Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan om möjligheten att undanröja faran för blandning av lyktor å motorfordon.

6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1948:29, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan om möjligheten att undanröja faran för blandning av lyktor å motorfordon.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

1

Nr 29.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan

om möjligheten att undanröja faran för blandning av

lyktor å motorfordon.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 118, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Nilsson i Göingegården

hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,

att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning av frågan om möjligheten

att undanröja faran för bländning samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kan föranleda».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser angående beskaffenheten av å automobil förekommande

belysningsanordningar återfinnas i 4 § 4 mom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936, som lyder:

»Å automobil förekommande belysningsanordningar, vilka kunna avgiva

bländande sken, skola vara så beskaffade, att avbländning snabbt kan ske.

Konungen meddelar, där så finnes erforderligt, närmare bestämmelser

om beskaffenheten av belysningsanordningarna å automobil.»

Enligt 5 § motorfordonsförordningen gäller vad i nyssnämnda lagrum

stadgas även för motorcykel.

Kungl. Maj :t har hittills icke begagnat den ovannämnda möjligheten att

meddela närmare föreskrifter angående belysningsanordningarnas beskaffenhet.

Det är att märka, att motorfordonsförordningen icke uppställer något

krav på att belysningsanordningar skola finnas på motorfordon. Detta medför,

att motorfordon vid besiktning kunna fullständigt sakna belysningsanordningar.

Även om ett fordon vid besiktningen skulle vara försett med

lyktor, kan kontrollen av dessa vanligtvis'' icke bliva effektiv på grund av

att besiktning som regel verkställes vid dagsljus.

Föreskrifter om vad som vid begagnande av motorfordon skall iakttagas

beträffande belysningen lämnas i vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936. T

19 § 1 mom. c) föreskrives, att under färd å automobil skall föras, »då

mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult

sken och tillsammans av tillräcklig ljusstyrka för att automobilen skall

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 9 samt. 2 avd. Nr 29—SO.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

kunna framföras på ett betryggande sätt, av vilka lyktor två skola vara anbragta

å samma höjd, en å vardera sidan av automobilen, ävensom belysningsanordning

baktill, varigenom den å automobilen anbragta bakre registrerings-

eller besiktningsskylten så belyses med vitt sken, att den lätt

kan avläsas, samt rött ljus visas bakåt». Enligt 26 § vägtrafikstadgan gäller

det nu återgivna stadgandet även i fråga om motorcykel. Dock behöver

framtill å motorcykel föras allenast en sådan lykta, som i 19 § 1 mom. c)

sägs. Är bivagn kopplad till motorcykel vid sidan av densamma, skall dessutom

under mörker framtill å den från motorcykeln vända delen av bivagnen

föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken. I 20 § 5 mom. stadgas:

»Bländande ljus må icke å automobil begagnas å väg, där tillfredsställande

belysning är anordnad, eller vid möte med annan vägfarande än gående

eller när automobil lämnas å väg.» Detta stadgande gäller enligt 26 §

vägtrafikstadgan jämväl i fråga om motorcykel. Överträdelse av de nu

återgivna bestämmelserna i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan

är straffbelagd. Straffet är dagsböter.

Bländningsproblemet har i samband med utarbetandet av olika trafikförfattningar

utretts av sakkunniga och prövats av riksdagen.

1916 års automobilförordning innehöll ursprungligen icke något förbud

mot användande av bländande ljus. Genom en kungl. förordning den 25

september 1920 gjordes emellertid ett tillägg till automobilförordningen av

innehåll att, om lykta med bländande sken användes, detta till skydd för

mötande skulle vara inriktat lågt över marken eller på lämpligt sätt avskärmat.

I 1923 års motorförordning gavs motsvarande bestämmelse i huvudsaklig

överensstämmelse med förslag av 1920 års automobilsakkunniga i ett

av dem avgivet betänkande (SOU 1922:39) det innehållet, att bländande

ljus ej finge användas vid färd i stad eller annat tättbebyggt samhälle och

ej heller annorstädes vid möte med annan vägfarande än gående.

1927 års motorfordonssakkunniga yttrade i sitt 1929 avgivna betänkande

(SOU 1929: 16 s. 188) om bländningsproblemet:

Få spörsmål inom motortrafiken hava varit föremål för så livlig diskussion

som frågan om lyktornas avbländning. Å flera håll i utlandet har ett

omfattande arbete nedlagts på försök att framställa lyktor, vilka samtidigt

som de utveckla nödig ljusstyrka icke verka bländande å de mötande. Någon

tillfredsställande lösning av detta problem har, såvitt de sakkunniga

erfarit, dock icke hittills vunnits.

Åtskilliga på landsbygden inträffade trafikolyckor, som ansetts bero på

underlåten avbländning, torde i verkligheten hava haft sin grund i att

föraren å det fordon, som orsakat olyckan, genom att plötsligt avblända

lyktorna fått den egna synförmågan nedsatt. Med plötslig avbländning följer

nämligen den faran, att föraren, som vant sina ögon vid lyktornas

starka ljus, icke genast kan vänja sig vid dunklet utan för en kort tid blir

nästan blind. De sakkunniga hava emellertid det oaktat ansett sig böra

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

3

bibehålla gällande stadgande, att bländande ljus ej får användas å landsbygden

vid möte med annan vägfarande än gående. Så länge våra vägar icke

utläggas till avsevärt större bredd än vad nu är fallet, torde det vara förenat

med mindre fara att bibehålla ett dylikt förbud än att slopa detsamma.

Å flera håll i utlandet har emellertid förbudet slopats, vilket ansetts kunna

ske på grund av vägarnas bredd.

Förbudet att vid färd i stad eller annat tättbebyggt samhälle använda

bländande ljus har inskränkts till att gälla de delar av tättbebyggt samhälle,

där tillfredsställande gatubelysning är anordnad. De delar av stad

eller stadsliknande samhälle, varest sådan belysning ej finnes, böra uppenbarligen

i förevarande hänseenden likställas med landsbygden i allmänhet.

I 1930 års motorfordonsförordning utformades bestämmelserna i ifrågavarande

hänseende i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Vid 1935 års riksdag väcktes en motion av herr Edward Larsson (I: 255),

vari motionären framhöll, att en skärpning av författningsföreskrifterna

rörande strålkastares inställning och bländning och en skärpt kontroll av

strålkastare skulle i hög grad bidraga till att förebygga trafikolyckor och

anhöll, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan

ändring i motorfordonsförordningen, att de i motionen angivna synpunkterna

bleve beaktade. Andra lagutskottet uttalade:

Det torde vara ostridigt, att frågan om strålkastarnas inställning på motorfordon

och deras avbländning har stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det synes emellertid vanskligt att angiva, i vad mån en ändring av

gällande trafiklagstiftning skulle kunna medföra någon mera avsevärd förbättring

i de av motionären påtalade förhållandena. Av Kungl. automobilklubben

har upplysts, att man ännu ej lyckats framställa en ljuskälla av

sådan beskaffenhet, att den å ena sidan ger tillräckligt starkt ljus utan att

ä andra sidan samtidigt risk för bländning uppstår, om ljusstrålen faller i

en mötandes ögon. En ändring av motorfordonsförordningen därhän, att

varje motorfordons belysningsanordningar skulle periodvis besiktigas, torde

visserligen vara av viss trafiksäkerhetsfrämjande betydelse, men de fördelar,

som härigenom kunde vinnas, torde icke stå i rimligt förhållande till

de olägenheter i skilda hänseenden, som en sådan ändring skulle föra med

sig. Även om efterbesiktning av strålkastare skulle verkställas så ofta som

varje kvartal, har man för övrigt ingen garanti för att strålkastarna mellan

besiktningarna äro i fullgott skick. För att i möjligaste mån upprätthålla

bländfrihet fordras eu ständig tilsyn av strålkastarnas inställning.

Under hänvisning till att utredning påginge om åtgärder för åstadkommande

av ökad kontroll å motorfordonsbeståndct hemställde utskottet, att

motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

1935 avgåvo 193i års vägtrafiksakkunniga ett betänkande med förslag

till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga in. in. (SOU 1935: 23). De

sakkunniga uttalade i förevarande hänseende:

De sakkunniga hava tagit under övervägande, om icke belysningsanordningarna

böra ingå i den utrustning, som vid besiktning skall finnas å fordon

och som därvid städse skall bliva föremål för undersökning. Emeller
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

tid hava de sakkunniga ansett en bestämmelse av så långtgående innebörd,

som nu antytts, icke böra komma i fråga. Däremot hava de sakkunniga,

med hänsyn till de trafikrisker som under vissa förhållanden äro förenade

med en otillfredsställande avbländning, funnit sig kunna förorda, att, där

automobil vid besiktning är försedd med belysningsanordningar, vilka

kunna avgiva bländande sken, dessa skola konstateras vara så beskaffade,

att avbländning snabbt kan ske. En dylik bestämmelse torde vara ägnad

att stärka såväl autoinobilägarnas som vederbörande fabrikanters intresse

för ifrågavarande synnerligen viktiga utrustningsdetalj.

Då en teknisk undersökning av bländningsproblemet kunde väntas resultera

i fastställandet av vissa gemensamma krav på beskaffenheten av motorfordons

belysningsanordningar föreslogo de sakkunniga, att i motorfordonsförordningen

skulle införas en bestämmelse om befogenhet för Kungl.

Maj.t att meddela närmare bestämmelser i detta hänseende.

Vägtrafiksakkunnigas förslag lades till grund för de alltjämt gällande

trafikförfattningarna av den 23 oktober 1936.

19W avlämnades av en inom kommunikationsdepartementet tillkallad

utredningsman, sekreteraren Lode Wistrand, ett principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan

(SOU 1940:33). I betänkandet anföres angående bländningsrisken:
Det

s. k. helljuset i motorfordonens strålkastare är i regel ur belysningssynpunkt

förträffligt men verkar just på grund härav bländande på eu

mötande.------Problemet att åstadkomma ett lämpligt avbländat ljus

eller s. k. halvljus synes emellertid hittills icke ha kunnat lösas.

I samarbete med vissa belysningsfirmor har jag under våren 1939 anställt

åtskilliga försök med olika slags strålkastare i syfte att utröna det

använda halvljusets lämplighet ur trafiksäkerhetssynpunkt. Jag har därvid

tyckt mig finna, att flera fabrikat varit fullt acceptabla så till vida, att de

haft ett bländfritt halvljus. När så varit fallet, har halvljuset emellertid

varit otillfredsställande ur den synpunkten, att det icke kunnat upplysa

den framförvarande vägbanan tillräckligt starkt eller tillräckligt långt

framåt. I vissa tämligen allmänt använda fabrikat har halvljuset sålunda

haft en räckvidd av allenast 40—50 meter, motsvarande eu körtid av 2—3

sekunder, vilket enligt min mening måste anses såsom absolut otillräckligt.

I själva verket ha ett stort antal olyckor inträffat, vid vilka en bilförare,

som på grund av möte med annat fordon måst blända av helljuset och köra

med halvljus, bakifrån påkört en fotgängare eller cyklist, som han på grund

av halvljusets korta räckvidd icke kunnat upptäcka, förrän det varit

för sent.

Det har varit min avsikt att fullfölja de igångsatta undersökningarna på

förevarande område och om möjligt framlägga ett förslag i ämnet. Sedan

Trafiksäkerhetsutredningens arbete numera avbrutits, har jag måst avstå

från dessa planer. Frågan är emellertid av den allra största betydelse för

trafiksäkerheten och synes därför böra bliva föremål för ytterligare studium.

Om den i slutkapitlet föreslagna statliga trafiksäkerhetsbyrån kominer

till stånd, torde densamma vara väl ägnad att fortsätta Trafiksäkerhetsutredningens

avbrutna arbete på denna punkt.

Bland uppslag, som därvid böra bliva föremål för prövning, må nämnas

användandet av en extra strålkastare för vägbanans belysande efter skedd

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

avbländning. Likaledes torde anledning föreligga att närmare undersöka

de intressanta men av allt att döma ännu ej utexperimenterade anordningarna

med polariserande ljusfiltra, som skulle anbringas såväl framför strålkastarna

som på vindrutorna.

Innevarande år har 19i5 års trafiksäkerhetskommitté avgivit ett betänkande

med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten (SOU

1948: 20). En inom kommittén tillsatt granskningsnämnd, vilken bedrivit

forskning rörande trafikolyckornas orsaker, uttalar i eu i betänkandet intagen

redogörelse rörande sin verksamhet och därvid vunna erfarenheter i

förevarande hänseende:

I granskningsnämndens material finns icke så få olyckshändelser, som

orsakats uteslutande av att förare av motorfordon plötsligt blivit bländad

av solljus eller av strålkastarskenet från mötande fordon. Detta spörsmål

har redan tidigare uppmärksammats av bilfabrikanterna och givit anledning

till olika experiment för att finna något medel att övervinna bländningsrisken.

Det torde icke f. n. vara möjligt att säga i vilken riktning lösningen

står att finna. Enligt granskningsnämndens mening utgör problemet

att förhindra bländning en viktig uppgift för teknisk forskning på

trafiksäkerhetens område. Den blivande för trafiksäkerheten ansvariga

myndigheten borde här kunna taga ett viktigt initiativ för att få till stånd

en samordning av det vetenskapliga arbetet för frågans lösning.

I betänkandet föreslås inrättandet av ett centralt ämbetsverk, trafiksäkerhetsstyrelsen,

för trafiksäkerhetsfrågornas handhavande. För samordnande

av den på lång sikt arbetande trafiksäkerhetsforskningen skulle

enligt kommitténs förslag tillsättas en särskild forskningsdelegation inom

styrelsen.

Inom den närmaste tiden förväntas 194£ års trafikförfaltningssakkunniga

komma att avgiva ett betänkande. Däri torde de sakkunniga enligt

vad utskottet inhämtat komma att till behandling upptaga frågan huruvida

antalet av bländning orsakade trafikolyckor kan nedbringas genom en utvidgad

eller skärpt lagstiftning på förevarande område.

Enligt eu artikel i tidskriften »Motor» den 31 maj 1947 skulle den i ovannämnda

betänkande av år 1940 omnämnda metoden att lösa bländningsproblemet

genom användande av polaroidfilter numera i Amerikas Förenta

Stater ha lämnat experimentstadiet och stå färdig att föras ut i levande

livet. Vidare kan förtjäna omnämnas, att i vårt land bländningsskydd i

form av glasögon konstruerats, vilka provats under den senaste tiden, enligt

uppgift med gott resultat.

Utskottet. Ofta förekommande orsaker till under mörker inträffande

trafikolyckor äro, att förare av fordon bländats av ljuset från mötande

fordon, att förare av motorfordon genom avbländning av det egna fordonets

belysning fått synförmågan tillfälligt nedsatt samt att lyktorna å motorfordon

vid avbländning lämnat för svagt ljus eller icke belyst vägbanan

tillräckligt långt framför fordonet. Ett omfattande forskningsarbete har

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

nedlagts på att lösa bländningsproblemet på ett tillfredsställande sätt. Det

synes icke osannolikt, att en tekniskt fullgod och praktiskt användbar lösning

av detsamma kan förväntas inom en nära framtid.

Utskottet anser i likhet med motionären, att forskningsarbetet på detta

område är av sådan betydelse, att det förtjänar stöd och uppmuntran från

samhällets sida och att en samordning av detsamma är önskvärd.

1945 års trafiksäkerhetskominitté har i ett innevarande år avgivet betänkande

föreslagit inrättandet av ett särskilt ämbetsverk, trafiksäkerhetsstyrelsen,

för trafiksäkerhetsfrågornas handhavande samt att inom styrelsen

skulle tillsättas en forskningsdelegation såsom samordnande organ för den

på längre sikt arbetande trafiksäkerhetsforskningen. Delegationens uppgift

skulle vara att utvälja uppgifter för trafiksäkerhetsforskningen och att

bringa dessa forskningsuppgifter under behandling av lämpliga och intresserade

forskare. För detta ändamål skulle enligt kommitténs förslag ett

anslag stå till styrelsens disposition för fördelning mellan olika forskare

och forskningsinstitut. I betänkandet framhålles, att lösningen av bländningsproblemet

utgör en angelägen uppgift för den tekniska forskningen

och att den blivande för trafiksäkerheten ansvariga myndigheten borde

kunna taga ett viktigt initiativ för att få till stånd en samordning av det

vetenskapliga arbetet på frågans lösning.

Då det av motionären berörda spörsmålet och frågan om vilka åtgärder,

som lämpligen kunna vidtagas från samhällets sida för att främja lösningen

av detsamma, ledan äro föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet,

synes en framställning från riksdagen om utredning av spörsmålet icke

påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den It maj 1948.

På andx-a lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid äi-endets behandling ha närvarit

fxån första kammaren: herrar Norman, Sten, Björkman*, Nils Elowsson,

Hallagåxd, Uhlén, Osvald* och Hollertz;

fxån andra kammaren: herrar Hermansson, Cruse*, Holm, Andersson

i Gisselås, Carlsson i Bakei-öd, Lundberg*, Andersson i Alfredshem och fru

Sandström.*

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.