Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 45

1948-05-20 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1948:45, Bevillningsutskottets betänkande nr 45

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

Nr 45.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående inrättande av investeringsfonder för

jordbruk m. m.

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling

i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:76 av herr Ivar Persson m. fl. och II: 151

av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta

anhålla hos Kungl. Maj:t om skyndsam utredning om införande av

investeringsfonder vid jordbruk samt om de speciella former härför som

synas nödvändiga»;

2) de likalydande motionerna I: 185 av herr Domö m. fl. och II: 300 av

herr Henriksson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t snarast måtte framlägga förslag om

sådan ändring av förordningen om investeringsfonder att de nuvarande bestämmelserna

dels bleve tillämpliga även å fysisk person, dels komme att

omfatta även avsättningar inom förvärvskällan jordbruksfastighet»;

3) motionen I: 226 av herr Nåsgård, vari hemställts, »att riksdagen måtte

antaga vid motionen såsom Bilaga 1 och 2 fogade förslag till förordning

om investeringsfonder för skogsvårdsarbeten och förslag till förordning

om ändring i förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder»;

samt

4) motionen 11:196 av herr Hansson i Skediga, vari hemställts, »att

riksdagen måtte besluta, att rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen må medgivas

även vid nyanskaffning av maskiner inom jordbruket, samt att vederbörande

utskott måtte utforma förslag till lagtextändringar».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas

i det följande, hänvisa till motionerna II: 151, I: 185, I: 226 och II: 196.

Enligt förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder äger

vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt svenskt aktiebolag eller

svensk ekonomisk förening vid beräkning av nettointäkt av rörelse åtnjuta

avdrag för belopp, som av årsvinsten avsättes till investeringsfond. Förordningen

omfattar investeringsfonder för byggnader, för inventarier, för

varulager samt för arbeten i gruva. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under

visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45. 5

arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Förordningen har tillkommit uteslutande i syfte att befordra konjunkturutjämningen.

De medel, som företagen under en högkonjunktur med

god sysselsättning och goda vinster kunna avsätta till investeringsfonder,

äro sålunda avsedda att komma till användning under fallande konjunkturer

med hotande arbetslöshet.

Från bruttointäkt av jordbruksfastighet får enligt 22 § kommunalskattelagen

avdrag göras för kostnad för anskaffning av levande eller döda inventarier

till ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall

eller kreaturssjukdom förlorade. För nyuppsättning av eller värdeminskning

a inventarier får avdrag icke göras. Enligt punkt 1) av anvisningarna

till 22 § kommunalskattelagen får såsom driftkostnad icke avföras kostnad

för anskaffande av sådana inventarier, till vilka motsvarighet förut icke

funnits å fastigheten. Om en lantbrukare inköper maskiner av annan art

än dem han förut haft är detta att hänföra till nyuppsättning, därför kostnaden

ej får avräknas som driftkostnad. Nyuppsättning och nyanskaffning

kunna samtidigt föreligga, exempelvis om äldre maskin ersättes med ny av

annan och dyrbarare konstruktion. I dylikt fall skall såsom driftkostnad

upptagas det belopp, som skulle belöpa å en den förbrukade maskinen motsvarande

ny sådan.

De nu återgivna bestämmelserna äga jämväl tillämpning vid taxering till

statlig inkomstskatt.

Fragan om en utvidgad rätt till avdrag vid inkomsttaxering för avsättning

till investeringsfonder har tidigare i olika sammanhang varit föremål

för uppmärksamhet.

I anledning av ett flertal vid 1944 års riksag väckta motioner angående

frågan om investeringsfonder för jordbrukets behov förordade samma års

bevillningsutskott i sina av riksdagen godkända betänkanden nr 42 och

nr 43, att vid den översyn av ifrågavarande bestämmelser, som vore avsedd

att äga rum, jämväl borde undersökas, huruvida och under vilka förutsättningar

avdragsrätt för investeringar till olika ändamål skulle kunna medgivas

jordbrukare.

De sakkunniga, som utarbetat det förslag (SOU 1945: 49), som ligger till

grund för nu gällande förordning om investeringsfonder, upptogo till behandling

frågorna om investeringsfonder för jordbruk och för skogsbruk

samt även spörsmålet om ett utsträckande till fysiska personer av rätten

till avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder i rörelse. Några förslag

i dessa avseenden framlades dock icke av de sakkunniga.

Beträffande frågan om investeringsfonder för jordbruk anförde de sakkunniga

bl. a., att vid bedömandet av denna fråga man liksom för näringslivet

i övrigt i första hand borde tillse, att man genom institutet ernådde

en konjunkturutjämnande effekt. Vad anginge behovet av att genom investeringsfonder

påverka arbetsförhållandena för de i jordbruket anställda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

hade man, såvitt de sakkunniga kunnat bedöma, icke anledning att befara,

att den inom jordbruket sysselsatta arbetskraften de närmaste åren skulle

lösställas, i varje fall icke i större utsträckning. Vid sådant förhållande torde

frågan om inrättande av investeringsfonder för jordbruk huvudsakligen

få prövas med hänsyn till möjligheten och lämpligheten av att vid depression

inom andra delar av näringslivet skapa sysselsättning för härigenom

lösgjord arbetskraft. Möjligheter för jordbruket att mottaga sådan arbetskraft

ansågo de sakkunniga finnas, ehuru ett dylikt överförande ansågs möta

avsevärda svårigheter. I anslutning därtill uttalade de sakkunniga, att frågan

om investeringsfonder för bostadsbyggnader på den rena landsbygden

med hänsyn hl. a. till förefintliga möjligheter att erhålla statsbidrag för

uppförande av arbetarbostäder icke kunde lösas i då förevarande sammanhang.

Förutsättningarna för att nå en konjunktur stimulerande effekt syntes

beträffande investeringsfonder för döda inventarier i jordbruk gynnsammare

än för övriga fonder därigenom att inventarieanskaffningen, om

den inriktades på lämpligt sätt, kunde få betydelse för den svenska maskinindustrien.

En betydande olägenhet låge emellertid däri, att man finge röia

sig med en mångfald små fonder, vilka vore svårkontrollerbara.

De sakkunniga framhöllo vidare, alt ett införande av investeringsfonder

för jordbruket skulle möta svårigheter ur taxerings- och kontrollsynpunkt,

eftersom avsättningsrätten för att kunna få någon nämnvärd betydelse

måste utsträckas att gälla fysiska personer, vilka inkomstbeskattades efter

en progressiv skala. En nödvändig förutsättning för lösandet av frågan vore

att de skattskyldiga hade en tillförlitlig bokföring.

I fråga om investeringsfonder för skogsbruk anförde de sakkunniga bl. a.

följande:

»Vid ett bedömande av den föreliggande frågan om investeringsfonder för

skogsbruket med syfte att åstadkomma konjunkturutjämning bör man även

hålla i minnet att statsmakterna tidigare ur såväl skogsvårdssynpunkt som

i viss utsträckning även ur konjunktur synpunkt beträtt statsbidragslinjen.

Skulle nu investeringsfonder införas för skogsvårdande arbeten, måste, om

man ej vill på lämpligt sätt avveckla statsbidragen, tillses att de olika bidragsformerna,

rena statsbidrag och bidrag genom skattefri avsättning, så

utformas, att lämpligt avvägt, rättvisande resultat erhålles av båda stödlinjerna

sammantagna. En dylik avvägning lärer emellertid icke böra ske av

denna kommitté. Skulle en sådan avvägning komma att ske av norrlandskommittén

eller i annan ordning, kan frågan komma i ett nytt läge.»

Som skäl för att icke utsträcka avdragsrätten för avsättningar till investeringsfonder

i rörelse till fysiska personer anförde de sakkunniga förutom

de taxeringsteknislca svårigheterna med hänsyn till den progressiva beskattningen

— bl. a., att endast företag av viss storleksordning kunde väntas

lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämningen samt att dessa företag

i allmänhet vore aktiebolag eller ekonomiska föreningar.

De sakkunnigas förslag i här berörda delar blev vid remissbehandlingen

föremål för kritik från ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

I propositionen nr 86 till 1947 års riksdag, vilken låg till grund för den

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

nu gällande förordningen om investeringsfonder, anslöt sig departementschefen

till de sakkunnigas ställningstagande.

Vid 1947 års riksdag hemställdes i vissa motioner, att riksdagen ville besluta

hos Kungl. Maj :t begära förslag snarast möjligt till bestämmelser om

avsättning till investeringsfonder i jordbruk och skogsbruk. Samma års bevillningsutskott

anförde i anledning av dessa motioner i sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 26 bl. a. följande:

»Utskottet anser i likhet med motionärerna önskvärt, att lagstiftningen

om investeringsfonder, såvitt möjligt, utsträckes att omfatta jämväl jordbruk

och skogsbruk. Emellertid kan utskottet icke förorda, att så sker förrän

den ifrågasatta lagstiftningen om bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare

blivit genomförd. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t i anslutning

till sådan lagstiftnings genomförande upptager frågan om inrättande av investeringsfond

för jordbruk och skogsbruk till förnyat övervägande och därvid,

om en framkomlig väg skulle utfinnas, förelägger riksdagen förslag jämväl

i sistnämnda hänseende. Vad särskilt angår investeringsfond för skogsbruk

bör enligt utskottets mening, oberoende av om en lagstiftning angående

bokföringsskyldighet kommer till stånd eller ej, undersökas, huruvida

skogsägare skulle kunna beredas möjlighet att hos vederbörande skogsvårdsstyrelse

deponera viss del av inkomsten av skogsbruk för framtida användning

till skogsvårdande åtgärder. I frågans nuvarande läge finner utskottet

icke påkallat att — såsom i motionerna föreslagits — i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om förslag i ämnet. Utskottet avstyrker fördenskull bifall

till de ifrågavarande motionerna.»

Med avseende å frågan om möjligheten av att utsträcka avdragsrätten för

avsättningar till investeringsfonder i rörelse att gälla jämväl fysiska personer

framhöll utskottet i nämnda betänkande, att det syntes vara av värde

om det i framtiden läte sig göra att medgiva även fysiska personer, som

bedreve sådan rörelse varmed följde bokföringsplikt, rätt att i en eller annan

form verkställa avsättningar till investeringsfond. Därigenom skulle

givetvis möjligheterna att erhålla en konjunkturutjämning i avsevärd grad

ökas.

Frågan om ändrade bestämmelser angående avdrag för kostnader för anskaffande

av inventarier i förvärvskällan jordbruksfastighet har vid ett

flertal tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda har

bevillningsutskottet vid 1939, 1941 och 1943 års riksdagar haft att taga ställning

till spörsmålet i anledning av motioner i ämnet. 1943 års riksdag anhöll

— på hemställan av samma års bevillningsutskott — att Kungl. Maj :t

ville låta verkställa utredning angående rätt för jordbrukare att taxeras enligt

bokföringsmässiga grunder. De i anledning av riksdagens skrivelse tillkallade

sakkunniga, 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga, avgåvo den

19 februari 1946 betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga

om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring

(SOU 1946:29). De sakkunniga ha föreslagit införande av bokföringsskyldighet

för vissa kategorier av jordbrukare, nämligen beträffande

sådana, för vilka den brukade fastighetens taxeringsvärde uppgår till lägst

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

60 000 kronor. Emellertid skall enligt förslaget all inkomst av jordbruk,

dess binäringar och skogsbruk beräknas efter bokföringsmässiga grunder.

Denna metod för inkomstberäkningen skall alltså gälla samtliga jordbrukare

och ej endast dem, som bliva bokföringsskyldiga enligt de sakkunnigas

förslag. Avdrag för värdeminskning å inventarier i jordbruksdrift skall

ske enligt i huvudsak samma grunder, som nu gälla för inventarier i rörelse.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna I: 76 och II: 151 har erinrats om, att den föregående

år beslutade lagstiftningen om investeringsfonder icke omfattade

jordbruk och skogsbruk.

De skäl mot att lagen även skulle gälla för jordbruk och skogsbruk, som

anförts såväl av utredningen som jämväl av vederbörande departementschef

och riksdagsutskott, syntes emellertid knappast vara tillräckligt bärande.

Utredningen, vars synpunkter också varit vägledande vid riksdagsbehandlingen,

gjorde jämförelse beträffande industriens och jordbrukets möjligheter

alt genom dylika fonder verka konjunkturutjämnande, särskilt med

hänsyn till förekommande av arbetslöshetsrisker. Därvid hade utredningen

kommit till det resultatet, att jordbruket ej företrädde sådana arbetslöshetsrisker

och ej heller erbjöde arbetsreserver i den utsträckning och under sådana

förhållanden att detta motiverade investeringsfonder. Utredningen syntes

emellertid därvid ha betraktat problemet från allt för snäv synvinkel.

Argumentet, att jordbruket självt ej syntes komma att lössläppa så mycken

arbetskraft att denna skulle räcka till för att utföra de planerade investeringarna,

utan att det skulle bli nödvändigt att anlita avlägset boende

och ovan arbetskraft därför, torde knappast vara övertygande för att motivera

ett avstyrkande. En jämförelse mellan jordbruket och industrien för

att utröna var de största investeringsbehoven funnes torde icke ställa jordbruket

i efterhand och skulle även påvisa, att arbetskraft från andra sysselsättningar

skulle med fördel kunna användas. Man behövde endast peka

på önskvärda och nödvändiga byggnadsförbättringar och nybyggnader vid

jordbruket, den i hög grad otillräckliga dräneringen av odlad jord, de bristfälliga

vägarna etc. för att påvisa att det funnes mycket stora utrymmen för

i hela samhällets intresse önskvärda investeringsobjekt, inte minst ur arbetskraftssynpunkt.

Investeringsfonder för jordbrukets byggnader, grundförbättringar

eller maskinanskaffning syntes därför relativt sett inte ha någon

väsentligt mindre konjunkturutjämnande effekt än industriens investeringsfonder.

De sakkunniga hade vidare anfört att de olika stödåtgärder,

som nu tunnes beträffande jordbrukets byggnader såsom exempelvis förbättringsbidrag,

nybyggnads- och förbättringslån, lantarbetarbostadslån

o. s. v. skulle åstadkomma att man genom investeringsfonder komme att beträda

två olika stödlinjer. Detta ståtens stöd åt jordbruket syntes ej böra

antöras som skäl emot investeringsfonder. Sådana fonder vore främst kon
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

9

junkturutjämnande anordningar, åstadkomna i samhällets intresse, och

finge icke i detta sammanhang betraktas som stödåtgärder.

Stor vikt syntes också böra läggas vid att jordbruket i jämförelse med industrien

vore styvmoderligt behandlat, då det gällde dess möjligheter till

inre konsolidering. Den fria avskrivningsrätten för industrien å inventarier,

varulager etc. hade ej någon motsvarighet vid jordbruket. För industrien

hade denna rätt inneburit mycket stora ekonomiska förmåner och torde

vara en av orsakerna till den synnerligen omfattande konsolidering, som

skett inom industrien under de senare åren. Även om jordbruket erhölle liknande

förmåner beträffande avskrivning å inventarier in. m., torde dock ej

samma effekt kunna nås därav på grund av de många små enheterna och

de genomsnittliga låga årsinkomsterna. En skattefri avsättning till en investeringsfond

främst för t. ex. framtida byggnadsbehov eller maskinanskaffning

skulle i någon mån bli en kompensation, om än ej jämförbar med

industriens fria avskrivning. Rätt till avsättning av vinstmedel vid jordbruket

till dylika investeringsfonder kunde därför också betraktas som en åtgärd

i syfte alt skapa likställighet i fråga om ekonomiska fördelar mellan

industri och jordbruk.

Även om bevillningsutskottet vid fjolårets behandling av förevarande fråga

hade intagit en synnerligen välvillig inställning och förutsatt att denna

fråga snarast skulle bringas till en positiv lösning, hade utskottet dock icke

ansett sig kunna tillstyrka bifall närmast med hänsyn till att ännu ej

boktöringsplikt införts vid jordbruket och det därför saknades tillräckliga

kontrollmöjligheter. Däremot torde emellertid kunna anföras, att beskattningsmyndigheterna

genom de allmänna självdeklarationerna hade ett material

som torde vara eller ha möjligheter att göras jämförbart med jordbrukarnas

räkenskaper. Genom en fortlöpande registrering bos vederbörande

taxeringsnämnd av investeringsfonderna och en redovisning härifrån till länsstyrelsernas

taxeringsavdelningar borde fullt tillfredsställande kontrollmöjligheter

kunna anordnas. Även därigenom att sådana fonder placerades å

spärrade konton i bankerna i de fall, då ej ordnad bokföring förelåge, skulle

effektiv kontroll kunna åstadkommas. Den omständigheten att bokföringsskyldighet

ännu ej införts vid jordbruket borde därför inte föranleda ett avstyrkande.

Även om sådan bokföringsplikt skulle komma att införas i enlighet

med vederbörande utrednings förslag, torde dock ett mycket betydande

antal jordbruk icke komma att beröras därav. Enligt denna utredning

skulle bokföringsplikt endast åläggas jordbruk med över 60 000 kronors

taxeringsvärde. Det framginge ju omedelbart, att det ojämförligt största antalet

svenska jordbruk icke skulle falla under en sådan lagstiftning. Att på

grund härav utesluta dessa vid ett eventuellt inrättande av sådana fonder

skulle vara orimligt. Förhindrandet av en sådan likställighetsåtgärd mellan

jordbruket och industrien borde således ej få förekomma av sistnämnda anledning.

Det torde därför vara nödvändigt att pröva andra vägar för kontroll

av sådana fonder vid jordbruket än vad som nu föreskrivits för industrien.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

Till stöd för de i de likalydande motionerna I: 185 och II: 300 framförda

yrkandena har anförts, att avdragsbestämmelserna för avsättningar till investeringsfonder

vore av värde ur både samhällets och det enskilda företagets

synpunkt. Dels av detta skäl och dels för att icke principen om rättvisa

och jämlikhet i beskattningen skulle bli åsidosatt, krävdes enligt motionärernas

mening, att förevarande rätt utsträcktes även till andra skattskyldiga

än de juridiska personerna samt vidare att den finge omfatta jämväl

förvärvskällan jordbruksfastighet. Krav på en sådan jämställdhet hade även

rests av bevillningsutskottet. Det hade gentemot en motsvarande avdragsrätt

för fysiska personer anförts, att vissa komplikationer skulle uppstå

av den anledningen att skatten här vore progressiv. Man hade ansett det

nödvändigt att söka finna en metod, varigenom man kunde hindra, att en

skattskyldig, som visst år haft en särskilt hög inkomst, fördelade denna sin

inkomst på flera år och därigenom finge en sammanlagt lägre skatt. Såvitt

motionärerna kunnat finna, vore emellertid detta en felaktig målsättning.

Att beskattningsåret nu behandlades som ett slutet helt, vore enbart föranlett

av praktiska synpunkter. Det förhållandet att inkomsten därigenom

bleve hårdare beskattad då den utfölle ojämnt än då den uppginge till samma

belopp varje år hade ansetts vara en nackdel, och det hade därför i olika

sammanhang övervägts åtgärder i syfte att åstadkomma en utjämning. Att

dessa överväganden hittills icke givit något resultat — om man bortsåge från

de möjligheter till en utjämning, som låge i den fria avskrivningen resp.

lagervärderingen för rörelseidkare — torde sammanhänga med tekniska

svårigheter. I den mån ett utsträckande av avdragsrätten för fondavsättningar

till fysiska personer skulle i vissa fall leda till ett lägre sammanlagt

skatteuttag, borde detta sålunda icke betraktas såsom en olägenhet utan

som en direkt förbättring av de gällande beskattningsreglerna.

Det hade även uttalats — särskilt vad förvärvskällan jordbruksfastighet

beträffade — att rätten till fondavsättning borde förbehållas dem, som

hade ordnad bokföring. Dylika uttalanden utgjorde uttryck för den i och

för sig självklara ståndpunkten, att det måste finnas en betryggande säkerhet

för att rätten till fondavsättning icke bleve ett medel att undandraga

viss inkomst från beskattning. Motionärerna ansåge det emellertid vara möjligt

att finna en sådan garanti även beträffande skattskyldiga, som icke

vore bokföringspliktiga, nämligen genom möjligheten att kräva insättande

av ett belopp, motsvarande avsättningen, å särskilt spärrat konto. En sådan

anordning hade varit föremål för övervägande redan vid den nuvarande förordningens

tillkomst. Det hade dock ansetts, att densamma skulle leda till

en alltför stor administrativ omgång, samtidigt som den kunde verka hämmande

å lusten att göra fondavsättningar. Något förslag därom förelädes

därför icke riksdagen. Begränsade man emellertid en sådan anordnings

räckvidd till de fall, då bokföringsplikt icke förelåge, syntes betänkligheterna

däremot icke vara av den betydelse, att de borde väga tyngre än de principiella

skäl, som talade för större jämställdhet i beskattningen. Det funnes

i vårt land en mycket stor grupp enskilda företagare inom handel,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr t5. 11

industri och hantverk, vilka vore undantagna från investeringsförordningens

tillämpningsområde. Då dessa företagare vore bokföringspliktiga, kunde det

sist berörda motargumentet icke göras gällande i avseende å dessa. Ett

utsträckande av tillämpningsområdet för investeringsförordningen vore otvivelaktigt

av stor betydelse ur konjunktur ut jämningssynpunkt. Detta hade

också framhållits av såväl bevillningsutskottet som de år 1944 tillsatta sakkunniga

för översyn av lagstiftningen om investeringsfonder m. m. Särskilt

viktig syntes motionärerna denna fråga vara i den nuvarande ekonomiska

situationen. Då man på olika områden sökte efter möjligheter att hindra en

fortsatt inflation, borde det vara angeläget att här genomföra en ordning

som — utom att den vore tillfredsställande ur rättvisesynpunkt — kunde

bidraga till en sundare ekonomisk utveckling.

I motionen 1: 226 har framhållits, att på de allra flesta enskilda fastigheter

av bondeskogsnatur avverkningar till avsalu icke kunde ske årligen.

Skogen måste sparas under ett antal år för att ett större uttag därefter skulle

kunna göras. Detta medförde ej obetydliga olägenheter ur skattesynpunkt för

skogsägaren. Enär inkomsten ej fördelades någorlunda jämnt för de olika

åren, bleve möjligheterna att utnyttja medgiven avdragsrätt mindre, och på

grund av skatteskalans progressivitet bleve den sammanlagda skatten även

högre än den skulle ha blivit, om skogsuttaget hade kunnat göras kontinuerligt.

Denna fråga berörde praktiskt taget hela vårt bondeskogsbruk. Vad gällde

avdragsmöjligheterna för skogsvårdande arbeten av skilda slag förelåge

enligt skattelagstiftningen avdragsrätt för bl. a. sådana arbeten som hyggesrensning,

sådd, plantering, bränning, markberedning, dikesrensningar och

övriga icke grundförbättrande arbeten, som inginge i den av lagen reglerade

reproduktionsplikten. Det förhölle sig på det sättet, att dylika skogsvårdande

åtgärder sällan eller aldrig kunde utföras samma år, som inkomsterna

från avverkningarna erhållits. Skogsägaren berövades därmed möjligheten

att från inkomsten av skogsbruket göra de avdrag, som han enligt

skattelagarna hade rätt att göra, d. v. s. avdrag som föranletts av utgifterna

för inkomstens förvärvande. Ur allmän synpunkt kunde man uttrycka förhållandet

så, att under en högkonjunktur funnes i regel penningmedel för

skogsvårdsarbeten, men arbetskraften vore otillräcklig. Under lågkonjunktur

däremot, då inkomsterna från skogen sinade, saknades ofta penningmedel.

Sådana arbeten, som på kort sikt uteslutande ådroge företagarna utgifter,

bleve då ställda i efterhand för förvärvsarbeten av annan art. Med hänsyn

därtill vore det ur skogsvårdens synpunkt önskvärt, att en del av de goda

årens inkomster reserverades för ianspråktagande under mindre gynnsamma

konjunkturer. Detta gällde särskilt de mindre skogsägarna, som helt naturligt

hade svårast att åstadkomma den önskvärda utjämningen. En fondering

skulle dels utjämna arbetstillfällena, dels skapa förutsättningar för

sysselsättande av speciellt de yrkeskunniga mindre skogsägarna och deras

gårdsfolk inom det område, där denna arbetarkategori hade alldeles särskild

förankring. För större skogsägare skulle fonderingen bidraga till att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

stabilisera driftsekonomien, vilket även komme arbetarna till godo i form

av jämnare sysselsättning och tryggare arbetsförhållanden.

Skogsstyrelsen hade i skrivelse till Kungl. Maj :t den 9 januari 1948 framlagt

förslag om investeringsfonder för skogsvårdsarbeten. Styrelsen hade

understrukit ärendets betydelse både som en konjunkturpolitisk fråga och

som en angelägenhet av största vikt för skogsnäringen. Att en fondering i

återväxtbefrämjande syfte byggde på starka reella motiv framginge bl. a.

därav, att statsmakterna sedan 30 är tillbaka tillåtit domänverket liknande

medelsavsättning i den s. k. förnyelsefonden. Skogsstyrelsen hade föreslagit

att investeringsrätten inskränktes till belopp motsvarande omkostnader för

underhållsarbeten, som vore avdragsgilla i taxeringshänseende. Inom ramen

av medgiven fondering skulle skogsägare ha rätt att hos skogsvårdsstyrelse

deponera valfria inkomstkvoter för skogsvårdande ändamål. För dessa medel

skulle vederbörande åtnjuta avdragsrätt vid beräkning av nettointäkt

av skogsbruk. Aktiebolag och ekonomiska föreningar skulle ha valfrihet att

— i stället för att deponera medel hos skogsvårdsstyrelse — verkställa

fondavsättning på sätt som föreskreves i kompletteringsbestämmelserna till

1947 års investeringsförordning. Även penningpolitiska synpunkter kunde

här åberopas. Avsättning till dylik fond kunde nämligen med fog anses

vara en åtgärd av samma karaktär som insättning av sparmedel i bank;

inflationstendenser motverkades genom att ett mot investeringsfonderna

svarande penningbelopp undandroges marknaden. I betraktande av de stora

värden som stode att vinna syntes skäl föreligga, att bolagen medgåves en

fonderingsrätt i nivå med de belopp, som domänverket för närvarande avsatte

till förnyelsefonden, eller omkring 9 kronor per hektar och 10-årsperiod.

De beskattningsfria investeringarna skulle begränsas till sådana objekt

för vilka aktiebolagen icke under några förhållanden — ens under arbetslöshetstider

— kunde tänkas åtnjuta annat statligt stöd.

Vad beträffade enskilda fysiska personers investeringskvoter ansåge styrelsen,

att innehavare av smärre skogsfastigheter borde medgivas en något

större investeringsrätt per arealenhet skogsmark, och angåve som norm 13

kronor per hektar och 10-årsperiod. För att i viss mån minska den ojämnhet

i beskattningseffekten, som progressionen och avdragsförhållandena vållade

i skogsbruket, torde det vara ändamålsenligt, att investeringsavsättningarna

icke fastlåstes som bestämda procentkvoter till varje särskild

skogsnettointäkt. En önskvärd utjämning torde i detta hänseende vinnas, om

den enskilde skogsägaren medgåves rätt att efter eget skön variera avsättningskvoterna

inom investeringsförmånens totalram i övrigt. Varje sådan

avsättning borde dock maximeras till belopp, som uppenbarligen icke överstege

respektive års avverkningsnetto. Beträffande ordningen för medelsavsättningen

torde enligt motionärens mening olika metoder kunna övervägas.

Skogsstyrelsen hade för enskilda skogsägare föreslagit fondering av medlen

hos skogsvårdsstyrelserna under det att bolag och ekonomiska föreningar,

vilka vore underkastade bokföringsskyldighet, skulle ha valfrihet att antingen

deponera medel hos skogsvårdsstyrelse eller verkställa medelsavsättning

enligt samma grunder, som gällde för redan inrättade investeringsfon
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

13

der. Föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser hade i en till Kungl. Maj :t under

hösten 1947 ingiven skrivelse föreslagit, att skogsägare skulle beredas

möjlighet att göra avdrag för vad som insattes å särskilt konto i bank, s. k.

skogskonto, för belopp som vore avsett att användas till vissa skogsvårdsarbeten.

Skogsstyrelsen hade utarbetat ett utkast till förordning om investeringsfonder

för skogsvårdsarbeten, vari förslag till närmare bestämmelser om

fonderingen utformats. I ett förslag till ändring i förordningen den 2 maj

1947 (nr 174) om investeringsfonder hade styrelsen utformat de bestämmelser,

som ansetts erforderliga för att utvidga investeringsmöjligheterna för

aktiebolag och ekonomiska föreningar, till att avse jämväl sådana för skogsvårdsarbeten.

(Förslagen bilagda motionen s. 16—20.)

Såsom framginge av det anförda vore det ur olika synpunkter synnerligen

angeläget, att frågan om investeringsfonder för skogsbruket utan dröjsmål

löstes. Skogsvårdsarbetet skulle få ett kraftigt stöd genom dylika fonder,

och konjunkturpolitiskt sett skulle en värdefull utjämning uppnås för

framtiden. Då erforderlig utredning jämte ett i detalj utarbetat förslag nu

förelåge från skogsstyrelsen, syntes frågan böra kunna lösas vid innevarande

års riksdag.

Till stöd för det i motionen II: 196 framförda yrkandet har framhållits,

att det icke endast vore den nuvarande ringa tillgången på jordbruksmaskiner,

som hindrade en fortsatt mekanisering av jordbruksdriften, utan även

de nu gällande skattebestämmelserna. Sålunda vore icke utgifter för nyanskaffning

av maskiner avdragsgilla vid inkomsttaxeringen, vilket däremot

vore fallet beträffande utbyte av maskiner. Denna fråga om avdragsrätt hade

tidigare varit föremål för riksdagens behandling och numera även utretts

av en statlig kommitté. Utredningen hade i sitt betänkande kommit till den

uppfattningen, att ordnad bokföring med bokföringsplikt måste utgöra

grunden för rätt till fri avskrivning av inventarier vid jordbruket. Frågan

vore emellertid om man måste kräva bokföringsplikt, vilket knappast kunde

omfatta annat än de större jordbruken, såsom nämnda utredning även föreslagit,

för att medge jordbrukarna avdragsrätt vid nyanskaffning av maskiner.

Att uppdelningen av kostnaderna på nyuppsättning och på utbyte av inventarier

förorsakade svårigheter vore uppenbart. Med hänsyn därtill och

då myndigheterna måste utöva en detaljerad kontroll vid avdrag av kostnader

för utbyte av maskiner, kunde man fråga sig, om rätt till avdrag inte

skulle kunna införas även för nyanskaffning för maskiner utan ordnad

bokföring. Bristen på arbetskraft vore den främsta orsaken till mekaniseringen

inom jordbruket. Emot denna bakgrund syntes de nuvarande skattebestämmelserna

vara inkonsekventa. Lönekostnaderna vore sålunda avdragsgilla,

men om jordbrukaren ersatte en anställds arbetskraft med maskiner,

finge han inte göra avdrag för inköpskostnaderna. Om han i stället

för att köpa maskiner hyrde maskiner av en maskinstation, finge han

göra avdrag för kostnaderna vid deklarationen. Dessa skäl talade för att rätt

till avdrag medgåves även vid nyanskaffning av maskiner.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

Utskottet. De föreliggande motionerna gälla i huvudsak vidgad rätt till

avdrag för avsättning till investeringsfond. I de likalydande motionerna I: 7(5

(av herr Ivar Persson in. fl.) och II: 151 (av herr Hansson i Skegrie m. fl.)

samt i de likalydande motionerna I: 185 (av herr Domö in. fl.) och 11:800

(av herr Henriksson in. fl.) föreslås sålunda skrivelse till Kungl. Maj :t med

hemställan om utredning och förslag röranae införande av investeringsfonder

för jordbruk. Med de sistnämnda båda motionerna avses vidare en utsträckning

av den ifrågavarande rätten att gälla jämväl fysisk person. I motionen

I: 226 (av herr Näsgård) yrkas, att riksdagen måtte besluta införande

av bestämmelser om investeringsfond för skogsvårdsarbeten. Det i motionen

II: 196 (av herr Hansson i Skediga) framställda yrkandet avser däremot

ej lagstiftningen om investeringsfonder. I sistnämnda motion yrkas, att riksdagen

måtte besluta införande av bestämmelser om utsträckt rätt till avdrag

för nyanskaffning av maskiner inom jordbruket.

Vad först angår yrkandena om vidgad rätt till avdrag för avsättning till

investeringsfond får utskottet erinra om att, såsom framgår av den ovan

lämnade redogörelsen, frågan om införande av investeringsfonder för jordbruk

och skogsbruk vid flera tillfällen och senast vid 1947 års riksdag varit

föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sistnämnda års bevillningsutskott

yttrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26, att utskottet funne

önskvärt att lagstiftningen om investeringsfonder såvitt möjligt utsträcktes

att omfatta jämväl jordbruk och skogsbruk. Emellertid kunde utskottet icke

förorda, att så skedde förrän den ifrågasatta lagstiftningen om bokföringsskyldighet

för vissa jordbrukare blivit genomförd. Utskottet förutsatte, att

Kungl. Maj :t i anslutning till sådan lagstiftnings genomförande upptoge

frågan om inrättande av investeringsfond lör jordbruk och skogsbruk till

förnyat övervägande och därvid, om en framkomlig väg skulle utfinnas, föreläde

riksdagen förslag jämväl i sistnämnda hänseende. Vad särskilt anginge

investeringsfond för skogsbruk borde enligt utskottets mening, oberoende

av om en lagstiftning angående bokföringsskyldighet komme till stånd eller

ej, undersökas, huruvida skogsägare skulle kunna beredas möjlighet att hos

vederbörande skogsvårdsstyrel se deponera viss del av inkomsten av skogsbruk

för framtida användning till skogsvårdande åtgärder.

Enligt vad utskottet inhämtat kan proposition på grundval av 1943 års

jordbrukstaxeringssakkunnigas betänkande förväntas komma att föreläggas

nästkommande års riksdag. Den i nämnda betänkande föreslagna bokföringsskyldigheten

avser endast brukare av jordbruksfastighet, vars taxeringsvärde

uppgår till minst 60 000 kronor. Skulle för inrättande av investeringsfonder

för jordbruk anses böra uppställas det villkoret, att fullständig

bokföring förefinnes, komme givetvis detta att medföra att flertalet jordbrukare

fortfarande bleve ställda utan möjlighet att göra avsättning till investeringsfond.

De sakkunnigas förslag innebär emellertid, att inkomst av

jordbruk, som för närvarande beräknas enligt den s. k. kontantprincipen,

skall för samtliga jordbrukare — och ej allenast för dem, som enligt förslå
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 45. 15

get bliva bokföringsskyldiga — beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.

Det synes utskottet böra undersökas, huruvida icke den sålunda ifrågasatta

ändrade metoden för inkomstberäkningen skulle kunna bereda ökad möjlighet

till införande av investeringsfonder av förevarande slag. I detta sammanhang

uppkommer givetvis även spörsmålet, under vilka förutsättningar

rätt till avsättning till investeringsfond skall kunna medgivas fysisk person,

vilket spörsmål är av betydelse även beträffande investeringsfonder i rörelse.

Utskottet anser fördenskull i likhet med 1947 års bevillningsutskott, att

dessa frågor böra upptagas till förnyat övervägande i anslutning till genomförandet

av lagstiftningen om bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruk.

Då utskottet finner angeläget, att alla tänkbara möjligheter till en

lösning av dessa frågor därvid bliva undersökta, anser sig utskottet böra

förorda skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning i ämnet.

Frågan om inrättande av investeringsfonder för skogsvårdsarbeten bör i enlighet

med vad 1947 års bevillningsutskott anfört vid utredningen jämväl

tagas under omprövning.

Beträffande det i motionen II: 196 framställda yrkandet får utskottet

erinra om att enligt nu gällande grunder för inkomstberäkningen vid jordbruk

avdrag är medgivet för kostnaden för anskaffning av inventarier, därest

desamma utgöra ersättning för å fastigheten tidigare förefintliga inventarier

av samma art. Avdrag är däremot icke medgivet för kostnaden för

anskaffning av sådana inventarier, till vilka någon motsvarighet förut icke

funnits å fastigheten (s. k. nyuppsättning). I likhet med motionären anser

utskottet denna reglering icke vara tillfredsställande. Utskottet kan

emellertid icke förorda, att frågan löses på det i motionen angivna sätter,

d. v. s. genom att avdrag medgives jämväl för kostnaden för nyuppsättning.

Eftersom en tillgång med begränsad varaktighetstid successivt nedgår i värde,

torde den principiellt riktiga vägen vara, att avdraget för anskaffningskostnaden

vid beskattningen slås ut på den beräknade varaktighetstiden. Enligt

uttryckligt stadgande i 22 § 2 mom. kommunalskattelagen är vid beräkning

av inkomst av jordbruksfastighet avdrag nu icke medgivet för

värdeminskning å inventarier. I 1943 års jordbrukstaxeringssakkunnigas

ovannämnda betänkande föreslås emellertid ändrade bestämmelser i detta

hänseende. De sakkunnigas förslag innebär sålunda, att avdrag för värdeminskning

å inventarier i jordbruksdrift skall ske enligt i huvudsak samma

grunder, som gälla för inventarier i rörelse. Vid genomförande av de

sakkunnigas förslag i denna del skulle alltså vinnas en bättre ordning härutinnan.

Därest det skulle visa sig möjligt att införa bestämmelser om avsättning

till investeringsfond för jordbruk, kommer även detta att i viss

mån utgöra ett tillgodoseende av syftet med den ifrågavarande motionen.

Med hänsyn härtill och då, såsom ovan nämnts, proposition på grundval

av detta förslag kan förväntas komma att föreläggas nästkommande års

riksdag, avstyrker utskottet motionen II: 196.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 45.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna

I: 76 av herr Ivar Persson m. fl. och II: 151 av

herr Hansson i Skegrie m. fl., de likalydande motionerna

I: 185 av herr Domö m. fl. och II: 300 av herr Henriksson

m. fl. samt motionen I: 226 av herr Näsgård i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville, med beaktande

av vad i detta betänkande anförts, föranstalta om utredning

rörande de i motionerna berörda spörsmålen samt

för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan

föranleda; samt

B) att motionen II: 196 av herr Hansson i Skediga om

rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för nyanskaffning

av maskiner inom jordbruket måtte, i den mån densamma

icke kan anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört

och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1948.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Björnsson*,

Heiiman, Franzon*, Ramberg, Näsgård, Widner och Isaksson*; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Björklund,

Sandberg, Orgård, Henriksson*, Jonsson i Skedsbygd, Sundström,

Ohlsson i Kastlösa* och Larsson i Luttra.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

487706. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:231 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner angående inrättande av investeringsfonder för jordbruk TO. TO. a1 i texten