Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av den s. k. långtradartrafiken.

1948-05-05 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1948:12, Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av den s. k. långtradartrafiken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.

1

Nr 12.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning

av väckt motion angående begränsning av den

s. k. långtradartrafiken.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad

motion nr 138 ha herr Karl Persson och herr Bror Nilsson hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning och förslag

angående begränsning av den s. k. långtradartrafiken i enlighet med

de riktlinjer, som härom i motionen skisserats.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet inhämtat yttrande från järnvägsstyrelsen,

statens biltrafiknämnd och statens trafikkommission ävensom från Svenska

lasttrafikbilägarförbundet, Handelskamrarnas nämnd, Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges industriförbund.

Järnvägsstgrelsen framhåller bl. a.:

Vad först beträffar järnvägarnas förmåga att på ett tillfredsställande sätt

avveckla den trafik, som dessa genom en begränsning av långtradartrafiken

skulle få att utföra, må framhållas, att under krigsåren, då några långväga

biltransporter icke förekommo, och då det dessutom av olika anledningar

ställdes oerhört stora krav på järnvägarnas transportförmåga, visade det

sig, att järnvägarna på ett i stort sett tillfredsställande sätt kunde prestera

ett transportarbete, som låg mycket högt över vad som förekommit åren

närmast före kriget.

I och med upphävandet av räjongbestämmelserna för lastbilar den 1/11

1946 och 1/1 1947 kom den långväga lastbilstrafiken ånyo i gång. Dess inverkan

på järnvägstransporterna blev snart märkbar, främst därutinnan

att den liksom före kriget drog åt sig det högvärdiga och lättbefordrade godset

och detta i stor utsträckning även beträffande gods i sådana långväga

stationsförbindelser, där järnvägstransport borde vara den naturliga befordringsformen.

Under krigsåren har det framstått klart, att järnvägarna äro och framdeles

måste vara ryggraden i landets transportsystem. Deras prestationsförmåga

har också, som ovan nämnts, visat sig vara betydligt större än man

förut trott. Det framstår därför som ett samhällsintresse av första rangen,

att järnvägarna vidmakthållas och fullkomnas. Villkoret härför är dock,

att de få tillfullo tjäna det syfte, för vilket de äro ämnade. Det måste anses

som dålig hushållning att icke i möjlig mån utnyttja deras kapacitet, detta

i synnerhet under tider då, såsom för närvarande, försörjningsläget framtvingar

en begränsning av bränsleförbrukningen i motorfordonstrafiken.

Enligt järnvägsstyrelsen kan fjärrbiltrafiken icke hänföras till nyttotrafik,

om denna beteckning begränsas till sådan trafik, som innebär, att transporterna

fullgöras till lägsta möjliga kostnad för samhället, med andra ord

1 Bihang till riksdagens protokoll 19å8. 12 samt. 2 avd. Nr 12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.

med lägsta möjliga förbrukning av arbete och material. Det är nämligen

ell obestridligt faktum, att fjärrtrafiken från denna synpunkt är mycket

dyrbar, i det att de kostnader, som följa med insättandet av en sådan bil,

endast till mycket ringa del kompenseras av till trafikminskning hänförligt

kostnadsbortfal! å järnvägarna. Erfarenheterna från tiden för senaste krig,

då man samtidigt hade en i förhållande till den allmänna prisnivån låg taxa

och stora överskott av järnvägsrörelsen, bestyrka detta.

En omläggning av nuvarande fj ärrbiltrafik till järn vägsbefordran skulle

följaktligen med säkerhet medföra icke blott en nedgång i lastbilstrafikens

behov av flytande bränsle utan också en betydande minskning i samhällets

kostnader för trafikväsendet som helhet.

Sammanfattningsvis uttalar järnvägsstyrelsen, att lastbilen obestridligen

är ett nyttigt och oumbärligt komplement till järnvägen. I denna egenskap

fvller den en mycket viktig uppgift. Det kan dock icke anses rimligt att

lastbilarna skola få tillåtas utföra godstransporter på hur långa avstånd

som helst, enär dessa transporter med samma fördel kunna utföras med

det för ändamålet lämpligaste transportmedlet, järnvägen. Denna och lastbilen

böra i det allmännas tjänst och till dettas fördel komplettera varandra,

så att de långväga transporterna i främsta rummet förbehållas järnvägarna,

under det att lastbilarna huvudsakligen sysselsättas med lokala

och kortväga sådana. Detta resonemang gäller alldeles särskilt nu, då

läget kännetecknas av valutaknapphet och på det hela taget brist på arbetskraft

och enär lastbilarna för driften huvudsakligen ha att lita till importvaror.

Järnvägsstyrelsen tillstyrker motionen.

Statens biltrafiknämnd framhåller, att, sedan den s. k. långtradartrafiken

till följd av trafikrestriktionerna under åren 1941—1945 legat nere, började

den återupptagas under senare delen av 1946 och ökade därefter successivt

under år 1947. Under senare delen av sistnämnda år voro av cirka 16 600 i

yrkesmässig trafik använda lastbilar, för vilka körrapporter avlämnades,

omkring 600 huvudsakligen sysselsatta i fj ärrtrafik. Beträffande drivmedel

har biltrafiknämnden inhämtat uppgifter från centrala automobilregistret

för varje särskild bil. Enligt detta register var bensin drivmedel för 58,4

procent av fjärrtrafikbilarna.

Biltrafiknämnden anför vidare i huvudsak följande:

För att få eu överblick över fjärrtrafikens omfattning har nämnden från

samtliga länscentraler för den yrkesmässiga lastbilstrafiken infordrat särskilda

uppgifter, avseende september och oktober månader 1947 angående

de lastbilar, som huvudsakligen voro sysselsatta i fjärrtrafik.

Dessa uppgifter ha hos nämnden sammanställts och bearbetats. Därav

framgår, att fjärrtrafiken var tätast å rikshuvudvägarna Stockholm—Västerås—Göteborg,

Stockholm—Jönköping—Malmö, Göteborg—Malmö och

Göteborg—Jönköping. Av trafiken framgår omkring 45 % på transportavstånd

mellan 100 och 200 km, 41 % på avstånd mellan 200 och 400 km,

18 % på avstånd mellan 400 och 600 km samt 1 % på längre avstånd. Medeltransportlängden

för fjärrtrafikbilarna uppgick till 184 km. Den godsmängd,

som under ifrågavarande två månader transporterades i fj ärrtrafik,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.

3

uppgick till cirka 175 000 ton. Av den i yrkesmässig biltrafik transporterade

totala godsmängden, som kan uppskattas till cirka 8 000 000 ton har sålunda

endast 175 000 ton, motsvarande cirka 2 %, transporterats i fjärrtrafik.

Som jämförelse kan nämnas, att de svenska järnvägarna under samma

två månader transporterade cirka 8 000 000 ton gods. I sistnämnda godsvikt

ingår icke den s. k. lapplandsmalmen.

De nu anförda uppgifterna ge vid handen, att fjärrtrafiken i sin nuvarande

gestaltning är av ringa omfattning i jämförelse såväl med övrig yrkesmässig

biltrafik som med järnvägstrafiken. Det bör här jämväl nämnas, att den 1

januari 1948 landets motorfordonsbestånd utgjorde cirka 160 000 personbilar,

70 000 lastbilar och 5 500 omnibussar samt 143 000 motorcyklar. Den

besparing i bilförnödenheter, som skulle kunna vinnas genom en begränsning

av fj ärrtrafiken, måste antagas bli förhållandevis obetydlig. Då därjämte

fj ärrtrafiken i huvudsak följer de även i övrig landsvägstrafik mest

anlitade och i allmänhet mest bärkraftiga vägarna, skulle jämväl besparingen

i vägunderhåll komma att sakna betydelse.

Det bör framhållas, att fjärrtrafiken är den form av trafik, där bilarnas

bärighet bäst utnyttjas. Medan tomkörningsprocenten för fjärrtrafikbilarna

under september och oktober 1947 var omkring 12, hade övriga i yrkesmässig

trafik använda lastbilar omkring 37 % tomkörning.

Valet av trafikmedel sammanhänger i första hand med betordringskostnadens

storlek. Speciella motiv kunna dock föreligga för val av visst tratikmedel,

t. ex. varans ömtåliga beskaffenhet, krav på särskild snabbhet i

transporten o. dyl. I kostnaderna för transporten inräknas givetvis även

kostnader för uppsamling, omlastning och distribution. Likaså måste hänsyn

tagas till de särskilda riskerna för bräckage vid omlastning. Det har

visat sig, att transporter med lastbil vid ett bedömande Irån nu angivna

utgångspunkter i vissa fall erbjudit större fördelar än transporter med

j ärnväg.

Enligt biltrafiknämndens mening bör man icke hämma en sund utveckling

mot snabbare och mera ändamålsenliga transporter. Valet av transportmedel

bör för den trafikerande allmänheten vara i största möjliga omfattning

fritt. Biltrafiknämnden vill emellertid i detta sammanhang erinra om

de skiljaktigheter i fråga om systemet för taxesättningen, som föreligger

mellan järnvägs- och biltransporter. Medan biltaxorna i stort sett bygga på

godsmängden, i vissa fall även på godsvolymen, är järnvägarnas godstaxa i

huvudsak baserad på det s. k. värdetariffsystemet. Enligt nämndens mening

synes anledning förefinnas alt undersöka vilka möjligheter, som föreligga

för en uppmjukning av detta tariffsystem.

Av vad nämnden nu anfört framgår, att det av motionärerna föreslagna

förbudet icke kan antagas komma att medföra väsentliga besparingar vare

sig i fråga om drivmedel och bilförnödenheter eller i fråga om investering

för vägunderhåll, men att det skulle motverka en rationalisering och ekonomiscring

av transporterna. Nämnden vill slutligen framhålla, att den begränsning

i fråga om skilda slag av biltrafik, som må vara erforderlig i det

nuvarande krisläget, torde komma att genomföras vid den planerade drivmedelsransoneringen.

Nämnden får med hänsyn härtill för sin del avstyrka

motionen.

Stalens trafikkommission framhåller bl. a., att det i nuvarande försörjningsläge

med avseende å trafikförnödenheter synes angeläget, att åtgärder,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.

eventuellt i form av räjongbegränsning, vidtagas för säkerställande av den

lokala trafikens angelägna behov av lastbilar.

Svenska lasttrafikbilägarförbundet instämmer i de synpunkter, som kommit

till uttryck i biltrafiknämndens förenämnda utlåtande, samt framhåller

ytterligare i huvudsak följande:

Ett stoppande av landsvägstrafiken skulle utgöra ett mycket stort ingrepp

i den yrkesmässiga lastbilstrafiken, icke enbart för dem, som direkt bliva

berörda därav, utan även för utövarna av den lokala lastbilstrafiken. De

lastbilar, som skulle komma att avstängas från landsvägstransporterna,

måste nämligen i möjligaste mån omplaceras i lokaltrafik. Enär sysselsättningen

föl- den yrkesmässiga lastbilstrafiken redan stegvis är i sjunkande

skulle detta innebära eu ytterligare begränsning av transportuppgifterna.

Enligt biltrafiknämndens officiella statistik utgjorde sysselsättningstiden

för 16 541 redovisade yrkesmässiga lastbilar under november månad 1947

i medeltal 167 timmar per bil och ett inkört fraktbelopp av 1 384 kronor

per bil. Motsvarande siffror i årsgenomsnittet för 1946 var 178 timmar

resp. 1 390 kr. och för 1945 185 timmar resp. 1 437 kr. Normalt räknar

man — för att göra det investerade kapitalet räntabelt — med en medelsysselsättningstid

av 200 timmar per månad och bil, varför det måste vara

ur nationalekonomisk synpunkt felaktigt att inskränka bilarnas nvttiga

trafikarbete och göra biltrafiken mindre räntabel.

Förbundet vill även något beröra orsakerna till den snabba utökningen

av antalet lastbilar i landet. Regeringen gick som bekant i författning om

att i samband med försäljningen av krigsmaktens övertaliga motorfordon

upphäva behovsprövningen av körtillstånden. På grund härav har laslbilsparken

från att under kriget ha utgjort i genomsnitt 38 000 lastbilar nästan

fördubblats och utgjorde den 1 januari 1948 70 254 lastbilar, alltså en

ökning av i runt tal 32 000 vagnar. Det yrkesmässiga lastbilsbeståndet utgjorde

under kriget i genomsnitt 16 000 lastbilar och den 1 januari 1948

i runt tal 17 000 lastbilar. Av detta framgår, att de privata lastbilarna under

denna mellantid ökat med 31 000 lastbilar under det att de yrkesmässiga

lastbilarna ökat med 1 000 vagnar. Denna ökning måste självfallet i första

hand ha stimulerats av statsmakternas optimistiska ståndpunkt vid fredsslmet,

som kom till uttryck i kronans strävanden att sälja försvarsmaktens

överskott på bihnaterial. När sedan räjongerna upphävdes för bilar lastande

över fem ton den 1 november 1946 och helt slopades den 1 januari 1947,

gav detta impulsen till de flesta lastbilsägare, som bedrevo landsvägstrafik

före kriget, att investera pengar för landsvägstrafiken i stora trafikekonomiska

vagnar. Man kan i dag beräkna, att över 20 miljoner kronor investerats

av Sveriges åkare i en lastbilspark, som huvudsakligen lämpar sig för

landsvägstrafik. Att insätta dessa i lokaltrafik skulle innebära — utöver de

nackdelar vi ovan relaterat — att man icke skulle uppnå räntabilitet med

den körningsinkomst, som kan erhållas i lokaltrafik.

Motionärernas antagande, att en begränsning av landsvägstrafiken även

skulle innebära, att arbetskraft frigjordes för främjande av annan samliällsnyttig

produktion, torde icke heller ha reell bakgrund. I landsvägstrafiken

sysselsättas förutom ett stort antal enbilsåkare i allmänhet gamla

och rutinerade chaufförer, för vilkas del man får anse det uteslutet, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12. 5

de skulle övergå till annat yrke för den händelse landsvägstrafiken skulle

begränsas. Denna arbetskraft skulle i likhet med bilparken tillföras lokaltrafiken

såsom ett arbetskraftsöverskott i samma mån som fordonsparken

inom lokaltrafiken överdimensionerades. Den praktiska följden skulle alltså

bli, att den tillgängliga yrkesskickliga arbetskraften utnyttjades på ett

sämre sätt, tvärt emot motionärernas intentioner.

Förbundet avstyrker motionen.

tlundelskamrarnas nämnd anför bl. a.:

Från handelskamrarna har vid flerfaldiga tillfällen givits uttryck åt den

uppfattningen, alt det med hänsyn till transportväsendets nyckelposition

i samhällslivet är av största vikt, att trafikmedlen få fritt utveckla sig vart

och ett efter sina inneboende möjligheter och med sina säregna företräden.

Eu väsentlig förutsättning härför ha handelskamrarna alltid ansett vara ett

bevarande åt trafikanterna av deras valfrihet mellan olika trafikmedel.

Ett avsteg från principen om bevarande av lastbilstrafikens fulla rörelsefrihet

även på längre sträckor kan enligt nämndens uppfattning endast få

företagas helt tillfälligtvis såsom en av rent exceptionella försörj ningsförhållanden

betingad åtgärd. Med hänsyn till de ur trafikanternas synpunkt

mindre gynnsamma erfarenheterna av den under det andra världskriget

tillfälligt införda räjongbegränsningen för bilarna anser nämnden, att åtgärder

av det slag, som ifrågasatts i motionen, vilka till sina verkningar

bli liktydiga med en räjongbegränsning, kunna vara motiverade endast som

en yttersta nödfallsutväg.

Det undandrar sig nämndens bedömande, i vad mån landets för sörj ningsläge

nu verkligen är så allvarligt, att dylika långtgående ingrepp i transportväsendet

kunna vara motiverade. Då den nu beslutade bensinransoneringen

ännu icke hunnit sättas i kraft och den, enligt vad nämnden inhämtat,

utformats på ett sådant sätt, att den lokala trafiken i första hand tillgodoses,

föreligger enligt nämndens uppfattning starka skäl att under alla förhållanden

först avvakta resultatet av dessa åtgöranden från krismyndighetens

sida, innan så radikala åtgärder som dem motionärerna föreslagit

vidtagas. Nämnden anhåller, att motionen icke måtte leda till någon riksdagens

åtgärd.

Sveriges lantbruksförbund hyser den allmänna uppfattningen, att tvångsmässiga

ingrepp i näringslivet såvitt möjligt böra undvikas. Om de naturliga

konkurrensförhållandena rubbas, uppstå lätt icke avsedda följdverkningar.

Även om fjärrtrafikbilarna i regel utnyttjas mera än andra lastbilar och

dessutom äro större och ha högre drivmedelsförbrukning, så följer redan

av förhållandet mellan antalet lastbilar i fjärrtrafik och det totala antalet

lastbilar, att icke ens de förras fullständiga avställande skulle medföra

någon nämnvärd nedgång i förbrukningen av importerade bilförnödenheter.

Vissa transporter kunna vidare icke lämpligen utföras med andra

transportmedel än fjärrlrafiklastbilar. Särskilt vissa jordbruksprodukter,

såsom ägg, färska grönsaker och bär, men även andra varuslag, kunna

med hänsyn till bräcklighet, begränsad hållbarhet och andra orsaker icke

lämpligen transporteras med järnväg. För dylika varor synas jämväl

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12.

motionärerna ha avsett, att transport med fjärrtrafiklastbilar borde medgivas.

På grund härav torde man få räkna med att en fullständig avställning

av dessa lastbilar icke kan genomföras, vilket ytterligare bidrager till

att minska de besparingar, som kunna uppnås. Förbundet kan för sin del

icke finna, att de fördelar, som stå att vinna genom en sådan inskränkning

av långtradartrafiken, som motionärerna föreslå, äro så stora och betydelsefulla,

att de kunna motivera ett dylikt ingrepp. På grund härav får förbundet

avstyrka bifall till motionärernas hemställan.

Sveriges industriförbund framhåller bl. a., att för förbundet står det klart,

att trafikväsendet icke har möjlighet att fylla sin uppgift att på effektivast

möjliga sätt ombesörja erforderliga transporter, för såvitt icke trafikanten

får möjlighet att välja det för varje situation lämpligaste och mest ekonomiska

transportmedlet. I dagens situation, när tillgångarna på flytande

bränslen icke medge en fri motortrafik, nödgas man emellertid avstå från

de ur allmän synpunkt riktigaste lösningarna av trafikproblemen och får

överväga var en begränsning i konsumtionen kan sättas in med minsta

möjliga olägenheter för trafiken. Det åligger vederbörande krisorgan, i

detta fall trafikkommissionen, att utreda sådana frågor och det synes icke

föreligga någon anledning till att på ifrågavarande relativt begränsade område

av motortrafiken föranstalta om någon särskild undersökning. Av

trafikkommissionens cirkulär nr 52/1948 framgår, att långtradartrafiken

med bensin kommer att helt stoppas, när den planerade bensinransoneringen

träder i kraft. Utan att taga ställning till det berättigade i detta

trafikkommissionens beslut kan man här konstatera, att motionärernas

hemställan därigenom förlorat aktualitet för de bensindrivna långtradarnas

del. På grund av vad sålunda anförts får industriförbundet hemställa, att

motionen icke föranleder någon åtgärd.

För egen del får utskottet anföra följande:

I sitt den 27 november 1947 avgivna betänkande med förslag rörande

vissa frågor avseende det inrikes trafikväsendet har 1944 års trafikutredning

till principiell diskussion upptagit även frågan om den långväga lastbilstrafikens

ställning i transportväsendet. I samband med prövning av

trafikutredningens förslag torde statsmakterna i sinom tid få anledning

att i ett vidare sammanhang överväga denna fråga. Utskottet anser sig

därför böra avstå från att yttra sig rörande denna trafik under normala

förhållanden och inskränker sig till att — som väl närmast torde vara

motionärernas avsikt — behandla det föreliggande spörsmålet med hänsyn

till det aktuella lägets krav.

Såsom framgår av den utredning, som utskottet införskafffat, är antalet

lastbilar i fjärrtrafik ringa i förhållande till hela antalet lastbilar. En be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12. 7

tydande minskning i långtradartrafiken kan vidare beräknas inträda på

grund av den nyligen genomförda bensinransoneringen. Enligt av trafikkommissionen

utfärdade föreskrifter skall bensinransoneringen för lastbilar

i huvudsak bestämmas på visst sätt i förhållande till beräknad körsträcka

i lokal trafik; körning i fjärrtrafik, varmed förstås transporter på avstånd

över 10 mil i Göta- och Svealand samt över 20 mil i Norrland,

skall sålunda icke medräknas. Härigenom torde yrkesmässig fj ärrtrafik

med bensindrivna lastbilar ha praktiskt taget omöjliggjorts under den tid

ransoneringen gäller. Motionens syfte i vad avser att få till stånd en minskning

av bensinåtgången synes alltså ha blivit tillgodosett. Av utredningen

framgår tillika, att långtradartrafiken — särskilt sedan de bensindrivna

fordonen avförts — icke heller har någon nämnvärd inverkan på behovet

av vissa andra bilförnödenheter, slitaget på vägar och broar samt frigörandet

av arbetskraft för annan verksamhet, vilka frågor jämväl berörts i

motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon första

kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 maj 1948.

På utskottets vägnar:

OLOF LÖTHNER.

Närvarande: herrar Löthner, Birger Andersson, fru Sjöström-Bengtsson,

herrar Lars Andersson, Grym, Einar Eriksson, Hugo Sundberg* och Petrén.

* Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.