Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, dels o c k i ämnet väckta motioner.

1948-05-20 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1948:34, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, dels o c k i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

1

Nr 34.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet, dels o c k i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1948 dagtecknad proposition, nr 194, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 342 av herr Domö m fl.,

nr 343 av herr Nilsson, Bror, m. fl.,

nr 344 av herr Sundelin m. fl. ävensom

inom andra kammaren

nr 490 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

nr 503 av herr Liedberg m. fl., likalydande med nr 342 i första kammaren,

nr 507 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl., likalydande med nr

344 i första kammaren,

nr 508 av herrar Andersson i Tungelsta och Ekdahl samt

nr 509 av herr Hedlund i Rådom.

Motionärernas yrkanden återgivas i det följande.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl motionärerna andragit

till stöd för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför ej

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning.

Giltighetstiden för lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet, vilken lag trädde i kraft den 1

januari 1946, utgår den 31 december 1948.

Lagen har till syfte att förhindra olämpliga förvärv av jordbruks- och

skogsfastigheter. De förvärv, mot vilka jordförvärvslagen riktar sig, utgöras

av spekulations- och kapitalplaceringsköp ävensom vissa andra med dessa

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

köp likartade förvärv. För uppnående av det angivna syftet göras förvärv

av jordbruks- och skogsfastigheter i stor utsträckning för sin giltighet beroende

av statlig kontroll.

Genom förevarande proposition framlägges i samma syfte förslag till ny

likaledes temporär lagstiftning, vilket i huvudsakliga delar överensstämmer

med 1945 års lag.

Alltsedan slutet av 1800-talet har frågan, huru man lämpligen skall kunna

hindra, att den svenska jorden undandrages den jordbrukande befolkningens

besittning, varit föremål för uppmärksamhet i vårt land. Utredningar

av frågan ha företagits upprepade gånger och i viss utsträckning resulterat

i lagstiftningsåtgärder. Förutom 1945 års jordförvärvslag gälla nu även

andra lagar, som tjäna det nyss angivna syftet. Särskilda förvärvsförbud äro

sålunda upptagna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt i lagen

den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och

stiftelse att förvärva fast egendom. För att hindra, att i lag stadgade förbud

att förvärva eller behålla fast egendom kringgås, utfärdades samtidigt med

sistnämnda lag lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom. Vidare

förtjänar i detta sammanhang omnämnas den arrendator enligt arrendelagstiftningen

under vissa förutsättningar tillförsäkrade förköpsrätten vid försäljning

av den arrenderade fastigheten. Vissa bestämmelser i vanhävdslagstiftningen,

skogsvårdslagstiftningen och lagstiftningen om fastighetsbildning

äro vidare ägnade att motverka el t spekulativt utnyttjande av jordegendom

och därmed att den går den jordbrukande befolkningen ur händerna. Den

1 juli innevarande år träda lagen om kronans förköpsrätt och lagen angående

ändring i lagen om expropriation, båda av den 30 juni 1947, i kraft. Enligt

lagen om kronans förköpsrätt äger kronan, då försäljning sker av jordbruksfastighet,

för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar

lösa till sig fastigheten till det pris, som köparen utfäst. Sådan förköpsrätt

skall för varje hushållningssällskaps område utövas av en där för den yttre

och inre jordbruksrationaliseringens genomförande tillsatt lantbruksnämnd.

Vissa inskränkningar äro emellertid gjorda i förköpsrätten. De nya föreskrifterna

om expropriation innebära, att fastighet, som tillhör annan än

kronan, om Kungl. Maj :t prövar det nödigt, får tagas i anspråk genom expropriation

för stärkande av ofullständigt jordbruk. Fråga om att mark

skall exproprieras för sådant ändamål kan väckas endast av lantbruksnämnd.

Genom beslut den 25 augusti 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt häradshövdingen

Ä. Braunstein att enligt vederbörande departementschefs närmare

bestämmande verkställa utredning rörande frågan om förlängning av 1945

års jordförvärvslag. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande samma den

25 augusti tillkallades den 3 september 1947 ledamöterna av riksdagens andra

kammare bankofullmäktigen J. A. Andersson i Tungelsta, folkskolläraren

A. E. T. Ekdahl i Nyvång, rektorn E. E. Hseggblom i Kåremo och juris doktorn

G. Hedlund i Rådom samt ledamoten av riksdagens första kammare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

3

lantbrukaren J. V. Sundelin i Fellingsbro alt såsom sakkunniga på kallelse

av utredningsmannen deltaga i överläggningar med honom.

Med skrivelse den 30 november 1947 har utredningsmannen överlämnat

betänkande med förslag till ny lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet (SOU 1947: 87). Särskilda yttranden dels av herrar

Haeggblom och Sundelin, dels ock av herr Hedlund ha bifogats betänkandet.

Beträffande innehållet i betänkandet och de särskilda yttrandena får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till

sidorna 9—11 i propositionen.

Betänkandet remitterades av Kungl. Maj :t till ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar för yttrande. Å sidorna 11—18 i propositionen återfinnes

en redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena, till vilken utskottet

får hänvisa.

Fortsatt lagstiftning.

Utskottet vill erinra om att vid riksdagsbehandlingen 1945 av förslaget

till jordförvärvslag det sammansatta andra lag- och jordbruksutskott, till

vilket ärendet hänsköts, i sitt utlåtande (nr 1) uttalade, att en fortgående

ökning av de olämpliga fastighetsförvärven kunnat förmärkas, och särskilt

framhöll, att det vore av vikt, att osunda tendenser inom jordbruksnäringen

motarbetades, innan de skapat allvarliga missförhållanden.

Utredningsmannen Braunstein har i betänkandet uttalat, att det icke kan

vara föremål för tvivel, att antalet fastigheter, som kommit att ägas av personer

utanför den jordbrukande befolkningens krets, blivit så avsevärt, att

åtgärder äro erforderliga för att stävja en ytterligare utveckling i samma

riktning. Såsom belägg för sin uppfattning har utredningsmannen åberopat

en statistisk utredning utvisande, att antalet på landsbygden belägna jordbruksfastigheter,

vilka enligt fastighetsliggaren för år 1947 ägas av enskilda

personer, bosatta i annan kommun än den där fastigheten är belägen, utgjorde

39 161 stycken med ett sammanlagt värde av 682 521 600 kronor. Av

de svar, som inkommit i anledning av en 1947 utav jordbruksdepartementet

gjord förfrågan hos landsfiskaler och egnahemsnämnder inom olika delar av

landet angående erfarenheterna av 1945 års lagstiftning, anser sig utredningsmannen

berättigad draga den slutsatsen, att ett upphävande av det nu

rådande statliga ingripandet på förevarande område skulle få till följd, att

spekulanternas och penningplacerarnas verksamhet åter komme att inriktas

på de fastigheter, åt vilka f. n. ett skydd är berett.

Behovet av en lagstiftning på förevarande område även efter det giltighetstiden

för den nu gällande jordförvärvslagen gått till ända har vitsordats

i ej mindre än omkring fem sjättedelar av yttrandena över utredningsmannens

betänkande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen

(s. 18—20) uttalat sin anslutning till utredningsmannens uppfattning angående

behovet av en fortsatt lagstiftning på förevarade område.

I det vid 1947 års betänkande fogade särskilda yttrandet av herrar Hseggblom

och Sundelin framhålles, att jord, som genom enskild persons förvärv

överförts i icke-jordbrukares ägo, icke för framtiden undandrages

bondeklassen på samma definitiva sätt som genom bolagsförvärv. Ett belägg

härför utgör enligt reservanterna det förhållandet, att enligt vad

tillgängliga siffror från jordbruksräkningarna giva vid handen utvecklingen

oavbrutet gått i riktning mot minskat antal arrendejordbruk från

1919 och mot en minskning av den utarrenderade arealen från 1932. Dessa

siffror böra enligt reservanterna tillerkännas vitsord framför den förenäinnda

av utredningsmannen åberopade statistiska utredningen, vilken,

framhålles det, inbegriper både av ägarna själva och av arrendatorer brukade

fastigheter. Reservanterna göra gällande, att spekulationsköp kunna

effektivt hindras även utan en fortsatt jordförvärvslagstiftning genom i

lag uppställda hinder för spekulationsexploatering samt att kapitalplaceringsköp

ofta kunna vara till gagn för jordbruksnäringen genom att de tillföra

denna kapital och lämna möjlighet öppen för icke jordägande lantbrukare

att arrendera jordbruksfastigheter.

Föredragande departementschefen har i anledning av reservanternas

framhållande av att antalet arrenden under senare år nedgått uttalat:

Att man av det förhållandet, att antalet arrenden på senare tid minskat

något, icke äger draga den slutsatsen, att lagstiftningsåtgärder till motverkande

av spekulations- och kapitalplaceringsköp ej skulle vara erforderliga,

förefaller mig uppenbart. Det bör nämligen bemärkas såväl att dylika

köp till synnerligen stor del avse rena skogsfastigheter, beträffande vilka ju

utarrendering sällan eller aldrig sker, som ock att de fastigheter med jordbruk,

vilka förvärvas i spekulations- eller kapitalplaceringsavsikt, långt ifrån

alltid utarrenderas. Nedgången av de utarrenderade fastigheternas antal

är för övrigt tydligen föranledd av helt andra omständigheter än den avtagande

benägenhet för sådana förvärv, mot vilka jordförvärvslagen riktar

sig.

I ett 1941 av tillkallade utredningsmän avgivet betänkande med förslag

till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (SOU

1941:24) uttalades angående möjligheterna att annorledes än genom inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet hindra olämpliga jordförvärv

bland annat:

En efter jordbrukets behov lämpad fastighetsindelning kan medverka till

begränsning av handeln med jordbruksfastigheter. Därest bondejordbruken

erhålla en väl avvägd tilldelning av olika ägoslag samt givas sådan storlek,

att brukaren och hans familj kunna finna full bärgning och sysselsättning

å fastigheten, skapas förutsättningar för ett tillfredsställande resultat av

jordbruksdriften och benägenheten hos jordbrukaren att avyttra sin jord

torde därmed i viss mån minskas.--—• Emellertid torde det vara up
pebart,

att jorddelningslagstiftningen, huru densamma än utformas, icke

kan lösa hela spörsmålet om bondejordens skyddande mot dessa köpares

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

5

förvärv av jordbruksfastigheter. Många av de personer, som nu uppträda

på fastighetsmarknaden, torde nämligen vara intresserade av att förvärva

ocli i ostyckat skick behålla vanliga bondejordbruk, och de synas även

vara i stånd att finna villiga säljare. Därtill kommer, att ändringar i

jorddelningslagstiftningen först efter längre tids förlopp kunna medföra

verkningar i berörda avseende, varför i varje fall när det gäller en krissituation

som den nu rådande andra medel måste tillgripas.

Lagbestämmelser mot rovdrift och annan misskötsel av jordbruk kunna

jämväl bidraga till att bevara jorden i de skötsamma jordbrukarnas ägo. Om

jordägarna tvingas att i främsta rummet taga hänsyn till vad jordbrukets

bästa kräver, minskas möjligheterna att vid jordbruksfastigheternas utnyttjande

tillgodose åtskilliga rent personliga syften och önskemål, vilka ofta

äro av avgörande betydelse för spekulanternas jordförvärv.---Såsom

förut utvecklats, skulle en vanhävdslagstiftning icke heller undanröja samtliga

för samhället skadliga verkningar av dessa förvärv, enär det här ej endast

gäller jordens rätta brukande utan jämväl det i det föregående berörda

spörsmålet om jordbruksfastigheternas bevarande i den jordbruksidkande

befolkningens händer.--— Vad nu sagts om vanhävdslagen torde i hu
vudsak

gälla jämväl i fråga om skogsvårdslagstiftningen.

Det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade 1945 i förevarande

hänseende sin anslutning till de nu återgivna synpunkterna i 1941

års betänkande.

Utredningsmannen Braunstein har givit uttryck åt samma uppfattning

samt tillagt, att ej heller lagbestämmelserna om förköpsrätt för kronan

och om expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk kunna ersätta

de föreskrifter, som innefattas i jordförvärvslagen.

Föredragande departementschefen har förklarat sig dela utredningsmannens

uppfattning i denna del.

I motionerna I: 344 och II: 507 yrkas avslag å förevarande proposition.

I motionerna I: 342 och II: 503 framställes i första hand samma yrkande.

Temporär eller permanent lagstiftning.

Utredningsmannen har i denna fråga uttalat:

Då jordförvärvslagen antogs, ansågs lämpligt att lagen under någon tid

bleve prövad till sina verkningar, innan ståndpunkt intoges till frågan om

en lagstiftning i ämnet av permanent natur. Lagen erhöll därför endast

en begränsad giltighetstid. Sedan lagen numera hunnit prövas under en

ganska avsevärd tidrymd och då verkningarna av densamma kunnat konstateras

ha varit övervägande goda, förefaller det motiverat att vid förlängningen

av lagen icke inskränka liden för dess giltighet utan i stället

giva lagen bestående karaktär.

Herrar Hieggblom och Sundelin ha förklarat, att de erfarenheter, som

vunnits av den nuvarande lagen, enligt deras uppfattning icke motiverade,

att en eventuell fortsatt lagstiftning gåves bestående karaktär.

Herr Hedlund i Rådom har i särskilt yttrande till 1947 års betänkande

förordat, att lagen provisoriskt antages på ytterligare tre år.

Endast i tre över utredningsmannens förslag avgivna yttranden har en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

till tiden icke begränsad lagstiftning förordats. Den till tiden begränsade

förlängningen av jordförvärvslagstiftningen har allmänt ansetts böra omfatta

tre år. I tre yttranden har dock giltighetstiden föreslagits förlängd med

fem år.

Departementschefen har uttalat, att enligt hans uppfattning fullgod anledning

funnes att giva lagstiftningen peimanent karaktär men att han

likväl med hänsyn till innehållet i de inkomna remissyttrandena icke ville

motsätta sig, att den nya lagen antoges endast för en begränsad tid. Denna

borde emellertid icke utmätas för kort för att utsikt skulle föreligga att

få lagstiftningen prövad även under normala förhållanden. Fem år ansåge

departementschefen utgöra en lämplig tidrymd för den fortsatta giltigheten.

I motionen II: 508 har hemställts, att riksdagen måtte besluta en sådan

ändring av Kungl. Maj :ts förslag till jordförvärvslag, att denna erhölle permanent

karaktär. I motionen II: 490 har framhållits, att starka skäl tala

för att lagens giltighetstid göres kortare än departementschefen föreslagit

och exempelvis bestämmes till 3 år från den 30 juni 1948, samt hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta bland annat

denna synpunkt. 7 motionerna I: 342 och II: 503 har alternativt hemställts,

att lagen icke måtte givas giltighet för mer än högst tre år.

Särskilda frågor i lagstiftningen.

I det följande komma att. närmare behandlas endast de paragrafer, i fråga

om vilkas innehåll lagförslaget innebär ändring i förhållande till vad som

nu gäller eller beträffande vilka yrkanden framställts i motionerna. I övrigt

får utskottet hänvisa till propositionen.

1 § första stycket.

En nyhet i förslaget är, att den lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen, gjorts till tillståndsmyndighet vid förvärv

av jordbruksfastighet. Enligt gällande lag skall tillstånd sökas hos Konungen.

Utredningsmannen har framhållit, att en decentralisering av tillståndsgivningen

vore önskvärd för att minska jordbruksdepartementets arbetsbörda

och dessutom skulle innebära fördelar ur enskild synpunkt. Något

annat organ än lantbruksnämnderna kunde enligt utredningsmannen icke

ifrågakomma såsom tillståndsmyndighet i Kungl. Maj :ts ställe. Särskilt den

omständigheten, att utövandet av kronans förköpsrätt och initiativet till

expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk lagts i händerna på

lantbruksnämnderna, talade enligt utredningsmannens uppfattning starkt

för att man helt eller åtminstone till en väsentlig del borde anförtro nämnderna

jämväl uppdraget att lämna medgivande till fastighetsförvärv.

Utredningsmannens förslag har i denna del tillstyrkts i det övervägande

antalet yttranden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

7

Departementschefen har anslutit sig till utredningsmannens ståndpunkt

i nu ifrågavarande hänseende men framhållit, att vissa enklare ärenden icke

torde kräva prövning av lantbruksnämnden i dess helhet utan kunde avgöras

av en delegation inom nämnden. De närmare föreskrifterna härom liksom

erforderliga bestämmelser rörande omröstning inom nämnden borde

enligt departementschefens uppfattning lämpligen meddelas av Kungl. Maj :t

i administrativ väg.

Förslaget avviker vidare från gällande lag därutinnan, att lagens giltighetsområde

vidgats. Nu avser lagstiftningen endast jordbruksfastigheter

med ett värde överstigande femtusen kronor. Enligt förslaget skulle denna

begränsning borttagas.

Utredningsmannen har — under hänvisning till att spekulanterna, enligt

vad gjorda undersökningar giva vid handen, överflyttat sitt intresse till

de mindre fastigheter, som nu icke beröras av lagstiftningen — föreslagit,

att värdegränsen i jordförvärvslagen skall helt slopas. Utredningsmannen

har närmare utvecklat sin uppfattning angående verkningarna av den föreslagna

reformen på följande sätt:

Ifrågavarande lagändring kommer helt naturligt att erhålla sin huvudsakliga

betydelse, då förvärvet avser ren skogsfastighet. Vid förvärv av sådan

fastighet med jordbruk, som beröres av ändringen, torde i det stora

flertalet fall lagens förenklade kontrollförfarande kunna komma till användning;

det besvär, som förorsakas förvärvare av dylik fastighet, blir därför

i allmänhet ringa.

Herrar Hseggblom och Sundelin ha uttalat, att en jämkning uppåt av

värdegränsen till 10 000 kronor skulle vara till fördel.

Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde har avstyrkts

i omkring hälften av de avgivna yttrandena. I en del yttranden har pekats

på möjligheten att fastställa olika gränser för fastigheter med jordbruk och

skogsfastigheter eller för bebyggda fastigheter och andra fastigheter.

Departementschefen har uttalat, att förslaget om uppställande av särskilda

regler för olika slag av fastigheter ur flera synpunkter förefölle

mindre lämpligt samt att en annan lösning än den av utredningsmannen

föreslagna skulle få till följd, att missförhållandena kvar stode eller, om

värdegränsen höjdes, bleve ännu mera kännbara.

I motionerna I: 342 och II: 503 har alternativt hemställts, att lagen icke

skall äga giltighet för jordbruksfastigheter med lägre än 10 000 kronors

taxeringsvärde. I motionen II: 490 uttalas, att man skulle kunna ifrågasätta,

huruvida rena jordbruksgårdar skulle behöva inbegripas under lagen, samt

hemställes, att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta

de i motionen framförda synpunkterna.

1 § andra stycket.

I detta stycke har i förslaget företagits eu redaktionell ändring föranledd

av borttagandet av värdegränsen beträffande de av lagstiftningen omfattade

fastigheterna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

1 § tredje stycket.

I detta stycke föreslås den ändringen införd, att förvärv av andel i fastighet,

vari förvärvaren redan är delägare, skall vara undantaget från lagstiftningen.

Utredningsmannen har framhållit, att tillstånd till förvärv av andel i

fastighet under alla förhållanden icke bör krävas av den, som tidigare erhållit

andel i fastigheten på grund av giftorätt, arv eller testamente samt att

den av honom föreslagna lösningen, vilken upptagits i propositionen, medför,

att överensstämmelse vinnes med lagen om kronans förköpsrätt.

2 §.

I propositionen har tredje stycket i gällande lag uteslutits. Detta stycke

innehåller ett stadgande om att, sedan lagfart meddelats å fång, den omständigheten

att tillstånd ej sökts eller ansökan därom ej bifallits icke må

inverka å fångets giltighet.

I utredningsmannens förslag till lagtext fanns tredje stycket medtaget.

Departementschefen har angående stadgandet i tredje stycket uttalat:

Ett stadgande av denna innebörd har givetvis sin egentliga betydelse och

sitt berättigande under den första tiden för en koncessionslags tillämpning.

Eftersom jordförvärvslagen redan varit gällande under en ganska avsevärd

tid och då lagens bestämmelser numera torde vara väl kända av de myndigheter,

som ha att tillämpa desamma, lärer något behov av ifrågavarande

stadgande ej längre förefinnas. Stadgandet synes därför kunna borttagas

ur lagen. Denna skulle härigenom i förevarande avseende komma att bli

ensartad med 1916 års inskränkningslag och 1925 års bolagsförbudslag.

I motionen II: 509 har hemställts, att riksdagen vid behandlingen av

propositionen måtte för sin del besluta att till 2 § lägga ett stycke av enahanda

lydelse som det nuvarande tredje stycket.

4 §.

De enda föreslagna ändringarna i denna paragraf äro, att lantbruksnämnden

skall övertaga jordbrukskommissionens övervakande uppgift samt

att den övervakande myndigheten enligt förslaget skall »hemställa hos»

allmän åklagare att i förekommande fall anhängiggöra och utföra talan

om utdömande av förelagt vite och icke såsom hittills »uppdraga» detta åt

åklagaren. Sistnämnda ändring synes ha tillkommit för att tydligare markera

åklagarens självständiga ställning.

Möjligheten för den tillståndsgivande myndigheten att uppställa villkor i

samband med att tillstånd till fastighetsförvärv lämnas samt att utsätta

vite för tredska att uppfylla dessa har bibehållits i förslaget.

Herrar Hseggblom och Sundelin ha uttalat farhågor för att denna möjlighet

kan giva utrymme för godtyckliga förelägganden och att de som

önska tillstånd till fastighetsförvärv skola pressas till obilliga åtaganden.

I motionerna I: 3b2 och II: 503 har alternativt hemställts, att riksdagen

måtte besluta, »att § 4 med bestämmelser om särskilda förbindelser och

vitesålägganden utgår ur lagen».

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 9

5 §.

Någon motsvarighet till denna paragraf återfinnes icke i gällande lag, då

ju avgörandet för närvarande ligger hos Konungen.

Utredningsmannen har förordat, att Kungl. Maj :t göres till första besvärs-

och underställningsinstans med hänsyn till angelägenheten av snabbhet

i avgörandena.

I en del yttranden har föreslagits antingen, att lantbruksstyrelsen skulle

göras till mellaninstans eller också till enda besvärs- och underställningsinstans.

Departementschefen har framhållit, att annan myndighet än Kungl. Maj :t

icke bör ifrågakomma såsom besvärs- och underställningsinstans särskilt i

betraktande av den nu rådande ordningen för tillståndsprövningen.

6 § första stycket.

6 § i förslaget motsvarar 5 § i gällande lag. Nyheten i detta stycke är

att sambruksförening befriats från skyldighet att söka tillstånd till förvärv

av jordbruksfastighet. Sambruksförening är en organisationsform, som erhållit

sin lagliga reglering först innevarande år.

I motionen II: 490 har framhållits att starka skäl tala för att även dessa

föreningars jordförvärv underkastas prövning, icke minst ur den synpunkten

att genom sambruksföreningar böra bildas ur driftsynpunkt lämpliga

enheter. Enligt motionärerna kan man icke heller bortse från möjligheten,

att sambruksföreningar kunna bildas såsom rent camouflage i syfte att åtkomma

jordbruks- eller skogsfastigheter. Motionärerna ha hemställt, att

riksdagen vid behandling av propositionen måtte beakta de nu återgivna

synpunkterna.

I motionen I: 343 har hemställts, att »riksdagen med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition nr 194 för sin del måtte besluta, att sambruksförening

skall vara förpliktad att söka tillstånd hos lantbruksnämnd för förvärv av

j ordbruksf astighet».

6 § andra stycket.

I detta stycke har föreslagits uppmjukning av lagen i två hänseenden.

Lagen föreslås icke skola bliva tillämplig, där förvärvaren är fångesmannens

make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock fångesmannens

syskon eller syskons barn. Genom den föreslagna ändringen skulle

överensstämmelse vinnas med lagen om kronans förköpsrätt och i huvudsak

även med lagen om arrendators förköpsrätt.

Utredningsmannen har framhållit, att transaktioner av nu ifrågavarande

karaktär ofta äro led i arvsrättsliga anordningar och därför icke böra försvåras.

Vidare äro enligt förslaget från lagens tillämpning undantagna förvärv,

då länsstyrelsens tillstånd därtill skall sökas eller förvärvet enligt förklaring

av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Tillstånd eller förklaring av länsstyrelse erfordras i vissa fall för fastighetsförvärv

enligt 1916 års inskränkningslag och 1925 års bolagsförbudslag.

Avsikten är, enligt vad som förutskickats i propositionen, att förelägga riksdagen

förslag om att den tillståndsgivning, som utövas av Kungl. Maj:t jämlikt

1916 års inskränkningslag, i viss utsträckning skall överföras å länsstyrelse.

Nu ifrågavarande bestämmelse i förslaget har tillkommit för att en

dubbelprövning av ärendena skall kunna undvikas.

6 § tredje stycket.

I detta stycke behandlas det enklare kontrollförfarande, som kan begagnas

i vissa fall och som, enligt vad företagna undersökningar giva vid handen,

kommit till användning vid det stora flertalet under lagen fallande

fastighetsförvärv.

Enligt förslaget skall det enklare förfarandet icke vidare kunna komma

till användning vid köp för komplettering av ofullständiga jordbruk eller

stödjordbruk. Förslag i denna riktning framlades i utredningsmannens betänkande.

Herrar Hseggblom och Sundelin ha i sitt särskilda yttrande gjort

gällande, att ägare av jordbruksfastigheter, som önska tillköpa jord i rationaliseringssyfte,

generellt böra befrias från skyldighet att söka tillstånd därtill.

Departementschefen har framhållit, att enligt hans uppfattning framdeles

för främjande av jordbrukets yttre rationalisering endast böra tillgripas

de medel, som taga direkt sikte därpå, nämligen — bortsett från

frivilliga åtgärder — lagbestämmelserna om förköp och expropriation. I

motionerna 1:342 och 11:503 hemställes alternativt, att riksdagen måtte

besluta, »att lagen ej skall äga tillämpning för jordbrukare som redan äga

jordbruksfastighet».

Vidare är att märka, att detta stycke enligt förslaget inskränkts till att

gälla endast fastighet med jordbruk.

Ikraftträdande, giltighetstid.

Lagen den 21 december 1945 gäller t. o. m. den 31 december 1948. Enligt

förslaget skall emellertid den nya lagstiftningen träda i kraft den 1 juli

1948 och 1945 års lag upphöra att gälla sagda dag. Som skäl härför har

departementschefen åberopat, att lantbruksnämnderna då börja sin verksamhet.

Beträffande lagens giltighetstid får utskottet hänvisa till den ovan under

rubriken »Temporär eller permanent lagstiftning» lämnade redogörelsen.

Tillämpningskungörelsen.

Vid propositionen har som bilaga fogats förslag till kungörelse rörande

tillämpningen av den föreslagna lagen. Förslaget till kungörelse innehåller

icke andra sakliga ändringar än sådana, som föranledas av föreslagna ändringar

i jordförvärvslagstiftningen.

Ett stadgande i förslaget till tillämpningskungörelse har blivit föremål för

delade meningar, nämligen det som avser, vem som skall äga utfärda så
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

dant intyg som erfordras för lagfarts vinnande utan föregående prövning

av förvärvet från lantbruksnämndens sida. Enligt förslaget skall intygsgivningen

liksom hittills ombesörjas av landsfiskalen i orten eller, om fastigheten

ligger i stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat,

av kommunalborgmästaren.

Det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade vid 1945

års riksdag, att det kunde ifrågasättas, om det vore lämpligt att anförtro

den noggranna utredning, som måste föregå utfärdande av intyg, åt person,

som icke innehade tjänstemans ställning men framhöll tillika, att spörsmålet

borde uppmärksammas i fortsättningen och att Kungl. Maj :t, därest den

rådande ordningen icke skulle visa sig lämplig, borde vidtaga erforderlig

ändring i tillämpningskungörelsen. Utskottets utlåtande i denna fråga var

emellertid icke enhälligt. Sex reservanter ifrågasatte, om landsfiskalerna i

regel kunde anses kompetenta för detta uppdrag, och pekade tillika på faran

för bristande enhetlighet i rättstillämpningen, därest intygsgivningen

uppdroges åt landsfiskalerna.

Utredningsmannen har föreslagit, att intygsgivningen alltjämt skulle omhänderhavas

av landsfiskal, magistratsledamot eller kommunalborgmästare.

Herrar Hseggblom och Sundelin ha i sitt särskilda yttrande till utredningsmannens

betänkande förordat, att kretsen av intygsgivare utvidgades

till att omfatta jämväl kommunalnämndsordförande och eventuellt lantbruksnämndernas

sockenombud. Som skäl härför har bland annat anförts,

att de kommunala förtroendemännen ofta finge tillhandagå de nuvarande

intygsgivarna med upplysningar vid den undersökning, som föreginge prövningen

av frågan om intyg skulle utfärdas.

I en del yttranden över utredningsmannens förslag har förordats, att intygsgivningen

skulle uppdragas åt kommunala förtroendemän i stället för

eller vid sidan av de nuvarande intygsgivarna.

Departementschefen har icke ansett sig böra föreslå någon ändring i förevarande

hänseende, enär de nuvarande reglerna enligt hans uppfattning icke

visat sig olämpliga och någon mer ändamålsenlig lösning av spörsmålet icke

anvisats.

I motionen II: 490 har uttalats, att intygsgivningen borde kunna överlåtas

på någon kommunal förtroendeman eller lantbruksnämndens ortsombud

och hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition

måtte beakta de i motionen framförda synpunkterna.

Lagrådet.

Lagrådet har beträffande det till lagrådet remitterade lagförslaget framställt

en anmärkning av formell art, vilken beaktats vid propositionens utformning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet.

Det torde icke råda delade meningar om att det i vårt land är ett samhällsintresse

att söka hindra såväl att jorden frånhändes den jordbrukande

befolkningen som ock att priset å jordbruksfastigheterna bringas att stiga

till en sådan höjd, att en skälig förräntning av det i fastigheterna nedlagda

kapitalet icke kan ske, därest de utnyttjas för jordbruksändamål.

Till de ur nu angivna synpunkter icke önskvärda fastighetsförvärven få

i första hand räknas sådana, som ske i spekulationssyfte. Även förvärv av

fastigheter för kapitalplacering medföra emellertid ofta skadeverkningar

ur allmän synpunkt. Den, som förvärvar en fastighet i dylikt syfte, är i regel

icke i samma utsträckning som en jordbrukare beroende av att det ekonomiska

utbytet av jordbruket blir tillfredsställande och kan därför erlägga

ett högre pris för fastigheten än denne. Härtill kommer, att den, som

förvärvat en jordbruksfastighet för kapitalplacering, kan vara benägen att

göra driftsekonomiskt omotiverade investeringar i byggnader m. in. på

fastigheten. Dylika investeringar kunna medföra, att priset på fastigheten

vid en framtida försäljning blir så högt, att den icke kan förvärvas av den,

som för sin försörjning uteslutande är hänvisad till avkastningen av jordbruket.

Det skall dock icke förnekas, att även förvärv av jordbruksfastigheter,

som ske i kapitalplaceringssyfte, kunna vara till gagn ur allmän synpunkt.

Att märka är emellertid, att såväl enligt nu gällande lag om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet som enligt det framlagda förslaget

till sådan lag möjlighet att lämna tillstånd till dylika förvärv finnes,

när särskilda skäl därtill föreligga.

De, som rest invändningar mot en fortsatt lagstiftning om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet, ha särskilt framhållit, att de ur

allmän synpunkt icke önskvärda förvärven icke skulle ha en sådan omfattning,

att en lagstiftning av denna natur kan anses erforderlig. En inom

jordbruksdepartementet företagen undersökning visar emellertid, att åtskilliga

försök till spekulations- och kapitalplaceringsköp kunnat omintetgöras

med hjälp av den nuvarande jordförvärvslagen och att intresset för

dylika förvärv i avsevärd omfattning överflyttats på sådana mindre fastigheter,

som talla utanför den nuvarande lagens ram. Behovet av en fortsatt

lagstiftning på förevarande område har vitsordats i icke mindre än fem

sjättedelar av de yttranden, som avgivits över betänkandet med förslag

till ny lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Del torde tinnas anledning att befara, att ett upphävande av nu gällande

inskränkningar i rätten att förvärva jordbruksfastigheter skulle medföra,

att de icke önskvärda förvärven finge minst samma omfattning som

före den nuvarande lagstiftningens genomförande. Utskottet vill ytterligare

understryka den av det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid

riksdagsbehandlingen av förevarande spörsmål 1945 framförda synpunkten,

att det är av vikt, att osunda tendenser inom jordbruksnäringen motarbetas,

innan desamma skapat allvarliga missförhållanden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

Det har gjorts gällande, att syftet med den förevarande lagstiftningen

skulle kunna vinnas genom en effektivisering av den lagstiftning, som riktar

sig mot ett spekulativt utnyttjande av jordbruksfastigheter. Såvitt utskottet

kunnat finna ha dock övertygande skäl förebragts för den ståndpunkten, att

det avsedda syftet icke kan nås genom dylika åtgärder. Utskottet får hänvisa

till de i det föregående återgivna uttalandena i detta hänseende i det av tillkallade

utredningsmän 1941 avgivna betänkandet med förslag till lag om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Uppenbart torde vara,

att icke heller bestämmelserna om förköpsrätt för kronan och om expropriation

för stärkande av ofullständigt jordbruk kunna ersätta de föreskrifter,

som innefattas i jordförvärvslagen.

Mot jordförvärvslagstiftningen har även anmärkts, att den kan förväntas

medföra en allmän sänkning av värdet på jordbruksfastigheter. Någon annan

sänkning av fastighetsvärdena än sådan, som i vissa trakter bragt priserna

på jordbruksfastigheter ned till en med hänsyn till fastigheternas avkastning

försvarbar nivå, torde emellertid icke ha förekommit. Det är icke blott

för jordbrukarna utan även för konsumenterna av jordbruksprodukter av

stort intresse att priserna på jordbruksfastigheter icke skruvas upp över denna

nivå. Om så sker medför detta automatiskt krav på höjda priser på jordbruksprodukter.

Tillgodoses dessa krav, blir följden, att konsumenterna i

sista hand få bära de stegrade priserna på jordbruksfastigheter.

Det har även gjorts gällande, att jordförvärvslagstiftningen skulle medföra

betydande besvär för lojala säljare och köpare av jordbruksfastigheter. Det

förtjänar emellertid framhållas, att enligt vad erfarenheten giver vid handen

det enklare kontrollförfarandet kommit till användning vid det stora flertalet

av de under lagen fallande fastighetsförvärven. Vidare innebär den

föreslagna decentraliseringen av tillståndsgivningen, att den myndighet, som

har avgörandet i sin hand, blir lättare tillgänglig för dem, som söka tillstånd

till fastighetsförvärv. En minskning av det antal fastigheter, som beröras

av lagstiftningen, skulle komma till stånd, därest en del mindre fastigheter,

vilka nu äro taxerade såsom jordbruksfastigheter, i enlighet med

departementschefens uttalande i propositionen i taxeringshänseende omfördes

till annan fastighet.

Såsom av det anförda framgår anser utskottet, att en fortsatt lagstiftning

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet icke för närvarande

kan undvaras utan alt svåra skadeverkningar skulle uppstå. Lagen

synes dock böra prövas under normala förhållanden, innan ställning tages

till frågan, om den bör erhålla permanent karaktär, och lagen eventuellt erhåller

sin slutliga utformning. Den föreslagna giltighetstiden för den nya

lagen, fem år, finner utskottet ur nyss angiven synpunkt väl avvägd.

Sedan utskottet sålunda angivit sin principiella ståndpunkt i ärendet,

övergår utskottet till behandling av de särskilda stadgandena i förslaget. I

den mån dessa icke beröras i det följande, har utskottet icke funnit anledning

till erinran emot dem.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

1 §•

Utskottet finner förslaget att överföra tillståndsgivningen till lantbruksnämnderna

välgrundat.

Utvidgningen av lagens giltighetsområde till att avse alla jordbruksfastigheter,

oavsett värdet, synes oundviklig med hänsyn till att även smärre

jordbruksfastigheter, enligt vad erfarenheten visar, efter jordförvärvslagens

ikraftträdande blivit föremål för spekulationsköp. Denna utvidgning kompenseras

åtminstone i viss utsträckning genom att enligt förslaget ytterligare

vissa slag av förvärv utöver de i gällande lag angivna undantagits

från lagstiftningens tillämpning. Enligt utskottets förmenande skulle det

icke vara lämpligt att såsom föreslagits giva olika regler i fråga om skyldigheten

att söka tillstånd till fastighetsförvärv för olika slag av jordbruksfastigheter.

2 §.

I det nuvarande tredje stycket i denna paragraf stadgas att, sedan lagfart

meddelats å fång, den omständigheten, att tillstånd ej sökts eller ansökan

därom ej bifallits, icke må inverka å fångets giltighet. I förslaget

till ny jordförvärvslag har detta stycke icke medtagits. Som skäl härför har

åberopats dels att stadgandet numera icke vore behövligt, dels ock att överensstämmelse

därigenom skulle vinnas med 1916 års inskränkningslag och

1925 års bolagsförbudslag. Utskottet delar den i motionen II: 509 framförda

uppfattningen, att det skulle kunna vålla olägenheter att nu upphäva förevarande

stadgande. Det kan icke anses uteslutet, att även framdeles på grund

av misstag eller förbiseende av kontrahenter och inskrivningsdomare lagfart

undantagsvis kan erhållas i fall, då ansökan därom ej bort beviljas på grund

av att tillstånd till förvärvet ej erhållits. Det skulle kunna vålla kännbara

rättsförluster för såväl förvärvare av fastigheter som inteckningshavare, om

fång i dylika fall kunde förklaras ogiltiga. Med hänsyn härtill anser sig utskottet

böra förorda, att i 2 § upptages ett tredje stycke av samma lydelse

som motsvarande stycke i nu gällande lag.

4 §•

Farhågor ha uttalats för att den möjlighet, som enligt denna paragraf finnes

för den tillståndsgivande myndigheten att uppställa villkor för tillstånd

till fastighetsförvärv och utsätta vite för tredska att uppfylla dessa, kunde

komma att användas så, att tillståndssökande utsattes för godtycke och pressades

till alltför långt gående åtaganden. Lantbruksnämndernas sammansättning

torde emellertid utgöra en garanti för att dessa farhågor icke komma

att besannas.

6 §•

I första stycket i förevarande paragraf har sambruksförening upptagits

såsom jämte kronan och kommun fritagen från skyldighet att söka tillstånd

till förvärv av jordbruksfastighet. Förening med ändamål att bereda medlemmarna

utkomst genom att å fastighet, som föreningen förvärvat eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

15

arrenderat, låta medlemmarna bedriva gemensamt jordbruk och annan i

samband därmed stående verksamhet, kan enligt lagen om sambruksföreningar

under vissa förutsättningar registreras såsom sambruksförening.

För att kunna vinna registrering skall sambruksförening bestå av minst fem

medlemmar samt hava antagit stadgar och ekonomisk plan för verksamheten

av i lagen om sambruksföreningar angivet innehåll. Vissa andra förutsättningar

skola även vara uppfyllda. Till medlem må icke utan tillstånd

antagas annan än svensk medborgare, som är kunnig i jordbruk eller äger

annan för verksamheten erforderlig yrkeskunskap. Medlem är i princip

skyldig och berättigad att i mån av arbetstillgång med egen arbetsinsats

deltaga i föreningens verksamhet. I motionen 1: 343 har hemställts, att riksdagen

måtte för sin del besluta, att sambruksförening skall vara förpliktigad

att söka tillstånd hos lantbruksnämnd för förvärv av jordbruksfastighet.

Såsom skäl för sin hemställan ha motionärerna åberopat, att andra

föreningars förvärv kontrolleras och att det icke finnes skäl att göra något

undantag i detta hänseende för sambruksföreningarna. I motionen II: 490

ha framförts liknande synpunkter. Motionärerna ha därjämte framhållit,

att sambruksföreningarnas förvärv böra prövas icke minst ur den synpunkten

att genom föreningarna böra bildas ur driftssynpunkt lämpliga

enheter samt att man icke får bortse från möjligheten, att sambruksföreningar

kunna bildas såsom rent camouflage i syfte att åtkomma jordbrukseller

skogsfastigheter. Med hänsyn till de föreskrifter, som lämnats om

sambruksföreningarnas sammansättning och verksamhet, föreligger enligt

utskottets uppfattning knappast någon risk för att genom dessa skola göras

fastighetsförvärv stridande mot syftet med jordförvärvslagstiftningen.

Det finnes därför enligt utskottets förmenande icke något att erinra emot

att sambruksföreningarna erhålla en särställning i förevarande hänseende.

Jordförvärvslagstiftningen bör, såsom i propositionen framhållits, användas

allenast för att motverka i och för sig olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter.

Det synes därför icke påkallat att inbegripa sambruksföreningarnas

fastighetsförvärv under jordförvärvslagstiftningen för att erhålla en prövning

av förvärvens lämplighet ur rationaliseringssynpunkt.

Tredje stycket i 6 § har i förslaget utformats så, att det enklare kontrollförfarandet

icke vidare kan komma till användning vid köp för komplettering

av ofullständiga jordbruk eller stödjordbruk. Enligt gällande lag skall

i sagda fall genom intyg av vederbörande egnahemsnämnd styrkas, att förutsättningarna

för användande av det enklare förfarandet föreligga. Lantbruksnämnderna

skola från och med den 1 juli innevarande år övertaga

bland annat egnahemsnämndernas arbetsuppgifter. Om det enklare förfarandet

bibehållits i förevarande fall, skulle det hava ålegat vederbörande

lantbruksnämnd att utfärda erforderligt intyg. Det måste anses lämpligare,

att lantbruksnämnden, som i vanliga fall skall vara tillståndsmyndighet,

även i detta fall prövar, om tillstånd skall lämnas, i stället för att blott

utfärda ett intyg. Något extra besvär för den tillståndssökande kommer

detta förfarande icke att medföra. I motionerna 1:342 och 11:503 har

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

i andra hand hemställts, att riksdagen måtte besluta att »lagen ej skall äga

tillämpning för jordbrukare som redan äga jordbruksfastighet». Utskottet

finner icke bärande skäl hava anförts för att undantaga förvärv, som göras

av jordägare, från lantbruksnämndens prövning.

Tillämpningskungörelsen.

I det vid propositionen som bilaga fogade förslaget till tillämpningskungörelse

har oförändrad upptagits den nuvarande bestämmelsen, att sådant

intyg, som erfordras för lagfarts vinnande utan föregående prövning av förvärvet

från den tillståndsgivande myndigheten, skall utfärdas av landsfiskalen

i orten eller, om fastigheten ligger i stad, av ledamot av magistraten

eller, beträffande stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren. I

motionen II: 490 har ifrågasatts huruvida det icke vore lämpligt, att landsfiskalerna

som intygsgivare ersattes av kommunala förtroendemän eller lantbruksnämndens

ortsombud. Såvitt utskottet har sig bekant, har det nuvarande

systemet i stort sett fungerat tillfredsställande. Det torde därför icke

finnas anledning att ändra detta, särskilt som risken för bristande enhetlighet

vid lagens tillämpning sannolikt skulle ökas, om intygsgivningen uppdroges

åt de av motionärerna föreslagna personerna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med förklaring, att riksdagen funnit viss

ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda

lagförslaget, måtte med avslag å motionerna 1:342, 1:343,

I: 344, II: 490, II: 503, II: 507 och II: 508 samt med bifall till

motionen II: 509 för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Jordbruksfastighet må ej, där annat icke följer av vad i denna lag stadgas,

genom köp eller byte förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd,

inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten

vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom, som vid

denna taxering behandlats såsom en enhet, anses såsom en fastighet.

Erfordras tillstånd för förvärv av fastighet, må ej heller del av fastigheten

eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock erfordras icke tillstånd,

där förvärvet avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ända
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

17

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

mål än jordbruk eller skogsbruk, eller andel i fastighet, vari förvärvaren

redan är delägare.

2 §•

Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.

Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, vare fånget

ogillt.

Har lagfart meddelats å fång, må

den omständigheten att tillstånd ej

sökts eller ansökan därom ej bifallits

icke inverka å fångets giltighet.

3 §•

Tillstånd må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att

fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med

förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten

tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av

densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur,

inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

Föreligger ej sådant fall som i första stycket sägs men kan det antagas,

att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering

eller, vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig

åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen

förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort

en brukningsenhet, må ansökningen icke bifallas med mindre sökandens

innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket

eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt

värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger.

4 §■

Finnes i fall, som i 3 § andra stycket avses, ansökningen ej böra bifallas

med mindre sökanden förbinder sig att inom viss tid verkställa erforderlig

åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller

att under viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild

användning av densamma, och lämnar sökanden skriftlig utfästelse

härom, skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas vad sålunda åligger

honom samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres

samt vid tredska härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse,

hemställa hos allmän åklagare att vid rätten i den ort, där fastigheten ligger,

anhängiggöra och utföra talan om vitcts utdömande ävensom om utsättande

av nytt vite. Utan att hemställan som nu sagts blivit gjord må dylik talan

icke anhängiggöras av allmän åklagare.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 2 and. Nr 34.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Utdömt vite tillfaller kronan. Vite må i händelse av bristande tillgång till

dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

5 §•

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden avslagit ansökan att få förvärva

fastighet, må klagan föras hos Konungen genom besvär. Klagande

skall inom en månad från den dag han erhöll del av beslutet till nämnden

inkomma med besvären. Nämnden har att snarast möjligt till jordbruksdepartementet

insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande över

besvären, där sådant erfordras. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över

beslut av nämnden.

Konungen äger förordna, att i vissa fall nämndens beslut i frågor enligt

denna lag skola underställas Konungens prövning.

6 §.

Från sökande av tillstånd vare kronan, kommun och sambruksförening

befriade.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande förvärv från konkursbo

eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren är fångesmannens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller ock fångesmannens syskon

eller syskons barn, ej heller där jämlikt annan författning Konungens eller

länsstyrelsens tillstånd till förvärvet skall sökas eller förvärvet enligt förklaring

av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd.

För förvärv av fastighet med jordbruk vare tillstånd enligt denna lag

ej erforderligt, såframt förvärvaren i samband med lagfartsansökan, som

göres inom tre månader från det fånget skedde, på sätt Konungen bestämmer

visar dels att anledning till antagande som i 3 § första stycket sägs ej

föreligger dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å

fastigheten och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk.

7 §•

Är fråga om rätt att förvärva fastighet enligt denna lag ännu ej avgjord,

skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen

den 16 juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom.

8 §•

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948 och gäller till och med den 30

juni 1953.

Genom denna lag upphäves lagen den 21 december 1945 (nr 805) om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

19

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Beträffande fång, som skett under tid, då sistnämnda lag varit gällande,

skall vad i samma lag stadgas äga tillämpning jämväl efter den 30 juni

1948.

Stockholm den 20 maj 1948.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Hage, Löfvander,

Sten, Björkman, Nils Elowsson och Carl Eric Ericsson*;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Johnsson

i Kastanjegården, Hermansson, Holm, Andersson i Gisselås*, Hedlund

i Rådom och Andersson i Alfredshem*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Holmbäck, Löfvander, Björkman, Carl Eric Ericsson, Johnsson

i Kastanjegården och Andersson i Gisselås, vilka anfört:

Enligt vår uppfattning har numera samhället en lagstiftning, som är ägnad

att i väsentlig mån förhindra vanhävd av jord och skövling av skog.

Den 30 juni 1947 har utfärdats en lag om uppsikt å jordbruk. Denna lag

utgör visserligen en mildring av de stränga regler, som enligt 1942 års provisoriska

vanhävdslag gällt under krigstiden, men innebär en väsentlig

skärpning i förhållande till de stadganden, som gällde enligt 1927 års vanhävdslag.

Stadgandena i 1947 års lag äro av permanent natur. Vid årets

riksdag har antagits ny skogsvårdslag, vilken ger andra regler än tidigare

gällt i fråga om uttagning av skogskapitalet. Skogsmark skall numera

skötas så att så vitt möjligt i huvudsak jämn avkastning erhålles. Avverkning

av icke utvecklingsbar skog — den nya skogsvårdslagens motsvarighet

till den äldre lagens begrepp »äldre skog» — får ej utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd företagas så att större rubbningar i avkastningens jämnhet

uppkomma.

För att hindra vanhävd och skogsskövling torde därför icke någon lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet behövas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Den nya lagen om dylik inskränkning har liksom 1945 års lag i samma

ämne till syfte att förhindra spekulations- och kapitalplaceringsköp i fråga

om jordegendomar. Spekulationsköp av fastigheter (alltså köp av fastighet

för att efter kort tid sälja den med vinst) motverkas numera av att möjlighet

att i mera betydande mån uttaga skogskapitalet icke finnes och av att

stadgandena om beskattning av realisationsvinst göra vinsten för spekulanten

ringa. Kapitalplaceringsköp torde i många fall vara till fördel för

jordbruket, dels genom att köparen ofta nedlägger betydande medel på egendomens

förbättring och dels genom att i många fall den gård, som en placerare

inköpt, arrenderas ut. Därigenom erhålla jordbrukare, vilka icke själva

ha kapital, möjlighet att för egen räkning driva jordbruk.

Det är emellertid tydligt att en allvarlig situation skulle uppstå om i större

utsträckning jord undandroges den gamla jordhrukande befolkningen genom

köp från kapitalplacerares sida. I detta hänseende är emellertid följande

att märka.

Det statistiska underlag, som 1945 förelåg för behövligheten av den då

beslutade lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,

var icke av starkare natur. Såsom angivits i herrar Hajggbloms och Sundelins

reservation till det av utredningsmannen utarbetade förslaget till ny

lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, har

sedermera genom 1944 års jordbruksräkning det statistiska underlaget för

1945 års lag ytterligare försvagats. Om utvecklingen »under de sista årtiondena

före lagens tillblivelse» hade karakteriserats av en fastighetsövergång

från jordbruksbefolkningen »i en efter hand allt mera ökad omfattning»

så att »hela antalet fastigheter, som kommit att ägas av personer utanför

den jordbrukande befolkningens krets, till sist blivit så avsevärt, att åtgärder

krävdes för att stävja en ytterligare utveckling i denna riktning» (SOU

1947:87 s. 43) borde antalet utarrenderade brukningsdelar ha stigit. För

den kapitalplacerare, som icke är jordbrukare, utgör nämligen utarrendering

av jordbruksfastighet som han äger det normala sättet för förvaltningen.

Tvärtom hade emellertid antalet utarrenderade brukningsenheter

sjunkit, från 1919 till 1944 med nära 45 % och från 1937 till 1944 från

59 134 till 55 892. Även siffrorna på den utarrenderade arealen hade sjunkit.

Någon inverkan på de nu angivna förhållandena av 1943 års arrendelagstiftning

har givetvis icke kunnat ske.

Om år 1944 kapitalplacerare icke i någon avsevärd utsträckning börjat

placera sina medel i jordbruksfastighet, torde det icke finnas sannolikhet

för att de skulle göra det i väsentligt större mån nu. Numera måste de

räkna med att vid utarrendering av jorden falla under de sociala arrendebestämmelserna.

Vilja de köpa skogsmark, som skall avstyckas från fastighet,

till vilken den tidigare hört, måste de räkna med svårigheter att få avstyckning

och lagfart, enär 1947 avstyckningsreglerna just beträffande

skogsmark ha skärpts.

Vi kunna därför icke finna att en prolongation är behövlig av 1945 års

lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Det av Kungl.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

21

Maj :t framlagda förslaget innebär i vissa hänseenden förbättringar mot vad

tidigare gällt: särskilt peka vi i detta hänseende på att beslutanderätten

överflyttats från Kungl. Maj :t till lantbruksnämnderna och att den nya lagen

icke skall äga tillämpning där förvärvaren är fångesmannens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller är fångesmannens syskon

eller syskons barn. Å andra sidan innebär lagförslaget en försämring genom

att numera varje jordbruksfastighet, oavsett dess värde kommer att

falla under lagen. Då över huvud taget, enligt vår uppfattning, den nya lagen

skulle liksom den nuvarande lägga onödiga band på fastighetsmarknaden

i landet, anse vi att Kungl. Maj :ts proposition nr 194 bör avslås.

Vi hemställa därför,

A. att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 342,

I: 344, II: 503 och II: 507 avslå det i Kungl. Maj :ts proposition

nr 194 framlagda lagförslaget; samt

B. att motionerna I: 343, II: 490, II: 508 och II: 509 måtte

anses besvarade med vad under A. hemställts.

Särskilt yttrande

av herr Holmbåck, som anfört:

På en särskild punkt har det genom propositionen föreslagna lagförslaget

regler, som torde böra belysas.

Om en person, som redan äger en jordbruksfastighet, vill utöka denna

genom att tillköpa jord, skall han enligt förslaget söka tillstånd därtill hos

lantbruksnämnden. Denna skall därvid, enligt 3 § av den föreslagna lagen,

pröva icke blott sökandens kvalifikationer utan även bl. a. att sökandens

innehav av den jord, han nu vill köpa, kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten. Lantbruksnämndens beslut

torde i detta hänseende ofta erfordra besök på platsen.

Sedan tillstånd erhållits, skall i regel den inköpta jorden avstyckas från

den fastighet, den tidigare tillhört, och sammanläggas med den fastighet,

sökanden redan tidigare ägt. Avstyckningen förrättas av lantmätare och

gode män samt fastställes av ägodelningsdomaren, ägodelningsrätten eller

Konungens befallningshavande; sammanläggningen beslutas av ägodelningsdomaren

eller ägodelningsrätten. Både vid avstyckningen och vid sammanläggningen

skall yttrande inhämtas från överlantmätaren. Vid avstyckningen

och sammanläggningen skall (då det gäller landsbygden och numera även

då det gäller områden med landsbygdskaraktär inom städerna, såvida visst

kungl. förordnande föreligger) prövas, att den nya fastigheten liksom även

den fastighet, från vilken avstyckningen sker, uppfyller de fordringar, vilka

jorddelningslagen uppställer i 19 kap. 2 och 3 §§. Dessa fordringar, som

numera även gälla för sammanläggning och äro mycket ingående, gå ut på

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

att för sitt ändamål lämpliga fastigheter skola bildas. De nödvändiggöra att

lantmätaren besöker platsen. Prövningen kommer att ligga mycket nära

den prövning, som lantbruksnämnden redan utfört.

Häri ligger uppenbarligen ett administrativt dubbelarbete. Förekomsten

av den dubbla prövningen försvårar arrondering av fastigheter. Propositionen

anger även, att bl. a. Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareförbund

givit uttryck åt den uppfattningen, att en jordägares legitima

önskan att förvärva mark borde bättre tillgodoses än det föreliggande förslaget

syntes åsyfta, och att Centrala lantbrukskommittén har ansett, att fördelar

skulle stå att vinna, om i kompletteringssyfte gjort förvärv av mindre

fastighet eller fastighetsdel ställdes utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde.

Överlantmätaren i Jämtlands län har starkt kritiserat förslagets

regler i förevarande hänseende. Om utskottets förslag antages av riksdagen,

synes ett följande år den nya lagen böra på nu berörda punkt undergå

revision.

487718. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:271 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, dels ock i a1 i texten