Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående skatteavdragen för representation.

1948-03-11 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1948:26, Betänkande i anledning av väckt motion angående skatteavdragen för representation.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

Nr 26.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

angående skatteavdragen för representation.

(2: a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

1:92, av herr Einar Eriksson har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande frågan om

generell skatt på representation samt förslag till bestämmelser om maximering

av avdrag för dagtraktamenten».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Syftet med den föreliggande motionen är att erhålla en begränsning av

den nuvarande avdragsrätten för dels representationskostnader, dels ock

vissa dagtraktamenten.

Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras

för samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av

tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, pa

sätt i 32 § 3 mom. nämnda lag är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt. I

32 § 3 mom. stadgas att såsom intäkt icke upptages vad av staten anvisats

till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade

kostnader, såsom bl. a. resekostnads- och traktamentsersättning. Vidare

sägs i 4 mom. av sistnämnda paragraf, att är vid kommunal eller enskild

tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten förenade kostnader,

denna ersättning skall redovisas såsom intäkt.

I anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen utvecklas närmare innebörden

av dessa bestämmelser. Sålunda sägs i punkt 7), att till ersättning,

som anvisats av staten till bestridande av viss med tjänsten förenad kostnad

och som följaktligen ej är underkastad skatteplikt, räknas bl. a. bidrag

till representationskostnader, som är vissa statens tjänstemän anslaget.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst sägs i punkt 4) av samma anvisningar,

att den anvisade ersättningen skall upptagas såsom intäkt och

de omkostnader, som skola därmed bestridas, avföras såsom omkostnader

för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas

gäldande, får bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid

märkes dock, att, om det kan antagas, att den anvisade ersättningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

beräknats med hänsyn till vad som skäligen kan anses normalt åtgå till

täckande av de omkostnader, som skola därmed bestridas, större avdrag än

som svarar mot den anvisade ersättningen bör medgivas allenast om det

visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen varit otillräcklig

för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan torde i dylikt fall ofta

kunna antagas, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de

omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta avseende

behöver lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen

torde i regel böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger

vad som av staten i motsvarande fall anvisas.

Vad angår inkomst av rörelse stadgas i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen,

att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för allt, som är

att anse som driftkostnad. Hit räknas bl. a. avlöningar, pensioner, periodiska

understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar och andra

kostnader för personal, som är eller varit anställd i rörelsen.

I den föreliggande motionen har framhållits, att efter den skärpning av

skattetrycket, som nu ägt rum, särskild uppmärksamhet borde ägnas åt

avdragen för representationskostnader. Enligt gällande bestämmelser vore

avdrag medgivet för nödvändiga utgifter för inkomstens förvärvande och

bibehållande. Det bleve vid sådant förhållande för taxeringsmyndigheterna

i stort sett en omdömesfråga, om avdrag för representationskostnader skulle

tillåtas. I många fall torde det i praktiken vara omöjligt för dessa myndigheter

att kunna avgöra, i vad mån avdraget vore berättigat eller ej. På

grund därav vore det önskvärt, att klarare bestämmelser kunde införas i

fråga om avdragsrätten för representationskostnader. Principelit borde bidragen

till dessa kostnader kunna jämställas med gåva och alltså ej utgöra

för företagen avdragsgill omkostnad. I samband därmed borde även frågan

om den skatterättsliga behandlingen av dagtraktamenten upptagas till

prövning. Dagtraktamenten, som utginge för täckande av ökade kostnader

för inkomstens förvärvande, borde självfallet icke beskattas. En viss maximering

borde dock ske, så att icke, för den händelse »skatt på representation»

infördes, företagen överförde representationskostnaderna på högt tilltagna

dagtraktamenten.

Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är enligt nuvarande

bestämmelser, vad angår inkomst av tjänst, avdrag medgivet för

representationskostnader, i den mån desamma kunna anses utgöra kostnader

för fullgörande av tjänsten. Då fråga är om statlig tjänst, för vilken

utgått särskilt bidrag till representationskostnader, är detta bidrag icke underkastat

skatteplikt. Beträffande inkomst av rörelse gäller, att avdrag för

representationskostnader är medgivet, om och i den mån dessa kostnader

äro att anse såsom driftkostnader. Med den föreliggande motionen avses

bl. a. att erhålla eu begränsning av denna avdragsrätt.

Den ifrågavarande avdragsrätten medför otvivelaktigt, såsom i motionen

påpekats, eu viss risk för missbruk, nämligen så till vida, att även sådana

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

kostnader, som i själva verket äro att anse såsom personliga levnadskostnader,

kunna bliva avdragna vid taxeringen. Att avskaffa denna avdragsrätt

torde emellertid vara helt uteslutet. I de fall, då kostnader för representation

äro nödvändiga vid fullgörande av tjänst eller vid idkande av rörelse,

bör avdrag härför givetvis vara medgivet. Det är dock angeläget, att

obehöriga avdrag i detta hänseende i möjligaste mån förhindras. Såvitt utskottet

kan finna, lärer detta icke kunna ske på annat sätt än att taxeringsmyndigheterna

noggrant granska vid taxeringen gjorda avdrag av detta

slag. Taxeringsmyndigheterna torde även ha sin uppmärksamhet riktad på

sådana avdrag, och myndigheternas praxis är vid tillämpningen mycket restriktiv.

Enligt vad för utskottet upplysts eftersträvas jämväl inom näringslivets

organisationer att uppnå en begränsning av representationens omfattning.

På grund av nu anförda omständigheter finner utskottet ej skäl att

tillstyrka bifall till motionen i denna del.

I motionen har vidare framställts önskemål om införande av bestämmelser,

varigenom en maximering kunde erhållas av »avdrag för dagtraktamenten».

Motionären torde därmed närmast åsyfta en rörelseidkares rätt

till avdrag för sådana utbetalningar till den hos honom anställda personalen,

vilka avse att utgöra täckning för ökade levnadskostnader på grund

av resor i tjänsten. Utskottet får i anledning härav framhålla, att utbetalningar

av detta slag i beskattningsavseende äro att betrakta såsom en löneförmån

för den anställde samt att arbetsgivaren följaktligen — oavsett huruvida

desamma kunna antagas ha i sin helhet åtgått till bestridandet av

dessa kostnader eller icke — är berättigad till avdrag för desamma vid sin

taxering. Däremot bör vid taxeringen av den anställde en prövning äga rum,

huruvida de i detta hänseende utgivna beloppen äro större än som kan anses

skäligt. Därest så är fallet, blir den anställde, som — såvida han är anställd

i kommunal eller enskild tjänst —- har alt i sin deklaration redovisa

hela det uppburna beloppet samt att därifrån göra avdrag för uppkomna

merkostnader, beskattad för vad som överstiger skälig merkostnad. Att

i lagstiftningsväg söka åstadkomma en ändrad reglering på detta område

kan utskottet icke förorda. Utskottet avstyrker fördenskull bifall till motionen

jämväl i denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 1: 92 av herr Einar Eriksson angående skatteavdragen

för representation icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1948.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

7

Närvarande:

från första kammaren: herrar Wahlmark, Ekman, Velander, Heuman,

Wehtje, Franzon, Näsgård, Widner, Einar Eriksson och Petrén samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Björklund,

Orgård, Falk, Olson i Göteborg, Sundström, Andersson i Dunker,

Swedberg och Larsson i Luttra.

Reservation

av herr Einar Eriksson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.