Utlåtande i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning beträffande biloch busslinjer.
1948-06-08 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1948:41, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning beträffande biloch busslinjer.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
1
Nr 41.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 190,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hage hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
låta utreda, huruvida och på vilket sätt — eventuellt genom införande av
en expropriationslagstiftning eller genom bestämmelser om opartisk uppvärdering
vid försäljning eller på annat sätt —■ åtgärder kunna vidtagas
för att landets buss- och billinjer ej bli föremål för prisjobberi vid försäljningar
med därmed följande belastning av den trafikerande allmänheten
samt att framför allt åtgärder vidtagas, som kunna leda till att det
— på sätt i motionen anförts — förhindras, att ägaren av en bil- eller
busslinje fördröjer eller förhindrar ett sådant samordnande av busskommunikationerna
i en bygd, som kan vara till fördel för bygden och dess
befolkning.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
inhämtat yttrande från järnvägsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,
norrlandskommittén samt länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och
Bohus, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Därjämte har på begäran av utskottet yttrande över motionen avgivits av
Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Länsstyrelserna i Södermanlands
och Västernorrlands län ha vid sina yttranden fogat yttranden över motionen
från respektive läns omnibusägareföreningar. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har vid sitt yttrande fogat ett av länsstyrelsen till Kungl. Maj :t
avgivet utlåtande över norrlandskommitténs år 1946 avgivna betänkande
angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland.
Sveriges trafikbilägares riksorganisation har vid sitt yttrande fogat
ett yttrande över motionen från Svenska omnibusägareförbundet. Vidare
har i ärendet till utskottet inkommit en skrivelse från Aktiebolaget Linjebuss.
Författningsbestämmelser m. m.
Bestämmelser om yrkesmässig bil- och busstrafik finnas i förordningen
den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. in.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 2 avd. Nr 41.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr il.
I 3 § i förordningen stadgas, att det ankommer på en central myndighet
— statens biltrafiknämnd — samt länsstyrelserna att verka för ett
ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken.
Med linjetrafik förstås enligt 4 § i förordningen yrkesmässig trafik för
regelbunden befordran av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller
mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt i
fråga om automobilens utnyttjande icke tillkommer viss trafikant eller
vissa trafikanter gemensamt. Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra
till linjetrafik, kallas beställningstrafik.
Yrkesmässig trafik må enligt 5 § bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd
(trafiktillstånd). Tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som
är belägen i mer än ett län, eller mellan orter i skilda län eller att i beställningstrafik
för godsbefordran använda lastautomobil med maximilast överstigande
3 500 kilogram eller att i sådan beställningstrafik använda lastautomobil
jämte släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 4 000
kilogram, meddelas av biltrafiknämnden. Tillstånd till beställningstrafik
för personbefordran med stationsort i stad meddelas av polismyndigheten
i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen i det län,
varest linjetrafik skall äga rum eller stationsort för beställningstrafik skall
förläggas.
I 7—11 §§ i förordningen finnas bestämmelser om ansökningsförfarandet.
Beträffande sådan ansökan om tillstånd till yrkesmässig trafik, vars
beviljande ankommer på biltrafiknämnden, skall nämnden från vederbörande
länsstyrelse infordra yttrande.
Trafiktillstånd må enligt 12 § meddelas endast däx*est den ifrågasatta
trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd må meddelas
allenast den, som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet samt
andra på frågan inverkande omständigheter befinnes lämplig såsom utövare
av yrkesmässig trafik. Avser ansökan tillstånd till linjetrafik, som
kan komma att konkurrera med annan redan utövad linjetrafik eller med
järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik, skall, därest tillstånd anses böra meddelas
och förhållandena icke till annat föranleda, tillståndet lämnas utövaren
av dylik trafik, därest denne ansöker därom och befinnes lämplig.
Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de
villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd må dock meddelas
juridisk person allenast om särskilda skäl därtill äro. Därest förhållandena
därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att omfatta vissa slag av transporter
eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall, såvitt ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå
å viss vägsträcka.
I 14 § stadgas, att för linjetrafik bör, efter nödig utredning, turlista i
erforderlig omfattning fastställas av myndighet, som meddelat trafiktill
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr M.
ståndet. I fråga om trafik, vartill biltrafiknämnden meddelat tillstånd, må
dock nämnden uppdraga åt länsstyrelse att fastställa turlista.
I 17 § stadgas, att trafiktillstånd, som icke, på sätt i 12 § sägs, begränsats
till viss kortare tid, skall, såvitt ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, gälla tills vidare.
Tillstånd till yrkesmässig trafik må enligt 18 §, då tillståndshavaren avlidit
eller försatts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan
efter medgivande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.
Enligt 19 § kan trafiktillstånd av myndighet, som meddelat tillståndet,
återkallas eller för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser
av förordningens bestämmelser, vid underlåtenhet att begagna tillståndet
ävensom när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest
synnerlig anledning därtill förekommer.
I 29 § stadgas, att utövare av yrkesmässig trafik skall vara underkastad
de bestämmelser rörande taxa, som fastställas av myndighet, vilken meddelat
trafiktillståndet; dock att taxa för beställningstrafik för personbefordran
med stationsort i stad skall fastställas i annan ordning. Allmänna
grunder för uppställning av taxor fastställas av biltrafiknämnden efter länsstyrelsernas
hörande.
I propositionen nr 261 till innevarande års riksdag, vilken proposition
avlämnats till riksdagen den 26 maj 1948, har Kungl. Maj:t anhållit om
riksdagens yttrande över ett förslag till ändrad lydelse av 12 § i 1940 års
förordning angående yrkesmässig automobiltrafik. Kungl. Maj :t föreslår
ett tillägg till 12 § av innehåll att tillstånd till linjetrafik i erforderlig utsträckning
bör upptaga föreskrift om skyldighet att driva samtrafik med
anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag samt om sättet för
samtrafikens bedrivande. Riksdagen har ännu icke avgivit något yttrande
över propositionen.
Yttranden.
Den i motionen begärda utredningen tillstyrkes av järnvägsstyrelsen och
länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att
motionens syfte i huvudsak kan nås med nu gällande bestämmelser men
att dessa äro i behov av en översyn. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
delar motionärens uppfattning att innehavare av bil- och busslinjer vid
överlåtelse av rörelsen ofta betinga sig oskälig ersättning. Norrlandskommittén
anser det önskvärt att frågan om trafiktillståndens ekonomiska
innebörd utredes. Övriga myndigheter och sammanslutningar ha avstyrkt
den i motionen begärda utredningen eller uttalat sig i avstyrkande riktning.
I sitt yttrande har järnvägsstyrelsen lämnat en redogörelse för gällande
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
författningsbestämmelser om trafiktillstånds giltighetstid och om indragning
av trafiktillstånd samt förarbetena till dessa bestämmelser. I anslutning
härtill har järnvägsstyrelsen bland annat anfört:
Som av ovanstående redogörelse framgår, synas de i den nu föreliggande
motionen framförda önskemålen formellt sett vara tillgodosedda redan i
den nu gällande förordningen. Huruvida de tillståndsgivande myndigheterna
i tillämpningen göra bruk av sin befogenhet att återkalla trafiktillstånd
i sådana fall varom här är fråga, torde däremot vara ovisst. Belägg finnas
tvärtom för att de tillståndsgivande myndigheterna äro obenägna att utnyttja
sin befogenhet som påtryckningsmedel gentemot trafikföretagare vid överlåtelse
av trafikrättigheterna. Ett sådant exempel erbjuder det av motionären
åsyftade fallet i Norrbotten, »där en uppgjord plan att åstadkomma
en stambillinje mellan tvenne betydelsefulla länsdelar hittills stupat, främst
på att orimliga priskrav framförts för överlåtandet av den rullande materielen
in. in.».
Bland tänkbara åtgärder till åstadkommande av en mera tillfredsställande
ordning nämner motionären införande av bestämmelser angående
opartisk värdering vid försäljning av trafikrättigheter. Styrelsen finner för
sin del detta förslag värt att tagas under övervägande i första hand. Det
torde i så fall ligga närmast till hands att tillskapa ett organ ungefär efter
mönster av den av Kungl. Maj:t den 4 augusti 1939 tillsatta nämnden för
behandling av vid statsinlösen av enskilda järnvägar uppkommande tvistefrågor
om järnvägsegendomens värde m. in.
Vad som vållar svårighet vid statsförvärv av billinjer är framför allt att
uppnå enighet om ersättningen för goodwill. Detta goodwillvärde torde, i
den mån det icke uppstått genom tillståndshavarens personliga insatser,
kunna anses vara ett uttryck för det konkurrensskydd, som samhället i
realiteten berett och bereder vederbörande företagare. Det kan med hänsyn
härtill ifrågasättas, om ersättning för goodwill bör utgå ens vid överlåtelse
av trafiktillstånd mellan enskilda, i den mån denna ersättning grundar
sig på nyssnämnda förhållande. I all synnerhet vid statsförvärv av billinjer
måste det ur denna synpunkt förefalla orimligt, att det allmänna skall behöva
utgiva ersättning för ett värde, till den del detsamma uppkommit på
grund av ett från det allmännas sida lämnat näringsskydd.
Under hänvisning till vad ovan anförts får järnvägsstyrelsen för sin del
tillstyrka, att i motionen begärd utredning måtte komma till stånd.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har bland annat anfört:
Om sålunda hittills inom Jämtlands län någon väsentlig olägenhet av
det nuvarande systemet ej framträtt, kan det givetvis tänkas fall då de avmotionären
påtalade förhållandena föreligga och då åtgärder från det allmännas
sida för att råda bot härför äro påkallade. På vilket sätt detta skall
ske kan givetvis ej bedömas utan en mera ingående utredning. Att skälig
ersättning bör tillkomma en koncessionshavare, som genom ett ingripande
från det allmännas sida måste nedlägga eller avstå sin rörelse, torde vara
uppenbart.
På den yrkesmässiga biltrafikens område hava under senaste tid företagits
ett flertal utredningar, vilka ha ett givet samband med varandra och
Andra lagutskottets utlåtande nr M.
5
på grund härav torde tarva ytterligare övervägande. Länsstyrelsen kan för
sin del tillstyrka, att den i motionen väckta frågan blir föremål för utredning
i sammanhang med dessa biltrafikfrågor.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har bland annat anfört följande:
Omförmälda bestämmelse i 19 g förordningen om yrkesmässig trafik
torde, såvitt för länsstyrelsen är känt, hava tillämpats i ytterst ringa omfattning.
Detta beror säkerligen på olika omständigheter. Sålunda har i
åtskilliga fall en rationalisering av trafiken skett genom att uppgörelse
mellan olika trafikföretag kommit till stånd helt frivilligt eller efter påtryckning
under hand från vederbörande tillståndsmyndighet. Att direkta
beslut enligt angivna lagrum så sällan meddelats synes även kunna hava
sin grund i att tämligen starka krav på åtgärdens angelägenhetsgrad uppställts
genom att enligt lagrummet »synnerlig anledning» skall föreligga för
att ett ingripande skall få ske. Slutligen må anmärkas att vissa svårigheter
att tillämpa bestämmelsen i fråga föreligger genom avsaknaden av regler,
utvisande huru myndigheterna skola förfara för att icke enskilda ekonomiska
intressen obehörigen skola kränkas.
Motionens syfte bör med hänsyn till vad sålunda anförts icke kräva införande
av ett särskilt expropriationsförfarande utan kan enligt länsstyrelsens
uppfattning i huvudsak vinnas genom tillämpning av redan befintliga
bestämmelser. Dessa torde emellertid vara i behov av en översyn,
som tager sikte på frågan, på vilket sätt de enskilda trafikföretagarnas rätt
bör tillgodoses vid stadgandets tillämpning. Man torde även böra taga
under övervägande, huruvida ej förutsättningarna för ett ingripande av
förevarande art böra i någon mån uppmjukas.
Vad beträffar de höga priser, som stundom erlagts vid överlåtelser av
trafikföretag, vill länsstyrelsen framhålla att ett företags värde till väsentlig
del beror på de taxor, som få uttagas. En skälig taxesättning förutsätter
ingående undersökning av vederbörande företags ekonomiska bärighet med
beaktande av alla de olika omständigheter, som därvid komma i fråga. De
tillståndsgivande myndigheterna torde i allmänhet sakna tillräcklig expertis
på det trafikekonomiska området för att kunna göra en mera ingående och
noggrann undersökning av detta slag. Taxesättningen har säkerligen till
följd därav ofta blivit väl summarisk och därför måhända medfört att vissa
företag stundom fått uttaga taxor, som varit högre än som varit erforderligt
för att bereda företagaren skälig affärsvinst.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har bland annat anfört följande:
Enligt länsstyrelsens uppfattning förefinnes icke anledning att införa bestämmelser
om rätt till expropriation på ifrågavarande område. En sådan
rätt, som skulle innebära något principiellt nytt i svensk expropriationslagstiftning,
skulle försätta berörda företagare i en obillig särställning gentemot
andra enskilda företagare och säkerligen verka hämmande på utvecklingen
av kommunikationsväsendet.
Länsstyrelsen biträder emellertid motionärens uppfattning att innehavare
av buss- och billinjer ej sällan betinga sig oskälig ersättning vid överlåtelse
av rörelsen. Till förhindrande härav synes det länsstyrelsen mest lämpligt
all stadga skyldighet för parterna att låta genom opartiska och sakkunniga
värderingsmän förebringa utredning rörande rörelsens med däri brukad
inateriels värde och lägga sådant värderingsinstrument till grund för
6
Andra lagutskottets utlåtande nr t i.
den bedömning av köpeskillings skälighet, som ankommer på den tillståndsbeviljande
myndigheten.
Vidkommande motionärens förslag, att åtgärder måtte vidtagas för att
förhindra att ägaren av en buss- eller billinje fördröjer eller förhindrar ett
samordnande av busskommunikationerna i en bygd, så vill länsstyrelsen
framhålla, att särskilda bestämmelser härutinnan synas obehövliga. Paragraf
19 i kungl. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik in. in. torde — rätt tillämpad — möjliggöra för den tillståndsbeviljande
myndigheten att i ty fall ingripa reglerande med stöd av
det i paragrafen givna allmänna stadgandet, att trafiktillstånd kan återkallas
»vid underlåtenhet att begagna tillståndet ävensom när med hänsyn
till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig anledning därtill
förekommer.»
Norrlandskommittén har bland annat anfört följande:
Enligt norrlandskommitténs mening utgör en ändamålsenlig uppbyggnad
av kommunikationsväsendet en av de viktigaste förutsättningarna för samhällsutvecklingen
och för framstegen inom näringslivet. Ett kommunikationsföretag
bör därför icke främst betraktas som ett affärsföretag utan
som ett instrument i samhällets tjänst. Detta hindrar icke att företaget
bör skötas så ekonomiskt som fullgörandet av dess samhälleliga uppgift
medgiver. I den mån ett system med koncessioner tillämpas på kommunikationsväsendets
område, bör syftet härmed icke anses vara att skydda
den enskilde trafikutövarens intresse utan att skapa ordning i trafiken och
måhända även att motverka överinvesteringar. Det är här lika litet som
på andra områden i och för sig önskvärt, att konkurrensbegränsningen
leder till uppkomsten av monopolvinster. I den mån vinsterna på ett företag
med monopolställning bli större än som motsvarar normal företagarvinst
och detta icke kan hänföras till exceptionell skicklighet i fråga om företagets
skötsel, utgöra sådana monopolvinster knappast något som det finns
anledning att skydda eller respektera från det allmännas sida. Med dessa
utgångspunkter är det naturligt, att norrlandskommittén måste finna det
föga tilltalande att ett företag, som är berett att göra en insats för att förbättra
trafiken och har större förutsättningar härför än tidigare trafikutövare,
på grund av nuvarande biltrafikbestämmelser är hänvisad till att
behöva övertaga dennes rörelse oavsett att oskäligt högre pris begäres
härför. Även om det icke är framkomligt att lämna fritt spelrum åt den
fria konkurrensen på trafikområdet — kommittén har icke anledning att
ingå på denna fråga ur sina norrländska synpunkter — skulle det likväl
vara önskvärt, om lämpligare former än de hittillsvarande kunde skapas
för överföring av trafiktillstånd från ett företag till ett annat.
Av vad kommittén här anfört följer att kommittén icke är övertygad
om nödvändigheten att tillgripa expropriationsvägen för att vid anläggande
av stambillinje ordna mellanhavandena med tidigare trafikutövare. Oavsett
detta synes det emellertid kommittén önskvärt att, utan begränsning till
enbart sådana fall som åsyftats i motionen, frågan om trafiktillståndens
ekonomiska innebörd m. in. göres till föremål för utredning.
Statens biltrafiknämnd har i sitt yttrande lämnat en utförlig redogörelse
för de bestämmelser i 1940 års förordning angående yrkesmässig automo
-
Andra lagutskottets utlåtande nr il.
7
biltrafik, som äro av betydelse för bedömandet av de i motionen framlagda
spörsmålen. I anslutning härtill har biltrafiknämnden anfört:
Av vad här förut anförts torde, enligt biltrafiknämndens uppfattning,
framgå, att de i förevarande motion framförda önskemålen få anses ha vunnit
beaktande redan i nu gällande förordning. Bestämmelser finnas sålunda
rörande trafiktillstånds giltighetstid samt om de förutsättningar under
vilka återkallelse av meddelade trafiktillstånd må äga rum. Vidare finnas
föreskrifter angående överlåtelse av trafiktillstånd, varjämte vid förarbetena
till nu gällande förordning behandlats frågan om den goodwill, för
vilken ersättning i samband med överlåtelse bör kunna utgå.
Biltrafiknämnden har vidare i sitt yttrande lämnat vissa uppgifter angående
nämndens praxis vid tillämpning av 1940 års förordning. Sammanfattningsvis
har biltrafiknämnden yttrat:
Såsom sammanfattning av vad nämnden nu anfört får nämnden uttala,
att enligt dess uppfattning det synes kunna förväntas, att i den mån det
kan anses vara ett allmänt intresse att viss linjetrafik samordnas — det
må vara genom att trafiken omhändertages av statligt företag eller genom
sammanslagning av eller samarbete mellan enskilda trafikföretag — detta
bör kunna ske genom frivilliga överenskommelser. Enligt nämndens mening
torde de nu gällande bestämmelserna lämna erforderlig möjlighet för
de tillståndsbeviljande myndigheterna att i de fall ett dylikt samordnande
kan ur det allmännas synpunkt anses påkallat, jämväl föranstalta om ett
sådant samordnande. Nämnden är för sin del beredd att i de fall, då trafiken
icke finnes ändamålsenligt ordnad eller då oskälig ersättning begäres
i samband med överlåtelse av trafiktillstånd, även framdeles verka för att
en ur det allmännas synpunkt önskvärd samordning och rationalisering
kommer till stånd och att härvid, i de fall så kan finnas erforderligt för
trafikens ändamålsenliga ordnande, med stöd av förutnämnda 19 § i 1940
års förordning meddela beslut om återkallelse av redan meddelat trafiktillstånd.
Enligt nämndens mening har hittills vunnen erfarenhet icke
ådagalagt, att något verkligt behov föreligger att för tillgodoseende av det
allmännas intresse i avseende å skötseln av befintliga bil- och busslinjer
införa ytterligare särskilda föreskrifter av den innebörd, som i herr Hages
nu ifrågavarande motion angives.
Under åberopande av vad nämnden sålunda anfört får nämnden för sin
del avstyrka det av herr Hage framlagda förslaget om särskild utredning
beträffande nu ifrågavarande spörsmål.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat, alt något behov
av sådan reglerande lagstiftning, som i motionen avsåges, icke gjort sig
gällande. Vid detta förhållande och då redan bestämmelserna om trafiktillstånds
meddelande i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik
gåve den tillståndsgivande myndigheten betydande möjligheter
alt genom tidsbegränsning och andra villkor utöva reglerande inflytande
på buss- och biltrafiken, saknade länsstyrelsen anledning tillstyrka införande
av sådan lagstiftning, varom i motionen vore fråga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har bland annat anfört följande:
8
Andra lagutskottets utlåtande nr U.
Motionären har först hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta utreda, huruvida och på vilket
sätt eventuellt genom införande av en expropriationslagstiftning åtgärder
kunna vidtagas »för att landets buss- och billinjer ej bli föremål för
prisjobberi vid försäljningar med därmed följande belastning av den trafikerande
allmänheten».
I sistnämnda hänseenden är att märka, att den tillståndsgivande myndigheten
enligt 18 § kungl. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. in. har att med avseende på bland annat villkoren
för överlåtelse av trafiktillstånd pröva framställning om medgivande
till överlåtelsen. Vid sådan framställning skall fogas upprättat avtal rörande
överförandet. Länsstyrelsen fordrar därjämte försäkran på tro och
heder av sökanden att vederlag i någon form utöver vad i avtalet angivits
icke erlagts eller utfästs. Utövare av yrkesmässig trafik är underkastad de
bestämmelser rörande taxa, som fastställas av den tillståndsgivande myndigheten
efter förslag av eller i samråd med statens priskontrollnämnd
och efter hörande bland annat av representanter för näringslivet. Det torde
således redan vara sörjt för att »prisjobberi» vid överlåtelser eller obehörig
belastning av den trafikerande allmänheten icke skall kunna förekomma.
Vad angår den av motionären ifrågasatta expropriationslagstiftningen,
varigenom möjlighet till trafikföretags inlösande av det allmänna i vissa
fall skulle beredas, komme en dylik lagstiftning att i åtskilliga hänseenden
innebära en utvidgning av det nuvarande expropriationsinstitutet. Detta
avser ju tagande i anspråk, mot full ersättning, av — förutom tomträtt
eller vattenfallsrätt — fastighet eller särskild rätt till fastighet. Lös egendom
kan icke enligt gällande rätt exproprieras och endast under de omständigheter,
som angivas i § 74 regeringsformen, rekvireras av det allmänna.
Ett trafiktillstånd konstituerar icke i och för sig en förmögenhetsrätt
av beskaffenhet att kunna utgöra föremål för expropriation eller rekvisition.
Att expropriera eller rekvirera den för ett trafikföretag nödvändiga
fasta eller lösa egendomen i syfte att lägga sig till med själva rörelsen kan
uppenbarligen icke komma i fråga. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant har
för övrigt tidigare icke på allvar ifrågasatts att expropriationsrätten skulle
utsträckas till lös egendom, bortsett härvid från nyss berörda rättigheter.
Länsstyrelsen anser en lagändring i detta syfte utesluten och kan således
för sin del icke tillstyrka utredning därom.
Beträffande de av motionären ifrågasatta bestämmelserna om opartisk
uppvärdering — varmed torde avses värdering eller från motionärens utgångspunkter
kanske snarare nedvärdering — vid överlåtelse av trafiktillstånd
finner länsstyrelsen dylika bestämmelser överflödiga med hänsyn till
det ovan berörda förfarandet vid lämnande av medgivande till överlåtelse.
Motionären har slutligen föreslagit framställning om utredning rörande
vidtagande av åtgärder, som kunna leda till förhindrande av att ägaren av
en bil- eller busslinje fördröjer eller förhindrar ett sådant samordnande
av busskommunikationerna i en bygd, som kan vara till fördel för bygden
och dess befolkning. Erforderliga korrektiv föreligga väl enligt länsstyrelsens
förmenande redan därutinnan att tillstånd till linjetrafik i allmänhet
utfärdas att gälla tills vidare, oftast med en erinran om att tillståndet kan
återkallas, när skälig anledning därtill förekommer, samt att hinder icke
föreligger för beviljande av jämväl annat tillstånd till trafik utefter den
vägsträcka, där vederbörande utövar sin trafik. Men i den mån det anses
9
Andra lagutskottets utlåtande nr It.
böra närmare klargöras under vilka omständigheter återkallelse respektive
beviljande av nytt trafiktillstånd i dylika fall bör ske, torde denna uppgift
redan ankomma på 1944 års trafikutredning enligt dess direktiv.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har bland annat anfört följande:
Då här i länet länsstyrelsens ingripande undantagsvis påkallats för erhållande
av önskvärd samverkan mellan olika trafikföretag, har detta syfte
hittills kunnat uppnås genom underhandlingar inför länsstyrelsen och frivillig
överenskommelse mellan berörda parter. Blott i fråga om en linje,
Eskilstuna—Strängnäs, vilken vägsträcka trafikeras av två skilda företag,
har länsstyrelsen under senare år nödgats tvångsvis fastställa turlista.
Länsstyrelsens beslut överklagades, men besvären lämnades av Kungl. Maj :t
utan bifall.
Med hänsyn till det anförda och då sålunda gällande bestämmelser synas
innebära tillräckliga möjligheter för de trafikreglerande myndigheterna att
främja en sund och ändamålsenlig utveckling av ifrågavarande slag av
trafik, anser sig länsstyrelsen sakna anledning tillstyrka bifall till den i
motionen gjorda framställningen.
Sveriges trafikbilägares riksorganisation har under åberopande av ett av
Svenska omnibusägareförbundet avgivet yttrande avstyrkt motionen.
Svenska omnibusägareförbundet har avstyrkt motionen och därvid bland
annat anfört:
Från vår organisations sida skall oförbehållsamt och tacksamt erkännas,
att utvecklingen av bilismen inom vårt betydelsefulla verksamhetsområde
— omnibustrafiken — icke blott vunnit sådant erkännande från statsmakternas
sida, varom nyss ordades, utan även i olika form befrämjats genom
statlig förståelse. Men vi anse oss samtidigt böra fästa uppmärksamheten
på att omnibusrörelsens begynnelse och utveckling i vårt land tillkommit
genom enskilda rörelseidkares förutseende initiativ och tack vare dessas
villighet att påtaga sig de personliga uppoffringar och att bära de ekonomiska
risker, som varit förknippade med denna nya form för allmänhetens
betjänande. Staten och kommunerna ha endast i ringa mån såsom företagare
deltagit i omnibusrörelsens utveckling under den långa tidsperiod,
då de ekonomiska riskerna syntes överväga utsikterna till ekonomisk vinning.
Vad härefter angår det första motivet, nämligen att de av motionären
föreslagna åtgärderna skulle erfordras för att förhindra »prisjobberi» vid
försäljningar och därmed följande belastning av den trafikerande allmänheten,
torde av det förestående framgå, att något å taxebestämmelserna
grundat överpris icke kunnat och ej heller i fortsättningen kan påräknas
vid överlåtelse av tillstånd till omnibustrafik. Oberoende av priset vid överlåtelsen
kan allmänheten efter överlåtelsen liksom före densamma med fullkomlig
säkerhet räkna med att taxorna av vederbörande myndighet fastställas
uteslutande på grundval av objektiva kostnadsberäkningar. Att likväl
vid överlåtelse emellanåt erhållits ersättning för det av överlåtaren
genom omsorgsfull skötsel upparbetade rörelsevärdet, är såsom redan anförts
allenast uttryck för eu hittills städse erkänd rättviseprincip. Om slutligen
i något enskilt fall ett ytterligare överpris kunnat erhållas av sådant
2— liihang till riksdagens protokoll 194H. !) sand. 2 avd. Nr 41.
10 Andra lagutskottets utlåtande nr bl.
skäl, som att en kapitalstark köpare haft ett särskilt intresse av att inordna
en viss linje i ett större system och sålunda kunnat åstadkomma konsolideringsvinst
av annan storleksordning än som motsvarat rörelsens värde i
den tidigare innehavarens hand, bör en dylik överflyttning av kapital från
en större kapitalist till en liten rörelseidkare knappast möta betänkligheter
ur de synpunkter motionären företräder.
Med den senaste anmärkningen komma vi över till motionärens andra
motiv, nämligen att de av honom föreslagna åtgärderna skulle erfordras
för att förebygga, att en enskild omnibusägare förhindrar eller fördröjer
en för en bygd ändamålsenlig samordning av omnibusrörelsen. Det är nämligen
uppenbart, att man här i sådana enstaka undantagsfall, å vilka motionären
grundat sitt för landets hela omnihusrörelse utomordentligt betänkliga
förslag, kommer in på den av oss ovan berörda frågan om inskränkningar
i rätten till oförkränkt utövande av ett erhållet trafiktillstånd. Om
nämligen en enskild omnibusägare vägrar att till rimligt pris överlåta sin
omnibuslinje, ehuru densamma erfordras för en, för en vidsträckt bygd
påkallad samordning av omnibuslinjerna, och om han ej heller vilt ingå ett
för samordningen erforderligt samarbetsavtal, kan uppenbarligen en situation
uppkomma, i vilken vederbörande tillståndsmyndighet måste tala omnibusägaren
till rätta genom hänvisning till bestämmelsen i 19 § i förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik m. in., i vilken stadgas att trafiktillstånd
kan indragas bl. a., när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga
ordnande synnerlig anledning därtill förekommer. Med hänsyn till det
utomordentliga och förtroendefulla samarbete, som under de gångna decennierna
utvecklats mellan omnibusägarna och länsstyrelserna samt under
senare år jämväl biltrafiknämnden — ett ur samhällelig synpunkt utomordentligt
viktigt förhållande, som i motionen icke beröres — råder enligt
vår å hela branschens erfarenhet grundade uppfattning icke något tvivel
om att tillfredsställande resultat skulle åstadkommas omedelbart efter det
omnibusägaren blivit i tillfälle att erfara myndighetens uppfattning. Skulle
han mot förmodan och till sin egen skada söka tredskas, har han därmed
uppenbarligen förverkat den företrädesrätt att ensam betjäna sitt trafikområde,
som han enligt allmänneligen rådande praxis anses böra åtnjuta.
Han får då finna sig i att tillståndsmyndigheten beviljar ett konkurrerande
företag tillstånd å den linje, som erfordras för den för bygden i dess helhet
nödvändiga samordningen — med eller utan samtidigt indragande av omnibusägarens
tidigare gällande tillstånd. ,.!>
Den i motionen begärda utredningen avstyrkes vidare av Södermanlands
läns omnibusägareförening, Västernorrlands läns omnibusägareförening och
Aktiebolaget Linjebuss.
Utskottet.
I motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära en utredning, huruvida och på vad sätt åtgärder kunna vidtagas för
att landets buss- och billinjer ej skola bli föremål för »prisjobberi» vid försäljningar
med därmed följande belastning av den trafikerande allmänheten.
Andra lagutskottets utlåtande nr it.
11
samt att åtgärder vidtagas, som kunna leda till att det förhindras, att ägare
av en bil- eller busslinje fördröjer eller förhindrar ett sådant samordnande
av busskommunikationerna i en bygd, som kan vara till fördel för bygden
och dess befolkning.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro de önskemål, som
motionären avser att tillgodose, i viss mån beaktade i nu gällande förordning
angående yrkesmässig automobiltrafik. Förordningen innehåller således
bestämmelser om att turlista bör av vederbörande myndighet fastställas för
linjetrafik, att trafiktillstånd kan återkallas, bland annat när hänsyn till
trafikens ändamålsenliga ordnande så kräver, och att utövare av yrkesmässig
trafik få rätta sig efter av myndighet fastställda bestämmelser rörande
taxa. Trots detta synes det på vissa platser ha varit förenat med svårigheter
att ordna busstrafiken på ett tillfredsställande sätt. Detta tyder
på att de omnämnda bestämmelserna i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik äro i behov av översyn. En sådan översyn är behövlig även
om det i propositionen nr 261 till innevarande års riksdag framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 12 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
genomföres.
För åstadkommande av en rationalisering och effektivisering av linjetrafiken
har det ibland varit önskvärt, att enskilda linjetrafikföretag övertagas
av statens järnvägar. Därvid har det stundom uppstått svårigheter att
uppnå överenskommelse angående överlåtelsesummans storlek. Dessa svårigheter
ha kunnat medföra, att ett ur trafiksynpunkt önskvärt statsförvärv
av ett enskilt trafikföretag icke kommit till stånd. Bland tänkbara åtgärder
för att åstadkomma en mera tillfredsställande ordning har motionären
nämnt införande av bestämmelser om opartisk värdering vid försäljning
av trafikföretag. Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att det i
så fall skulle ligga närmast till hands att tillskapa ett organ ungefär efter
mönster av den av Kungl. Maj :t den 4 augusti 1939 tillsatta nämnden för
behandling av vid statsinlösen av enskilda järnvägar uppkommande tvistefrågor
om järnvägsegendoms värde m. m. Enligt utskottets mening är detta
uppslag värt att tagas under övervägande.
På den yrkesmässiga trafikens område ha under senare tid företagits
flera utredningar beträffande olika trafikfrågor. De flesta av dessa torde
vara eller snart bli föremål för överväganden av Kungl. Maj :t. Enligt utskottets
mening är det lämpligt, att Kungl. Maj:t i samband med dessa
trafikspörsmål även upptager de i motionen T: 190 väckta frågorna till övervägande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
12
Andra lagutskottets utlåtande nr hl.
överväga de i motionen berörda frågorna i samband med att
Kungl. Maj :t till övervägande upptager andra närstående
trafikspörsmål.
Stockholm den 8 juni 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Forslund, Hage,
Sten, Björkman, Carl Eric Ericsson och Wahlund*;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Ryberg*,
Cruse*, fru Johansson i Norrköping, herr Jacobsson i Igelsbo, fru
Boman och herr Andersson i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1948
841635
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1948:338 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning beträffande biloch busslinjer. a1 i texten