Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning beträffande biloch busslinjer.

1948-06-08 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1948:41, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning beträffande biloch busslinjer.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

1

Nr 41.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning

beträffande bil- och busslinjer.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 190,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hage hemställt, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte

låta utreda, huruvida och på vilket sätt — eventuellt genom införande av

en expropriationslagstiftning eller genom bestämmelser om opartisk uppvärdering

vid försäljning eller på annat sätt —■ åtgärder kunna vidtagas

för att landets buss- och billinjer ej bli föremål för prisjobberi vid försäljningar

med därmed följande belastning av den trafikerande allmänheten

samt att framför allt åtgärder vidtagas, som kunna leda till att det

— på sätt i motionen anförts — förhindras, att ägaren av en bil- eller

busslinje fördröjer eller förhindrar ett sådant samordnande av busskommunikationerna

i en bygd, som kan vara till fördel för bygden och dess

befolkning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

inhämtat yttrande från järnvägsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,

norrlandskommittén samt länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och

Bohus, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Därjämte har på begäran av utskottet yttrande över motionen avgivits av

Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Länsstyrelserna i Södermanlands

och Västernorrlands län ha vid sina yttranden fogat yttranden över motionen

från respektive läns omnibusägareföreningar. Länsstyrelsen i Norrbottens

län har vid sitt yttrande fogat ett av länsstyrelsen till Kungl. Maj :t

avgivet utlåtande över norrlandskommitténs år 1946 avgivna betänkande

angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation har vid sitt yttrande fogat

ett yttrande över motionen från Svenska omnibusägareförbundet. Vidare

har i ärendet till utskottet inkommit en skrivelse från Aktiebolaget Linjebuss.

Författningsbestämmelser m. m.

Bestämmelser om yrkesmässig bil- och busstrafik finnas i förordningen

den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. in.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. 2 avd. Nr 41.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr il.

I 3 § i förordningen stadgas, att det ankommer på en central myndighet

— statens biltrafiknämnd — samt länsstyrelserna att verka för ett

ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken.

Med linjetrafik förstås enligt 4 § i förordningen yrkesmässig trafik för

regelbunden befordran av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller

mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt i

fråga om automobilens utnyttjande icke tillkommer viss trafikant eller

vissa trafikanter gemensamt. Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra

till linjetrafik, kallas beställningstrafik.

Yrkesmässig trafik må enligt 5 § bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd

(trafiktillstånd). Tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som

är belägen i mer än ett län, eller mellan orter i skilda län eller att i beställningstrafik

för godsbefordran använda lastautomobil med maximilast överstigande

3 500 kilogram eller att i sådan beställningstrafik använda lastautomobil

jämte släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 4 000

kilogram, meddelas av biltrafiknämnden. Tillstånd till beställningstrafik

för personbefordran med stationsort i stad meddelas av polismyndigheten

i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen i det län,

varest linjetrafik skall äga rum eller stationsort för beställningstrafik skall

förläggas.

I 7—11 §§ i förordningen finnas bestämmelser om ansökningsförfarandet.

Beträffande sådan ansökan om tillstånd till yrkesmässig trafik, vars

beviljande ankommer på biltrafiknämnden, skall nämnden från vederbörande

länsstyrelse infordra yttrande.

Trafiktillstånd må enligt 12 § meddelas endast däx*est den ifrågasatta

trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd må meddelas

allenast den, som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet samt

andra på frågan inverkande omständigheter befinnes lämplig såsom utövare

av yrkesmässig trafik. Avser ansökan tillstånd till linjetrafik, som

kan komma att konkurrera med annan redan utövad linjetrafik eller med

järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik, skall, därest tillstånd anses böra meddelas

och förhållandena icke till annat föranleda, tillståndet lämnas utövaren

av dylik trafik, därest denne ansöker därom och befinnes lämplig.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de

villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd må dock meddelas

juridisk person allenast om särskilda skäl därtill äro. Därest förhållandena

därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att omfatta vissa slag av transporter

eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall, såvitt ej särskilda

omständigheter till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå

å viss vägsträcka.

I 14 § stadgas, att för linjetrafik bör, efter nödig utredning, turlista i

erforderlig omfattning fastställas av myndighet, som meddelat trafiktill
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr M.

ståndet. I fråga om trafik, vartill biltrafiknämnden meddelat tillstånd, må

dock nämnden uppdraga åt länsstyrelse att fastställa turlista.

I 17 § stadgas, att trafiktillstånd, som icke, på sätt i 12 § sägs, begränsats

till viss kortare tid, skall, såvitt ej särskilda omständigheter till annat

föranleda, gälla tills vidare.

Tillstånd till yrkesmässig trafik må enligt 18 §, då tillståndshavaren avlidit

eller försatts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan

efter medgivande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Enligt 19 § kan trafiktillstånd av myndighet, som meddelat tillståndet,

återkallas eller för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser

av förordningens bestämmelser, vid underlåtenhet att begagna tillståndet

ävensom när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest

synnerlig anledning därtill förekommer.

I 29 § stadgas, att utövare av yrkesmässig trafik skall vara underkastad

de bestämmelser rörande taxa, som fastställas av myndighet, vilken meddelat

trafiktillståndet; dock att taxa för beställningstrafik för personbefordran

med stationsort i stad skall fastställas i annan ordning. Allmänna

grunder för uppställning av taxor fastställas av biltrafiknämnden efter länsstyrelsernas

hörande.

I propositionen nr 261 till innevarande års riksdag, vilken proposition

avlämnats till riksdagen den 26 maj 1948, har Kungl. Maj:t anhållit om

riksdagens yttrande över ett förslag till ändrad lydelse av 12 § i 1940 års

förordning angående yrkesmässig automobiltrafik. Kungl. Maj :t föreslår

ett tillägg till 12 § av innehåll att tillstånd till linjetrafik i erforderlig utsträckning

bör upptaga föreskrift om skyldighet att driva samtrafik med

anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag samt om sättet för

samtrafikens bedrivande. Riksdagen har ännu icke avgivit något yttrande

över propositionen.

Yttranden.

Den i motionen begärda utredningen tillstyrkes av järnvägsstyrelsen och

länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att

motionens syfte i huvudsak kan nås med nu gällande bestämmelser men

att dessa äro i behov av en översyn. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

delar motionärens uppfattning att innehavare av bil- och busslinjer vid

överlåtelse av rörelsen ofta betinga sig oskälig ersättning. Norrlandskommittén

anser det önskvärt att frågan om trafiktillståndens ekonomiska

innebörd utredes. Övriga myndigheter och sammanslutningar ha avstyrkt

den i motionen begärda utredningen eller uttalat sig i avstyrkande riktning.

I sitt yttrande har järnvägsstyrelsen lämnat en redogörelse för gällande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

författningsbestämmelser om trafiktillstånds giltighetstid och om indragning

av trafiktillstånd samt förarbetena till dessa bestämmelser. I anslutning

härtill har järnvägsstyrelsen bland annat anfört:

Som av ovanstående redogörelse framgår, synas de i den nu föreliggande

motionen framförda önskemålen formellt sett vara tillgodosedda redan i

den nu gällande förordningen. Huruvida de tillståndsgivande myndigheterna

i tillämpningen göra bruk av sin befogenhet att återkalla trafiktillstånd

i sådana fall varom här är fråga, torde däremot vara ovisst. Belägg finnas

tvärtom för att de tillståndsgivande myndigheterna äro obenägna att utnyttja

sin befogenhet som påtryckningsmedel gentemot trafikföretagare vid överlåtelse

av trafikrättigheterna. Ett sådant exempel erbjuder det av motionären

åsyftade fallet i Norrbotten, »där en uppgjord plan att åstadkomma

en stambillinje mellan tvenne betydelsefulla länsdelar hittills stupat, främst

på att orimliga priskrav framförts för överlåtandet av den rullande materielen

in. in.».

Bland tänkbara åtgärder till åstadkommande av en mera tillfredsställande

ordning nämner motionären införande av bestämmelser angående

opartisk värdering vid försäljning av trafikrättigheter. Styrelsen finner för

sin del detta förslag värt att tagas under övervägande i första hand. Det

torde i så fall ligga närmast till hands att tillskapa ett organ ungefär efter

mönster av den av Kungl. Maj:t den 4 augusti 1939 tillsatta nämnden för

behandling av vid statsinlösen av enskilda järnvägar uppkommande tvistefrågor

om järnvägsegendomens värde m. in.

Vad som vållar svårighet vid statsförvärv av billinjer är framför allt att

uppnå enighet om ersättningen för goodwill. Detta goodwillvärde torde, i

den mån det icke uppstått genom tillståndshavarens personliga insatser,

kunna anses vara ett uttryck för det konkurrensskydd, som samhället i

realiteten berett och bereder vederbörande företagare. Det kan med hänsyn

härtill ifrågasättas, om ersättning för goodwill bör utgå ens vid överlåtelse

av trafiktillstånd mellan enskilda, i den mån denna ersättning grundar

sig på nyssnämnda förhållande. I all synnerhet vid statsförvärv av billinjer

måste det ur denna synpunkt förefalla orimligt, att det allmänna skall behöva

utgiva ersättning för ett värde, till den del detsamma uppkommit på

grund av ett från det allmännas sida lämnat näringsskydd.

Under hänvisning till vad ovan anförts får järnvägsstyrelsen för sin del

tillstyrka, att i motionen begärd utredning måtte komma till stånd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har bland annat anfört:

Om sålunda hittills inom Jämtlands län någon väsentlig olägenhet av

det nuvarande systemet ej framträtt, kan det givetvis tänkas fall då de avmotionären

påtalade förhållandena föreligga och då åtgärder från det allmännas

sida för att råda bot härför äro påkallade. På vilket sätt detta skall

ske kan givetvis ej bedömas utan en mera ingående utredning. Att skälig

ersättning bör tillkomma en koncessionshavare, som genom ett ingripande

från det allmännas sida måste nedlägga eller avstå sin rörelse, torde vara

uppenbart.

På den yrkesmässiga biltrafikens område hava under senaste tid företagits

ett flertal utredningar, vilka ha ett givet samband med varandra och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr M.

5

på grund härav torde tarva ytterligare övervägande. Länsstyrelsen kan för

sin del tillstyrka, att den i motionen väckta frågan blir föremål för utredning

i sammanhang med dessa biltrafikfrågor.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har bland annat anfört följande:

Omförmälda bestämmelse i 19 g förordningen om yrkesmässig trafik

torde, såvitt för länsstyrelsen är känt, hava tillämpats i ytterst ringa omfattning.

Detta beror säkerligen på olika omständigheter. Sålunda har i

åtskilliga fall en rationalisering av trafiken skett genom att uppgörelse

mellan olika trafikföretag kommit till stånd helt frivilligt eller efter påtryckning

under hand från vederbörande tillståndsmyndighet. Att direkta

beslut enligt angivna lagrum så sällan meddelats synes även kunna hava

sin grund i att tämligen starka krav på åtgärdens angelägenhetsgrad uppställts

genom att enligt lagrummet »synnerlig anledning» skall föreligga för

att ett ingripande skall få ske. Slutligen må anmärkas att vissa svårigheter

att tillämpa bestämmelsen i fråga föreligger genom avsaknaden av regler,

utvisande huru myndigheterna skola förfara för att icke enskilda ekonomiska

intressen obehörigen skola kränkas.

Motionens syfte bör med hänsyn till vad sålunda anförts icke kräva införande

av ett särskilt expropriationsförfarande utan kan enligt länsstyrelsens

uppfattning i huvudsak vinnas genom tillämpning av redan befintliga

bestämmelser. Dessa torde emellertid vara i behov av en översyn,

som tager sikte på frågan, på vilket sätt de enskilda trafikföretagarnas rätt

bör tillgodoses vid stadgandets tillämpning. Man torde även böra taga

under övervägande, huruvida ej förutsättningarna för ett ingripande av

förevarande art böra i någon mån uppmjukas.

Vad beträffar de höga priser, som stundom erlagts vid överlåtelser av

trafikföretag, vill länsstyrelsen framhålla att ett företags värde till väsentlig

del beror på de taxor, som få uttagas. En skälig taxesättning förutsätter

ingående undersökning av vederbörande företags ekonomiska bärighet med

beaktande av alla de olika omständigheter, som därvid komma i fråga. De

tillståndsgivande myndigheterna torde i allmänhet sakna tillräcklig expertis

på det trafikekonomiska området för att kunna göra en mera ingående och

noggrann undersökning av detta slag. Taxesättningen har säkerligen till

följd därav ofta blivit väl summarisk och därför måhända medfört att vissa

företag stundom fått uttaga taxor, som varit högre än som varit erforderligt

för att bereda företagaren skälig affärsvinst.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har bland annat anfört följande:

Enligt länsstyrelsens uppfattning förefinnes icke anledning att införa bestämmelser

om rätt till expropriation på ifrågavarande område. En sådan

rätt, som skulle innebära något principiellt nytt i svensk expropriationslagstiftning,

skulle försätta berörda företagare i en obillig särställning gentemot

andra enskilda företagare och säkerligen verka hämmande på utvecklingen

av kommunikationsväsendet.

Länsstyrelsen biträder emellertid motionärens uppfattning att innehavare

av buss- och billinjer ej sällan betinga sig oskälig ersättning vid överlåtelse

av rörelsen. Till förhindrande härav synes det länsstyrelsen mest lämpligt

all stadga skyldighet för parterna att låta genom opartiska och sakkunniga

värderingsmän förebringa utredning rörande rörelsens med däri brukad

inateriels värde och lägga sådant värderingsinstrument till grund för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr t i.

den bedömning av köpeskillings skälighet, som ankommer på den tillståndsbeviljande

myndigheten.

Vidkommande motionärens förslag, att åtgärder måtte vidtagas för att

förhindra att ägaren av en buss- eller billinje fördröjer eller förhindrar ett

samordnande av busskommunikationerna i en bygd, så vill länsstyrelsen

framhålla, att särskilda bestämmelser härutinnan synas obehövliga. Paragraf

19 i kungl. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik in. in. torde — rätt tillämpad — möjliggöra för den tillståndsbeviljande

myndigheten att i ty fall ingripa reglerande med stöd av

det i paragrafen givna allmänna stadgandet, att trafiktillstånd kan återkallas

»vid underlåtenhet att begagna tillståndet ävensom när med hänsyn

till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig anledning därtill

förekommer.»

Norrlandskommittén har bland annat anfört följande:

Enligt norrlandskommitténs mening utgör en ändamålsenlig uppbyggnad

av kommunikationsväsendet en av de viktigaste förutsättningarna för samhällsutvecklingen

och för framstegen inom näringslivet. Ett kommunikationsföretag

bör därför icke främst betraktas som ett affärsföretag utan

som ett instrument i samhällets tjänst. Detta hindrar icke att företaget

bör skötas så ekonomiskt som fullgörandet av dess samhälleliga uppgift

medgiver. I den mån ett system med koncessioner tillämpas på kommunikationsväsendets

område, bör syftet härmed icke anses vara att skydda

den enskilde trafikutövarens intresse utan att skapa ordning i trafiken och

måhända även att motverka överinvesteringar. Det är här lika litet som

på andra områden i och för sig önskvärt, att konkurrensbegränsningen

leder till uppkomsten av monopolvinster. I den mån vinsterna på ett företag

med monopolställning bli större än som motsvarar normal företagarvinst

och detta icke kan hänföras till exceptionell skicklighet i fråga om företagets

skötsel, utgöra sådana monopolvinster knappast något som det finns

anledning att skydda eller respektera från det allmännas sida. Med dessa

utgångspunkter är det naturligt, att norrlandskommittén måste finna det

föga tilltalande att ett företag, som är berett att göra en insats för att förbättra

trafiken och har större förutsättningar härför än tidigare trafikutövare,

på grund av nuvarande biltrafikbestämmelser är hänvisad till att

behöva övertaga dennes rörelse oavsett att oskäligt högre pris begäres

härför. Även om det icke är framkomligt att lämna fritt spelrum åt den

fria konkurrensen på trafikområdet — kommittén har icke anledning att

ingå på denna fråga ur sina norrländska synpunkter — skulle det likväl

vara önskvärt, om lämpligare former än de hittillsvarande kunde skapas

för överföring av trafiktillstånd från ett företag till ett annat.

Av vad kommittén här anfört följer att kommittén icke är övertygad

om nödvändigheten att tillgripa expropriationsvägen för att vid anläggande

av stambillinje ordna mellanhavandena med tidigare trafikutövare. Oavsett

detta synes det emellertid kommittén önskvärt att, utan begränsning till

enbart sådana fall som åsyftats i motionen, frågan om trafiktillståndens

ekonomiska innebörd m. in. göres till föremål för utredning.

Statens biltrafiknämnd har i sitt yttrande lämnat en utförlig redogörelse

för de bestämmelser i 1940 års förordning angående yrkesmässig automo
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr il.

7

biltrafik, som äro av betydelse för bedömandet av de i motionen framlagda

spörsmålen. I anslutning härtill har biltrafiknämnden anfört:

Av vad här förut anförts torde, enligt biltrafiknämndens uppfattning,

framgå, att de i förevarande motion framförda önskemålen få anses ha vunnit

beaktande redan i nu gällande förordning. Bestämmelser finnas sålunda

rörande trafiktillstånds giltighetstid samt om de förutsättningar under

vilka återkallelse av meddelade trafiktillstånd må äga rum. Vidare finnas

föreskrifter angående överlåtelse av trafiktillstånd, varjämte vid förarbetena

till nu gällande förordning behandlats frågan om den goodwill, för

vilken ersättning i samband med överlåtelse bör kunna utgå.

Biltrafiknämnden har vidare i sitt yttrande lämnat vissa uppgifter angående

nämndens praxis vid tillämpning av 1940 års förordning. Sammanfattningsvis

har biltrafiknämnden yttrat:

Såsom sammanfattning av vad nämnden nu anfört får nämnden uttala,

att enligt dess uppfattning det synes kunna förväntas, att i den mån det

kan anses vara ett allmänt intresse att viss linjetrafik samordnas — det

må vara genom att trafiken omhändertages av statligt företag eller genom

sammanslagning av eller samarbete mellan enskilda trafikföretag — detta

bör kunna ske genom frivilliga överenskommelser. Enligt nämndens mening

torde de nu gällande bestämmelserna lämna erforderlig möjlighet för

de tillståndsbeviljande myndigheterna att i de fall ett dylikt samordnande

kan ur det allmännas synpunkt anses påkallat, jämväl föranstalta om ett

sådant samordnande. Nämnden är för sin del beredd att i de fall, då trafiken

icke finnes ändamålsenligt ordnad eller då oskälig ersättning begäres

i samband med överlåtelse av trafiktillstånd, även framdeles verka för att

en ur det allmännas synpunkt önskvärd samordning och rationalisering

kommer till stånd och att härvid, i de fall så kan finnas erforderligt för

trafikens ändamålsenliga ordnande, med stöd av förutnämnda 19 § i 1940

års förordning meddela beslut om återkallelse av redan meddelat trafiktillstånd.

Enligt nämndens mening har hittills vunnen erfarenhet icke

ådagalagt, att något verkligt behov föreligger att för tillgodoseende av det

allmännas intresse i avseende å skötseln av befintliga bil- och busslinjer

införa ytterligare särskilda föreskrifter av den innebörd, som i herr Hages

nu ifrågavarande motion angives.

Under åberopande av vad nämnden sålunda anfört får nämnden för sin

del avstyrka det av herr Hage framlagda förslaget om särskild utredning

beträffande nu ifrågavarande spörsmål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat, alt något behov

av sådan reglerande lagstiftning, som i motionen avsåges, icke gjort sig

gällande. Vid detta förhållande och då redan bestämmelserna om trafiktillstånds

meddelande i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik

gåve den tillståndsgivande myndigheten betydande möjligheter

alt genom tidsbegränsning och andra villkor utöva reglerande inflytande

på buss- och biltrafiken, saknade länsstyrelsen anledning tillstyrka införande

av sådan lagstiftning, varom i motionen vore fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har bland annat anfört följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr U.

Motionären har först hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta utreda, huruvida och på vilket

sätt eventuellt genom införande av en expropriationslagstiftning åtgärder

kunna vidtagas »för att landets buss- och billinjer ej bli föremål för

prisjobberi vid försäljningar med därmed följande belastning av den trafikerande

allmänheten».

I sistnämnda hänseenden är att märka, att den tillståndsgivande myndigheten

enligt 18 § kungl. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. in. har att med avseende på bland annat villkoren

för överlåtelse av trafiktillstånd pröva framställning om medgivande

till överlåtelsen. Vid sådan framställning skall fogas upprättat avtal rörande

överförandet. Länsstyrelsen fordrar därjämte försäkran på tro och

heder av sökanden att vederlag i någon form utöver vad i avtalet angivits

icke erlagts eller utfästs. Utövare av yrkesmässig trafik är underkastad de

bestämmelser rörande taxa, som fastställas av den tillståndsgivande myndigheten

efter förslag av eller i samråd med statens priskontrollnämnd

och efter hörande bland annat av representanter för näringslivet. Det torde

således redan vara sörjt för att »prisjobberi» vid överlåtelser eller obehörig

belastning av den trafikerande allmänheten icke skall kunna förekomma.

Vad angår den av motionären ifrågasatta expropriationslagstiftningen,

varigenom möjlighet till trafikföretags inlösande av det allmänna i vissa

fall skulle beredas, komme en dylik lagstiftning att i åtskilliga hänseenden

innebära en utvidgning av det nuvarande expropriationsinstitutet. Detta

avser ju tagande i anspråk, mot full ersättning, av — förutom tomträtt

eller vattenfallsrätt — fastighet eller särskild rätt till fastighet. Lös egendom

kan icke enligt gällande rätt exproprieras och endast under de omständigheter,

som angivas i § 74 regeringsformen, rekvireras av det allmänna.

Ett trafiktillstånd konstituerar icke i och för sig en förmögenhetsrätt

av beskaffenhet att kunna utgöra föremål för expropriation eller rekvisition.

Att expropriera eller rekvirera den för ett trafikföretag nödvändiga

fasta eller lösa egendomen i syfte att lägga sig till med själva rörelsen kan

uppenbarligen icke komma i fråga. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant har

för övrigt tidigare icke på allvar ifrågasatts att expropriationsrätten skulle

utsträckas till lös egendom, bortsett härvid från nyss berörda rättigheter.

Länsstyrelsen anser en lagändring i detta syfte utesluten och kan således

för sin del icke tillstyrka utredning därom.

Beträffande de av motionären ifrågasatta bestämmelserna om opartisk

uppvärdering — varmed torde avses värdering eller från motionärens utgångspunkter

kanske snarare nedvärdering — vid överlåtelse av trafiktillstånd

finner länsstyrelsen dylika bestämmelser överflödiga med hänsyn till

det ovan berörda förfarandet vid lämnande av medgivande till överlåtelse.

Motionären har slutligen föreslagit framställning om utredning rörande

vidtagande av åtgärder, som kunna leda till förhindrande av att ägaren av

en bil- eller busslinje fördröjer eller förhindrar ett sådant samordnande

av busskommunikationerna i en bygd, som kan vara till fördel för bygden

och dess befolkning. Erforderliga korrektiv föreligga väl enligt länsstyrelsens

förmenande redan därutinnan att tillstånd till linjetrafik i allmänhet

utfärdas att gälla tills vidare, oftast med en erinran om att tillståndet kan

återkallas, när skälig anledning därtill förekommer, samt att hinder icke

föreligger för beviljande av jämväl annat tillstånd till trafik utefter den

vägsträcka, där vederbörande utövar sin trafik. Men i den mån det anses

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr It.

böra närmare klargöras under vilka omständigheter återkallelse respektive

beviljande av nytt trafiktillstånd i dylika fall bör ske, torde denna uppgift

redan ankomma på 1944 års trafikutredning enligt dess direktiv.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har bland annat anfört följande:

Då här i länet länsstyrelsens ingripande undantagsvis påkallats för erhållande

av önskvärd samverkan mellan olika trafikföretag, har detta syfte

hittills kunnat uppnås genom underhandlingar inför länsstyrelsen och frivillig

överenskommelse mellan berörda parter. Blott i fråga om en linje,

Eskilstuna—Strängnäs, vilken vägsträcka trafikeras av två skilda företag,

har länsstyrelsen under senare år nödgats tvångsvis fastställa turlista.

Länsstyrelsens beslut överklagades, men besvären lämnades av Kungl. Maj :t

utan bifall.

Med hänsyn till det anförda och då sålunda gällande bestämmelser synas

innebära tillräckliga möjligheter för de trafikreglerande myndigheterna att

främja en sund och ändamålsenlig utveckling av ifrågavarande slag av

trafik, anser sig länsstyrelsen sakna anledning tillstyrka bifall till den i

motionen gjorda framställningen.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation har under åberopande av ett av

Svenska omnibusägareförbundet avgivet yttrande avstyrkt motionen.

Svenska omnibusägareförbundet har avstyrkt motionen och därvid bland

annat anfört:

Från vår organisations sida skall oförbehållsamt och tacksamt erkännas,

att utvecklingen av bilismen inom vårt betydelsefulla verksamhetsområde

— omnibustrafiken — icke blott vunnit sådant erkännande från statsmakternas

sida, varom nyss ordades, utan även i olika form befrämjats genom

statlig förståelse. Men vi anse oss samtidigt böra fästa uppmärksamheten

på att omnibusrörelsens begynnelse och utveckling i vårt land tillkommit

genom enskilda rörelseidkares förutseende initiativ och tack vare dessas

villighet att påtaga sig de personliga uppoffringar och att bära de ekonomiska

risker, som varit förknippade med denna nya form för allmänhetens

betjänande. Staten och kommunerna ha endast i ringa mån såsom företagare

deltagit i omnibusrörelsens utveckling under den långa tidsperiod,

då de ekonomiska riskerna syntes överväga utsikterna till ekonomisk vinning.

Vad härefter angår det första motivet, nämligen att de av motionären

föreslagna åtgärderna skulle erfordras för att förhindra »prisjobberi» vid

försäljningar och därmed följande belastning av den trafikerande allmänheten,

torde av det förestående framgå, att något å taxebestämmelserna

grundat överpris icke kunnat och ej heller i fortsättningen kan påräknas

vid överlåtelse av tillstånd till omnibustrafik. Oberoende av priset vid överlåtelsen

kan allmänheten efter överlåtelsen liksom före densamma med fullkomlig

säkerhet räkna med att taxorna av vederbörande myndighet fastställas

uteslutande på grundval av objektiva kostnadsberäkningar. Att likväl

vid överlåtelse emellanåt erhållits ersättning för det av överlåtaren

genom omsorgsfull skötsel upparbetade rörelsevärdet, är såsom redan anförts

allenast uttryck för eu hittills städse erkänd rättviseprincip. Om slutligen

i något enskilt fall ett ytterligare överpris kunnat erhållas av sådant

2— liihang till riksdagens protokoll 194H. !) sand. 2 avd. Nr 41.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr bl.

skäl, som att en kapitalstark köpare haft ett särskilt intresse av att inordna

en viss linje i ett större system och sålunda kunnat åstadkomma konsolideringsvinst

av annan storleksordning än som motsvarat rörelsens värde i

den tidigare innehavarens hand, bör en dylik överflyttning av kapital från

en större kapitalist till en liten rörelseidkare knappast möta betänkligheter

ur de synpunkter motionären företräder.

Med den senaste anmärkningen komma vi över till motionärens andra

motiv, nämligen att de av honom föreslagna åtgärderna skulle erfordras

för att förebygga, att en enskild omnibusägare förhindrar eller fördröjer

en för en bygd ändamålsenlig samordning av omnibusrörelsen. Det är nämligen

uppenbart, att man här i sådana enstaka undantagsfall, å vilka motionären

grundat sitt för landets hela omnihusrörelse utomordentligt betänkliga

förslag, kommer in på den av oss ovan berörda frågan om inskränkningar

i rätten till oförkränkt utövande av ett erhållet trafiktillstånd. Om

nämligen en enskild omnibusägare vägrar att till rimligt pris överlåta sin

omnibuslinje, ehuru densamma erfordras för en, för en vidsträckt bygd

påkallad samordning av omnibuslinjerna, och om han ej heller vilt ingå ett

för samordningen erforderligt samarbetsavtal, kan uppenbarligen en situation

uppkomma, i vilken vederbörande tillståndsmyndighet måste tala omnibusägaren

till rätta genom hänvisning till bestämmelsen i 19 § i förordningen

om yrkesmässig automobiltrafik m. in., i vilken stadgas att trafiktillstånd

kan indragas bl. a., när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga

ordnande synnerlig anledning därtill förekommer. Med hänsyn till det

utomordentliga och förtroendefulla samarbete, som under de gångna decennierna

utvecklats mellan omnibusägarna och länsstyrelserna samt under

senare år jämväl biltrafiknämnden — ett ur samhällelig synpunkt utomordentligt

viktigt förhållande, som i motionen icke beröres — råder enligt

vår å hela branschens erfarenhet grundade uppfattning icke något tvivel

om att tillfredsställande resultat skulle åstadkommas omedelbart efter det

omnibusägaren blivit i tillfälle att erfara myndighetens uppfattning. Skulle

han mot förmodan och till sin egen skada söka tredskas, har han därmed

uppenbarligen förverkat den företrädesrätt att ensam betjäna sitt trafikområde,

som han enligt allmänneligen rådande praxis anses böra åtnjuta.

Han får då finna sig i att tillståndsmyndigheten beviljar ett konkurrerande

företag tillstånd å den linje, som erfordras för den för bygden i dess helhet

nödvändiga samordningen — med eller utan samtidigt indragande av omnibusägarens

tidigare gällande tillstånd. ,.!>

Den i motionen begärda utredningen avstyrkes vidare av Södermanlands

läns omnibusägareförening, Västernorrlands läns omnibusägareförening och

Aktiebolaget Linjebuss.

Utskottet.

I motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

begära en utredning, huruvida och på vad sätt åtgärder kunna vidtagas för

att landets buss- och billinjer ej skola bli föremål för »prisjobberi» vid försäljningar

med därmed följande belastning av den trafikerande allmänheten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr it.

11

samt att åtgärder vidtagas, som kunna leda till att det förhindras, att ägare

av en bil- eller busslinje fördröjer eller förhindrar ett sådant samordnande

av busskommunikationerna i en bygd, som kan vara till fördel för bygden

och dess befolkning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro de önskemål, som

motionären avser att tillgodose, i viss mån beaktade i nu gällande förordning

angående yrkesmässig automobiltrafik. Förordningen innehåller således

bestämmelser om att turlista bör av vederbörande myndighet fastställas för

linjetrafik, att trafiktillstånd kan återkallas, bland annat när hänsyn till

trafikens ändamålsenliga ordnande så kräver, och att utövare av yrkesmässig

trafik få rätta sig efter av myndighet fastställda bestämmelser rörande

taxa. Trots detta synes det på vissa platser ha varit förenat med svårigheter

att ordna busstrafiken på ett tillfredsställande sätt. Detta tyder

på att de omnämnda bestämmelserna i förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik äro i behov av översyn. En sådan översyn är behövlig även

om det i propositionen nr 261 till innevarande års riksdag framlagda förslaget

till ändrad lydelse av 12 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

genomföres.

För åstadkommande av en rationalisering och effektivisering av linjetrafiken

har det ibland varit önskvärt, att enskilda linjetrafikföretag övertagas

av statens järnvägar. Därvid har det stundom uppstått svårigheter att

uppnå överenskommelse angående överlåtelsesummans storlek. Dessa svårigheter

ha kunnat medföra, att ett ur trafiksynpunkt önskvärt statsförvärv

av ett enskilt trafikföretag icke kommit till stånd. Bland tänkbara åtgärder

för att åstadkomma en mera tillfredsställande ordning har motionären

nämnt införande av bestämmelser om opartisk värdering vid försäljning

av trafikföretag. Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att det i

så fall skulle ligga närmast till hands att tillskapa ett organ ungefär efter

mönster av den av Kungl. Maj :t den 4 augusti 1939 tillsatta nämnden för

behandling av vid statsinlösen av enskilda järnvägar uppkommande tvistefrågor

om järnvägsegendoms värde m. m. Enligt utskottets mening är detta

uppslag värt att tagas under övervägande.

På den yrkesmässiga trafikens område ha under senare tid företagits

flera utredningar beträffande olika trafikfrågor. De flesta av dessa torde

vara eller snart bli föremål för överväganden av Kungl. Maj :t. Enligt utskottets

mening är det lämpligt, att Kungl. Maj:t i samband med dessa

trafikspörsmål även upptager de i motionen T: 190 väckta frågorna till övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr hl.

överväga de i motionen berörda frågorna i samband med att

Kungl. Maj :t till övervägande upptager andra närstående

trafikspörsmål.

Stockholm den 8 juni 1948.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Forslund, Hage,

Sten, Björkman, Carl Eric Ericsson och Wahlund*;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Ryberg*,

Cruse*, fru Johansson i Norrköping, herr Jacobsson i Igelsbo, fru

Boman och herr Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1948

841635

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:338 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning beträffande biloch busslinjer. a1 i texten