Bevillningsutskottets betänkande nr 45
1948-05-20 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1948:45, Bevillningsutskottets betänkande nr 45
Dokumentets text
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Nr 45.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående inrättande av investeringsfonder för
jordbruk m. m.
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna 1:76 av herr Ivar Persson m. fl. och II: 151
av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
anhålla hos Kungl. Maj:t om skyndsam utredning om införande av
investeringsfonder vid jordbruk samt om de speciella former härför som
synas nödvändiga»;
2) de likalydande motionerna I: 185 av herr Domö m. fl. och II: 300 av
herr Henriksson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t snarast måtte framlägga förslag om
sådan ändring av förordningen om investeringsfonder att de nuvarande bestämmelserna
dels bleve tillämpliga även å fysisk person, dels komme att
omfatta även avsättningar inom förvärvskällan jordbruksfastighet»;
3) motionen I: 226 av herr Nåsgård, vari hemställts, »att riksdagen måtte
antaga vid motionen såsom Bilaga 1 och 2 fogade förslag till förordning
om investeringsfonder för skogsvårdsarbeten och förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder»;
samt
4) motionen 11:196 av herr Hansson i Skediga, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta, att rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen må medgivas
även vid nyanskaffning av maskiner inom jordbruket, samt att vederbörande
utskott måtte utforma förslag till lagtextändringar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas
i det följande, hänvisa till motionerna II: 151, I: 185, I: 226 och II: 196.
Enligt förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder äger
vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt svenskt aktiebolag eller
svensk ekonomisk förening vid beräkning av nettointäkt av rörelse åtnjuta
avdrag för belopp, som av årsvinsten avsättes till investeringsfond. Förordningen
omfattar investeringsfonder för byggnader, för inventarier, för
varulager samt för arbeten i gruva. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under
visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å
Bevillningsutskottets betänkande nr 45. 5
arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.
Förordningen har tillkommit uteslutande i syfte att befordra konjunkturutjämningen.
De medel, som företagen under en högkonjunktur med
god sysselsättning och goda vinster kunna avsätta till investeringsfonder,
äro sålunda avsedda att komma till användning under fallande konjunkturer
med hotande arbetslöshet.
Från bruttointäkt av jordbruksfastighet får enligt 22 § kommunalskattelagen
avdrag göras för kostnad för anskaffning av levande eller döda inventarier
till ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall
eller kreaturssjukdom förlorade. För nyuppsättning av eller värdeminskning
a inventarier får avdrag icke göras. Enligt punkt 1) av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen får såsom driftkostnad icke avföras kostnad
för anskaffande av sådana inventarier, till vilka motsvarighet förut icke
funnits å fastigheten. Om en lantbrukare inköper maskiner av annan art
än dem han förut haft är detta att hänföra till nyuppsättning, därför kostnaden
ej får avräknas som driftkostnad. Nyuppsättning och nyanskaffning
kunna samtidigt föreligga, exempelvis om äldre maskin ersättes med ny av
annan och dyrbarare konstruktion. I dylikt fall skall såsom driftkostnad
upptagas det belopp, som skulle belöpa å en den förbrukade maskinen motsvarande
ny sådan.
De nu återgivna bestämmelserna äga jämväl tillämpning vid taxering till
statlig inkomstskatt.
Fragan om en utvidgad rätt till avdrag vid inkomsttaxering för avsättning
till investeringsfonder har tidigare i olika sammanhang varit föremål
för uppmärksamhet.
I anledning av ett flertal vid 1944 års riksag väckta motioner angående
frågan om investeringsfonder för jordbrukets behov förordade samma års
bevillningsutskott i sina av riksdagen godkända betänkanden nr 42 och
nr 43, att vid den översyn av ifrågavarande bestämmelser, som vore avsedd
att äga rum, jämväl borde undersökas, huruvida och under vilka förutsättningar
avdragsrätt för investeringar till olika ändamål skulle kunna medgivas
jordbrukare.
De sakkunniga, som utarbetat det förslag (SOU 1945: 49), som ligger till
grund för nu gällande förordning om investeringsfonder, upptogo till behandling
frågorna om investeringsfonder för jordbruk och för skogsbruk
samt även spörsmålet om ett utsträckande till fysiska personer av rätten
till avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder i rörelse. Några förslag
i dessa avseenden framlades dock icke av de sakkunniga.
Beträffande frågan om investeringsfonder för jordbruk anförde de sakkunniga
bl. a., att vid bedömandet av denna fråga man liksom för näringslivet
i övrigt i första hand borde tillse, att man genom institutet ernådde
en konjunkturutjämnande effekt. Vad anginge behovet av att genom investeringsfonder
påverka arbetsförhållandena för de i jordbruket anställda
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
hade man, såvitt de sakkunniga kunnat bedöma, icke anledning att befara,
att den inom jordbruket sysselsatta arbetskraften de närmaste åren skulle
lösställas, i varje fall icke i större utsträckning. Vid sådant förhållande torde
frågan om inrättande av investeringsfonder för jordbruk huvudsakligen
få prövas med hänsyn till möjligheten och lämpligheten av att vid depression
inom andra delar av näringslivet skapa sysselsättning för härigenom
lösgjord arbetskraft. Möjligheter för jordbruket att mottaga sådan arbetskraft
ansågo de sakkunniga finnas, ehuru ett dylikt överförande ansågs möta
avsevärda svårigheter. I anslutning därtill uttalade de sakkunniga, att frågan
om investeringsfonder för bostadsbyggnader på den rena landsbygden
med hänsyn hl. a. till förefintliga möjligheter att erhålla statsbidrag för
uppförande av arbetarbostäder icke kunde lösas i då förevarande sammanhang.
Förutsättningarna för att nå en konjunktur stimulerande effekt syntes
beträffande investeringsfonder för döda inventarier i jordbruk gynnsammare
än för övriga fonder därigenom att inventarieanskaffningen, om
den inriktades på lämpligt sätt, kunde få betydelse för den svenska maskinindustrien.
En betydande olägenhet låge emellertid däri, att man finge röia
sig med en mångfald små fonder, vilka vore svårkontrollerbara.
De sakkunniga framhöllo vidare, alt ett införande av investeringsfonder
för jordbruket skulle möta svårigheter ur taxerings- och kontrollsynpunkt,
eftersom avsättningsrätten för att kunna få någon nämnvärd betydelse
måste utsträckas att gälla fysiska personer, vilka inkomstbeskattades efter
en progressiv skala. En nödvändig förutsättning för lösandet av frågan vore
att de skattskyldiga hade en tillförlitlig bokföring.
I fråga om investeringsfonder för skogsbruk anförde de sakkunniga bl. a.
följande:
»Vid ett bedömande av den föreliggande frågan om investeringsfonder för
skogsbruket med syfte att åstadkomma konjunkturutjämning bör man även
hålla i minnet att statsmakterna tidigare ur såväl skogsvårdssynpunkt som
i viss utsträckning även ur konjunktur synpunkt beträtt statsbidragslinjen.
Skulle nu investeringsfonder införas för skogsvårdande arbeten, måste, om
man ej vill på lämpligt sätt avveckla statsbidragen, tillses att de olika bidragsformerna,
rena statsbidrag och bidrag genom skattefri avsättning, så
utformas, att lämpligt avvägt, rättvisande resultat erhålles av båda stödlinjerna
sammantagna. En dylik avvägning lärer emellertid icke böra ske av
denna kommitté. Skulle en sådan avvägning komma att ske av norrlandskommittén
eller i annan ordning, kan frågan komma i ett nytt läge.»
Som skäl för att icke utsträcka avdragsrätten för avsättningar till investeringsfonder
i rörelse till fysiska personer anförde de sakkunniga förutom
de taxeringsteknislca svårigheterna med hänsyn till den progressiva beskattningen
— bl. a., att endast företag av viss storleksordning kunde väntas
lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämningen samt att dessa företag
i allmänhet vore aktiebolag eller ekonomiska föreningar.
De sakkunnigas förslag i här berörda delar blev vid remissbehandlingen
föremål för kritik från ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
I propositionen nr 86 till 1947 års riksdag, vilken låg till grund för den
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
nu gällande förordningen om investeringsfonder, anslöt sig departementschefen
till de sakkunnigas ställningstagande.
Vid 1947 års riksdag hemställdes i vissa motioner, att riksdagen ville besluta
hos Kungl. Maj :t begära förslag snarast möjligt till bestämmelser om
avsättning till investeringsfonder i jordbruk och skogsbruk. Samma års bevillningsutskott
anförde i anledning av dessa motioner i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 26 bl. a. följande:
»Utskottet anser i likhet med motionärerna önskvärt, att lagstiftningen
om investeringsfonder, såvitt möjligt, utsträckes att omfatta jämväl jordbruk
och skogsbruk. Emellertid kan utskottet icke förorda, att så sker förrän
den ifrågasatta lagstiftningen om bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare
blivit genomförd. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t i anslutning
till sådan lagstiftnings genomförande upptager frågan om inrättande av investeringsfond
för jordbruk och skogsbruk till förnyat övervägande och därvid,
om en framkomlig väg skulle utfinnas, förelägger riksdagen förslag jämväl
i sistnämnda hänseende. Vad särskilt angår investeringsfond för skogsbruk
bör enligt utskottets mening, oberoende av om en lagstiftning angående
bokföringsskyldighet kommer till stånd eller ej, undersökas, huruvida
skogsägare skulle kunna beredas möjlighet att hos vederbörande skogsvårdsstyrelse
deponera viss del av inkomsten av skogsbruk för framtida användning
till skogsvårdande åtgärder. I frågans nuvarande läge finner utskottet
icke påkallat att — såsom i motionerna föreslagits — i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag i ämnet. Utskottet avstyrker fördenskull bifall
till de ifrågavarande motionerna.»
Med avseende å frågan om möjligheten av att utsträcka avdragsrätten för
avsättningar till investeringsfonder i rörelse att gälla jämväl fysiska personer
framhöll utskottet i nämnda betänkande, att det syntes vara av värde
om det i framtiden läte sig göra att medgiva även fysiska personer, som
bedreve sådan rörelse varmed följde bokföringsplikt, rätt att i en eller annan
form verkställa avsättningar till investeringsfond. Därigenom skulle
givetvis möjligheterna att erhålla en konjunkturutjämning i avsevärd grad
ökas.
Frågan om ändrade bestämmelser angående avdrag för kostnader för anskaffande
av inventarier i förvärvskällan jordbruksfastighet har vid ett
flertal tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda har
bevillningsutskottet vid 1939, 1941 och 1943 års riksdagar haft att taga ställning
till spörsmålet i anledning av motioner i ämnet. 1943 års riksdag anhöll
— på hemställan av samma års bevillningsutskott — att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa utredning angående rätt för jordbrukare att taxeras enligt
bokföringsmässiga grunder. De i anledning av riksdagens skrivelse tillkallade
sakkunniga, 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga, avgåvo den
19 februari 1946 betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga
om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring
(SOU 1946:29). De sakkunniga ha föreslagit införande av bokföringsskyldighet
för vissa kategorier av jordbrukare, nämligen beträffande
sådana, för vilka den brukade fastighetens taxeringsvärde uppgår till lägst
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
60 000 kronor. Emellertid skall enligt förslaget all inkomst av jordbruk,
dess binäringar och skogsbruk beräknas efter bokföringsmässiga grunder.
Denna metod för inkomstberäkningen skall alltså gälla samtliga jordbrukare
och ej endast dem, som bliva bokföringsskyldiga enligt de sakkunnigas
förslag. Avdrag för värdeminskning å inventarier i jordbruksdrift skall
ske enligt i huvudsak samma grunder, som nu gälla för inventarier i rörelse.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna I: 76 och II: 151 har erinrats om, att den föregående
år beslutade lagstiftningen om investeringsfonder icke omfattade
jordbruk och skogsbruk.
De skäl mot att lagen även skulle gälla för jordbruk och skogsbruk, som
anförts såväl av utredningen som jämväl av vederbörande departementschef
och riksdagsutskott, syntes emellertid knappast vara tillräckligt bärande.
Utredningen, vars synpunkter också varit vägledande vid riksdagsbehandlingen,
gjorde jämförelse beträffande industriens och jordbrukets möjligheter
alt genom dylika fonder verka konjunkturutjämnande, särskilt med
hänsyn till förekommande av arbetslöshetsrisker. Därvid hade utredningen
kommit till det resultatet, att jordbruket ej företrädde sådana arbetslöshetsrisker
och ej heller erbjöde arbetsreserver i den utsträckning och under sådana
förhållanden att detta motiverade investeringsfonder. Utredningen syntes
emellertid därvid ha betraktat problemet från allt för snäv synvinkel.
Argumentet, att jordbruket självt ej syntes komma att lössläppa så mycken
arbetskraft att denna skulle räcka till för att utföra de planerade investeringarna,
utan att det skulle bli nödvändigt att anlita avlägset boende
och ovan arbetskraft därför, torde knappast vara övertygande för att motivera
ett avstyrkande. En jämförelse mellan jordbruket och industrien för
att utröna var de största investeringsbehoven funnes torde icke ställa jordbruket
i efterhand och skulle även påvisa, att arbetskraft från andra sysselsättningar
skulle med fördel kunna användas. Man behövde endast peka
på önskvärda och nödvändiga byggnadsförbättringar och nybyggnader vid
jordbruket, den i hög grad otillräckliga dräneringen av odlad jord, de bristfälliga
vägarna etc. för att påvisa att det funnes mycket stora utrymmen för
i hela samhällets intresse önskvärda investeringsobjekt, inte minst ur arbetskraftssynpunkt.
Investeringsfonder för jordbrukets byggnader, grundförbättringar
eller maskinanskaffning syntes därför relativt sett inte ha någon
väsentligt mindre konjunkturutjämnande effekt än industriens investeringsfonder.
De sakkunniga hade vidare anfört att de olika stödåtgärder,
som nu tunnes beträffande jordbrukets byggnader såsom exempelvis förbättringsbidrag,
nybyggnads- och förbättringslån, lantarbetarbostadslån
o. s. v. skulle åstadkomma att man genom investeringsfonder komme att beträda
två olika stödlinjer. Detta ståtens stöd åt jordbruket syntes ej böra
antöras som skäl emot investeringsfonder. Sådana fonder vore främst kon
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
9
junkturutjämnande anordningar, åstadkomna i samhällets intresse, och
finge icke i detta sammanhang betraktas som stödåtgärder.
Stor vikt syntes också böra läggas vid att jordbruket i jämförelse med industrien
vore styvmoderligt behandlat, då det gällde dess möjligheter till
inre konsolidering. Den fria avskrivningsrätten för industrien å inventarier,
varulager etc. hade ej någon motsvarighet vid jordbruket. För industrien
hade denna rätt inneburit mycket stora ekonomiska förmåner och torde
vara en av orsakerna till den synnerligen omfattande konsolidering, som
skett inom industrien under de senare åren. Även om jordbruket erhölle liknande
förmåner beträffande avskrivning å inventarier in. m., torde dock ej
samma effekt kunna nås därav på grund av de många små enheterna och
de genomsnittliga låga årsinkomsterna. En skattefri avsättning till en investeringsfond
främst för t. ex. framtida byggnadsbehov eller maskinanskaffning
skulle i någon mån bli en kompensation, om än ej jämförbar med
industriens fria avskrivning. Rätt till avsättning av vinstmedel vid jordbruket
till dylika investeringsfonder kunde därför också betraktas som en åtgärd
i syfte alt skapa likställighet i fråga om ekonomiska fördelar mellan
industri och jordbruk.
Även om bevillningsutskottet vid fjolårets behandling av förevarande fråga
hade intagit en synnerligen välvillig inställning och förutsatt att denna
fråga snarast skulle bringas till en positiv lösning, hade utskottet dock icke
ansett sig kunna tillstyrka bifall närmast med hänsyn till att ännu ej
boktöringsplikt införts vid jordbruket och det därför saknades tillräckliga
kontrollmöjligheter. Däremot torde emellertid kunna anföras, att beskattningsmyndigheterna
genom de allmänna självdeklarationerna hade ett material
som torde vara eller ha möjligheter att göras jämförbart med jordbrukarnas
räkenskaper. Genom en fortlöpande registrering bos vederbörande
taxeringsnämnd av investeringsfonderna och en redovisning härifrån till länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar borde fullt tillfredsställande kontrollmöjligheter
kunna anordnas. Även därigenom att sådana fonder placerades å
spärrade konton i bankerna i de fall, då ej ordnad bokföring förelåge, skulle
effektiv kontroll kunna åstadkommas. Den omständigheten att bokföringsskyldighet
ännu ej införts vid jordbruket borde därför inte föranleda ett avstyrkande.
Även om sådan bokföringsplikt skulle komma att införas i enlighet
med vederbörande utrednings förslag, torde dock ett mycket betydande
antal jordbruk icke komma att beröras därav. Enligt denna utredning
skulle bokföringsplikt endast åläggas jordbruk med över 60 000 kronors
taxeringsvärde. Det framginge ju omedelbart, att det ojämförligt största antalet
svenska jordbruk icke skulle falla under en sådan lagstiftning. Att på
grund härav utesluta dessa vid ett eventuellt inrättande av sådana fonder
skulle vara orimligt. Förhindrandet av en sådan likställighetsåtgärd mellan
jordbruket och industrien borde således ej få förekomma av sistnämnda anledning.
Det torde därför vara nödvändigt att pröva andra vägar för kontroll
av sådana fonder vid jordbruket än vad som nu föreskrivits för industrien.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Till stöd för de i de likalydande motionerna I: 185 och II: 300 framförda
yrkandena har anförts, att avdragsbestämmelserna för avsättningar till investeringsfonder
vore av värde ur både samhällets och det enskilda företagets
synpunkt. Dels av detta skäl och dels för att icke principen om rättvisa
och jämlikhet i beskattningen skulle bli åsidosatt, krävdes enligt motionärernas
mening, att förevarande rätt utsträcktes även till andra skattskyldiga
än de juridiska personerna samt vidare att den finge omfatta jämväl
förvärvskällan jordbruksfastighet. Krav på en sådan jämställdhet hade även
rests av bevillningsutskottet. Det hade gentemot en motsvarande avdragsrätt
för fysiska personer anförts, att vissa komplikationer skulle uppstå
av den anledningen att skatten här vore progressiv. Man hade ansett det
nödvändigt att söka finna en metod, varigenom man kunde hindra, att en
skattskyldig, som visst år haft en särskilt hög inkomst, fördelade denna sin
inkomst på flera år och därigenom finge en sammanlagt lägre skatt. Såvitt
motionärerna kunnat finna, vore emellertid detta en felaktig målsättning.
Att beskattningsåret nu behandlades som ett slutet helt, vore enbart föranlett
av praktiska synpunkter. Det förhållandet att inkomsten därigenom
bleve hårdare beskattad då den utfölle ojämnt än då den uppginge till samma
belopp varje år hade ansetts vara en nackdel, och det hade därför i olika
sammanhang övervägts åtgärder i syfte att åstadkomma en utjämning. Att
dessa överväganden hittills icke givit något resultat — om man bortsåge från
de möjligheter till en utjämning, som låge i den fria avskrivningen resp.
lagervärderingen för rörelseidkare — torde sammanhänga med tekniska
svårigheter. I den mån ett utsträckande av avdragsrätten för fondavsättningar
till fysiska personer skulle i vissa fall leda till ett lägre sammanlagt
skatteuttag, borde detta sålunda icke betraktas såsom en olägenhet utan
som en direkt förbättring av de gällande beskattningsreglerna.
Det hade även uttalats — särskilt vad förvärvskällan jordbruksfastighet
beträffade — att rätten till fondavsättning borde förbehållas dem, som
hade ordnad bokföring. Dylika uttalanden utgjorde uttryck för den i och
för sig självklara ståndpunkten, att det måste finnas en betryggande säkerhet
för att rätten till fondavsättning icke bleve ett medel att undandraga
viss inkomst från beskattning. Motionärerna ansåge det emellertid vara möjligt
att finna en sådan garanti även beträffande skattskyldiga, som icke
vore bokföringspliktiga, nämligen genom möjligheten att kräva insättande
av ett belopp, motsvarande avsättningen, å särskilt spärrat konto. En sådan
anordning hade varit föremål för övervägande redan vid den nuvarande förordningens
tillkomst. Det hade dock ansetts, att densamma skulle leda till
en alltför stor administrativ omgång, samtidigt som den kunde verka hämmande
å lusten att göra fondavsättningar. Något förslag därom förelädes
därför icke riksdagen. Begränsade man emellertid en sådan anordnings
räckvidd till de fall, då bokföringsplikt icke förelåge, syntes betänkligheterna
däremot icke vara av den betydelse, att de borde väga tyngre än de principiella
skäl, som talade för större jämställdhet i beskattningen. Det funnes
i vårt land en mycket stor grupp enskilda företagare inom handel,
Bevillningsutskottets betänkande nr t5. 11
industri och hantverk, vilka vore undantagna från investeringsförordningens
tillämpningsområde. Då dessa företagare vore bokföringspliktiga, kunde det
sist berörda motargumentet icke göras gällande i avseende å dessa. Ett
utsträckande av tillämpningsområdet för investeringsförordningen vore otvivelaktigt
av stor betydelse ur konjunktur ut jämningssynpunkt. Detta hade
också framhållits av såväl bevillningsutskottet som de år 1944 tillsatta sakkunniga
för översyn av lagstiftningen om investeringsfonder m. m. Särskilt
viktig syntes motionärerna denna fråga vara i den nuvarande ekonomiska
situationen. Då man på olika områden sökte efter möjligheter att hindra en
fortsatt inflation, borde det vara angeläget att här genomföra en ordning
som — utom att den vore tillfredsställande ur rättvisesynpunkt — kunde
bidraga till en sundare ekonomisk utveckling.
I motionen 1: 226 har framhållits, att på de allra flesta enskilda fastigheter
av bondeskogsnatur avverkningar till avsalu icke kunde ske årligen.
Skogen måste sparas under ett antal år för att ett större uttag därefter skulle
kunna göras. Detta medförde ej obetydliga olägenheter ur skattesynpunkt för
skogsägaren. Enär inkomsten ej fördelades någorlunda jämnt för de olika
åren, bleve möjligheterna att utnyttja medgiven avdragsrätt mindre, och på
grund av skatteskalans progressivitet bleve den sammanlagda skatten även
högre än den skulle ha blivit, om skogsuttaget hade kunnat göras kontinuerligt.
Denna fråga berörde praktiskt taget hela vårt bondeskogsbruk. Vad gällde
avdragsmöjligheterna för skogsvårdande arbeten av skilda slag förelåge
enligt skattelagstiftningen avdragsrätt för bl. a. sådana arbeten som hyggesrensning,
sådd, plantering, bränning, markberedning, dikesrensningar och
övriga icke grundförbättrande arbeten, som inginge i den av lagen reglerade
reproduktionsplikten. Det förhölle sig på det sättet, att dylika skogsvårdande
åtgärder sällan eller aldrig kunde utföras samma år, som inkomsterna
från avverkningarna erhållits. Skogsägaren berövades därmed möjligheten
att från inkomsten av skogsbruket göra de avdrag, som han enligt
skattelagarna hade rätt att göra, d. v. s. avdrag som föranletts av utgifterna
för inkomstens förvärvande. Ur allmän synpunkt kunde man uttrycka förhållandet
så, att under en högkonjunktur funnes i regel penningmedel för
skogsvårdsarbeten, men arbetskraften vore otillräcklig. Under lågkonjunktur
däremot, då inkomsterna från skogen sinade, saknades ofta penningmedel.
Sådana arbeten, som på kort sikt uteslutande ådroge företagarna utgifter,
bleve då ställda i efterhand för förvärvsarbeten av annan art. Med hänsyn
därtill vore det ur skogsvårdens synpunkt önskvärt, att en del av de goda
årens inkomster reserverades för ianspråktagande under mindre gynnsamma
konjunkturer. Detta gällde särskilt de mindre skogsägarna, som helt naturligt
hade svårast att åstadkomma den önskvärda utjämningen. En fondering
skulle dels utjämna arbetstillfällena, dels skapa förutsättningar för
sysselsättande av speciellt de yrkeskunniga mindre skogsägarna och deras
gårdsfolk inom det område, där denna arbetarkategori hade alldeles särskild
förankring. För större skogsägare skulle fonderingen bidraga till att
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
stabilisera driftsekonomien, vilket även komme arbetarna till godo i form
av jämnare sysselsättning och tryggare arbetsförhållanden.
Skogsstyrelsen hade i skrivelse till Kungl. Maj :t den 9 januari 1948 framlagt
förslag om investeringsfonder för skogsvårdsarbeten. Styrelsen hade
understrukit ärendets betydelse både som en konjunkturpolitisk fråga och
som en angelägenhet av största vikt för skogsnäringen. Att en fondering i
återväxtbefrämjande syfte byggde på starka reella motiv framginge bl. a.
därav, att statsmakterna sedan 30 är tillbaka tillåtit domänverket liknande
medelsavsättning i den s. k. förnyelsefonden. Skogsstyrelsen hade föreslagit
att investeringsrätten inskränktes till belopp motsvarande omkostnader för
underhållsarbeten, som vore avdragsgilla i taxeringshänseende. Inom ramen
av medgiven fondering skulle skogsägare ha rätt att hos skogsvårdsstyrelse
deponera valfria inkomstkvoter för skogsvårdande ändamål. För dessa medel
skulle vederbörande åtnjuta avdragsrätt vid beräkning av nettointäkt
av skogsbruk. Aktiebolag och ekonomiska föreningar skulle ha valfrihet att
— i stället för att deponera medel hos skogsvårdsstyrelse — verkställa
fondavsättning på sätt som föreskreves i kompletteringsbestämmelserna till
1947 års investeringsförordning. Även penningpolitiska synpunkter kunde
här åberopas. Avsättning till dylik fond kunde nämligen med fog anses
vara en åtgärd av samma karaktär som insättning av sparmedel i bank;
inflationstendenser motverkades genom att ett mot investeringsfonderna
svarande penningbelopp undandroges marknaden. I betraktande av de stora
värden som stode att vinna syntes skäl föreligga, att bolagen medgåves en
fonderingsrätt i nivå med de belopp, som domänverket för närvarande avsatte
till förnyelsefonden, eller omkring 9 kronor per hektar och 10-årsperiod.
De beskattningsfria investeringarna skulle begränsas till sådana objekt
för vilka aktiebolagen icke under några förhållanden — ens under arbetslöshetstider
— kunde tänkas åtnjuta annat statligt stöd.
Vad beträffade enskilda fysiska personers investeringskvoter ansåge styrelsen,
att innehavare av smärre skogsfastigheter borde medgivas en något
större investeringsrätt per arealenhet skogsmark, och angåve som norm 13
kronor per hektar och 10-årsperiod. För att i viss mån minska den ojämnhet
i beskattningseffekten, som progressionen och avdragsförhållandena vållade
i skogsbruket, torde det vara ändamålsenligt, att investeringsavsättningarna
icke fastlåstes som bestämda procentkvoter till varje särskild
skogsnettointäkt. En önskvärd utjämning torde i detta hänseende vinnas, om
den enskilde skogsägaren medgåves rätt att efter eget skön variera avsättningskvoterna
inom investeringsförmånens totalram i övrigt. Varje sådan
avsättning borde dock maximeras till belopp, som uppenbarligen icke överstege
respektive års avverkningsnetto. Beträffande ordningen för medelsavsättningen
torde enligt motionärens mening olika metoder kunna övervägas.
Skogsstyrelsen hade för enskilda skogsägare föreslagit fondering av medlen
hos skogsvårdsstyrelserna under det att bolag och ekonomiska föreningar,
vilka vore underkastade bokföringsskyldighet, skulle ha valfrihet att antingen
deponera medel hos skogsvårdsstyrelse eller verkställa medelsavsättning
enligt samma grunder, som gällde för redan inrättade investeringsfon
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
13
der. Föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser hade i en till Kungl. Maj :t under
hösten 1947 ingiven skrivelse föreslagit, att skogsägare skulle beredas
möjlighet att göra avdrag för vad som insattes å särskilt konto i bank, s. k.
skogskonto, för belopp som vore avsett att användas till vissa skogsvårdsarbeten.
Skogsstyrelsen hade utarbetat ett utkast till förordning om investeringsfonder
för skogsvårdsarbeten, vari förslag till närmare bestämmelser om
fonderingen utformats. I ett förslag till ändring i förordningen den 2 maj
1947 (nr 174) om investeringsfonder hade styrelsen utformat de bestämmelser,
som ansetts erforderliga för att utvidga investeringsmöjligheterna för
aktiebolag och ekonomiska föreningar, till att avse jämväl sådana för skogsvårdsarbeten.
(Förslagen bilagda motionen s. 16—20.)
Såsom framginge av det anförda vore det ur olika synpunkter synnerligen
angeläget, att frågan om investeringsfonder för skogsbruket utan dröjsmål
löstes. Skogsvårdsarbetet skulle få ett kraftigt stöd genom dylika fonder,
och konjunkturpolitiskt sett skulle en värdefull utjämning uppnås för
framtiden. Då erforderlig utredning jämte ett i detalj utarbetat förslag nu
förelåge från skogsstyrelsen, syntes frågan böra kunna lösas vid innevarande
års riksdag.
Till stöd för det i motionen II: 196 framförda yrkandet har framhållits,
att det icke endast vore den nuvarande ringa tillgången på jordbruksmaskiner,
som hindrade en fortsatt mekanisering av jordbruksdriften, utan även
de nu gällande skattebestämmelserna. Sålunda vore icke utgifter för nyanskaffning
av maskiner avdragsgilla vid inkomsttaxeringen, vilket däremot
vore fallet beträffande utbyte av maskiner. Denna fråga om avdragsrätt hade
tidigare varit föremål för riksdagens behandling och numera även utretts
av en statlig kommitté. Utredningen hade i sitt betänkande kommit till den
uppfattningen, att ordnad bokföring med bokföringsplikt måste utgöra
grunden för rätt till fri avskrivning av inventarier vid jordbruket. Frågan
vore emellertid om man måste kräva bokföringsplikt, vilket knappast kunde
omfatta annat än de större jordbruken, såsom nämnda utredning även föreslagit,
för att medge jordbrukarna avdragsrätt vid nyanskaffning av maskiner.
Att uppdelningen av kostnaderna på nyuppsättning och på utbyte av inventarier
förorsakade svårigheter vore uppenbart. Med hänsyn därtill och
då myndigheterna måste utöva en detaljerad kontroll vid avdrag av kostnader
för utbyte av maskiner, kunde man fråga sig, om rätt till avdrag inte
skulle kunna införas även för nyanskaffning för maskiner utan ordnad
bokföring. Bristen på arbetskraft vore den främsta orsaken till mekaniseringen
inom jordbruket. Emot denna bakgrund syntes de nuvarande skattebestämmelserna
vara inkonsekventa. Lönekostnaderna vore sålunda avdragsgilla,
men om jordbrukaren ersatte en anställds arbetskraft med maskiner,
finge han inte göra avdrag för inköpskostnaderna. Om han i stället
för att köpa maskiner hyrde maskiner av en maskinstation, finge han
göra avdrag för kostnaderna vid deklarationen. Dessa skäl talade för att rätt
till avdrag medgåves även vid nyanskaffning av maskiner.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Utskottet. De föreliggande motionerna gälla i huvudsak vidgad rätt till
avdrag för avsättning till investeringsfond. I de likalydande motionerna I: 7(5
(av herr Ivar Persson in. fl.) och II: 151 (av herr Hansson i Skegrie m. fl.)
samt i de likalydande motionerna I: 185 (av herr Domö in. fl.) och 11:800
(av herr Henriksson in. fl.) föreslås sålunda skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan om utredning och förslag röranae införande av investeringsfonder
för jordbruk. Med de sistnämnda båda motionerna avses vidare en utsträckning
av den ifrågavarande rätten att gälla jämväl fysisk person. I motionen
I: 226 (av herr Näsgård) yrkas, att riksdagen måtte besluta införande
av bestämmelser om investeringsfond för skogsvårdsarbeten. Det i motionen
II: 196 (av herr Hansson i Skediga) framställda yrkandet avser däremot
ej lagstiftningen om investeringsfonder. I sistnämnda motion yrkas, att riksdagen
måtte besluta införande av bestämmelser om utsträckt rätt till avdrag
för nyanskaffning av maskiner inom jordbruket.
Vad först angår yrkandena om vidgad rätt till avdrag för avsättning till
investeringsfond får utskottet erinra om att, såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, frågan om införande av investeringsfonder för jordbruk
och skogsbruk vid flera tillfällen och senast vid 1947 års riksdag varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sistnämnda års bevillningsutskott
yttrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26, att utskottet funne
önskvärt att lagstiftningen om investeringsfonder såvitt möjligt utsträcktes
att omfatta jämväl jordbruk och skogsbruk. Emellertid kunde utskottet icke
förorda, att så skedde förrän den ifrågasatta lagstiftningen om bokföringsskyldighet
för vissa jordbrukare blivit genomförd. Utskottet förutsatte, att
Kungl. Maj :t i anslutning till sådan lagstiftnings genomförande upptoge
frågan om inrättande av investeringsfond lör jordbruk och skogsbruk till
förnyat övervägande och därvid, om en framkomlig väg skulle utfinnas, föreläde
riksdagen förslag jämväl i sistnämnda hänseende. Vad särskilt anginge
investeringsfond för skogsbruk borde enligt utskottets mening, oberoende
av om en lagstiftning angående bokföringsskyldighet komme till stånd eller
ej, undersökas, huruvida skogsägare skulle kunna beredas möjlighet att hos
vederbörande skogsvårdsstyrel se deponera viss del av inkomsten av skogsbruk
för framtida användning till skogsvårdande åtgärder.
Enligt vad utskottet inhämtat kan proposition på grundval av 1943 års
jordbrukstaxeringssakkunnigas betänkande förväntas komma att föreläggas
nästkommande års riksdag. Den i nämnda betänkande föreslagna bokföringsskyldigheten
avser endast brukare av jordbruksfastighet, vars taxeringsvärde
uppgår till minst 60 000 kronor. Skulle för inrättande av investeringsfonder
för jordbruk anses böra uppställas det villkoret, att fullständig
bokföring förefinnes, komme givetvis detta att medföra att flertalet jordbrukare
fortfarande bleve ställda utan möjlighet att göra avsättning till investeringsfond.
De sakkunnigas förslag innebär emellertid, att inkomst av
jordbruk, som för närvarande beräknas enligt den s. k. kontantprincipen,
skall för samtliga jordbrukare — och ej allenast för dem, som enligt förslå
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45. 15
get bliva bokföringsskyldiga — beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.
Det synes utskottet böra undersökas, huruvida icke den sålunda ifrågasatta
ändrade metoden för inkomstberäkningen skulle kunna bereda ökad möjlighet
till införande av investeringsfonder av förevarande slag. I detta sammanhang
uppkommer givetvis även spörsmålet, under vilka förutsättningar
rätt till avsättning till investeringsfond skall kunna medgivas fysisk person,
vilket spörsmål är av betydelse även beträffande investeringsfonder i rörelse.
Utskottet anser fördenskull i likhet med 1947 års bevillningsutskott, att
dessa frågor böra upptagas till förnyat övervägande i anslutning till genomförandet
av lagstiftningen om bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruk.
Då utskottet finner angeläget, att alla tänkbara möjligheter till en
lösning av dessa frågor därvid bliva undersökta, anser sig utskottet böra
förorda skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning i ämnet.
Frågan om inrättande av investeringsfonder för skogsvårdsarbeten bör i enlighet
med vad 1947 års bevillningsutskott anfört vid utredningen jämväl
tagas under omprövning.
Beträffande det i motionen II: 196 framställda yrkandet får utskottet
erinra om att enligt nu gällande grunder för inkomstberäkningen vid jordbruk
avdrag är medgivet för kostnaden för anskaffning av inventarier, därest
desamma utgöra ersättning för å fastigheten tidigare förefintliga inventarier
av samma art. Avdrag är däremot icke medgivet för kostnaden för
anskaffning av sådana inventarier, till vilka någon motsvarighet förut icke
funnits å fastigheten (s. k. nyuppsättning). I likhet med motionären anser
utskottet denna reglering icke vara tillfredsställande. Utskottet kan
emellertid icke förorda, att frågan löses på det i motionen angivna sätter,
d. v. s. genom att avdrag medgives jämväl för kostnaden för nyuppsättning.
Eftersom en tillgång med begränsad varaktighetstid successivt nedgår i värde,
torde den principiellt riktiga vägen vara, att avdraget för anskaffningskostnaden
vid beskattningen slås ut på den beräknade varaktighetstiden. Enligt
uttryckligt stadgande i 22 § 2 mom. kommunalskattelagen är vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet avdrag nu icke medgivet för
värdeminskning å inventarier. I 1943 års jordbrukstaxeringssakkunnigas
ovannämnda betänkande föreslås emellertid ändrade bestämmelser i detta
hänseende. De sakkunnigas förslag innebär sålunda, att avdrag för värdeminskning
å inventarier i jordbruksdrift skall ske enligt i huvudsak samma
grunder, som gälla för inventarier i rörelse. Vid genomförande av de
sakkunnigas förslag i denna del skulle alltså vinnas en bättre ordning härutinnan.
Därest det skulle visa sig möjligt att införa bestämmelser om avsättning
till investeringsfond för jordbruk, kommer även detta att i viss
mån utgöra ett tillgodoseende av syftet med den ifrågavarande motionen.
Med hänsyn härtill och då, såsom ovan nämnts, proposition på grundval
av detta förslag kan förväntas komma att föreläggas nästkommande års
riksdag, avstyrker utskottet motionen II: 196.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna
I: 76 av herr Ivar Persson m. fl. och II: 151 av
herr Hansson i Skegrie m. fl., de likalydande motionerna
I: 185 av herr Domö m. fl. och II: 300 av herr Henriksson
m. fl. samt motionen I: 226 av herr Näsgård i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville, med beaktande
av vad i detta betänkande anförts, föranstalta om utredning
rörande de i motionerna berörda spörsmålen samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda; samt
B) att motionen II: 196 av herr Hansson i Skediga om
rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för nyanskaffning
av maskiner inom jordbruket måtte, i den mån densamma
icke kan anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 20 maj 1948.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Björnsson*,
Heiiman, Franzon*, Ramberg, Näsgård, Widner och Isaksson*; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hagberg i Malmö, Björklund,
Sandberg, Orgård, Henriksson*, Jonsson i Skedsbygd, Sundström,
Ohlsson i Kastlösa* och Larsson i Luttra.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
487706. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1948:231 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner angående inrättande av investeringsfonder för jordbruk TO. TO. a1 i texten