Betänkande i anledning av väckt motion om viss ändring av 9 § tredje stycket förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt.
1948-04-08 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1948:28, Betänkande i anledning av väckt motion om viss ändring av 9 § tredje stycket förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
1
Nr 28.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
viss ändring av 9 § tredje stycket förordningen den 21
december 1945 om nöjesskatt.
(l:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
60, av herrar Gezelius och Allard har hemställts, att 9 § tredje stycket i nu
gällande nöjesskatteförordning måtte ändras på i motionen närmare angivet
sätt.
Beträffande motiveringen för det i motionen framställda 3''rkandet får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.
Enligt 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt upptages
nöjesskatten i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar
till deltagande i nöjestillställningen. Jämlikt 7 § (senaste lydelse, se SFS
1948:24) utgår nöjesskatten med 15 procent å bruttopriset för varje biljett,
inberäknat skatten; dock att för biografföreställning nöjesskatten utgår
med 30 procent, om biljettpriset icke överstiger en krona, och eljest med
30 procent av en krona och 45 procent av återstoden av biljettpriset. I 9 §
(senaste lydelse, se SFS 1948: 24) ha meddelats närmare föreskrifter till
ledning för beräkning av biljettpriset. Nämnda författningsrum lyder:
»Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, varom
fråga är, utan hänsyn till att nedsättning medgives för vissa grupper av
deltagare eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).
I biljettpriset inräknas förköpsavgift, särskild sittplatsbiljett eller annan
dylik avgift ävensom sådan program-, garderobs- eller därmed jämförlig
avgift, vars erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.
Avser biljett ett flertal tillställningar eller ett flertal personer, beräknas
skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller
en person. Har icke vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar
eller personer biljetten avser, beräknas skatten å biljetten till
20 procent av biljettpriset eller, då fråga är om biografföreställning, till 40
procent av nämnda pris.»
Syftet med den ifrågavarande motionen är, att i sådana fall då biljett avser
ett flertal tillställningar skatten skall beräknas icke, som nu är fallet,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 7 samt. Nr 28—29.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
för motsvarande antal biljetter för en tillställning, utan å det sammanlagt
erlagda beloppet.
I motionen har framhållits, att bestämmelsen i 9 § 3 stycket första punkten
nöjesskatteförordningen i vissa fall kunde medföra konsekvenser, vilka
icke syntes stå i överensstämmelse med föreskriftens andemening, vilken
måste anses vara, att nöjesskatten beräknades efter den verkliga bruttoinkomsten.
Dylika konsekvenser kunde bland annat uppstå genom de former
för biljettförsäljning, som förekomme vid utomhustillställningar, vilka
fortginge flera dagar i följd å platser, där publiken icke kunde beredas
skydd mot otjänlig väderlek. Vid sådana tillställningar bleve publikfrekvensen
nämligen i regel beroende av väderleksförhållandena omedelbart före
och under tillställningen; biljettintäkterna bleve under sådana förhållanden
synnerligen oberäkneliga och kunde i ogynnsamma fall helt utebli. För
att i möjligaste mån förebygga dylika ekonomiska bakslag använde sig arrangörerna
ofta nog av försäljning i förväg av s. k. seriebiljetter. Prissättningen
å sådana biljetter måste emellertid för att stimulera till förköp ske
genom tillämpning av ett mot ändamålet svarande rabattsystem; prissättningen
bleve sålunda helt avvikande från den, som tillämpades vid förköp
till för publiken särskilt lockande teater- eller biografföreställningar, för
vilka förköpspriset i regel vore högre än ordinarie biljettpriset. Enligt förordningen
skulle emellertid även å dylika seriebiljetter nöjesskatten beräknas
efter sammanlagda beloppet av ordinarie biljett till varje del av
den tillställning, varom vore fråga; arrangören finge sålunda betala nöjesskatt
beräknad å ett belopp, som kunde vara väsentligt högre än det han i
verkligheten uppburit.
Till belysande av de av motionärerna påtalade konsekvenserna av berörda
stadgande i nöjesskatteförordningen har i motionen anförts följande
från den frivilliga idrottsrörelsen hämtade exempel. Svenska simförbundets
mästerskapstävlingar sommaren 1946 fortgingo under tre dagar med en
försöksomgång varje förmiddag och en finalomgång varje eftermiddag. Till
var och en av dessa sex omgångar kunde lösas inträdesbiljett, vilken för
försöksomgång vore fastställd till kr. 1: — och för finalomgång till kr. 2: 50,
eller för samtliga omgångar sammanlagt kr. 10: 50. För att stimulera till
förköp såldes emellertid även seriebiljetter å kr. 6:—, varje seriebiljett
berättigande till inträde vid samtliga omgångar. För varje försåld seriebiljett
nödgades tävlingsarrangören i överensstämmelse med förordningens bestämmelser
erlägga nöjesskatt med 20 % av kr. 10: 50, d. v. s. kr. 2: 25, i
stället för vad som borde vara rimligare, nämligen 20 % av kr. 6: —, d. v. s.
kr. 1: 20.
Enligt motionärernas mening syntes de i motionen anmärkta oegentligheterna
i 9 § 3 stycket första punkten nöjesskatteförordningen kunna undanröjas,
om stadgandet erhölle följande avfattning: »Avser biljett ett flertal
tillställningar beräknas skatt därå efter det sammanlagt erlagda be
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
3
loppet, och avser biljett ett flertal personer beräknas skatt såsom för motsvarande
antal biljetter för en person».
över motionen har utskottet under hand inhämtat yttrande från riksräkenskapsverket.
I en inom verkets femte revisionskontor utarbetad promemoria
har anförts bl. a. följande.
Motionärerna syntes utgå ifrån att det vore nöjesskatteförordningens andemening,
att nöjesskatten skulle beräknas efter den verkliga bruttoinkomsten
vid en nöjestillställning. Stadgandet i 9 § första stycket, enligt
vilket »det ordinarie priset» skulle läggas till grund för skatteberäkningen,
även om det faktiskt betalda priset vore lägre, syntes emellertid göra en
sådan utgångspunkt ohållbar. Yrkandet i motionen syftade närmast till ett
avsteg från den princip om skatteberäkningen vid biljettprisnedsättning,
som 9 § första stycket innehölle. I detta sammanhang borde konstateras,
att motionärernas exempel från Svenska simförbundets mästerskapstävlingar
syntes vara i någon mån missvisande. Enligt inom riksräkenskapsverket
tillgängliga räkenskaper hade nämligen tävlingsarrangören ingalunda
nödgats erlägga nöjesskatt med 20 % av kr. 10: 50 och ännu mindre med kr.
2:25 utan endast med kr. 1:58 per seriebiljett. Författningsenligt beräknad
borde skatten sannolikt ha bestämts till (3 X —: 38 + 3 X —: 15 =)
kr. 1:59 per biljett; det vore att märka, att stadgandets ord om »motsvarande
antal biljetter för en tillställning» icke direkt toge sikte på det fallet,
att biljettpriset icke vore detsamma för alla de tillställningar, för vilka
en seriebiljett gällde. Emellertid borde det framhållas, att goda skäl kunde
anföras för en författningsändring i sådan riktning, att skatt alltid komme
att utgå på det faktiskt betalda biljettpriset. Att begränsa en eventuell
ändrings räckvidd så som motionärerna hade föreslagit syntes däremot
knappast vara befogat. Det borde påpekas, att motionärerna väl yrkat
ändring för det fallet, att en biljett avsåge ett flertal tillställningar, men
icke för det närbesläktade fallet, att en biljett avsåge ett flertal personer.
Det borde även framhållas, att den av motionärerna föreslagna författningsformuleringen
innebure, att skatten för en seriebiljett skulle utgå med en lägre
andel av det faktiska priset, när antalet tillställningar, för vilka biljetten
gällde, vore på förhand bestämt, än när så icke vore fallet; skäl för en
dylik skillnad torde knappast kunna presteras. Såvitt det ur riksräkenskapsverkets
synvinkel kunde bedömas, skulle även efter en författningsändring
sådan som den av motionärerna förordade kontrollmöjligheterna vara fullt
tillräckliga.
Slutligen har i promemorian anförts exempel på vissa andra inadvertenser
i nöjesskatteförordningens bestämmelser om beräkning av nöjesskatten.
Sålunda har ifrågasatts huruvida icke föreskrifterna om frikortsbeskattningen
borde helt utgå.
Utskottet. I den föreliggande motionen har hemställts om sådan ändring
av 9 § tredje stycket i 1945 års nöjesskatteförordning, att skatt å biljett, som
avser ett flertal tillställningar, skall beräknas å det sammanlagt erlagda be
-
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
loppet och icke som nu är fallet efter det ordinarie priset för motsvarande
antal biljetter för en tillställning. I motionen har anförts att den nuvarande
föreskriften i vissa fall kunde medföra konsekvenser, vilka icke syntes stå i
överensstämmelse med föreskriftens andemening, vilken enligt motionärernas
uppfattning måste anses vara, att nöjesskatten skulle beräknas efter den verkliga
bruttoinkomsten. Av den tidigare lämnade redogörelsen torde emellertid
framgå att nöjesskatteförordningens bestämmelser om sättet för beräkning
av skatten bl. a. bygger på den principen att skatten skall utgå per biljett
och icke å de sammanlagda bruttoinkomsterna. Härmed sammanhänga
även bestämmelserna i 9 § tredje stycket, att skatten för biljett, som avser
ett flertal tillställningar (abonnemang) eller ett flertal personer (familjebiljett),
skall beräknas för motsvarande antal biljetter för en tillställning
eller en person. Detta system för beräkning av skatten har funnits även i
tidigare förordningar om nöjesskatt. Under förarbetena till 1945 års förordning
diskuterades emellertid en övergång till ett system med skatt å de
verkliga bruttointäkterna. Det av 1944 års nöjesskatteutredning framlagda
förslaget till förordning om nöjesskatt innehöll sålunda en bestämmelse om
att nöjesskatten skulle utgå med viss procent av de för tillträde till nöjestillställningen
erlagda avgifternas sammanlagda belopp. I konsekvens härmed
hade de sakkunniga i sitt förslag icke medtagit några särskilda regler för
beskattning av abonnemang- och familjebiljetter. Såsom de sakkunniga
framhållit förutsätter detta system att skatten är proportionell. Vid framläggandet
för 1945 års riksdag av förslag till ny förordning om nöjesskatt
(proposition nr 344/1945) ansåg sig emellertid departementschefen icke
kunna biträda de sakkunnigas förslag till omläggning av skattesystemet i
nu ifrågavarande hänseende. Sålunda anfördes bl. a. att då biografföreställningar
enligt propositionen alltjämt skulle beskattas efter en progressiv skatteskala
detta torde nödvändiggöra, att skatten å dylika föreställningar alltjämt
beräknades per biljett. I fråga om övriga föreställningar fann departementschefen
det i och för sig möjligt att genomföra de sakkunnigas förslag
om beräkning av nöjesskatten. Emellertid syntes det mindre lämpligt med
två olika system för upptagande av nöjesskatten. På grund härav och då
systemet med skatt å biljetter syntes vara effektivare ur kontrollsynpunkt
än ett system med skatt å sammanlagda bruttoavgifterna förordades i propositionen
ett bibehållande av de dittills gällande reglerna om upptagande
av nöjesskatten i form av skatt å biljett.
Med hänsyn till att frågan om nöjesskattens uttagande i form av skatt å
de sammanlagda bruttoinkomsterna varit föremål för prövning så sent som
vid 1945 års riksdag finner utskottet sig icke i nu förevarande sammanhang
böra upptaga denna fråga till förnyat bedömande. Emellertid vill det synas
som om reglerna för beräkning av nöjesskatten i sin nuvarande utformning
vore behäftade med vissa inadvertenser bl. a. i det av motionärerna angivna
hänseendet. Ett avhjälpande härav torde dock förutsätta att tillgång erhålles
till ett fullständigare utredningsmaterial än det som föreligger i nu ifrågavarande
ärende. Beträffande formen för en författningsändring synes det i
Bevillningsutskottets betänkande nr 28.
5
motionen framlagda förslaget icke erbjuda en godtagbar lösning. Såsom
påpekats i den inom riksräkenskapsverket utarbetade promemorian torde
det nämligen knappast vara befogat att begränsa en eventuell författningsändring
på det sätt motionärerna föreslagit. Sålunda har i promemorian
anförts, att motionärerna väl yrkat ändring för del fallet att en biljett avsåge
ett flertal tillställningar men icke för det närbesläktade fallet att en biljett
avsåge ett flertal personer. Vidare har i promemorian framhållits, att
den av motionärerna föreslagna författningsformuleringen innebure, att
skatten för en seriebiljett skulle utgå med en lägre andel av det faktiska
priset, när antalet tillställningar, för vilka biljetten gällde, vore på förhand
bestämt, än när så icke vore fallet. I detta sammanhang vill utskottet även
fästa uppmärksamheten på att beträffande biografföreställningar skatten
utgår efter en progressiv skatteskala, vilket torde nödvändiggöra att skatten
för dessa föreställningar även vid abonnemang beräknas per biljett och icke
å avgifternas sammanlagda belopp. På grund av det anförda finner utskottet
ej skäl tillstyrka det i den föreliggande motionen framlagda förslaget till
ändring i nöjesskatteförordningen.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat har i samband med remissbehandlingen
av en till finansdepartementet ingiven framställning om vissa
ändringar i nöjesskatteförordningen frågan om en revision av förordningens
bestämmelser om beräkning av skatt för biljett, som avser ett flertal tillställningar,
även berörts. Då uppmärksamheten sålunda redan blivit fäst
på det föreliggande spörsmålet finner utskottet ej heller skäl att i anledning
av nu ifrågavarande motion förorda skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
om utredning i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 60 av herrar Gezelius och Allard om viss
ändring av 9 § tredje stycket förordningen den 21 december
1945 om nöjesskatt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 8 april 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Sjödahl,
Ekman, Velander, Heiiman, Wehtje, Ramberg, Rosander och Näsgård, samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Rjörklund, Hammarlund,
Orgård, Olson i Göteborg, Sundström, Olofsson i Höganäs, Karlsson i
Granebo, Swedberg och Larsson i Luttra.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.