Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 34, med förslag till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1948-04-02 · 70 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 70 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1948:10, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 34, med förslag till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

1

Nr 10.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 34, med

förslag till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet väckta

motioner.

I proposition den 16 januari 1948, nr 34, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 31

oktober 1947 och den 16 januari 1948 samt lagrådets protokoll den 7 januari

1948, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) skogsvårdslag; samt

2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande inom

riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 238 av herrar Sundelin och Näslund, vari hemställts

dels att förslaget till skogsvårdslag måtte ändras såtillvida,

att det domstolsförfarande, som föreskrives i 1923 års skogsvårdslag, bibehålies

vid proceduren enligt förslagets 19—20 §§ och

att ansvarsbestämmelserna i förslagets 36—38 §§ ersättas med motsvarande

bestämmelser i 1923 års lag,

dels ock att vederbörande utskott får i uppdrag att utforma de ändringar

i lagtexten, som erfordras vid bifall till yrkandena;

2) I: 239 av herr Näsgård, likalydande med II: 385 av herr Persson i

Norrby, vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 7 § i förslaget till skogsvårdslag,

att avverkning å fastigheter med husbehovs- eller stödskog icke

göres beroende av industriens virkesbehov eller andra fastigheternas bärighet

ovidkommande skäl, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga

ändringar i lagtexten;

3) I: 240 av herr Mannerskantz m. fl., likalydande med II: 387 av herr

Hceggblom m. fl., vari hemställts,

att riksdagen ville avslå förslaget till skogsvårdslag samt

att riksdagen av Kungl. Maj :t måtte begära tilläggsförslag till gällande

skogsvårdslag, avseende bidrag till vissa skogsvårdsåtgärder;

4) II: 382 av herr Dickson, vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå propositionen;

1 Biliang till riksdagens protokoll 19i8. 10 saml. Nr 10.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

5) II: 384 av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts,

att riksdagen icke måtte antaga stadgandena i 7 § första stycket och 36 §

1 mom. förslaget till skogsvårdslag ävensom beträffande 20 § vidtaga den

ändringen, att däri omförmälda prövning skall verkställas av domstol;

6) II: 386 av herr Rubbestad m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå propositionen med förslag till skogsvårdslag

in. in.;

7) II: 388 av herr Persson i Svensköp m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå propositionen.

Kungl. Maj :ts båda författningsförslag äro av följande lydelse:

Förslag

till

Skogsvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt

sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt

utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.

2 §.

Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig

utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i

huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är

mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda

förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Ändå att det ej följer av bestämmelserna i första stycket, skall mark anses

såsom skogsmark, såframt skog därå bör finnas till skydd mot sand- eller

jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan därmed

jämförlig omständighet.

3 §•

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade

med äganderätt till fast egendom, skall med ägare likställas åbo å hemman

eller lägenhet under stadgad åborätt, där han äger att förfoga över avkastningen

av skogen utöver husbehovet.

Råder tvist om äganderätt till mark, skall såsom ägare anses den, som med

äganderättsanspråk innehar marken.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

3

Om tillsynsmyndigheter.

4 §•

För varje landstingsområde eller, där Konungen så förordnar, för annat

område skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall hava uppsikt över

att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i denna

lag stadgas.

I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager

i landsting, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsområde

i övrigt helt eller till större delen omgiver staden.

5 §.

Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsemas verksamhet enligt

denna lag.

Om avverkning.

6 §.

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas

annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.

Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av

lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än

att omedelbart avverka den.

7 §•

Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens

jämnhet uppkomma.

Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar skog så bedrivas, att skogens

återväxt avsevärt försvåras.

8 §.

Skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att viss mark, som utgöres

av fastighetsdel eller två eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, skall i

fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog betraktas såsom en fastighet.

Övergår del av sådan mark, utan att marken samlas å en hand, till någon

som förut ej äger del däri, må skogsvårdsstyrelsen förklara medgivandet förfallet.

9 §•

Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan

med hänsyn till planlagd eller påbörjad avverkning eller eljest fara anses

föreligga, att nämnda rätt ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning, äger

skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan förfång för innehavare av sådan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

avverkningsrätt, som åtnjuter bättre rätt än servitutet, meddela de föreskrifter

angående avverkning av skog å fastigheten eller del därav, som av förhållandena

påkallas.

Begagnas skogsfångsservitut på ett sätt, som är till men för skogsvården

å den av servitutet besvärade fastigheten, eller finnes fara föreligga för sådant

begagnande, må ock skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan att hinder uppstår

för utnyttjande i avsedd utsträckning av servitutet eller eljest av annan

tillkommande rätt till avverkning å fastigheten, på ansökan av dennas ägare

meddela de föreskrifter angående avverkningen å fastigheten eller del därav,

som av förhållandena påkallas.

10 §.

Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning,

erhålla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom

utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena

i 6 och 7 §§ överträdas, må han göra skriftlig ansökan därom hos skogsvårdsstyrelsen.

Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att

anse såsom laglig.

11 §•

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behövlig

för avgörande av ansökan i ärende, som avses i 6—10 §§, verkställes sådan

undersökning av läns jägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen

förordnar.

Kostnad för dylik undersökning bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen

förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning

samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten

ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva

ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Skogsvårdstyrelsens beslut i ärende, varom i 6—10 §§ sägs, skall

innehålla de föreskrifter eller, i fråga om yttrande enligt 10 §, de anvisningar,

som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för

vilken beslutet skall gälla. Beslutet skall så snart ske kan bevisligen tillställas

sökanden samt, i fall som avses i 9 §, jämväl en var annan, som skogsvårdsstyrelsen

veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.

12 §.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i 6 eller 7 § eller mot föreskrifter,

varom förmäles i 11 § 2 mom., eller finner skogsvårdsstyrelsen på

grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning

planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser

eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorlunda i 13 § stadgas,

söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

5

ningen å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl rörande avverkningen

å med denna sambrukad fastighet. Vad nu sagts om ägaren skall, då avverkning

verkställts eller planlagts av annan, gälla även denne.

överenskommelse skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.

13 §.

1 mom. Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning eller upplåtelse

av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen

meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum eller

planlagts, ävensom, där så anses påkallat, å därmed sambrukad fastighet

avverka skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Förbudet må av skogsvårdsstyrelsen

begränsas att gälla allenast viss del av sådan fastighet som nu

nämnts eller eljest inskränkas på visst sätt, såsom genom tillåtelse att avverka

vissa träd eller bestånd eller att avverka till husbehov för fastighet

som beröres av förbudet eller är i sambruk med sådan fastighet. Därest

i fall som avses i 12 § skyndsamhet är av nöden eller skogsvårdsstyrelsen

finner skälig anledning antaga, att överenskommelse icke skall kunna träffas

eller att, om överenskommelse inginges, densamma icke skulle hållas, må

avverkningsförbud meddelas utan att försök gjorts att få överenskommelse

till stånd. Innan förbud meddelas, skall tillfälle beredas fastighetens ägare

samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne att

yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken ej tåla uppskov, må den

dock, innan ärendet slutligen avgöres, meddela förbud tills vidare och intill

dess annorlunda förordnas.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt,

där fråga icke är om förbud enligt första stycket sista punkten, gälla för viss

tid, högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat,

vid utgången av denna tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.

Om fölbudets innehåll skall ofördröjligen genom skogsvårdsstyrelsens försorg

fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av

annan, jämväl denne bevisligen underrättas.

Avverkningsförbud skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan

hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning att, där det

är av synnerlig vikt att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen

hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Dylikt

förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Kan

denne ej anträffas, må delgivning ske genom att meddelande om förbudet

anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda

meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos

styrelsens ordförande, och skall det därefter ankomma på styrelsen att i

ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugu dagar efter

delgivningen, skall detsamma vara förfallet.

3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1

mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt alt verkställa utsyning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden.

Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken,

som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan om tillstånd

varom nyss nämnts, skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.

14 §.

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,

att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses

nöjaktig, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig

återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej föreligga,

sedan den uppkomna skogen nått sådan utveckling, att den icke längre

är att räkna som plantskog.

15 §.

Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom

åverkan, skall vad i 14 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för att trygga

nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att

skyldighet därtill ej föreligger enligt sagda paragraf.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom att åsidosätta

någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för

återväxtens tryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar

värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller

av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade,

att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för tryggandet

av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i

anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Skulle i nu avsedda

fall även denna skyldighet bliva synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen

på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.

16 §.

Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, skola,

ändå att skyldighet att sörja för återväxt icke föreligger enligt 14 eller 15 §,

sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig

skog skall finnas å marken; dock må åtgärder icke fordras till större kostnad

än som motsvarar värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas

vidtagande.

17 §.

Vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder

för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd skall icke äga tillämpning, därest

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

7

skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av

allmänna medel.

Närmare föreskrifter om sådana bidrag meddelas av Konungen.

18 §.

För vidtagande av de åtgärder, som kunna erfordras för att erhålla nöjaktigt

skogstillstånd, är skogsmarkens ägare ansvarig.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,

är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna

för de återväxtåtgärder, som föranledas av hans avverkning. Vad

han för sådant ändamål utgivit må han dock söka åter av markens ägare,

därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare,

han genom att överskrida den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande

till att åtgärderna måst vidtagas.

19 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärder för att trygga återväxt jämlikt

14 eller 15 § äro eller kunna förväntas bliva påkallade eller att skogsmark

är i sådant skick, att åtgärder enligt 16 § böra vidtagas, äger styrelsen söka

träffa överenskommelse med markens ägare om de åtgärder, som böra komma

till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara verkställd.

Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse träffas, må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen

påkalla undersökning av det område varom fråga är. Skogsstyrelsen

förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två

ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro

ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter

av nämnd vid häradsrätt, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för

förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen

och fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna

för åtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen

avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som må finnas

nödiga för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Stanna synemännen i olika

meningar, skola de särskilda meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen, om redogörelsen för

undersökningen giver anledning därtill, ånyo söka få till stånd överenskommelse.

20 §.

Kan ej överenskommelse träffas på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen

hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de åtgärder

för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd, som av förhållandena påkallas,

samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.

21 §.

Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt

om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt om tiden därför

skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

22 §.

Har den tid, inom vilken åtgärd för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd enligt

överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut skulle hava vidtagits, gått

till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts,

skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet genom besiktning å

marken. Dylik besiktning verkställes efter skogsvårdsstyrelsens förordnande

av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person jämte två av styrelsen

tillkallade sådana gode män som i 19 § andra stycket omförmälas. Till förrättningen

skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent

emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för kostnaderna för åtgärden,

jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse

över förrättningen skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke

vidtagits, erfordras ej besiktning.

Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits

eftersatt.

23 §.

Har åtgärd blivit enligt 22 § vidtagen genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande,

äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande

omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående

besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga,

och kostnadsbeloppet styrkes medelst behöriga räkningar.

Vill den hos vilken utmätning skett för kostnad varom ovan sägs eller vilken,

utan föregången utmätning, erlagt betalning med förbehåll om rätt att

söka återvinning, anställa klander emot det till betalning fastställda beloppet

eller eljest söka återvinning, skall han väcka talan därom hos domstol sist

inom en månad från det utmätningen skedde eller betalningen erlades.

24 §.

Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt, som

i 14 § sägs, kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering

eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller finner skogsvårdsstyrelsen

på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning

antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika

åtgärder, äger skogsvårdstyrelsen, där den ej i den i 10 § angivna ordningen

förklarat sådan säkerhet icke erforderlig, av vederbörande fordra, att

betryggande säkerhet ställes för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas

medföra.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

9

Ställes ej säkerhet på anfordran, må skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud

som i 13 § sägs.

Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga

åtgärder för återväxtens tryggande vidtagits av den därtill skyldige eller

betalning för åtgärd, som utförts på hans bekostnad, blivit skogsvårdsstyrelsen

gottgjord.

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar.

25 §.

Där det, på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder

eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge,

måste befaras, att i någon trakt olämplig avverkning av befintlig skog i allmänhet

skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten, må, sedan syn

och undersökning ägt rum, Konungen förordna, att skogen inom sådan trakt

skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 26—28 §§ meddelade bestämmelserna.

Konungen äger ock efter syn och undersökning förordna, att nyssnämnda

bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt

till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).

Finnes förordnande, som meddelats enligt första eller andra stycket, i sin

helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må det av Konungen

återkallas.

26 §.

I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall, jämte

vad i 6—13 §§ är stadgat, iakttagas

1) att, där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom

fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom

visst område tills vidare ej äger rum, styrelsen må meddela föreskrift därom;

och skola i dylikt fall fröträden förses med tydliga märken ävensom

sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning

av fröträden eller inom området ej må ske, förrän skogsvårdsstyrelsen

därtill lämnat tillstånd; samt

2) att avverkning för annat ändamål än husbehov ma äga rum allenast

med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Vid prövning av fråga om meddelande av föreskrift eller beviljande av tillstånd

enligt 1) eller 2) ovan skall beträffande skyddsskog beaktas, att skyddet

mot sand- eller jordflykt''icke äventyras.

27 §.

Då tillstånd till avverkning enligt 26 § meddelas, skall i allmänhet ske utsyning,

som efter skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av länsjägmästaren

eller annan sakkunnig person. Vid utsyningen skola, där så lämpligen

kan ske, de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid

brösthöjd. Vid meddelandet av avverkningstillstånd skall föreskrivas, att vid

avverkning av sålunda märkt träd märket vid roten skall kvarlämnas å

stubben.

I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, viss trakt anvisas,

därå avverkningen får företagas. Gränserna för trakten skola därvid

tydligt utmärkas.

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd

sökes, skogens återväxt eller skyddet mot sand- eller jordflykt icke

äventyras, erfordras ej utsyning eller anvisning.

I tillstånd till avverkning må intagas de föreskrifter i avseende på sättet

för avverkningen, som kunna finnas erforderliga.

28 §.

I fråga om åtgärder för att trygga återväxt skall beträffande svårföryngrad

skog och skyddsskog, jämte vad i 14—24 §§ är stadgat, gälla

1) att, då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika

skall föreskriva de åtgärder, genom vilka den i 14 § stadgade skyldigheten

skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara

verkställda;

2) att beträffande sålunda föreskrivna åtgärder vad i 21—24 §§ är stadgat

för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning; samt

3) att, där för främjande av återväxten å skyddsskog prövas erforderligt,

att bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag

av hemdjur eller under viss tid av året, länsstyrelsen äger meddela föreskrift

därom.

29 §.

Kostnad för förrättning enligt 27 § bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen

förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

30 §.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för att skogsmark

omlägges vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande

ändamål eller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd

än som kan anses skäligt, till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk.

Dock erfordras för omläggning som nu sagts tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,

därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 25 §

meddelats, eller, beträffande annan skogsmark, därest omläggning till äng

eller betesmark ifrågasättes. I förstnämnda fall må omläggning medgivas

allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd

till skydd för närliggande marker.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.

11

Till annat ändamål än i första stycket avses må omläggning ske endast

efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Då tillstånd jämlikt 1 mom. lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen jämväl

bestämma tid, inom vilken de åtgärder, som erfordras för omläggningen,

skola vara vidtagna.

3 mom. I fråga om ansökan om tillstånd att omlägga skogsmark skall vad

i 11 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

31 §.

Vill markägare verkställa sådan omläggning av skogsmark, som enligt 30 §

må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen avfordra honom

skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen

erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, må skogsvårdsstyrelsen

bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda.

32 §.

Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer

anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omläggningsåtgärder

ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives i 22 §

första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna ej utförts,

erfordras dock ej besiktning.

Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, skall skogsvårdsstyrelsen,

så framt den ej finner skäl bevilja anstånd med fullgörande

av åtgärden, hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga

ny tid för fullgörande av åtgärder, som erfordras för omläggningen,

eller förordna att marken skall återförsättas i skogbärande skick och föreskriva

vad därför skall vidtagas.

Har skogsstyrelsen förordnat, att marken skall återförsättas i skogbärande

skick, och finnes anledning antaga att de i samband därmed föreskrivna

åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd tid, skall vad i 22 och 23 §§ för

där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Vad genom förbindelse eller genom beslut av skogsvårdsstyrelse eller skogsstyrelsen

blivit bestämt om tid, inom vilken åtgärder för omläggning av

skogsmark skola vara verkställda, så ock vad skogsstyrelsen beslutat om

marks återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla

mot framtida ägare av marken.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

Om åtgärder mot insektshärjning.

34 §.

Uppkommer i skog insektshärjning av större omfattning eller föreligger

överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller

annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter,

är skogsmarkens ägare skyldig att inom tid, som skogsstyrelsen bestämmer,

vidtaga de åtgärder mot insektshärjningen, som skogsstyrelsen efter

hörande av statens skogsforskningsinstitut finner erforderligt föreskriva.

Har den av skogsstyrelsen bestämda tiden gått till ända och förekommer

anledning antaga, att föreskriven åtgärd ej vidtagits, skall vad i 22 och 23 §§

för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.

35 §.

Då åtgärder föreskrivits enligt 34 §, skall skäligt bidrag till täckande av

kostnaderna för åtgärderna utgå av allmänna medel. Angående sådant bidrag

förordnar Konungen.

Ansvarsbestämmelser.

36 §.

1 mom. Företager den som äger förfoga över skog avverkning därå i uppenbar

strid mot vad i 6 §, 7 §, 26 § första stycket 2) eller 30 § 1 mom. stadgas,

straffes med dagsböter. Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd,

må dock ej till straff dömas.

2 mom. Där den som äger förfoga över skog företager avverkning därå i

strid mot föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats enligt denna lag,

eller mot sådan av honom med skogsvårdsstyrelsen ingången överenskommelse

som i 12 § sägs, straffes med dagsböter.

3 mom. Lika med avverkare som i 1 och 2 mom. sägs skall anses markägare,

med vars samtycke annan företagit avverkning å marken.

37 §.

Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt 28 § 3),

straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse av oaktsamhet, dömes

till böter från och med fem till och med femtio kronor.

38 §.

Företages i fall, där jämlikt 30 § skogsvård sstyrelsens tillstånd erfordras

för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning, men eftersättes

åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, vare straffet dagsböter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

13

Hava under den föresatta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga,

vare dock den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit till

att åtgärden icke blivit verkställd, från ansvar fri.

39 §.

Fälles någon till ansvar enligt 36 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förklara det avverkade virket förverkat, såvida

det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i den

tilltalades besittning, och eljest förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Ej må dock virke, som avverkats i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud

enligt denna lag, förklaras förverkat eller ersättning därför utdömas,

därest efter avverkningen föreskriften eller avverkningsförbudet återkallats

eller upphävts genom laga kraftvunnet beslut, på grund av att föreskriften

eller förbudet icke bort meddelas, eller ock avverkningsförbudet förfallit.

40 §.

Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsen skola äga lika behörighet att åtala

förseelser, varom i 36—38 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som

kan förklaras förverkat. Sistnämnda befogenhet skall jämväl tillkomma länsjägmästare

eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig

utbildning; dock skall i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och

senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Väckes ej åtal inom fyrtiofem dagar från det beslag skedde, skall beslaget

vara förfallet. Skogsvårdsstyrelsen äger att, innan åtal väckts, häva beslag,

som verkställts av någon dess befattningshavare.

41 §.

Virke, som enligt denna lag förklarats förverkat, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom

är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats,

virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av

åklagare, överexekutor, att fara föreligger för virkets förstörelse eller att

kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, skall överexekutor

förordna, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall

i sådant fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där

han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom

mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg

bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan

av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av

två trovärdiga personer styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

42 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom genom försäljning av förverkat

virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke tillfalla

den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

Försäljes i beslag taget virke, innan det förklarats förverkat, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning

i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

Om fullföljd av talan.

43 §.

1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats

av skogsvårdsstyrelse, må han däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen,

dock att klagan icke må föras mot beslut enligt 10 §. I fall, som i 13 eller

24 § avses, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. I andra fall skola

besvären, vid talans förlust, hava inkommit inom en månad efter det klaganden

erhöll del av beslutet. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet.

2 mom. över skogsstyrelsens beslut i ärende, varom i denna lag förmäles,

så ock över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 28 § 3), må klagan föras

hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet

inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat eller

upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut.

44 §.

över åtgärd av överexekutor i anledning av framställning, varom i 23 §

sägs, må klagan ej föras.

Om undantag från lagens tillämplighetsområde.

45 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå

växande skog

1) lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmän - ningsskogar i Norrland och Dalarna;

2) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;

3) å sådana fastigheter, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt

4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad

åborätt.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2)—4) angives, i samfällighet med skog,

som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet

i dess helhet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

15

övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av

städernas skogar;

kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen

av nyssnämnda förordning; samt

förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de

allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande

skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med stadgad

åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke

äro av kyrklig natur.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt

i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,

skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya

lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning,

vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning

eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av skogsmark.

2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan väckts jämlikt 13 eller

24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen den

10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund varav

denna talan väckts, fortfarande tillämpas i avseende å sådan talan, intill

dess den blivit slutligen avgjord.

3) Överenskommelse enligt 12 § lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen

den 10 juni 1932, så ock förbindelse enligt 24 § lagen den 15 juni 1923 skola

hava samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen

avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma skall gälla jämlikt äldre lag lämnat

medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §, 9 §

första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § den nya lagen. Likaså

skall av domstol meddelat utslag enligt 13 eller 24 § lagen den 15 juni 1923

eller enligt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 hava samma verkan som av

skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i motsvarande fråga.

4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya

lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för

skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid förlänga

förbudet för ytterligare högst fem år.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya lagen

finnes stadgat om ansvar lör överträdelse av avverkningsförbud, som meddelats

enligt samma lag.

5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre

socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket,

å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tilllämpning,

skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första

stycket eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket

nya lagen.

6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller ^stämpling,

som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses försorg

eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse

jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning

av skogsmark; dock skall utsyning eller utstämpling ej gälla, sedan fem år

förflutit från utsyningen eller utstämplingen.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till

jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

26 §.

2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;

person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens

och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län, som Konungen bestämmer,

vid jakt med snara;

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

17

person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl

eller sjöfågel, som nämnda befolkning jämlikt 13 § må idka- utan tillstånd;

samt

person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.

I övrigt---omförmälda djur.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 propositionen har gjorts följande sammanfattning av förslaget till skogsvårdslag.

Sammanfattning.

börslaget till ny skogsvårdslag innebär följande viktigare nyheter jämfört

med gällande lagstiftning.

Den allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde utvidgas att omfatta

även de skogar, som för närvarande lyda under 1932 års lappmarkslag,

samt vissa andra skogar, främst städernas skogar.

1 fråga om de allmänna grunderna för skogsbruket uttalas, att skogsmark

med därå växande skog bör skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte

vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.

Till skogsmark hänföres i stort sett all mark, som är lämplig för skogsproduktion

och ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Detta

innebär en utvidgning jämfört med den nu gällande skogsvårdslagen den 15

juni 1923.

Betydelsefulla nyheter förekomma i det avsnitt av förslaget, som upptager

regler angående avverkning. Enligt 1923 års lag får yngre skog i regel ej

avverkas annorlunda än genom ändamålsenlig gallring. Detta skydd föreslås

nu utvidgat till att omfatta all utvecklingsbar skog. Skog skall anses såsom

utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste

antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka

den. Beträffande skog, som icke är utvecklingsbar, föreskrives, att avverkning

av sådan skog ej å någon fastighet må så företagas, att större rubbningar

i avkastningens jämnhet uppkomma. Sistnämnda bestämmelse har till syfte

att bidraga till att bereda en jämn arbetstillgång för dem, som äro sysselsatta

inom skogsbruk och skogsindustri, samt en jämn tillgång å råvaror för skogsindustriernas

behov.

Då avverkning skett eller planlagts i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser,

skall liksom för närvarande avverkningsförbud kunna meddelas. För

att minska antalet fall, där detta medel måste tillgripas, föreslås emellertid,

alt skogsvårdsstyrelsen i regel, innan avverkningsförbud tillgripes, skall söka

träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen å fas
“

Ilihanq till riksdagens protokoll HUS. 10 samt. Nr 10.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

,]ordbruksutskolteis utlåtande nr 10.

tigheten. Avverkningsförbud skall enligt förslaget i allmänhet gälla för en tid

av högst fem år med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för

ytterligare högst fem år.

Förslaget innehåller vidare föreskrifter om skyldighet att vidtaga åtgärder

för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, vilka delvis sakna motsvarighet i 1923

års lag. Den viktigaste nyheten är, att ägare av skogsmark, varå skogstillståndet

är uppenbarligen otillfredsställande, skall kunna åläggas vidtaga åtgärder

för att förbättra skogstillståndet, även då bristerna i detta icke bero på underlåtenhet

att sörja för återväxt efter avverkning eller inträffad skada. Denna

skyldighet skall dock, såvida ej markägaren erhåller bidrag av allmänna medel,

vara begränsad till en kostnad, motsvarande värdet av de träd, vilka böra

fällas i samband med åtgärdernas vidtagande.

Frågor om åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd

skola enligt förslaget prövas av skogsstyrelsen och ej, såsom enligt 1923

års lag är fallet, av domstol. Detsamma gäller vissa ärenden angående omläggning

av skogsmark.

I förslaget ha införts bestämmelser om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

De innebära, att skogsägare skall vara skyldig att efter åläggande avskogsstyrelsen

vidtaga åtgärder för att förebygga eller begränsa sådan skadegörelse.

Till täckande av kostnaderna skall utgå bidrag av allmänna medel.

Vad slutligen angår ansvarsbestämmelserna innehåller förslaget bland annat

den nyheten, att straff skall kunna ådömas vid avverkning i uppenbar

strid mot skogsvårdslagens bestämmelser, även om avverkningen ej skett i

strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av

skogsvårdslagen. Enligt 1923 års lag har ansvar i dylikt fall kunnat ådömas

endast då avverkningen skett å svårföryngrad skog eller skyddsskog.

Den nya skogsvårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1949,

då giltighetstiden för 1932 års lappmarkslag utgår.

Förslaget till skogsvårdslag har föranlett en ändring av huvudsakligen formell

natur i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt.

Inledniug.

Genom beslut den 5 juni 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsstyrelsen att

verkställa en allsidig utredning rörande skogsvårdslagstiftningen.

Med stöd av ett av Kungl. Maj:t i sagda beslut lämnat bemyndigande

förordnade chefen för jordbruksdepartementet genom särskilda beslut den

14 och 15 september 1942 följande personer att såsom särskilda sakkunniga

biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter, nämligen hovrättsrådet

G. H. Bogren, dåvarande statssekreteraren, numera ledamoten av

riksdagens första kammare B. Näsgård, ledamöterna av samma kammare

lantbrukaren O. L. Tjällgren, friherre C. S. Beck-Friis, hemmansägaren P. J.

Näslund och redaktören H. Sten, ledamoten av riksdagens andra kammare

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

19

greve T. G. A. von Seth, professorn C. H. Petterson, länsjägmästaren C. G.

Chöler, skogschefen G. I. Ekman och jägmästaren A. Jansson.

Genom beslut den 25 september 1942 förordnade Kungl. Maj:t byråchefen

i skogsstyrelsen, jägmästaren F. Johansson att såsom särskild sakkunnig biträda

skogsstyrelsen vid verkställandet av utredningen.

Den 18 oktober 1943 förordnade chefen för jordbruksdepartementet med

stöd av förenämnda bemyndigande dåvarande tillförordnade statssekreteraren,

numera landshövdingen B. A. Fallenius att såsom särskild sakkunnig

biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter.

Skogsstyrelsen har den 27 maj 1946 avgivit betänkande med förslag till

skogsvårdslag m. m. (SOU 1946: 41).

Särskilda yttranden beträffande vissa punkter i förslaget ha avgivits dels

av herrar friherre Beck-Friis, Bogren, Chöler, Ekman, Näslund, Petterson och

greve von Seth gemensamt och dels av herr Bogren.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegium,

kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, kanslern för rikets universitet, samtliga länsstyrelser med

undantag av länsstyrelsen i Norrbottens län, samtliga skogsvårdsstyrelser och

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, flertalet städer, norrlandskommittén,

statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd, skogssällkapet,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Landsorganisationen

^ i Sverige, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands

skogsvårdsförbund, länsjägmästareföreningen och Sveriges länsskogvaktareförbund.

I skrivelse den 21 januari 1947 hemställde skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

län hos Kungl. Maj :t om utfärdande av provisoriska bestämmelser

till förebyggande av överavverkning i Västerbottens och Norrbottens läns

kustland.

Gällande bestämmelser.

I detta avseende må hänvisas till propositionen s. 19____33.

Huvuddragen av skogsstyrelsens förslag.

Beträffande skogsstyrelsens förslag hänvisas till propositionen s. 33 -44.

Framställningen från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län.

Härutinnan må hänvisning ske till propositionen s. 44—46.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

Huvudlinjerna för en ny skogsvårdslagstiftning.

Allmänna synpunkter rörande behovet av en ny skogsvårdslag och

utformningen av denna.

1 detta hänseende må beträffande skogsstyrelsens förslag hänvisas till

skogsstyrelsens betänkande s. 66—74 och i fråga om yttrandena till s. 47

53 i propositionen.

Departementschefen.

»Vikten av en god skogsvård framstår i dagens läge måhända klarare än

någonsin tidigare. Med hänsyn till den stora betydelse, som skogsbruket och

de träförädlande industrierna ha både för näringslivet inom landet och för

möjligheterna till handelsutbyte med andra länder, är det i högsta grad angeläget,

att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas effektivt, så att förutsättningar

skapas för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning av

landets skogsbruk och därmed också av de industrier, vilka äro beroende av

skogen för sin råvaruförsörjning.

Under senare tid och särskilt efter ikraftträdandet av 1923 ars skogsvardslag

ha otvivelaktigt avsevärda framsteg gjorts på skogsvårdens område. Insikten

hos skogsägarna om betydelsen av skogens rätta skötsel har efterhand

ökat, och bland skogsägarna finnes nu också ett livligt intresse för skogsvården

och en utbredd förståelse för vikten av att skogsproduktionen bedrives

planmässigt och på lång sikt.

Det vore emellertid oriktigt att beteckna de nu föreliggande förhållandena

på skogsproduktionens område som fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt.

Betydande arealer, vilka med fördel skulle kunna användas till skogsproduktion,

ligga helt eller till största delen outnyttjade. Skötseln av den befintliga

skogen lämnar även mångenstädes åtskilligt övrigt att önska. Ofta

är bestockningen i de växande skogsbestånden så otillfredsställande såväl

kvantitativt som kvalitativt, att avkastningen blir betydligt nedsatt. Genom

en alltför tidig slutavverkning av den utvecklingsdugliga skogen förhindras

även i många fall ett fullständigt utnyttjande av markens produktionsförmåga.

De åtgärder, som vidtagits för tryggande av återväxten efter avverkning,

ha vidare ej sällan visat sig vara otillräckliga. En väsentlig höjning av

virkesavkastningen kan med hänsyn till nu berörda förhållanden säkerligen

uppnås genom en förbättrad skogsskötsel.

Erfarenheten har visat, att bestämmelserna i gällande skogsvårdslag icke

erbjuda tillräckliga garantier för att man i önskvärd utsträckning eller med

erforderlig snabbhet skall kunna komma tillrätta med nu antydda och andra

missförhållanden på skogsvårdens område. Jag finner det därför påkallat,

att frågan om utformningen av skogsvårdslagstiftningen nu i sin helhet omprövas.

Det förslag till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen framlagt, utgör ett

försök att med ledning av de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

21

1923 års skogsvårdslag, och de prognoser, som kunna ställas rörande den

framtida utvecklingen, utforma lagstiftningen på ifrågavarande område så,

att den kommer att bliva ett mera tjänstdu?,digt instrument i det skogsvårdande

arbetet än de nu gällande bestämmelserna. Förslaget har i sina huvuddrag

helt eller huvudsakligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet

av de avgivna yttrandena. Även jag finner förslaget lämpat att efter

vissa jämkningar läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Såsom skogsstyrelsen själv betonat och ytterligare understrukits i åtskilliga

yttranden föreligga vid sidan av de frågor, som behandlats i skogsstyrelsens

förslag till ny skogsvårdslag, även åtskilliga andra problem, vilkas

lösande är av betydelse för att de skogsvårdande åtgärderna skola giva bästa

möjliga resultat. Framför allt gäller detta frågan om skogsbete. Enligt min

uppfattning bör en revision av gällande ägofredslagstiftning komma till stånd

i syfte bland annat att öka möjligheterna att förhindra skadegörelse å skogen

genom betande husdjur. Jag har därför för avsikt att hos Kungl. Maj:t

begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda denna

fråga.

Vad angår de principer, på vilka en ny allmän skogsvårdslag bör bygga,

må först framhållas, att resultatet av skogsvårdsarbetet alltid ytterst måste

bliva beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. Man måste därför framlör

allt söka tillvarataga det stora intresse för hithörande frågor, som redan

nu finnes hos skogsägarna, och i den mån så behövs söka sprida ökade insikter

rörande de krav, som böra uppställas ur skogsvårdande synpunkter.

För att det skall bliva möjligt att bevara och öka skogsägarnas intresse

tör skogsvården är det emellertid nödvändigt, att deras handlingsfrihet ej

kringskäres, såvida det ej är fråga om en åtgärd eller en underlåtenhet, som

mera påtagligt står i strid med en god skogsvårds krav. Skogsvårdslagen bör

därför ej syfta till någon i detalj gående reglering av det sätt, på vilket varje

särskild skogsägare skall sköta sin skog, utan lagens uppgift bär i främsta

rummet vara att angiva de allmänna grunder, enligt vilka skogsvården bör

bedrivas, samt att giva möjligheter till ingripanden, då dessa grunder åsidosättas

eller fara föreligger för att så skall ske.

Enligt skogsstyrelsens förslag skulle tillämplighetsområdet för den nya

skogsvårdslagen utvidgas betydligt i förhållande till vad som gäller enligt

1923 års lag. Den viktigaste ändringen är, att den nya lagen föreslås skola

gälla även de skogar, där skogsvården hittills reglerats av den särskilda s. k.

lappmarkslagen. Lämpligheten av eu dylik utvidgning blir givetvis i hög grad

beroende av den utformning, som den nya lagen erhåller. Jag har därför för

avsikt att aterkomma till denna fråga ävensom till övriga av skogsstyrelsen

föreslagna ändringar i Jagens tillämplighetsområde, sedan jag angivit min

uppfattning om vad som i stort sett bör gälla enligt den nya lagen. Emellertid

vill jag redan här nämna, att det enligt min åsikt, därest den nya lagen

utformas på sätt i det följande föreslås, ej bär möta något hinder att låta

densamma gälla även lappmarksskogarna.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

Utskottet.

Med hänsyn till den alltmer ökade betydelse skogsbruket erhållit för

vårt folkhushåll, icke minst beträffande våra möjligheter till handelsutbyte

med utlandet, är det av största vikt, att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas

i så stor utsträckning som möjligt. En förbättrad skogsvård är en

nödvändig förutsättning för en höjning av avkastningen från skogen.

Under den tid 1923 års skogsvårdslag varit gällande har visserligen en

avsevärd ökning av skogsproduktionen kommit till stånd. Men tillståndet

i skogarna är likväl i de allra flesta fall ingalunda fullt tillfredsställande.

Sålunda finnas betydande arealer, som lämpa sig väl för skogsproduktion

men som icke utnyttjas för något produktivt ändamål. Inom stora områden

— särskilt i landets nordligare delar — är virkesförrådet i de växande

skogsbestånden icke nöjaktigt varken i kvantitativt eller i kvalitativt hänseende,

vilket leder till en betydligt nedsatt avkastning. Den utvecklingsbara

skogen slutavverkas ofta för tidigt, vilket har till följd, att markens produktionsförmåga

ej utnyttjas i full utsträckning. De återväxtåtgärder, som

vidtagits efter avverkning, ha mångenstädes varit otillräckliga. Av vad nu

anförts framgår, att eu väsentlig ökning av virkesavkastningen skulle kunna

åstadkommas genom en förbättrad skogsskötsel.

I de motioner, vari yrkats avslag på propositionen, har bl. a. gjorts gällande,

att bristerna inom skogsvården icke skulle bero på brister i skogsvårdslagen

utan i stället ha sin grund i otillräcklig personal för övervakande

av lagens efterlevnad samt brist på penningmedel och arbetskraft

för erforderliga förbättringsåtgärder. Utskottet, som icke vill förringa betydelsen

av de i motionerna anförda omständigheterna, håller emellertid före,

att man icke i önskvärd utsträckning eller med tillräcklig snabbhet kan nå

fram till ett bättre skogstillstånd med mindre en viss skärpning av skogsvårdslagen

genomföres. Även om ett stort antal skogsägare på trivillighetens

väg vid skötseln av sin skog uppfylla betydligt strängare skogsvårdskrav

än gällande lag uppställer, lärer det nämligen icke vara möjligt att

mera allmänt undanröja missförhållandena inom skogsvården, om icke erforderligt

stöd härför finnes i skogsvårdslagen. De föreslagna skärpningarna

av lagen torde i stört sett icke komma att drabba de lojala skogsägarna.

Utskottet finner de huvudprinciper, efter vilka det framlagda förslaget

till skogsvårdslag utformats, väl ägnade att ligga till grund för en ny lagstiftning

rörande vården av de enskilda skogarna i riket.

Utskottet vill understryka departementschefens uttalande, att resultatet

av skogsvårdsarbetet alltid ytterst måste bliva beroende av de enskilda

skogsägarnas insatser och att man därför framför allt måste söka tillvarataga

det stora intresse för hithörande frågor, som finnes hos skogsägarna.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse uttalandet i propositionen, att skogsägarnas

handlingsfrihet ej bör kringskäras i alltför stor utsträckning och

att skogsvårdslagen därför ej hör i detalj reglera skogsskötseln utan främst

angiva de allmänna grunder, enligt vilka skogsvården bör bedrivas, samt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

23

giva möjligheter till ingripanden, då dessa grunder åsidosättas eller fara

därför föreligger.

Den utvidgning av skogsvårdslagens tillämplighetsområde, som föreslagits,

finner utskottet lämplig. Visserligen råda, särskilt med hänsyn till de

klimatiska förhållandena, stora skiljaktigheter beträffande skogsskötselns

bedrivande inom olika delar av landet, men på grund av lagreglernas utformning

torde hinder ej föreligga att anpassa lagtillämpningen efter de

förhållanden, som äro rådande inom olika trakter. Att samma lag gäller för

alla enskilda skogar i riket innebär påtagliga fördelar både för den enskilde

skogsägaren och för skogsvårdsmyndigheterna.

Utskottet vill slutligen framhålla, att skogsvårdsstyrelserna måste utrustas

med tillräcklig personal och att erforderliga medel böra ställas till styrelsernas

förfogande, därest en lag sådan som den föreslagna skall kunna

medföra åsyftat resultat.

De allmänna riktlinjerna för skogsskötseln.

I denna del hänvisas beträffande skogsstyrelsens förslag till betänkandet

s. 80—84 och beträffande yttrandena till propositionen s. 55—57.

Departementschefen.

»Utformningen av skogsvårdslagen måste ju ytterst bliva beroende på vad

man vill uppställa som mål för skogsproduktionen. Bland annat med hänsyn

härtill finner jag, i likhet med skogsstyrelsen, det lämpligt, att i skogsvårdslagen

skola angivas de allmänna riktlinjer, som det allmänna anser

böra följas inom skogsvården. Även om dessa riktlinjer endast få karaktären

av allmänt hållna uttalanden beträffande principerna för skötseln av skogsmark

och växande skog, synas de nämligen bland annat kunna bliva av betydelse

såsom en principdeklaration från samhällets sida och såsom ett underlag

för tolkningen av andra bestämmelser i lagen, vilka äro av tvingande

natur. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad skogsstyrelsen anfört

rörande ifrågavarande allmänna riktlinjer. Det synes mig sålunda klart, att

de ekonomiska synpunkterna måste vara grundläggande vid bedömande avskogsvårdens

problem. Strävandena på detta område böra i enlighet härmed

främst gå ut på att avkastningsförmågan hos den mark, som användes eller

bör användas för skogsproduktion, skall utnyttjas på ett ur ekonomisk synpunkt

ändamålsenligt sätt. Skogsbruket bör med andra ord bedrivas som ett

ekonomiskt företag, inriktat på att uppnå en tillfredsställande lönsamhet.

Detta innebär ej nödvändigtvis detsamma som att skogsbruket skall bedrivas

efter rent biologiska synpunkter, d. v. s. att såsom mål uppställes största

möjliga tillväxtvolym. Skogens värde är ju ytterst betingat av att de produkter,

som erhållas från densamma, kunna ekonomiskt nyttiggöras, och

det synes då ligga i sakens natur, att skogsskötseln i främsta rummet bör

bedrivas på det sätt, som ur ekonomisk synpunkt ter sig som mest förmån
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

ligt. Att skogsskötseln upplägges och bedrives efter ekonomiska linjer måste

ju för övrigt vara en förutsättning för att skogsindustrin även i fortsättningen

skall kunna hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Det ligger emellertid

i sakens natur, att de biologiska och ekonomiska synpunkterna på skogsvården

i stor utsträckning sammanfalla och att sålunda det ur ekonomisk synpunkt

mest tillfredsställande resultatet ofta ernås genom att skogen skötes

på ett sådant sätt, att största möjliga tillväxt erliålles. Det synes under sådana

förhållanden knappast kunna sägas föreligga någon allvarligare intressekonflikt

mellan de båda synpunkterna.

Ett hävdande av de ekonomiska synpunkternas betydelse giver självfallet

ej i varje särskilt fall utan vidare något entydigt svar på frågan, hur skogsbruket

bör bedrivas eller huruvida en viss åtgärd står i överensstämmelse

med vad som ur det allmännas synpunkt bör anses såsom en tillfredsställande

skogsvård. Bedömningen av vad som rent ekonomiskt sett är mest ändamålsenligt

måste till en början alltid bliva förenad med en viss grad av osäkerhet.

Framhållas må emellertid, att man vid en dylik ekonomisk bedömning i

regel bör söka se förhållandena på lång sikt. Hänsyn måste nämligen tagas

till skogsbrukets särdrag såsom ekonomiskt företag, framför allt de långa

produktionstiderna. Tillfälliga prisförhållanden böra därför ej tillmätas alltför

stor betydelse, utan man bör i stället huvudsakligen bygga på de förhållanden,

som kunna förväntas komma att råda på något längre sikt.

Vid sidan av de ekonomiska synpunkterna måste vidare vid utformningen

av ett program för skogsvården utrymme lämnas för hänsynstagande även

till andra faktorer. I viss utsträckning måste ju alltid beaktas sådana speciella

förhållanden, som kunna föreligga för den enskilde skogsägaren och

göra att ett visst handlingssätt framstår som välmotiverat även om det ej

överensstämmer med vad som enligt ett rent ekonomiskt betraktelsesätt skulle

vara mest förmånligt. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att

skogsägarnas handlingsfrihet ej skall inskränkas alltför mycket bör en ganska

vid marginal lämnas för den enskilde skogsägarens eget bedömande av vad

han finner ändamålsenligt. Detta synes emellertid kunna ske därigenom att

såsom riktlinje för skogsbruket uppställes icke att det ekonomiska resultatet

skall bliva det bästa tänkbara utan att ett tillfredsställande ekonomiskt

resultat bör eftersträvas. Den marginal, som härigenom lämnas, synes möjliggöra

ett skäligt hänsynstagande till sådana med den enskilde skogsägarens

intressen sammanhängande förhållanden som nyss berörts.

Vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för skogsvården bör slutligen

vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna och önskemålet om

handlingsfrihet för de enskilda skogsägarna även uppmärksammas den betydelse

skogen har ur vissa andra synpunkter. Såsom längre fram skall beröras

måste exempelvis i vissa trakter beaktas skogens värde till förhindrande av

sand- och jordflykt eller av sänkning av odlingsgränsen. Framför allt måste

emellertid i detta sammanhang hänsyn tagas till skogens värde såsom sysselsättningsobjekt

för befolkningen i skogsbygderna. Det framstår med hänsyn

till sistnämnda förhållande som ett beaktansvärt socialt önskemål, att skogs
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr It).

25

produktionen bedrives så, att arbetstillfällena bliva såvitt möjligt någorlunda

jämnt fördelade över längre perioder. En relativt jämn fördelning av skogsuttagen

måste för övrigt på längre sikt framstå som angelägen även ur

skogsindustriens synpunkt. I den mån så kan ske utan att de synpunkter, som

böra vara grundläggande vid målsättningen för skogsbruket, trädas för när i

nämnvärd grad, bör man därför enligt min uppfattning vid utformningen av

skogsvårdslagstiftningen även söka tillgodose nu berörda önskemål. Även här

gäller för övrigt att ett rimligt hänsynstagande till sistberörda önskemål

knappast behöver innebära, att någon motsatsställning uppkommer mellan

dessa och de grundläggande ekonomiska synpunkterna.

Därest ett allmänt skogsvårdsprogram uppställes av det innehåll som nu

angivits, bör detta självfallet ej anses innebära, att endast de nu berörda

faktorerna skulle förtjäna beaktande i det enskilda fallet. Det allmänna

skogsvårdsprogrammet är ju ej heller, såsom redan framhållits, avsett att

utgöra någon för skogsägarna bindande regel. I vilken utsträckning de enskilda

skogsägarna skola vara skyldiga att i sitt handlande söka förverkliga

det mål, som uppställts i det allmänna programmet, är en annan fråga, som

kommer att behandlas i det följande. Den i vissa yttranden framställda anmärkningen,

att ett dylikt allmänt skogsvårdsprogram ej skulle giva erforderligt

utrymme för beaktande av speciella intressen vid sidan av de däri

särskilt behandlade, synes därför icke förtjäna avseende.

Det har ifrågasatts att i skogsvårdslagen -— vid sidan av bestämmelser,

som begränsa skogsägares rätt att avverka skog å sin fastighet —- även

skulle intagas en föreskrift om skyldighet för skogsägare att avverka överårig

skog. En dylik bestämmelse skulle emellertid med all säkerhet i praktiken

få mycket ringa betydelse. Vad som hittills visat sig behövligt har ju

— bortsett från undantagsfall — varit icke bestämmelser om skyldighet att

avverka överårig skog utan bestämmelser, som hindra skogsägarna att avverka

dylik skog i alltför snabb takt. Det är vidare att märka, att det i allmänhet

torde vara ganska vanskligt att avgöra, huruvida en skogs kvarstående

efter den tid, då den normalt bort slutavverkas, kan anses stå i

strid mot de allmänna principer för skogsvården som nyss förordats. Så länge

skogen ej är rötskadad, kan den nämligen olta genom att invåxa i grövre

dimensioner bliva användbar till högvärdiga specialsortiment, för vilka synnerligen

höga priser kunna erhållas. Är skogen åter så överårig att den är

skadad — och det är tydligen främst för dylika fall som en föreskrift av nyss

angivet slag skulle kunna anses påkallad — kommer, i enlighet med vad

jag i det följande kommer att föreslå, en viss avverkningsskyldighet att kunna

åläggas i de fall då skogens tillstånd är uppenbarligen otillI redsställande

och avverkning bör ske för att ett nöjaktigt skogstillstånd skall kunna åstadkommas.

Ätt härutöver stadga skyldighet att avverka överårig skog har jag

av skäl som nu angivits icke funnit lämpligt.

Av det nu sagda torde även framgå, att något fog ej linnes lör den

i ett yttrande uttalade uppfattningen, att elt skogsvårdsprogram av det inne
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1<J.

håll som nu angivits skulle förhindra jordbrukarna att under vissa perioder

underlåta att göra uttag från sin skog och därigenom uppbygga en kapitalreserv,

vilken kan användas vid speciella tillfällen.»

Utskottet.

I likhet med departementschefen och skogsstyrelsen anser utskottet det

vara av värde, att i skogsvårdslagen intages en bestämmelse, som anger de

allmänna principer, enligt vilka skogsbruket ur samhällets synpunkt bör

bedrivas. Även om en sådan bestämmelse måste vara allmänt avfattad och

ej kan bliva av tvingande natur, blir den likväl av stor betydelse för tolkningen

av åtskilliga andra stadganden i skogsvårdslagen. Utskottet ansluter

sig till uppfattningen, att skogsbruket bör bedrivas efter i huvudsak ekonomiska

principer. Vad som bör eftersträvas är i främsta rummet en ur ekonomisk

synpunkt tillfredsställande avkastning från den mark, som utnyttjas

eller bör utnyttjas för skogsproduktion. En sådan inriktning av skogsbruket

är bl. a. en nödvändig förutsättning för att vår skogsindustri, som i

hög grad är baserad på export, skall kunna med framgång konkurrera på

den utländska marknaden. I stor utsträckning sammanfaller emellertid

ett efter ekonomiska principer drivet skogsbruk med en skogsskötsel efter

biologiska grunder, eftersom det bästa ekonomiska resultatet ofta uppnås

genom att största möjliga virkesmassa produceras. I vissa fall är emellertid

värdetillväxten större än massatillväxten, och det är då av vikt, att en för

tidig slutavverkning av skogen kan förhindras.

Vid avgörande av vad som ekonomiskt sett är mest ändamålsenligt hör

man i regel söka se förhållandena på längre sikt. Detta sammanhänger framför

allt med de långa produktionstiderna inom det svenska skogsbruket.

Tillfälliga prisförhållanden böra i regel icke tillmätas för stor betydelse. Å

andra sidan måste erforderlig hänsyn tagas till de enskilda skogsägarna och

de speciella förhållanden, under vilka dessa bedriva sitt skogsbruk. Ett visst

spelrum måste lämnas åt skogsägarnas handlingsfrihet, så att de ej bliva

bundna i otillbörlig utsträckning. Lagen bör därför ej kräva, att bästa möjliga

ekonomiska utbyte av skogsskötseln erhålles, utan man bör nöja sig med

en fordran på ett tillfredsställande ekonomiskt resultat. Den formulering

1 § erhållit i detta avseende finner utskottet således lämplig.

Vid sidan av de ekonomiska principerna för skogsskötseln böra emellertid

beaktas vissa andra förhållanden av i huvudsak social natur. Man får

således ej bortse från skogens betydelse, då det gäller att bereda arbete åt

befolkningen inom landets skogsbygder och att förse skogsindustrierna med

råvaror. Det måste vara av stor vikt ur samhällets synpunkt att arbetstillfällena

i skogen och tillgången på skogsprodukter bliva relativt jämnt

fördelade på längre tidsperioder. Jämsides med kravet på att skogsbruket

skall drivas efter ekonomiska principer bör därför i görligaste mån hänsyn

tagas till nu berörda förhållanden. Härvidlag böra dock ej alltför stränga

fordringar uppställas. Sålunda kan, särskilt på de mindre fastigheterna,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr It).

27

icke rimligen begäras, att regelbundna årliga uttag skola göras, utan skogsägaren

bör ha möjlighet att med vissa års mellanrum på en gång företaga

något större avverkningar, där detta ställer sig mera fördelaktigt ur

ekonomisk synpunkt. Behörig hänsyn måste också tagas till konjunkturerna.

Det i 1 § lagförslaget förekommande uttryckssättet »såvitt möjligt i huvudsak

jämn avkastning erhålles» synes, enligt utskottets mening, giva stöd

för en tillämpning av lagrummet enligt de riktlinjer, vartill utskottet här

ovan anslutit sig.

Utskottet vill slutligen understryka uttalandet av departementschefen,

att ett skogsvårdsprogram av det innehåll 1 § i lagförslaget upptagei icke

kan utgöra hinder för jordbrukarna att under vissa perioder underlåta att

göra uttag från sin skog och därigenom uppbygga en kapitalreserv, som kan

användas vid speciella tillfällen.

Innebörden av begreppet skogsmark.

I fråga om skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 76 80 i

betänkandet och i fråga om yttrandena till s. 59—61 i propositionen.

Departementschefen.

»För de praktiska verkningarna av skogsvårdslagen är det tydligen av mycket

stor betydelse vilken mark som skall anses såsom skogsmark och följaktligen

falla in under lagen. Vad skogsstyrelsen föreslagit i fråga om innebörden

av begreppet skogsmark, nämligen att såsom skogsmark skall räknas

mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning

utnyttjas för annat ändamål, innebär en avsevärd utvidgning av begreppet

skogsmark, sådant detta i allmänhet torde ha tolkats vid tillämpningen

av 1923 års lag. Bland annat skulle enligt skogsstyrelsens förslag all kalmark

bliva att räkna såsom skogsmark, så snart marken är lämplig för skogsproduktion.

Utvidgningen blir av stor praktisk betydelse, därest man, på sätt

skogsstyrelsen föreslagit och jämväl jag anser påkallat, i viss utsträckning

föreskriver skyldighet för markägare att vidtaga åtgärder för att förbättra

skogstillgången å skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd.

Vad angår frågan, vilken mark som bör räknas såsom skogsmark, vill jag

först framhålla, att det principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer

det kravet på de enskilda markägarna, att den produktionsfaktor, som

den av dem ägda marken utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt

rimligt sätt och sålunda bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen.

Liksom man i fråga om jordbruksjorden genom eu vanhävdslagstiftning söker

skapa garantier för att jorden skall användas pa ett tillfredsställande

sätt, bör man enligt min uppfattning även kunna uppställa det principiella

kravet, att mark, som är lämpad för skogsproduktion och ej användes eller

bör användas på annat ur samhällets synpunkt godtagbart sätt, skall utnyttjas

för skogsproduktion. .Tåg anser därför i likhet med skogsstyrelsen en ut
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

vidgning av det hittillsvarande skogsmarksbegreppet motiverad. Bland annat

med hänsyn härtill synes det, trots de svårigheter det erbjuder att finna eu

fullt tillfredsställande definition å sagda begrepp, nödvändigt att man i

skogsvai dslagen söker angiva den norm, efter vilken gränsdragningen mellan

skogsmark och annan mark skall göras. Det förslag, som skogsstyrelsen

framlagt i detta hänseende, är emellertid enligt min uppfattning ej fullt tillfredsställande,

då skogsmarksbegreppet däri givits en ur olika synpunkter

alltför vidsträckt innebörd. Vissa jämkningar torde därför böra vidtagas i

förslaget.

En förutsättning för att mark skall räknas som skogsmark bör tydligen

vara, att marken är lämplig för skogsproduktion. Huruvida så är fallet eller

ej, kan väl stundom vara i någon mån tveksamt. I allmänhet torde bedömningen

därav emellertid ej komma att erbjuda några större svårigheter.

Mark, varå redan finnes skog av någorlunda tillfredsställande täthet och

beskaffenhet, torde, såsom skogsstyrelsen framhållit, alltid kunna anses tjänlig

för skogsbörd. Förekomsten av ett glest skogsbestånd kan däremot, därest

marken helt eller i det närmaste saknar produktionsförmåga, i och för

sig tydligen icke föranleda till att marken är att betrakta som skogsmark.

Vid bedömningen av marks lämplighet för skogsproduktion bör, såsom

skogsstyrelsen berört, hänsyn tagas ej blott till markens nuvarande skick

utan även till den höjning av dess produktionsförmåga, som kan ernås genom

förbättringsåtgärder av olika slag, främst dikning av marken. Givetvis

bör emellertid då även beaktas kostnaden för dessa förbättringsåtgärder. Det

bör sålunda övervägas, huruvida de kostnader, som skulle behöva nedläggas

för att få en tillfredsställande skogsproduktion å marken, på lång sikt kunna

tänkas bliva täckta genom avkastningen av skogen. Vid en dylik bedömning

torde man böra bortse från huruvida den enskilde skogsägaren kan få någon

del av kostnaden täckt genom bidrag av statsmedel. Särskilt i fråga om sådana

kostnader, som äro att betrakta som en engångskostnad för att få igång

produktionen, bör emellertid även beaktas, att det nyss angivna lönsamhetskravet

ej får anses innebära, att kostnaderna nödvändigtvis skola täckas genom

den avkastning som erhålles av den första generationen skog. Dylika

kostnader böra i stället betraktas som en kapitalplacering, vilken kan bliva

räntabel först på lång sikt.

Vid bedömningen av lämpligheten att uppehålla eller få till stånd skogsproduktion

å viss mark torde i allmänhet hänsyn böra tagas endast till sådana

synpunkter, som sammanhänga med det ekonomiska utnyttjandet avjust

den ifrågavarande marken. På sätt berörts vid behandlingen av frågan

om de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln kan det dock under vissa omständigheter

vara påkallat att anlägga ett vidare betraktelsesätt. Så kan det

till exempel framstå som önskvärt, att skogsproduktion skall äga rum å viss

mark med hänsyn till behovet av skog till skydd mot sand- eller jordflykt

eller mot fjällgränsens nedträngande. Vid bedömningen av lämpligheten att

använda mark för skogsproduktion bör därför hänsyn tagas även till den

s. 29 Kontrollera mot PDF

.Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

29

betydelse förekomsten av skog å den ifrågavarande marken har till skydd

för närliggande marker.

Vad nu sagts angående innebörden av en fordran på att mark skall anses

lämplig för skogsproduktion överensstämmer i huvudsak med den uppfattning,

åt vilken skogsstyrelsen givit uttryck i sitt betänkande.

Vid avgörandet av om viss mark skall anses hänförlig till skogsmark eller

ej måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas ej blott till markens lämplighet

i och för sig till skogsproduktion utan även till frågan huruvida marken

faktiskt användes eller bör användas på annat sätt. Beträffande mark,

som helt eller i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål, förhåller

det sig, bortsett från undantagsfall, otvivelaktigt så, att det faktiska användningssättet

även är det, som ur samhällets synpunkt är det lämpligaste, eller

att detsamma i vart fall måste anses godtagbart ur det allmännas synpunkt.

Bedömningen av vad som skall anses som en ur det allmännas synpunkt

lämplig användning av en viss areal kan vidare ej ske enbart efter rent ekonomiska

synpunkter. På sätt skogsstyrelsen själv framhållit måste härvid

hänsyn tagas även till sociala och ideella intressen, exempelvis behovet av

mark för tillgodoseende av vissa fritidsintressen. Utan att därmed ansluta

mig till den av skogsstyrelsen uttalade uppfattningen att en ägare i princip

bör ha rätt att själv bestämma, för vilket ändamål han vill betjäna sig av sin

mark — vilken uppfattning ej heller överensstämmer med den, som ligger

till grund för nu gällande vanliävdslagstiftning -— anser jag, att det ur det

allmännas synpunkt ej är av behovet påkallat att beträffande mark, som

faktiskt i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål än skogsproduktion,

ingå i prövning av, huruvida det skulle vara lämpligare att använda

marken för skogsproduktion, och söka genomdriva ett sådant användningssätt.

Till skogsmark torde därför ej böra hänföras sådan mark, som visserligen

är lämplig för skogsproduktion men faktiskt i väsentlig utsträckning användes

för annat ändamål.

Vad slutligen angår sådan mark, som är lämplig till skogsproduktion och

ej i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål, skulle enligt skogsstyrelsens

förslag all sådan mark hänföras till skogsmark. Eu dylik bestämning

synes dock, såsom redan antytts, ägnad att giva begreppet skogsmark

eu alltför vidsträckt innebörd. Enligt densamma skulle nämligen bland annat

till skogsmark hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som för

närvarande är i huvudsak outnyttjad, även om marken kan med större fördel

rent ekonomiskt sett användas på annat sätt, exempelvis till åker eller betesmark.

Att på dylikt sätt giva skogsvårdssynpunktema företräde framför andra

synpunkter, även där de senare ekonomiskt sett väga tyngre, är emellertid

enligt min uppfattning icke lämpligt. Förutom till de rent ekonomiska synpunkterna

torde vidare hänsyn böra tagas även till vissa sociala och ideella

intressen. Ur fornminncs-, hembygdsvårds-, naturskydds- eller turistsynpunkt

kan det sålunda vara motiverat, att mark, som i och för sig är lämpad för

skogsproduktion, får ligga helt eller i huvudsak oanvänd. Å vissa ljungmarker

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

och andra marker skulle exempelvis en skogsodling kunna otillbörligen inkräkta

på landskapets skönhet.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min uppfattning från begreppet

skogsmark undantagas även sådan mark som, ehuru i och för sig tjänlig

för skogsbörd, dock är mera ägnad att användas för annat ändamål eller

på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Med anledning av vad i några yttranden anförts angående gränsdragningen

mellan skogsmark och betesmark må till slut påpekas, att av vad tidigare

sagts om att såsom skogsmark ej bör räknas mark, som i väsentlig utsträckning

utnyttjas för annat ändamål, följer, att mark, som i väsentlig utsträckning

utnyttjas för betesändamål, bör falla utanför skogsvårdslagens bestämmelser,

medan däremot mark, som endast mera oregelbundet eller i mindre

utsträckning användes till bete, bör hänföras till skogsmark, förutsatt givetvis

att marken i övrigt motsvarar fordringarna på skogsmark. Att i lagen

närmare än nu skett angiva, hur ifrågavarande gränsdragning bör ske, synes

icke möjligt.»

Utskottet.

Utskottet delar uppfattningen, att i lagen bör fastslås, vilken mark som

skall anses såsom skogsmark och därför falla under lagen. En utvidgning

av begreppet skogsmark enligt den tolkning detta erhållit vid tillämpningen

av 1923 års skogsvårdslag är enligt utskottets mening av stor betydelse för

att en ökad skogsproduktion skall kunna uppnås. Samhället bör i allmänhet

kunna kräva av de enskilda markägarna, att mark, som är lämplig för skogsproduktion

och ej i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål, blir

utnyttjad för skogsbörd.

I fråga om innebörden av kravet på att mark skall anses lämplig för skogsproduktion

biträder utskottet vad departementschefen därutinnan anfört. Utskottet

kan också instämma i departementschefens uttalanden om lämpligheten

att från begreppet skogsmark undantaga mark, som faktiskt i väsentlig

utsträckning användes för annat ändamål än skogsproduktion.

Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, skall, även om den är

lämplig för skogsbörd, enligt förslaget icke räknas såsom skogsmark, därest

den är mera ägnad att användas till annat än skogsproduktion eller på grund

av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk härför. Utskottet, som i

princip godkänner förslaget i denna del, vill dock framhålla, att en viss

försiktighet bör iakttagas, då det gäller att fastslå, huruvida mark av dylika

skäl bör undantagas från begreppet skogsmark. Om intet tyder på att markägaren

kommer att utnyttja marken för ett ur ekonomisk synpunkt mera

värdefullt ändamål än skogsproduktion och behov ej heller föreligger för

fastigheten att marken utnyttjas på sådant sätt, bör marken endast i undantagsfall

anses mera ägnad att användas till annat än skogsproduktion.

Ur samhällets synpunkt är det angeläget att mark, som är lämplig

för skogsproduktion, ej ligger outnyttjad. I de fall då för slcogspro
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

31

duktion lämplig mark, som ligger outnyttjad, med hänsyn till vissa sociala

och ideella intressen ej skall tagas i anspråk för skogsbörd, måste

dessa intressen vara av en icke alltför ringa storleksordning. Det bör därför

t. ex. vara fråga om en mera särpräglad landskapsbild, därest kravet på bibehållandet

av denna i oförändrat skick skall väga tyngre än intresset av att

marken utnyttjas för produktivt ändamål.

Avverkning av skog.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 90—158

i betänkandet och beträffande yttrandena till s. 64—85 i propositionen.

Departementschefen.

»Samhällets verksamhet för att leda utvecklingen på skogsvårdens område

i den riktning, som enligt det förut anförda är önskvärd ur det allmännas synpunkt,

torde liksom hittills i främsta rummet böra bestå i upplysnings- och

rådgivningsverksamhet. De insatser, som skogsvårdsstyrelserna här gjort, ha

visat sig vara av det största värde, och ett förtroendefullt samarbete mellan

skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna, därvid de senare bland annat erhålla

de anvisningar och råd varav de kunna vara i behov, bör även i fortsättningen

utgöra det viktigaste medlet för att främja skogsvården.

Ännu har man emellertid ej kommit därhän, att det kan tänkas vara möjligt

att i det skogsvårdande arbetet uteslutande bygga på skogsägarnas skogsvårdsintresse

och insikter om skogsvårdens krav. I viss utsträckning måste

därför, om en utveckling i önskvärd riktning skall kunna tryggas, restriktioner

göras i skogsägarnas frihet att genom avverkning disponera över befintliga

skogstillgångar ävensom skyldighet stadgas för skogsägarna att vidtaga

åtgärder i skogsvårdande syfte.

En av de allvarligaste bristerna i den svenska skogsvården torde, såsom

redan berörts, vara den i stor utsträckning förekommande förtidiga avverkningen

av skog, som ännu är i full växtkraft. Frågan om ett sådant skydd

åt denna skog, att dess tillväxtförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande

sätt, måste därför träda i förgrunden vid utformandet av en ny skogsvårdslag.

I 1923 års lag har skyddet för den växande skogen anknutits till begreppet

yngre skog och givits den formen, att avverkning av yngre skog i regel ej

må ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring.

Begreppet yngre skog, vilket språkligt sett hänför sig till skogens ålder men

enligt motiven till 1923 års lag jämväl skall giva utrymme åt de ekonomiska

synpunkterna, har i praktiken fått en ganska växlande tillämpning, beroende

på om huvudvikten lagts vid skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter eller

om skogens ålder ansetts avgörande. Det har emellertid visat sig, att yngreskogsbegreppet

på många håll — särskilt där skogens ålder tillmätes avgö
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

lande betydelse — icke lämnar ett tillräckligt skydd för den växande skogen

med påföljd dels att skogen slutavverkas, innan den kunnat lämna en skälig

värdeavkastning, och dels att virkesförrådet ej hinner uppnå den storlek,

som erfordras för att virkesavkastningen från skogen skall bliva av nöjaktig

omfattning.

En höjning av skyddsgränsen för den växande skogen är därför i hög grad

påkallad och utgör måhända den viktigaste av de åtgärder, som böra vidtagas

för att få till stånd en effektiv skogsvård och trygga ett tillfredsställande

utnyttjande av produktionsförmågan å landets skogsmarker.

Vad angår det sätt, på vilket en dylik höjning av skyddsgränsen bör ske, synes

det naturligt att anknyta till de allmänna riktlinjer för skogsskötseln, som

angivits i det föregående, och att sålunda bestämma gränsen så, att skydd

lämnas så länge det ur ekonomiska synpunkter måste anses förmånligare att

låta skogen tillväxa och befrämja denna tillväxt genom ändamålsenliga gallringar

än att slutavverka densamma. Jag har följaktligen i sak intet att erinra

mot vad skogsstyrelsen föreslagit angående höjningen av skyddsgränsen

för den växtliga skogen. Såsom beteckning för den skog, vilken faller under

den angivna gränsen, synes det av skogsstyrelsen föreslagna uttrycket utvecklingsbar

skog lämpligt.

Det nu sagda innebär att gränsdragningen kommer att ske efter ekonomiska

grunder. Såsom betonats redan på tal om de allmänna riktlinjerna

innebär tillämpandet av en dylik princip i realiteten ej något åsidosättande

av de biologiska synpunkterna, eftersom ju skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter

ytterst äro beroende på biologiska faktorer, nämligen skogens

tillväxtförmåga. Avgörande för bestämmandet av skyddsgränsen blir

emellertid icke, i vilken mån skogen har möjlighet att växa till, utan i stället

hur den värdeökning, som kan erhållas genom tillväxt, ställer sig i förhållande

till den avkastning, som kan erhållas, därest skogskapitalet realiseras och

placeras på annat sätt.

En gränsdragning enligt den princip, som nu angivits, kan visserligen väntas

komma att erbjuda vissa svårigheter. Det synes dock ej finnas anledning

befara, att densamma skall erbjuda större svårigheter än de som förelegat,

då det gällt att enligt gällande lag göra en gränsdragning mellan yngre och

äldre skog. Snarare torde man ha anledning förvänta, att förhållandet skall

visa sig vara det motsatta, eftersom man vid en tillämpning av den nu förordade

principen ej behöver företaga en sådan sammanjämkning mellan

ekonomiska synpunkter och ett hänsynstagande enbart till skogens ålder, som

förutsättes i 1923 års lag och som torde vara en av anledningarna till att

begreppet yngre skog i tillämpningen fått en tämligen varierande innebörd.

I fråga om de synpunkter, som böra anläggas på ifrågavarande ekonomiska

bedömning, kan i stort sett hänvisas till vad tidigare anförts angående de

allmänna riktlinjerna för skogsskötseln. Man torde sålunda även vid en bedömning

av ifrågavarande slag åtminstone i huvudsak böra bortse från tillfälliga

konjunkturförhallanden. Genom utfärdande av allmänna anvisningar

fian skogsstyrelsen och genom den tillsyn, som denna skall utöva över skogs
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

33

vårdsstyrelsernas verksamhet, bör det vara möjligt att lämna skogsvårdsstyrelserna

erforderlig vägledning för bedömningen av här uppkommande

frågor. De produktionsundersökningar, som bedrivas vid statens skogsforskningsinstitut,

torde vidare komma att giva ett värdefullt material för avgörandet

av dessa frågor. Beträffande den räntefot, med vilken man bör räkna

i nu ifrågavarande fall, och de ekonomiska kalkylerna i övrigt vill jag anmärka,

att det enligt min mening ej bör komma i fråga att Kungl. Maj:t

skulle meddela bestämmelser härom. Däremot bör hinder ej föreligga för

skogsstyrelsen att bland sina anvisningar till skogsvårdsstyrelsema även upptaga

anvisningar i dessa frågor.

I fråga om avgränsningen av den utvecklingsbara skogen må slutligen

framhållas, att det bland annat med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som

ju äro ofrånkomliga vid en mera långsiktig bedömning av ifrågavarande

slag, synes rimligt att det särskilda skyddet och de inskränkningar i den enskilde

skogsägarens dispositionsrätt, som detta innebär, begränsas till sådana

fall, där bedömningen mera påtagligt talar för att skogen skall kvarstå.

Det skydd, som bör lämnas den utvecklingsbara skogen, bör, såsom skogsstyrelsen

föreslagit, bestå däri, att avverkning av sådan skog ej utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig

för skogens utveckling. Detta bör gälla även vid avverkning för

husbehov. Någon motsvarighet till den i 1923 års lag medgivna rätten att

för husbehov avverka yngre skog även annorledes än genom rationell gallring

synes sålunda ej böra finnas. Självklart är emellertid, att vid prövning

av eventuellt uppkommande tillståndsfrågor bör beaktas, i vad mån virket

är avsett för fastighetens husbehov. Rörande de synpunkter, som böra anläggas

på frågor om dylika tillstånd, kan jag även i övrigt ansluta mig till

vad skogsstyrelsen anfört. Härjämte må framhållas, att prövningen givetvis

bör kunna göras mildare, ju närmare skogen ligger den gräns, där den ej

längre är att anse som utvecklingsbar.

Vad angår skyddet för den icke utvecklingsbara skogen, synes det mig uppenbart

— och annat har ej heller från något håll ifrågasatts — att här även

i fortsättningen böra finnas bestämmelser av i huvudsak samma innehåll som

de bestämmelser i 1923 års lag, vilka avse att förhindra sådan avverkning

av äldre skog, som skulle försvåra skogens återväxt. Den relativt obetydliga

skärpning i förhållande till gällande lag, som förslaget innebär, synes väl

motiverad.

Vid sidan av de nu nämnda bestämmelserna, vilka helt eller i främsta rummet

laga sikte på skogsvårdens krav, har skogsstyrelsen föreslagit vissa ytterligare

inskränkningar i avverkningsrätten med hänsyn till önskemålet om en

god hushållning med befintliga skogstillgångar. Bestämmelserna äro olika

för olika grupper av fastigheter, beroende på om skogen är att anse såsom

husbehovsskog, stödskog eller annan skog. Bestämmelserna rörande husbehovsskogen

och stödskogen taga närmast sikte på att i fastighetsägarens

3 tlihanq till riksdagens protokoll 1948. 10 sand. Nr 10.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.

och blivande ägares intresse förhindra sådana avverkningar, som skulle

medföra att virkesförrådet å fastigheten skulle sjunka under vad som behövs

för att täcka fastighetens virkesbehov respektive för att trygga fastighetens

bärkraft. Bestämmelserna om begränsning av avverkningsrätten å

sådan skog, som ej är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller stödskog

(överloppsskog), taga däremot främst sikte på det intresse den arbetande befolkningen

i orten har av en jämn fördelning av tillgängligt arbete. Mot de av

skogsstyrelsen sålunda föreslagna bestämmelserna har i ett flertal yttranden

riktats en stark kritik. Ehuru de synpunkter, som legat till grund för förslagen,

i och för sig äro beaktansvärda, finner jag denna kritik i vissa delar

befogad. Den uppdelning av fastigheterna i olika kategorier, som enligt skogsstyrelsens

förslag i ett mycket stort antal fall skulle behöva ske för att man

skulle kunna avgöra, om en viss ifrågasatt avverkningsåtgärd vore tillåten

eller ej, skulle i praktiken medföra utomordentligt stora besvärligheter. Bestämmelserna

skulle vidare, särskilt i vad de avse husbehovsskog och stödskog,

skapa en osäkerhetskänsla hos de enskilda skogsägarna, vilken måste

befaras komma att menligt inverka på deras intresse för skogsvården. Härtill

kommer, att de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden synas gå

längre än som i och för sig kan anses erforderligt eller lämpligt.

Enligt vad skogsstyrelsen anfört i sitt betänkande skulle icke utvecklingsbar

skog, bortsett från vissa delar av övre Norrland, finnas endast å förhållandevis

få av de jordbruksfastigheter vilkas skogsinnehav är att anse som

stödskog. Å fastigheter, vilka endast ha skog till husbehov, torde för närvarande

icke utvecklingsbar skog förekomma i ännu mindre utsträckning. I

fråga om den utvecklingsbara skog, som finnes eller kommer att finnas å nu

nämnda fastigheter, synes en tillräcklig begränsning av avverkningsrätten ernås

genom den i det föregående förordade huvudregeln, att avverkning av utvecklingsbar

skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må ske endast genom

gallring, som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Att, såsom enligt skogsstyrelsens

förslag skulle bliva fallet, i viss utsträckning göra även rätten att

företaga dylik gallring beroende av tillstånd från skogsvårdsstyrelsen, synes

icke böra komma i fråga. Ett även ur skogshushållningssynpunkt i stort sett

tillfredsställande skydd beträffande husbehovsskogen och stödskogen torde

sålunda kunna ernås redan genom de begränsningar i avverkningsrätten, vilka

böra föreskrivas med hänsyn till skogsvårdens krav. I den mån det å nu

ifrågavarande fastigheter jämväl finnes eller kommer att finnas icke utvecklingsbar

skog, torde för denna böra gälla bestämmelser av samma innehåll,

som jag i det följande kommer att förorda närmast med tanke på överloppsskogen.

Vad härefter angår överloppsskogen delar jag skogsstyrelsens uppfattning,

att vissa ytterligare bestämmelser här äro erforderliga för att trygga en

ändamålsenlig skogshushållning. Såsom tidigare berörts bör vid uppdragandet

av de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln, vid sidan av de rent ekonomiska

synpunkterna, även beaktas önskemålet om en viss jämnhet i avkastningen

i syfte att söka säkerställa sysselsättningsmöjligheterna för den

s. 35 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.

35

till skogsbruket och trävaruindustrien knutna arbetskraften ävensom för att

på längre sikt trygga sagda industris råvarubehov. De olägenheter, som ur

sistnämnda synpunkter kunna uppkomma, därest avverkningen av den icke

utvecklingsbara skogen ej i någon mån regleras, äro uppenbara. De ha ju

även för de delar av landet, där dylik skog förekommer i den största utsträckningen,

nämligen de, för vilka lappmarkslagen gäller, föranlett särskilda

lagbestämmelser, genom vilka det lagts i skogsvårdsmyndigheternas hand

att reglera uttagen av dylik skog. Behov av att kunna förhindra ur sistberörda

synpunkter olämpliga avverkningar av mogen skog har emellertid framträtt

jämväl i skogsbygderna i övriga delar av landet. Även här ha ej sällan avverkningar

utförts på ett sätt, som inneburit, att så gott som all avverkningsbar

skog i viss trakt uttagits på en gång och att till följd därav sysselsättningsmöjligheterna

för befolkningen i trakten under lång tid framåt väsentligt

försämrats. Risken för en alltför snabb avverkning av den icke utvecklingsbara

skogen i de delar av landet, som ej beröras av lappmarkslagen,

torde för övrigt i fortsättningen bliva än större än hittills. Man torde nämligen

bland annat böra räkna med att efterfrågan på virke i dessa delar av

landet kan komma att öka avsevärt till följd av den reduktion av avverkningarna,

som under de närmaste decennierna måste ske i de nordligaste

länen till följd av virkesbeståndets nedgång därstädes.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner jag det motiverat, att i

skogsvårdslagen skola intagas för riket i dess helhet gällande bestämmelser,

vilka avse att åstadkomma en viss jämnhet i fråga om uttagen av den icke

utvecklingsbara skogen.

Ett stadgande, som innefattar begränsning av rätten till avverkning av den

icke utvecklingsbara skogen, kan synas i viss mån stå i strid mot den huvudprincip,

som skall gälla för skogsbruket, nämligen lönsamhetsregeln. Denna

motsättning är dock till stor del endast skenbar. Att skog kvarhålles något utöver

gränsen för utvecklingsbar skog behöver ingalunda nödvändigtvis betyda

detsamma som att markägaren tillskyndas en ekonomisk förlust. I många fall

kan en fortsatt genomhuggning av icke utvecklingsbar skog medföra gynnsamma

resultat i form av en betydande värdetillväxt för kvarstående träd

eller en minskning i kostnaden för föryngringen. Mera sällan torde den icke

utvecklingsbara skogen vara sådan, att den tager skada av att stå kvar ett

eller annat tiotal år. Skulle kvarhållandet av skogen befaras medföra påtagliga

olägenheter ur ekonomisk synpunkt, bör skogsvårdsstyrelsen medgiva dispens

från lagens inskränkningar i avverkningsrätten.

Skogsägarens rätt att förfoga över den icke utvecklingsbara skogen bör

självfallet ej beskäras alltför hårt. En absolut jämnhet i avverkningarna å

varje fastighet är icke vare sig genomförbar eller önskvärd. Hänsyn måste

ju bland annat tagas till konjunkturväxlingar och till angelägenheten av att

avverkningarna företagas på ett för fastigheten ekonomiskt tillfredsställande

sätt. Ett sådant stadgande om begränsning i rätten att avverka icke utvecklingsbar

skog, som jag nyss förklarat mig anse motiverat, bör därför endast

ha till syfte alt förhindra att avverkningar, som skulle medföra en större

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

rubbning i virkesavkastningens jämnhet, få äga rum utan att lämpligheten

av avverkningsåtgärden prövats av de skogsvårdande myndigheterna. För

att en större rubbning av avkastningens jämnhet skall anses föreligga, bör

det vara fråga om en avverkning, vilken — i och för sig eller med hänsyn

jämväl till tidigare virkesuttag — mera avsevärt överstiger vad som med

hänsyn till storleken av det å fastigheten förefintliga virkesförrådet och dettas

sammansättning kan anses som ett normalt uttag från fastigheten. De variationer

i virkesuttagens storlek, som —- särskilt å fastigheter med relativt begränsad

skogsareal — normalt kunna förekomma på så sätt, att uttag sker

blott med vissa års mellanrum, böra alltså ej föranleda tillämpning av ifrågavarande

regel. En begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar skog

av den innebörd som nu angivits, synes ej med fog kunna anses medföra

några egentliga olägenheter för skogsägarna men däremot bliva av värde med

hänsyn till de möjligheter den giver att förhindra sådana extraordinära

uttag, som ej äro motiverade av de föreliggande förhållandena och som skulle

vara till skada ur social synpunkt eller försvåra en lösning av trävaruindustriens

råvaruproblem på längre sikt.

Det har i några yttranden gjorts gällande, att en bestämmelse av nu angiven

innebörd, vilken överensstämmer med vad skogsstyrelsen föreslagit

i 10 § av sitt förslag till skogsvårdslag, skulle bliva helt eller i det närmaste

omöjlig att tillämpa i praktiken, eftersom härför skulle krävas ett omfattande

taxerings- och indelningsarbete beträffande de större fastigheterna,

vartill kompetent arbetskraft skulle saknas. Vidare ha uttalats farhågor för

att skogsvårdsstyrelsema med stöd av en dylik bestämmelse skulle komma

att dirigera hela den på skogen baserade näringspolitiken, ehuru de saknade

förutsättningar därför. Med anledning av dessa invändningar vill jag framhålla

följande.

När det gäller att avgöra, vad som skall anses vara en jämn virkesavkastning

för en fastighet, möta givetvis större svårigheter å fastigheter med förhållandevis

stor skogsareal än å fastigheter, där man vid en okulär besiktning

kan få en uppfattning om skogstillståndet. De flesta av de stora skogsfastigheterna

eller fastighetskomplexen ägas av aktiebolag. För bolagsskogarna

torde numera så gott som undantagslöst finnas uppgifter rörande virkesförrådets

storlek och beskaffenhet, skogens tillväxt med mera. Med stöd

av dessa uppgifter bör skogsvårdsstyrelsen relativt lätt kunna beräkna, vilken

fortlöpande avkastning skogen normalt bör kunna lämna. Skogsvårdsstyrelsernas

uppgift blir vidare ingalunda att dirigera den på skogen baserade

näringspolitiken, utan endast att tillse, att avverkningarna icke ske i så

snabb takt, att virkesavkastningen för längre tid nedgår i alltför hög grad.

Skogsvårdsstyrelsemas arbete torde även komma att underlättas genom de

avverkningsberäkningar och prognoser med mera, som komma att utarbetas

vid statens skogsforskningsinstitut.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att jag ansett mig kunna förutsätta,

att skogsägarna, i den mån de ha sådana uppgifter angående sin skog

som jag nyss nämnt, frivilligt skola tillhandahålla skogsvårdsstyrelsen dessa

s. 37 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

37

uppgifter, om styrelsen skulle behöva dem för prövning av viss avverkningsfråga.

En bestämmelse angående begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar

skog torde i första hand få anses påkallad beträffande sådana fastigheter,

vilka inneha överloppsskog. Det synes emellertid av flera skäl

lämpligast, att bestämmelsen icke skall avse endast dylika fastigheter utan

skall givas generell giltighet. Där liusbehovsskog eller stödskog till viss del

består av icke utvecklingsbar skog, torde en dylik bestämmelse ofta vara påkallad

för att förhindra, att avverkningar bedrivas på ett sätt, som innebär

att fastighetens skogskapital realiseras i alltför hög grad och därmed det

stöd för fastigheten och dess brukare, som skogen är avsedd att utgöra, för

måhända lång tid framåt försvagas eller helt bortfaller. Ett annat skäl är

att man då undviker de förut berörda svårigheterna att uppdela fastigheter

med skogsinnehav i olika kategorier.

De bestämmelser angående begränsningar i avverkningsrätten, som enligt

min mening böra införas i en ny skogsvårdslag, innebära alltså beträffande

den utvecklingsbara skogen, att avverkning utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen

ej må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig

för skogens utveckling, samt beträffande den icke utvecklingsbara

skogen, att avverkning dels ej må ske på sådant sätt, att skogens återväxt

avsevärt försvåras, dels ej utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen må så företagas,

att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. Genom

bestämmelser av detta innehåll synes det möjligt att, utan de olägenheter

av administrativ och psykologisk art, som enligt min uppfattning vidlåda

skogsstyrelsens förslag i denna del, lämna ett skydd åt skogen, som i praktiken

blir lika effektivt som det av skogsstyrelsen åsyftade.

Till den i några yttranden berörda frågan, huruvida särskilda avverkningsbestämmelser

böra uppställas för vissa delar av Norrland, återkommer jag

längre fram.

I detta sammanhang torde jag få något beröra frågan om behovet av särskilda

bestämmelser till skydd mot osund spekulation med skogsfastigheter.

Skogsstyrelsen har i sitt betänkande ej upptagit någon motsvarighet till stadgandet

i 5 § 2 mom. i 1923 års lag, enligt vilket, för att förhindra dylik spekulation,

vissa speciella restriktioner införts i fråga om rätten att avverka

skog å nyförvärvade fastigheter. Som skäl härför har skogsstyrelsen särskilt

hänvisat till att de av skogsstyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande

skydd för stödskog och överloppsskog syntes ägnade att i nödig utsträckning

eliminera skadeverkningarna av ett osunt exploateringsintresse.

Statsmakterna ha vid sin behandling innevarande år av frågan om de allmänna

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken bland annat betonat

den betydelse skogen i stora delar av landet har såsom stöd åt jordbruket.

Enligt dessa allmänna riktlinjer skall även den statliga verksamheten

för yttre rationalisering av jordbruket i stor utsträckning inriktas på

att, där så kan anses behövligt, komplettera jordbruksfastigheter med skogs
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

mark. Med hänsyn bland annat till nu nämnda förhållanden anser jag det

synnerligen angeläget, att man så vitt möjligt skall söka förhindra, att ett

osunt spekulationsintresse framkallar avverkningar, vilka medföra olägenheter

ur social synpunkt, särskilt då med hänsyn till deras inverkan på bärkraften

hos den fastighet, varå avverkningen skett. Bestämmelsen i 5 § 2

mom. i 1923 års lag kan emellertid, även om den givetvis haft goda verkningar,

knappast anses ha varit fullt effektiv härvidlag. På sätt skogsstyrelsen

framhållit möter det även stora svårigheter att genom en skärpning

av en dylik bestämmelse åstadkomma en tillfredsställande lösning. Bättre

effekt bör enligt min uppfattning kunna ernås genom bestämmelser av det

innehåll, som jag i det föregående förordat. Särskilt torde härvid införandet

av begreppet utvecklingsbar skog och den därav följande begränsningen av

avverkningsrätten bliva av betydelse för flertalet jordbruksfastigheter med

skog. Vad angår den icke utvecklingsbara skogen vill jag vidare betona, att

tillstånd till sådan avverkning, som skulle medföra större rubbning i avkastningens

jämnhet, såvida särskilda omständigheter icke föreligga, ej synes

böra lämnas, där sökanden förvärvat fastigheten genom köp av spekulativ

karaktär. Med hänsyn till det nu anförda finner jag någon särskild bestämmelse,

motsvarande 5 § 2 mom. i 1923 års lag, icke erforderlig i den nya

lagen. I detta sammanhang må även erinras om att efter tillkomsten av 1945

års lag angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet möjligheterna

till osund spekulation med fastigheter med skogstillgång äro relativt

begränsade.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående de åtgärder, som skogs vårdsstyrelse

skall företaga för att förhindra avverkning i strid mot gällande bestämmelser

eller för att få till stånd rättelse, då avverkning skett i strid mot

sagda bestämmelser, innebär hland annat, att skogsvårdsstyrelse i dylika fall

i regel skall i första hand söka få till stånd överenskommelse angående avverkningen

och först om denna utväg ej visar sig framkomlig tillgripa avverkningsförbud.

Vad sålunda föreslagits vill jag för min del biträda. Möjligheterna

att skapa förståelse för betydelsen av en god skogsvård och att få

till stånd positiva skogsvårdsåtgärder torde i allmänhet vara betydligt större,

om skogsvårdsstyrelsens ingripande har formen av ett försök att på frivillighetens

väg få till stånd en överenskommelse med skogsägaren. Mot ett system,

enligt vilket dylika överenskommelser i första hand skola eftersträvas, kan

sålunda ej göras den invändning som, säkerligen ej utan ett visst fog, riktats

mot avverkningsförbuden, nämligen att ingripandet lätt borttager ägarens

skogsvårdsintresse.

överenskommelse som här avses bör innehålla de bestämmelser angående

avverkningen å fastigheten och eventuellt även å därmed sambrukad fastighet,

vilka skogsvårdsstyrelsen finner nödiga. I överenskommelsen bör sålunda

kunna regleras den omfattning, i vilken avverkning skall få ske, ävensom

kunna stadgas, att avverkning skall få ske endast efter skogsvårdsstyrelsens

godkännande. Däri bör vidare bland annat även kunna bestämmas, att

s. 39 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

39

avverkningsrätt ej må upplåtas från fastigheten eller att sådan upplåtelse må

ske endast efter medgivande från skogsvårdsstyrelsen.

Ingåendet av överenskommelse är ju, såsom redan framhållits, avsett att

utgöra ett mjukare ingripande än avverkningsförbud. Bland annat med hänsyn

härtill torde överenskommelses rättsverkningar ej böra sträcka sig längre

än till den som ingått densamma, överenskommelse bör sålunda ej vara

bindande för blivande ägare av fastigheten eller för den, som av markägaren

förvärvat avverkningsrätt å fastigheten. Någon större olägenhet ur skogsvårdssynpunkt

torde en dylik begränsning av överenskommelsens verkningar

knappast medföra. Vad angår det fall, att fastigheten överlåtes till ny

ägare, må påpekas, att det förhållandet att en viss ägare företagit eller planlagt

avverkning i strid mot gällande bestämmelser eller föreskrifter, i och

för sig ej synes utgöra tillräckligt skäl för att även en ny ägare skall bliva

underkastad avverkningsrestriktioner utöver dem som gälla för skogsägarna

i allmänhet. Upplåtes avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, bör vidare

detta berättiga skogsvårdsstyrelsen att tillgripa det kraftigare medlet

avverkningsförbud. Skulle, då skogsvårdsstyrelsen ingriper i anledning av

planlagd eller påbörjad avverkning, vederbörande markägare eller avverkningsrättsinnehavare

visserligen kunna tänkas vara villig att ingå överenskommelse,

men skogsvårdsstyrelsen anse sig ha anledning befara, att en sådan

överenskommelse ej skulle hållas, bör skogsvårdsstyrelsen för övrigt äga

rätt att omedelbart meddela avverkningsförbud.

Maximitiden för giltigheten av överenskommelse torde i överensstämmelse

med vad i åtskilliga yttranden anförts böra bestämmas till tio år.

Avverkningsförbud bör som förut nämnts i regel ej meddelas med mindre

försök gjorts att få till stånd en överenskommelse och detta försök misslyckats.

Vissa undantag måste emellertid göras från denna regel. Ett av dessa

har redan berörts, nämligen det fallet att skogsvårdsstyrelsen har anledning

antaga att ingången överenskommelse ej skulle hållas. Vidare bör undantag

kunna göras, då det kan befaras att överenskommelse ej skall kunna träffas

eller då skyndsamhet är av nöden. Att avverkning företagits i uppenbar

strid mot skogsvårdslagens bestämmelser synes i princip ej böra utesluta,

att vägen med överenskommelse i första hand skall beträdas. En sådan avverkning

kan emellertid tydligen ofta giva anledning till antagande, att avverkaren

ej skulle hålla en ingången överenskommelse.

En skogsvårdsstyrelse har anfört, att bestämmelserna om överenskommelse

ej borde gälla då avverkning skett i strid mot meddelade föreskrifter eller i

uppenbar strid mot skogsvårdslagens bestämmelser och avverkaren alltså

gjort sig förfallen till ansvar, utan att i dylika fall avverkningsförbud alltid

borde meddelas. Denna uppfattning kan jag dock icke dela. Vad det här

gäller är ju att finna den väg, som kan väntas giva det bästa resultatet ur

skogsvårdssynpunkt. Framför allt då förseelserna äro av mindre allvarlig

art torde ur denna synpunkt en överenskommelse i regel vara att föredraga

framför avverkningsförbud. Vid grövre överträdelser torde däremot ofta sådana

förhållanden föreligga, att skogsvårdsstyrelsen i enlighet med vad nyss

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

nämnts bör meddela avverkningsförbud i stället för att försöka få överenskommelse

till stånd. Det synes mig alltså lämpligast att, såsom förslaget

även förutsätter, skogsvårdsstyrelsen får viss möjlighet att anpassa arten av

sitt ingripande efter förhållandena i det särskilda fallet.

I fråga om innebörden av avverkningsförbud överensstämmer förslaget i

stort sett med 1923 års lag. På tvenne mera betydelsefulla punkter föreligga

dock avvikelser, nämligen dels i fråga om förbudets giltighetstid och dels

i fråga om dess verkningar mot ny ägare av fastigheten. Vad giltighetstiden

angår finner jag, med hänsyn bland annat till angelägenheten av att man

även i de fall, där avverkningsförbud måste tillgripas, skall söka att bevara

eller väcka intresset för skogsvården hos den, som drabbas av åtgärden, det

lämpligt, att sådant förbud skall meddelas endast för viss tid. Den av skogsstyrelsen

föreslagna maximitiden av fem år torde dock i en del fall vara allt

för kort. Skogsvårdsstyrelsen torde därför böra äga rätt att, om så anses påkallat,

vid utgången av sagda femårsperiod förlänga förbudet för ytterligare

högst fem år.

För att straff skall kunna ådömas ny ägare, som företagit avverkning i

strid mot ett före hans förvärv av fastigheten meddelat avverkningsförbud,

fordras för närvarande, att den nye ägaren ägt kännedom om förbudet.

Skogsstyrelsen har emellertid föreslagit, att i skogsvårdslagen skall stadgas,

att sådant förbud skall vara gällande även mot ny ägare. Den reella innebörden

av ett dylikt stadgande blir att den nye ägaren ej kan fria sig från

ansvar genom att åberopa, att han ej känt till avverkningsförbudet, och att

sålunda den nye ägaren blir skyldig att själv göra sig underrättad om de

inskränkningar, som kunna ha gjorts i rätten att avverka skog å fastigheten.

En dylik bestämmelse är uppenbarligen ägnad att skapa ökade garantier för

att avverkningsförbud skall få avsedd verkan och synes ej heller innebära

någon obillighet mot den nye ägaren. Det bör nämligen kunna krävas, att en

spekulant å en fastighet före köpet eller i samband med detta hos skogsvårdsstyrelsen

— på sätt även för närvarande i regel sker -— tager reda på

om fastigheten är underkastad några speciella restriktioner i fråga om rätten

att avverka skog. Jag kan därför biträda förslaget i denna del. Erinras

må att motsvarande verkan redan för närvarande tillkommer bland annat

domstolsbeslut om skyldighet att vidtaga åtgärder i anledning av omläggning

av skogsmark. Några särskilda föreskrifter om publicering av meddelat

avverkningsförbud synas icke erforderliga, då det torde få förutsättas

att upplysning härom kommer att sökas hos skogsvårdsstyrelsen.»

Utskottet.

Att avverkningen av skog bedrives på ett ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande

sätt torde vara av större betydelse än övriga skogsvårdande

åtgärder. Även om skogsvårdsstyrelsernas upplysnings- och biträdesverksamhet

har medfört mycket goda resultat, har erfarenheten dock visat, att

man ingalunda helt kan bygga på skogsägarnas intresse för och kunskap

s. 41 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

41

om skogsvårdens fordringar i fråga om avverkningarnas bedrivande. Medan

det inom vissa landsdelar och beträffande ett stort antal skogsägare

lyckats skogsvårdsstyrelserna att på frivillighetens väg få väsentligt större

skogsvårdskrav å avverkningen tillgodosedda än som är möjligt med stöd

av gällande lag, har det däremot i andra fall visat sig svårare alt åstadkomma

ett tillfredsställande skydd mot olämpliga avverkningar. En viss

skärpning av skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser torde vara påkallad,

därest en önskvärd ökning av skogsproduktionen skall kunna uppnås.

En av de mest angelägna reformerna på skogsvårdslagstiftningens område

är att få till stånd ett verksamt skydd mot den för tidiga avverkning av

växande skog, som i stor utsträckning förekommer. Erfarenheten har givit

vid handen, att det förbud mot avverkning av yngre skog annorledes än

genom ändamålsenlig gallring, varom stadgas i 1923 års skogsvårdslag, icke

kunnat hindra slutavverkning av skog, som ännu har sådana tillväxtmöjligheter,

att större ekonomiskt utbyte skulle ha erhållits, om skogen kvarhållits

ytterligare ett antal år. På många håll har vid tolkningen av begreppet

yngre skog skogens ålder blivit utslagsgivande. Om skyddsgränsen

för den växande skogen bestämmes efter ekonomiska principer, så att skyddet

blir bestående, så länge det är mera förmånligt ekonomiskt sett att låta

skogen kvarstå och vårda den med rationella gallringar än att slutavverka

den, torde en väsentlig höjning av gränsen kunna ernås.

Utskottet ansluter sig således till förslaget om att all utvecklingsbar skog

— med den definition dylik skog erhållit i förslagets 6 § — skall skyddas

mot slutavverkning.

Det synes utskottet lämpligt, att en definition å begreppet utvecklingsbar

skog inflyter i själva lagtexten, enär därigenom möjligheterna till alltför

stora variationer beträffande tolkningen av begreppet bliva begränsade.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att den nya skyddsgränsen

torde vara lättare att uppdraga än gränsen mellan yngre och äldre

skog, eftersom man slipper göra en sådan sammanjämkning mellan ekonomiska

synpunkter och ett hänsynstagande till skogens ålder, som förutsättes

i 1923 års lag. I allmänhet lärer frågan om skog är att anse såsom utvecklingsbar

kunna avgöras genom direkt bedömning, grundad på lokala

förhållanden och erfarenheter, utan alltför invecklade teoretiska beräkningar.

Avgörandet torde komma att underlättas genom anvisningar, som

meddelas av skogsstyrelsen och genom resultatet av de produktionsundersökningar,

som utföras av statens skogsforskninginstitut. Skogsstyrelsen

bör i sina anvisningar även meddela föreskrifter angående den räntefot,

varmed man har att räkna. Genom att man vid gränsdragningen torde böra

bortse från tillfälliga konjunkturförhållanden, komma jämväl svårigheterna

vid gränsens fixerande att minskas. Utskottet vill understryka departementschefens

uttalande, att bl. a. med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som

äro ofrånkomliga vid en mera långsiktig bedömning av ifrågavarande slag,

skyddet begränsas till sådana fall, där bedömningen mera påtagligt talar

för att skogen skall kvarstå.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

Om skogen är av så otillfredsställande beskaffenhet, att den saknar förmåga

att i ekonomiskt hänseende utveckla sig på nöjaktigt sätt, oavsett

om gallringsingrepp företagas eller icke, är skogen enligt utskottets mening

ej att anse såsom utvecklingsbar.

1923 års skogsvårdslag innehåller — frånsett ett stadgande till motverkande

av osund spekulation med skogsfastigheter — ej andra bestämmelser

beträffande hushållningen med äldre skog än en föreskrift, som har

till syfte att förhindra, att den äldre skogen avverkas i sådan utsträckning,

att husbehovet äventyras. Såsom tidigare berörts, är det av stor betydelse,

att alltför stora ojämnheter i fråga om den för varje år avverkade virkeskvantiteten

kunna undvikas. Den befolkning, som för sitt arbete är beroende

av skogsavverkningarna, har intresse av en relativt jämn fördelning

av sysselsättningsmöjligheterna under olika år. Trävaruindustrierna ha också

behov av en någorlunda jämn råvarutillgång. För jordbruksfastigheter

med husbehovsskog eller stödskog är det jämväl av vikt, att icke avverkningarna

å fastigheterna drivas så långt, att brist på husbehovsskog eller

stödskog för längre tid uppkommer.

Beträffande den utvecklingsbara skogen innebär själva sättet för avverkningarnas

bedrivande, nämligen gallringsuttag, garanti för en viss jämnhet

i virkesavkastningen. Då därjämte efter en gallring alltid kvarstår en avsevärd

del av virkesförrådet i skogen, synes behov ej föreligga att med hänsyn

till kraven på en god skogshushållning meddela restriktioner i fråga

om avverkning av utvecklingsbar skog.

Å fastigheter med större förråd av icke utvecklingsbar skog kan däremot

en hastig slutavverkning av all sådan skog medföra stora olägenheter. Gäller

det fastigheter med enbart husbehovsskog eller stödskog, kan genom

en sådan avverkning fastighetens behov av skog för husbehovsändamål eller

såsom stöd för jordbruket äventyras för många år framåt. Är det fråga

om större fastigheter eller fastighetskomplex, kan en dylik avverkning förorsaka

arbetslöshet för den skogsarbetande befolkningen i orten och svårigheter

med virkesförsörjningen för industrierna i trakten. Även om åtminstone

inom vissa delar av landet förekomsten av icke utvecklingsbar skog

är relativt begränsad, visar dock erfarenheten, att möjligheterna att i obegränsad

omfattning avverka sådan skog lett till allvarliga missförhållanden

inom olika delar av landet. Utskottet anser därför i likhet med departementschefen,

att lagen bör lägga i skogsvårdsmyndigheternas händer att i

viss utsträckning reglera avverkningen av den icke utvecklingsbara skogen.

Härigenom kan jämväl osund spekulation med skogsfastigheter motverkas.

En sådan reglering bör enligt utskottets uppfattning icke göras alltför

sträng utan giva möjligheter till en viss anpassning efter de skiftande förhållanden,

som kunna råda å olika fastigheter. Kontrollbestämmelserna

böra också göras så enkla som möjligt, så att ej onödiga svårigheter uppstå

vid tillämpningen. Ur dessa synpunkter synes 7 § första stycket i det

s. 43 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

43

i propositionen framlagda förslaget till skogsvårdslag ha ett bestämt föieträde

framför skogsstyrelsens förslag, vari en uppdelning av fastigheterna

i tre olika grupper verkställts. Det i nyssnämnda lagrum förekommande

uttrycket »större rubbningar i avkastningens jämnhet» torde kunna säkerställa

en erforderlig smidighet i tillämpningen.

I motionen II: 384 har gjorts gällande, att kravet på jämnhet i avverkningarna

dels vore mindre angeläget än skogsvardsintresset och önskemålet

om största möjliga skogsproduktion och dels vore svårt att förena

med sistnämnda intressen. Enligt utskottets förmenande torde emellertid

motsättningen mellan dessa olika intressen i allmänhet endast bliva skenbar.

De farhågor, som uttalats i motionen 1: 239, om att den föreslagna bestämmelsen

i 7 § första stycket skulle såvitt angår husbehovsskog och

stödskog mera taga sikte på industriens virkesbehov än fastigheternas bärighet,

finner utskottet icke vara befogade. Ifrågavarande bestämmelse

torde beträffande dylika skogar få den verkan, att avverkning av icke utvecklingsbar

skog i sådan utsträckning, att brist på erforderlig husbehovsskog

och stödskog uppstår, kan förhindras. Endast i undantagsfall kunna

överavverkningar å enstaka husbehovsskogar eller stödskogar ha någon betydelse

för industriens virkesbehov. Att jämväl de mindre skogarna inordnats

under 7 § första stycket har sin grund däri, att denna bestämmelse

i praktiken ansetts medföra samma effekt som de av skogsstyrelsen föreslagna

bestämmelserna till skydd för husbehovs- och stödskogen.

Bestämmelsen i 7 § första stycket förslaget till skogsvårdslag innebär,

såsom departementschefen framhållit, ingalunda något krav på en absolut

jämnhet i avverkningarna. Behörig hänsyn måste tagas till konjunkturernas

växlingar, och vidare måste avverkningarna ske på ett för fastigheten

ekonomiskt tillfredsställande sätt. Särskilt å de mindre fastigheterna lönar

det sig icke att företaga regelbundna avverkningar varje år. Avfattningen

av 7 § första stycket medför ej hinder att, då så anses fördelaktigt ur ekonomisk

synpunkt, företaga avverkningar med vissa års mellanrum, t. ex,

vart femte eller tionde år eller, om fastigheten är ogynnsamt belägen, ännu

mera sällan. Därest i sådant fall ej uttages mera skog än som motsvarar

tillväxten sedan föregående avverkning, erfordras icke något tillstånd av

skogsvårdsstvrelsen. Endast när fråga är om större avvikelser från den

uthålliga avverkningen, måste tillstånd av skogsvårdsstyrelsen inhämtas.

Har skogsägaren ett berättigat intresse, att avverkning å hans fastighet

vid något tillfälle företages i sådan omfattning, att den kommer i strid

mot jämnhetsregeln, t. ex. vid nybyggnad eller omfattande ombyggnad

å fastigheten, torde skogsvårdsstyrelsen icke böra vägra tillstånd till sådan

avverkning.

Inom stora delar av Norrland, ocli detta även inom områden, där exploateringen

av urskogen ägt rum under förra århundradet, råder för närvarande

brist på virke genom att avverkningarna under eu längre följd av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

år varit större än tillväxten. Den föreslagna bestämmelsen beträffande avkastningens

jämnhet torde kunna förhindra en liknande utveckling inom

andra delar av landet, där efterfrågan på virke starkt stegrats, bl. a. till

följd av underskottet inom Norrland.

Beträffande invändningen om svårigheterna vid den praktiska tillämpningen

av stadgandet i 7 § första stycket samt de uttalade farhågorna för

att skogsvårdsstyrelserna skulle komma att dirigera hela den på skogen

baserade näringspolitiken ansluter sig utskottet till vad departementschefen

härutinnan anfört.

I likhet med departementschefen finner utskottet någon särskild bestämmelse

till skydd mot osund spekulation med skogsfastigheter icke vara

erforderlig, därest 6 § och 7 § första stycket i lagförslaget upphöjas till lag.

Utskottet biträder jämväl departementschefens förslag angående de åtgärder,

som skola vidtagas av skogsvårdsstyrelsen för att förhindra en

avverkning i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser eller för att få rättelse

till stånd, då en olaglig avverkning förekommit. Det synes vara en

påtaglig förbättring, att i dylika fall skogsvårdsstyrelsen som regel i första

hand skall söka få till stånd en överenskommelse med skogsägaren och

ej omedelbart utfärda avverkningsförbud.

Åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 158—190

i betänkandet och beträffande yttrandena till s. 95—102 i propositionen.

Departementschefen.

»Vad skogsstyrelsen föreslagit angående skyldighet att vidtaga åtgärder för

tryggande av återväxt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada

å skogen överensstämmer med ett par undantag väsentligen med vad som gäller

enligt 1923 års lag. Med viss avvikelse i fråga om omfattningen av reproduktionsskyldigheten

i anledning av skada å skogen kan jag i huvudsak ansluta

mig till förslaget i denna del.

Innan jag ingår på sagda avvikelse torde jag emellertid få något uppehålla

mig vid skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning. Denna

skyldighet torde, som skogsstyrelsen föreslagit och även är fallet enligt 1923

års lag, böra omfatta alla sådana åtgärder, som äro erforderliga för att nöjaktig

återväxt skall erhållas inom skälig tid, s. k. full reproduktionsskyldighet.

Skyldighetens omfattning kommer alltså i det enskilda fallet att begränsas

endast av vad som kan anses såsom nöjaktig återväxt och skälig tid. Det ligger

i sakens natur, att kraven härvidlag icke under alla förhållanden kunna

ställas lika högt, utan att hänsyn måste tagas till förutsättningarna för en

lönsam skogsproduktion å den ifragavarande marken. Detta bör givetvis gälla

både vid övervägande huruvida den naturliga återväxten kan anses tillfyllest

s. 45 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

45

och, därest så ej är fallet, vid övervägande av omfattningen av de åtgärder,

som böra vidtagas för att främja återväxten, och den tid inom vilken dessa

åtgärder skola vara vidtagna.

I åtskilliga yttranden har pekats på de svårigheter det erbjuder att lösa

återväxtfrågan på ett tillfredsställande sätt, så länge någon effektiv utväg att

skapa betesfred ej finnes. Såsom redan inledningsvis nämnts har jag för avsikt

att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga

för utredning av frågan om en revision av ägofredslagen. Intill dess denna

fråga vunnit en tillfredsställande lösning torde det vara nödvändigt, att

skogsvårdsstyrelserna vid bedömningen av vilka åtgärder, som böra vidtagas

för fullgörande av reproduktionsskyldigheten, taga hänsyn till de svårigheter,

som under nuvarande förhållanden kunna föreligga att freda de avverkade

ytorna mot betande djur.

I ett yttrande har uttalats, att skogsvårdsstyrelserna icke borde äga befogenhet

att ålägga markägare skogsodling med lövträd. Rörande denna fråga

vill jag framhålla, att en skogsvårdsstyrelse givetvis i sin upplysnings- och

rådgivningsverksamhet bör äga söka få skogsägarna att välja den art av

skogsproduktion, som enligt dess uppfattning kan väntas komma att giva det

bästa ekonomiska resultatet, och således även söka få till stånd odling av

lövträd å ett visst område, om detta enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning

är lönsammare än odling av barrträd. Uppkommer fråga om att ålägga en

markägare att vidtaga återväxtåtgärder, bör åläggandet däremot i fråga om

valet av trädslag ej gå utöver vad som behövs för att åstadkomma ett nöjaktigt

skogstillstånd. Kan till exempel ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte

erhållas genom odling av barrträd, bör sålunda skogsvårdsstyrelsen icke

kunna påfordra, att markägaren i stället skall odla lövträd därför att sistnämnda

odling på lång sikt kan tänkas giva ett bättre resultat. En särskild

anledning till försiktighet i detta hänseende utgör den förhållandevis långa

omloppstiden för de ädla trädslagen.

I åtskilliga yttranden från norrlandshåll ha uttalats betänkligheter med

anledning av de svårigheter, som uppehållandet av kravet på full reproduktionsplikt

efter avverkning skulle kunna medföra för de ekonomiskt svagare

grupperna i Norrland, särskilt med hänsyn till de långa omloppstiderna för

skogsproduktionen. I huvudsak torde dessa svårigheter dock elimineras genom

en riktig tillämpning av kravet på nöjaktig återväxt. Jag förutsätter vidare

att i de delar av riket, där så kan anses behövligt, skola kunna utgå särskilda

bidrag till återväxtåtgärder i de fall där reproduktionsskyldigheten

eljest skulle bliva särskilt betungande. Frågan om de grunder, efter vilka dylika

bidrag böra utgå, torde få upptagas i samband med framläggandet av

det förslag om att sammanföra olika skogsförbättringsanslag, vilket kommer

alt beröras i det följande.

Vad angår omfattningen av reproduktionsskyldigheten i anledning av inträffad

skada å skogen har skogsstyrelsen i sitt förslag ej upptagit någon motsvarighet

till stadgandet i 10 § 2 mom. 1923 års lag, enligt vilket skogsvårds
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

styrelsen, om fullgörandet av skyldigheten skulle bliva synnerligen betungande,

vid icke självförvållad skada kan medgiva skälig begränsning av densamma.

Som skäl härför har skogsstyrelsen anfört, att det vid en tillämpning

av grundprincipen, att skogsbruket skall drivas på ett ekonomiskt tillfredsställande

sätt, borde vara uteslutet att fordra föryngringsåtgärder, vilka ej

stode i rimlig proportion till skogsbrukets ekonomiska möjligheter, och att

en bestämmelse av nyss angivet innehåll följaktligen icke vore behövlig. Emellertid

är det ej uteslutet, att fall kunna inträffa, då ett fullgörande av reproduktionsskyldigheten

visserligen framstår som rimligt ur allmänt ekonomiska

synpunkter men likväl skulle medföra en avsevärd belastning för den enskilde

skogsägaren, bland annat med hänsyn till att det kapital han får nedlägga å

återväxtåtgärderna ej kan väntas lämna någon avkastning förrän efter lång

tid. Enligt min uppfattning bör därför en bestämmelse av samma innehåll

som nyssnämnda stadgande i 1923 års lag upptagas i den nya lagen. Någon

olägenhet härav ur skogsvårdssynpunkt torde ej vara att befara. Den reella

effekten blir nämligen främst, att skogsägaren i de fall, då bestämmelsen blir

tillämplig, får möjlighet att för utförande av återväxtåtgärderna erhålla sådant

bidrag till åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd, som kommer

att behandlas i det följande.

Spörsmålet, hur nu ifrågavarande reproduktionsskyldighet bör påverkas

av möjligheten att erhålla lån eller bidrag, kommer jag att behandla längre

fram på tal om införandet av en allmän skyldighet att vidtaga åtgärder mot

otillfredsställande skogstillstånd.

I fråga om förfarandet, då skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter

avverkning eller efter inträffad skada å skogen icke fullgjorts, avviker förslaget

på en viktig punkt från 1923 års lag. Under det att enligt denna skyldigheten

att vidtaga dylika åtgärder prövas av domstol, skall nämligen enligt

förslaget prövningen ankomma på skogsstyrelsen. På denna punkt har i så

gott samt samtliga de yttranden där frågan berörts — i överensstämmelse

med ett vid skogsstyrelsens betänkande fogat särskilt yttrande av vissa av de

i utredningen deltagande sakkunniga — föreslagits ett bibehållande av bestämmelserna

i 1923 års lag. För sistnämnda ståndpunkt kunna även otvivelaktigt

starka skäl anföras. Bland annat torde man sålunda ej böra bortse

från att det — även om ur rättssäkerhetssynpunkt i och för sig ingen erinran

synes kunna göras mot att avgörandena i ärenden av ifrågavarande

slag träffas av skogsstyrelsen — ur den enskilde skogsägarens synpunkt kan

framstå som önskvärt, att hans sak skall avgöras av ett organ, som är fristående

från det aktiva skogsvårdande arbetet. Å andra sidan torde det vara

av stort värde att den myndighet, som skall avgöra hithörande ärenden, själv

har framstående skoglig kompetens. Vidare torde möjligheterna att få erforderlig

enhetlighet i avgörandena bliva betydligt större, därest prövningen anförtros

skogsstyrelsen. Jag har med hänsyn bland annat till sist anförda förhållanden

funnit mig böra biträda skogsstyrelsens förslag i denna del.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.

47

Vad angår de i förslaget upptagna bestämmelserna om åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd •— till vilka motsvarighet saknas i gällande skogsvårdslag

— vill jag först erinra om vad jag inledningsvis anfört därom att det

principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer det kravet å de enskilda

markägarna, att den produktionsfaktor, som den av dem ägda marken

utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt rimligt sätt och sålunda

bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen. Såsom skogsstyrelsen betonat

i sitt betänkande är arealen av den skogsmark, där skogstillståndet för

närvarande är uppenbart otillfredsställande, synnerligen betydande, uppskattningsvis

ej mindre än omkring 2,5 miljoner hektar. Klart är att det måste

anses synnerligen angeläget att även dessa marker skola försättas i sådant

skick, att deras produktionsförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande

sätt.

För närvarande saknas möjlighet att framtvinga åtgärder för erhållande

av nöjaktigt skogstillstånd i andra fall än sådana då avverkning eller skadegörelse

förekommit. Genom bidrag av statsmedel har visserligen på senare

tid iståndsättandet av sådana marker, där reproduktionsplikt icke förelegat,

befrämjats. De framsteg som gjorts under denna tid ha emellertid, trots

statsbidragen, varit förhållandevis obetydliga. I viss utsträckning har detta

dock säkerligen berott på bristen på arbetskraft.

Arbetet med att försätta ifrågavarande marker i skogsproduktivt skick

måste under alla förhållanden komma att taga lång tid. Framför allt torde

den knapphet på arbetskraft, som torde komma att föreligga även i fortsättningen,

komma att lägga hinder i vägen för ett snabbt genomförande av

detta arbete. Det har under hänvisning bland annat till dessa förhållanden i

en del yttranden anförts, att man nu ej hade anledning att införa bestämmelser

om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd

utan i stället borde söka att, bland annat genom bidrag av allmänna

medel, stimulera till utförande av dylika åtgärder på frivillighetens väg i

den utsträckning förhållandena medgåve. Till denna uppfattning kan jag

dock icke ansluta mig. Att bristen på arbetskraft och andra omständigheter

nödvändiggöra, att arbetet i sin helhet måste beräknas komma att taga lång

tid, synes ej utgöra tillräckligt skäl för att man ej skulle söka skapa garantier

för att de möjligheter att vidtaga förbättringsåtgärder, som kunna föreligga

vid varje särskild tid, verkligen utnyttjas. Erfarenheten har visat att

det, om så skall bliva fallet, ej är möjligt att uteslutande bygga på vad som

kan ernås på frivillighetens väg. Jag delar därför den av skogsstyrelsen uttalade

uppfattningen, vilken jämväl biträtts i flertalet av de avgivna yttrandena,

att skyldighet att företaga dylika åtgärder bör föreskrivas åtminstone

i viss utsträckning.

Vid bedömandet av den omfattning nu nämnda skyldighet bör äga torde

till en början böra beaktas de ekonomiska konsekvenser densamma skulle få

för jordägaren. Med hänsyn till de långa omloppstiderna för skogsproduktionen

måste det i allmänhet beräknas förflyta så lång tid från iståndsättandet

till dess marken lämnar någon avkastning, att den, som utfört förbättrings
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

åtgärderna, endast i undantagsfall själv torde få tillgodogöra sig denna avkastning.

Visserligen kan fastighetens värde beräknas stiga genom att skogsmarken

försättes i nöjaktigt skick. Det torde emellertid vara mera sällan,

som denna värdestegring uppgår till ett belopp, motsvarande kostnaden för

förbättringsåtgärderna. Nu berörda förhållanden tala för att ifrågavarande

skyldighet bör begränsas, om man vill undvika att den skall verka otillbörligt

betungande för skogsägaren. Det förtjänar i detta sammanhang även erinras

om att, då det otillfredsställande skogstillståndet förorsakats av misskötsel,

denna oftast torde ligga så långt tillbaka i tiden, att det knappast kan

anses rimligt att låta den nuvarande markägaren bära det ekonomiska ansvaret

för densamma. Att lägga detta ansvar på markägaren ter sig än mindre

tilltalande, när markens tillstånd icke är en följd av nuvarande eller föregående

ägares åtgöranden utan beror på naturförhållandena, till exempel då

det gäller försumpade marker.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner jag det rimligt att, på sätt

skogsstyrelsen föreslagit, skyldigheten att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd i första hand begränsas så att åtgärder icke må påfordras

för kostnad utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med

åtgärdernas vidtagande.

Skälen för en sådan begränsning bortfalla emellertid helt eller i huvudsak

i den mån det allmänna tillhandahåller skogsägaren medel för bestridande

av kostnaden för förbättringsåtgärderna. Med hänsyn härtill har

skogsstyrelsen även föreslagit, att begränsningen ej skall gälla i den mån

markägaren har möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel.

I likhet med skogsstyrelsen anser jag, att för ifrågavarande ändamål böra

utgå såväl bidrag som lån av allmänna medel. Till vad skogsstyrelsen föreslagit

angående bidragsbeloppen kan jag även ansluta mig. Bidrag torde

sålunda böra lämnas med 50 procent av den del av kostnaden för åtgärderna,

som ej täckes av värdet av den skog som bör avverkas, samt utgå till samtliga

kategorier av skogsägare. Då särskilda skäl därtill föreligga, exempelvis

då markägaren har svag ekonomi eller det för motverkande av arbetslöshet

är angeläget, att åtgärderna skola komma till stånd, bör bidragsprocenten

kunna höjas till 60.

Lån bör utgå högst med belopp, motsvarande den del av kostnaden för

åtgärderna, som ej täckes av bidrag eller av värdet av avverkad skog. För

lånen böra gälla i huvudsak samma regler, som fastställts eller komma att

fastställas för amorteringslån till rationaliseringsåtgärder inom jordbruket.

Även räntefoten bör vara densamma. Såväl den amorteringsfria tiden som

amorteringstiden torde emellertid här ofta böra vara avsevärt längre än som

förutsatts i fråga om de för jordbruket avsedda amorteringslånen, varjämte

uppskov med erläggande av ränta torde erfordras i betydligt större utsträckning

än vad fallet är med sistnämnda lån. Mot vad skogsstyrelsen i dessa

hänseenden föreslagit har jag ej funnit anledning till erinran.

Jag har för avsikt att, sedan skogsstyrelsen avgivit det i betänkandet bebådade

förslaget om en sammanslagning av flertalet av de olika anslag, som

s. 49 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

49

nu utgå till skogsförbättringsåtgärder, till ett gemensamt anslag, förslagsvis

benämnt statens skogsförbättringsanslag, upptaga frågan om anvisande av

medel för nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet samt om den närmare

utformningen av bestämmelserna rörande densamma.

Efter denna redogörelse för de möjligheter, som enligt min mening böra

finnas att av allmänna medel erhålla lån och bidrag till åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd, torde jag få återkomma till frågan, huru dessa

låne- och bidragsmöjligheter böra inverka på skyldigheten att vidtaga dylika

åtgärder. Enligt skogsstyrelsens förslag skulle åtminstone formellt redan det

faktum att lån ställdes till en skogsägares förfogande, medföra skyldighet

att vidtaga dylika åtgärder upp till en kostnad, motsvarande lånesumman.

Med hänsyn till den långa tid, som måste beräknas förflyta innan någon

avkastning kan erhållas från skogsmarken, skulle emellertid en dylik skyldighet

i många fall bliva synnerligen betungande för skogsägaren, eftersom

denne då under en följd av år finge bära kostnaden för ränta och amortering

utan att erhålla någon motsvarande avkastning från skogsmarken. I

överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i flera yttranden,

anser jag därför, att skyldighetens omfattning icke bör anknytas

till möjligheten att erhålla lån. Däremot synas de förut berörda betänkligheterna

mot att ålägga dylik skyldighet i stort sett försvinna, därest skogsägaren

har möjlighet att erhålla bidrag enligt de grunder som nyss angivits.

Med hänsyn till de förmånliga bidragsbestämmelserna torde det i vart fall

bliva ytterligt sällsynt, att en markägare, som erhåller dylikt bidrag, icke

skall bliva i stand att utföra de åtgärder, som äro behövliga. Att begränsa

skyldigheten till ett belopp, motsvarande bidraget, synes under sådana förhållanden

icke behövligt. Det synes vidare icke påkallat att i lagen intaga

bestämmelser om de grunder, efter vilka bidrag skall utgå.

Därest bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande

skogstillstånd införas av det innehåll, som jag nu förordat, böra skogsvårdsstyrelserna

emellertid handla med varsamhet och tillse att skyldigheten

ej utkräves i sadana fall, där detta i betraktande av omständigheterna

skulle te sig obilligt eller eljest olämpligt. Hänsyn bör sålunda bland annat

tagas till arbetskraftstillgången. Över huvud böra också beaktas sådana

speciella förhållanden hos eu viss brukare, som kunna göra det svårt för

denne att fullgöra skyldigheten. Det synes vidare angeläget, att åtgärderna

i främsta rummet inriktas på sådana marker, som äro lättast att omföra

i produktivt skick. I enlighet härmed bör bland annat stor återhållsamhet

iakttagas, därest fråga uppkommer om att ålägga eu markägare att vidtaga

dikningsåtgärder beträffande mark, som i sitt nuvarande skick närmast är

att hänföra till impediment.

Skulle åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd

bliva erforderligt, torde sadant aläggande böra meddelas av skogsstyrelsen.»

4 llihanu till riksdauens protokoll 1M8. 10 samt. Nr 10.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

Utskottet.

Vad i propositionen anförts rörande skyldigheten att vidtaga åtgärder för

tryggande av återväxt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada

föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

I fråga om förfarandet, då skyldigheten att vidtaga åtgärder för erhållande

av nöjaktigt skogstillstånd efter avverkning eller inträffad skada eller å

marker, där skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande, icke fullgjorts,

har i propositionen föreslagits, att prövningen av denna skyldighet

skall ankomma på skogsstyrelsen och icke på domstol. I motionerna I: 238

och II: 384 har yrkats den ändringen i förslaget, att prövningen av sagda

fråga skall åligga domstol. Såsom skäl härför har i motionerna åberopats,

att skogsstyrelsen med hänsyn till sin ställning i förhållande till skogsvårdsstyrelserna

skulle komma att döma i egen sak, därest skogsstyrelsen skulle

avgöra dylika frågor.

Utskottet finner det vara av synnerlig vikt, att avgörandet av frågor, som

röra skyldighet att vidtaga åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd,

anförtros en myndighet, som i skogsägarnas ögon framstår såsom

fullt opartisk. Även om det måste antagas, att skogsstyrelsen skulle ådagalägga

full objektivitet och oväld i sina avgöranden, kan man icke bortse från

att allmänheten kan hysa misstro mot ett beslut av skogsstyrelsen i ärenden,

rörande vilka skogsstyrelsen har befogenhet meddela skogsvårdsstyrelserna

bindande anvisningar. I yttrandena har ju också praktiskt taget enhälligt

den uppfattningen kommit till uttryck, att avgörandet av frågor av

förevarande slag skall tillkomma domstol. Visserligen lärer väl direkt skoglig

sakkunskap mera sällan vara företrädd inom en domstol, men domstolarna

ha likväl så stor erfarenhet vid bedömande av ärenden av de mest

skilda slag, att jämväl frågor angående återväxtåtgärder med fullt förtroende

kunna anförtros domstolarnas prövning. För övrigt torde i regel inom

nämnden vid häradsrätterna skogsägare av olika kategorier finnas representerade.

Därest ytterligare skoglig sakkunskap skulle vara erforderlig, ha

domstolarna möjlighet att anlita sådan. Utskottet kan med hänsyn till vad

sålunda anförts icke tillstyrka propositionen i denna del utan biträder vad

i motionerna 1: 238 och II: 384 föreslagits om överflyttning av ifrågavarande

ärenden till domstol.

Utskottet delar departementschefens uppfattning om angelägenheten av

att de betydande arealer skogsmark — av skogsstyrelsen uppskattade till

cirka 2,5 miljoner hektar — varå skogstillståndet är synnerligen otillfredsställande,

bliva försatta i sådant skick, att markens produktionsförmåga

utnyttjas i nöjaktig utsträckning. För att detta skall kunna genomföras

inom rimlig tid anser utskottet i likhet med departementschefen, att i lagen

bör föreskrivas skyldighet för markägarna att i viss omfattning vidtaga åtgärder

för att försätta dylika marker i produktivt skick. Därest markägarnas

skyldighet begränsas till åtgärder för en kostnad motsvarande värdet av

s. 51 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

51

de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande, samt kravet

på ytterligare åtgärder göres beroende av möjligheterna att erhålla skäligt

bidrag av allmänna medel, synas inga invändningar kunna resas mot

införande av lagstadgad skyldighet för markägare att iståndsätta marker av

ifrågavarande beskaffenhet.

Med hänsyn till omfattningen av de marker, som behöva omföras i produktivt

skick, samt den begränsade tillgången på bidrag, måste det återuppbyggnadsarbete,

varom här är fråga, taga lång tid i anspråk. Det är angeläget,

att varje skogsvårdsstyrelse i första hand sörjer för att de ur produktionssynpunkt

bästa markerna inom styrelsens område bliva iståndsatta.

Ålägganden att utföra förbättringsarbeten böra icke komma i fråga,

om det icke gäller åtgärder, som äro klart lönande. Vad särskilt angår

försumpade marker ha från vissa håll farhågor uttalats, att bidrag skulle

kunna utgå till icke räntabla dikningsåtgärder. Dessa farhågor torde emellertid

icke vara befogade. För att åläggande att utföra en dikning skall kunna

ifrågakomma, måste det från början stå klart, att nyttan av dikningsåtgärden

ur skogsproduktionssynpunkt överstiger kostnaden för åtgärden.

De skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd, där en förbättringsåtgärd

måhända lämnar det allra bästa resultatet, utgöras av de huvudsakligen

i södra och mellersta Sverige förekommande förvildade hagmarkerna.

I den mån dessa marker ej underhållas i skälig utsträckning såsom

betesmarker, äro de att anse såsom skogsmark, och markägarna kunna

då förpliktas försätta områdena i tillfredsställande skogligt skick. I många

fall torde kostnaden för de åtgärder, som kunna vara behövliga å dylika

marker, täckas av värdet av de träd, som böra avverkas i samband med åtgärdernas

genomförande.

Svårföryngrade skogar och skyddsskogar.

I denna del hänvisas beträffande skogsstyrelsens förslag till s. 190_204 i

betänkandet och beträffande yttrandena till propositionen s. 108.

Departementschefen.

»Särskilda bestämmelser torde även i fortsättningen erfordras beträffande

sådan skog, som är att anse såsom svårföryngrad eller som skyddsskog.

I enlighet med vad skogsstyrelsen föreslagit torde till svårföryngrad skog

böra hänföras skogen i de trakter, där på grund av skogsmarkens belägenhet

i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt

hänseende ogynnsamt läge det måste befaras, att i händelse av olämplig avverkning

av befintlig skog återväxt i allmänhet skulle omöjliggöras eller avsevärt

försvåras, samt till skyddsskog sådana skogar, vilkas bestånd prövas

erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt. Avgörandet av huruvida viss

skog skall hänföras till någon av nu nämnda båda kategorier torde böra an
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.

komma på Kungl. Maj: t. För att möjliggöra enhetliga avgöranden bör initiativrätten

i fråga om att förklara skog för svårföryngrad ej vara förbehållen

skogsvårdsstyrelserna utan dylik fråga bör — liksom redan för närvarande

är fallet med skyddsskog — kunna upptagas även av skogsstyrelsen eller

direkt av Kungl. Maj:t.

I samband med införandet av den nya skogsvårdslagen bör ske en allmän

omprövning av frågan, vilka områden som skola anses som svårföryngrade

eller som böra hänföras till skyddsskog. En dylik omprövning synes nödvändig

både i betraktande av att skogsmarksbegreppet avses bliva i viss mån

utvidgat och framför allt med hänsyn till de nu föreslagna allmänna riktlinjerna

för skogsskötseln. Då enligt dessa skogsbruket i princip skall bedrivas

efter ekonomiska linjer, måste nämligen vid prövning av frågan, huruvida

ett område skall anses såsom svårföryngrat eller ej, räntabiliteten av

återväxt genom kulturåtgärder eller liknande åtgärder i regel bliva av avgörande

betydelse.

Sådana undersökningar, som böra ligga till grund för denna omprövning,

kunna emellertid ej slutföras före den nya lagens ikraftträdande. Särskilt

arbetskrävande och tidsödande måste undersökningarna väntas bliva beträffande

lappmarken och Säma—Idreområdet. Det torde därför vara nödvändigt

att de förordnanden om att viss skog skall anses såsom svårföryngrad skog

eller skyddsskog, vilka meddelats enligt 1923 års lag, tillerkännas giltighet

tills vidare även efter den nya lagens ikraftträdande, därvid dock skyddsskogen

i Kopparbergs och Jämtlands län bör hänföras till svårföryngrad skog.

Detsamma bör gälla skogarna inom Gotlands län och på Öland, vilka skogar

enligt nuvarande bestämmelser utan särskild prövning skola anses såsom

svårföryngrade, ävensom skogarna i de områden, där lappmarkslagen gäller.

Vad sistnämnda skogar angår må framhållas, att dessa otvivelaktigt till övervägande

del äro att anse såsom svårföryngrade. I den mån undersökningsarbetet

fortskrider böra emellertid de områden, som finnas icke vara att

anse såsom svårföryngrade, fritagas från de för sådan skog gällande restriktionerna.

Beträffande innehållet i de särskilda bestämmelser, som böra gälla för svårföryngrad

skog och skyddsskog, överensstämmer förslaget i huvudsak med

1923 års lag. Jag kan även i stort sett godtaga vad skogsstyrelsen härvidlag

föreslagit.

Enligt 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt äro från skyldighet

att erlägga jaktvårdsavgift vid viss jakt befriade bland andra i trakterna

ovan skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofasta personer. Denna

gräns är även av betydelse i vissa avseenden i fråga om jakttid och tillåtet

jaktsätt. Om de nuvarande skyddsskogarna i Jämtlands län överföras till

svårföryngrad skog, torde därför vissa ändringar i jaktlagen och därmed

sammanhängande författningar bliva erforderliga. Till dessa frågor torde jag

få återkomma i specialmotiveringen.»

s. 53 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.

53

Utskottet.

Utskottet biträder vad i propositionen föreslagits i denna del.

Åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

Beträffande denna fråga hänvisas vad angår skogsstyrelsens förslag till

s. 224—233 i betänkandet och i fråga om yttrandena till s. 109—110 i propositionen.

Departementschefen.

»En såväl principiellt som praktiskt betydelsefull nyhet utgöra de av skogsstyrelsen

föreslagna bestämmelserna om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

Även jag finner det med hänsyn till den allvarliga risk för vittgående

skadegörelse, som underlåtenhet att vidtaga snabba bekämpningsåtgärder

här kan medföra, påkallat att skogsstyrelsen tillerkännes befogenhet

att föreskriva skyldighet för skogsägarna att vidtaga dylika åtgärder. Då

bekämpningsåtgärdema väl i regel bliva till gagn ej blott för den fastighet, å

vilken de utföras, utan även för omkringliggande skogsmark, synes det skäligt,

att den skogsägare, som ålägges att utföra dylika åtgärder, ej ensam

skall behöva svara för kostnaderna för desamma utan skall kunna erhålla

bidrag av allmänna medel. Däremot kan jag ej finna det rimligt att, såsom

i vissa yttranden hävdats, staten skall bestrida samtliga kostnader för bekämpningsåtgärderna

även där dessa uppenbarligen äro till nytta för den

skogsägare, som ålagts att utföra dem. Med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden,

som här kunna föreligga, synes det icke möjligt att i förväg uppställa

bestämda regler angående bidragsbeloppen, utan denna fråga torde få

prövas från fall till fall. Beslut om bidrag torde böra meddelas av Kungl.

Maj:t. Huvudprincipen synes böra vara att bidrag skall utgå till täckande

av skillnaden mellan kostnaden för åtgärderna och den fördel dessa medfört

för skogsägaren. Med hänsyn bland annat till svårigheten att i det särskilda

fallet exakt uppskatta den nytta skogsägaren haft av åtgärderna torde det

dock vara lämpligt, att en viss minimiprocent för bidraget uppställes. Såsom

skogsstyrelsen föreslagit torde därför bidrag under alla förhållanden böra

utgå med lägst 50 procent av kostnaden för åtgärderna.

Frågan om anvisande av medel för nu ifrågavarande ändamål torde få

upptagas i samband med frågan om beviljande av anslag till bidrag till åtgärder

mot otillfredsställande skogstillstånd.

I ett par yttranden har anmärkts, att skyldigheten att vidtaga åtgärder mot

skadegörelse av skogsinsekter ej borde vara begränsad till de skogsägarkategorier,

vilkas skogar avses skola lyda under skogsvårdslagen, utan åvila även

övriga skogsägare, främst då kronan. För min del anser jag det självklart,

att de organ, som förvalta kronan tillhörig skogsmark, om behov därav uppkommer,

skola vidtaga bekämpningsåtgärder i minst den utsträckning, som

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

enligt skogsvårdslagen kräves av däri avsedda ägarkategorier. Även av de

övriga skogsägargrupper, som kunna komma att falla utanför skogsvårdslagen,

kan man enligt min uppfattning förvänta att de, utan att någon formell

skyldighet därtill föreligger, skola vidtaga de bekämpningsåtgärder, som

kunna visa sig erforderliga, detta i all synnerhet som även de böra kunna erhålla

bidrag till dylika åtgärder enligt de grunder som nyss angivits. Jag har

med hänsyn till det anförda icke funnit särskilda bestämmelser i den riktning,

som angivits i yttrandena, erforderliga.»

Utskottet.

I likhet med departementschefen anser utskottet påkallat, att i skogsvårdslagen

införas bestämmelser, enligt vilka skogsägarna kunna åläggas

skyldighet vidtaga åtgärder till bekämpande av skadegörelse av skogsinsekter.

Utskottet delar jämväl departementschefens uppfattning, att statsbidrag

till bekämpningsåtgärderna bör utgå med minst 50 procent av kostnaden

för dessa men att statsverket icke skall bestrida hela kostnaden, därest

åtgärderna uppenbarligen äro till fördel för den markägare, som ålägges

utföra dem. Emellertid vill utskottet betona, att då fråga är om så omfattande

insektsangrepp, att bepudring av skogen med gift från flygplan

måste verkställas, åtminstone de mindre skogsägarna i regel ej böra bekosta

andra åtgärder än vakthållning, anordnande av markeringslinjer och annan

hantlangning.

Ansvarsbestämmelser.

I förevarande avseende hänvisas beträffande skogsstyrelsens förslag till

s. 233—245 i betänkandet och beträffande yttrandena till s. 111—114 i propositionen.

Departementschefen.

»Vad angår de av skogsstyrelsen föreslagna ansvarsbestämmelserna torde

jag här få uppehålla mig vid två frågor, där förslaget företer mera betydelsefulla

olikheter mot gällande rätt. Den ena är frågan om ansvar för avverkning

i uppenbar strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen och den andra

är frågan om ansvar i vissa fall för arbetare, som vid avverkning fäller icke

stämplade träd.

Vad den första frågan angår synes det mig uppenbart, att nu gällande bestämmelser,

enligt vilka ansvar inträder först då överträdelse sker av avverkningsförbud

eller av särskilda föreskrifter, som med stöd av skogsvårdslagen

meddelats av skogs vårdsstyrelsen, icke kunna anses tillfredsställande. Avsaknaden

av bestämmelser om direkt straffpåföljd för avverkning, som står i

strid mot lagens avverkningsregler, måste ju — särskilt i betraktande av

svårigheten för skogsvårdsstyrelserna att öva en effektiv tillsyn över alla pågående

avverkningar — verka lockande för den, som för att snabbt kunna

realisera virkeskapitalet å en fastighet är beredd att åsidosätta skogsvårdens

s. 55 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

55

krav. Då avverkning skett har ju dessutom avverkaren nått sitt syfte, och

risken för ett efterföljande awerkningsförbud torde därför ofta ej verka särdeles

avskräckande.

Nu nämnda olägenheter, vilka framträtt redan vid tillämpningen av 1923

års lag, måste befaras komma att göra sig ännu starkare gällande, därest

i en ny skogsvårdslag upptagas avverkningsbestämmelser av det innehåll, som

jag i det föregående angivit. För att man i full utsträckning skall kunna bereda

det skydd för skogen, som där åsyftas, är det enligt min uppfattning

nödvändigt, att man även genom straffbestämmelser skapar vissa garantier

för att avverkningsreglema skola respekteras.

I det förslag till skogsvårdslag, som förelädes 1923 års riksdag, hade

upptagits ett stadgande om straff för den, som företoge avverkning i uppenbar

strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen. Förslaget avslogs emellertid

i denna del av riksdagen. De skäl, som härvid anfördes, voro att en dylik

bestämmelse skulle leda till att endast ett fåtal och måhända i rent oförstånd

begångna överträdelser skulle bliva straffade, medan det stora flertalet

förseelser skulle bliva straffria och det ehuru dessa i själva verket begåtts av

sådana, som varit mest förtjänta av straff, samt att intrycket härav skulle

verka oförmånligt på allmänheten och ingalunda bidraga till att öka respekten

för lag och myndigheter.

Såsom skogsstyrelsen påpekat, är emellertid läget nu ett annat än det var

vid införandet av 1923 års lag. Under den tidrymd av mer än två decennier,

varunder lagen varit i kraft, har insikten om skogsvårdens krav och skogsvårdslagens

fordringar blivit alltmer allmänt spridd. De ändringar i dessa

fordringar, som kunna komma att göras i den nya lagen, torde vidare, därest

denna utformas enligt de linjer, som jag i det föregående angivit, snabbt

komma att ingå i den allmänna uppfattningen hos skogsägarna. Farhågorna

för att en straffbestämmelse av nu ifrågavarande slag skulle leda till att de

skogsägare, som ej själva ha fackutbildade tjänstemän, skulle se sig nödsakade

att låta skogsvårdsstyrelsen ombesörja all utstämpling, måste även enligt

min uppfattning med hänsyn bland annat till nyss berörda förhållanden

anses vara överdrivna. Jag finner alltså något vägande skäl icke kunna anföras

mot att man nu skall jämväl genom ett stadgande om direkt straffpåföljd

söka giva lagens bestämmelser full effekt. Begränsas möjligheten att

ådöma straff till de fall, där avverkningen står i uppenbar strid mot lagens

föreskrifter, komma endast flagranta överträdelser att bestraffas och någon

risk torde sålunda knappast föreligga för att den som handlat i överensstämmelse

med en visserligen felaktig uppfattning om det sätt, varpå avverkningsbestämmelserna

böra tillämpas i det speciella fallet, skall träffas av ansvar.

För att man emellertid helt skall undanröja risken för att sådana överträdelser,

som begåtts i oförstånd, skola bliva straffade, synes det, såsom skogsstyrelsen

anfört, lämpligt att särskilt föreskriva, att straffpåföljd ej skall ifrågakomma,

då avverkningen kan antagas ha skett av oförstånd.

Under det att jag sålunda beträffande den nyss berörda frågan helt kan

ansluta mig till skogsstyrelsens förslag, synes det mig mera Iveksamt huru
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

vida man, såsom skogsstyrelsen jämväl föreslagit, bör stadga ansvar i vissa

fall för skogshuggare vid avvikelse från utstämpling. Det torde väl vara obestridligt,

att det ur skogsvårdssynpunkt är av intresse, att verkställd utstämpling

följes vid avverkningen, särskilt då stämplingen skett genom skogsvårdsstyrelsens

försorg eller kontrollerats av skogsvårdsstyrelsen och sålunda får

antagas giva ett uttryck för vad som ur skogsvårdssynpunkt är lämpligt.

Emellertid torde det kunna betvivlas, att en dylik bestämmelse, i vart fall

därest den har det innehåll, som föreslagits av skogsstyrelsen, skall få någon

verklig effekt. Om så skall bliva fallet, torde det bland annat bliva

nödvändigt att höja den föreslagna straffsatsen. En sådan höjning möter emellertid

betänkligheter ur andra synpunkter. Jag vill vidare erinra om att sådant

förfarande som avses i skogsstyrelsens förslag i vart fall under vissa

omständigheter torde vara straffbart enligt allmänna strafflagen. Med hänsyn

till det nu anförda har jag funnit övervägande skäl tala för att en dylik

straffbestämmelse ej skall upptagas i skogsvårdslagen.»

Utskottet.

Förslaget om införande av direkt straffpåföljd vid överträdelse av avverkningsbestämmelserna

i skogsvårdslagen har kritiserats i motionerna 1: 238

och 11:384. I förstnämnda motion har bl. a. framhållits, att ett avverkningsförbud

i och för sig är en mycket allvarlig straffpåföljd, att det ofta

bland fackmännen — särskilt beträffande tolkningen av 7 § —- kunde råda

delade meningar, huruvida en avverkning vore laglig eller icke, att det kunde

vara svårt för en skogsägare att bevisa, att han handlat av oförstånd,

samt att det goda samarbetet mellan skogsägare och skogsvårdsstyrelser

kunde komma att raseras. I motionen 11:384 har gjorts gällande, att förslaget

om direkt straffpåföljd icke numera torde ha något behov att fylla

samt att en sådan straffbestämmelse utsatte skogsägaren för godtycke.

Det måste enligt utskottets mening anses mindre tillfredsställande, att

den som uppsåtligen företager en avverkning i klar strid mot lagens bestämmelser

icke drabbas av annan påföljd än ett avverkningsförbud. En

dylik avverkning innebär ofta, att virkesförrådet på en fastighet snabbt

realiseras, och ett senare avverkningsförbud blir då i allmänhet utan nämnvärd

betydelse, enär fastighetsägaren redan nått sitt mål, nämligen att tillgodogöra

sig värdet å skogen. De föreslagna nya avverkningsbestämmelserna

torde göra det ännu mera angeläget, att olagliga avverkningar kunna

effektivt förhindras. Därest ett verksamt skydd mot uppenbart olagliga avverkningar

skall ernås, torde dylika avverkningar böra medföra direkt

straffpåföljd för avverkaren.

Utskottet vill emellertid betona, att straff endast bör följa vid uppenbara

överträdelser av avverkningsföreskrifterna. Därest det råder delade meningar

bland fackmännen rörande frågan, om en avverkning utförts i strid

mot skogsvårdslagens bestämmelser, kan avverkningen icke anses ha skett

i uppenbar strid mot avverkningsreglerna. En annan förutsättning för

s. 57 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

57

straffbarhet bör vara, att avverkaren handlat uppsåtligen. Bevisbördan rörande

avverkarens uppsåt bör ligga hos skogsvårdsstyrelsen eller åklagaren,

och det bör ej ankomma på avverkaren att styrka, att han handlat av

oförstånd. De synpunkter utskottet nu framfört synas ha blivit beaktade

vid utformningen av 36 § 1 mom. i förslaget till skogsvårdslag. Uttrycket

»i uppenbar strid mot» torde innebära, att endast fullt klara överträdelser

av avverkningsreglerna kunna medföra straff. Enär från straff jämväl undantagits

de fall, då avverkningen kan antagas ha skett av oförstånd, kvarstå

såsom straffbara endast de uppsåtliga lagöverträdarna. De sistnämnda

torde icke vara förtjänta av några hänsyn från samhällets sida.

Utskottet kan icke dela uppfattningen, att det goda samarbetet mellan

skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna skulle äventyras genom införandet

av skärpta straffbestämmelser. De som komma att drabbas av dessa bestämmelser

torde nämligen vara just sådana skogsägare, som i största möjliga

utsträckning söka undvika samarbete med skogsvårdsstyrelserna.

Utskottet biträder således vad i propositionen föreslagits om införande

av direkt straffpåföljd vid överträdelser av skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser.

Skogsvårdslagens tillämplighetsområde oeh behovet av speciella

bestämmelser för vissa delar av landet.

I förevarande fråga hänvisas beträffande skogsstyrelsens förslag till s.

326—409 i betänkandet och beträffande yttrandena till s. 116—126 i propositionen.

Departementschefen.

»Efter det jag angivit min ståndpunkt till huvudfrågorna i det av skogsstyrelsen

framlagda förslaget till ny skogsvårdslag torde jag få återkomma

till spörsmålet om lagens tillämpningsområde ävensom till frågan, huruvida

särskilda bestämmelser i vissa avseenden böra finnas för skogarna i de nordligaste

länen.

Såsom skogsstyrelsen framhållit är det i och för sig önskvärt, att skogsvårdslagen

skall omfatta alla enskilda skogar i landet och att särlagstiftning

i största möjliga utsträckning skall undvikas. Av de skogar, som för närvarande

äro undantagna från skogsvårdslagens tillämplighetsområde, äro givetvis

lappmarksskogarna de viktigaste. Rörande de skäl, som föranlett delta

undantag, må erinras om att vid tiden för tillkomsten av 1932 års lappmarkslag

skogstillståndet inom det område, där lagen gäller, var så onormalt,

att en särlagstiftning då ansågs nödvändig. Även om skogen inom sagda område

alltjämt i förhållandevis större utsträckning än vad fallet är i övriga

delar av riket utgöres av övermogen och äldre skog, har dock eu avsevärd

förändring av skogstillståndet ägt rum. Sålunda har under tioårsperioden

1934—1943 inom lappmarkerna realisationsförrådet av barrskog minskat från

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

25,2 till 13,0 mill. m3 och ransoneringsförrådet från 15,9 till 14,2 mill. m3,

varemot den yngre skogen ökat från 24,7 till 31,4 mill. in3. Under de följande

åren ha så avsevärda avverkningar förekommit inom lappmarkerna, att man

kan räkna med att realisationsförrådet ytterligare minskats ej oväsentligt.

Redan virkesförrådets nuvarande sammansättning gör sålunda, att behovet

av en ransonering enligt lappmarkslagens bestämmelser för närvarande

är betydligt mindre än vad fallet var vid sagda lags tillkomst. Detta behov

kommer ytterligare att minskas vid ett lagfästande av de av mig tidigare

förordade avverkningsreglerna i skogsvårdslagen. Genom införandet av begreppet

utvecklingsbar skog kommer skyddet för den växande skogen att utsträckas

och beträffande den icke utvecklingsbara skogen komma de för

denna skog föreslagna avverkningsbestämmelserna att hindra, att alltför

ojämna uttag göras, d. v. s. i realiteten möjliggöra upprätthållandet av en viss

ransonering, ehuru denna ej kommer att bliva så detaljerad som fallet för

närvarande är.

Något egentligt behov av att bibehålla de för lappmarksskogarna gällande

speciella avverkningsbestämmelserna kan därför enligt min uppfattning knappast

anses föreligga. Som ett ytterligare skäl för slopande av sistnämnda bestämmelser

kan vidare anföras, att man då kommer ifrån de betydande olägenheter,

som lappmarkslagens föreskrifter om att avverkning skall ske enligt

avverkningsplan visat sig medföra såväl för den enskilde skogsägaren

som för det allmänna. Beträffande större skogsfastigheter utgår jag emellertid,

såsom tidigare antytts, från att vissa uppgifter angående skogen skola

finnas tillgängliga, såsom beträffande virkesförråd, tillväxt med mera. En

handling, som innehåller dylika uppgifter, kan emellertid vara av betydligt

enklare beskaffenhet än en avverkningsplan enligt lappmarkslagen.

Frånsett ransoneringsbestämmelsema skiljer sig lappmarkslagen från den

allmänna skogsvårdslagen främst därutinnan, att lappmarkslagen föreskriver

utsyningstvång vid avverkning enligt avverkningsplan. Föreskriften

härom har tillkommit dels på grund av föryngringssvårigheterna inom lappmarkerna

samt Särna och Idre socknar och dels med hänsyn till önskemålet

att erhålla kontroll över den kvantitativa regleringen av avverkningarna.

Den övervägande delen av skogarna inom lappmarkerna och SärnaIdreområdet

torde, såsom tidigare nämnts, vara att anse såsom svårföryngrad.

Enligt skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag skall i regel utsyningstvång

föreligga vid avverkning av svårföryngrad skog. Fn dylik bestämmelse

bör även enligt min uppfattning upptagas i den nya lagen. Jag har vidare

tidigare nämnt, att enligt min uppfattning skogarna i lappmarken och SärnaIdreområdet

i sin helhet tills vidare böra hänföras till svårföryngrad skog.

Därest så sker, kommer alltså utsyningstvång automatiskt att gälla för dessa

skogar, i den mån de ej efter verkställd undersökning finnas icke vara att

anse som svårföryngrade.

Därest på dylikt sätt utsyningstvånget bibehålies inom hela eller i vart fall

största delen av det område, varå 1932 års lappmarkslag är tillämplig, komma

skogsvårdsstyrelserna att få goda möjligheter till kontroll över att be
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

59

stämmelserna om avverkning följas. Det må i detta sammanhang erinras om

att det i lappmarkerna, där en jämn arbetstillgång i skogen är av största betydelse

ur ekonomisk och social synpunkt, är särskilt angeläget, att bestämmelsen

om jämnhet i uttagen av icke utvecklingsbar skog iakttages, detta i all

synnerhet som dylik skog här förekommer i större utsträckning än annorstädes.

Ej heller i fråga om föryngringsbes tämmelserna synes det nödvändigt att

bibehålla några speciella föreskrifter för lappmarksskogama. Vad föryngringen

beträffar bör man väl här i allmänhet söka få denna till stånd genom

självsådd. Genom den stegring, som rotvärdena å skogen i dessa områden

undergått på senare tid, torde emellertid möjligheterna, att även kulturåtgärder

skola bliva ekonomiskt lönande, ha ökat. I varje fall böra sådana

självföryngringen befrämjande åtgärder som markberedning och bränning

kunna utkrävas i långt större utsträckning än hittills varit fallet. Jag förutsätter

att, i likhet med vad för närvarande är fallet, statsbidrag skall kunna

utgå för främjande av skogsåterväxten.

I enlighet med det nu anförda finner jag för min del något hinder ej föreligga

för att en blivande allmän skogsvårdslag göres tillämplig å lappmarksskogarna

och något behov ej heller föreligga att i en dylik lag upptaga speciella

bestämmelser beträffande dessa skogar.

Vad härefter angår frågan om behovet av särskilda lagbestämmelser för

skogarna i övre Norrland utom lappmarkerna, har bland andra skogsvårdsstyrelsen

i Västerbottens län i sin förenämnda framställning framhållit, att

inom länets kustland under senare tid förekommit överavverkningar, vilka

medfört en successiv minskning av själva skogskapitalet. En liknande utveckling

— ehuru måhända ej så markerad — har förekommit även inom andra

delar av övre Norrlands kustland.

Dessa överavverkningar torde i främsta rummet ha möjliggjorts därav att

skyddsgränsen för den mest växtliga skogen i 1923 års lag är satt förhållandevis

lågt ävensom av att sagda lag icke innehåller något hinder i och för

sig mot en hastig realisation av befintliga förråd av äldre skog. De av mig

förordade nya avverkningsbestämmelserna böra däremot enligt min uppfattning,

därest de tillämpas på riktigt sätt, kunna lämna ett tillräckligt skydd

åt skogen även inom de delar av övre Norrland, där 1923 års skogsvårdslag

visat sig otillräcklig. Jag finner därför några särbestämmelser för övre Norrlands

kustland, i form av högre skyddsgräns för utvecklingsbar skog, allmänt

utsyningstvång eller annat, icke påkallade. Ej heller finner jag skäl

förorda utfärdande av provisoriska bestämmelser beträffande avverkningen

i dessa trakter i avbidan på ikraftträdandet av den nya skogsvårdslagen.

I detta sammanhang må emellertid betonas, att föryngringsförhållandena

även inom vissa delar av övre Norrland utom lappmarkerna äro så ogynnsamma,

att det väl kan tänkas, att en del skogsmarker därstädes böra överföras

till svårföryngrad skog. I den mån så sker, kommer såsom nyss nämnts

utsyningstvång att föreligga å dessa marker.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

Även i fråga om övriga av skogsstyrelsen föreslagna utvidgningar av tilllämplighetsområdet

för den ''allmänna skogsvårdslagen kan jag i huvudsak

ansluta mig till den ståndpunkt skogsstyrelsen intagit. Vad först angår städernas

skogar synes det ur flera synpunkter innebära fördelar, om den

allmänna skogsvårdslagen göres tillämplig å dessa skogar. Tillsynen över

skötseln av dessa skogar faller för det nuvarande uppsiktsorganet -— domänstyrelsen

— vid sidan av dettas egentliga uppgift, vilken är att handhava

förvaltningen av kronans skogar. Utövandet av en dylik tillsyn ligger däremot

helt inom ramen för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Jag kan vidare

ej dela den i vissa yttranden uttalade uppfattningen, att de riktlinjer, efter

vilka städernas skogar böra skötas, i så hög grad avvika från dem, som i allmänhet

böra tillämpas vid skogsskötseln, att det med hänsyn därtill skulle

vara olämpligt att låta skogsvårdslagens bestämmelser gälla även för städernas

skogar. Det är visserligen riktigt, att i fråga om de sistnämnda speciella

synpunkter, såsom fritids- och rekreationssynpunkter, ofta göra sig gällande

i högre grad än vad i allmänhet är fallet. De arealer det här är fråga om

utgöra emellertid endast en del av städernas totala skogsmark. Även där

dylika synpunkter böra beaktas, exempelvis där ett område är avsett till friluftsreservat,

torde det vidare i allmänhet ej föreligga hinder för att marken

i huvudsak jämväl utnyttjas på ett ekonomiskt riktigt sätt för skogsproduktion.

Därest skogsvårdslagen utformas enligt de riktlinjer, som förordats i

det föregående, synes det ej komma att erbjuda några svårigheter att inom

lagens ram vederbörligen beakta de speciella synpunkter, som sammanhänga

med det ändamål för vilket marken förvärvats eller skall nyttjas. Det torde

sålunda exempelvis få anses självklart att å sådan stad tillhörig skogsmark,

där inom en nära framtid bebyggelse skall äga rum eller park eller annan

anläggning skall anordnas, åtgärder för erhållande av återväxt eller andra

åtgärder för förbättring av skogens tillstånd icke böra utkrävas.

Jag vill slutligen anmärka, att jag ej finner det erforderligt att, såsom i

vissa yttranden förordats, uppställa krav på hushållningsplan för stadsskogama

eller föreskriva, att förvaltningen av sådan skog skall omliänderhavas

av person med högre skoglig utbildning.

Vad angår Karesuando skogsallmänning har denna, enär dess avkastning

tillfaller samtliga invånare i kommunen och ej enbart fastighetsägarna därstädes,

icke kunnat inordnas under lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna. Allmänningen är i stället att anse såsom

en vanlig kommunskog. Enär samtliga övriga skogar, som tillhöra kommuner

på landet, lyda under den allmänna skogsvårdslagen, saknas enligt min

mening anledning att i skogsvårdshänseende bibehålla en undantagsställning

för Karesuando skogsallmänning. Den omständigheten att allmänningen upplåtits

till kommunen av kronan, gör ej heller en särlagstiftning för skogsallmänningen

i sagda hänseende motiverad.

Överförandet av skogsallmänningen under den allmänna skogsvårdslagen

kommer att medföra den fördelen för kommunen, att utsyningen av skog å

skogsallmänningen, som är belägen inom en svårföryngrad trakt, kommer

s. 61 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

61

att ske utan kostnad för kommunen. Eftersom skogen blir underkastad utsyningstvång,

synes man kunna utgå från att såväl skogsvårdens krav som

fordringarna på ett uthålligt skogsbruk komma att bliva tillgodosedda.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att upptaga frågan om de ändringar

i det för allmänningen gällande reglementet, som påkallas av att allmänningen

föres in under skogsvårdslagen.

I fråga om skogarna å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas

med stadgad åborätt, d. v. s. sådana skogar som avses i kap. V förordningen

den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket, delar jag skogsstyrelsens uppfattning, att dessa skogar i

regel böra gå in under skogsvårdslagen. En sådan anordning synes ändamålsenlig

bland annat med hänsyn till att dessa skogar ofta ligga vitt spridda

och tillsynen över desamma därför lättare kan utövas av skogsvårdsstyrelsernas

personal än av domänverkets personal, vars verksamhet i regel är

förlagd till mera begränsade områden.

Från en dylik överföring torde dock böra undantagas de skogar, som tillhöra

allmänna inrättningar av kyrklig natur. De flesta av de ecklesiastika

skogarna lyda under ecklesiastika boslällsordningen den 30 augusti 1932 och

stå under tillsyn av stiftsnämndema, vilka för detta ändamål ha skogligt

utbildad personal till sitt förfogande. Härjämte finnas emellertid vissa

skogar, tillhöriga allmänna inrättningar av kyrklig natur, som gå in under

kap. V nyssnämnda förordning. Då det synes mest ändamålsenligt, att även

sistnämnda skogar skola stå under tillsyn av de organ som ha hand om

skötseln av och tillsynen över de ecklesiastika skogarna i övrigt, torde skogar

å allmänna inrättningars hemman av kyrklig natur böra undantagas

från skogsvårdslagens tillämplighetsområde. Med fastigheter av kyrklig natur

avser jag i detta sammanhang sådana fastigheter, vilkas avkastning tillkommer

kyrkor, prästerskap, församlingar och dylikt. Däremot böra de allmänna

inrättningars skogar, vilkas avkastning utgår till skoländamål, icke räknas

hit utan i likhet med vad som nyss förordats som huvudregel beträffande

allmänna inrättningars skogar gå in under skogsvårdslagen.

I kanslersämbetets yttrande har uttalats den uppfattningen, att det i fråga

om universitets skogarna borde vara tillräckligt med den tillsyn, som ämbetet

utövar, och att dessa skogar följaktligen ej borde stå under tillsyn vare

sig av domänstyrelsen eller av skogsvårdsstyrelse. Enligt min uppfattning kan

emellertid den tillsyn, som kanslersämbetet här må utöva, ej ersätta tillsynen

av en skogligt utbildad myndighet. Då domänstyrelsen hittills ej utövat

någon kontroll över skötseln av dessa skogar och då en dylik verksamhet

dessutom ligger vid sidan av domänstyrelsens egentliga arbetsuppgifter,

finner jag det icke böra ifrågasättas, att domänstyrelsen i fortsättningen

sknlle utöva sådan kontroll. Däremot kunna enligt min uppfattning ifrågavarande

skogar utan olägenhet föras in under den allmänna skogsvårdslagen

och tillsynen (iver desamma följaktligen uppdragas åt skogsvårdsstyrel.

serna.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

Med anledning av vad kammarkollegium i detta sammanhang anmärkt

angående de marker, som förvaltas av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

samt av vetenskapsakademien, må framhållas, att dessa marker,

därest begreppet skogsmark gives den innebörd som jag i det föregående

förordat, i regel icke torde komma att bliva hänförliga till skogsmark och

följaktligen ej heller komma att falla under skogsvårdslagen.

Vad nu sagts om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas

med stadgad åborätt, torde, såsom skogsstyrelsen föreslagit, böra

gälla även skogarna å sådana allmänna inrättningar tillhöriga hemman, som

innehavas med stadgad åborätt. Den allmänna skogsvårdslagen bör alltså

äga tillämpning även å dessa skogar, såvida hemmanen ej äro av kyrklig

natur. I fråga om övriga i kap. VI nyssnämnda förordning den 26 januari

1894 avsedda skogar, nämligen skogar å sådana kronohemman som innehavas

med stadgad åborätt, må erinras om att skogarna å kronohemman och

krononybyggen inom de sex nordligaste länen redan genom lag den 12 maj

1939 inordnats under 1923 års skogsvårdslag respektive 1932 års lappmarkslag.

Något hinder synes ej föreligga för att även åborättsfastighelerna i övriga

delar av landet inordnas under den allmänna skogsvårdslagen.

Anmärkas må att ett upphävande av förordningen den 26 januari 1894,

såvitt den gäller de nu berörda åborättsfastighetema, givetvis icke bör vara

avgörande för frågan om den rätt till avkastningen av skogen, som må tillkomma

åbo.

Skogsvårdslagen och lappmarkslagen äro för närvarande icke tillämpliga

å sådana skogar, som avses i lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar

samt lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t har jag emellertid den 30 juni 1947

tillkallat en utredningsman för att verkställa utredning om ny lagstiftning

angående häradsallmänningar och allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

En av utredningens uppgifter är att undersöka möjligheterna att föra

även ifrågavarande skogar in under den allmänna skogsvårdslagen. Intill

dess denna utredning slutförts, torde någon ändring i dessa skogars ställning

icke böra övervägas, utan de böra, såsom skogsstyrelsen föreslagit, undantagas

från den allmänna skogsvårdslagens tillämplighetsområde.

Utanför den allmänna skogsvårdslagen böra slutligen liksom hittills falla

förutom skogar å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig

natur dels de skogar, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894, dels

övriga kronan tillhöriga skogar med undantag för sådana som innehavas

med stadgad åborätt. I princip kan jag ansluta mig till vad skogsstyrelsen

anfört om önskvärdheten av att all ifrågavarande skogsmark skall stå under

tillsyn av viss myndighet ävensom om önskvärdheten av att såvitt möjligt

enhetliga bestämmelser meddelas för de kronan tillhöriga skogar, vilkas avkastning

ej tillfaller domänfonden. Jag är emellertid ej beredd att utan närmare

utredning taga ställning till de frågor angående ändringar i eller kom
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

63

plettering av gällande bestämmelser om tillsynen över och förvaltningen av

här nämnda skogar, vilka berörts i skogsstyrelsens betänkande. Vad angår

de skogar som innehavas av egnahemsnämnderna eller komma att innehavas

av de blivande lantbruksnämnderna vill jag emellertid redan nu framhålla,

att det givetvis är angeläget att avverkning å dessa skogar, vilka ju äro avsedda

att användas för stärkande av ofullständiga jordbruk, under den tid

nämnden innehar dem ej sker på ett sådant sätt, att skogen vid en blivande

sammanläggning med ett dylikt jordbruk ej kan giva det stöd åt detta, som

varit avsett.»

Utskottet.

I likhet med departementschefen finner utskottet önskvärt, att samtliga

enskilda skogar i landet kunna inordnas under en och samma skogsvårdslag.

Av de skogskategorier, som för närvarande falla utanlör skogsvårdslagens

tillämpningsområde, äro lappmarksskogarna de viktigaste. De skogliga

förhållandena inom lappmarkerna ha nu undergått sådana förändringar

i jämförelse med tillståndet vid tiden för tillkomsten av 1932 års lappmarkslag,

att en särlagstiftning ej längre kan anses motiverad, i all synnerhet

om de föreslagna avverkningsreglerna bliva genomförda. 7 § första

stycket i lagförslaget torde bliva av stor betydelse för lappmarksskogarna,

där icke utvecklingsbar skog alltjämt förekommer i relativt stor utsträckning.

Genom att lappmarksskogarna i regel torde vara att anse såsom svårföryngrade,

kommer huvudparten av skogarna att vara underkastad utsyningstvång,

varigenom garanti erhålles för att föryngringssynpunkterna

vinna erforderligt beaktande vid avverkningarna. Utskottet biträder därför

förslaget om att skogarna under 1932 års lappmarkslag överföras till den

allmänna skogsvårdslagen.

De överavverkningar, som förekommit inom skogarna i övre Norrland

utanför lappmarkerna, finner utskottet ej heller påkalla några särskilda avverkningsregler

för dessa skogar. Genom införande av begreppet utvecklingsbar

skog samt föreskriften om jämnhet i avverkningarna torde ett tillräckligt

skydd mot olämplig avverkning jämväl inom dessa områden ernås.

Mot övriga i propositionen föreslagna utvidgningar av skogsvårdslagens

tillämpningsområde har utskottet ej heller något att erinra.

Specialmotivering.

I denna del hänvisas till propositionen s. 133—166.

Utskottet.

Vad i propositionen härutinnan föreslagits lämnar utskottet utan annan

erinran än beträffande nedan angivna paragrafer samt övergångsbestämmelserna

i förslaget till skogsvårdslag.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

20—22 §§.

Såsom av det föregående framgår har utskottet förordat, att prövningen

av skyldigheten att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd,

då överenskommelse därom ej kan träffas med markägaren, skall

ankomma på domstol och icke på skogsstyrelsen, såsom i propositionen

föreslagits. I 20 § har därför den ändringen vidtagits, att i dylika fall skogsvårdsstyrelsen

skall väcka talan hos domstol. I 21 och 22 §§ ha orden

»skogsstyrelsens beslut» ersatts med »dom».

32 och 33 §§.

Såsom en följd av utskottets ståndpunkt beträffande prövningen av skyldigheten

att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd torde

jämväl avgörandet av de omläggningsfrågor, som enligt propositionen skola

hänskjutas till skogsstyrelsen, böra tillkomma domstol. Utskottet har på

grund därav i 32 § andra stycket ersatt orden »hänskjuta saken till skogsstyrelsen»

med »väcka talan hos domstol». I tredje stycket av samma paragraf

har »skogsstyrelsen» utbytts mot »domstol». 33 § har ändrats i

så måtto, att i första satsen beslut av skogsstyrelsen ersatts med dom och

i sista satsen domstol satts i stället för skogsstyrelsen.

Övergångsbestämmelser.

I anslutning till ändringarna i förenäinnda paragrafer i förslaget till

skogsvårdslag förordar utskottet, att i sista punkten under 3) i övergångsbestämmelserna

skogsstyrelsens beslut skall ersättas med dom.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition

må

1) med förklarande att Kungl. Maj :ts förslag till skogsvårdslag

icke kunnat oförändrat antagas, för sin del antaga

ett förslag till lag i ämnet, som skiljer sig från Kungl.

Maj:ts förslag allenast därutinnan, att 20, 21, 22, 32 och

33 §§ samt övergångsbestämmelserna erhålla följande lydelse:
(Kungl.

Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

20 §.

Kan ej överenskommelse träffas Kan ej överenskommelse träffas

på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårds- på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen

hänskjuta saken till skogs- styrelsen väcka talan hos domstol,

styrelsen. Denna äger föreskriva de Denna äger föreskriva de åtgärder

åtgärder för erhållande av nöjaktigt för erhållande av nöjaktigt skogs
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

65

(Kungl. Maj.ts förslag.)

skogstillstånd, som av förhållandena

påkallas, samt förelägga viss tid,

inom vilken vad sålunda föreskrivits

skall vara fullgjort.

(Utskottets förslag.)

tillstånd, som av förhållandena påkallas,

samt förelägga viss tid, inom

vilken vad sålunda föreskrivits skall

vara fullgjort.

21 §.

Vad genom överenskommelse eller

skogsstyrelsens beslut blivit bestämt

om åtgärder för att erhålla nöjaktigt

skogstillstånd samt om tiden

därför skall gälla mot framtida ägare

av skogsmarken.

Vad i överenskommelse eller dom

blivit bestämt om åtgärder för att

erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt

om tiden därför skall gälla mot

framtida ägare av skogsmarken.

22 g.

Har den tid, inom vilken åtgärd Har den tid, inom vilken åtgärd

för att erhålla nöjaktigt skogstill- för att erhålla nöjaktigt sko^stillstånd

enligt överenskommelse eller stånd enligt överenskommelse eller

skogsstyrelsens beslut skulle hava dom skulle hava vidtagits, gått till

vidtagits, gått till ända, och förekom- ända, och förekommer anledning

mer anledning antaga, att åtgärden antaga, att åtgärden icke fullgjorts,

icke fullgjorts, skall skogsvårdssty- skall skogsvårdsstyrelsen låta unrelsen

låta undersöka förhållandet dersöka förhållandet genom besiktgenom

besiktning å marken. Dylik ning å marken. Dylik besiktning

besiktning verkställes efter skogs- verkställes efter skogsvårdsstyrelsens

vårdsstyrelsens förordnande av läns- förordnande av länsjägmästaren eljägmästaren

eller annan sakkunnig ler annan sakkunnig person jämte

person jämte två av styrelsen till- två av styrelsen tillkallade sådana

kallade sådana gode män som i 19 § gode män som i 19 § andra stycket

andra stycket omförmälas. Till för- omförmälas. Till förrättningen skall

rättningen skall markägaren samt, markägaren samt, där skogsvårdsdär

skogsvårdsstyrelsen avser att styrelsen avser att gent emot annan

gent emot annan göra gällande för- göra gällande förpliktelse att ansvapliktelse

att ansvara för kostnader- ra för kostnaderna för åtgärden,

na för åtgärden, jämväl denne genom jämväl denne genom styrelsens förstyrelsens

försorg bevisligen kallas, sorg bevisligen kallas. Redogörelse

Redogörelse över förrättningen skall över förrättningen skall avgivas till

avgivas till skogsvårdsstyrelsen. skogsvårdsstyrelsen.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke

vidtagits, erfordras ej besiktning.

Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits

eftersatt.

32 §.

Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer

anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omlägg
5

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 10 samt Nr 10.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ningsåtgärder ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives

i 22 § första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna

ej utförts, erfordras dock ej besiktning.

Därest åtgärd för markens omläggning

befunnits eftersatt, skall

skogsvårdsstyrelsen, så framt den ej

finner skäl bevilja anstånd med fullgörande

av åtgärden, hänskjuta saken

till skogsstyrelsen. Denna äger

antingen förelägga ny tid för fullgörande

av åtgärder, som erfordras för

omläggningen, eller förordna att

marken skall återförsättas i skogbärande

skick och föreskriva vad därför

skall vidtagas.

Har skogsstyrelsen förordnat, att

marken skall återförsättas i skogbärande

skick, och finnes anledning

antaga att de i samband därmed

föreskrivna åtgärderna icke fullgjorts

inom förelagd tid, skall vad

i 22 och 23 §§ för där avsedda fall

stadgats äga motsvarande tillämpning.

33

Vad genom förbindelse ! eller genom

beslut av skogsvårdsstyrelse eller

skogsstyrelsen blivit bestämt om

tid, inom vilken åtgärder för omläggning

av skogsmark skola vara

verkställda, så ock vad skogsstyrelsen

beslutat om marks återförsättande

i skogbärande skick samt om

tiden därför skall gälla mot framtida

ägare av marken.

Därest åtgärd för markens omläggning

befunnits eftersatt, skall

skogsvårdsstyrelsen, så framt den ej

finner skäl bevilja anstånd med fullgörande

av åtgärden, väcka talan

hos domstol. Denna äger antingen

förelägga ny tid för fullgörande av

åtgärder, som erfordras för omläggningen,

eller förordna att marken

skall återförsättas i skogbärande

skick och föreskriva vad därför skall

vidtagas.

Har domstol förordnat, att marken

skall återförsättas i skogbärande

skick, och finnes anledning antaga

att de i samband därmed föreskrivna

åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd

tid, skall vad i 22 och 23 §§ för

där avsedda fall stadgats äga motsvarande

tillämpning.

§•

Vad i förbindelse, beslut av skogsvårdsstyrelse

eller dom blivit bestämt

om tid, inom vilken åtgärder för omläggning

av skogsmark skola vara

verkställda, så ock vad domstol beslutat

om marks återförsättande i

skogbärande skick samt om tiden

därför skall gälla mot framtida ägare

av marken.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av

städernas skogar;

s. 67 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

67

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen

av nyssnämnda förordning; samt

förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med

de allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande

skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med

stadgad åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter,

som icke äro av kyrklig natur.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt

i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,

skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya

lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning,

vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning

eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av skogsmark.

2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan väckts jämlikt 13 eller

24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen den

10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund varav

denna talan väckts, fortfarande tillämpas i avseende å sådan talan, intill

dess den blivit slutligen avgjord.

3) Överenskommelse enligt 12 §

lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen

den 10 juni 1932, så ock förbindelse

enligt 24 § lagen den 15 juni

1923 skola hava samma verkan som

om överenskommelsen ingåtts eller

förbindelsen avlämnats enligt den

nya lagen. Detsamma skall gälla

jämlikt äldre lag lämnat medgivande

eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet

som sägs i 8 §, 9 § första

stycket, 26 § första stycket 1) samt

27 eller 28 § den nya lagen. Likaså

skall av domstol meddelat utslag enligt

13 eller 24 § lagen den 15 juni

1923 eller enligt 18 eller 22 § lagen

den 10 juni 1932 hava samma verkan

som av skogsstyrelsen enligt den nya

lagen meddelat beslut i motsvarande

fråga.

3) överenskommelse enligt 12 §

lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen

den 10 juni 1932, så ock förbindelse

enligt 24 § lagen den 15 juni

1923 skola hava samma verkan som

om överenskommelsen ingåtts eller

förbindelsen avlämnats enligt den

nya lagen. Detsamma skall gälla

jämlikt äldre lag lämnat medgivande

eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet

som sägs i 8 §, 9 § första

stycket, 26 § första stycket 1) samt

27 eller 28 § den nya lagen. Likaså

skall utslag enligt 13 eller 24 § lagen

den 15 juni 1923 eller enligt 18

eller 22 § lagen den 10 juni 1932

hava samma verkan som enligt den

nya lagen meddelad dom i motsvarande

fråga.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya

lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för

skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid förlänga

förbudet för ytterligare högst fem år.

Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya

lagen finnes stadgat om ansvar för överträdelse av avverkningsförbud, som

meddelats enligt samma lag.

5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre

socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket,

å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tilllämpning,

skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första

stycket eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket

nya lagen.

6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller utstämpling,

som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses

försorg eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse

jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning

av skogsmark; dock skall utsyning eller utstämpling ej gälla, sedan

fem år förflutit från utsyningen eller utstämplingen.

2) antaga Kungl. Maj :ts förslag till lag om ändrad lydelse

av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om

rätt till jakt;

B. att motionerna I: 238, 239 och 240 samt II: 382, 384,

385, 386, 387 och 388 i den mån de ej blivit besvarade genom

detta utlåtande icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 2 april 1948.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson, Carl

Sundberg, Nils Olsson, Näslund, Hjalmar Nilsson, Svedberg och Jonsson;

samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Gustafson i Viminerby,

Ericsson i Sörsjön, Carlström, Andersson i Surahammar, Gustafson

i Dädesjö, Jacobson i Vilhelmina och Stattin.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

69

Reservationer:

dels av herr Tjällgren, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till

motionerna I: 239 och II: 385,

dels ock av herrar Carl Sundberg, Nils Olsson, Hjalmar Nilsson, Gustafson

i Vimmerby, Carlström och Stattin, vilka ansett att utskottets yttrande

borde ha följande lydelse:

Det torde vara obestridligt att det ökade intresse för en förbättrad skogsvård

som glädjande nog kan konstateras hos vårt lands skogsägare efter

tillkomsten av 1923 års skogsvårdslag har sin grund däri, att denna lag,

utan att på ett småskuret sätt inskränka på skogsägarnas frihet att förfoga

över sin skog, givit skogsvårdsstyrelserna möjlighet att åt den enskilde

skogsägaren på ett förtroligt sätt giva råd och uppplysningar om hur skogen

lämpligast bör skötas. Denna smidighet i lagens avfattning har också

lett till att skogsägarna på senare åren alltmer hänvända sig till skogsvårdsstyrelserna

vid planerande av avverkning och dessutom rådgöra med dem

då fråga är om återplantering och vidtagande av åtgärder för betesfredande

av skogsmarken, genom anläggning av kulturbeten på härför lämplig mark.

Härigenom har, kan det sägas, uppstått ett ömsesidigt förtroende mellan

skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna som knappast kan skattas tillräckligt

högt då det gäller förhållandet mellan den enskilde och den myndighet

som har att tillse lagarnas efterlevnad, och ingenting skulle vara olyckligare

än om detta förtroende genom en ny lagstiftning på detta område

skulle avtrubbas eller spolieras.

Det förslag till ny skogsvårdslag som nu förelagts riksdagen för godkännande

kan, även om detsamma genom uppmjukande motiveringar på vissa

punkter söker förtaga intrycket av en mera minutiös övervakning av skogsägarna,

dock sägas innebära sådana bestämmelser som kunna leda till härovan

uttalade farhågor för rubbandet av den goda kontakten mellan här

berörda parter. Särskilt bestämmelserna i 7 samt 36—38 §§ ger anledning

till detta antagande. Såsom redan nämnts har visserligen departementschefen

i sin motivering rörande dessa paragrafers innebörd sökt tolka desamma

så, att skogsvårdsstyrelserna skulle ha möjlighet att i det enskilda fallet

handla annorlunda än efter lagens strikta bestämmelser. Men härigenom

har för det första hela lagförslaget fått en karaktär av famlande oklarhet

där lagbestämmelser och motiveringar motstrida varandra, och för det andra

och tydligen mest betänkliga, ha härigenom skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän

fått den grannlaga uppgiften att genom sitt subjektiva omdöme de facto

avgöra hur lagen bör tolkas. Det är att förmoda att dessa tjänstemän skola

känna sig olustiga inför en sådan uppgift, då det t. ex. gäller att förbjuda

skogsägaren att även för husbehov tillgodogöra sig sin skog för byggnadsändamål

eller vedbrand. Att i de särskilda, vitt skilda fallen, avgöra hur

7 §:s bestämmelser om upprätthållandet av avkastningens jämnhet skall

tolkas, då det gäller skogar där ägarna under en följd av år låtit den ej

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.

utvecklingsbara skogen kvarstå som en »sparbössa» för att möjliggöra att

det av barnen, som en gång skall efterträda å gården, skall kunna utlösa

en eventuell syskonskara, torde också bli en svår uppgift.

Utskottet kan ej heller frigöra sig från den uppfattningen att åtgärden

att under samma lagbestämmelser sammanföra alla landets skogar även

lappmarkernas — är tämligen verklighetsfrämmande. De klimatiska betingelserna

i vårt land för skogsföryngring, tillväxt och mogenhetstillstånd

äro ju så vitt skilda att gemensamma bestämmelser för de nordligare delarna

av landet och Mellan- och Sydsverige knappast kunna vara rimliga.

Skogens omloppstid i lappmarkerna torde vara mer än dubbelt längre än

i de sydliga landskapen och föryngringen å förstnämnda område är ju betydligt

svårare att åstadkomma än i andra delar av riket.

Utskottet anser därför att 1932 års lappmarkslag tills vidare bör bibehållas

intill dess en eventuell ny utredning om en ny skogsvårdslag verkställes,

baserad på andra principer än det nu föreliggande förslaget. Stadgandena

om en jämnare avkastning ur skogen för att tillgodose industriens

behov kunna visserligen vara berättigade då det gäller skogsbolagen och de

större skogsägarna. I fråga om dessa föreligga emellertid redan nu förutsättningar

för ett jämnare uttag tack vare de fleråriga skogshushållningsplaner

som dessa kategorier av skogsägare i regel hava upprättat i detta

syfte. Nämnda förhållande främjar i sin tur de sociala önskemålen om en

mera kontinuerlig sysselsättning för skogsarbetare, vilka huvudsakligen äro

beroende av inkomsten av arbete vid skogsbruket. Men synpunkter av detta

slag kunna näppeligen överföras på de mindre skogsägarna, då deras uttag

av skogen måste ske efter mera oregelbundna normer och ej sällan med

flera års mellanrum. Någon social olägenhet kan ej heller härav uppkomma,

enär någon rent yrkesbetonad skogsarbetarkår icke förekommer inom

stora områden av landet där det så kallade bondejordbruket är förhärskande.

De talrika remissutlåtanden, som gått i rent avstyrkande riktning mot

lagförslaget och vilka avgivits av instanser som stå i god kontakt med den

praktiska verkligheten på detta område, synas utskottet vittna om att nuvarande

skogsvårdslag tämligen väl fyller sin uppgift och att den i varje

fall ur av utskottet här i början framförda synpunkter är att föredraga

framför en lag, vars invecklade och svårtydda innehåll kan befaras bliva

ett irritationsmoment som motverkar det nu uppnådda intresset hos skogsägarna

för en god skogsvård i samförstånd med den övervakande myndigheten.

Utskottet biträder alltså de i motionerna I: 240 samt II: 382, 386,

387 och 388 framställda yrkandena om avslag å föreliggande proposition.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionerna 1: 240 samt

II: 382, 386, 387 och 388, avslå Kungl. Maj :ts proposition

nr 34 med förslag till skogsvårdslag in. in.

±87332. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:143 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till skogsvårdslag m. in. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten