Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om sänkning i vissa fall av den i lagen om folkpensionering föreskrivna pensionsåldern.

1948-02-25 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1948:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om sänkning i vissa fall av den i lagen om folkpensionering föreskrivna pensionsåldern.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av väckt motion om sänkning i vissa fall

av den i lagen om folkpensionering föreskrivna pensionsåldern.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 316,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Jansson i Örebro m. fl.

hemställt, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t

begära skyndsamt förslag till sådan ändring i lagen den 29 juni 1946 om

folkpensionering alt en sänkning av pensionsåldern till 62 år fastslälles

för de arbetargrupper, som innefattas i lag den 29 juni 1946 om förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete samt dessutom samtliga de arbetare som i sitt arbete utsättas för

silik osfara».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj:t nu gällande lag

om folkpensionering. Denna lag, lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

trädde i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i

lagen äro här av intresse.

Enligt 3 § tillkommer rätt till folkpension i form av ålderspension den

som fyllt 67 år. För tid före fyllda 67 år utgår folkpension i form av invalidpension

till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet,

vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete

som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen

av arbetsförmågan kan anses varaktig. I 4 § stadgas, att allmän

ålderspension utgår till envar som är berättigad till ålderspension. Allmän

ålderspension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars make

jämväl åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrulillägg, 800

kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor. Till envar som

är berättigad till invalidpension utgår grundpension med 200 kronor om

året. Jämte grundpension utgår i allmänhet tilläggspension med 600 kronor

om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor om året till ogift

pensionsberättigad. I 5 § stadgas, att folkpension å vissa orter förhöjes med

bostadstillägg på sätt i paragrafen närmare angives. Enligt 7 § minskas tilläggspension

och bostadstillägg med fem tiondelar av den pensionsberättigades

årsinkomst i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad 300

kronor och för annan pensionsberättigad 400 kronor.

i Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 saml. 2 avd. Nr 9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

Enligt den allmänna semesterlagen, lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester (ändrad genom lag den 29 juni 1946), äger arbetstagare på grund

av det arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för

arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester. Semester utgår

med en dag för varje kalendermånad av kvalilikationsåret, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar,

och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren

vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Dessutom skall förlängd semester

utgå till vissa arbetstagare enligt bestämmelser i en särskild lag, lagen den

29 juni 1946 (nr 337) om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt

pressande eller hälsofarligt arbete. 1 § i sistnämnda lag, vilken paragraf

innehåller en uppräkning av de slag av arbeten, i fråga om vilka lagen är

tillämplig, har följande lydelse:

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall i den omfattning

som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,

därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för

dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktivt ämne.

I 2 § lagen om förlängd semester stadgas, att för varje kalendermånad

av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagare för arbetsgivarens räkning

å minst sexton dagar utfört i lagen avsett arbete, utgår semestern med eu

och en halv dag om arbetet är sådant, som omförmäles i 1 § under 1—4),

samt med tre dagar om arbetet är sådant, som omförmäles i 1 § under 5).

Socialvårdskommittén avlämnade i november 1945 ett betänkande med

förslag till ny lag om folkpensionering (SOU 1945: 46). Detta betänkande

har legat till grund för det av Kungl. Maj:t till 1946 års riksdag framlagda

förslaget i ämnet.

Beträffande frågan om pensionsåldern anförde socialvårdskommittén i betänkandet

bland annat följande:

Den ålder, som fastställes för rätt till ålderdomspension, är uppenbarligen

utomordentligt betydelsefull såväl för folkpensioneringens effektivitet som

ur kostnadssynpunkt. Vid åtskilliga tillfällen ha yrkanden framställts om

sänkning av pensionsåldern generellt eller beträffande vissa kategorier. Det

torde enligt kommitténs mening icke kunna förnekas, att en pensionsålder

av 67 år ligger ganska högt åtminstone beträffande vissa befolkningskate
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

3

gorier. I vissa andra länder är den dock högre, såsom t. ex. i Norge där den

är fastställd till 70 år.----------------—

Kommittén har undersökt möjligheterna att sänka pensionsåldern dels

generellt och dels för vissa grupper.

I vissa yrken måste de anställda lämna sin anställning redan vid 60 å

65 års ålder på grund av de stora fordringar å kroppskrafter och uthållighet,

som arbetet inom yrket ställer. I många fall äro de anställda, då de ha slutat

sitt arbete, utslitna. I andra fal! åter äro de väl i stånd att utföra arbete av

annat slag, under förutsättning att sådant finnes tillgängligt. En generell

nedsättning av pensionsåldern med avseende å vissa yrken kan därför icke

förordas av kommittén, särskilt som en sådan anordning skulle medföra

behov av invecklade lagbestämmelser. Kommittén anser att ganska mycket

i förevarande avseende kan vinnas genom utnyttjande av förefintliga möjligheter

av att på frivillighetens väg ordna de anställdas pensionsfråga för

liden mellan den faktiska pensionsåldern och den tidpunkt då rätt till ålderspension

från folkpensioneringen inträder. Det samband mellan invaliditetsoch

ålderdomsförsäkring, som förefinnes inom den svenska folkpensioneringen,

kan även i viss mån undanröja de olägenheter, som enligt vad nu

sagts äro förknippade med den, enligt det föreliggande förslaget, fortfarande

höga pensionsåldern.

Förslaget till ny lag om folkpensionering förelädes 1946 års riksdag genom

propositionen nr 220. I propositionen anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, beträffande pensionsåldern följande:

Bibehålies anknytningen av invalidpensioneringen till ålderspensioneringen,

kan man hålla pensionsåldern relativt hög utan att fördenskull

pensioneringens effektivitet nämnvärt minskas. Socialvårdskommittén har

föreslagit, att pensionsåldern bibehålies vid den nuvarande åldersgränsen

67 år. Utan tvivel vore det önskvärt, att en sänkning av denna åldersgräns,

generellt eller för vissa kategorier, kunde genomföras. Av kommitténs utredningar

framgår, att en allmän sänkning av pensionsåldern blir mycket

kostsam. Hänsyn måste också tagas till det förhållandet, att såsom en följd

av befolkningsutvecklingen antalet åldringar kommer att stiga mycket

snabbt under de närmaste årtiondena, medan befolkningen i den arbetsföra

åldern tenderar att stagnera. Av statsfinansiella skäl synes det därför

knappast lämpligt att för närvarande sänka pensionsåldern. Icke heller

kan jag tillstyrka att. såsom måhända i och för sig vore motiverat, en

lägre pensionsålder fastställes för kvinnor än för män. Därest man, på sätt

kommittén föreslagit, inför särskilda hustrutillägg och änkepensioner, tillgodoses

emellertid inom folkpensioneringens ram de kategorier av kvinnor,

beträffande vilka den höga pensionsåldern varit särskilt otillfredsställande.

Kommittén har till övervägande upptagit jämväl frågan om fastställande

av en lägre pensionsålder för anställda inom vissa yrken. Svårigheterna

att genomföra en dylik differentiering äro dock så stora, att tanken därpå

måste avvisas. 1 många av de fall del här gäller torde för övrigt invalidpensionering

kunna komma i fråga för tiden till dess ålderspension kan erhållas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

Utskottet. Enligt 1935 års lag om folkpensionering, som upphörde att

gälla med 1947 års utgång, var pensionsåldern 67 år. Vid tillkomsten av

1946 års lag om folkpensionering övervägdes en sänkning av pensionsåldern.

En allmän sänkning av pensionsåldern, som skulle bliva mycket

kostsam, ansågs emellertid av statsfinansiella skäl icke lämplig. De ekonomiska

betänkligheterna göra sig givetvis icke gällande med samma styrka,

då det är fråga allenast om sänkning av pensionsåldern för anställda inom

vissa yrken. Även frågan om fastställande av lägre pensionsålder för anställda

inom vissa yrken var emellertid föremål för överväganden vid tillkomsten

av nu gällande folkpensioneringslag. En sådan differentiering av

pensionsåldern ansågs dock icke möjlig att genomföra.

I vissa yrken måste arbetstagare lämna sin anställning innan de uppnått

67 års ålder på grund av de fordringar som arbetet inom yrket ställer på

kroppskrafter och uthållighet. En lägre pensionsålder än 67 år skulle för

dessa arbetstagare vara befogad. Svårigheterna att beträffande folkpensionerna

fastställa en lägre pensionsålder för anställda inom vissa yrken äro

emellertid så betydande, att utskottet icke anser sig kunna förorda en

dylik differentiering. Det torde vara praktiskt taget omöjligt att genomföra

en differentiering av folkpensionsåldern som kan tillgodose rimliga anspråk

på rättvisa. Motionärerna framhålla, att eftersom en differentiering av

semesterns längd kunnat genomföras borde det också vara möjligt att

åstadkomma en differentiering av pensionsåldern. Denna jämförelse mellan

semester och folkpension är emellertid icke hållbar.

Frågan om pensionering för anställda och andra från den tidpunkt, då

de kunna beräknas komma att av åldersskäl lämna sitt arbete, till dess att

de uppnå 67 års ålder eller bliva berättigade till invalidpension bör enligt

utskottets mening i första hand lösas på frivillighetens väg. Möjligheter

härtill finnas bland annat genom frivillig pensionsförsäkring hos pensionsstyrelsen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1948.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Forslund, Hage*,

Björkman, Nils Elowsson, fröken Andersson och herr Hallagård;

från andra kammaren: herrar Hagård, Hellbacken, Johnsson i Ivastanjegården,

Holm, Hedlund i Rådom, Andersson i Eskilstuna, Lundberg

och Andersson i Alf redshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1948

12048

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.