Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928

1948-06-01 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1948:47, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

1

Nr 47.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändring i vissa

delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

I en den 23 april 1948 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,

nr 224, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas dels att 50 § kommunalskattelagen den 28 september

19281 2 * 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till

nämnda paragraf skall fogas en anvisning av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

50 §.

1 mom. Skattskyldigs inom--

— angivna grunder.

2 mom. För fysisk ——-— överskjuter

ortsavdraget.

Återstår efter — — — 20 kronor.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka familj eavdrag

är medgivet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande

den skattskyldiges inkomst

1 mom. Skattskyldigs inom--

— angivna grunder.

2 mom. För fysisk ----över
skjuter

ortsavdraget.

Återstår efter----20 kronor.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka familj eavdrag

är medgivet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande

den skattskyldiges taxerade in
-

* Senaste lydelse av 50 § 2 mom., se 1932: 291.

1 Biliang till riksdagens protokoll 19fiS. 7 samt. Nr 47.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

minskas med ytterligare ett belopp av

högst 700 kronor.

Vad härefter---beskattnings
bar

inkomst.

3 mom. För skattskyldig,----

beskattningsbar inkomst.

komst minskas med ytterligare ett belopp

av högst 2 000 kronor. Skattskyldig,

vars inkomst helt eller till huvudsaklig

del utgöres av folkpension eller

av bidrag, som avses i lagen om bidrag

till änkor och änklingar med

barn, skall — därest särskilda omständigheter

icke till annat föranleda

— anses hava sådan nedsatt skatteförmåga,

varom ovan förmåles.

Vad härefter---beskattnings
bar

inkomst.

3 mom. För skattskyldig,---

beskattningsbar inkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 50 §.

Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han i

form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit,

bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande

vad han sålunda uppburit, dock högst 2 000 kronor. Om den skattskyldige

mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans

levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,

bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må

minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension eller

änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget likväl utgjort den

huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt

medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för nedsatt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen eller änke- eller änklingsbidraget icke uppgått till

minst hälften av den sammanlagda inkomsten, bör avdrag, som ovan sägs,

medgivas allenast då särskilda skäl därtill föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Propositionen innebär i huvudsak följande. Maximiavdraget för skattskyldig

med väsentligen nedsatt skatteförmåga föreslås vid taxering till kommunal

inkomstskatt skola höjas från 700 kronor till 2 000 kronor. I samband

därmed föreslås, att skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig

del utgöres av folkpension eller av bidrag varom förmäles i lagen om bidrag

till änkor och änklingar med barn, uttryckligen förklaras skola — därest

särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses hava sådan nedsatt

skatteförmåga, som berättigar till extra avdrag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

3

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det

följande, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Vid tillkomsten av lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1948, avsågs att så avväga pensionsförmånernas

storlek att även de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna

tillförsäkrades en godtagbar levnadsstandard. Vid nämnda avvägning torde

man allmänt hava utgått från att för dessa pensionärer någon nämnvärd

reducering av förmånerna genom beskattning icke borde förekomma. I anledning

härav har frågan om folkpensionärernas beskattning gjorts till föremål

för vissa undersökningar inom finansdepartementet. Resultatet av dessa

undersökningar har redovisats i en den 30 januari 1948 dagtecknad, inom

departementets rättsavdelning utarbetad promemoria angående beskattningen

av folkpensioner.

Över departementspromemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av ett

flertal myndigheter och sammanslutningar, varjämte vissa pensionsinrättningar

i anledning av promemorian inkommit till departementet med en gemensam

skrivelse i ämnet.

Beträffande innehållet i nämnda promemoria och de däröver avgivna yttrandena

tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen (s. 5—22 och 32—33).

Vad angår departementschefens motivering för det i den föreliggande

propositionen framlagda förslaget får utskottet likaledes hänvisa till propositionen

(s. 22—31).

Utskottet. I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen finnes ett stadgande, enligt

vilket, om skattskyldigs skatteförmåga befinnes vara väsentligen nedsatt

till följd av vissa i författningstexten uppräknade eller därmed jämförliga

omständigheter, den skattskyldiges taxerade inkomst efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande må minskas med ett belopp av högst

700 kronor. Det i propositionen framlagda förslaget innebär, dels att maximibeloppet

för detta avdrag skall bestämmas till 2 000 kronor, dels ock att

detta stadgande kompletteras med en föreskrift av innebörd att skattskyldig,

vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller

av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn,

skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses

hava sådan nedsatt skatteförmåga, som ovan nämnts. I särskilda anvisningar

till ifrågavarande paragraf ges närmare föreskrifter till ledning vid

avdragets beräknande.

Den sålunda föreslagna lagstiftningen bär närmast föranletts därav att

de kommunala ortsavdragen för närvarande äro så låga att även sådana

folkpensionärer, vilka helt eller till huvudsaklig del äro beroende av folkpensionen

för sin försörjning, bliva underkastade en icke obetydlig beskattning

till kommunal inkomstskatt. Vid den statliga inkomsttaxeringen ifrågakommer

däremot — efter den vid föregående års riksdag beslutade omregleringen

av de statliga ortsavdragen och höjningen av maximibeloppet för

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

det vid sistnämnda taxering medgivna avdraget för nedsatt skatteförmåga

till 2 000 kronor — icke någon nämnvärd beskattning av sådana folkpensionärer,

som nyss nämnts. Då en allmän höjning av de kommunala ortsavdragen

icke kan ske utan en omfattande utredning, för vilken torde komma

att krävas en avsevärd tid, har det ansetts påkallat att införa särskilda bestämmelser

om viss skattelättnad för ifrågavarande skattskyldiga. Departementschefen

har emellertid i propositionen framhållit, att dessa bestämmelser

i viss mån kunde anses såsom ett provisorium i avbidan på en omreglering

av de kommunala ortsavdragen.

Även enligt utskottets mening måste en lagstiftning av här avsett slag

i nuvarande läge anses påkallad. Utskottet vill dock understryka departementschefens''

uttalande om att denna lagstiftning får betraktas såsom ett

provisorium i avbidan på en omreglering av de kommunala ortsavdragen.

De nu föreslagna bestämmelserna böra sålunda enligt utskottets uppfattning

tagas under omprövning i samband med den utredning rörande frågan

om kommunalskattelagstiftningens utformning, varom riksdagen på

förslag av utskottet i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt. Med hänvisning

härtill får utskottet, som icke har något att erinra mot avfattningen av det

vid propositionen fogade författningsförslaget, tillstyrka bifall till propositionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 224, antaga det vid propositionen

fogade förslaget till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Stockholm den 1 juni 1948.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Ekman, Velander,

Frans Ericson*, Heurnan, Wehtje, Ramberg*, Näsgård och Widner;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Hammarlund*, Sandberg,

Orgård, Falk, Olson i Göteborg, Sundström, Bladh och Larsson i Luttra.

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

5

Reservationer:

1) av herrar Vetander, Wehtje, Ekman och Olson i Göteborg, som ansett,

att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»I 50 § 2 inom. kommunalskattelagen finnes ett stadgande, enligt vilket,

om skattskyldigs skatteförmåga befinnes vara väsentligen nedsatt till följd

av vissa i författningstexten uppräknade eller därmed jämförliga omständigheter,

den skattskyldiges taxerade inkomst efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande må minskas med ett belopp av högst 700 kronor. Det i

propositionen framlagda förslaget innebär, dels att maximibeloppet för detta

avdrag skall bestämmas till 2 000 kronor, dels ock att detta stadgande

kompletteras med en föreskrift av innebörd att skattskyldig, vars inkomst

helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag, som avses

i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall — därest särskilda

omständigheter icke till annat föranleda — anses hava sådan nedsatt

skatteförmåga, som ovan nämnts. I särskilda anvisningar till ifrågavarande

paragraf ges närmare föreskrifter till ledning vid avdragets beräknande.

Vad först angår frågan om höjning av det enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

stadgade avdraget, vanligen kallat avdraget för ömmande omständigheter,

till maximum 2 000 kronor får utskottet erinra därom att avdragets

nu gällande maximibelopp, 700 kronor, varit oförändrat alltsedan

ingången av år 1929. Maximibeloppet för motsvarande avdrag vid statsbeskattningen

har däremot genom beslut av 1947 års riksdag höjts från 1 000

kronor till 2 000 kronor. Anledningen till denna höjning, vilken innebar en

fördubbling av avdragets maximibelopp, var närmast den försämring av

penningvärdet, som under tiden inträtt.

Det angivna skälet talar uppenbarligen även för höjning av ifrågavarande

avdrags maximibelopp vid den kommunala beskattningen. Det torde t. o. m.

kunna göras gällande, att en höjning därav vid kommunalbeskattningen är i

än högre grad motiverad. Utskottet har härvid närmast haft i åtanke det förhållandet,

att för det övervägande antalet skattskyldiga kommunalskatten

utgör den större delen av de direkta skatterna. På grund av att de kommunala

ortsavdragen förblivit oförändrade sedan år 1929, medan de statliga

ortsavdragen i två skilda omgångar blivit avsevärt höjda, har en uppenbar

disproportion uppkommit mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen.

Sålunda varierar t. ex. ortsavdraget för äkta makar utan barn mellan

750 och 1 050 kronor vid kommunalbeskattningen — bankningen inberäknad

— och mellan 2 500 och 3 000 kronor vid statsbeskattningen. Kommunalskatten

kan därför uppgå till relativt höga belopp, innan någon skattskyldighet

över huvud taget inträder vid den statliga beskattningen. I de fall, då

inkomsten icke uppgår till eller föga överstiger de statliga ortsavdragens belopp,

måste förutsättas, att skatteförmågan är av ringa omfattning. Inträda i

sådana fall omständigheter, som medföra nedsättning av skatteförmågan,

sakna taxeringsmyndigheterna — på grund av gällande bestämmelser —

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

möjlighet att i nämnvärd utsträckning taga hänsyn därtill. Det bör nämligen

uppmärksammas, att avdraget för ömmande omständigheter icke når sin

fulla effekt, förrän inkomsten uppgår till 3 600 å 4 000 kronor för ensamstående

och 4 500 å 5 000 kronor för äkta makar. Vid lägre inkomster än de nu

nämnda finnas sålunda större möjligheter att taga hänsyn till nedsatt skatteförmåga,

om avdraget för ömmande omständigheter höjes vid kommunalbeskattningen.

Under hänvisning till det anförda finner sig utskottet kunna tillstyrka en

höjning av det enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade avdraget.

Beträffande omfattningen av denna höjning har utskottet övervägt ett bibehållande

av den tidigare relationen mellan avdragens maximibelopp vid

den statliga och den kommunala beskattningen, i vilket fall en fördubbling

av avdraget skulle ifrågakomma. Med hänsyn till vad ovan anförts rörande

den särskilda betydelse, avdraget har vid den kommunala beskattningen,

har emellertid utskottet ansett sig böra godtaga den enligt propositionen föreslagna

höjningen till 2 000 kronor.

Vidkommande härefter propositionen, såvitt den avser skattskyldig, vars

inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag,

som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, är utskottet

av den meningen, att en skattelättnad får anses vara av behovet påkallad.

Det synes nämligen utskottet, att en inkomst, som icke eller endast obetydligt

överstiger utgående folkpension eller här avsett bidrag, ej bör belastas

så hårt, som med tillämpning av gällande bestämmelser kan bliva fallet.

Emellertid kan utskottet icke finna den föreslagna ordningen för genomförandet

av en skattelättnad tillfredsställande. I sådant hänseende vill utskottet

till en början framhålla, att det här otvivelaktigt rör sig om en särlagstiftning.

Vad som enligt propositionen berättigar till skattelättnad är nämligen

icke inkomstens storlek utan den form, under vilken inkomsten tillföres

den skattskyldige. Om två personer ha en till beloppet exakt lika stor

inkomst, den ene i form av folkpension och den andre på grund av anställning,

bör väl resultatet icke bliva det, att den senare skall beskattas hårdare

än den förre. Att den senare skulle ha en större skatteförmåga kan icke förutsättas.

Vill man därför åstadkomma en skattelättnad för den förre, vilket

utskottet, såsom nämnt, anser vara befogat, bör detta ske på sådant sätt, att

även den senare kommer i ånjutande av motsvarande skattelättnad. Detta

synes dock näppeligen kunna ske annorledes än genom en höjning av de

kommunala ortsavdragen. Endast därigenom kan man bibehålla den rättvisa

och jämlikhet i beskattningen, på vilken man sökt bygga vår skattelagstiftning.

Utskottet har tidigare i olika sammanhang haft att taga ställning till frågan

om skattefrihet för vissa rättssubjekt eller vissa slag av intäkter och

har därvid framhållit, att skatteprivilegier måste anses utgöra en olämplig

form för understöd från det allmännas sida (jfr bevillningsutskottets betänkanden

nr 21 vid 1942 års riksdag, nr 9 vid 1943 års riksdag och nr 16

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

7

vid 1945 års riksdag). Även finansministern har givit uttryck åt denna

mening (jfr proposition nr 134 till 1942 års riksdag).

Utskottet har vidare, såsom även framhållits i förevarande proposition,

tidigare varit inne på frågan om beskattningen av sociala förmåner och därvid

uttalat sig för en utredning härom (jfr utskottets betänkande nr 43 vid

1946 års riksdag). Vid sådant förhållande synes det icke böra ifrågakomma

att genomföra en lagstiftning, som — bortsett från att den icke kan principiellt

försvaras — föregriper denna utredning.

Utskottet anser sig i detta sammanhang böra ifrågasätta riktigheten av

den i propositionen åberopade uppfattningen, att de sociala förmånerna icke

böra avvägas med utgångspunkt från att de skola täcka även på förmånerna

belöpande skatt. Enligt utskottets mening böra de sociala förmånerna

förutsättas tillförsäkra mottagaren samma standard som en arbetsinkomst

av motsvarande storlek. I den mån arbetsinkomsten anses böra beskattas,

måste det därför vara principiellt riktigt, att även den sociala förmånen

beskattas. Att skatten är av skiftande storlek i olika kommuner saknar i sådant

sammanhang betydelse liksom ock det förhållandet att den sociala

förmånen respektive arbetsinkomsten kan komma att beskäras i olika omfattning

allteftersom uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten

växlar. Detsamma gäller ock för det fall att beslut fattas om uttagande av

nya eller höjning av redan utgående indirekta skatter.

Vad särskilt angår folkpensionerna lärer någon tvekan icke kunna råda

därom att dessas belopp fastställts med utgångspunkt från att beskattning

skulle principiellt sett ifrågakomma. Detta framgår bl. a. av socialvårdskommitténs

betänkande med förslag till lag om folkpensionering (SOU

1945: 46) i det avsnitt av betänkandet, som rubricerats »Återbäring av pension

genom skatter» (s. 234—240).

I propositionen har uttalats, att de ifrågasatta särbestämmelserna rörande

folkpensionärerna kunde anses såsom ett provisorium i avbidan på en omreglering

av de kommunala ortsavdragen. Det förmenas vidare, att en allmän

höjning av dessa avdrag skulle kunna göra den nu föreslagna lagstiftningen

onödig. Härtill vill utskottet erinra, att — bortsett från att en utredning om

de kommunala ortsavdragens storlek sannolikt kommer att taga lång tid —

de kommunala ortsavdragen med hänsyn till skatteunderlaget i kommunerna

uppenbarligen icke på långt när kunna höjas så, att de skulle få

samma effekt som de nu för folkpensionärerna föreslagna, i huvudsak obligatoriska

avdragen. I själva verket kan det sålunda bär knappast vara fråga

om något provisorium.

Av skäl, som i det föregående anförts, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka

bifall till propositionen i förevarande hänseende. I likhet med taxeringsnäinndsordförandenas

riksförbund är utskottet av den meningen, att

det i stället måste vara att föredraga, att beskattningsnämnderna såsom hittills

skola ha att fritt pröva, om och i vad mån avdrag skola beviljas. Med

en sådan ordning blir den skattskyldiges verkliga skatteförmåga avgörande

vid avdragets utmätande, och man undgår att tillämpa eu schablon, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 47.

endast slumpvis kan leda till riktigt resultat. Då utskottet, trots de erinringar

som kunna riktas däremot, ansett sig böra tillstyrka fastställandet av

ett så högt maximibelopp för ifrågavarande avdrag som 2 000 kronor och

då beskattningsnämnderna, såsom förutsatts, skola äga rätt att intill detta

belopp i mån av behov bevilja folkpensionärer och även andra skattskyldiga

avdrag för ömmande omständigheter, måste enligt utskottets mening

varje berättigat krav på skattelättnad med utnyttjande av här ifrågavarande

avdragsform vara tillgodosett.

Frågan om en omreglering av de kommunala ortsavdragen måste emellertid

betraktas såsom synnerligen aktuell. Utskottet förutsätter därför, att densamma

kommer att tagas under omprövning snarast möjligt och senast i

samband med den utredning rörande kommunalskatlelagstiftningens utformning,

varom riksdagen på förslag av utskottet i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhållit.

I anslutning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 224 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas, för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928 skall erhålla följande ändrade lydelse:

50 §.

2 mom. För fysisk---överskjuter ortsavdraget.

Återstår efter---20 kronor.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande

den skattskyldiges taxerade inkomst minskas med ytterligare ett belopp av

högst 2 000 kronor.

Vad härefter----beskattningsbar inkomst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.»

2) av herr Sundström.

487764. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:291 Skrivelse till Konungen i anledning av Ku/ngl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten