen. Sedan patientavgifterna
avskaffats komma, framhåller pensionsstyrelsen, bestämmelserna
i 17 § lagen om folkpensionering att medföra, alt, då någon är intagen
å sinnessjukhus hel kalendermånad, hans folkpension högst kan utgå
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
efter 200 kronor om året. Både pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen
framhålla, att, om eu lösning skall genomföras efter denna linje, pensionsstyrelsen
bör beredas möjlighet att i vissa fall medgiva, att folkpension
må utgå med högre belopp än 200 kronor för år, exempelvis om patient,
vars sjukhusvistelse kan beräknas bliva relativt kortvarig, är i behov av
medel för anhörigas försörjning, erläggande av hyra etc.
Utskottet. Gällande bestämmelser om folkpensionering möjliggöra i förening
med nuvarande låga vårdavgifter vid de statliga sinnessjukhusen att
eu på dylikt sjukhus intagen pensionsberättigad person i vissa fall hos
vederbörande fattigvårdsstyrelse eller förmyndare kan samla ett sparkapital
av folkpensionsmedel, vilket vid ägarens död tillfaller dennes arvingar.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, alt detta måste anses principiellt
felaktigt. Folkpensioneringen har genomförts i sin nuvarande utformning
för att tillförsäkra pensionstagarna skälig försörjning. Då samhället
beträffande vissa pensionstagare svarar härför genom vård å anstalt,
synes det skäligt, att dessas folkpension till huvudsaklig del användes till
täckande av samhällets kostnader för vården.
Förevarande spörsmål berör icke blott de statliga sinnessjukhusens pensionsberättigade
vårdtagare utan även vårdtagare vid vissa andra offentliga
anstalter såsom de långvarigt kroppsligt sjuka. Det bör enligt utskottets
uppfattning lösas i ett sammanhang för alla därav berörda kategorier.
Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt att nu upptaga denna fråga till
behandling endast såvitt avser de å statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade.
Av utskottets tidigare lämnade redogörelse framgår, att pensionsstyrelsen
och medicinalstyrelsen i skrivelser till Kungl. Maj :t erinrat om de otillfredsställande
konsekvenserna av nu gällande bestämmelser i förevarandc
hänseende. Det kan förväntas, att spörsmålet i hela dess vidd kommer att
upptagas till prövning och lösas i ett sammanhang i samband med det
förestående genomförandet av kostnadsfri sjukhusvård i vårt land. Någon
framställning från riksdagens sida till Kungl. Maj:t om utredning av detsamma
kan därför icke anses påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Sten, Björkman,
Nils Elowsson, Söderkvist*, Hallagård och Osvald*;
från andra kammaren: herrar Hagård, Hellbacken*, Ryberg, Johnsson
i Kastanjegården, Cruse, Holm, fri! Johansson i Norrköping och herr Andersson
i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.