Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1948-03-05 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1948:6, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr (i.

1

Nr 6.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den tör bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma

styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och

industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden

med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll

för tiden från och med den 10 januari 1947, intill vilken dag ansvarsfrihet

beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,

och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer

avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd

och förvaltning under år 1946, dels ock fullmäktiges med utskottets

memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens

tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1947, ävensom de redogörelser,

som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å

dessa kontors förvaltning under samma år.

1 fiåga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet

att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa

till de iedogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens

revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Ä sm utlånings- och övriga rörelse under år 1947 har riksbanken erhållit

eu vinst av 10 592 372 kronor 36 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens

vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,

av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit

del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige

i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1947, intill vilken

1 Bihang till riksdagens protokoll l!)''iX. X sand. Nr (i.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade

beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1948, ävensom de protokoll,

som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer

avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd

och förvaltning för tiden 1 juli 1946—30 juni 1947, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1948 års riksdag avgivna

berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

l:o.

Valuta- och penningpolitiken.

Utskottet har vid sin granskning av riksbankens verksamhet under år

1947 särskilt uppmärksammat omständigheterna i samband med riksbankens

valutaförsäljningar och obligationsköp. En utförlig redogörelse härför

har lämnats i bankofullmäktiges berättelse till utskottet angående riksbankens

tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1947, till vilken redogöielse

utskottet får hänvisa (bankoutsk. mem. nr 1). Med hänsyn till ifrågavarande

transaktioners allmänna betydelse har utskottet ansett sig böra komplettera

fullmäktiges berättelse med en översikt av vissa av de diskussioner,

som enligt särskilda protokoll förts inom fullmäktige, samt av de uttalanden

rörande den ekonomiska politiken, som fullmäktige gjort i skrivelser

till Kungl. Maj :t ävensom i promemorior, som under hand överlämnats till

regeringen.

De av utskottet granskade handlingarna belysa klart svårigheterna att

driva en effektiv valuta- och penningpolitik utan en därmed tillräckligt

samordnad politik på det ekonomiska livets Övriga områden. I sin valutavårdande

verksamhet har riksbanken under året varit beroende av sådana

åtgärder för att nedbringa köpkraftsöverskottet och återställa den samhällsekonomiska

balansen, som ligga utanför bankens inflytande. Ehuru dylika

åtgärder i viss utsträckning vidtagits, ha de icke varit till fyllest för att

skänka stabilitet åt utvecklingen. Denna har karakteriserats av stigande

spänning mellan köpkraft och varutillgång, beroende på en av inkomststegringen

närd tendens till ökning av konsumtionen och på en investeiingsbenägenhet,

som avsevärt överstigit de materiella resurserna. Situationen har

försämrats genom den ökning av den privata köpkraften, som skett genom

omsättningsskattens borttagande. Vidare har den under hösten 1946 beslutade

höjningen av bankernas inlåningsrätt, vilken i realiteten innebar en

höjning av utlåningsrätten, utsatt penningpolitiken för ökade påfrestningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

Strävanden från regeringens sida att genom rundabordskonferenser med

ledarna för de politiska partierna resp. med representanter för näringslivet

och arbetsmarknadens parter vinna enighet kring en inflationsbekämpande

politik ha icke krönts med framgång.

Det härmed antydda allmänekonomiska tillståndet under år 1947 har

kraftigt påverkat förloppet på valuta- och penningpolitikens områden. Utvecklingen

på dessa områden har i stort sett präglats av samma tendenser,

som kunde konstateras vid slutet av år 1946 och vilka utskottet i fjol fann

anledning fästa uppmärksamheten på.

Valutapolitiken. Det under år 1947 förefintliga köpkraftsöverskottet tog

sig väsentligen uttryck i en kraftig ansvällning av importen. Följden blev

ett betydande importöverskott, uppgående till cirka 2 miljarder kronor,

överskottet finansierades delvis genom fraktintäkter och andra osynliga inkomstposter.

De osynliga posterna i bytesbalansen kunde emellertid icke

tillnärmelsevis täcka underskottet i varuutbytet med utlandet. Nettoresultatet

blev därför en betydande valutaåtgång, främst av s. k. hårda valutor,

på vilka en besvärande knapphet uppstod.

Fullmäktige hade redan hösten 1946 under hand delgivit regeringen sina

synpunkter på utvecklingen.

I en promemoria av den 19 december 1946 framhölls, att tillräckliga hållpunkter

för att bedöma nödvändigheten av en importreglering till skydd

för valutan ännu saknades. Man syntes böra vänta med ett avgörande åtminstone

till dess att utvecklingen av varuhandeln även under januari 1947

bleve känd. Eftersom det emellertid väl kunde tänkas bli nödvändigt att då

ingripa, borde de praktiska spörsmål, som vore förbundna med en importreglering,

snarast prövas och en effektiv reglering planläggas, så att den vid

eventuellt behov kunde genomföras utan dröjsmål. I promemorian anfördes

vmate, att en förbättring av valutaställningen genom åtgärder, som begränsade

den inhemska efterfrågan på viktigare exportvaror, ur handelspolitisk

synpunkt vore att föredraga framför en importreglering.

I en promemoria av den 30 januari 1947 till regeringen underströko fullmäktige,

att den hastighet, med vilken valutautströmningen alltjämt fortgmge,

innebure en belastning på valutareserven, som icke kunde godtagas

ytterligare någon längre tid. Den möjligheten stode emellertid alltjämt öppen,

att ett omslag kunde komma att inträda. Hållpunkter saknades alltjämt

för en säker bedömning av nödvändigheten av en importreglering. Ett

avgörande i frågan kunde emellertid vid den dåvarande omfattningen av

valutautströmningen icke gärna uppskjutas mer än någon månad. Ett uppskov

finge dock icke tagas till intäkt för att man underläte att effektivt

utnyttja de möjligheter till begränsning av importen, som redan stode

till buds.

I anslutning till promemorian av den 30 januari 1947 avgav fullmäktiges

ordförande en särskild promemoria av den 4 februari 1947, vari frågan om

orsakerna till det uppkomna läget och möjligheterna alt återställa balansen

diskuterades.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr (i.

Då valutaläget ytterligare försämrades under februari och i början av

mars, och då någon tendens till omslag i utvecklingen icke kunde skönjas,

hemställde fullmäktige i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 mars 1947, att

åtgärder måtte vidtagas i syfte att förhindra en fortsatt nedgång i valutareserven.

Därvid bleve enligt fullmäktiges mening direkt kvantitativa regleringsåtgärder

ofrånkomliga. Dessa borde i första hand inriktas på eu eliminering

av mera umbärlig import.

1 sistnämnda skrivelse diskuterade fullmäktige dessutom möjligheterna

att övervinna de aktuella valutasvårigheterna genom upptagandet av ett

dollarlån. Fullmäktige ansågo dock, att en isolerad sådan åtgärd kunde försvaras

endast om svårigheterna med visshet kunde anses vara övergående.

Ett utländskt lån borde sålunda icke upptagas blott för att uppskjuta tidpunkten

för en till slut ändå ofrånkomlig anpassning av importen och

den inhemska förbrukningen av exportvaror efter landets inkomster. Fullmäktige

underströko desslikes, att Sverige näppeligen kunde påräkna ett

utlandslån på godtagbara villkor, med mindre än att det långivande landet

funne det uppenbart, att Sverige hade valutasituationen i sin hand. Ett

utlandslån skulle därför i varje fall icke avhjälpa behovet av omedelbara

ingripanden till skydd för valutan. Av dessa skäl kunde fullmäktige icke

vid ifrågavarande tidpunkt tillstyrka, att låneförhandlingar upptoges.

Med anledning av fullmäktiges framställning förordnade Kungl. Maj:t

om utsträckt importreglering fr. o. in. den 15 mars 1947. Trots detta fick

importen under de följande månaderna en mycket stor omfattning, vilket

resulterade i en allt mer krympande valutareserv. Anledningen härtill var,

att det varit nödvändigt att genom relativt liberala övergångsbestämmelser

möjliggöra fullföljandet av kontrakt, som slutits före beslutet om importreglering,

ävensom taga hänsyn till tidigare handelsavtal. I det längsta

hade man dessutom sökt bibehålla en rad mera betydelsefulla förnödenheter

på en frilista. Slutligen hade tillämpningen av övergångsbestämmelserna

uppmjukats och de möjligheter, som frilistan medgivit, utnyttjats i

oförutsedd utsträckning. Följden hade blivit en väsentligt större import

än man tidigare ansett sig ha anledning räkna med. Regleringen skärptes

därför den 27 juli och den 17 september genom att ett antal varugrupper

avfördes från frilistan och underkastades licenstvång. Efter den sista inskränkningen

av frilistan fick denna ett synnerligen ringa omfång.

En viss lättnad i valutaläget tedde sig möjlig, sedan ett tilläggsavtal till

1945 års betalningsavtal med Storbritannien slutits den 14 juli 1947. Genom

avtalet erhölls nämligen fri konvertibilitet till dollar eller guld för överskottet

i de löpande betalningarna länderna emellan. Den 20 augusti såg sig

emellertid Storbritannien nödsakat att upphäva konverteringsrätten. Detta

innebar en ytterligare tillspetsning av hårdvalutaproblemet.

Först genom den registrering av utestående importlicenser, som företogs

i samband med den i september vidtagna skärpningen av importregleringen,

framstod hårdvalutaproblemet i hela dess vidd. Det visade sig, att praktiskt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

taget hela den kvarvarande reserven i hårda valutor finge anses intecknad

genom redan beviljade importlicenser, den s. k. licenspuckeln. I och för

dennas avveckling måste import- och valutaregleringen under återstoden av

året handhavas med yttersta stränghet.

Fullmäktige, som redan den 22 maj 1947 i sin skrivelse angående penningpolitiken

utförligt redogjort för orsakerna till de då rådande tendenserna

inom utrikeshandeln och betalningsbalansen och utvecklat sina synpunkter

beträffande de åtgärder på kortare, resp. längre sikt, som valutaproblemet

påkallade, funno sig till följd av den utveckling på valutaområdet,

som därefter ägt rum, föranledda att i september återigen rikta Kungl.

Maj :ts uppmärksamhet på lägets allvar. I en till fullmäktiges protokoll den

15 september 1947 fogad promemoria, vilken delgavs regeringen och tillställdes

bl. a. finans- och handelsdepartementen, sammanfattade fullmäktige

sina åsikter rörande de åtgärder, som omedelbart borde ifrågakomma.

Fullmäktige funno det nödvändigt att rekvirera vissa utländska valutor.

I enlighet med denna fullmäktiges inställning utfärdades den 22 oktober

bestämmelser om hembudsskyldighet före den 15 november beträffande

fordringar på huvudsakligen Amerika, Portugal och Schweiz samt beträffande

löpande intäkter i fortsättningen från dessa länder. Obligationer och

Övriga värdepapper inbegrepos icke i hembudsskyldigheten. Vidare funno

fullmäktige det påkallat att igångsätta en utredning angående förutsättningarna

för upptagandet av ett utländskt lån. På hemställan av fullmäktiges

ordförande i samråd med riksbankschefen beslöto fullmäktige den

29 september 1947 att omedelbart låta undersöka möjligheterna att upptaga

ett lån i utlandet. Beslutet skulle dock fullföljas endast om vid överläggningar

med regeringen en annan och lämpligare form för åtgärder icke

skulle framkomma.

I skrivelser till Kungl. Maj:t den 30 september och den 17 oktober 1947

gjorde fullmäktige ytterligare framställningar rörande de åtgärder, som

enligt fullmäktiges mening erfordrades i den uppkomna situationen.

I skrivelsen av den 30 september framhöllo fullmäktige, att den uppkomna

valutasituationen närmast vore att beteckna som en likviditetskris, vilken

ej finge ges större proportioner än vad en sådan förtjänade. Hopkrympningen

av landets valutareserv hade emellertid lett till en situation, som

påkallade genomgripande åtgärder över hela fältet av det ekonomiska livet.

Utvecklingen betingades ytterst av spänningen mellan köpkraft och varutillgång.

I en fri ekonomi skulle ifrågavarande spänning lättast ha utjämnats

genom en sådan anpassning av priserna, att korrespondens vunnits

mellan köpkraft och varutillgång. Detta skulle i den föreliggande situationen

ha inneburit avsevärda prisstegringar och uppenbart stridit mot målet

att bibehålla ett oförändrat penningvärde. Emellertid skulle detta ej i och

för sig ha behövt utgöra ett skäl emot att prisanpassningens väg valts för

att utjämna spänningen, om icke en dylik prisstegring måste antagas ha

dragit med sig motsvarande inkomstökningar.

När sålunda eu utjämning av den bestående spänningen ej kunde ernås

genom prisanpassning och trycket på valutamarknaden alltså ej kunde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

minskas på denna väg, återstode enligt fullmäktiges mening endast en direkt

begränsning av köpkraften resp. en ökning av produktionen. Härvid

pekade fullmäktige på budgetpolitiken och uttalade, att målet för 1948

års statsverksproposition borde vara, att icke blott driftbudgeten utan även

kapitalbudgeten finansierades med verkliga inkomster. Fullmäktige tvekade

icke att tillstyrka, att man för att nå detta mål omprövade redan fattade

beslut, som kunde förutses leda till en mera betydande automatisk utgiftsökning.

I den mån tillfredsställande resultat icke kunde nås genom utgiftsbegränsningar

inom ramen av tillgängliga statsinkomster, syntes det motiverat

att söka nya inkomstkällor eller att hårdare anlita inkomstformer,

som redan tagits i anspråk.

Fullmäktige krävde vidare en längre driven investeringsbegränsning än

den dittills vidtagna. Uppmärksamheten borde även ägnas åt investering i

form av maskinanskaffning och lagerökning. I anslutning härtill efterlyste

fullmäktige de tidigare bebådade åtgärderna i syfte att stimulera till ökat

sparande.

Vidare förox-dades i skrivelsen en omprövning av exportlicensgivningen,

varvid valutasynpunkterna måste få en framskjuten plats. Exporten borde

med alla medel främjas. Detta vore nära föx-knippat med möjligheterna att

höja produktionen, vilket förutsatte en lösning av arbetskraftsfrågan.

Skrivelsen den 17 oktober 1947 avsåg valutaproblemet på längre sikt.

Fullmäktige framhöllo, att den akuta tillspetsningen av valutasvårigheterna

i hög grad hade uppmärksammats, medan man hittills icke tillräckligt hade

beaktat det på längre sikt mycket allvarliga valutaproblem, inför vilket

den internationella utvecklingen ställde landet. Efter en analys av de ändrade

förutsättningarna för Sveriges utrikeshandel och internationella finansläge

samt för de pessimistiska prognoserna för utvecklingen av de

europeiska ländernas dollarproblem, som framlagts av Pariskonferensen

rörande Marshallplanen, ansågo sig fullmäktige kunna draga den slutsatsen,

att Sverige måste räkna med möjligheten att de europeiska marknaderna

under en lång tid framåt icke alls eller endast i mycket begränsad

utsträckning skulle vara i tillfälle att i hårda valutor likvidera import från

Sverige.

Man måste under dessa omständigheter tills vidare grunda den svenska

handelspolitiken och den ekonomiska politiken över huvud på förutsättningen

att Sveriges betalningar till dollarområdet måste balanseras och att

detta förhållande kunde komma att äga bestånd under flera år. Fullmäktige

framhöllo, att denna förutsättning för landets ekonomiska handlande

vore ny och att dess konsekvenser ännu icke hade prövats. En prövning

gåve enligt fullmäktiges mening vid handen, att Sverige måste räkna

med en väsentlig begränsning av importen från dollarmarknaderna. Denna

begränsning kunde icke uppvägas genom en import av motsvarande förnödenheter

från Europa. Begränsningen av importen från dollarmarknaderna

måste därför leda till en icke oväsentlig standardsänkning inom landet i

jämförelse med vad som varit möjligt vid ett fritt varuutbyte.

Mot bakgrunden av den sålunda angivna förutsättningen för Sveriges

internationella finansläge på längre sikt uttalade fullmäktige, att man måste

helt avvisa tanken på en ytterligare kreditgivning till utlandet. Den ogynnsamma

bedömningen av betalningsmöjligheterna på åtskilliga av de traditionella

exportmarknaderna borde även från näringslivets sida föranleda

en omprövning av den export- och kreditpolitik, som dittills bedrivits. Full
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

i

mäktige kunde emellertid icke begränsa sig till att avstyrka ytterligare

kreditgivning eller en prolongation av utestående krediter. Läget syntes

nämligen motivera en omprövning såväl av utnyttjandet av utfästa men ej

disponerade kreditbelopp som i fråga om återbetalningen av de krediter,

som redan lämnats till utlandet. Det vore motiverat att man i de fall, där

återbetalningsfrågan ursprungligen lämnats öppen, nu toge upp den till

avgörande och därvid eftersträvade återbetalning på så kort tid som möjligt.

I skrivelsen anfördes vidare, att det internationella finansläget vore av

sådan natur, att växelkursförändringar icke skulle utgöra ett tjänligt medel

att rätta till den allmänna bristen på balans. För att en krondepreciering

skulle vara ett verksamt medel att övervinna dollarknappheten, erfordrades,

att den ledde till en sådan prisstegring på importvaror över lag, att importen

från Amerika därigenom skures ned till vad som motsvarade Sveriges

dollartillgångar. Som hjälpmedel för att åstadkomma den nödvändiga beskäringen

av importen från dollarområdet vore emellertid växelkurserna

mycket olämpliga. Deprecieringen skulle bland annat leda till en stark prisstegring

inom landet. Pris- och kostnadsmässigt skulle växelkursförändringen

i fråga innebära en förskjutning bort från penningpolitik balans.

Under återstoden av året begränsades importlicensgivningen till ett absolut

nödvändigt minimum, och utredningar igångsattes i syfte att uppställa

en i förhållande till hårdvalutaområdet balanserad importplan för år 1948.

Tack vare den försiktiga importpolitiken och valutarekvisitionen kunde

hårdvalutareserven under årets sista månader i stort sett bevaras vid den

storlek den hade, då importregleringen skärptes i september månad. Detta

blev också ofrånkomligt, enär någon utländsk upplåning icke kom till stånd

under året.

Penningpolitiken. Läget på penning- och kapitalmarknaden under år 1947

påverkades i hög grad av den ovan skildrade utvecklingen på valutamarknaden.

Genom riksbankens försäljning av valutor till allmänheten skedde

en indragning av medel från marknaden, som ledde till en tidvis mycket

markerad åtstramning av penning- och kapitalmarknaden. Denna åtstramning

framkallade utbud av skattkammarväxlar och obligationer, vilka i

räntestabiliserande syfte uppköptes av riksbanken till fasta kurser. Främst

till följd härav steg riksbankens obligationsbehållning under året med nära

en miljard kronor. Riksgäldskontorets behov av kassaförstärkning tillgodosågs

vidare av riksbanken genom övertagande av skattkammarväxlar; bankens

innehav av skattkammarväxlar ökades under året med omkring 250

miljoner kronor. Köpen av skattkammarväxlar och obligationer medförde ett

likviditetstillskott till marknaden, varigenom åtstramningen praktiskt taget

balanserades. På grund av uttag från räkningar i riksbanken tillfördes vidare

marknaden ytterligare betalningsmedel.

Förändringarna under år 1947 i riksbankens bokförda behållning av å

ena sidan guld och valutor (efter avdrag för skuld till utländsk bank eller

bankir) och å andra sidan obligationer och skattkammarväxlar framgå av

följande diagram.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankouiskottets utlåtande nr 6.

Mili. kr.

2 800

2 600

2 400

Obligationer och skattkammarväxlar.-

2 200

2 000

—Guld och utländska valutor.

Skattkammarväxlar.

-Obligationer.

Mars April Mai

Mili. kr.

2 800

2 600

2 400

2 200

2 000

1 800

I 600

I 400

1 200

I 000

800

600

400

Den stora omfattningen av riksbankens obligationsköp föranledde upprepade

överväganden och diskussioner inom fullmäktige rörande frågan om

stödköpspolitiken och räntepolitiken över huvud. I en promemoria av den

15 februari 1947 anförde riksbankschefen i huvudsak följande synpunkter

på innebörden av en räntehöjning i då föreliggande läge.

En räntehöjning finge huvudsakligen anses motiverad av en önskan att

hindra viss investering samt spekulativa transaktioner. För att härutinnan

åstadkomma ett resultat av någon betydelse måste en avsevärd räntehöjning

genomföras, troligen med minst ett par procent. Många investerare

disponerade emellertid själva hela eller större delen av det för investering

erforderliga kapitalet. I ett så utpräglat knapphetsläge som det dåvarande

skulle en räntehöjning icke ge en ekonomiskt rationell begränsning av investeringarna.

Olämpliga investeringar skulle bättre hindras genom en utvidgad

investeringskontroll än genom en höjd ränta. Även om räntan höjdes,

skulle en direkt kontroll icke kunna avvisas. I det dåvarande läget

skulle en allmän räntehöjning innebära en kostnadsfördyring för produktionen

och för den statliga och kommunala verksamheten. Av särskild betydelse

vore, att det bostadsbyggande, som ansåges möjligt och nödvändigt,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

9

vid en räntehöjning måste i motsvarande mån subventioneras. Mot en höjning

av den långa räntan kunde för det dåvarande således riktas allvarliga

invändningar.

Vad anginge den korta räntan syntes anledning saknas att i det rådande

läget höja räntan på skattkammarväxlar. Beträffande övriga korta räntor

skulle en diskontohöjning eller ett borttagande av returdiskontot sannolikt

tramkalla förmodanden om en förestående höjning av de långa räntorna.

Detta skulle leda till icke obetydliga utförsäljningar av långa obligationer,

varvid riksbanken komme att tvingas till ansenliga stödköp, därest banken

ville hålla den långa räntan. Med tanke på den utpumpning av betalningsmedel,

som härigenom skulle äga rum, framstode en dylik åtgärd icke som

praktisk politik i dagens läge. I stället borde kontakt tagas med penninginrättningarna

i syfte att ernå en överenskommelse om återhållsamhet vid

kreditgivningen.

I samband med fullmäktiges diskussioner av valutaläget under våren

övervägdes även, huruvida en räntehöjning skulle verksamt bidraga till att

vända utvecklingen. Av fullmäktiges ovan anförda skrivelse av den 13 maj

1947 framgår, att fullmäktige ansågo det klarlagt, att en räntehöjning, genomförd

inom tänkbara gränser, icke skulle leda till en lösning av svårigheterna

på valutaområdet.

De verkningar, som normalt åsyftades med en höjning av diskontot,

sökte riksbanken i stället vinna genom en kreditbegränsning. Efter förhandlingar,

som hade påbörjats i slutet av år 1946, undertecknades i september

1947 en överenskommelse med affärsbankerna, sparbankerna och

jordbrukskasserörelsen om frivillig begränsning från deras sida av utlåningen

till allmänheten.

Sedan valutalägets allvarliga innebörd blivit mera allmänt känt, tilltogo

under september utbuden av obligationer avsevärt. För att kunna hålla en

oförändrad ränta måste riksbanken därvid ingripa med omfattande stödköp.

Inom fullmäktige restes starka betänkligheter mot att fortsätta med

köpen. Betänkligheterna fingo särskild styrka, då under mitten av september

rykten om en förestående räntehöjning medförde koncentrerade utbud

av obligationer. Emellertid fann fullmäktiges majoritet, att då ett upphörande

av stödköpen vore liktydigt med en höjning av i varje fall den långa

räntan, frågan om stödköpen i det föreliggande läget borde överföras till

den allmänna frågan om räntepolitiken över huvud. Beträffande denna

fråga ansåg majoriteten, att man vid räntepolitikens utformning icke finge

taga hänsyn till tillfälliga rörelser på penning- och kapitalmarknaden, även

om dessa vore av avsevärd storleksordning. Att vid ställningstagandet i

räntepolitiken tillmäta dylika rörelser avgörande vikt skulle innebära, att

man icke beaktade en ränteförändrings inverkan på samtliga de faktorer

som bestämde den samhällsekonomiska balansen.

Under hösten voro därefter stödköpen och den allmänna räntepolitiken

föremål för fortlöpande överväganden inom fullmäktige. Fullmäktige diskuterade

härvid konsekvenserna av den tillförsel av betalningsmedel till mark
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

naden, som ägde rum genom riksbankens obligationsköp i kursstödjande

syfte och som medförde en förstärkning av underlaget för bankernas kreditgivning.

I diskussionerna underströks, att den minskade åtstramning på

penning- och kapitalmarknaden, som möjliggjordes av riksbankens obligationsköp,

icke stode i överensstämmelse med statsmakternas strävanden att

begränsa investeringarna. Förutom denna synpunkt anfördes från vissa

fullmäktige skäl, enligt vilka en viss höjning av räntenivån och den åtstramning,

som skulle uppkomma, om obligationsköpen upphörde, kunde

tänkas skapa ett gynnsamt underlag för den allmänt restriktiva ekonomiska

politik, som framstode såsom ofrånkomlig. Fullmäktige voro dock

icke beredda att genomföra en räntehöjning med hänsyn till de icke

önskvärda verkningar i andra hänseenden, som en räntehöjning skulle få

för strävandena att bibehålla den samhällsekonomiska balansen. För vissa,

huvudsakligen korta och medellånga samt 3%-procentiga lån lyckades riksbanken

genom successivt sänkta stödkurser från och med september åstadkomma

en fri marknad, i vilken riksbanken under november—december

samt under januari—februari 1948 sålt ut icke oväsentliga belopp. De ledande

obligationslånen — d. v. s. nyare emissioner 3-procentiga stats- och

hypotekslån — stöddes emellertid fortfarande av riksbanken till oförändrade

kurser.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha bankofullmäktige

under år 1947 vid flera tillfällen till Kungl. Maj :t framfört sina

synpunkter på vår ekonomiska politik och berört de åtgärder, som enligt

deras mening påkallades för att ernå jämvikt i landets ekonomi. Utskottet

ansluter sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i fullmäktiges

framställningar och vilken överensstämmer med de av riksdagen godkända

riktlinjerna för den allmänna ekonomiska politiken. I sitt internationella

sammanhang ter sig vårt ansträngda valutaläge som en konsekvens

av den förstöring av produktionsapparaten och de strukturförändringar

inom världshandeln som kriget medfört. En väsentlig orsak till att valutakrisen

så hårt drabbat vårt land ligger dock i det alltmer växande köpkraftsöverskottet

inom landet, vilket i sin tur främst sammanhänger med

inkomststegringen och den uppdrivna investeringsverksamheten. Det är ju

spänningen mellan den onormalt stora efterfrågan och den bristande varutillgången

på hemmamarknaden, som varit anledningen till den alltför stora

importen och lett till valutautflödet. Fullmäktige ha därför understrukit

nödvändigheten av att köpkraftsöverskottet begränsas. I anslutning härtill

ha också från regeringens sida åtgärder sedermera vidtagits för att ytterligare

begränsa investeringarna samt öka budgetöverskottet.

Det nuvarande valutaläget ger anledning till allvarliga bekymmer. Riksbankens

guld- och valutabehållningar ha trots vidtagen skärpning av

importregleringen och rekvisition av vissa utländska valutatillgångar nedgått

så avsevärt, att en väsentlig nedskärning av importen, särskilt från

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr (i.

11

hårdvalutaländerna, under år 1948 blivit nödvändig för att skapa balans i

vårt varuutbyte med utlandet. Samtidigt måste ansträngningarna inriktas

på att öka exporten. Då Sverige för sin industriella verksamhet liksom för

jordbrukets rationalisering och för sin försörjning är starkt beroende av

import, kan valutabristen leda till störningar i produktionen, sänkt konsumtionsstandard

samt risk för arbetslöshet inom vissa områden. Möjligheten

att —- såsom skedde under 1947 — via utrikeshandeln avlasta en

del av köpkraftsöverskottet står heller icke öppen i år, varför trycket på

prisnivån kommer att ökas, oaktat lagerhållning och industriell kapacitet

stigit genom 1947 års import. En annan konsekvens av valutautströmningen

är den betydande regleringsapparat med därav följande olägenheter för näringslivet,

som vi nu nödgas hålla oss med.

Vid bedömandet av fjolårets valutapolitik framstår det numera såsom

uppenbart, att styrkan i de tendenser till importökning, som började framträda

hösten 1946, till en början underskattades. Härtill bidrog den anmärkningsvärda

bristen på samverkan mellan licensgivande och valutatilldelande

myndigheter. Dessutom ville man avvakta utvecklingen under

någon tid för att om möjligt söka undvika en direkt importbegränsning

med därav följande olägenheter. Det är på grund av dessa orsaker, som

tillräckliga åtgärder till begränsning av valutautflödet — trots fullmäktiges

upprepade framställningar — icke vidtogos förr än mot slutet av år 1947.

Hade hårdare ingripanden beträffande licensgivningen och valutatilldelningen

ägt rum på ett tidigare stadium, skulle en uppbromsning av valutautflödet

kunnat ske och bl. a. importen av mera umbärliga varor kunnat

begränsas, i den mån så varit möjligt med hänsyn till ingångna kontrakt

och handelsavtal. När på sensommaren resultatet av Parisförhandlingarna

rörande Marshallplanen förelåg, blev valutasituationens allvar ännu mer

uppenbar mot bakgrunden av den djupgående europeiska krisen, som

något tidigare tagit sig uttryck i upphävandet av det engelska pundets

konvertibilitet. Möjlighet att genom utländsk kredit förstärka valutareserverna

torde icke varit helt utesluten i början av året. När sedermera fullmäktige

i september yrkade, att förhandlingar om utländsk upplåning

skulle upptagas, var regeringen icke övertygad om lämpligheten. Så som

läget utvecklades under året synes det knappast sannolikt, att en utländsk

kredit skulle ha medfört annat än en temporär lättnad, som måhända endast

framflyttat tidpunkten för den nödvändiga skärpningen av den ekonomiska

politiken inom landet. Till de övriga svårigheterna hade då kommit

den belastning, som en utländsk skuld innebär.

Vad regleringen av kreditmarknaden under år 1947 beträffar, ha fullmäktige

i enlighet med statsmakternas intentioner sökt hålla den långa

räntan vid oförändrad nivå genom rnarknadsoperationer, medan icke obetydliga

justeringar uppåt tillåtits beträffande de korta räntorna. För att

kunna finansiera importöverskottet och möjliggöra ökad utlåning ha kreditinrättningarna

till riksbanken försålt betydande belopp obligationer och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

skattkammarväxlar, beträffande obligationerna till kurser, som svarat mot

en ränta av 3 % för långa lån. Rykten vid olika tidpunkter under året om

en förestående räntestegring ha dessutom medverkat till att också andra

obligationsägare avyttrat obligationer, vilka därvid likaledes i stor utsträckning

upptagits av riksbanken. Obligationsköpen ha sålunda genom att de

hindrat den åtstramning av kreditmarknaden, som riksbankens försäljning

av valutor eljest skulle ha medfört, underlättat för bankerna att finansiera

den stora importen. Genom försträckningar till riksgäldskontoret mot skattkammarväxlar

har därjämte ny köpkraft, ehuru i begränsad omfattning,

tillförts marknaden från riksbanken. Enär riksbankens valutaförsäljningar

överstigit dess inköp av obligationer och skattkammarväxlar, har emellertid

en viss kreditåtstramning ernåtts. Denna har dock motverkats genom

en kreditexpansion från kreditinrättningarnas sida, vilken för bankernas

del möjliggjorts genom den hösten 1946 genomförda ökningen av inlåningsrätten

och därmed även av utlåningsrätten.

Utskottet underströk i sitt valutautlåtande (nr 48) i fjol betydelsen av

att en sådan penningpolitik fördes, att penning- och kapitalmarknaderna

icke ingåves en känsla av penningriklighet. Det är emellertid uppenbart,

att de kreditrestriktioner, som riksbanken på frivillighetens väg sökte genomföra

under hösten 1947, icke varit tillfyllest, även om en tendens till

utlåningsminskning framträtt under årets sista månader. Riksbanken har

under året stått inför det svåra avvägningsproblemet att samtidigt hålla

marknaden så lätt, att det eftersträvade ränteläget kunnat vidmakthållas,

och så stram, att kreditvolymen nedskurits. Erfarenheterna från det gångna

året ge vid handen, att riksbanken i stort sett kunnat genomföra en stabilisering

av den långa räntan och därigenom bevarat en viktig förutsättning

för regeringens allmänna ekonomiska politik. Såsom utskottet i fjol framhöll,

skulle en räntehöjning ha motverkat stabiliseringssträvandena genom

att öka kostnadstrycket. Den förda politikens verkningar med avseende på

betalningsmedelsförsörjningen och kreditgivningen synas dock ge anledning

till att i detta sammanhang understryka vikten av att andra lämpliga åtgärder

vidtagas för begränsning av kreditvolymen.

Utvecklingen under det gångna året har på ett påtagligt sätt klargjort

begränsningen av våra resurser. Det måste nu stå klart för envar, att möjligheten

att öka vår konsumtionsstandard bedömts alltför optimistiskt. Insikten

härom borde, synes det utskottet, mana till försiktighet från alla

samhällsgruppers sida i fråga om inkomstökningar. Det framstår i nuvarande

läge som nödvändigt, att den ekonomiska politiken för återställande

av den samhällsekonomiska balansen med kraft fullföljes och stödjes av

alla samhällsgrupper.

Vad i detta ärende förekommit, har utskottet härigenom velat för riksdagen
-

omför mäla.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bcinkoutskottets utlåtande nr ti.

13

2:o.

Statsupplåningen och penningpolitiken.

Såsom närmare framgår av fullmäktiges i riksgäldskontoret berättelse

till 1948 års riksdag (bankoutsk. mem. nr 2), företog riksgäldskontoret

i augusti 1947 konvertering av 1942 års 3 % statslån av den 15 augusti å

664,8 miljoner kronor och statsskuldförbindelser å 21,5 miljoner kronor

(delar av tredje försvarslånet). Konverteringen gav till resultat, att endast

281,4 miljoner kronor eller omkring 41 procent av det förfallna lånebeloppet

utbyttes, varav 41,2 miljoner kronor i långfristiga 3 % obligationer och

återstoden väsentligen i skattkammarväxlar med en löptid av 15 resp. 25

månader. Icke mindre än 404,9 miljoner kronor av det konverterade lånet

måste alltså inlösas av riksgäldskontoret. En väsentlig del av nämnda belopp

kan sägas ha blivit täckt av den influtna valutan för 1947 års premielån,

av vilket under år 1947 försåldes obligationer å sammanlagt 247,4

miljoner kronor. Återstoden täcktes genom tillfällig upplåning i riksbanken.

Riksgäldsfullmäktige ha i olika sammanhang under år 1947 framhållit,

att riksgäldskontorets möjligheter att på marknaden upplåna medel under

rådande läge på kapitalmarknaden varit ytterst beskurna. På grund av

överskott i driftbudgeten och begränsning av de statliga kapitalinvesteringarna

blev emellertid riksgäldskontorets lånebehov under år 1947 relativt

obetydligt. Statsskulden ökades icke heller under året.

I samband med övergången till systemet med källskatt fr. o. in. februari

1947 inträdde betydande fluktuationer i riksgäldskontorets kassaställning.

För att täcka tidvis uppkommande kassabehov nödgades riksgäldskontoret

anlita kredit hos riksbanken mot skattkammarväxlar. Riksbankens

innehav av dylika växlar ökades under året från 1 095 till 1 340 eller

med 245 miljoner kronor. Diskontot steg från y3 % till 3/± % för tre-månadersväxlar

och till 1 % för sex-månadersväxlar.

Utskottet. Med hänsyn till de penningpolitiska strävandena är det av

vikt, att anspråken på riksgäldskontoret i möjligaste mån begränsas. Det

har därför varit till fördel, att statsverkets kassaställning under år 1947

medgivit medelsöverflyttningar till riksgäldskontoret i sådan omfattning,

att statsupplåning för kapitalbudgetens finansiering praktiskt taget icke

erfordrats. Något utrymme har heller icke funnits på marknaden för ny

upplåning mot långfristiga 3 % obligationer. Då emellertid riksgäldskontorets

likviditet i stort sett varit jämförelsevis svag under hela året, har kontoret

vid åtskilliga tillfällen nödgats anlita tillfälliga krediter hos riksbanken

för att kunna fullgöra sina betalningar. Ur penningpolilisk synpunkt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

är det angeläget, att ifrågavarande krediter avvecklas, i den män det icke

kan ske på annat sätt, genom överflyttning på marknaden.

Mot bakgrunden av läget på lånemarknaden synes det i hög grad påkallat,

att ansträngningarna inriktas på att erhålla ett så stort överskott

i driftbudgeten för 1948/49, att statens kapitalinvesteringar — även sådana

som skola utgå av tidigare beviljade investeringsanslag — kunna

täckas utan upplåning.

Vad i detta ärende förekommit, har utskottet härigenom velat för riksdagen
omfönnäla.

3:o.

Åtgärder för ökning av sparandet.

På initiativ av regeringen skapades i juli 1947 en särskild organisation,

Folkrörelsernas sparkampanj, med uppgift att i samråd med landets olika

sparinstitutioner verka för ett ökat sparande och för en inskränkning av

konsumtionen.

Sparkampanjen ledes av en rikskommitté, i vilken folkrörelserna i landet

äro representerade. Kommittén har tillsatt ett arbetsutskott, vars ordförande

är förre ordföranden i landsorganisationen August Lindberg.

I varje län har bildats en länskommitté med landshövdingen som ordförande

och sammansatt efter samma grunder som rikskommittén. Som

verkställande ledamot har länskommittén till sitt förfogande ett länsombud.

Länskommittéernas uppgift är att bilda lokala kommittéer inom

länen och att leda dessas arbete. Sedan kampanjens början den 6 oktober

1947 ha hittills 1 985 lokala kommittéer bildats.

De lokala kommittéerna ha till uppgift att i samarbete med resp. orters

sparorgan genom propaganda på arbetsplatser, i organisationer och på

annat sätt stimulera till begränsning av icke absolut nödvändiga inköp och

till ökat sparande samt att sprida upplysning om det aktuella ekonomiska

läget genom offentliga möten, föredrag i organisationerna och genom anordnande

av studieverksamhet i samhällsekonomiska frågor. En väsentlig

uppgift är att bilda sparklubbar. Till understödjande av de lokala kommittéernas

arbete har den centrala kommittén ombesörjt en omfattande

sparpropaganda genom affischering, annonser i rikspressen, trycksaker,

pressmeddelanden, talarmaterial, filmer m. in.

Då en försäljning av premieobligationer ansågs såsom ett lämpligt medel

att uppsuga en del av den överflödiga köpkraften inom landet och

därigenom minska efterfrågan på varor, emitterade riksgäldskontoret som

ett led i sparrörelsen den 4 september 1947 ett premielån å 150 miljoner kronor.

Större delen av emissionen placerades snabbt på marknaden; dock

reserverades obligationer å 25 miljoner kronor för sparkampanjen. Den

11 september beslöts utgivande av en andra emission av lånet, likaledes

å 150 miljoner kronor. Så snart sparkampanjen blivit organiserad, inrik
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

15

tade den sin verksamhet på avyttring av premieobligationer på arbetsplatserna.

I väsentlig mån har sparkampanjens obligationsförsäljning skett

i störx-e poster, vanligen hela serier (2 000 obligationer), till sammanslutningar

av anställda (obligationsföreningar). I flertalet fall ha härvid inköpen

finansierats genom lån, i regel mot amortering under 5—6 år, företrädesvis

upptagna hos sparbanker.

Med hänsyn till det biträde, sparkampanjen lämnat riksgäldskontoret

vid placeringen av 1947 års premieobligationer, ha kostnaderna för kampanjen

ansetts böra bestridas av detta verk.

Utskottet. Ett ökat sparande utgör ett av de medel, genom vilka köpkraftsöverskottet

kan nedbringas. Det direkta sparandet i kreditinrättningarna

har nedgått under år 1947, men därav torde några bestämda

slutsatser icke kunna dragas om det totala sparandets omfattning. Så mycket

kan emellertid sägas, att sparandet under år 1947 varit otillräckligt i

jämförelse med storleken av de offentliga och enskilda investeringarna.

Då produktionsapparatens utbyggnad liksom över huvud taget framsteg

inom samhällsekonomien icke kunna ske i hastigare takt än sparmedel

ställas till förfogande, är det av stor vikt, att sparandet i möjligaste mån

främjas genom penningpolitiska och andra åtgärder, som kunna vara ägnade

att vidmakthålla förtroendet för penningsparandet och öka sparvil

j an.

Vad sparkampanjen beträffar torde det ännu vara för tidigt att uttala

ett omdöme om de resultat, som vunnits och kunna vinnas genom dess

insatser. Verksamheten har helt naturligt i väsentlig mån måst bli av upplysande

och fostrande innebörd och har därigenom en syftning på längre

sikt. Kampanjens medverkan vid försäljningen av premieobligationer har

icke kunnat resultera i ett omedelbart och mera betydande tillskott av

sparmedel, då denna försäljning till stor del skett till personer med liten

sparförmåga. Den kapitalbildning, som ernås genom amorteringarna å

obligationsföreningarnas lån, torde emellertid till stor del motsvara ett nysparande,

som utan lånen ej skulle ha kommit till stånd. I detta sammanhang

vill utskottet uttala önskvärdheten av att amorteringstiden å

dylika lån för framtiden minskas, så ätt en snabbare slutbetalning ernås.

Vidare vill utskottet fästa uppmärksamheten på att kreditinrättningarna

för ifrågavarande utlåning i viss utsträckning anskaffat medel genom försäljning

av långfristiga obligationer, vilka upptagits av riksbanken. Då en

dylik finansiering av statsupplåningen är otillfredsställande ur penningpolitisk

synpunkt, bör det undersökas, huruvida icke vid fortsatt serieförsäljning

av premieobligationer sådana anordningar kunna vidtagas, att berörda

olägenheter undvikas.

I detta sammanhang vill utskottet erinra, att 1943 års bankoutskott i

sitt utlåtande nr 9, punkten 2, ifrågasatte, huruvida staten borde tillåta för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

säljning av premieobligationer på avbetalning genom bl. a. särskilda kommissionärer

på de villkor, som tillämpades beträffande 1942 års premielån.

Utskottet uttalade härvid den förmodan, att ändamålet med avbetalningsförsäljningen

— nämligen att för mindre inkomsttagare möjliggöra förvärvandet

av en eller annan premieobligation — skulle kunna i samarbete med

kreditinrättningarna tillgodoses på andra, för obligationsköparna fördelaktigare

villkor än kommissionärerna kunde erbjuda. I anslutning härtill har

riksgäldskontoret icke medgivit någon avbetalningsförsäljning beträffande

senare emitterade lån, och fullmäktige ha icke heller funnit anledning att

frångå denna ståndpunkt vid behandling av uppkommen fråga om avbetalningsförsäljning

av 1947 års premieobligationer. För egen del anser utskottet,

att i nuvarande läge, då största möjliga spridning av premieobligationer

är önskvärd, en avbetalningsförsäljning genom kommissionärerna kan vara

ägnad att befrämja sparandet, särskilt bland grupper och enskilda, som ej

nås av sparlcampanjen. Det har vidare visat sig, att kreditinrättningarna

icke ha något nämnvärt intresse av sådana små och arbetskrävande avbetalningslån,

varom här är fråga. I stället har efter avbetalningsförsäljningens

upphörande försäljning av premieobligationer i samband med belåning tagit

ökad omfattning, varvid lånen i allmänhet icke behöva amorteras. Vid

nu angivna förhållanden torde fullmäktige få anses oförhindrade att till

omprövning upptaga frågan om här avsedda avbetalningsförsäljning.

Vad i detta ärende förekommit, har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

4:o.

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i

övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets

sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

5:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1946 hava riksdagens

senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de

för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej fun
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

17

nit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken

dels för förvaltningen under år 1946 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels

ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i

fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1947

till och med den 9 januari innevarande år.

6:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas

fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej

funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens år 1947 församlade

revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret

under tiden 1 juli 1946—30 juni 1947 än även för

alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1947 till och

med den 9 januari innevarande år.

Stockholm den 5 mars 1948.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 8 saml. Nr 6.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 6‘.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik, Leander, Edin,

Petersson i Karlskrona, Fahlander, Nordenson och Näsgård;

från andra kammaren: herrar Wiberg, Andersson i Munkaljungby,

Mattsson, Fröderberg, Sundberg, Nilsson i Landskrona, Fagerholm och

Molander.

Reservationer:

vid punkten 1 (ang. valuta- och penningpolitiken)

1) av herrar Wiberg, Petersson i Karlskrona, Nordenson, Fröderberg och

bagerholm, vilka ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»Av den lämnade redogörelsen framgår, att de två mest framträdande

ib agen i den penningpolitiska utvecklingen under fjolåret äro å ena sidan

nedgången i riksbankens guld- och valutareserv och å andra sidan ökningen

av bankens innehav av obligationer och skattkammarväxlar. Båda

dessa företeelser anknyta direkt till utvecklingslinjer, som förelågo redan

under år 1946. De bottna i delvis gemensamma orsaker, vilka fått en klargörande

belysning genom ett flertal olika framställningar från bankofullmäktige.

Förändringarna i riksbankens ställning kunna sålunda för det

första hänföras till en stark förskjutning i den svenska handels- och betalningsbalansen,

vilken i sin tur sammanhänger med de av kriget orsakade

omvälvningarna i världsekonomien, som med särskild tyngd drabbat

de för det svenska folkhushållet betydelsefulla europeiska marknaderna.

Men vid sidan av dessa yttre orsaker har den rubbning, som genom de stora

köpkraftstillskotten uppstått i den samhällsekonomiska balansen inom

vårt land, på ett avgörande sätt påverkat riksbankens verksamhet och kreditmarknaden

i dess helhet.

Vid en återblick pa den senaste tidens ekonomiska utveckling i Sverige

framträder nu tydligare än tillförne den i mitten av juli 1946 vidtagna

uppskrivningen av den svenska kronans yttre värde såsom en viktig vändpunkt.

Denna åtgärd vidtogs för att skydda vårt land mot att bliva indraget

i en hotande internationell prisstegring genom att minska eller

undanröja den spänning, som uppkommit mellan de svenska och internationella

priserna. Men åtgärden var förenad med risker, vilkas karaktär

och styrka i allmänhet torde hava förbisetts eller underskattats. De kompletterande

ingrepp — vartill utskottet i det efterföljande skall återkomma

— som apprecieringsbeslutet borde hava givit anledning till, kommo icke

i tid eller icke alls till stånd. Genom att apprecieringen förbilligade importen

förstärktes tendensen till ökad införsel, och strävandena att bringa upp

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6. 19

linporten på en högre nivå fingo samtidigt ny näring genom fortsatta köpkraftstdlskott.

Ett allt starkare valutautflöde gjorde sig gällande. Sedan

utströmningen av guld och valutor mot slutet av år 1946 nått en oroande

omfattning, framförde en enskild ledamot av regeringen offentligt tanken

på skärpta importrestriktioner. Detta uttalande, som icke följdes av omedelbara

åtgärder, föranledde eu ny stark ansvällning av inköpen från utlandet.

Först i mars 1947 vidtogos efter upprepade framställningar från

bankofullmäktige eu skärpning och utbyggnad av importkontrollen. Denna

förknippades emellertid med övergångsbestämmelser, vilkas utformning och

tillämpning möjliggjorde att införseln under återstoden av 1947 icke endast

bibehölls på den uppnådda höga nivån utan till och med ytterligare

ökades. De nya normer för importpolitiken, som sedermera fastslogos i

juli, september och december, hava först i början av innevarande år hunnit

få effekt.

Uppenbart är, att styrkan i de tendenser till importökning, som började

I ramtrada hösten 1946, mycket länge underskattades. Delvis kan den felbedömning,

som ägde rum, förklaras med att myndigheterna först på ett

mycket sent stadium förskaffade sig en överblick över omfattningen av

ingångna förpliktelser mot utlandet och de anspråk dessa kunde komma

att ställa på guld- och valutareserven. Tydligt är att en tidigt insatt mer

restriktiv importpolitik varit motiverad, även om naturligtvis ett sådant ingrepp

icke ensamt skulle hava varit tillräckligt för att den erforderliga balansen

skulle uppnås.

Det nuvarande valutaläget giver anledning till allvarliga bekymmer.

Riksbankens guld- och valutabehållning har trots vidtagen skärpning av

import regler ingen och rekvisition av vissa utländska valutatillgångar nedgått

så avsevärt, att eu väsentlig nedskärning av importen under år 1948

blivit nödvändig för att skapa balans i vårt varuutbyte med utlandet. Samtidigt

måste ansträngningarna inriktas på att öka exporten. Då Sverige för

sin industriella verksamhet liksom för jordbrukets rationalisering och för

sin försörjning är starkt beroende av import, kan valutabristen leda till

störningar i produktionen, sänkt konsumtionsstandard samt risk för arbetslöshet

inom vissa områden. Möjligheten att — såsom skedde under

1947 — via utrikeshandeln avlasta eu del av köpkraftsöverskottet står heller

icke öppen i år, varför trycket på prisnivån kommer att ökas, oaktat

lagerhållning och industriell kapacitet stigit genom 1947 års import. En

annan konsekvens av valutautströmningen är den betydande regleringsapparat

med därav följande olägenheter för näringslivet, som vi nu nödgas

hålla oss med. Allvarlig är även den omständigheten, alt knappheten på

valutor försvårar tullgörandet av äldre, i god tro ingångna hetalningsulfä

stel ser, något som måste oförmånligt påverka de utländska säljarnas bedömning

av vårt land. Ett läge av denna art minskar de svenska importörernas

möjligheter till fördelaktiga internationella affärer, hl. a. i fråga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

om snabba leveranser av för vårt näringsliv viktiga men på världsmarknaden

knappa varor. Det förefaller sannolikt, att dessa nackdelar skulle

kunnat i icke ringa grad undvikas, därest förhandlingar på ett lidigt stadium

upptagits om utländsk kredit. Att en sådan kredit icke skulle hava

fått leda till endast den temporära lättnad, som en framflyttning av tidpunkten

för den nödvändiga skärpningen av den ekonomiska politiken

inom landet skulle hava inneburit, synes utskottet uppenbart. Utskottet

hyser också den uppfattningen, att de sonderingar, som vidtagits rörande

möjligheten av att erhålla utländska lån, kommit till stånd på ett för sent

stadium och att deras resultat måste ses mot bakgrunden av detta förhållande.

Apprecieringsbeslutet borde såsom även uttalades vid ärendets behandling

i bankofullmäktige ha föranlett, att hela den inre ekonomiska politiken

anpassats efter denna höjning av kronans yttre värde. Statsmakterna och

de valutavårdande organen borde sålunda omedelbart och med kraft ha

inskridit för att motverka uppkomsten av nya köpkraftstillskott inom landet,

varjämte det varit lämpligt att söka uppnå frivilliga överenskommelser

mellan de olika folkgrupperna om en pris- och lönepolitik till försvar

för penningvärdet. Ett viktigt led i en sadan politik hade varit en allmän

åtstramning av kreditmarknaden, framför allt i syfte att dämpa den högt

uppdrivna investeringskonjunkturen. Först i september 1947 träffades

en överenskommelse mellan riksbanken och de viktigaste enskilda institutionerna

på kapitalmarknaden om en begränsning av utlåningen till

allmänheten.

Under större delen av år 1947 rådde en mycket livlig efterfrågan pa kapital

för finansiering av import och investeringar. Då det enskilda sparandet

icke ökades i tillnärmelsevis samma takt, föllo kreditinstituten tillbaka

på riksbanken för att tillförsäkra sig likvida medel. Huvudsakligen skedde

detta genom försäljning av obligationer till riksbanken. Obligationsförsäljningen

torde i viss mån också ha bottnat i tvivel på riksbankens möjlighet

att i längden genomföra sin räntepolitik. Av den i det föregående lämnade

redogörelsen framgår att dessa transaktioner hade eu utomordentligt betydande

omfattning. Inom bankofullmäktige har under fjolåret en minoritet

påyrkat, att riksbanken skulle upphöra med obligationsköpen, men

bankofullmäktiges majoritet har hittills avvisat detta yrkande.

Det har gjorts gällande, att obligationsköpens penningpolitiska verkan,

som innebär, att kapitalmarknaden tillförts betydande belopp av likvida

medel, neutraliserats genom den samtidiga utförsäljningen av utländska

betalningsmedel. Uppenbarligen kan emellertid därmed icke motiveras den

ej obetydliga ökning av riksbankens obligationsinnehav, som ägt rum eftei

det att minskningen av guld- och valutareserven praktiskt taget upphört.

Ej heller kan man därmed rättfärdiga obligationsköp i övrigt i den mån en

erforderlig nettoåtstramning av kapitalmarknaden därigenom förhindras.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 6.

21

Utskottet förutsätter, att bankofullmäktige i fortsättningen ägna denna

fråga särskild uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis kan utskottet icke värja sig för det intrycket, att

den artificiella högkonjunktur, vari vårt land befann sig vid ingången av

år 1947, under nämnda år ytterligare tillspetsades genom dels en bristande

överensstämmelse mellan de olika leden i regeringens allmänna ekonomiska

politik, dels genom riksbankens medverkan till vidmakthållandet av

en lätt kreditmarknad. Riksbankens penning- och valutavårdande uppgift

har självfallet försvårats därigenom att regeringen underlåtit att vidtaga

ett flertal av riksbanken påkallade åtgärder inom den allmänna ekonomiska

politikens ram. Inom sitt förvaltningsområde har emellertid riksbanken

att självständigt bedöma läget och fatta erforderliga beslut.

Skärpningen av konjunktursituationen medför särskilda svårigheter för

penningpolitiken i fortsättningen. Å ena sidan har man nämligen alltjämt

att räkna med avsevärda köpkraftstillskott och sjunkande lagertillgångar,

å andra sidan framträda på skilda områden tecken, som kunna förebåda

ett konjunkturomslag. I detta läge bör man uppmärksamma riskerna för

alltför rigorösa ingrepp, som rikta sig mot likviditeten hos företagen inom

de i konjunkturhänseende ömtåliga avsnitten av samhällsekonomien och

kunna utlösa isolerade ogynnsamma konsekvenser med återverkningar

inom stora områden av vårt folkhushåll. Över huvud taget präglas hela det

nuvarande konjunkturläget av labilitet och ovisshet samt mot varandra

stridande tendenser, en utveckling, som kan komma att ytterligare accentueras,

om en rustningskonjunktur hos stormakterna snedvrider efterfrågan.

Läget kräver därför nu mer än förr ett noggrannax-e aktgivande på

utvecklingstendenserna och en anpassning efter situationens växlingar.

Utvecklingen under det gångna året har på ett påtagligt sätt klargjort

begränsningen av våra resurser. Det måste nu stå klart för envar att möjligheten

att öka vår konsumtionsstandard bedömts alltför optimistiskt. Insikten

härom synes utskottet mana till försiktighet från alla samhällsgruppers

sida i fråga om inkomstökningar. Det framstår i nuvarande läge som

nödvändigt, att den ekonomiska politiken för återställande av den sann

hällsekonomiska balansen föres med all kraft och får en sådan utformning,

att den kan stödjas av alla samhällsgrupper.

Vad i detta ärende förekommit, har utskottet härigenom velat för riksdagen
-

omförmäla.»; samt

2) av herrar Näsgärd och Mattsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:84 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten
  2. Rskr. 1948:85 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten