Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om viss ändring av 9 § tredje stycket förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt.

1948-04-08 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1948:28, Betänkande i anledning av väckt motion om viss ändring av 9 § tredje stycket förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

1

Nr 28.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om

viss ändring av 9 § tredje stycket förordningen den 21

december 1945 om nöjesskatt.

(l:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:

60, av herrar Gezelius och Allard har hemställts, att 9 § tredje stycket i nu

gällande nöjesskatteförordning måtte ändras på i motionen närmare angivet

sätt.

Beträffande motiveringen för det i motionen framställda 3''rkandet får utskottet,

i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionen.

Enligt 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt upptages

nöjesskatten i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar

till deltagande i nöjestillställningen. Jämlikt 7 § (senaste lydelse, se SFS

1948:24) utgår nöjesskatten med 15 procent å bruttopriset för varje biljett,

inberäknat skatten; dock att för biografföreställning nöjesskatten utgår

med 30 procent, om biljettpriset icke överstiger en krona, och eljest med

30 procent av en krona och 45 procent av återstoden av biljettpriset. I 9 §

(senaste lydelse, se SFS 1948: 24) ha meddelats närmare föreskrifter till

ledning för beräkning av biljettpriset. Nämnda författningsrum lyder:

»Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, varom

fråga är, utan hänsyn till att nedsättning medgives för vissa grupper av

deltagare eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).

I biljettpriset inräknas förköpsavgift, särskild sittplatsbiljett eller annan

dylik avgift ävensom sådan program-, garderobs- eller därmed jämförlig

avgift, vars erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.

Avser biljett ett flertal tillställningar eller ett flertal personer, beräknas

skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller

en person. Har icke vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar

eller personer biljetten avser, beräknas skatten å biljetten till

20 procent av biljettpriset eller, då fråga är om biografföreställning, till 40

procent av nämnda pris.»

Syftet med den ifrågavarande motionen är, att i sådana fall då biljett avser

ett flertal tillställningar skatten skall beräknas icke, som nu är fallet,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 7 samt. Nr 28—29.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

för motsvarande antal biljetter för en tillställning, utan å det sammanlagt

erlagda beloppet.

I motionen har framhållits, att bestämmelsen i 9 § 3 stycket första punkten

nöjesskatteförordningen i vissa fall kunde medföra konsekvenser, vilka

icke syntes stå i överensstämmelse med föreskriftens andemening, vilken

måste anses vara, att nöjesskatten beräknades efter den verkliga bruttoinkomsten.

Dylika konsekvenser kunde bland annat uppstå genom de former

för biljettförsäljning, som förekomme vid utomhustillställningar, vilka

fortginge flera dagar i följd å platser, där publiken icke kunde beredas

skydd mot otjänlig väderlek. Vid sådana tillställningar bleve publikfrekvensen

nämligen i regel beroende av väderleksförhållandena omedelbart före

och under tillställningen; biljettintäkterna bleve under sådana förhållanden

synnerligen oberäkneliga och kunde i ogynnsamma fall helt utebli. För

att i möjligaste mån förebygga dylika ekonomiska bakslag använde sig arrangörerna

ofta nog av försäljning i förväg av s. k. seriebiljetter. Prissättningen

å sådana biljetter måste emellertid för att stimulera till förköp ske

genom tillämpning av ett mot ändamålet svarande rabattsystem; prissättningen

bleve sålunda helt avvikande från den, som tillämpades vid förköp

till för publiken särskilt lockande teater- eller biografföreställningar, för

vilka förköpspriset i regel vore högre än ordinarie biljettpriset. Enligt förordningen

skulle emellertid även å dylika seriebiljetter nöjesskatten beräknas

efter sammanlagda beloppet av ordinarie biljett till varje del av

den tillställning, varom vore fråga; arrangören finge sålunda betala nöjesskatt

beräknad å ett belopp, som kunde vara väsentligt högre än det han i

verkligheten uppburit.

Till belysande av de av motionärerna påtalade konsekvenserna av berörda

stadgande i nöjesskatteförordningen har i motionen anförts följande

från den frivilliga idrottsrörelsen hämtade exempel. Svenska simförbundets

mästerskapstävlingar sommaren 1946 fortgingo under tre dagar med en

försöksomgång varje förmiddag och en finalomgång varje eftermiddag. Till

var och en av dessa sex omgångar kunde lösas inträdesbiljett, vilken för

försöksomgång vore fastställd till kr. 1: — och för finalomgång till kr. 2: 50,

eller för samtliga omgångar sammanlagt kr. 10: 50. För att stimulera till

förköp såldes emellertid även seriebiljetter å kr. 6:—, varje seriebiljett

berättigande till inträde vid samtliga omgångar. För varje försåld seriebiljett

nödgades tävlingsarrangören i överensstämmelse med förordningens bestämmelser

erlägga nöjesskatt med 20 % av kr. 10: 50, d. v. s. kr. 2: 25, i

stället för vad som borde vara rimligare, nämligen 20 % av kr. 6: —, d. v. s.

kr. 1: 20.

Enligt motionärernas mening syntes de i motionen anmärkta oegentligheterna

i 9 § 3 stycket första punkten nöjesskatteförordningen kunna undanröjas,

om stadgandet erhölle följande avfattning: »Avser biljett ett flertal

tillställningar beräknas skatt därå efter det sammanlagt erlagda be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

3

loppet, och avser biljett ett flertal personer beräknas skatt såsom för motsvarande

antal biljetter för en person».

över motionen har utskottet under hand inhämtat yttrande från riksräkenskapsverket.

I en inom verkets femte revisionskontor utarbetad promemoria

har anförts bl. a. följande.

Motionärerna syntes utgå ifrån att det vore nöjesskatteförordningens andemening,

att nöjesskatten skulle beräknas efter den verkliga bruttoinkomsten

vid en nöjestillställning. Stadgandet i 9 § första stycket, enligt

vilket »det ordinarie priset» skulle läggas till grund för skatteberäkningen,

även om det faktiskt betalda priset vore lägre, syntes emellertid göra en

sådan utgångspunkt ohållbar. Yrkandet i motionen syftade närmast till ett

avsteg från den princip om skatteberäkningen vid biljettprisnedsättning,

som 9 § första stycket innehölle. I detta sammanhang borde konstateras,

att motionärernas exempel från Svenska simförbundets mästerskapstävlingar

syntes vara i någon mån missvisande. Enligt inom riksräkenskapsverket

tillgängliga räkenskaper hade nämligen tävlingsarrangören ingalunda

nödgats erlägga nöjesskatt med 20 % av kr. 10: 50 och ännu mindre med kr.

2:25 utan endast med kr. 1:58 per seriebiljett. Författningsenligt beräknad

borde skatten sannolikt ha bestämts till (3 X —: 38 + 3 X —: 15 =)

kr. 1:59 per biljett; det vore att märka, att stadgandets ord om »motsvarande

antal biljetter för en tillställning» icke direkt toge sikte på det fallet,

att biljettpriset icke vore detsamma för alla de tillställningar, för vilka

en seriebiljett gällde. Emellertid borde det framhållas, att goda skäl kunde

anföras för en författningsändring i sådan riktning, att skatt alltid komme

att utgå på det faktiskt betalda biljettpriset. Att begränsa en eventuell

ändrings räckvidd så som motionärerna hade föreslagit syntes däremot

knappast vara befogat. Det borde påpekas, att motionärerna väl yrkat

ändring för det fallet, att en biljett avsåge ett flertal tillställningar, men

icke för det närbesläktade fallet, att en biljett avsåge ett flertal personer.

Det borde även framhållas, att den av motionärerna föreslagna författningsformuleringen

innebure, att skatten för en seriebiljett skulle utgå med en lägre

andel av det faktiska priset, när antalet tillställningar, för vilka biljetten

gällde, vore på förhand bestämt, än när så icke vore fallet; skäl för en

dylik skillnad torde knappast kunna presteras. Såvitt det ur riksräkenskapsverkets

synvinkel kunde bedömas, skulle även efter en författningsändring

sådan som den av motionärerna förordade kontrollmöjligheterna vara fullt

tillräckliga.

Slutligen har i promemorian anförts exempel på vissa andra inadvertenser

i nöjesskatteförordningens bestämmelser om beräkning av nöjesskatten.

Sålunda har ifrågasatts huruvida icke föreskrifterna om frikortsbeskattningen

borde helt utgå.

Utskottet. I den föreliggande motionen har hemställts om sådan ändring

av 9 § tredje stycket i 1945 års nöjesskatteförordning, att skatt å biljett, som

avser ett flertal tillställningar, skall beräknas å det sammanlagt erlagda be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

loppet och icke som nu är fallet efter det ordinarie priset för motsvarande

antal biljetter för en tillställning. I motionen har anförts att den nuvarande

föreskriften i vissa fall kunde medföra konsekvenser, vilka icke syntes stå i

överensstämmelse med föreskriftens andemening, vilken enligt motionärernas

uppfattning måste anses vara, att nöjesskatten skulle beräknas efter den verkliga

bruttoinkomsten. Av den tidigare lämnade redogörelsen torde emellertid

framgå att nöjesskatteförordningens bestämmelser om sättet för beräkning

av skatten bl. a. bygger på den principen att skatten skall utgå per biljett

och icke å de sammanlagda bruttoinkomsterna. Härmed sammanhänga

även bestämmelserna i 9 § tredje stycket, att skatten för biljett, som avser

ett flertal tillställningar (abonnemang) eller ett flertal personer (familjebiljett),

skall beräknas för motsvarande antal biljetter för en tillställning

eller en person. Detta system för beräkning av skatten har funnits även i

tidigare förordningar om nöjesskatt. Under förarbetena till 1945 års förordning

diskuterades emellertid en övergång till ett system med skatt å de

verkliga bruttointäkterna. Det av 1944 års nöjesskatteutredning framlagda

förslaget till förordning om nöjesskatt innehöll sålunda en bestämmelse om

att nöjesskatten skulle utgå med viss procent av de för tillträde till nöjestillställningen

erlagda avgifternas sammanlagda belopp. I konsekvens härmed

hade de sakkunniga i sitt förslag icke medtagit några särskilda regler för

beskattning av abonnemang- och familjebiljetter. Såsom de sakkunniga

framhållit förutsätter detta system att skatten är proportionell. Vid framläggandet

för 1945 års riksdag av förslag till ny förordning om nöjesskatt

(proposition nr 344/1945) ansåg sig emellertid departementschefen icke

kunna biträda de sakkunnigas förslag till omläggning av skattesystemet i

nu ifrågavarande hänseende. Sålunda anfördes bl. a. att då biografföreställningar

enligt propositionen alltjämt skulle beskattas efter en progressiv skatteskala

detta torde nödvändiggöra, att skatten å dylika föreställningar alltjämt

beräknades per biljett. I fråga om övriga föreställningar fann departementschefen

det i och för sig möjligt att genomföra de sakkunnigas förslag

om beräkning av nöjesskatten. Emellertid syntes det mindre lämpligt med

två olika system för upptagande av nöjesskatten. På grund härav och då

systemet med skatt å biljetter syntes vara effektivare ur kontrollsynpunkt

än ett system med skatt å sammanlagda bruttoavgifterna förordades i propositionen

ett bibehållande av de dittills gällande reglerna om upptagande

av nöjesskatten i form av skatt å biljett.

Med hänsyn till att frågan om nöjesskattens uttagande i form av skatt å

de sammanlagda bruttoinkomsterna varit föremål för prövning så sent som

vid 1945 års riksdag finner utskottet sig icke i nu förevarande sammanhang

böra upptaga denna fråga till förnyat bedömande. Emellertid vill det synas

som om reglerna för beräkning av nöjesskatten i sin nuvarande utformning

vore behäftade med vissa inadvertenser bl. a. i det av motionärerna angivna

hänseendet. Ett avhjälpande härav torde dock förutsätta att tillgång erhålles

till ett fullständigare utredningsmaterial än det som föreligger i nu ifrågavarande

ärende. Beträffande formen för en författningsändring synes det i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 28.

5

motionen framlagda förslaget icke erbjuda en godtagbar lösning. Såsom

påpekats i den inom riksräkenskapsverket utarbetade promemorian torde

det nämligen knappast vara befogat att begränsa en eventuell författningsändring

på det sätt motionärerna föreslagit. Sålunda har i promemorian

anförts, att motionärerna väl yrkat ändring för del fallet att en biljett avsåge

ett flertal tillställningar men icke för det närbesläktade fallet att en biljett

avsåge ett flertal personer. Vidare har i promemorian framhållits, att

den av motionärerna föreslagna författningsformuleringen innebure, att

skatten för en seriebiljett skulle utgå med en lägre andel av det faktiska

priset, när antalet tillställningar, för vilka biljetten gällde, vore på förhand

bestämt, än när så icke vore fallet. I detta sammanhang vill utskottet även

fästa uppmärksamheten på att beträffande biografföreställningar skatten

utgår efter en progressiv skatteskala, vilket torde nödvändiggöra att skatten

för dessa föreställningar även vid abonnemang beräknas per biljett och icke

å avgifternas sammanlagda belopp. På grund av det anförda finner utskottet

ej skäl tillstyrka det i den föreliggande motionen framlagda förslaget till

ändring i nöjesskatteförordningen.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat har i samband med remissbehandlingen

av en till finansdepartementet ingiven framställning om vissa

ändringar i nöjesskatteförordningen frågan om en revision av förordningens

bestämmelser om beräkning av skatt för biljett, som avser ett flertal tillställningar,

även berörts. Då uppmärksamheten sålunda redan blivit fäst

på det föreliggande spörsmålet finner utskottet ej heller skäl att i anledning

av nu ifrågavarande motion förorda skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan

om utredning i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 60 av herrar Gezelius och Allard om viss

ändring av 9 § tredje stycket förordningen den 21 december

1945 om nöjesskatt icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 8 april 1948.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Sjödahl,

Ekman, Velander, Heiiman, Wehtje, Ramberg, Rosander och Näsgård, samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Rjörklund, Hammarlund,

Orgård, Olson i Göteborg, Sundström, Olofsson i Höganäs, Karlsson i

Granebo, Swedberg och Larsson i Luttra.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.