Bevillningsutskottets betänkande nr 37
1948-05-04 · 13 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1948:37, Bevillningsutskottets betänkande nr 37
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
Nr 37.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om avskaffande av kvarlåtenskapsskaiten m. m.
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1)
de likalydande motionerna I: 63 av herr Domö in. fl. och II: 110 av
herr Skoglund i Doverstorp m. fl., vari hemställts dels »att riksdagen måtte
besluta, att förordningen den 26 juli 1947 nr 581 om kvarlåtenskapsskatt
skall upphävas från och med den 1 juli 1948, samt att kvarlåtenskapsskatt,
som erlagts enligt nämnda förordning, skall restitueras», dels »att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till den författningstext som kan
befinnas påkallad i anledning av kvarlåtenskapsskattens avskaffande»;
2) de likalydande motionerna I: 117 av herr Bergvall m. fl. och II: 198 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära utredning om en moderat höjning av arvslottsbeskattningen
samt framläggande för riksdagen av dels de förslag, vartill utredningen kan
föranleda, och dels i samband därmed förslag om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande»; samt
3) de likalydande motionerna I: 182 av herr Gustaf Elof sson m. fl. och
II: 294 av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
må för sin del besluta, att lagen om kvarlåtenskapsskatt upphör att gälla
senast den 1 juli 1948 och att redan debiterad men ej erlagd sådan skatt
icke skall uttagas, samt att all hittills erlagd sådan skatt skall återbetalas
till dödsbo, som erlagt densamma».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 63, I: 117 samt II: 294.
Efter avliden person utgå å efterlämnad egendom två slag av skatter,
kvarlåtenskapsskatt enligt förordningen därom av den 26 juli 1947 samt
arvsskatt enligt förordningen om arvsskatt och gåvoskatt av den 6 juni 1941.
Kvarlåtenskapsskatten beräknas å behållningen i dödsbo efter avdrag bl. a.
för makes giftorättsandel och är en skatt på förmögenhetsinnehav, en vid
dödsfallet aktualiserad, under vederbörandes livstid uppskjuten förmögenhetsskatt.
Arvsskatten är avsedd att träffa förmögenhetsförvärv och utgår
å arvs- och testamentslott. I överensstämmelse därmed åvilar skattskyldig
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
9
heten för kvarlåtenskapsskatt den avlidnes dödsbo men för arvsskatt vederbörande
arv- eller testamentstagare.
Kvarlåtenskapsskatten utgår å den del av kvarlåtenskapens värde, som
överstiger 30 000 kronor, enligt en enhetlig, progressiv skiktskala med 5 till
50 procent. Jämväl livförsäkringar, till vilka förmånstagare är insatt, drabbas
i viss utsträckning av kvarlåtenskapsskatt.
Arvsskatten beräknas efter olika progressiva skalor, avvägda bl. a. med
hänsyn till det närmare eller avlägsnare släktskapsförhållandet mellan den
avlidne och arvingen. Sålunda beskattas efterlevande make och barn lindrigare
än andra släktingar.
Gåvoskatt utgår enligt arvs- och gåvoskatteförordningen efter i stort sett
samma grunder som arvsskatten. Därjämte beskattas gåvor från fysiska personer
med kvarlåtenskapsskatt, varvid gåvor till närstående äro föremål för
skärpt beskattning.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
Till stöd för yrkandet om kvarlåtenskapsskattens avskaffande har i de
likalydande motionerna I: 63 och II: 110 framhållits, att skatten måste befaras
få menliga verkningar på arbetsamhet, företagsamhet och sparande
i vårt land och därmed försvåra strävandena att övervinna den nuvarande
ekonomiska krisen.
Beträffande den principiella, rättsliga motiveringen för kvarlåtenskapsskatten
ha motionärerna erinrat om vässa av 1945 års statsskatteberedning
gjorda uttalanden (SOU 1946: 79 s. 212—13) bl. a. därom att kvarlåtenskapsskatten
vore avsedd att träda i stället för en förmögenhetsbeskattning
i den skattskyldiges livstid samt att den närmast vore att jämföra med en
skuld, åvilande kvarlåtenskapen i dess helhet. Den av beredningen sålunda
uppställda fiktionen om en förmögenhetsägarens skuld till samhället hade
mötts av stark kritik från remissinstanserna, vars berättigande icke hade
kunnat jävas. Likväl hade departementschefen i propositionen nr 212 till
1947 års riksdag icke tagit avstånd från beredningens motivering, men för
att komma förbi de oundvikliga svårigheterna hade han uttalat, att det icke
syntes vara nödvändigt att binda sig vid en viss teoretisk konstruktion i
vidare mån än att den konsekvens godtoges, som låge däri, att skattesatserna
enligt en progressiv skala rönte inflytande från förmögenhetens storlek.
Innebörden i detta uttalande syntes vara, att de rättsliga synpunkterna
ansåges kunna helt lämnas å sido. Dylika synpunkter krävde nämligen ett
redovisande av den rättsliga grund, på vilken skatten skulle vila. Det vore
i första hand nödvändigt att klargöra, huruvida skatten skulle utgå på grund
av förmögenhetsförvärv eller på grund av förmögenhetsinnehav. Utan att
man gjorde en sådan distinktion vore det över huvud taget icke möjligt
att nå fram till en principiellt tillfredsställande konstruktion. Det vore
uppenbart alt kvarlåtenskapsskatten icke fyllde kraven på någotdera slaget
av dessa skatteformer. Av enbart det förhållandet, att kvarlåtenskapsskatt
drabbade givaren, då förmögenhet genom gåva överfördes till annan person,
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
kunde emellertid konstateras, att fönnögenhetsinnehavet konstituerade
skattskyldigheten.
De skäl som andragits för framflyttandet av tidpunkten för skattskyldighetens
inträdande vid detta slag av förmögenhetsskatt syntes huvudsakligen
vara två. Å ena sidan hade uttalats, att det icke vore säkert att vår nuvarande
förmögenhetsskatt träffade all förmögenhet utan att viss förmögenhet
troligen undginge beskattning. Å andra sidan hade anförts att uppskjutandet
av skattskyldigheten vore till fördel för den enskilde. Den förstnämnda
synpunkten saknade helt värde som argument för kvarlåtenskapsskatten.
Ville man råda bot för en oformlighet vore det principiellt felaktigt
att göra detta i sådan form att man därigenom komme att träffa även
andra än dem man enligt argumenteringen åsyftade. Motionärerna toge
härvid endast sikte på att det anförda argumentet syftade på falskdeklaration
och icke på svårigheten att i vissa fall åsätta viss förmögenhet ett riktigt
värde. Denna svårighet torde nämligen icke vara mindre efter förmögenhetsägarens
död än under hans livstid. Uppfattningen att kvarlåtenskapsskatten
skulle vara till fördel för den skattskyldige framför en årlig
förmögenhetsskatt av motsvarande tyngd byggde helt och hållet på ett antagande.
Det åsidosättande av rättsprinciper och logiskt tänkande, som karakteriserade
försöken att motivera kvarlåtenskapsskatten, gjorde sig även gällande
i fråga om själva utformningen av skatten. Eftersom kvarlåtenskapsskatten
vore en uppskjuten förmögenhetsskatt, borde det till en början vara
självklart att den uttoges av samma personer som hade att erlägga årlig
förmögenhetsskatt samt att den träffade den egendom, som den avlidne
haft att under livstiden erlägga förmögenhetsskatt för. Så vore emellertid
icke fallet, utan man hade i stället helt omotiverat anknutit till bestämmelserna
för arvsskatten, vilket medförde flera inadvertenser.
Den allvarligaste anmärkningen mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion
vore dock, att skatten, med ett undantag, utmättes utan hänsyn till
den tid arvlåtaren ägt förmögenheten. Även principen om jämlikhet i beskattningen
bleve sålunda åsidosatt.
Det förhållandet att hänsyn icke toges till förmögenhetsinnehavets längd
innebure under en övergångstid även ett brott mot en annan för lagstiftningen
grundläggande princip. Så länge ett visst beskattningssystem ägt
laglig giltighet, hade detsamma dittills ansetts vara bindande även för statsmakterna.
En höjning av skattesatserna hade därför icke ansetts kunna
ske för tid innan ett beslut om skattehöjning trätt i kraft. Lagstiftningen
om kvarlåtenskapsskatt innebure emellertid tillskapande av en tilläggsskatt
för förfluten tid och finge sålunda till en början retroaktiv verkan.
Ett ytterst egendomligt förhållande vore, att varken i statsskatteberedningens
betänkande eller i propositionen gjorts något som helst försök att
belysa de sammanlagda verkningarna av den årliga förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten. Detta hade varit en naturlig sak även om det
varit två helt skilda skatteformer. När det emellertid, såsom nu vore fallet,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
11
rörde sig om två varandra kompletterande skatter, utgjorde denna underlåtenhet
en brist i utredningen, som icke kunde försvaras. Motionärerna
funne det därför angeläget att redogöra för en av dem företagen undersökning
i denna fråga. Undersökningen gåve otvivelaktigt vid handen, att det
här icke vore fråga om en beskattning i vanlig mening utan om konfiskation.
Man måste nämligen utgå ifrån att beskattningens uppgift vore att
träffa inkomst och icke den inkomstgivande förmögenheten såsom sådan,
vilket uppenbarligen skedde med nuvarande kvarlåtenskapsskatt. Det vore
här anledning att erinra om de under diskussionen om kvarlåtenskapsskatten
från flera håll framställda kraven på att en eventuell lagstiftning härom
icke borde givas formen av en skattelag. Den gjorda undersökningen
visade, att dessa krav hade sakligt berättigande.
De vid den verkställda undersökningen erhållna resultaten tedde sig
desto mera skrämmande som redan den årliga beskattningen vore synnerligen
hög, främst i vad gällde kapitalavkastning. Såsom framginge av en
till bevillningsutskottets betänkande nr 50 vid 1947 års riksdag fogad tabell
17, kunde de årliga skatterna i vissa fall uppgå till mer än 100 procent av
kapitalavkastningen. Någon anledning att komplettera den årliga förmögenhetsskatten
med en särskild kvarlåtenskapsskatt funnes följaktligen icke.
I detta sammanhang förtjänade att framhållas, att de abnormt höga skattesatserna
för bl. a. den årliga förmögenhetsskatten föranlett en särskild
bestämmelse om en maximering av inkomst- och förmögenhetsskatterna till
80 procent av inkomsten. Denna bestämmelse bleve nu i vissa fall illusorisk,
då en del av förmögenhetsskatten uttoges genom kvarlåtenskapsskatt.
De i många avseenden bristfälliga utredningar, som föregått förslaget
om kvarlåtenskapsskatt, hade i visst avseende kompletterats av bevillningsutskottet.
Utskottet hade nämligen föranstaltat om en utredning rörande
de beräknade verkningarna av kvarlåtenskapsskatten å Södermanlands läns
landsbygd. Resultatet av denna undersökning hade emellertid blivit endast
kortfattat refererat i utskottets betänkande. Utredningsmannens slutomdöme
vore, »att något tvivel knappast kan råda om att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten,
vad rikets landsbygd beträffar, till övervägande del kommer att
få bäras av jordbrukarna». Detta uttalande grundades på ett tabellmaterial,
av vilket det framginge att — om några ytterlighetsfall borträknades
— ungefär 2/3 av den för länets landsbygd beräknade kvarlåtenskapsskatten
skulle belöpa på jordbrukarna. Det anfördes vidare i utredningsmannens
promemoria, att icke mindre än 12 procent av hela antalet inkomsttagare
bland egna jordbrukare skulle bli föremål för kvarlåtenskapsskatt. En jämförelse
med den i statsskatteberedningens betänkande (s. 362) intagna tabellen
över antalet förmögenhetsägare med mer än 20 000 kronors förmögenhet
taxeringsåret 1943 visade, att nämnda procenttal vore synnerligen
högt. Hela antalet förmögenhetsägare med över 30 000 kronor vore enligt
denna tabell 129 692 d. v. s. föga mer än 4 procent av antalet inkomsttagare
i hela riket. Då emellertid av sistnämnda antal icke mindre än 77 637
befunne sig i förmögenhetsskiktet 30 000—60 000 och dessa helt skulle
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
undgå kvarlåtenskapsskatt i den mån förmögenhetsägaren vore gift och
förmögenheten utgjorde giftorättsgods, finge antalet av dem, som kunde
bli föremål för kvarlåtenskapsskatt, reduceras ytterligare till ungefär 2 procent
av antalet inkomsttagare. Oavsett att de särskilda förmögenhetsbeloppen
nominellt sett stigit betydligt mellan taxeringsåren 1943 och 1946 framför
allt genom höjningen av taxeringsvärdena å jordbruksfastighet, vore
det tydligt, att jordbrukarna bleve särskilt hårt drabbade av kvarlåtenskapsskatten.
Kvarlåtenskapsskattens verkningar för enskilda rörelseidkare och familjeföretag
utanför jordbruket hade delvis belysts vid skattefrågans riksdagsbehandling.
Det hade uppvisats, att de medelstora och större rörelseidkarna
och familjeföretagen inom industri och handel på längre sikt icke kunde
tänkas fortsätta sin verksamhet som hittills. Härigenom skulle en värdefull
företagsform, som visat sig äga förmåga att verksamt bidraga till vårt folks
försörjning, så småningom försvinna. Den allvarligaste invändningen, som
ur samhällsekonomisk synpunkt kunde riktas mot en sådan utveckling, vore
otvivelaktigt, att ingen säkerhet funnes för att det tomrum, som uppstode
genom deras utmönstring, komme att fyllas. I den mån dessa enskilda rörelseidkare
och familjeföretag försvunne, skulle också de underleverantörer
och de potentiella konkurrenter till storindustrien försvinna, vilka vore så
nödvändiga för att ge balans och stabilitet åt vårt näringsliv, samtidigt som
de stimulerade till ett jämnt framåtskridande. Icke minst viktig vore den
synpunkten, att dessa företag många gånger vore den enda försörjningskälla,
kring vilken hela samhällen byggts upp i våra skogsbygder. Att kvarlåtenskapsskatten
i åtskilliga fall skulle allvarligt försvaga ifrågavarande
företags finansiella ställning redan vid ett första generationsskifte hade till
full tydlighet ådagalagts. Den påstådda skuld till staten, som kvarlåtenskapsskatten
sades utgöra, hade ju som säkerhet just rörelsen. Skulden övervältrades
följaktligen från den avlidne till hans företag och måste för sin likvidering
leda till försämrad finansiell ställning. I sista hand bleve det nämligen
på rörelsen, som kvarlåtenskapsskatten komme att lastas långt mer än
på de människor, som stode som formella ägare till densamma. Vad driftiga
och företagsamma människor byggt upp såsom företag i tanke att åt sina
efterkommande lämna ett bestående realkapital i folkhushållets tjänst skulle
bringas i svårigheter och så småningom upphöra. Detta skulle hårdast
drabba människorna i de samhällen, vilka för sin utkomst vore beroende av
företagen. Det kunde till detta genmälas, att staten i så fall finge övertaga
och fortsätta verksamheten. Huru detta skulle ske hade dock på intet sätt
antytts. Till yttermera visso skulle de medel, som beräknades komma att inflyta
från kvarlåtenskapsskatten, ingå i driftbudgeten och användas för löpande
statsutgifter.
Det inkomstbortfall för statskassan, som ett avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
skulle medföra, kunde i belysning av beräkningarna i innevarande
års budget knappast uppskattas till mer än 25 ä 30 milj. kronor.
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
13
1 de likalydande motionerna I: 117 och II: 198 har erinrats om att folkpartiet
vid fjolårets riksdag yrkat avslag på förslaget om kvarlåtenskapsskatt
under åberopande av delvis de anmärkningar, som riktats mot detsamma
under remissbehandlingen, samt anfört att om ur allmänna synpunkter
och med hänsyn till statens behov av inkomster en skärpning av arvsbeskattningen
skulle vara erforderlig, en revision av arvslotlsbeskattningen
vore en lämpligare och riktigare utväg. Motionärerna voro alltjämt av den
uppfattningen att kvarlåtenskapsskatten såväl till sin konstruktion som till
sina verkningar vore en olämplig skatteform och att den därför icke borde
behållas som en form av arvsbeskattning. Den komplettering av den dittillsvarande
relativt låga arvsbeskattningen i vårt land, som ur statsfinansiella
och andra allmänna synpunkter kunde ifrågasättas, borde i stället vinnas
på andra vägar, och den lämpligaste syntes då vara en moderat höjning av
arvslottsbeskattningen. En schematisk höjning av nu tillämpade skatteskalor
skulle emellertid uppenbarligen leda till orättvisa resultat. Den skulle
medföra en sådan belastning av de mindre arvslotterna att den bleve för
tung att bära, även om skatteskalorna — vilket motionärerna ansåge vara
nödvändigt —- bestämdes så att det inflytande beloppet bleve väsentligt lägre
än det kvarlåtenskapsskatten väntades inbringa, över huvud taget yppade sig
vid en revision av arvslottsbeskattningen avvägningsproblem, som tarvade
ett noggrant övervägande med hänsyn till de olika verkningar på samhällsekonomien,
som en beskattning av dylikt slag kunde väntas medföra. En utredning
i denna fråga borde därför skyndsamt igångsättas. Motionärerna
hyste inga betänkligheter mot att i rådande ekonomiska läge genomföra den
lindring av arvsbeskattningen, som en dylik omläggning i samband med
kvarlåtenskapsskattens avskaffande skulle innebära. Den skulle nämligen
säkerligen ej åstadkomma någon ökning av den enskilda konsumtionen utan
tvärtom befordra sparandet.
I de likalydande motionerna I: 182 och II: 294 har anförts bl. a. att en så
stor minskning av den årligen utgående förmögenhetsskatten åstadkommes
på grund av kvarlåtenskapsskatten, att en årlig minskning av intäkterna av
den förstnämnda skatten komnie att inträda. Detta förhållande komine otvivelaktigt
att framträda i ännu högre grad, sedan kvarlåtenskapsskatten varit
gällande ett antal år. Redan vid kvarlåtenskapsskattens antagande hade
påpekats de skadliga verkningar, som denna skatteform komme att medföra
för jordbrukets utövare. Häremot hade invänts, att dessa endast i ringa utsträckning
komme att beröras av skatten. Den utredning, som bevillningsutskottet
låtit verkställa med avseende å Södermanlands län, visade dock att,
vad beträffade detta läns landsbygd, största delen av denna skatt komme att
få erläggas av dödsbon inom jordbrukargruppen. De stigande taxeringsvärdena
komme säkerligen att medföra att så i ännu högre grad bleve fallet. De
rent psykologiska verkningarna av denna beskattning gåve sig till känna i
minskat intresse för sparande. Det skulle säkerligen i denna tid, då statsmakterna
övervägde olika alternativ för att åstadkomma ökat sparande, va
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
rit lyckligt om denna beskattningsform, som direkt motverkade sparandet,
icke kommit till stånd. Kvarlåtenskapsskatten komme att medföra ökade
svårigheter för jordbrukarungdomen att börja sin bana. Föräldrarnas arbete
och sparsamhet för att möjliggöra för barnen att kunna ägna sig åt detta
yrke bestraffades med en särskild skatt. Därtill komme att den förmögenhet,
som träffades av beskattningen, ofta vore resultatet inte bara av föräldrarnas
arbete. Barnen hade ofta bidragit genom att oavlönade eller mindre
väl avlönade utföra arbete.
Skillnaden i beskattningshänseende olika befolkningsgrupper emellan
framstode för jordbrukarna såsom en mycket stor orättvisa. Den som sparade
för att göra det ekonomiskt möjligt för barnen att ägna sig åt jordbrukarens
yrke skulle, om detta lyckades för honom, ofta avstå en del av detta
sparkapital till staten, under det att den, som kostade på sina barn teoretisk
utbildning, varigenom dessa kunde erhålla en betydligt mera lönsam plats
i samhället med tryggad pension, undsluppe denna skatt. Vidare tillfördes
redan nu andra näringar, städer och samhällen avsevärda kapital, som kanske
av generationer genom arbete och sparsamhet samlats på den svenska
landsbygden. Detta skedde inte minst genom den utflyttning som ägde rum.
Arvslottsbeskattningen tillförde dessutom staten avsevärda belopp årligen.
Lades därtill kvarlåtenskapsskatten, kunde den situationen uppkomma, att
jordbruksnäringen komme att sakna nödigt kapital. En reducering av en näringsgrens
ekonomiska förhållanden medförde skadeverkningar, vilka till
sist drabbade hela samhället.
Utskottet. 1947 års riksdag antog i samband med den då beslutade omläggningen
av den direkta statsbeskattningen en förordning om kvarlåtenskapsskatt,
vilken trätt i kraft den 1 januari 1948. Denna skatt uttages vid
sidan av den arvslottsskatt, som redan tidigare funnits, och gäldas av det
oskiftade dödsboet. Kvarlåtenskapsskatt utgår i de fall, där värdet av kvarlåtenskapen
överstiger 30 000 kronor. Skatten beräknas enligt en skiktskala,
där lägsta skattesatsen, avseende den del av kvarlåtenskapen som
överstiger 30 000 men ej 50 000 kronor, utgör 5 procent och högsta skattesatsen,
avseende den del av kvarlåtenskapen som överstiger 5 000 000 kronor,
50 procent. Vid beräknandet av den skattepliktiga kvarlåtenskapen
må vissa avdrag göras, bl. a. för efterlevande makes giftorättsandel och för
egendom, som den avlidne innehaft endast en kortare tid.
Syftet med samtliga de nu föreliggande motionerna är kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Sålunda yrkas i de likalydande motionerna I: 63 (av
herr Domö m. fl.) och II: 110 (av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.), att
förordningen om kvarlåtenskapsskatt skall upphävas från och med den 1
juli 1948 samt att redan erlagd kvarlåtenskapsskatt skall restitueras. I huvudsak
samma yrkanden framställas i de likalydande motionerna I: 182
(av herr Gustaf Elofsson in. fl.) och 11:294 (av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.). Yrkandena i de likalydande motionerna I: 117 (av herr Bergvall
m. fl.) och II: 198 (av herr Ohlin m. fl.) avse skrivelse till Kungl. Maj :t
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
15
med hemställan om utredning rörande en moderat höjning av arvslottsbeskattningen
samt framläggande för riksdagen av dels det förslag, vartill
utredningen kan föranleda, dels ock i samband därmed förslag om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande.
Till stöd för yrkandet om kvarlåtenskapsskattens omedelbara avskaffande
har i de likalydande motionerna I: 63 och II: 110 lämnats en utförlig
motivering. Såvitt utskottet kunnat finna innehålla emellertid dessa motioner
icke några nya synpunkter på denna fråga. Sedan riksdagen i juli månad
1947 fattade sitt beslut om kvarlåtenskapsskattens införande ha ej heller
inträffat sådana förhållanden, som kunna anses böra föranleda ett
frångående av detta beslut. Utvecklingen torde snarare kunna sägas ha gått
i motsatt riktning. Vårt lands statsfinansiella läge är för närvarande betydligt
sämre än man vid fjolårets riksdag väntade sig. Att i de nu nämnda
motionerna liksom även i de likalydande motionerna I: 182 och II: 294
kunnat ifrågasättas ett upphävande av kvarlåtenskapsskatten utan att någon
ersättning för de därigenom bortfallande skatteintäkterna anskaffas på
annan väg finner utskottet fördenskull anmärkningsvärt. Utskottet får även
erinra om att kvarlåtenskapsskatten endast då det gäller de större förmögenheterna
kan anses vara av någon mera väsentlig betydelse samt denna
skatt först vid mycket stora förmögenheter kan sägas vara av en betydande
storleksordning. Med hänsyn härtill skulle det förvisso för stora delar
av vårt folk framstå såsom svårförklarligt, om innevarande års riksdag —
som redan beslutat avsevärda skärpningar av ett flertal indirekta skatter
vilka skärpningar hårdast drabba de mindre inkomsttagarna — tillmötesginge
de i nu ifrågavarande motioner framställda yrkandena om en skattelättnad
för de större förmögenheterna. På grund härav avstyrker utskottet de likalydande
motionerna I: 63 och II: 110 samt de likalydande motionerna I:
182 och 11:294.
De i de likalydande motionerna I: 117 och II: 198 framställda yrkandena
om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning rörande en
moderat höjning av arvslottsbeskattningen såsom ersättning för kvarlåtenskapsskatten
finner utskottet mera realitetsbetonade. Då emellertid med
dessa motioner åsyftas, att skatteskalorna vid arvslottsbeskattningen skulle
bestämmas så att det inflytande skattebeloppet bleve väsentligt lägre än
som vid kvarlåtenskapsskattens bibehållande kunde väntas erhållas, finner
utskottet ej heller den i de nu nämnda motionerna anvisade lösningen böra
ifrågakomma. Utskottet vill emellertid tillägga, att kvarlåtenskapsskatten
liksom varje annan skatt givetvis kan utformas på annat sätt och även ersättas
med annan beskattning av kvarlåtenskap och arv, om anledning
därtill kan anses föreligga. Enligt utskottets mening bör dock erfarenhet
först ha vunnits om skattens verkningar, innan det tages under övervägande,
huruvida denna skatt bör bibehållas i sin nuvarande utformning eller
icke eller om den bör ersättas med annan beskattning av kvarlåtenskap
och arv av motsvarande storleksordning. På grund härav avstyrker utskottet
jämväl de likalydande motionerna I: 117 och 11:198.
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 63 av herr Domö m.
fl. och II: 110 av herr Skoglund i Dover storp m. fl. om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna I: 182 av herr Gustaf
Elof sson m. fl. och II: 294 av herr Jonsson i Skedsbygd m.
fl. om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
3) att de likalydande motionerna I: 117 av herr Bergvall
m. fl. och II: 198 av herr Ohlin m. fl. om utredning rörande
en moderat höjning av arvslottsbeskattningen samt om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Sjödahl,
Veländer, Björnsson,* Heiiman, Wehtje,* Franzon, Widner och Niklasson
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Björklund,
Hammarlund, Sandberg,* Orgård, Jonsson i Skedsbygd, Olson i Göteborg,
* Sundström och Forsberg.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
17
Reservationer:
I) av herrar Velander, Wehtje, Niklasson, Hagberg i Malmö, Hammarlund,
Jonsson i Skedsbygd och Olson i Göteborg, vilka anfört följande:
»Vid 1947 års riksdag antogs i samband med den då beslutade omläggningen
av den direkta statsbeskattningen en förordning om kvarlåtenskapsskatt,
som trätt i kraft den 1 januari 1948. Mot införandet av denna skatteform
restes de starkaste betänkligheter icke minst av de remissinstanser, som beretts
tillfälle att yttra sig över statsskatteberedningens förslag därom. Dessa
betänkligheter kvarstå alltjämt.
De utredningar, som föregått kvarlåtenskapsskattens införande, hava varit
synnerligen ofullständiga. Klart är emellertid, att den är avsedd att utgöra
ett komplement till den årliga förmögenhetsbeskattningen och att det är förmögenhetsinnehavet,
som konstituerar skattskyldigheten.
Kvarlåtenskapsskatten utmätes i regel, på grund av sin konstruktion, utan
hänsyn till den tid, förmögenhetsägaren varit i besittning av förmögenheten,
och åsidosättes därigenom principen om jämlikhet i beskattningen. Skillnaden
i fråga om beskattningens tyngd kan nämligen i relation till förmögenhetsinnehavets
längd bli mycket betydande beträffande kvarlåtenskaper av
exakt samma storleksordning.
Verkställda undersökningar rörande kvarlåtenskapsskattens verkningar
vid sidan av den direkta statsbeskattningen i övrigt ge otvetydigt vid handen,
att kvarlåtenskapsskatten är av rent konfiskatorisk natur, i det att den drabbar,
och detta i många fall utomordentligt hårt, icke inkomsten utan den
inkomstbringande förmögenheten. Menliga följder måste på grund härav befaras
för arbetsvilja, företagsamhet och sparande samt därmed för samhället
i dess helhet.
Sammanhållningen av familjeföretag måste sålunda förutsättas komma att
försvåras eller omöjliggöras i och med huvudmannens frånfälle. Särskilda
svårigheter komma att anmäla sig för den unga generationen jordbrukare,
som önskar fortsätta i jordbruket. En jordbrukarfamiljs samlade förmögenhet
är oftast resultatet av familjemedlemmarnas gemensamma arbete och
sparsamhet. När vid föräldrarnas frånfälle såväl kvarlåtenskapsskatt som
arvsskatt skola utgå, blir det säkerligen i många fall icke möjligt för någon
av arvingarna att övertaga gården, enär kvarlåtenskapen alltför hårt beskäres
av de i samband med frånfället utgående skatterna. Genom den fortgående
penningvärdeförsämringen med därav följande fiktiva värdestegringar
å fastigheterna, som komma att återspeglas i höjda taxeringsvärden,
drabbas jordbrukarna i allt högre grad av kvarlåtenskapsskatten. Redan vid
dennas genomförande skulle, enligt eu av bevillningsutskottet föranstaltad
utredning, omfattande Södermanlands län, över två tredjedelar av den å
2 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 7 samt. Nr 36—37.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
länets landsbygd utgående kvarlåtenskapsskatten komma att utgöras av
jordbrukare. Penningvärdeförsämringen, som sedan dess fortgått, kommer
ock att medföra att antalet jordbrukare, som drabbas av kvarlåtenskapsskatten
successivt ökas.
Det må slutligen starkt betonas, att kvarlåtenskapsskatten särskilt i nuvarande
läge, utan att tillföra statskassan mera väsentliga inkomster, motverkar
strävandena att upprätthålla penningvärdet samt att uppnå resp.
vidmakthålla samhällsekonomisk balans över huvud taget.
På grund av vad sålunda anförts samt innehållet av dels de likalydande
motionerna I: 63 av herr Domö m. fl. och II: 110 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl. dels ock de likalydande motionerna I: 182 av herr Gustaf Elof sson
m. fl. och II: 294 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. anse vi, att kvarlåtenskapsskatten
bör utan dröjsmål avskaffas.
Vi hemställa alltså,
att riksdagen måtte, med bifall till de ovan åberopade motionerna,
antaga:
1) följande
F ör slag
till
förordning om upphävande av förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla med utgången av juni månad år
1948.
2) följande
Förslag
till
förordning angående restitution av kvarlåtenskapsskatt m. m. i
samband med upphävandet av förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig, som erlagt kvarlåtenskapsskatt, äger efter därom gjord ansökan
erhålla restitution med belopp motsvarande skillnaden mellan å ena
sidan summan av den erlagda kvarlåtenskapsskatten och den skatt, som utgått
enligt förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
19
(arvsskatteförordningen) samt å andra sidan den skatt, som skulle hava
erlagts enligt arvsskatteförordningen i dess lydelse före den 1 januari 1948.
2 §•
Har kvarlåtenskapsskatt blivit av beskattningsmyndighet fastställd men
icke erlagd före den 1 juli 1948, skall skyldighet att erlägga sålunda fastställd
skatt icke vidare föreligga.
I fall som i första stycket sägs skall skatt enligt arvskatteförordningen beräknas
på sätt stadgats i nämnda förordning i dess lydelse före den 1 januari
1948.
3 §•
Har skattskyldighet till kvarlåtenskapsskatt inträtt före den 1 juli 1948
men har skatten icke blivit av beskattningsmyndighet fastställd före denna
dag, skall dylikt fastställande icke äga rum.
4 §.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.
3) följande
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt.
Härigenom förordnas, att 11 § 1 inom., 16 §, 19 § 1 mom. samt 32, 52 och
59 §§ förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
11 §•
1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag
och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan
kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteärendet
föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 §
stadgas lända till efterrättelse.
Behållningen beräknas---av denna.
16 §.
Föreligger i--— angiven grund.
Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares
sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som
återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 §§
stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 §
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 37.
skattefria andel, dels legat, dels 1 It § 2 mom. omförmäld skattelott och
dels värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom,
skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda
värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning,
uppdelats å lotterna i förhållande till deras storlek.
Skifteshandling skall —- — — hos beskattningsmyndigheten.
19 §•
1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet
är att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas
med gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne,
under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller
inom fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava erlagts
för gåvan, eller, om ytterligare gåva förekommit före ovan angivna
tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas
med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som
skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten.
Lott, för —--stadgade grunderna.
32 §.
Har efter---av 19 §;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon
lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning
ske med sålunda felande belopp.
52 §.
Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd
medgivits, erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndigheten meddelat
beslut om skattens fastställande.
Har jämlikt--— krontal bortfaller.
Skatten jämte---angående testamentsbevakning.
Den som---skattens fastställande.
Har jämlikt---utlämnad bouppteckning.
59 §.
Har efter---deklarationen avgivits;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig
haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd
skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.
Ansökan om---i skatteärendet.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.
II) av herrar Elon Andersson och Sandberg, vilka ansett att utskottet bort
tillstyrka de likalydande motionerna I: 117 av herr Bergvall m. fl. och II:
198 av herr Ohlin m. fl.
487599. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.