Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939

1948-06-29 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1948:50, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

1

?ir 50.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december

1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i

vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, m. m.

I en den 11 juni 1948 dagtecknad proposition nr 295, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december

1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850)

angående rätt för Konungen att i vissa fält meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 december 1939 angående rätt för

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, vilken jämlikt lag den 2 maj 1947 (nr 159) gäller till

och med den 30 juni 1948, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30

juni 1949, dock att vad under a) i förstnämnda lag sägs beträffande förbindelser,

som bankaktiebolag har att fullgöra efter högst en månads uppsägning,

i stället skall gälla beträffande förbindelser, som bolaget har att fullgöra

efter högst två månaders uppsägning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 8 samt. Nr 50.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

Såsom ett led i de av 1937 års riksdag i valutavårdande syfte beslutade beredskapsåtgärderna

ingick bland annat ett bemyndigande för Konungen att,

om sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövades nödigt,

på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bank- och fondinspektionens

hörande meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv. Stadgande härom innefattades i en den 4 juni 1937 utfärdad lag

(nr 305), vilken ursprungligen ägde giltighet till och med den 28 februari

1938 men därefter successivt förlänades fortsatt giltighet, sista gången genom

lag den 26 maj 1939 (nr 196), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes

till och med den 31 maj 1940.

Genom beslut av 1939 års urtima riksdag (propositionen nr 30, riksdagens

skrivelse nr 80) ersattes emellertid 1937 års lag med lagen den 15 december

1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Denna nya lag, som i vissa

avseenden innefattade en uppmjukning av de ursprungliga bestämmelserna

med syfte att möjliggöra en smidigare tillämpning, gällde ursprungligen till

och med den 31 maj 1940 men har därefter erhållit fortsatt giltighet, senast

genom lag den 2 maj 1947 (nr 159), enligt vilken giltighetstiden utsträckts

till och med den 30 juni 1948.

Beträffande det närmare innehållet i nyssnämnda lag den 15 december

1939 må följande nämnas.

Konungen äger i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter

prövas nödigt -— på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter bank- och fondinspektionens hörande — förordna:

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande

kassa skall uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har

att vid anfordran eller efter högst en månads uppsägning fullgöra, i den mån

de icke utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i riksbanken

innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget

skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av Konungen

angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken, dock

högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av växlar

på högst tre månader.

Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana,

vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. Vid förordnande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

3

enligt b) eller c) må de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter

storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar.

Några bestämmelser meddelades icke med stöd av 1937 års lag i ämnet

och ha hittills icke heller meddelats enligt den nya lagen.

Beträffande motiveringen för det framlagda lagförslaget får utskottet hänvisa

till propositionen.

Utskottet.

1 den föreliggande propositionen redovisas till en början en av fullmäktige

i riksbanken till Kungl. Maj :t den 11 maj 1948 avlåten skrivelse med vissa

synpunkter beträffande den allmänna ekonomiska politiken. I denna skrivelse

ha fullmäktige tillika hemställt, att 1939 års lagstiftning rörande bankaktiebolags

kassareserv måtte efter vissa omarbetningar erhålla förlängd giltighet

under ytterligare ett år. Departementschefen, som beträffande den

allmänna ekonomiska politiken väsentligen hänvisat till den behandling

denna fråga ägnats i propositionen nr 286 angående komplettering av riksstatsförslaget

för budgetåret 1948/49, har i nu förevarande proposition

främst upptagit frågan om sådana åtgärder för reglering av kreditmarknaden,

som kunna stödja strävandena att ernå en förbättrad samhällsekonomisk

balans. I avseende härå påkallas riksdagens medverkan i fråga om fortsatt

lagstiftning om rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv.

Innan utskottet ingår på sistberörda spörsmål, vill utskottet i anslutning

till fullmäktiges i ovannämnda skrivelse och departementschefens i propositionen

nr 286 gjorda uttalanden framhålla vissa synpunkter beträffande

den allmänna ekonomiska politiken.

Såsom närmare framgår av propositionen nr 286 råder alltjämt, trots vidtagna

åtgärder, en bristande jämvikt inom åtskilliga områden av det ekonomiska

livet. Efterfrågan för privat och offentlig investering och konsumtion

överstiger fortfarande tillgången av varor och tjänster inom landet, vilket

medför ett betydande tryck uppåt på prisnivån och en tendens till minskning

av varulagren. Investeringsbenägenheten är större än som kan tillgodoses

genom de reala resurser, som stå till förfogande. Den på konsumtion

inriktade efterfrågan har i år ytterligare ökats genom införande av

barnbidrag och höjda folkpensioner samt genom höjning av löner och jordbruksinkomster.

Vårt valutaläge medger ej heller, att varutillgången inom

landet ökas genom import. Den i stort sett stigande pristendensen på världsmarknaden

minskar dessutom de varukvantiteter, som kunna erhållas mot

de för import disponibla valutorna. Svårigheter ha jämväl framträtt för exportens

uppehållande i en med hänsyn till imporlbehovet önskvärd omfattning.

Motstånd mot våra exportpriser har sålunda gjort sig gällande inom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

vissa områden, samtidigt som möjligheterna att exportera trävaror, pappersmassa

och papper minskas genom en i jämförelse med förkrigsförhållandena

starkt ökad inhemsk förbrukning. Av allt att döma måste en ytterligare

nedskärning ske av importvolymen.

Tidigare i år (uti. nr 6) har utskottet givit uttryck åt den uppfattningen,

att utvecklingen under år 1947 på ett påtagligt sätt klargjort begränsningen

av våra resurser samt att möjligheten att öka vår konsumtionsstandard bedömts

alltför optimistiskt. Läget har nu ytterligare skärpts, och framtidsutsiktex-na

te sig mörkare än tidigare. Något utrymme för standardförbättringar

finnes för närvarande icke. Ansträngningarna få inriktas på att bevara

de vunna resultaten. Konsumtionen måste anpassas efter varutillgången

och med hänsyn till att de för framåtskridandet erforderliga investeringarna

icke åsidosättas. För att vi skola kunna bygga vidare på en utveckling mot

ökat välstånd är det nödvändigt, att jämvikt skapas i landets ekonomi. Alla

samhällsgrupper måste stödja en politik, som leder till detta mål. Denna

politik måste med alla medel inriktas på att begränsa köpkraftsöverskottet

för att på så sätt motverka tendenserna till prisstegring och ytterligare försämring

av penningvärdet samt förhindra en så stark lageruttömning, att

svårigheter uppstå för vår försörjning. Härigenom skulle man dessutom

komma närmare den tidpunkt, då det blir möjligt att avveckla de för näringslivet

och allmänheten betungande regleringar, som nu måste tillämpas

för att mildra vei''kningarna av den bristande jämvikten. Redan i fjol (uti.

nr 48) fann utskottet anledning att på det allvarligaste understryka vikten

av att den samhällsekonomiska balansen snarast återställdes och att man

därvid icke finge väja för åtgärder, som eljest skulle framstå som mindre

tilltalande. Dylika åtgärder skulle, framhöll utskottet, lättare godtagas, om

allmänheten oförbehållsamt gjordes underkunnig om vad situationen kräver.

Fullmäktige ha i sin förberörda skrivelse understrukit inkomstutvecklingens

grundläggande betydelse för den nuvarande situationen, vilket jämväl

bestyrkes av de i propositionen nr 286 framlagda utredningarna. Den

nu existerande balansrubbningen är, såsom fullmäktige framhållit, väsentligen

att anse som en inkomstinflation. Vidare har klarlagts det faktum, att

balans icke kan vinnas genom att efterfrågan får ta sig uttryck i prisstegringar.

I detta fall blir nämligen en balans möjlig endast under de — troligen

osannolika — förutsättningarna, att de genom prisstegringarna ökade

företagsinkomsterna sparas och att de dessutom icke föranleda krav på

ökade inkomster från andra samhällsgruppers sida. Icke heller leder en produktionsökning

i och för sig till jämvikt, om icke den därigenom ernådda

inkomstförbättringen åtminstone delvis sparas. Strävandena måste därför i

första hand inriktas på att, såsom departementschefen framhållit, avklippa

den spiral av stigande inkomster och stigande priser, som är inflationens

kännemärke. Utskottet delar den av departementschefen uttalade uppfattningen,

att en väsentlig förutsättning för en stabilisering av prisnivån är

en stabilisering av inkomsterna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

5

Utskottet har under en följd av år understrukit det ömsesidiga samband,

som råder mellan pris- och lönepolitiken, och varnat för konsekvenserna av en

prisuppdrivande Iqnestegring. I nuvarande ansträngda ekonomiska läge

finner utskottet angeläget ånyo inskärpa vikten av att alla samhällsgrupper

iakttaga återhållsamhet i fråga om krav på inkomstökningar. Den överenskommelse,

som nyligen träffats med de statsanställdas organisationer om

oförändrat rörligt lönetillägg fram till årsskiftet, utgör härvidlag ett steg

i rätt riktning. Överenskommelsen förutsätter emellertid, att levnadskostnadsindex

icke undergår någon nämnvärd ökning. Då väl även andra löntagargrupper

komma att uppställa samma villkor för att tills vidare avstå

från krav på höjda penninginkomster, framstår tydligt vikten av att levnadskostnadsnivån

bibehålies i stort sett oförändrad. Den inledda aktionen

för att genom samordnande åtgärder uppnå en stabilisering av priser och

levnadskostnader kan därför bli av stor betydelse för strävandena att bevara

penningvärdet och bör med all kraft fullföljas.

Ehuru en inkomststabilisering i nuvarande läge framstår som det viktigaste,

böra även andra åtgärder vidtagas för att begränsa köpkraftsöverskottet.

En fortsatt nedskärning av investeringsverksamheten torde sålunda

vara ofrånkomlig och bör genom reglering av kreditmarknaden utvidgas

till att omfatta även sådana områden, som nu ligga utanför kontroll. Investeringsbegränsningen,

som innerst är nödvändig på grund av det otillräckliga

sparandet, medför emellertid, att även angelägna investeringsbehov

måste skjutas på framtiden. De olägenheter, som härigenom vållas såväl

det allmänna som näringslivet, komma sannolikt att i längden bli så

stora, att mera effektiva åtgärder för ernående av ett ökat sparande än hittills

kunna komma att visa sig nödvändiga. Utskottet vill i detta sammanhang

hänvisa till de uttalanden om önskvärdheten av åtgärder för främjande

av det frivilliga sparandet, som gjorts av bevillningsutskottet i betänkande

nr 49 innevarande år.

Den överbalansering av driftbudgeten, som ernåtts för nästkommande

budgetår, är givetvis också eu väsentlig faktor att räkna med, då det gäller

att nedbringa köpkraftsöverskottet. Det bör dock icke förbises, att det beräknade

budgetöverskottet, vilket frambringats delvis på bekostnad av det

enskilda sparandet, icke täcker statens samtliga utgifter å kapitalbudgeten,

därest hänsyn även tages till förbrukningen av reservationsmedel. Härvid är

att beakta, att kapitalbudgeten på grund av införandet av statligt garantisystem

för jordbrukets rationaliseringsbehov in. in. icke belastas med anslag

för hithörande ändamål. Enligt utskottets mening är det i nuvarande

läge elt minimikrav, att utgifterna å såväl driftbudgeten som kapitalbudgeten

täckas av verkliga statsinkomster, så att den statliga finanspolitiken

icke bidrager till att förstärka inflationstendenserna.

Bland övriga åtgärder i stabiliserande syfte bör nämnas steriliseringen av

vinstmedel från vissa företag. Denna torde närmast få betydelse som ett led

i den kreditåtstramande politik, som erfordras för att bemästra de inflationsrisker,

vilka kunna uppkomma via kreditmarknaden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

Såsom departementschefen framhållit, måste en kreditåtstramning för

att erhålla avsedd effekt omfatta samtliga kreditinrättningar. Utskottet vill

här erinra, att riksbanken hösten 1947 träffat överenskommelse med affärsoch

sparbankerna samt jordbrukskasseorganisationen om frivillig kreditbegränsning.

Försäkringsbolagen ha nyligen förklarat sig villiga att tills vidare

under sex månader icke minska sitt innehav av stats- och hypoteksobligationer.

Samtidigt har sparbanksföreningen uppmanat sparbankerna att

i sin långivning och likviditetspolitik beakta behovet av återhållsamhet.

Förhandlingar äro vidare avsedda att äga rum även med hypoteksinstitutionerna.

Dessa åtgärder kunna förväntas medföra, att riksbankens inköp

av obligationer komma att nedgå, vilket måste få gynnsamma verkningar

ur penningpolitisk synpunkt. De av riksbanken i räntestabiliserande syfte

verkställda obligationsköpen ha nämligen, särskilt sedan valutaförsäljningarna

avsevärt nedgått, varit ägnade att motverka strävandena att hålla

penningmarknaden stram.

Vad härefter angår den i propositionen nr 295 upptagna frågan om f ö rlängning

och omarbetning av lagstiftningen rörande

bankaktiebolags kassa reserv får utskottet anföra följande.

I likhet med fullmäktige och departementschefen anser utskottet det vara

angeläget, att åtgärder i kreditinskränkande syfte vidtagas för att möjliggöra

en minskning av de investeringar, vilka icke äro underkastade direkt

kontroll. Utöver de i det föregående redovisade åtgärderna i kreditbegränsande

syfte ha överläggningar upptagits med affärsbankerna om en skärpning

av fordringarna på bankernas kassareserver enligt 1939 års fullmaktslag.

Sedan på hemställan av fullmäktige utredning verkställts rörande ny

lagstiftning i detta ämne, har departementschefen i den nu föreliggande

propositionen anmält, att frågan icke kunnat slutbehandlas inom sådan

tid, att förslag nu kan föreläggas riksdagen. I detta läge har den nu gällande

fullmaktslagen ansetts böra förlängas under ytterligare ett år eller alltså

intill utgången av juni månad 1949. I samband härmed ha de i lagen

upptagna bestämmelserna föreslagits ändrade så, att de komma att omfatta

även medel på uppsägningsräkning. Departementschefen har förutsatt att

förnyade överläggningar med affärsbankerna skola äga rum och att, om

så skulle befinnas lämpligt, förslag till ändrad lagstiftning kommer att föreläggas

riksdagen redan innan giltighetstiden för den nu föreslagna lagstiftningen

utgått.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit och då utskottet funnit den

i propositionen anförda motiveringen för den föreslagna ändringen av 1939

års fullmaktslag vara bärande, får utskottet — med understrykande av vikten

ur penningpolitisk synpunkt av att en effektiv begränsning av kreditgivningen

ernås — biträda syftet med det föreliggande lagförslaget. Då

emellertid riksdagens beslut i ärendet kan fattas först efter den 1 juli

1948, vid vilken tidpunkt den föreslagna lagen skulle träda i kraft, synes

det ur lagteknisk synpunkt vara mest lämpligt, att sedan giltighetstiden för

1939 års lagstiftning utlöpt vid utgången av innevarande månad, en helt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

7

ny lag antages att träda i kraft så snart ske kan. Den nya lagen bör till

sitt innehåll sammanfalla med 1939 års lag, dock med den av Kungl. Maj :t

ifrågasatta ändringen att vad under a) i sistnämnda lag sägs beträffande

förbindelser som bankaktiebolag har att fullgöra efter högst en månads

uppsägning, i stället skall gälla beträffande förbindelser, som bolaget har

att fullgöra efter högst två månaders uppsägning.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit

sig icke böra antaga det genom förevarande proposition framlagda

förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15

december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i

vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv — måtte för sin del antaga följande

förslag till

Lag

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv.

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter

prövas nödigt, må Konungen, på framställning

av fullmäktige i riksbanken och efter bank- och fondinspektionens

hörande, förordna:

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten

lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans

med bankaktiebolags inneliggande kassa skall uppgå

till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid

anfordran eller efter högst två månaders uppsägning fullgöra,

i den mån de icke utgöras av skulder på grund av

insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags

inneliggande kassa och kassareserv, som bolaget

jämlikt nämnda lagrum eller, om förordnande enligt a)

meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående

i riksbanken och, i händelse sådant finnes kunna

medgivas, likvida avista tillgodohavanden hos utländsk

bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna

summan skall utgöras av medel inneslående i riksbanken,

samt att, om bankaktiebolags i riksbanken innestående medel

icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget skall

till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

av Konungen angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes

av riksbanken, dock högst en procent över riksbankens

lägsta diskonto vid diskontering av växlar på högst

tre månader.

Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag

eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst

angivet belopp. Vid förordnande enligt b) eller c) må de

bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter storleken

av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas

olika kvotdelar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling, och gäller till och med den 30 juni

1949. Av Konungen jämlikt denna lag meddelat förordnande

må ej äga tillämpning längre än lagen äger giltighet.

Stockholm den 29 juni 1948.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik, Leander, Andersson

i Tidaholm, Persson i Älvdalsåsen, Nordenson, Näsgård och Annér; samt

från andra kammaren: herrar Wiberg, von Seth, Andersson i Munkaljungby,

Eriksson i Sandby, Fröderberg, Persson i Norrby, Johansson i Kalmar

och Molander.

Reservation

av herrar Wiberg, Nordenson och von Seth, vilka ansett, att utskottets

yttrande bort ha följande lydelse:

»Sedan flera år tillbaka saknas i vårt land samhällsekonomisk balans genom

att ett alltför stort köpkraftsöverskott finnes i förhållande till varutillgången.

Intill dess balans uppnåtts komma riskerna för en fortsatt försämring

av penningvärdet, en snedvridning av produktionslivet och ökat

statligt tvångsingripande med därav följande utökad byråkratisering att

förbliva överhängande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

9

Grundförutsättningen för att landets välstånd på längre sikt skall kunna

ökas och därigenom hela folkets levnadsstandard höjas är just att balans i

samhällsekonomien uppnås. Det är därför väl värt med ansträngningar och,

om så skulle erfordras, även uppoffringar från alla befolkningsgruppers sida

för att åstadkomma denna ekonomiska balans. De ansträngningar eller uppoffringar,

som visa sig nödvändiga, måste betraktas såsom insatser för att i

görligaste mån vidmakthålla vår nuvarande levnadsstandard och på längre

sikt förbättra denna. Insatserna äro eller kunna visa sig nödvändiga för att

förhindra den fattigdom och de svåra rubbningar i produktionslivet, som följa

av en inflation.

Den allmänna ekonomiska politik, som trots varningar, icke minst från

bankoutskottets sida, förts under de senare åren, har icke lett till ett för

landet önskvärt resultat, utan har fastmer medfört, att utvecklingen gått i en

alltmer ogynnsam riktning.

Då kriget slutade för tre år sedan hade vårt land ett gynnsamt utgångsläge

med en stark valutaställning och en oförstörd produktionsapparat. Samtidigt

rådde en betydande efterfrågan på våra exportvaror, varav också förhållandevis

stora lager funnos. Under de gångna åren har läget undergått en

mycket allvarlig förändring till det sämre. Såväl situationen för dagen som

framtidsutsikterna på det ekonomiska området te sig också i många hänseenden

bekymmersamma. Valutareserverna ha till huvudsaklig del konsumerats.

Det har blivit nödvändigt att vidtaga mycket ingripande importrestriktioner,

vilkas verkningar för varje dag visa sig bliva alltmer kännbara.

Det redan bestående mycket kraftiga köpkraftsöverskottet tillföres

ständigt nya tillskott genom ökning av penninginkomsterna. Sparande äger

icke rum i erforderlig utsträckning. Ett system med ransoneringar och restriktioner

av skilda slag hotar alt bliva en permanent företeelse i vårt samhällsliv.

Kris- och förvaltningsapparaten har fått en alltför stor omfattning

och tager alltmera arbetskraft i anspråk, samtidigt som det råder brist på

arbetskraft för produktiva ändamål. Brist på valutor till råvaruköp och halvfabrikat

leder i sin tur till risk för arbetslöshet inom vissa sektioner. En

nedslitning av industriens och jordbrukets maskinpark äger rum, och valutabristen

utgör också ett hinder för en önskvärd rationalisering inom näringslivet.

Åtskilliga tecken tyda på att utsikterna för exportmarknaden

icke på långt när äro så gynnsamma som tidigare. För närvarande pågår en

förtäring av lagerreserver och utländska fordringar med varubrist och en

försämring av balansen som följd. Den pågående utvecklingen leder till en

sänkning av levnadsstandarden. Det gäller nu att inrikta alla ansträngningar

på att så vitt möjligt förhindra detta och om så ej låter sig göra

begränsa sänkningen och göra den snabbt övergående. Förrän samhällsekonomisk

balans åstadkommits, finnes ej något utrymme för standardförbättringar.

Konsumtionen måste anpassas efter varutillgången, varvid hänsyn

även måste tagas till att de för framåtskridandet erforderliga investeringarna

icke åsidosättas.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 8 samt. Nr 50.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

Det vore felaktigt att söka hålla uppe en illusion, att läget är bättre än

det i verkligheten är.

Först och främst erfordras en sådan upplysningsverksamhet från de ansvariga

instansernas och då främst regeringens sida, som klargör vilka åtgärder,

som äro nödvändiga, även om dessa lika litet som andra åtgärder,

vilka innebära återhållsamhet, kunna vara populära. Man måste göra klart

för Sveriges folk, att man är beredd att vidtaga de åtgärder, som erfordras

för att förhindra en inflation med de sociala orättvisor, som bliva följden

av en penningvärdesförsämring, och att åter skapa en utgångspunkt för

en höjning av välståndet.

De åtgärder, som erfordras inom den ekonomiska politikens område, måste

ha ett dubbelt syfte. Det omedelbara problemet är att neutralisera det förefintliga

köpkraftsöverskottet. Vidare gäller det emellertid att skapa förutsättningar

för en välståndsökning på längre sikt.

Det vore olyckligt att fortsätta en politik, som bl. a. genom en vittgående

subventionering för tillfället döljer, att vi leva över våra reella tillgångar

men som ju längre den fortsätter icke kan leda till annat än ett så mycket

kännbarare bakslag. Ej heller vore en politik att rekommendera, som i

bästa fall på mycket lång sikt skulle kunna leda till återställande av jämvikt

i samhällsekonomien och som skulle medföra långvarig instabilitet och en

onödigt utdragen standardsänkning.

I det läge, vari vårt land befinner sig, och med de givna utgångspunkterna

är en sådan politik att föredraga, som på en med hänsyn till föreliggande

omständigheter kort tidrymd leder till resultat. En sådan politik förutsätter

mera långtgående, men samtidigt också snabbare övergående åtgärder.

Skall det bliva möjligt att snabbt uppnå en vändpunkt, är det emellertid

nödvändigt att alla samhällsgrupper äro beredda att stödja den politik, som

leder till målet. Det gäller att uppnå ett sådant jämviktsläge att det tyngande

restriktionstillståndet snarast möjligt kan slopas. För uppnående av detta

mål böra också sådana generellt verkande åtgärder användas, vilka ligga

inom riksbankens kompetensområde.

Vid sin granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och

förvaltning under år 1947 underströk utskottet »svårigheterna att driva en

effektiv valuta- och penningpolitik utan en därmed tillräckligt samordnad

politik å det ekonomiska livets övriga områden». Den största effekten skulle

uppnås vid en lämplig kombination av penningpolitiska och andra åtgärder.

Riksbanken fortsätter alltjämt med att inköpa obligationer och att i icke

oväsentlig omfattning finansiera riksgäldskontoret. Inom fullmäktige har

en minoritet sedan länge påyrkat upphörande av obligationsköpen. Utskottet

vill understryka, att obligationsköpen omedelbart böra upphöra, om också

denna åtgärd skulle medföra någon återverkan på räntan. Även med tanke

på att sådana kreditåtstramande åtgärder, som statsmakterna redan beslutat,

skola få avsedd effekt, bör detta ske. Riksdagen har sålunda i enlighet

med första lagutskottets utlåtande nr 30 angående viss sterilisering av ak
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

11

tiebolags vinstmedel framhållit, att det är uppenbart, »att den föreslagna

steriliseringen icke kan få nu ifrågavarande penningpolitiska effekt, med

mindre de å spärrkonto insatta medlen verkligen tagas ur marknaden och

icke från den sedelutgivande banken».

Utskottet vill också betona, att det ur penningpolitisk synpunkt är angeläget,

att krediterna till riksgäldskontoret minskas, och att staten i större

omfattning än hittills återgår till den normala ordningen att för sitt lånebehov

anlita den öppna marknaden.

Såsom riksbanksfullmäktige i sin skrivelse till Konungen den It maj 1948

framhålla, kan den nuvarande rubbningen i den samhällsekonomiska balansen

väsentligen betecknas som en inkomstinflation. Utskottet har en följd

av år understrukit det ömsesidiga samband, som råder mellan pris- och

lönepolitik, och utskottet finner angeläget ånyo inskärpa vikten av att alla

samhällsgrupper iakttaga återhållsamhet i fråga om krav på inkomstökningar.

Den hittillsvarande utvecklingen utvisar tydligt, att en klar insikt

om det rätta sambandet mellan penninginkomsterna och möjligheterna i

fråga om varuförsörjningen icke vunnits. Det är utomordentligt betydelsefullt,

att resultat på detta område uppnås genom överläggningar med arbetsmarknadens

parter.

Även en aldrig så fullständig inkomststabilisering kan dock icke överbrygga

ens det bestående inflationsgapet. Utöver de här ovan berörda generellt

verkande åtgärderna erfordras också såväl med tanke på en lösning av

det aktuella kortsiktiga problemet som i fråga om problemet på längre sikt

en rad andra särskilda åtgärder.

En överbalansering av budgeten utgör ett av de medel, som i den föreliggande

situationen böra tillgripas. Största sparsamhet bör iakttagas i fråga

om statens utgifter.

Av allra största betydelse är, att ett ökat sparande kommer till stånd. Utskottet,

som tidigare framhållit nödvändigheten härav, vill understryka, att

mera effektiva åtgärder än hittills vidtagna äro behövliga. Samtidigt vill

utskottet framhålla, att en absolut förutsättning för att ett ökat sparande

skall kunna åstadkommas är att förtroende skapas för statsmakternas fasta

vilja och möjligheter att skydda penningvärdet.

För att åstadkomma en neutralisering av köpkraftsöverskottet måste även

andra medel övervägas. Om det därvid visar sig ofrånkomligt med en ytterligare

konsumtionsbeskattning bör denna så utformas, att en otymplig

punktbeskattning på för produktionen och distributionen viktiga varor undvikes.

Ett utomordentligt betydelsefullt medel i kampen mot en hotande inflation

skulle en ökning av produktionen utgöra. Åtgärder, som kunna verka i sådant

syfte, böra också vidtagas.

En skyndsam översyn av skattelagstiftningen bör göras i avsikt att borttaga

sådan beskattning, som verkar konfiskatorisk, produktionshämmande

eller utgör ett icke önskvärt hinder gentemot viljan till sparande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 50.

En fortsatt begränsning av investeringarna kan tillsvidare icke undgås.

Vid avvägningen bör särskild hänsyn tagas till önskvärdheten av att i största

möjliga mån stödja de produktiva investeringar, som i främsta rummet

på kort sikt kunna leda till önskvärda produktionsutvidgningar. Därvid

bör givetvis ej heller långtidsperspektivet förbises.

Likaledes bör en översyn av den administrativa förvaltningsapparaten

göras och förenklingar åstadkommas, varigenom å ena sidan den hårda belastning

minskas, som krisförvaltningen ställer på näringslivet, och å andra

sidan arbetskraft i motsvarande mån överföres till produktivt arbete.

I nuvarande läge, när en ytterligare minskning av importen icke kan undvikas,

böra, såvitt ske kan, nedskärningarna träffa varor av mera umbärlig

natur. Exporten har kommit att erhålla en alltmer ökad betydelse. Sådana

åtgärder, som kunna ankomma på statsmakterna, böra vidtagas för att underlätta

den ur landets synpunkt önskvärda exporten, även om detta i vissa

fall skulle kunna leda till en minskning av vad som ställes till hemmamarknadens

förfogande.

Det är icke endast av betydelse, att vårt eget folk kan hysa förtroende

för statsmakternas ekonomiska politik. Det är också av vikt att detta förtroende

återvinnes i utlandet, vilket i sin tur förutsätter en ändring i mångt

och mycket av den hittillsvarande ekonomiska politiken. Så småningom

måste en ny valutareserv byggas upp, vilket är en av bétingelserna för att

vi återigen skola vinna ökad handelspolitisk frihet. Utskottet vill också understryka

att våra utländska fordringar icke böra användas för att täcka

sådan konsumtion, som bör betalas med löpande valutainkomster. Tydligt

är också, att en omfattande utländsk kredit skulle vara av den allra största

betydelse för uppnående av det uppställda målet, vinnande av samhällsekonomisk

balans och fortsatt utveckling av vårt folks välstånd.

Vad härefter angår den i nu föreliggande proposition nr 295 upptagna

frågan om förlängning och omarbetning av lagstiftningen angående bankaktiebolagens

kassareserv får utskottet anföra följande:

Redan av vad utskottet framhållit i det föregående framgår, att utskottet

finner en åtstramning på kreditmarknaden önskvärd. De åtgärder, som

utskottet förordat, leda också till en sådan åtstramning. När härtill kommer,

att den hittillsvarande fullmaktslagen icke behövt tillämpas på grund

av det sätt, varpå kreditinstitutionerna handhaft sin kreditgivning, och då

det icke finnes någon anledning befara, att kreditinstitutionerna i fortsättningen

skola övergå till en annan kreditpolitik, kan det givetvis ifrågasättas,

om en förlängning av fullmaktslagstiftningen eller andra särskilda ingripanden

kunna anses motiverade. Utskottet vill dock icke motsätta sig den

förlängning och ändring av fullmaktslagstiftningen, som departementschefen

föreslagit. Då emellertid —--(= majoritetens förslag fr. o. m. fjärde

raden nerifrån å s. 6 t. o. in. lagtextens slut å s. 8) -— --äger gil
tighet.

»

487979. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:445 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 s. 1 i texten