Betänkande i anledning av väckt motion angående skatteavdragen för representation.
1948-03-11 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1948:26, Betänkande i anledning av väckt motion angående skatteavdragen för representation.
Dokumentets text
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
Nr 26.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående skatteavdragen för representation.
(2: a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
1:92, av herr Einar Eriksson har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande frågan om
generell skatt på representation samt förslag till bestämmelser om maximering
av avdrag för dagtraktamenten».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Syftet med den föreliggande motionen är att erhålla en begränsning av
den nuvarande avdragsrätten för dels representationskostnader, dels ock
vissa dagtraktamenten.
Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, pa
sätt i 32 § 3 mom. nämnda lag är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt. I
32 § 3 mom. stadgas att såsom intäkt icke upptages vad av staten anvisats
till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade
kostnader, såsom bl. a. resekostnads- och traktamentsersättning. Vidare
sägs i 4 mom. av sistnämnda paragraf, att är vid kommunal eller enskild
tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten förenade kostnader,
denna ersättning skall redovisas såsom intäkt.
I anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen utvecklas närmare innebörden
av dessa bestämmelser. Sålunda sägs i punkt 7), att till ersättning,
som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten förenad kostnad
och som följaktligen ej är underkastad skatteplikt, räknas bl. a. bidrag
till representationskostnader, som är vissa statens tjänstemän anslaget.
I fråga om kommunal eller enskild tjänst sägs i punkt 4) av samma anvisningar,
att den anvisade ersättningen skall upptagas såsom intäkt och
de omkostnader, som skola därmed bestridas, avföras såsom omkostnader
för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas
gäldande, får bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid
märkes dock, att, om det kan antagas, att den anvisade ersättningen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå till
täckande av de omkostnader, som skola därmed bestridas, större avdrag än
som svarar mot den anvisade ersättningen bör medgivas allenast om det
visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otillräcklig
för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta
kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de
omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta avseende
behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger
vad som av staten i motsvarande fall anvisas.
Vad angår inkomst av rörelse stadgas i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen,
att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för allt, som är
att anse som driftkostnad. Hit räknas bl. a. avlöningar, pensioner, periodiska
understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar och andra
kostnader för personal, som är eller varit anställd i rörelsen.
I den föreliggande motionen har framhållits, att efter den skärpning av
skattetrycket, som nu ägt rum, särskild uppmärksamhet borde ägnas åt
avdragen för representationskostnader. Enligt gällande bestämmelser vore
avdrag medgivet för nödvändiga utgifter för inkomstens förvärvande och
bibehållande. Det bleve vid sådant förhållande för taxeringsmyndigheterna
i stort sett en omdömesfråga, om avdrag för representationskostnader skulle
tillåtas. I många fall torde det i praktiken vara omöjligt för dessa myndigheter
att kunna avgöra, i vad mån avdraget vore berättigat eller ej. På
grund därav vore det önskvärt, att klarare bestämmelser kunde införas i
fråga om avdragsrätten för representationskostnader. Principelit borde bidragen
till dessa kostnader kunna jämställas med gåva och alltså ej utgöra
för företagen avdragsgill omkostnad. I samband därmed borde även frågan
om den skatterättsliga behandlingen av dagtraktamenten upptagas till
prövning. Dagtraktamenten, som utginge för täckande av ökade kostnader
för inkomstens förvärvande, borde självfallet icke beskattas. En viss maximering
borde dock ske, så att icke, för den händelse »skatt på representation»
infördes, företagen överförde representationskostnaderna på högt tilltagna
dagtraktamenten.
Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är enligt nuvarande
bestämmelser, vad angår inkomst av tjänst, avdrag medgivet för
representationskostnader, i den mån desamma kunna anses utgöra kostnader
för fullgörande av tjänsten. Då fråga är om statlig tjänst, för vilken
utgått särskilt bidrag till representationskostnader, är detta bidrag icke underkastat
skatteplikt. Beträffande inkomst av rörelse gäller, att avdrag för
representationskostnader är medgivet, om och i den mån dessa kostnader
äro att anse såsom driftkostnader. Med den föreliggande motionen avses
bl. a. att erhålla eu begränsning av denna avdragsrätt.
Den ifrågavarande avdragsrätten medför otvivelaktigt, såsom i motionen
påpekats, eu viss risk för missbruk, nämligen så till vida, att även sådana
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
kostnader, som i själva verket äro att anse såsom personliga levnadskostnader,
kunna bliva avdragna vid taxeringen. Att avskaffa denna avdragsrätt
torde emellertid vara helt uteslutet. I de fall, då kostnader för representation
äro nödvändiga vid fullgörande av tjänst eller vid idkande av rörelse,
bör avdrag härför givetvis vara medgivet. Det är dock angeläget, att
obehöriga avdrag i detta hänseende i möjligaste mån förhindras. Såvitt utskottet
kan finna, lärer detta icke kunna ske på annat sätt än att taxeringsmyndigheterna
noggrant granska vid taxeringen gjorda avdrag av detta
slag. Taxeringsmyndigheterna torde även ha sin uppmärksamhet riktad på
sådana avdrag, och myndigheternas praxis är vid tillämpningen mycket restriktiv.
Enligt vad för utskottet upplysts eftersträvas jämväl inom näringslivets
organisationer att uppnå en begränsning av representationens omfattning.
På grund av nu anförda omständigheter finner utskottet ej skäl att
tillstyrka bifall till motionen i denna del.
I motionen har vidare framställts önskemål om införande av bestämmelser,
varigenom en maximering kunde erhållas av »avdrag för dagtraktamenten».
Motionären torde därmed närmast åsyfta en rörelseidkares rätt
till avdrag för sådana utbetalningar till den hos honom anställda personalen,
vilka avse att utgöra täckning för ökade levnadskostnader på grund
av resor i tjänsten. Utskottet får i anledning härav framhålla, att utbetalningar
av detta slag i beskattningsavseende äro att betrakta såsom en löneförmån
för den anställde samt att arbetsgivaren följaktligen — oavsett huruvida
desamma kunna antagas ha i sin helhet åtgått till bestridandet av
dessa kostnader eller icke — är berättigad till avdrag för desamma vid sin
taxering. Däremot bör vid taxeringen av den anställde en prövning äga rum,
huruvida de i detta hänseende utgivna beloppen äro större än som kan anses
skäligt. Därest så är fallet, blir den anställde, som — såvida han är anställd
i kommunal eller enskild tjänst —- har alt i sin deklaration redovisa
hela det uppburna beloppet samt att därifrån göra avdrag för uppkomna
merkostnader, beskattad för vad som överstiger skälig merkostnad. Att
i lagstiftningsväg söka åstadkomma en ändrad reglering på detta område
kan utskottet icke förorda. Utskottet avstyrker fördenskull bifall till motionen
jämväl i denna del.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen 1: 92 av herr Einar Eriksson angående skatteavdragen
för representation icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 mars 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Wahlmark, Ekman, Velander, Heuman,
Wehtje, Franzon, Näsgård, Widner, Einar Eriksson och Petrén samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Björklund,
Orgård, Falk, Olson i Göteborg, Sundström, Andersson i Dunker,
Swedberg och Larsson i Luttra.
Reservation
av herr Einar Eriksson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.