Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av den s. k. långtradartrafiken.
1948-05-05 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1948:12, Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av den s. k. långtradartrafiken.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.
1
Nr 12.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion angående begränsning av den
s. k. långtradartrafiken.
I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion nr 138 ha herr Karl Persson och herr Bror Nilsson hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning och förslag
angående begränsning av den s. k. långtradartrafiken i enlighet med
de riktlinjer, som härom i motionen skisserats.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet inhämtat yttrande från järnvägsstyrelsen,
statens biltrafiknämnd och statens trafikkommission ävensom från Svenska
lasttrafikbilägarförbundet, Handelskamrarnas nämnd, Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges industriförbund.
Järnvägsstgrelsen framhåller bl. a.:
Vad först beträffar järnvägarnas förmåga att på ett tillfredsställande sätt
avveckla den trafik, som dessa genom en begränsning av långtradartrafiken
skulle få att utföra, må framhållas, att under krigsåren, då några långväga
biltransporter icke förekommo, och då det dessutom av olika anledningar
ställdes oerhört stora krav på järnvägarnas transportförmåga, visade det
sig, att järnvägarna på ett i stort sett tillfredsställande sätt kunde prestera
ett transportarbete, som låg mycket högt över vad som förekommit åren
närmast före kriget.
I och med upphävandet av räjongbestämmelserna för lastbilar den 1/11
1946 och 1/1 1947 kom den långväga lastbilstrafiken ånyo i gång. Dess inverkan
på järnvägstransporterna blev snart märkbar, främst därutinnan
att den liksom före kriget drog åt sig det högvärdiga och lättbefordrade godset
och detta i stor utsträckning även beträffande gods i sådana långväga
stationsförbindelser, där järnvägstransport borde vara den naturliga befordringsformen.
Under krigsåren har det framstått klart, att järnvägarna äro och framdeles
måste vara ryggraden i landets transportsystem. Deras prestationsförmåga
har också, som ovan nämnts, visat sig vara betydligt större än man
förut trott. Det framstår därför som ett samhällsintresse av första rangen,
att järnvägarna vidmakthållas och fullkomnas. Villkoret härför är dock,
att de få tillfullo tjäna det syfte, för vilket de äro ämnade. Det måste anses
som dålig hushållning att icke i möjlig mån utnyttja deras kapacitet, detta
i synnerhet under tider då, såsom för närvarande, försörjningsläget framtvingar
en begränsning av bränsleförbrukningen i motorfordonstrafiken.
Enligt järnvägsstyrelsen kan fjärrbiltrafiken icke hänföras till nyttotrafik,
om denna beteckning begränsas till sådan trafik, som innebär, att transporterna
fullgöras till lägsta möjliga kostnad för samhället, med andra ord
1 Bihang till riksdagens protokoll 19å8. 12 samt. 2 avd. Nr 12.
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.
med lägsta möjliga förbrukning av arbete och material. Det är nämligen
ell obestridligt faktum, att fjärrtrafiken från denna synpunkt är mycket
dyrbar, i det att de kostnader, som följa med insättandet av en sådan bil,
endast till mycket ringa del kompenseras av till trafikminskning hänförligt
kostnadsbortfal! å järnvägarna. Erfarenheterna från tiden för senaste krig,
då man samtidigt hade en i förhållande till den allmänna prisnivån låg taxa
och stora överskott av järnvägsrörelsen, bestyrka detta.
En omläggning av nuvarande fj ärrbiltrafik till järn vägsbefordran skulle
följaktligen med säkerhet medföra icke blott en nedgång i lastbilstrafikens
behov av flytande bränsle utan också en betydande minskning i samhällets
kostnader för trafikväsendet som helhet.
Sammanfattningsvis uttalar järnvägsstyrelsen, att lastbilen obestridligen
är ett nyttigt och oumbärligt komplement till järnvägen. I denna egenskap
fvller den en mycket viktig uppgift. Det kan dock icke anses rimligt att
lastbilarna skola få tillåtas utföra godstransporter på hur långa avstånd
som helst, enär dessa transporter med samma fördel kunna utföras med
det för ändamålet lämpligaste transportmedlet, järnvägen. Denna och lastbilen
böra i det allmännas tjänst och till dettas fördel komplettera varandra,
så att de långväga transporterna i främsta rummet förbehållas järnvägarna,
under det att lastbilarna huvudsakligen sysselsättas med lokala
och kortväga sådana. Detta resonemang gäller alldeles särskilt nu, då
läget kännetecknas av valutaknapphet och på det hela taget brist på arbetskraft
och enär lastbilarna för driften huvudsakligen ha att lita till importvaror.
Järnvägsstyrelsen tillstyrker motionen.
Statens biltrafiknämnd framhåller, att, sedan den s. k. långtradartrafiken
till följd av trafikrestriktionerna under åren 1941—1945 legat nere, började
den återupptagas under senare delen av 1946 och ökade därefter successivt
under år 1947. Under senare delen av sistnämnda år voro av cirka 16 600 i
yrkesmässig trafik använda lastbilar, för vilka körrapporter avlämnades,
omkring 600 huvudsakligen sysselsatta i fj ärrtrafik. Beträffande drivmedel
har biltrafiknämnden inhämtat uppgifter från centrala automobilregistret
för varje särskild bil. Enligt detta register var bensin drivmedel för 58,4
procent av fjärrtrafikbilarna.
Biltrafiknämnden anför vidare i huvudsak följande:
För att få eu överblick över fjärrtrafikens omfattning har nämnden från
samtliga länscentraler för den yrkesmässiga lastbilstrafiken infordrat särskilda
uppgifter, avseende september och oktober månader 1947 angående
de lastbilar, som huvudsakligen voro sysselsatta i fjärrtrafik.
Dessa uppgifter ha hos nämnden sammanställts och bearbetats. Därav
framgår, att fjärrtrafiken var tätast å rikshuvudvägarna Stockholm—Västerås—Göteborg,
Stockholm—Jönköping—Malmö, Göteborg—Malmö och
Göteborg—Jönköping. Av trafiken framgår omkring 45 % på transportavstånd
mellan 100 och 200 km, 41 % på avstånd mellan 200 och 400 km,
18 % på avstånd mellan 400 och 600 km samt 1 % på längre avstånd. Medeltransportlängden
för fjärrtrafikbilarna uppgick till 184 km. Den godsmängd,
som under ifrågavarande två månader transporterades i fj ärrtrafik,
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.
3
uppgick till cirka 175 000 ton. Av den i yrkesmässig biltrafik transporterade
totala godsmängden, som kan uppskattas till cirka 8 000 000 ton har sålunda
endast 175 000 ton, motsvarande cirka 2 %, transporterats i fjärrtrafik.
Som jämförelse kan nämnas, att de svenska järnvägarna under samma
två månader transporterade cirka 8 000 000 ton gods. I sistnämnda godsvikt
ingår icke den s. k. lapplandsmalmen.
De nu anförda uppgifterna ge vid handen, att fjärrtrafiken i sin nuvarande
gestaltning är av ringa omfattning i jämförelse såväl med övrig yrkesmässig
biltrafik som med järnvägstrafiken. Det bör här jämväl nämnas, att den 1
januari 1948 landets motorfordonsbestånd utgjorde cirka 160 000 personbilar,
70 000 lastbilar och 5 500 omnibussar samt 143 000 motorcyklar. Den
besparing i bilförnödenheter, som skulle kunna vinnas genom en begränsning
av fj ärrtrafiken, måste antagas bli förhållandevis obetydlig. Då därjämte
fj ärrtrafiken i huvudsak följer de även i övrig landsvägstrafik mest
anlitade och i allmänhet mest bärkraftiga vägarna, skulle jämväl besparingen
i vägunderhåll komma att sakna betydelse.
Det bör framhållas, att fjärrtrafiken är den form av trafik, där bilarnas
bärighet bäst utnyttjas. Medan tomkörningsprocenten för fjärrtrafikbilarna
under september och oktober 1947 var omkring 12, hade övriga i yrkesmässig
trafik använda lastbilar omkring 37 % tomkörning.
Valet av trafikmedel sammanhänger i första hand med betordringskostnadens
storlek. Speciella motiv kunna dock föreligga för val av visst tratikmedel,
t. ex. varans ömtåliga beskaffenhet, krav på särskild snabbhet i
transporten o. dyl. I kostnaderna för transporten inräknas givetvis även
kostnader för uppsamling, omlastning och distribution. Likaså måste hänsyn
tagas till de särskilda riskerna för bräckage vid omlastning. Det har
visat sig, att transporter med lastbil vid ett bedömande Irån nu angivna
utgångspunkter i vissa fall erbjudit större fördelar än transporter med
j ärnväg.
Enligt biltrafiknämndens mening bör man icke hämma en sund utveckling
mot snabbare och mera ändamålsenliga transporter. Valet av transportmedel
bör för den trafikerande allmänheten vara i största möjliga omfattning
fritt. Biltrafiknämnden vill emellertid i detta sammanhang erinra om
de skiljaktigheter i fråga om systemet för taxesättningen, som föreligger
mellan järnvägs- och biltransporter. Medan biltaxorna i stort sett bygga på
godsmängden, i vissa fall även på godsvolymen, är järnvägarnas godstaxa i
huvudsak baserad på det s. k. värdetariffsystemet. Enligt nämndens mening
synes anledning förefinnas alt undersöka vilka möjligheter, som föreligga
för en uppmjukning av detta tariffsystem.
Av vad nämnden nu anfört framgår, att det av motionärerna föreslagna
förbudet icke kan antagas komma att medföra väsentliga besparingar vare
sig i fråga om drivmedel och bilförnödenheter eller i fråga om investering
för vägunderhåll, men att det skulle motverka en rationalisering och ekonomiscring
av transporterna. Nämnden vill slutligen framhålla, att den begränsning
i fråga om skilda slag av biltrafik, som må vara erforderlig i det
nuvarande krisläget, torde komma att genomföras vid den planerade drivmedelsransoneringen.
Nämnden får med hänsyn härtill för sin del avstyrka
motionen.
Stalens trafikkommission framhåller bl. a., att det i nuvarande försörjningsläge
med avseende å trafikförnödenheter synes angeläget, att åtgärder,
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.
eventuellt i form av räjongbegränsning, vidtagas för säkerställande av den
lokala trafikens angelägna behov av lastbilar.
Svenska lasttrafikbilägarförbundet instämmer i de synpunkter, som kommit
till uttryck i biltrafiknämndens förenämnda utlåtande, samt framhåller
ytterligare i huvudsak följande:
Ett stoppande av landsvägstrafiken skulle utgöra ett mycket stort ingrepp
i den yrkesmässiga lastbilstrafiken, icke enbart för dem, som direkt bliva
berörda därav, utan även för utövarna av den lokala lastbilstrafiken. De
lastbilar, som skulle komma att avstängas från landsvägstransporterna,
måste nämligen i möjligaste mån omplaceras i lokaltrafik. Enär sysselsättningen
föl- den yrkesmässiga lastbilstrafiken redan stegvis är i sjunkande
skulle detta innebära eu ytterligare begränsning av transportuppgifterna.
Enligt biltrafiknämndens officiella statistik utgjorde sysselsättningstiden
för 16 541 redovisade yrkesmässiga lastbilar under november månad 1947
i medeltal 167 timmar per bil och ett inkört fraktbelopp av 1 384 kronor
per bil. Motsvarande siffror i årsgenomsnittet för 1946 var 178 timmar
resp. 1 390 kr. och för 1945 185 timmar resp. 1 437 kr. Normalt räknar
man — för att göra det investerade kapitalet räntabelt — med en medelsysselsättningstid
av 200 timmar per månad och bil, varför det måste vara
ur nationalekonomisk synpunkt felaktigt att inskränka bilarnas nvttiga
trafikarbete och göra biltrafiken mindre räntabel.
Förbundet vill även något beröra orsakerna till den snabba utökningen
av antalet lastbilar i landet. Regeringen gick som bekant i författning om
att i samband med försäljningen av krigsmaktens övertaliga motorfordon
upphäva behovsprövningen av körtillstånden. På grund härav har laslbilsparken
från att under kriget ha utgjort i genomsnitt 38 000 lastbilar nästan
fördubblats och utgjorde den 1 januari 1948 70 254 lastbilar, alltså en
ökning av i runt tal 32 000 vagnar. Det yrkesmässiga lastbilsbeståndet utgjorde
under kriget i genomsnitt 16 000 lastbilar och den 1 januari 1948
i runt tal 17 000 lastbilar. Av detta framgår, att de privata lastbilarna under
denna mellantid ökat med 31 000 lastbilar under det att de yrkesmässiga
lastbilarna ökat med 1 000 vagnar. Denna ökning måste självfallet i första
hand ha stimulerats av statsmakternas optimistiska ståndpunkt vid fredsslmet,
som kom till uttryck i kronans strävanden att sälja försvarsmaktens
överskott på bihnaterial. När sedan räjongerna upphävdes för bilar lastande
över fem ton den 1 november 1946 och helt slopades den 1 januari 1947,
gav detta impulsen till de flesta lastbilsägare, som bedrevo landsvägstrafik
före kriget, att investera pengar för landsvägstrafiken i stora trafikekonomiska
vagnar. Man kan i dag beräkna, att över 20 miljoner kronor investerats
av Sveriges åkare i en lastbilspark, som huvudsakligen lämpar sig för
landsvägstrafik. Att insätta dessa i lokaltrafik skulle innebära — utöver de
nackdelar vi ovan relaterat — att man icke skulle uppnå räntabilitet med
den körningsinkomst, som kan erhållas i lokaltrafik.
Motionärernas antagande, att en begränsning av landsvägstrafiken även
skulle innebära, att arbetskraft frigjordes för främjande av annan samliällsnyttig
produktion, torde icke heller ha reell bakgrund. I landsvägstrafiken
sysselsättas förutom ett stort antal enbilsåkare i allmänhet gamla
och rutinerade chaufförer, för vilkas del man får anse det uteslutet, att
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12. 5
de skulle övergå till annat yrke för den händelse landsvägstrafiken skulle
begränsas. Denna arbetskraft skulle i likhet med bilparken tillföras lokaltrafiken
såsom ett arbetskraftsöverskott i samma mån som fordonsparken
inom lokaltrafiken överdimensionerades. Den praktiska följden skulle alltså
bli, att den tillgängliga yrkesskickliga arbetskraften utnyttjades på ett
sämre sätt, tvärt emot motionärernas intentioner.
Förbundet avstyrker motionen.
tlundelskamrarnas nämnd anför bl. a.:
Från handelskamrarna har vid flerfaldiga tillfällen givits uttryck åt den
uppfattningen, alt det med hänsyn till transportväsendets nyckelposition
i samhällslivet är av största vikt, att trafikmedlen få fritt utveckla sig vart
och ett efter sina inneboende möjligheter och med sina säregna företräden.
Eu väsentlig förutsättning härför ha handelskamrarna alltid ansett vara ett
bevarande åt trafikanterna av deras valfrihet mellan olika trafikmedel.
Ett avsteg från principen om bevarande av lastbilstrafikens fulla rörelsefrihet
även på längre sträckor kan enligt nämndens uppfattning endast få
företagas helt tillfälligtvis såsom en av rent exceptionella försörj ningsförhållanden
betingad åtgärd. Med hänsyn till de ur trafikanternas synpunkt
mindre gynnsamma erfarenheterna av den under det andra världskriget
tillfälligt införda räjongbegränsningen för bilarna anser nämnden, att åtgärder
av det slag, som ifrågasatts i motionen, vilka till sina verkningar
bli liktydiga med en räjongbegränsning, kunna vara motiverade endast som
en yttersta nödfallsutväg.
Det undandrar sig nämndens bedömande, i vad mån landets för sörj ningsläge
nu verkligen är så allvarligt, att dylika långtgående ingrepp i transportväsendet
kunna vara motiverade. Då den nu beslutade bensinransoneringen
ännu icke hunnit sättas i kraft och den, enligt vad nämnden inhämtat,
utformats på ett sådant sätt, att den lokala trafiken i första hand tillgodoses,
föreligger enligt nämndens uppfattning starka skäl att under alla förhållanden
först avvakta resultatet av dessa åtgöranden från krismyndighetens
sida, innan så radikala åtgärder som dem motionärerna föreslagit
vidtagas. Nämnden anhåller, att motionen icke måtte leda till någon riksdagens
åtgärd.
Sveriges lantbruksförbund hyser den allmänna uppfattningen, att tvångsmässiga
ingrepp i näringslivet såvitt möjligt böra undvikas. Om de naturliga
konkurrensförhållandena rubbas, uppstå lätt icke avsedda följdverkningar.
Även om fjärrtrafikbilarna i regel utnyttjas mera än andra lastbilar och
dessutom äro större och ha högre drivmedelsförbrukning, så följer redan
av förhållandet mellan antalet lastbilar i fjärrtrafik och det totala antalet
lastbilar, att icke ens de förras fullständiga avställande skulle medföra
någon nämnvärd nedgång i förbrukningen av importerade bilförnödenheter.
Vissa transporter kunna vidare icke lämpligen utföras med andra
transportmedel än fjärrlrafiklastbilar. Särskilt vissa jordbruksprodukter,
såsom ägg, färska grönsaker och bär, men även andra varuslag, kunna
med hänsyn till bräcklighet, begränsad hållbarhet och andra orsaker icke
lämpligen transporteras med järnväg. För dylika varor synas jämväl
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.
motionärerna ha avsett, att transport med fjärrtrafiklastbilar borde medgivas.
På grund härav torde man få räkna med att en fullständig avställning
av dessa lastbilar icke kan genomföras, vilket ytterligare bidrager till
att minska de besparingar, som kunna uppnås. Förbundet kan för sin del
icke finna, att de fördelar, som stå att vinna genom en sådan inskränkning
av långtradartrafiken, som motionärerna föreslå, äro så stora och betydelsefulla,
att de kunna motivera ett dylikt ingrepp. På grund härav får förbundet
avstyrka bifall till motionärernas hemställan.
Sveriges industriförbund framhåller bl. a., att för förbundet står det klart,
att trafikväsendet icke har möjlighet att fylla sin uppgift att på effektivast
möjliga sätt ombesörja erforderliga transporter, för såvitt icke trafikanten
får möjlighet att välja det för varje situation lämpligaste och mest ekonomiska
transportmedlet. I dagens situation, när tillgångarna på flytande
bränslen icke medge en fri motortrafik, nödgas man emellertid avstå från
de ur allmän synpunkt riktigaste lösningarna av trafikproblemen och får
överväga var en begränsning i konsumtionen kan sättas in med minsta
möjliga olägenheter för trafiken. Det åligger vederbörande krisorgan, i
detta fall trafikkommissionen, att utreda sådana frågor och det synes icke
föreligga någon anledning till att på ifrågavarande relativt begränsade område
av motortrafiken föranstalta om någon särskild undersökning. Av
trafikkommissionens cirkulär nr 52/1948 framgår, att långtradartrafiken
med bensin kommer att helt stoppas, när den planerade bensinransoneringen
träder i kraft. Utan att taga ställning till det berättigade i detta
trafikkommissionens beslut kan man här konstatera, att motionärernas
hemställan därigenom förlorat aktualitet för de bensindrivna långtradarnas
del. På grund av vad sålunda anförts får industriförbundet hemställa, att
motionen icke föranleder någon åtgärd.
För egen del får utskottet anföra följande:
I sitt den 27 november 1947 avgivna betänkande med förslag rörande
vissa frågor avseende det inrikes trafikväsendet har 1944 års trafikutredning
till principiell diskussion upptagit även frågan om den långväga lastbilstrafikens
ställning i transportväsendet. I samband med prövning av
trafikutredningens förslag torde statsmakterna i sinom tid få anledning
att i ett vidare sammanhang överväga denna fråga. Utskottet anser sig
därför böra avstå från att yttra sig rörande denna trafik under normala
förhållanden och inskränker sig till att — som väl närmast torde vara
motionärernas avsikt — behandla det föreliggande spörsmålet med hänsyn
till det aktuella lägets krav.
Såsom framgår av den utredning, som utskottet införskafffat, är antalet
lastbilar i fjärrtrafik ringa i förhållande till hela antalet lastbilar. En be
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12. 7
tydande minskning i långtradartrafiken kan vidare beräknas inträda på
grund av den nyligen genomförda bensinransoneringen. Enligt av trafikkommissionen
utfärdade föreskrifter skall bensinransoneringen för lastbilar
i huvudsak bestämmas på visst sätt i förhållande till beräknad körsträcka
i lokal trafik; körning i fjärrtrafik, varmed förstås transporter på avstånd
över 10 mil i Göta- och Svealand samt över 20 mil i Norrland,
skall sålunda icke medräknas. Härigenom torde yrkesmässig fj ärrtrafik
med bensindrivna lastbilar ha praktiskt taget omöjliggjorts under den tid
ransoneringen gäller. Motionens syfte i vad avser att få till stånd en minskning
av bensinåtgången synes alltså ha blivit tillgodosett. Av utredningen
framgår tillika, att långtradartrafiken — särskilt sedan de bensindrivna
fordonen avförts — icke heller har någon nämnvärd inverkan på behovet
av vissa andra bilförnödenheter, slitaget på vägar och broar samt frigörandet
av arbetskraft för annan verksamhet, vilka frågor jämväl berörts i
motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 maj 1948.
På utskottets vägnar:
OLOF LÖTHNER.
Närvarande: herrar Löthner, Birger Andersson, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Lars Andersson, Grym, Einar Eriksson, Hugo Sundberg* och Petrén.
* Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.