Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 37

1948-05-04 · 13 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1948:37, Bevillningsutskottets betänkande nr 37

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

Nr 37.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om avskaffande av kvarlåtenskapsskaiten m. m.

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1)

de likalydande motionerna I: 63 av herr Domö in. fl. och II: 110 av

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., vari hemställts dels »att riksdagen måtte

besluta, att förordningen den 26 juli 1947 nr 581 om kvarlåtenskapsskatt

skall upphävas från och med den 1 juli 1948, samt att kvarlåtenskapsskatt,

som erlagts enligt nämnda förordning, skall restitueras», dels »att vederbörande

utskott måtte utarbeta förslag till den författningstext som kan

befinnas påkallad i anledning av kvarlåtenskapsskattens avskaffande»;

2) de likalydande motionerna I: 117 av herr Bergvall m. fl. och II: 198 av

herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära utredning om en moderat höjning av arvslottsbeskattningen

samt framläggande för riksdagen av dels de förslag, vartill utredningen kan

föranleda, och dels i samband därmed förslag om kvarlåtenskapsskattens

avskaffande»; samt

3) de likalydande motionerna I: 182 av herr Gustaf Elof sson m. fl. och

II: 294 av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl., vari hemställts, »att riksdagen

må för sin del besluta, att lagen om kvarlåtenskapsskatt upphör att gälla

senast den 1 juli 1948 och att redan debiterad men ej erlagd sådan skatt

icke skall uttagas, samt att all hittills erlagd sådan skatt skall återbetalas

till dödsbo, som erlagt densamma».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna I: 63, I: 117 samt II: 294.

Efter avliden person utgå å efterlämnad egendom två slag av skatter,

kvarlåtenskapsskatt enligt förordningen därom av den 26 juli 1947 samt

arvsskatt enligt förordningen om arvsskatt och gåvoskatt av den 6 juni 1941.

Kvarlåtenskapsskatten beräknas å behållningen i dödsbo efter avdrag bl. a.

för makes giftorättsandel och är en skatt på förmögenhetsinnehav, en vid

dödsfallet aktualiserad, under vederbörandes livstid uppskjuten förmögenhetsskatt.

Arvsskatten är avsedd att träffa förmögenhetsförvärv och utgår

å arvs- och testamentslott. I överensstämmelse därmed åvilar skattskyldig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

9

heten för kvarlåtenskapsskatt den avlidnes dödsbo men för arvsskatt vederbörande

arv- eller testamentstagare.

Kvarlåtenskapsskatten utgår å den del av kvarlåtenskapens värde, som

överstiger 30 000 kronor, enligt en enhetlig, progressiv skiktskala med 5 till

50 procent. Jämväl livförsäkringar, till vilka förmånstagare är insatt, drabbas

i viss utsträckning av kvarlåtenskapsskatt.

Arvsskatten beräknas efter olika progressiva skalor, avvägda bl. a. med

hänsyn till det närmare eller avlägsnare släktskapsförhållandet mellan den

avlidne och arvingen. Sålunda beskattas efterlevande make och barn lindrigare

än andra släktingar.

Gåvoskatt utgår enligt arvs- och gåvoskatteförordningen efter i stort sett

samma grunder som arvsskatten. Därjämte beskattas gåvor från fysiska personer

med kvarlåtenskapsskatt, varvid gåvor till närstående äro föremål för

skärpt beskattning.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

Till stöd för yrkandet om kvarlåtenskapsskattens avskaffande har i de

likalydande motionerna I: 63 och II: 110 framhållits, att skatten måste befaras

få menliga verkningar på arbetsamhet, företagsamhet och sparande

i vårt land och därmed försvåra strävandena att övervinna den nuvarande

ekonomiska krisen.

Beträffande den principiella, rättsliga motiveringen för kvarlåtenskapsskatten

ha motionärerna erinrat om vässa av 1945 års statsskatteberedning

gjorda uttalanden (SOU 1946: 79 s. 212—13) bl. a. därom att kvarlåtenskapsskatten

vore avsedd att träda i stället för en förmögenhetsbeskattning

i den skattskyldiges livstid samt att den närmast vore att jämföra med en

skuld, åvilande kvarlåtenskapen i dess helhet. Den av beredningen sålunda

uppställda fiktionen om en förmögenhetsägarens skuld till samhället hade

mötts av stark kritik från remissinstanserna, vars berättigande icke hade

kunnat jävas. Likväl hade departementschefen i propositionen nr 212 till

1947 års riksdag icke tagit avstånd från beredningens motivering, men för

att komma förbi de oundvikliga svårigheterna hade han uttalat, att det icke

syntes vara nödvändigt att binda sig vid en viss teoretisk konstruktion i

vidare mån än att den konsekvens godtoges, som låge däri, att skattesatserna

enligt en progressiv skala rönte inflytande från förmögenhetens storlek.

Innebörden i detta uttalande syntes vara, att de rättsliga synpunkterna

ansåges kunna helt lämnas å sido. Dylika synpunkter krävde nämligen ett

redovisande av den rättsliga grund, på vilken skatten skulle vila. Det vore

i första hand nödvändigt att klargöra, huruvida skatten skulle utgå på grund

av förmögenhetsförvärv eller på grund av förmögenhetsinnehav. Utan att

man gjorde en sådan distinktion vore det över huvud taget icke möjligt

att nå fram till en principiellt tillfredsställande konstruktion. Det vore

uppenbart alt kvarlåtenskapsskatten icke fyllde kraven på någotdera slaget

av dessa skatteformer. Av enbart det förhållandet, att kvarlåtenskapsskatt

drabbade givaren, då förmögenhet genom gåva överfördes till annan person,

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

kunde emellertid konstateras, att fönnögenhetsinnehavet konstituerade

skattskyldigheten.

De skäl som andragits för framflyttandet av tidpunkten för skattskyldighetens

inträdande vid detta slag av förmögenhetsskatt syntes huvudsakligen

vara två. Å ena sidan hade uttalats, att det icke vore säkert att vår nuvarande

förmögenhetsskatt träffade all förmögenhet utan att viss förmögenhet

troligen undginge beskattning. Å andra sidan hade anförts att uppskjutandet

av skattskyldigheten vore till fördel för den enskilde. Den förstnämnda

synpunkten saknade helt värde som argument för kvarlåtenskapsskatten.

Ville man råda bot för en oformlighet vore det principiellt felaktigt

att göra detta i sådan form att man därigenom komme att träffa även

andra än dem man enligt argumenteringen åsyftade. Motionärerna toge

härvid endast sikte på att det anförda argumentet syftade på falskdeklaration

och icke på svårigheten att i vissa fall åsätta viss förmögenhet ett riktigt

värde. Denna svårighet torde nämligen icke vara mindre efter förmögenhetsägarens

död än under hans livstid. Uppfattningen att kvarlåtenskapsskatten

skulle vara till fördel för den skattskyldige framför en årlig

förmögenhetsskatt av motsvarande tyngd byggde helt och hållet på ett antagande.

Det åsidosättande av rättsprinciper och logiskt tänkande, som karakteriserade

försöken att motivera kvarlåtenskapsskatten, gjorde sig även gällande

i fråga om själva utformningen av skatten. Eftersom kvarlåtenskapsskatten

vore en uppskjuten förmögenhetsskatt, borde det till en början vara

självklart att den uttoges av samma personer som hade att erlägga årlig

förmögenhetsskatt samt att den träffade den egendom, som den avlidne

haft att under livstiden erlägga förmögenhetsskatt för. Så vore emellertid

icke fallet, utan man hade i stället helt omotiverat anknutit till bestämmelserna

för arvsskatten, vilket medförde flera inadvertenser.

Den allvarligaste anmärkningen mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion

vore dock, att skatten, med ett undantag, utmättes utan hänsyn till

den tid arvlåtaren ägt förmögenheten. Även principen om jämlikhet i beskattningen

bleve sålunda åsidosatt.

Det förhållandet att hänsyn icke toges till förmögenhetsinnehavets längd

innebure under en övergångstid även ett brott mot en annan för lagstiftningen

grundläggande princip. Så länge ett visst beskattningssystem ägt

laglig giltighet, hade detsamma dittills ansetts vara bindande även för statsmakterna.

En höjning av skattesatserna hade därför icke ansetts kunna

ske för tid innan ett beslut om skattehöjning trätt i kraft. Lagstiftningen

om kvarlåtenskapsskatt innebure emellertid tillskapande av en tilläggsskatt

för förfluten tid och finge sålunda till en början retroaktiv verkan.

Ett ytterst egendomligt förhållande vore, att varken i statsskatteberedningens

betänkande eller i propositionen gjorts något som helst försök att

belysa de sammanlagda verkningarna av den årliga förmögenhetsskatten

och kvarlåtenskapsskatten. Detta hade varit en naturlig sak även om det

varit två helt skilda skatteformer. När det emellertid, såsom nu vore fallet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

11

rörde sig om två varandra kompletterande skatter, utgjorde denna underlåtenhet

en brist i utredningen, som icke kunde försvaras. Motionärerna

funne det därför angeläget att redogöra för en av dem företagen undersökning

i denna fråga. Undersökningen gåve otvivelaktigt vid handen, att det

här icke vore fråga om en beskattning i vanlig mening utan om konfiskation.

Man måste nämligen utgå ifrån att beskattningens uppgift vore att

träffa inkomst och icke den inkomstgivande förmögenheten såsom sådan,

vilket uppenbarligen skedde med nuvarande kvarlåtenskapsskatt. Det vore

här anledning att erinra om de under diskussionen om kvarlåtenskapsskatten

från flera håll framställda kraven på att en eventuell lagstiftning härom

icke borde givas formen av en skattelag. Den gjorda undersökningen

visade, att dessa krav hade sakligt berättigande.

De vid den verkställda undersökningen erhållna resultaten tedde sig

desto mera skrämmande som redan den årliga beskattningen vore synnerligen

hög, främst i vad gällde kapitalavkastning. Såsom framginge av en

till bevillningsutskottets betänkande nr 50 vid 1947 års riksdag fogad tabell

17, kunde de årliga skatterna i vissa fall uppgå till mer än 100 procent av

kapitalavkastningen. Någon anledning att komplettera den årliga förmögenhetsskatten

med en särskild kvarlåtenskapsskatt funnes följaktligen icke.

I detta sammanhang förtjänade att framhållas, att de abnormt höga skattesatserna

för bl. a. den årliga förmögenhetsskatten föranlett en särskild

bestämmelse om en maximering av inkomst- och förmögenhetsskatterna till

80 procent av inkomsten. Denna bestämmelse bleve nu i vissa fall illusorisk,

då en del av förmögenhetsskatten uttoges genom kvarlåtenskapsskatt.

De i många avseenden bristfälliga utredningar, som föregått förslaget

om kvarlåtenskapsskatt, hade i visst avseende kompletterats av bevillningsutskottet.

Utskottet hade nämligen föranstaltat om en utredning rörande

de beräknade verkningarna av kvarlåtenskapsskatten å Södermanlands läns

landsbygd. Resultatet av denna undersökning hade emellertid blivit endast

kortfattat refererat i utskottets betänkande. Utredningsmannens slutomdöme

vore, »att något tvivel knappast kan råda om att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten,

vad rikets landsbygd beträffar, till övervägande del kommer att

få bäras av jordbrukarna». Detta uttalande grundades på ett tabellmaterial,

av vilket det framginge att — om några ytterlighetsfall borträknades

— ungefär 2/3 av den för länets landsbygd beräknade kvarlåtenskapsskatten

skulle belöpa på jordbrukarna. Det anfördes vidare i utredningsmannens

promemoria, att icke mindre än 12 procent av hela antalet inkomsttagare

bland egna jordbrukare skulle bli föremål för kvarlåtenskapsskatt. En jämförelse

med den i statsskatteberedningens betänkande (s. 362) intagna tabellen

över antalet förmögenhetsägare med mer än 20 000 kronors förmögenhet

taxeringsåret 1943 visade, att nämnda procenttal vore synnerligen

högt. Hela antalet förmögenhetsägare med över 30 000 kronor vore enligt

denna tabell 129 692 d. v. s. föga mer än 4 procent av antalet inkomsttagare

i hela riket. Då emellertid av sistnämnda antal icke mindre än 77 637

befunne sig i förmögenhetsskiktet 30 000—60 000 och dessa helt skulle

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

undgå kvarlåtenskapsskatt i den mån förmögenhetsägaren vore gift och

förmögenheten utgjorde giftorättsgods, finge antalet av dem, som kunde

bli föremål för kvarlåtenskapsskatt, reduceras ytterligare till ungefär 2 procent

av antalet inkomsttagare. Oavsett att de särskilda förmögenhetsbeloppen

nominellt sett stigit betydligt mellan taxeringsåren 1943 och 1946 framför

allt genom höjningen av taxeringsvärdena å jordbruksfastighet, vore

det tydligt, att jordbrukarna bleve särskilt hårt drabbade av kvarlåtenskapsskatten.

Kvarlåtenskapsskattens verkningar för enskilda rörelseidkare och familjeföretag

utanför jordbruket hade delvis belysts vid skattefrågans riksdagsbehandling.

Det hade uppvisats, att de medelstora och större rörelseidkarna

och familjeföretagen inom industri och handel på längre sikt icke kunde

tänkas fortsätta sin verksamhet som hittills. Härigenom skulle en värdefull

företagsform, som visat sig äga förmåga att verksamt bidraga till vårt folks

försörjning, så småningom försvinna. Den allvarligaste invändningen, som

ur samhällsekonomisk synpunkt kunde riktas mot en sådan utveckling, vore

otvivelaktigt, att ingen säkerhet funnes för att det tomrum, som uppstode

genom deras utmönstring, komme att fyllas. I den mån dessa enskilda rörelseidkare

och familjeföretag försvunne, skulle också de underleverantörer

och de potentiella konkurrenter till storindustrien försvinna, vilka vore så

nödvändiga för att ge balans och stabilitet åt vårt näringsliv, samtidigt som

de stimulerade till ett jämnt framåtskridande. Icke minst viktig vore den

synpunkten, att dessa företag många gånger vore den enda försörjningskälla,

kring vilken hela samhällen byggts upp i våra skogsbygder. Att kvarlåtenskapsskatten

i åtskilliga fall skulle allvarligt försvaga ifrågavarande

företags finansiella ställning redan vid ett första generationsskifte hade till

full tydlighet ådagalagts. Den påstådda skuld till staten, som kvarlåtenskapsskatten

sades utgöra, hade ju som säkerhet just rörelsen. Skulden övervältrades

följaktligen från den avlidne till hans företag och måste för sin likvidering

leda till försämrad finansiell ställning. I sista hand bleve det nämligen

på rörelsen, som kvarlåtenskapsskatten komme att lastas långt mer än

på de människor, som stode som formella ägare till densamma. Vad driftiga

och företagsamma människor byggt upp såsom företag i tanke att åt sina

efterkommande lämna ett bestående realkapital i folkhushållets tjänst skulle

bringas i svårigheter och så småningom upphöra. Detta skulle hårdast

drabba människorna i de samhällen, vilka för sin utkomst vore beroende av

företagen. Det kunde till detta genmälas, att staten i så fall finge övertaga

och fortsätta verksamheten. Huru detta skulle ske hade dock på intet sätt

antytts. Till yttermera visso skulle de medel, som beräknades komma att inflyta

från kvarlåtenskapsskatten, ingå i driftbudgeten och användas för löpande

statsutgifter.

Det inkomstbortfall för statskassan, som ett avskaffande av kvarlåtenskapsskatten

skulle medföra, kunde i belysning av beräkningarna i innevarande

års budget knappast uppskattas till mer än 25 ä 30 milj. kronor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

13

1 de likalydande motionerna I: 117 och II: 198 har erinrats om att folkpartiet

vid fjolårets riksdag yrkat avslag på förslaget om kvarlåtenskapsskatt

under åberopande av delvis de anmärkningar, som riktats mot detsamma

under remissbehandlingen, samt anfört att om ur allmänna synpunkter

och med hänsyn till statens behov av inkomster en skärpning av arvsbeskattningen

skulle vara erforderlig, en revision av arvslotlsbeskattningen

vore en lämpligare och riktigare utväg. Motionärerna voro alltjämt av den

uppfattningen att kvarlåtenskapsskatten såväl till sin konstruktion som till

sina verkningar vore en olämplig skatteform och att den därför icke borde

behållas som en form av arvsbeskattning. Den komplettering av den dittillsvarande

relativt låga arvsbeskattningen i vårt land, som ur statsfinansiella

och andra allmänna synpunkter kunde ifrågasättas, borde i stället vinnas

på andra vägar, och den lämpligaste syntes då vara en moderat höjning av

arvslottsbeskattningen. En schematisk höjning av nu tillämpade skatteskalor

skulle emellertid uppenbarligen leda till orättvisa resultat. Den skulle

medföra en sådan belastning av de mindre arvslotterna att den bleve för

tung att bära, även om skatteskalorna — vilket motionärerna ansåge vara

nödvändigt —- bestämdes så att det inflytande beloppet bleve väsentligt lägre

än det kvarlåtenskapsskatten väntades inbringa, över huvud taget yppade sig

vid en revision av arvslottsbeskattningen avvägningsproblem, som tarvade

ett noggrant övervägande med hänsyn till de olika verkningar på samhällsekonomien,

som en beskattning av dylikt slag kunde väntas medföra. En utredning

i denna fråga borde därför skyndsamt igångsättas. Motionärerna

hyste inga betänkligheter mot att i rådande ekonomiska läge genomföra den

lindring av arvsbeskattningen, som en dylik omläggning i samband med

kvarlåtenskapsskattens avskaffande skulle innebära. Den skulle nämligen

säkerligen ej åstadkomma någon ökning av den enskilda konsumtionen utan

tvärtom befordra sparandet.

I de likalydande motionerna I: 182 och II: 294 har anförts bl. a. att en så

stor minskning av den årligen utgående förmögenhetsskatten åstadkommes

på grund av kvarlåtenskapsskatten, att en årlig minskning av intäkterna av

den förstnämnda skatten komnie att inträda. Detta förhållande komine otvivelaktigt

att framträda i ännu högre grad, sedan kvarlåtenskapsskatten varit

gällande ett antal år. Redan vid kvarlåtenskapsskattens antagande hade

påpekats de skadliga verkningar, som denna skatteform komme att medföra

för jordbrukets utövare. Häremot hade invänts, att dessa endast i ringa utsträckning

komme att beröras av skatten. Den utredning, som bevillningsutskottet

låtit verkställa med avseende å Södermanlands län, visade dock att,

vad beträffade detta läns landsbygd, största delen av denna skatt komme att

få erläggas av dödsbon inom jordbrukargruppen. De stigande taxeringsvärdena

komme säkerligen att medföra att så i ännu högre grad bleve fallet. De

rent psykologiska verkningarna av denna beskattning gåve sig till känna i

minskat intresse för sparande. Det skulle säkerligen i denna tid, då statsmakterna

övervägde olika alternativ för att åstadkomma ökat sparande, va
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

rit lyckligt om denna beskattningsform, som direkt motverkade sparandet,

icke kommit till stånd. Kvarlåtenskapsskatten komme att medföra ökade

svårigheter för jordbrukarungdomen att börja sin bana. Föräldrarnas arbete

och sparsamhet för att möjliggöra för barnen att kunna ägna sig åt detta

yrke bestraffades med en särskild skatt. Därtill komme att den förmögenhet,

som träffades av beskattningen, ofta vore resultatet inte bara av föräldrarnas

arbete. Barnen hade ofta bidragit genom att oavlönade eller mindre

väl avlönade utföra arbete.

Skillnaden i beskattningshänseende olika befolkningsgrupper emellan

framstode för jordbrukarna såsom en mycket stor orättvisa. Den som sparade

för att göra det ekonomiskt möjligt för barnen att ägna sig åt jordbrukarens

yrke skulle, om detta lyckades för honom, ofta avstå en del av detta

sparkapital till staten, under det att den, som kostade på sina barn teoretisk

utbildning, varigenom dessa kunde erhålla en betydligt mera lönsam plats

i samhället med tryggad pension, undsluppe denna skatt. Vidare tillfördes

redan nu andra näringar, städer och samhällen avsevärda kapital, som kanske

av generationer genom arbete och sparsamhet samlats på den svenska

landsbygden. Detta skedde inte minst genom den utflyttning som ägde rum.

Arvslottsbeskattningen tillförde dessutom staten avsevärda belopp årligen.

Lades därtill kvarlåtenskapsskatten, kunde den situationen uppkomma, att

jordbruksnäringen komme att sakna nödigt kapital. En reducering av en näringsgrens

ekonomiska förhållanden medförde skadeverkningar, vilka till

sist drabbade hela samhället.

Utskottet. 1947 års riksdag antog i samband med den då beslutade omläggningen

av den direkta statsbeskattningen en förordning om kvarlåtenskapsskatt,

vilken trätt i kraft den 1 januari 1948. Denna skatt uttages vid

sidan av den arvslottsskatt, som redan tidigare funnits, och gäldas av det

oskiftade dödsboet. Kvarlåtenskapsskatt utgår i de fall, där värdet av kvarlåtenskapen

överstiger 30 000 kronor. Skatten beräknas enligt en skiktskala,

där lägsta skattesatsen, avseende den del av kvarlåtenskapen som

överstiger 30 000 men ej 50 000 kronor, utgör 5 procent och högsta skattesatsen,

avseende den del av kvarlåtenskapen som överstiger 5 000 000 kronor,

50 procent. Vid beräknandet av den skattepliktiga kvarlåtenskapen

må vissa avdrag göras, bl. a. för efterlevande makes giftorättsandel och för

egendom, som den avlidne innehaft endast en kortare tid.

Syftet med samtliga de nu föreliggande motionerna är kvarlåtenskapsskattens

avskaffande. Sålunda yrkas i de likalydande motionerna I: 63 (av

herr Domö m. fl.) och II: 110 (av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.), att

förordningen om kvarlåtenskapsskatt skall upphävas från och med den 1

juli 1948 samt att redan erlagd kvarlåtenskapsskatt skall restitueras. I huvudsak

samma yrkanden framställas i de likalydande motionerna I: 182

(av herr Gustaf Elofsson in. fl.) och 11:294 (av herr Jonsson i Skedsbygd

m. fl.). Yrkandena i de likalydande motionerna I: 117 (av herr Bergvall

m. fl.) och II: 198 (av herr Ohlin m. fl.) avse skrivelse till Kungl. Maj :t

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

15

med hemställan om utredning rörande en moderat höjning av arvslottsbeskattningen

samt framläggande för riksdagen av dels det förslag, vartill

utredningen kan föranleda, dels ock i samband därmed förslag om kvarlåtenskapsskattens

avskaffande.

Till stöd för yrkandet om kvarlåtenskapsskattens omedelbara avskaffande

har i de likalydande motionerna I: 63 och II: 110 lämnats en utförlig

motivering. Såvitt utskottet kunnat finna innehålla emellertid dessa motioner

icke några nya synpunkter på denna fråga. Sedan riksdagen i juli månad

1947 fattade sitt beslut om kvarlåtenskapsskattens införande ha ej heller

inträffat sådana förhållanden, som kunna anses böra föranleda ett

frångående av detta beslut. Utvecklingen torde snarare kunna sägas ha gått

i motsatt riktning. Vårt lands statsfinansiella läge är för närvarande betydligt

sämre än man vid fjolårets riksdag väntade sig. Att i de nu nämnda

motionerna liksom även i de likalydande motionerna I: 182 och II: 294

kunnat ifrågasättas ett upphävande av kvarlåtenskapsskatten utan att någon

ersättning för de därigenom bortfallande skatteintäkterna anskaffas på

annan väg finner utskottet fördenskull anmärkningsvärt. Utskottet får även

erinra om att kvarlåtenskapsskatten endast då det gäller de större förmögenheterna

kan anses vara av någon mera väsentlig betydelse samt denna

skatt först vid mycket stora förmögenheter kan sägas vara av en betydande

storleksordning. Med hänsyn härtill skulle det förvisso för stora delar

av vårt folk framstå såsom svårförklarligt, om innevarande års riksdag —

som redan beslutat avsevärda skärpningar av ett flertal indirekta skatter

vilka skärpningar hårdast drabba de mindre inkomsttagarna — tillmötesginge

de i nu ifrågavarande motioner framställda yrkandena om en skattelättnad

för de större förmögenheterna. På grund härav avstyrker utskottet de likalydande

motionerna I: 63 och II: 110 samt de likalydande motionerna I:

182 och 11:294.

De i de likalydande motionerna I: 117 och II: 198 framställda yrkandena

om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning rörande en

moderat höjning av arvslottsbeskattningen såsom ersättning för kvarlåtenskapsskatten

finner utskottet mera realitetsbetonade. Då emellertid med

dessa motioner åsyftas, att skatteskalorna vid arvslottsbeskattningen skulle

bestämmas så att det inflytande skattebeloppet bleve väsentligt lägre än

som vid kvarlåtenskapsskattens bibehållande kunde väntas erhållas, finner

utskottet ej heller den i de nu nämnda motionerna anvisade lösningen böra

ifrågakomma. Utskottet vill emellertid tillägga, att kvarlåtenskapsskatten

liksom varje annan skatt givetvis kan utformas på annat sätt och även ersättas

med annan beskattning av kvarlåtenskap och arv, om anledning

därtill kan anses föreligga. Enligt utskottets mening bör dock erfarenhet

först ha vunnits om skattens verkningar, innan det tages under övervägande,

huruvida denna skatt bör bibehållas i sin nuvarande utformning eller

icke eller om den bör ersättas med annan beskattning av kvarlåtenskap

och arv av motsvarande storleksordning. På grund härav avstyrker utskottet

jämväl de likalydande motionerna I: 117 och 11:198.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 63 av herr Domö m.

fl. och II: 110 av herr Skoglund i Dover storp m. fl. om avskaffande

av kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I: 182 av herr Gustaf

Elof sson m. fl. och II: 294 av herr Jonsson i Skedsbygd m.

fl. om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

3) att de likalydande motionerna I: 117 av herr Bergvall

m. fl. och II: 198 av herr Ohlin m. fl. om utredning rörande

en moderat höjning av arvslottsbeskattningen samt om avskaffande

av kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1948.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Sjödahl,

Veländer, Björnsson,* Heiiman, Wehtje,* Franzon, Widner och Niklasson

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Björklund,

Hammarlund, Sandberg,* Orgård, Jonsson i Skedsbygd, Olson i Göteborg,

* Sundström och Forsberg.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

17

Reservationer:

I) av herrar Velander, Wehtje, Niklasson, Hagberg i Malmö, Hammarlund,

Jonsson i Skedsbygd och Olson i Göteborg, vilka anfört följande:

»Vid 1947 års riksdag antogs i samband med den då beslutade omläggningen

av den direkta statsbeskattningen en förordning om kvarlåtenskapsskatt,

som trätt i kraft den 1 januari 1948. Mot införandet av denna skatteform

restes de starkaste betänkligheter icke minst av de remissinstanser, som beretts

tillfälle att yttra sig över statsskatteberedningens förslag därom. Dessa

betänkligheter kvarstå alltjämt.

De utredningar, som föregått kvarlåtenskapsskattens införande, hava varit

synnerligen ofullständiga. Klart är emellertid, att den är avsedd att utgöra

ett komplement till den årliga förmögenhetsbeskattningen och att det är förmögenhetsinnehavet,

som konstituerar skattskyldigheten.

Kvarlåtenskapsskatten utmätes i regel, på grund av sin konstruktion, utan

hänsyn till den tid, förmögenhetsägaren varit i besittning av förmögenheten,

och åsidosättes därigenom principen om jämlikhet i beskattningen. Skillnaden

i fråga om beskattningens tyngd kan nämligen i relation till förmögenhetsinnehavets

längd bli mycket betydande beträffande kvarlåtenskaper av

exakt samma storleksordning.

Verkställda undersökningar rörande kvarlåtenskapsskattens verkningar

vid sidan av den direkta statsbeskattningen i övrigt ge otvetydigt vid handen,

att kvarlåtenskapsskatten är av rent konfiskatorisk natur, i det att den drabbar,

och detta i många fall utomordentligt hårt, icke inkomsten utan den

inkomstbringande förmögenheten. Menliga följder måste på grund härav befaras

för arbetsvilja, företagsamhet och sparande samt därmed för samhället

i dess helhet.

Sammanhållningen av familjeföretag måste sålunda förutsättas komma att

försvåras eller omöjliggöras i och med huvudmannens frånfälle. Särskilda

svårigheter komma att anmäla sig för den unga generationen jordbrukare,

som önskar fortsätta i jordbruket. En jordbrukarfamiljs samlade förmögenhet

är oftast resultatet av familjemedlemmarnas gemensamma arbete och

sparsamhet. När vid föräldrarnas frånfälle såväl kvarlåtenskapsskatt som

arvsskatt skola utgå, blir det säkerligen i många fall icke möjligt för någon

av arvingarna att övertaga gården, enär kvarlåtenskapen alltför hårt beskäres

av de i samband med frånfället utgående skatterna. Genom den fortgående

penningvärdeförsämringen med därav följande fiktiva värdestegringar

å fastigheterna, som komma att återspeglas i höjda taxeringsvärden,

drabbas jordbrukarna i allt högre grad av kvarlåtenskapsskatten. Redan vid

dennas genomförande skulle, enligt eu av bevillningsutskottet föranstaltad

utredning, omfattande Södermanlands län, över två tredjedelar av den å

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 7 samt. Nr 36—37.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

länets landsbygd utgående kvarlåtenskapsskatten komma att utgöras av

jordbrukare. Penningvärdeförsämringen, som sedan dess fortgått, kommer

ock att medföra att antalet jordbrukare, som drabbas av kvarlåtenskapsskatten

successivt ökas.

Det må slutligen starkt betonas, att kvarlåtenskapsskatten särskilt i nuvarande

läge, utan att tillföra statskassan mera väsentliga inkomster, motverkar

strävandena att upprätthålla penningvärdet samt att uppnå resp.

vidmakthålla samhällsekonomisk balans över huvud taget.

På grund av vad sålunda anförts samt innehållet av dels de likalydande

motionerna I: 63 av herr Domö m. fl. och II: 110 av herr Skoglund i Doverstorp

m. fl. dels ock de likalydande motionerna I: 182 av herr Gustaf Elof sson

m. fl. och II: 294 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. anse vi, att kvarlåtenskapsskatten

bör utan dröjsmål avskaffas.

Vi hemställa alltså,

att riksdagen måtte, med bifall till de ovan åberopade motionerna,

antaga:

1) följande

F ör slag

till

förordning om upphävande av förordningen den 26 juli 1947

(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt

skall upphöra att gälla med utgången av juni månad år

1948.

2) följande

Förslag

till

förordning angående restitution av kvarlåtenskapsskatt m. m. i

samband med upphävandet av förordningen den 26 juli 1947

(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som erlagt kvarlåtenskapsskatt, äger efter därom gjord ansökan

erhålla restitution med belopp motsvarande skillnaden mellan å ena

sidan summan av den erlagda kvarlåtenskapsskatten och den skatt, som utgått

enligt förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

19

(arvsskatteförordningen) samt å andra sidan den skatt, som skulle hava

erlagts enligt arvsskatteförordningen i dess lydelse före den 1 januari 1948.

2 §•

Har kvarlåtenskapsskatt blivit av beskattningsmyndighet fastställd men

icke erlagd före den 1 juli 1948, skall skyldighet att erlägga sålunda fastställd

skatt icke vidare föreligga.

I fall som i första stycket sägs skall skatt enligt arvskatteförordningen beräknas

på sätt stadgats i nämnda förordning i dess lydelse före den 1 januari

1948.

3 §•

Har skattskyldighet till kvarlåtenskapsskatt inträtt före den 1 juli 1948

men har skatten icke blivit av beskattningsmyndighet fastställd före denna

dag, skall dylikt fastställande icke äga rum.

4 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

3) följande

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)

om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 11 § 1 inom., 16 §, 19 § 1 mom. samt 32, 52 och

59 §§ förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag

och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan

kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteärendet

föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 §

stadgas lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas---av denna.

16 §.

Föreligger i--— angiven grund.

Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares

sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som

återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 §§

stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 §

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 37.

skattefria andel, dels legat, dels 1 It § 2 mom. omförmäld skattelott och

dels värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom,

skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda

värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning,

uppdelats å lotterna i förhållande till deras storlek.

Skifteshandling skall —- — — hos beskattningsmyndigheten.

19 §•

1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet

är att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas

med gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne,

under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller

inom fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava erlagts

för gåvan, eller, om ytterligare gåva förekommit före ovan angivna

tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas

med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som

skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten.

Lott, för —--stadgade grunderna.

32 §.

Har efter---av 19 §;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon

lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning

ske med sålunda felande belopp.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd

medgivits, erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndigheten meddelat

beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt--— krontal bortfaller.

Skatten jämte---angående testamentsbevakning.

Den som---skattens fastställande.

Har jämlikt---utlämnad bouppteckning.

59 §.

Har efter---deklarationen avgivits;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig

haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd

skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan om---i skatteärendet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

II) av herrar Elon Andersson och Sandberg, vilka ansett att utskottet bort

tillstyrka de likalydande motionerna I: 117 av herr Bergvall m. fl. och II:

198 av herr Ohlin m. fl.

487599. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.