Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 34, med förslag till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1948-04-02 · 70 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 70 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1948:10, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 34, med förslag till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
1
Nr 10.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr 34, med
förslag till skogsvårdslag m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.
I proposition den 16 januari 1948, nr 34, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 31
oktober 1947 och den 16 januari 1948 samt lagrådets protokoll den 7 januari
1948, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) skogsvårdslag; samt
2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) I: 238 av herrar Sundelin och Näslund, vari hemställts
dels att förslaget till skogsvårdslag måtte ändras såtillvida,
att det domstolsförfarande, som föreskrives i 1923 års skogsvårdslag, bibehålies
vid proceduren enligt förslagets 19—20 §§ och
att ansvarsbestämmelserna i förslagets 36—38 §§ ersättas med motsvarande
bestämmelser i 1923 års lag,
dels ock att vederbörande utskott får i uppdrag att utforma de ändringar
i lagtexten, som erfordras vid bifall till yrkandena;
2) I: 239 av herr Näsgård, likalydande med II: 385 av herr Persson i
Norrby, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 7 § i förslaget till skogsvårdslag,
att avverkning å fastigheter med husbehovs- eller stödskog icke
göres beroende av industriens virkesbehov eller andra fastigheternas bärighet
ovidkommande skäl, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
ändringar i lagtexten;
3) I: 240 av herr Mannerskantz m. fl., likalydande med II: 387 av herr
Hceggblom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen ville avslå förslaget till skogsvårdslag samt
att riksdagen av Kungl. Maj :t måtte begära tilläggsförslag till gällande
skogsvårdslag, avseende bidrag till vissa skogsvårdsåtgärder;
4) II: 382 av herr Dickson, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen;
1 Biliang till riksdagens protokoll 19i8. 10 saml. Nr 10.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
5) II: 384 av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen icke måtte antaga stadgandena i 7 § första stycket och 36 §
1 mom. förslaget till skogsvårdslag ävensom beträffande 20 § vidtaga den
ändringen, att däri omförmälda prövning skall verkställas av domstol;
6) II: 386 av herr Rubbestad m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen med förslag till skogsvårdslag
in. in.;
7) II: 388 av herr Persson i Svensköp m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen.
Kungl. Maj :ts båda författningsförslag äro av följande lydelse:
Förslag
till
Skogsvårdslag
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt
sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt
utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.
2 §.
Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig
utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i
huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är
mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda
förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.
Ändå att det ej följer av bestämmelserna i första stycket, skall mark anses
såsom skogsmark, såframt skog därå bör finnas till skydd mot sand- eller
jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan därmed
jämförlig omständighet.
3 §•
I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade
med äganderätt till fast egendom, skall med ägare likställas åbo å hemman
eller lägenhet under stadgad åborätt, där han äger att förfoga över avkastningen
av skogen utöver husbehovet.
Råder tvist om äganderätt till mark, skall såsom ägare anses den, som med
äganderättsanspråk innehar marken.
Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
3
Om tillsynsmyndigheter.
4 §•
För varje landstingsområde eller, där Konungen så förordnar, för annat
område skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall hava uppsikt över
att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i denna
lag stadgas.
I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager
i landsting, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsområde
i övrigt helt eller till större delen omgiver staden.
5 §.
Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsemas verksamhet enligt
denna lag.
Om avverkning.
6 §.
Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas
annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.
Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av
lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än
att omedelbart avverka den.
7 §•
Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppkomma.
Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar skog så bedrivas, att skogens
återväxt avsevärt försvåras.
8 §.
Skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att viss mark, som utgöres
av fastighetsdel eller två eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, skall i
fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog betraktas såsom en fastighet.
Övergår del av sådan mark, utan att marken samlas å en hand, till någon
som förut ej äger del däri, må skogsvårdsstyrelsen förklara medgivandet förfallet.
9 §•
Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan
med hänsyn till planlagd eller påbörjad avverkning eller eljest fara anses
föreligga, att nämnda rätt ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning, äger
skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan förfång för innehavare av sådan
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
avverkningsrätt, som åtnjuter bättre rätt än servitutet, meddela de föreskrifter
angående avverkning av skog å fastigheten eller del därav, som av förhållandena
påkallas.
Begagnas skogsfångsservitut på ett sätt, som är till men för skogsvården
å den av servitutet besvärade fastigheten, eller finnes fara föreligga för sådant
begagnande, må ock skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan att hinder uppstår
för utnyttjande i avsedd utsträckning av servitutet eller eljest av annan
tillkommande rätt till avverkning å fastigheten, på ansökan av dennas ägare
meddela de föreskrifter angående avverkningen å fastigheten eller del därav,
som av förhållandena påkallas.
10 §.
Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning,
erhålla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom
utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena
i 6 och 7 §§ överträdas, må han göra skriftlig ansökan därom hos skogsvårdsstyrelsen.
Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att
anse såsom laglig.
11 §•
1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behövlig
för avgörande av ansökan i ärende, som avses i 6—10 §§, verkställes sådan
undersökning av läns jägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen
förordnar.
Kostnad för dylik undersökning bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen
förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning
samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten
ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva
ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen.
2 mom. Skogsvårdstyrelsens beslut i ärende, varom i 6—10 §§ sägs, skall
innehålla de föreskrifter eller, i fråga om yttrande enligt 10 §, de anvisningar,
som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för
vilken beslutet skall gälla. Beslutet skall så snart ske kan bevisligen tillställas
sökanden samt, i fall som avses i 9 §, jämväl en var annan, som skogsvårdsstyrelsen
veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.
12 §.
Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i 6 eller 7 § eller mot föreskrifter,
varom förmäles i 11 § 2 mom., eller finner skogsvårdsstyrelsen på
grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning
planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser
eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorlunda i 13 § stadgas,
söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverk
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
5
ningen å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl rörande avverkningen
å med denna sambrukad fastighet. Vad nu sagts om ägaren skall, då avverkning
verkställts eller planlagts av annan, gälla även denne.
överenskommelse skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.
13 §.
1 mom. Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning eller upplåtelse
av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen
meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum eller
planlagts, ävensom, där så anses påkallat, å därmed sambrukad fastighet
avverka skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Förbudet må av skogsvårdsstyrelsen
begränsas att gälla allenast viss del av sådan fastighet som nu
nämnts eller eljest inskränkas på visst sätt, såsom genom tillåtelse att avverka
vissa träd eller bestånd eller att avverka till husbehov för fastighet
som beröres av förbudet eller är i sambruk med sådan fastighet. Därest
i fall som avses i 12 § skyndsamhet är av nöden eller skogsvårdsstyrelsen
finner skälig anledning antaga, att överenskommelse icke skall kunna träffas
eller att, om överenskommelse inginges, densamma icke skulle hållas, må
avverkningsförbud meddelas utan att försök gjorts att få överenskommelse
till stånd. Innan förbud meddelas, skall tillfälle beredas fastighetens ägare
samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne att
yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken ej tåla uppskov, må den
dock, innan ärendet slutligen avgöres, meddela förbud tills vidare och intill
dess annorlunda förordnas.
Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt,
där fråga icke är om förbud enligt första stycket sista punkten, gälla för viss
tid, högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat,
vid utgången av denna tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.
Om fölbudets innehåll skall ofördröjligen genom skogsvårdsstyrelsens försorg
fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av
annan, jämväl denne bevisligen underrättas.
Avverkningsförbud skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.
2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan
hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning att, där det
är av synnerlig vikt att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen
hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Dylikt
förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Kan
denne ej anträffas, må delgivning ske genom att meddelande om förbudet
anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda
meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos
styrelsens ordförande, och skall det därefter ankomma på styrelsen att i
ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugu dagar efter
delgivningen, skall detsamma vara förfallet.
3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1
mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt alt verkställa utsyning
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden.
Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken,
som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan om tillstånd
varom nyss nämnts, skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.
Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.
14 §.
Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,
att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses
nöjaktig, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig
återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade
området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej föreligga,
sedan den uppkomna skogen nått sådan utveckling, att den icke längre
är att räkna som plantskog.
15 §.
Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning
eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom
åverkan, skall vad i 14 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för att trygga
nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att
skyldighet därtill ej föreligger enligt sagda paragraf.
Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom att åsidosätta
någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för
återväxtens tryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar
värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller
av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade,
att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för tryggandet
av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i
anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Skulle i nu avsedda
fall även denna skyldighet bliva synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen
på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.
16 §.
Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, skola,
ändå att skyldighet att sörja för återväxt icke föreligger enligt 14 eller 15 §,
sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig
skog skall finnas å marken; dock må åtgärder icke fordras till större kostnad
än som motsvarar värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas
vidtagande.
17 §.
Vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd skall icke äga tillämpning, därest
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
7
skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av
allmänna medel.
Närmare föreskrifter om sådana bidrag meddelas av Konungen.
18 §.
För vidtagande av de åtgärder, som kunna erfordras för att erhålla nöjaktigt
skogstillstånd, är skogsmarkens ägare ansvarig.
Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,
är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna
för de återväxtåtgärder, som föranledas av hans avverkning. Vad
han för sådant ändamål utgivit må han dock söka åter av markens ägare,
därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare,
han genom att överskrida den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande
till att åtgärderna måst vidtagas.
19 §.
Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärder för att trygga återväxt jämlikt
14 eller 15 § äro eller kunna förväntas bliva påkallade eller att skogsmark
är i sådant skick, att åtgärder enligt 16 § böra vidtagas, äger styrelsen söka
träffa överenskommelse med markens ägare om de åtgärder, som böra komma
till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara verkställd.
Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.
Kan ej överenskommelse träffas, må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen
påkalla undersökning av det område varom fråga är. Skogsstyrelsen
förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två
ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro
ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter
av nämnd vid häradsrätt, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för
förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen
och fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna
för åtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen
avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som må finnas
nödiga för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Stanna synemännen i olika
meningar, skola de särskilda meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.
Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen, om redogörelsen för
undersökningen giver anledning därtill, ånyo söka få till stånd överenskommelse.
20 §.
Kan ej överenskommelse träffas på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen
hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de åtgärder
för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd, som av förhållandena påkallas,
samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.
21 §.
Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt
om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt om tiden därför
skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.
22 §.
Har den tid, inom vilken åtgärd för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd enligt
överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut skulle hava vidtagits, gått
till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts,
skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet genom besiktning å
marken. Dylik besiktning verkställes efter skogsvårdsstyrelsens förordnande
av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person jämte två av styrelsen
tillkallade sådana gode män som i 19 § andra stycket omförmälas. Till förrättningen
skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent
emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för kostnaderna för åtgärden,
jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse
över förrättningen skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.
Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke
vidtagits, erfordras ej besiktning.
Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits
eftersatt.
23 §.
Har åtgärd blivit enligt 22 § vidtagen genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande,
äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande
omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående
besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga,
och kostnadsbeloppet styrkes medelst behöriga räkningar.
Vill den hos vilken utmätning skett för kostnad varom ovan sägs eller vilken,
utan föregången utmätning, erlagt betalning med förbehåll om rätt att
söka återvinning, anställa klander emot det till betalning fastställda beloppet
eller eljest söka återvinning, skall han väcka talan därom hos domstol sist
inom en månad från det utmätningen skedde eller betalningen erlades.
24 §.
Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt, som
i 14 § sägs, kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering
eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller finner skogsvårdsstyrelsen
på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning
antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika
åtgärder, äger skogsvårdstyrelsen, där den ej i den i 10 § angivna ordningen
förklarat sådan säkerhet icke erforderlig, av vederbörande fordra, att
betryggande säkerhet ställes för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas
medföra.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
9
Ställes ej säkerhet på anfordran, må skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud
som i 13 § sägs.
Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga
åtgärder för återväxtens tryggande vidtagits av den därtill skyldige eller
betalning för åtgärd, som utförts på hans bekostnad, blivit skogsvårdsstyrelsen
gottgjord.
Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar.
25 §.
Där det, på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder
eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge,
måste befaras, att i någon trakt olämplig avverkning av befintlig skog i allmänhet
skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten, må, sedan syn
och undersökning ägt rum, Konungen förordna, att skogen inom sådan trakt
skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 26—28 §§ meddelade bestämmelserna.
Konungen äger ock efter syn och undersökning förordna, att nyssnämnda
bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt
till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).
Finnes förordnande, som meddelats enligt första eller andra stycket, i sin
helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må det av Konungen
återkallas.
26 §.
I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall, jämte
vad i 6—13 §§ är stadgat, iakttagas
1) att, där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom
fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom
visst område tills vidare ej äger rum, styrelsen må meddela föreskrift därom;
och skola i dylikt fall fröträden förses med tydliga märken ävensom
sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning
av fröträden eller inom området ej må ske, förrän skogsvårdsstyrelsen
därtill lämnat tillstånd; samt
2) att avverkning för annat ändamål än husbehov ma äga rum allenast
med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
Vid prövning av fråga om meddelande av föreskrift eller beviljande av tillstånd
enligt 1) eller 2) ovan skall beträffande skyddsskog beaktas, att skyddet
mot sand- eller jordflykt''icke äventyras.
27 §.
Då tillstånd till avverkning enligt 26 § meddelas, skall i allmänhet ske utsyning,
som efter skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av länsjägmästaren
eller annan sakkunnig person. Vid utsyningen skola, där så lämpligen
kan ske, de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid
brösthöjd. Vid meddelandet av avverkningstillstånd skall föreskrivas, att vid
avverkning av sålunda märkt träd märket vid roten skall kvarlämnas å
stubben.
I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, viss trakt anvisas,
därå avverkningen får företagas. Gränserna för trakten skola därvid
tydligt utmärkas.
Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd
sökes, skogens återväxt eller skyddet mot sand- eller jordflykt icke
äventyras, erfordras ej utsyning eller anvisning.
I tillstånd till avverkning må intagas de föreskrifter i avseende på sättet
för avverkningen, som kunna finnas erforderliga.
28 §.
I fråga om åtgärder för att trygga återväxt skall beträffande svårföryngrad
skog och skyddsskog, jämte vad i 14—24 §§ är stadgat, gälla
1) att, då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika
skall föreskriva de åtgärder, genom vilka den i 14 § stadgade skyldigheten
skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara
verkställda;
2) att beträffande sålunda föreskrivna åtgärder vad i 21—24 §§ är stadgat
för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning; samt
3) att, där för främjande av återväxten å skyddsskog prövas erforderligt,
att bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag
av hemdjur eller under viss tid av året, länsstyrelsen äger meddela föreskrift
därom.
29 §.
Kostnad för förrättning enligt 27 § bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen
förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.
Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.
30 §.
1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för att skogsmark
omlägges vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande
ändamål eller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd
än som kan anses skäligt, till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk.
Dock erfordras för omläggning som nu sagts tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,
därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 25 §
meddelats, eller, beträffande annan skogsmark, därest omläggning till äng
eller betesmark ifrågasättes. I förstnämnda fall må omläggning medgivas
allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd
till skydd för närliggande marker.
Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.
11
Till annat ändamål än i första stycket avses må omläggning ske endast
efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
2 mom. Då tillstånd jämlikt 1 mom. lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen jämväl
bestämma tid, inom vilken de åtgärder, som erfordras för omläggningen,
skola vara vidtagna.
3 mom. I fråga om ansökan om tillstånd att omlägga skogsmark skall vad
i 11 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.
31 §.
Vill markägare verkställa sådan omläggning av skogsmark, som enligt 30 §
må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen avfordra honom
skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen
erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, må skogsvårdsstyrelsen
bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda.
32 §.
Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer
anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omläggningsåtgärder
ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives i 22 §
första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna ej utförts,
erfordras dock ej besiktning.
Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, skall skogsvårdsstyrelsen,
så framt den ej finner skäl bevilja anstånd med fullgörande
av åtgärden, hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga
ny tid för fullgörande av åtgärder, som erfordras för omläggningen,
eller förordna att marken skall återförsättas i skogbärande skick och föreskriva
vad därför skall vidtagas.
Har skogsstyrelsen förordnat, att marken skall återförsättas i skogbärande
skick, och finnes anledning antaga att de i samband därmed föreskrivna
åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd tid, skall vad i 22 och 23 §§ för
där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.
33 §.
Vad genom förbindelse eller genom beslut av skogsvårdsstyrelse eller skogsstyrelsen
blivit bestämt om tid, inom vilken åtgärder för omläggning av
skogsmark skola vara verkställda, så ock vad skogsstyrelsen beslutat om
marks återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla
mot framtida ägare av marken.
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
Om åtgärder mot insektshärjning.
34 §.
Uppkommer i skog insektshärjning av större omfattning eller föreligger
överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller
annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter,
är skogsmarkens ägare skyldig att inom tid, som skogsstyrelsen bestämmer,
vidtaga de åtgärder mot insektshärjningen, som skogsstyrelsen efter
hörande av statens skogsforskningsinstitut finner erforderligt föreskriva.
Har den av skogsstyrelsen bestämda tiden gått till ända och förekommer
anledning antaga, att föreskriven åtgärd ej vidtagits, skall vad i 22 och 23 §§
för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.
35 §.
Då åtgärder föreskrivits enligt 34 §, skall skäligt bidrag till täckande av
kostnaderna för åtgärderna utgå av allmänna medel. Angående sådant bidrag
förordnar Konungen.
Ansvarsbestämmelser.
36 §.
1 mom. Företager den som äger förfoga över skog avverkning därå i uppenbar
strid mot vad i 6 §, 7 §, 26 § första stycket 2) eller 30 § 1 mom. stadgas,
straffes med dagsböter. Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd,
må dock ej till straff dömas.
2 mom. Där den som äger förfoga över skog företager avverkning därå i
strid mot föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats enligt denna lag,
eller mot sådan av honom med skogsvårdsstyrelsen ingången överenskommelse
som i 12 § sägs, straffes med dagsböter.
3 mom. Lika med avverkare som i 1 och 2 mom. sägs skall anses markägare,
med vars samtycke annan företagit avverkning å marken.
37 §.
Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt 28 § 3),
straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse av oaktsamhet, dömes
till böter från och med fem till och med femtio kronor.
38 §.
Företages i fall, där jämlikt 30 § skogsvård sstyrelsens tillstånd erfordras
för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning, men eftersättes
åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, vare straffet dagsböter.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
13
Hava under den föresatta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga,
vare dock den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit till
att åtgärden icke blivit verkställd, från ansvar fri.
39 §.
Fälles någon till ansvar enligt 36 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förklara det avverkade virket förverkat, såvida
det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i den
tilltalades besittning, och eljest förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.
Ej må dock virke, som avverkats i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud
enligt denna lag, förklaras förverkat eller ersättning därför utdömas,
därest efter avverkningen föreskriften eller avverkningsförbudet återkallats
eller upphävts genom laga kraftvunnet beslut, på grund av att föreskriften
eller förbudet icke bort meddelas, eller ock avverkningsförbudet förfallit.
40 §.
Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsen skola äga lika behörighet att åtala
förseelser, varom i 36—38 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som
kan förklaras förverkat. Sistnämnda befogenhet skall jämväl tillkomma länsjägmästare
eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig
utbildning; dock skall i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och
senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.
Väckes ej åtal inom fyrtiofem dagar från det beslag skedde, skall beslaget
vara förfallet. Skogsvårdsstyrelsen äger att, innan åtal väckts, häva beslag,
som verkställts av någon dess befattningshavare.
41 §.
Virke, som enligt denna lag förklarats förverkat, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom
är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats,
virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av
åklagare, överexekutor, att fara föreligger för virkets förstörelse eller att
kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, skall överexekutor
förordna, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall
i sådant fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där
han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom
mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan
av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av
två trovärdiga personer styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
42 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom genom försäljning av förverkat
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke tillfalla
den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan.
14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
Försäljes i beslag taget virke, innan det förklarats förverkat, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
Om fullföljd av talan.
43 §.
1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats
av skogsvårdsstyrelse, må han däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen,
dock att klagan icke må föras mot beslut enligt 10 §. I fall, som i 13 eller
24 § avses, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. I andra fall skola
besvären, vid talans förlust, hava inkommit inom en månad efter det klaganden
erhöll del av beslutet. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet.
2 mom. över skogsstyrelsens beslut i ärende, varom i denna lag förmäles,
så ock över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 28 § 3), må klagan föras
hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
Klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat eller
upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut.
44 §.
över åtgärd av överexekutor i anledning av framställning, varom i 23 §
sägs, må klagan ej föras.
Om undantag från lagens tillämplighetsområde.
45 §.
1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå
växande skog
1) lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmän - ningsskogar i Norrland och Dalarna;
2) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;
3) å sådana fastigheter, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt
4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad
åborätt.
2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2)—4) angives, i samfällighet med skog,
som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet
i dess helhet.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
15
övergångsbestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Genom lagen upphävas
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);
förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av
städernas skogar;
kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen
av nyssnämnda förordning; samt
förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande
skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med stadgad
åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke
äro av kyrklig natur.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt
i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya
lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning,
vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning
eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av skogsmark.
2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan väckts jämlikt 13 eller
24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen den
10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund varav
denna talan väckts, fortfarande tillämpas i avseende å sådan talan, intill
dess den blivit slutligen avgjord.
3) Överenskommelse enligt 12 § lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen
den 10 juni 1932, så ock förbindelse enligt 24 § lagen den 15 juni 1923 skola
hava samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen
avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma skall gälla jämlikt äldre lag lämnat
medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §, 9 §
första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § den nya lagen. Likaså
skall av domstol meddelat utslag enligt 13 eller 24 § lagen den 15 juni 1923
eller enligt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 hava samma verkan som av
skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i motsvarande fråga.
4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya
lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för
skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid förlänga
förbudet för ytterligare högst fem år.
16
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya lagen
finnes stadgat om ansvar lör överträdelse av avverkningsförbud, som meddelats
enligt samma lag.
5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre
socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket,
å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tilllämpning,
skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första
stycket eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket
nya lagen.
6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller ^stämpling,
som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses försorg
eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse
jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning
av skogsmark; dock skall utsyning eller utstämpling ej gälla, sedan fem år
förflutit från utsyningen eller utstämplingen.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.
Härigenom förordnas, att 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till
jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
26 §.
2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset;
chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden;
personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;
svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;
person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens
och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län, som Konungen bestämmer,
vid jakt med snara;
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
17
person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl
eller sjöfågel, som nämnda befolkning jämlikt 13 § må idka- utan tillstånd;
samt
person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.
I övrigt---omförmälda djur.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
1 propositionen har gjorts följande sammanfattning av förslaget till skogsvårdslag.
Sammanfattning.
börslaget till ny skogsvårdslag innebär följande viktigare nyheter jämfört
med gällande lagstiftning.
Den allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde utvidgas att omfatta
även de skogar, som för närvarande lyda under 1932 års lappmarkslag,
samt vissa andra skogar, främst städernas skogar.
1 fråga om de allmänna grunderna för skogsbruket uttalas, att skogsmark
med därå växande skog bör skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte
vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.
Till skogsmark hänföres i stort sett all mark, som är lämplig för skogsproduktion
och ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Detta
innebär en utvidgning jämfört med den nu gällande skogsvårdslagen den 15
juni 1923.
Betydelsefulla nyheter förekomma i det avsnitt av förslaget, som upptager
regler angående avverkning. Enligt 1923 års lag får yngre skog i regel ej
avverkas annorlunda än genom ändamålsenlig gallring. Detta skydd föreslås
nu utvidgat till att omfatta all utvecklingsbar skog. Skog skall anses såsom
utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste
antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka
den. Beträffande skog, som icke är utvecklingsbar, föreskrives, att avverkning
av sådan skog ej å någon fastighet må så företagas, att större rubbningar
i avkastningens jämnhet uppkomma. Sistnämnda bestämmelse har till syfte
att bidraga till att bereda en jämn arbetstillgång för dem, som äro sysselsatta
inom skogsbruk och skogsindustri, samt en jämn tillgång å råvaror för skogsindustriernas
behov.
Då avverkning skett eller planlagts i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser,
skall liksom för närvarande avverkningsförbud kunna meddelas. För
att minska antalet fall, där detta medel måste tillgripas, föreslås emellertid,
alt skogsvårdsstyrelsen i regel, innan avverkningsförbud tillgripes, skall söka
träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen å fas
“
Ilihanq till riksdagens protokoll HUS. 10 samt. Nr 10.
18
,]ordbruksutskolteis utlåtande nr 10.
tigheten. Avverkningsförbud skall enligt förslaget i allmänhet gälla för en tid
av högst fem år med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för
ytterligare högst fem år.
Förslaget innehåller vidare föreskrifter om skyldighet att vidtaga åtgärder
för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, vilka delvis sakna motsvarighet i 1923
års lag. Den viktigaste nyheten är, att ägare av skogsmark, varå skogstillståndet
är uppenbarligen otillfredsställande, skall kunna åläggas vidtaga åtgärder
för att förbättra skogstillståndet, även då bristerna i detta icke bero på underlåtenhet
att sörja för återväxt efter avverkning eller inträffad skada. Denna
skyldighet skall dock, såvida ej markägaren erhåller bidrag av allmänna medel,
vara begränsad till en kostnad, motsvarande värdet av de träd, vilka böra
fällas i samband med åtgärdernas vidtagande.
Frågor om åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd
skola enligt förslaget prövas av skogsstyrelsen och ej, såsom enligt 1923
års lag är fallet, av domstol. Detsamma gäller vissa ärenden angående omläggning
av skogsmark.
I förslaget ha införts bestämmelser om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.
De innebära, att skogsägare skall vara skyldig att efter åläggande avskogsstyrelsen
vidtaga åtgärder för att förebygga eller begränsa sådan skadegörelse.
Till täckande av kostnaderna skall utgå bidrag av allmänna medel.
Vad slutligen angår ansvarsbestämmelserna innehåller förslaget bland annat
den nyheten, att straff skall kunna ådömas vid avverkning i uppenbar
strid mot skogsvårdslagens bestämmelser, även om avverkningen ej skett i
strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av
skogsvårdslagen. Enligt 1923 års lag har ansvar i dylikt fall kunnat ådömas
endast då avverkningen skett å svårföryngrad skog eller skyddsskog.
Den nya skogsvårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1949,
då giltighetstiden för 1932 års lappmarkslag utgår.
Förslaget till skogsvårdslag har föranlett en ändring av huvudsakligen formell
natur i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt.
Inledniug.
Genom beslut den 5 juni 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsstyrelsen att
verkställa en allsidig utredning rörande skogsvårdslagstiftningen.
Med stöd av ett av Kungl. Maj:t i sagda beslut lämnat bemyndigande
förordnade chefen för jordbruksdepartementet genom särskilda beslut den
14 och 15 september 1942 följande personer att såsom särskilda sakkunniga
biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter, nämligen hovrättsrådet
G. H. Bogren, dåvarande statssekreteraren, numera ledamoten av
riksdagens första kammare B. Näsgård, ledamöterna av samma kammare
lantbrukaren O. L. Tjällgren, friherre C. S. Beck-Friis, hemmansägaren P. J.
Näslund och redaktören H. Sten, ledamoten av riksdagens andra kammare
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
19
greve T. G. A. von Seth, professorn C. H. Petterson, länsjägmästaren C. G.
Chöler, skogschefen G. I. Ekman och jägmästaren A. Jansson.
Genom beslut den 25 september 1942 förordnade Kungl. Maj:t byråchefen
i skogsstyrelsen, jägmästaren F. Johansson att såsom särskild sakkunnig biträda
skogsstyrelsen vid verkställandet av utredningen.
Den 18 oktober 1943 förordnade chefen för jordbruksdepartementet med
stöd av förenämnda bemyndigande dåvarande tillförordnade statssekreteraren,
numera landshövdingen B. A. Fallenius att såsom särskild sakkunnig
biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter.
Skogsstyrelsen har den 27 maj 1946 avgivit betänkande med förslag till
skogsvårdslag m. m. (SOU 1946: 41).
Särskilda yttranden beträffande vissa punkter i förslaget ha avgivits dels
av herrar friherre Beck-Friis, Bogren, Chöler, Ekman, Näslund, Petterson och
greve von Seth gemensamt och dels av herr Bogren.
över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegium,
kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, kanslern för rikets universitet, samtliga länsstyrelser med
undantag av länsstyrelsen i Norrbottens län, samtliga skogsvårdsstyrelser och
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, flertalet städer, norrlandskommittén,
statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd, skogssällkapet,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Landsorganisationen
^ i Sverige, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands
skogsvårdsförbund, länsjägmästareföreningen och Sveriges länsskogvaktareförbund.
I skrivelse den 21 januari 1947 hemställde skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län hos Kungl. Maj :t om utfärdande av provisoriska bestämmelser
till förebyggande av överavverkning i Västerbottens och Norrbottens läns
kustland.
Gällande bestämmelser.
I detta avseende må hänvisas till propositionen s. 19____33.
Huvuddragen av skogsstyrelsens förslag.
Beträffande skogsstyrelsens förslag hänvisas till propositionen s. 33 -44.
Framställningen från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län.
Härutinnan må hänvisning ske till propositionen s. 44—46.
20
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
Huvudlinjerna för en ny skogsvårdslagstiftning.
Allmänna synpunkter rörande behovet av en ny skogsvårdslag och
utformningen av denna.
1 detta hänseende må beträffande skogsstyrelsens förslag hänvisas till
skogsstyrelsens betänkande s. 66—74 och i fråga om yttrandena till s. 47
53 i propositionen.
Departementschefen.
»Vikten av en god skogsvård framstår i dagens läge måhända klarare än
någonsin tidigare. Med hänsyn till den stora betydelse, som skogsbruket och
de träförädlande industrierna ha både för näringslivet inom landet och för
möjligheterna till handelsutbyte med andra länder, är det i högsta grad angeläget,
att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas effektivt, så att förutsättningar
skapas för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning av
landets skogsbruk och därmed också av de industrier, vilka äro beroende av
skogen för sin råvaruförsörjning.
Under senare tid och särskilt efter ikraftträdandet av 1923 ars skogsvardslag
ha otvivelaktigt avsevärda framsteg gjorts på skogsvårdens område. Insikten
hos skogsägarna om betydelsen av skogens rätta skötsel har efterhand
ökat, och bland skogsägarna finnes nu också ett livligt intresse för skogsvården
och en utbredd förståelse för vikten av att skogsproduktionen bedrives
planmässigt och på lång sikt.
Det vore emellertid oriktigt att beteckna de nu föreliggande förhållandena
på skogsproduktionens område som fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt.
Betydande arealer, vilka med fördel skulle kunna användas till skogsproduktion,
ligga helt eller till största delen outnyttjade. Skötseln av den befintliga
skogen lämnar även mångenstädes åtskilligt övrigt att önska. Ofta
är bestockningen i de växande skogsbestånden så otillfredsställande såväl
kvantitativt som kvalitativt, att avkastningen blir betydligt nedsatt. Genom
en alltför tidig slutavverkning av den utvecklingsdugliga skogen förhindras
även i många fall ett fullständigt utnyttjande av markens produktionsförmåga.
De åtgärder, som vidtagits för tryggande av återväxten efter avverkning,
ha vidare ej sällan visat sig vara otillräckliga. En väsentlig höjning av
virkesavkastningen kan med hänsyn till nu berörda förhållanden säkerligen
uppnås genom en förbättrad skogsskötsel.
Erfarenheten har visat, att bestämmelserna i gällande skogsvårdslag icke
erbjuda tillräckliga garantier för att man i önskvärd utsträckning eller med
erforderlig snabbhet skall kunna komma tillrätta med nu antydda och andra
missförhållanden på skogsvårdens område. Jag finner det därför påkallat,
att frågan om utformningen av skogsvårdslagstiftningen nu i sin helhet omprövas.
Det förslag till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen framlagt, utgör ett
försök att med ledning av de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
21
1923 års skogsvårdslag, och de prognoser, som kunna ställas rörande den
framtida utvecklingen, utforma lagstiftningen på ifrågavarande område så,
att den kommer att bliva ett mera tjänstdu?,digt instrument i det skogsvårdande
arbetet än de nu gällande bestämmelserna. Förslaget har i sina huvuddrag
helt eller huvudsakligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet
av de avgivna yttrandena. Även jag finner förslaget lämpat att efter
vissa jämkningar läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.
Såsom skogsstyrelsen själv betonat och ytterligare understrukits i åtskilliga
yttranden föreligga vid sidan av de frågor, som behandlats i skogsstyrelsens
förslag till ny skogsvårdslag, även åtskilliga andra problem, vilkas
lösande är av betydelse för att de skogsvårdande åtgärderna skola giva bästa
möjliga resultat. Framför allt gäller detta frågan om skogsbete. Enligt min
uppfattning bör en revision av gällande ägofredslagstiftning komma till stånd
i syfte bland annat att öka möjligheterna att förhindra skadegörelse å skogen
genom betande husdjur. Jag har därför för avsikt att hos Kungl. Maj:t
begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda denna
fråga.
Vad angår de principer, på vilka en ny allmän skogsvårdslag bör bygga,
må först framhållas, att resultatet av skogsvårdsarbetet alltid ytterst måste
bliva beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. Man måste därför framlör
allt söka tillvarataga det stora intresse för hithörande frågor, som redan
nu finnes hos skogsägarna, och i den mån så behövs söka sprida ökade insikter
rörande de krav, som böra uppställas ur skogsvårdande synpunkter.
För att det skall bliva möjligt att bevara och öka skogsägarnas intresse
tör skogsvården är det emellertid nödvändigt, att deras handlingsfrihet ej
kringskäres, såvida det ej är fråga om en åtgärd eller en underlåtenhet, som
mera påtagligt står i strid med en god skogsvårds krav. Skogsvårdslagen bör
därför ej syfta till någon i detalj gående reglering av det sätt, på vilket varje
särskild skogsägare skall sköta sin skog, utan lagens uppgift bär i främsta
rummet vara att angiva de allmänna grunder, enligt vilka skogsvården bör
bedrivas, samt att giva möjligheter till ingripanden, då dessa grunder åsidosättas
eller fara föreligger för att så skall ske.
Enligt skogsstyrelsens förslag skulle tillämplighetsområdet för den nya
skogsvårdslagen utvidgas betydligt i förhållande till vad som gäller enligt
1923 års lag. Den viktigaste ändringen är, att den nya lagen föreslås skola
gälla även de skogar, där skogsvården hittills reglerats av den särskilda s. k.
lappmarkslagen. Lämpligheten av eu dylik utvidgning blir givetvis i hög grad
beroende av den utformning, som den nya lagen erhåller. Jag har därför för
avsikt att aterkomma till denna fråga ävensom till övriga av skogsstyrelsen
föreslagna ändringar i Jagens tillämplighetsområde, sedan jag angivit min
uppfattning om vad som i stort sett bör gälla enligt den nya lagen. Emellertid
vill jag redan här nämna, att det enligt min åsikt, därest den nya lagen
utformas på sätt i det följande föreslås, ej bär möta något hinder att låta
densamma gälla även lappmarksskogarna.»
22
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
Utskottet.
Med hänsyn till den alltmer ökade betydelse skogsbruket erhållit för
vårt folkhushåll, icke minst beträffande våra möjligheter till handelsutbyte
med utlandet, är det av största vikt, att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas
i så stor utsträckning som möjligt. En förbättrad skogsvård är en
nödvändig förutsättning för en höjning av avkastningen från skogen.
Under den tid 1923 års skogsvårdslag varit gällande har visserligen en
avsevärd ökning av skogsproduktionen kommit till stånd. Men tillståndet
i skogarna är likväl i de allra flesta fall ingalunda fullt tillfredsställande.
Sålunda finnas betydande arealer, som lämpa sig väl för skogsproduktion
men som icke utnyttjas för något produktivt ändamål. Inom stora områden
— särskilt i landets nordligare delar — är virkesförrådet i de växande
skogsbestånden icke nöjaktigt varken i kvantitativt eller i kvalitativt hänseende,
vilket leder till en betydligt nedsatt avkastning. Den utvecklingsbara
skogen slutavverkas ofta för tidigt, vilket har till följd, att markens produktionsförmåga
ej utnyttjas i full utsträckning. De återväxtåtgärder, som
vidtagits efter avverkning, ha mångenstädes varit otillräckliga. Av vad nu
anförts framgår, att eu väsentlig ökning av virkesavkastningen skulle kunna
åstadkommas genom en förbättrad skogsskötsel.
I de motioner, vari yrkats avslag på propositionen, har bl. a. gjorts gällande,
att bristerna inom skogsvården icke skulle bero på brister i skogsvårdslagen
utan i stället ha sin grund i otillräcklig personal för övervakande
av lagens efterlevnad samt brist på penningmedel och arbetskraft
för erforderliga förbättringsåtgärder. Utskottet, som icke vill förringa betydelsen
av de i motionerna anförda omständigheterna, håller emellertid före,
att man icke i önskvärd utsträckning eller med tillräcklig snabbhet kan nå
fram till ett bättre skogstillstånd med mindre en viss skärpning av skogsvårdslagen
genomföres. Även om ett stort antal skogsägare på trivillighetens
väg vid skötseln av sin skog uppfylla betydligt strängare skogsvårdskrav
än gällande lag uppställer, lärer det nämligen icke vara möjligt att
mera allmänt undanröja missförhållandena inom skogsvården, om icke erforderligt
stöd härför finnes i skogsvårdslagen. De föreslagna skärpningarna
av lagen torde i stört sett icke komma att drabba de lojala skogsägarna.
Utskottet finner de huvudprinciper, efter vilka det framlagda förslaget
till skogsvårdslag utformats, väl ägnade att ligga till grund för en ny lagstiftning
rörande vården av de enskilda skogarna i riket.
Utskottet vill understryka departementschefens uttalande, att resultatet
av skogsvårdsarbetet alltid ytterst måste bliva beroende av de enskilda
skogsägarnas insatser och att man därför framför allt måste söka tillvarataga
det stora intresse för hithörande frågor, som finnes hos skogsägarna.
Utskottet hälsar med tillfredsställelse uttalandet i propositionen, att skogsägarnas
handlingsfrihet ej bör kringskäras i alltför stor utsträckning och
att skogsvårdslagen därför ej hör i detalj reglera skogsskötseln utan främst
angiva de allmänna grunder, enligt vilka skogsvården bör bedrivas, samt
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
23
giva möjligheter till ingripanden, då dessa grunder åsidosättas eller fara
därför föreligger.
Den utvidgning av skogsvårdslagens tillämplighetsområde, som föreslagits,
finner utskottet lämplig. Visserligen råda, särskilt med hänsyn till de
klimatiska förhållandena, stora skiljaktigheter beträffande skogsskötselns
bedrivande inom olika delar av landet, men på grund av lagreglernas utformning
torde hinder ej föreligga att anpassa lagtillämpningen efter de
förhållanden, som äro rådande inom olika trakter. Att samma lag gäller för
alla enskilda skogar i riket innebär påtagliga fördelar både för den enskilde
skogsägaren och för skogsvårdsmyndigheterna.
Utskottet vill slutligen framhålla, att skogsvårdsstyrelserna måste utrustas
med tillräcklig personal och att erforderliga medel böra ställas till styrelsernas
förfogande, därest en lag sådan som den föreslagna skall kunna
medföra åsyftat resultat.
De allmänna riktlinjerna för skogsskötseln.
I denna del hänvisas beträffande skogsstyrelsens förslag till betänkandet
s. 80—84 och beträffande yttrandena till propositionen s. 55—57.
Departementschefen.
»Utformningen av skogsvårdslagen måste ju ytterst bliva beroende på vad
man vill uppställa som mål för skogsproduktionen. Bland annat med hänsyn
härtill finner jag, i likhet med skogsstyrelsen, det lämpligt, att i skogsvårdslagen
skola angivas de allmänna riktlinjer, som det allmänna anser
böra följas inom skogsvården. Även om dessa riktlinjer endast få karaktären
av allmänt hållna uttalanden beträffande principerna för skötseln av skogsmark
och växande skog, synas de nämligen bland annat kunna bliva av betydelse
såsom en principdeklaration från samhällets sida och såsom ett underlag
för tolkningen av andra bestämmelser i lagen, vilka äro av tvingande
natur. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad skogsstyrelsen anfört
rörande ifrågavarande allmänna riktlinjer. Det synes mig sålunda klart, att
de ekonomiska synpunkterna måste vara grundläggande vid bedömande avskogsvårdens
problem. Strävandena på detta område böra i enlighet härmed
främst gå ut på att avkastningsförmågan hos den mark, som användes eller
bör användas för skogsproduktion, skall utnyttjas på ett ur ekonomisk synpunkt
ändamålsenligt sätt. Skogsbruket bör med andra ord bedrivas som ett
ekonomiskt företag, inriktat på att uppnå en tillfredsställande lönsamhet.
Detta innebär ej nödvändigtvis detsamma som att skogsbruket skall bedrivas
efter rent biologiska synpunkter, d. v. s. att såsom mål uppställes största
möjliga tillväxtvolym. Skogens värde är ju ytterst betingat av att de produkter,
som erhållas från densamma, kunna ekonomiskt nyttiggöras, och
det synes då ligga i sakens natur, att skogsskötseln i främsta rummet bör
bedrivas på det sätt, som ur ekonomisk synpunkt ter sig som mest förmån
-
24
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
ligt. Att skogsskötseln upplägges och bedrives efter ekonomiska linjer måste
ju för övrigt vara en förutsättning för att skogsindustrin även i fortsättningen
skall kunna hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Det ligger emellertid
i sakens natur, att de biologiska och ekonomiska synpunkterna på skogsvården
i stor utsträckning sammanfalla och att sålunda det ur ekonomisk synpunkt
mest tillfredsställande resultatet ofta ernås genom att skogen skötes
på ett sådant sätt, att största möjliga tillväxt erliålles. Det synes under sådana
förhållanden knappast kunna sägas föreligga någon allvarligare intressekonflikt
mellan de båda synpunkterna.
Ett hävdande av de ekonomiska synpunkternas betydelse giver självfallet
ej i varje särskilt fall utan vidare något entydigt svar på frågan, hur skogsbruket
bör bedrivas eller huruvida en viss åtgärd står i överensstämmelse
med vad som ur det allmännas synpunkt bör anses såsom en tillfredsställande
skogsvård. Bedömningen av vad som rent ekonomiskt sett är mest ändamålsenligt
måste till en början alltid bliva förenad med en viss grad av osäkerhet.
Framhållas må emellertid, att man vid en dylik ekonomisk bedömning i
regel bör söka se förhållandena på lång sikt. Hänsyn måste nämligen tagas
till skogsbrukets särdrag såsom ekonomiskt företag, framför allt de långa
produktionstiderna. Tillfälliga prisförhållanden böra därför ej tillmätas alltför
stor betydelse, utan man bör i stället huvudsakligen bygga på de förhållanden,
som kunna förväntas komma att råda på något längre sikt.
Vid sidan av de ekonomiska synpunkterna måste vidare vid utformningen
av ett program för skogsvården utrymme lämnas för hänsynstagande även
till andra faktorer. I viss utsträckning måste ju alltid beaktas sådana speciella
förhållanden, som kunna föreligga för den enskilde skogsägaren och
göra att ett visst handlingssätt framstår som välmotiverat även om det ej
överensstämmer med vad som enligt ett rent ekonomiskt betraktelsesätt skulle
vara mest förmånligt. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att
skogsägarnas handlingsfrihet ej skall inskränkas alltför mycket bör en ganska
vid marginal lämnas för den enskilde skogsägarens eget bedömande av vad
han finner ändamålsenligt. Detta synes emellertid kunna ske därigenom att
såsom riktlinje för skogsbruket uppställes icke att det ekonomiska resultatet
skall bliva det bästa tänkbara utan att ett tillfredsställande ekonomiskt
resultat bör eftersträvas. Den marginal, som härigenom lämnas, synes möjliggöra
ett skäligt hänsynstagande till sådana med den enskilde skogsägarens
intressen sammanhängande förhållanden som nyss berörts.
Vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för skogsvården bör slutligen
vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna och önskemålet om
handlingsfrihet för de enskilda skogsägarna även uppmärksammas den betydelse
skogen har ur vissa andra synpunkter. Såsom längre fram skall beröras
måste exempelvis i vissa trakter beaktas skogens värde till förhindrande av
sand- och jordflykt eller av sänkning av odlingsgränsen. Framför allt måste
emellertid i detta sammanhang hänsyn tagas till skogens värde såsom sysselsättningsobjekt
för befolkningen i skogsbygderna. Det framstår med hänsyn
till sistnämnda förhållande som ett beaktansvärt socialt önskemål, att skogs
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr It).
25
produktionen bedrives så, att arbetstillfällena bliva såvitt möjligt någorlunda
jämnt fördelade över längre perioder. En relativt jämn fördelning av skogsuttagen
måste för övrigt på längre sikt framstå som angelägen även ur
skogsindustriens synpunkt. I den mån så kan ske utan att de synpunkter, som
böra vara grundläggande vid målsättningen för skogsbruket, trädas för när i
nämnvärd grad, bör man därför enligt min uppfattning vid utformningen av
skogsvårdslagstiftningen även söka tillgodose nu berörda önskemål. Även här
gäller för övrigt att ett rimligt hänsynstagande till sistberörda önskemål
knappast behöver innebära, att någon motsatsställning uppkommer mellan
dessa och de grundläggande ekonomiska synpunkterna.
Därest ett allmänt skogsvårdsprogram uppställes av det innehåll som nu
angivits, bör detta självfallet ej anses innebära, att endast de nu berörda
faktorerna skulle förtjäna beaktande i det enskilda fallet. Det allmänna
skogsvårdsprogrammet är ju ej heller, såsom redan framhållits, avsett att
utgöra någon för skogsägarna bindande regel. I vilken utsträckning de enskilda
skogsägarna skola vara skyldiga att i sitt handlande söka förverkliga
det mål, som uppställts i det allmänna programmet, är en annan fråga, som
kommer att behandlas i det följande. Den i vissa yttranden framställda anmärkningen,
att ett dylikt allmänt skogsvårdsprogram ej skulle giva erforderligt
utrymme för beaktande av speciella intressen vid sidan av de däri
särskilt behandlade, synes därför icke förtjäna avseende.
Det har ifrågasatts att i skogsvårdslagen -— vid sidan av bestämmelser,
som begränsa skogsägares rätt att avverka skog å sin fastighet —- även
skulle intagas en föreskrift om skyldighet för skogsägare att avverka överårig
skog. En dylik bestämmelse skulle emellertid med all säkerhet i praktiken
få mycket ringa betydelse. Vad som hittills visat sig behövligt har ju
— bortsett från undantagsfall — varit icke bestämmelser om skyldighet att
avverka överårig skog utan bestämmelser, som hindra skogsägarna att avverka
dylik skog i alltför snabb takt. Det är vidare att märka, att det i allmänhet
torde vara ganska vanskligt att avgöra, huruvida en skogs kvarstående
efter den tid, då den normalt bort slutavverkas, kan anses stå i
strid mot de allmänna principer för skogsvården som nyss förordats. Så länge
skogen ej är rötskadad, kan den nämligen olta genom att invåxa i grövre
dimensioner bliva användbar till högvärdiga specialsortiment, för vilka synnerligen
höga priser kunna erhållas. Är skogen åter så överårig att den är
skadad — och det är tydligen främst för dylika fall som en föreskrift av nyss
angivet slag skulle kunna anses påkallad — kommer, i enlighet med vad
jag i det följande kommer att föreslå, en viss avverkningsskyldighet att kunna
åläggas i de fall då skogens tillstånd är uppenbarligen otillI redsställande
och avverkning bör ske för att ett nöjaktigt skogstillstånd skall kunna åstadkommas.
Ätt härutöver stadga skyldighet att avverka överårig skog har jag
av skäl som nu angivits icke funnit lämpligt.
Av det nu sagda torde även framgå, att något fog ej linnes lör den
i ett yttrande uttalade uppfattningen, att elt skogsvårdsprogram av det inne
-
26
Jordbruksutskottets utlåtande nr 1<J.
håll som nu angivits skulle förhindra jordbrukarna att under vissa perioder
underlåta att göra uttag från sin skog och därigenom uppbygga en kapitalreserv,
vilken kan användas vid speciella tillfällen.»
Utskottet.
I likhet med departementschefen och skogsstyrelsen anser utskottet det
vara av värde, att i skogsvårdslagen intages en bestämmelse, som anger de
allmänna principer, enligt vilka skogsbruket ur samhällets synpunkt bör
bedrivas. Även om en sådan bestämmelse måste vara allmänt avfattad och
ej kan bliva av tvingande natur, blir den likväl av stor betydelse för tolkningen
av åtskilliga andra stadganden i skogsvårdslagen. Utskottet ansluter
sig till uppfattningen, att skogsbruket bör bedrivas efter i huvudsak ekonomiska
principer. Vad som bör eftersträvas är i främsta rummet en ur ekonomisk
synpunkt tillfredsställande avkastning från den mark, som utnyttjas
eller bör utnyttjas för skogsproduktion. En sådan inriktning av skogsbruket
är bl. a. en nödvändig förutsättning för att vår skogsindustri, som i
hög grad är baserad på export, skall kunna med framgång konkurrera på
den utländska marknaden. I stor utsträckning sammanfaller emellertid
ett efter ekonomiska principer drivet skogsbruk med en skogsskötsel efter
biologiska grunder, eftersom det bästa ekonomiska resultatet ofta uppnås
genom att största möjliga virkesmassa produceras. I vissa fall är emellertid
värdetillväxten större än massatillväxten, och det är då av vikt, att en för
tidig slutavverkning av skogen kan förhindras.
Vid avgörande av vad som ekonomiskt sett är mest ändamålsenligt hör
man i regel söka se förhållandena på längre sikt. Detta sammanhänger framför
allt med de långa produktionstiderna inom det svenska skogsbruket.
Tillfälliga prisförhållanden böra i regel icke tillmätas för stor betydelse. Å
andra sidan måste erforderlig hänsyn tagas till de enskilda skogsägarna och
de speciella förhållanden, under vilka dessa bedriva sitt skogsbruk. Ett visst
spelrum måste lämnas åt skogsägarnas handlingsfrihet, så att de ej bliva
bundna i otillbörlig utsträckning. Lagen bör därför ej kräva, att bästa möjliga
ekonomiska utbyte av skogsskötseln erhålles, utan man bör nöja sig med
en fordran på ett tillfredsställande ekonomiskt resultat. Den formulering
1 § erhållit i detta avseende finner utskottet således lämplig.
Vid sidan av de ekonomiska principerna för skogsskötseln böra emellertid
beaktas vissa andra förhållanden av i huvudsak social natur. Man får
således ej bortse från skogens betydelse, då det gäller att bereda arbete åt
befolkningen inom landets skogsbygder och att förse skogsindustrierna med
råvaror. Det måste vara av stor vikt ur samhällets synpunkt att arbetstillfällena
i skogen och tillgången på skogsprodukter bliva relativt jämnt
fördelade på längre tidsperioder. Jämsides med kravet på att skogsbruket
skall drivas efter ekonomiska principer bör därför i görligaste mån hänsyn
tagas till nu berörda förhållanden. Härvidlag böra dock ej alltför stränga
fordringar uppställas. Sålunda kan, särskilt på de mindre fastigheterna,
Jordbruksutskottets utlåtande nr It).
27
icke rimligen begäras, att regelbundna årliga uttag skola göras, utan skogsägaren
bör ha möjlighet att med vissa års mellanrum på en gång företaga
något större avverkningar, där detta ställer sig mera fördelaktigt ur
ekonomisk synpunkt. Behörig hänsyn måste också tagas till konjunkturerna.
Det i 1 § lagförslaget förekommande uttryckssättet »såvitt möjligt i huvudsak
jämn avkastning erhålles» synes, enligt utskottets mening, giva stöd
för en tillämpning av lagrummet enligt de riktlinjer, vartill utskottet här
ovan anslutit sig.
Utskottet vill slutligen understryka uttalandet av departementschefen,
att ett skogsvårdsprogram av det innehåll 1 § i lagförslaget upptagei icke
kan utgöra hinder för jordbrukarna att under vissa perioder underlåta att
göra uttag från sin skog och därigenom uppbygga en kapitalreserv, som kan
användas vid speciella tillfällen.
Innebörden av begreppet skogsmark.
I fråga om skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 76 80 i
betänkandet och i fråga om yttrandena till s. 59—61 i propositionen.
Departementschefen.
»För de praktiska verkningarna av skogsvårdslagen är det tydligen av mycket
stor betydelse vilken mark som skall anses såsom skogsmark och följaktligen
falla in under lagen. Vad skogsstyrelsen föreslagit i fråga om innebörden
av begreppet skogsmark, nämligen att såsom skogsmark skall räknas
mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning
utnyttjas för annat ändamål, innebär en avsevärd utvidgning av begreppet
skogsmark, sådant detta i allmänhet torde ha tolkats vid tillämpningen
av 1923 års lag. Bland annat skulle enligt skogsstyrelsens förslag all kalmark
bliva att räkna såsom skogsmark, så snart marken är lämplig för skogsproduktion.
Utvidgningen blir av stor praktisk betydelse, därest man, på sätt
skogsstyrelsen föreslagit och jämväl jag anser påkallat, i viss utsträckning
föreskriver skyldighet för markägare att vidtaga åtgärder för att förbättra
skogstillgången å skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd.
Vad angår frågan, vilken mark som bör räknas såsom skogsmark, vill jag
först framhålla, att det principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer
det kravet på de enskilda markägarna, att den produktionsfaktor, som
den av dem ägda marken utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt
rimligt sätt och sålunda bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen.
Liksom man i fråga om jordbruksjorden genom eu vanhävdslagstiftning söker
skapa garantier för att jorden skall användas pa ett tillfredsställande
sätt, bör man enligt min uppfattning även kunna uppställa det principiella
kravet, att mark, som är lämpad för skogsproduktion och ej användes eller
bör användas på annat ur samhällets synpunkt godtagbart sätt, skall utnyttjas
för skogsproduktion. .Tåg anser därför i likhet med skogsstyrelsen en ut
-
28
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
vidgning av det hittillsvarande skogsmarksbegreppet motiverad. Bland annat
med hänsyn härtill synes det, trots de svårigheter det erbjuder att finna eu
fullt tillfredsställande definition å sagda begrepp, nödvändigt att man i
skogsvai dslagen söker angiva den norm, efter vilken gränsdragningen mellan
skogsmark och annan mark skall göras. Det förslag, som skogsstyrelsen
framlagt i detta hänseende, är emellertid enligt min uppfattning ej fullt tillfredsställande,
då skogsmarksbegreppet däri givits en ur olika synpunkter
alltför vidsträckt innebörd. Vissa jämkningar torde därför böra vidtagas i
förslaget.
En förutsättning för att mark skall räknas som skogsmark bör tydligen
vara, att marken är lämplig för skogsproduktion. Huruvida så är fallet eller
ej, kan väl stundom vara i någon mån tveksamt. I allmänhet torde bedömningen
därav emellertid ej komma att erbjuda några större svårigheter.
Mark, varå redan finnes skog av någorlunda tillfredsställande täthet och
beskaffenhet, torde, såsom skogsstyrelsen framhållit, alltid kunna anses tjänlig
för skogsbörd. Förekomsten av ett glest skogsbestånd kan däremot, därest
marken helt eller i det närmaste saknar produktionsförmåga, i och för
sig tydligen icke föranleda till att marken är att betrakta som skogsmark.
Vid bedömningen av marks lämplighet för skogsproduktion bör, såsom
skogsstyrelsen berört, hänsyn tagas ej blott till markens nuvarande skick
utan även till den höjning av dess produktionsförmåga, som kan ernås genom
förbättringsåtgärder av olika slag, främst dikning av marken. Givetvis
bör emellertid då även beaktas kostnaden för dessa förbättringsåtgärder. Det
bör sålunda övervägas, huruvida de kostnader, som skulle behöva nedläggas
för att få en tillfredsställande skogsproduktion å marken, på lång sikt kunna
tänkas bliva täckta genom avkastningen av skogen. Vid en dylik bedömning
torde man böra bortse från huruvida den enskilde skogsägaren kan få någon
del av kostnaden täckt genom bidrag av statsmedel. Särskilt i fråga om sådana
kostnader, som äro att betrakta som en engångskostnad för att få igång
produktionen, bör emellertid även beaktas, att det nyss angivna lönsamhetskravet
ej får anses innebära, att kostnaderna nödvändigtvis skola täckas genom
den avkastning som erhålles av den första generationen skog. Dylika
kostnader böra i stället betraktas som en kapitalplacering, vilken kan bliva
räntabel först på lång sikt.
Vid bedömningen av lämpligheten att uppehålla eller få till stånd skogsproduktion
å viss mark torde i allmänhet hänsyn böra tagas endast till sådana
synpunkter, som sammanhänga med det ekonomiska utnyttjandet avjust
den ifrågavarande marken. På sätt berörts vid behandlingen av frågan
om de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln kan det dock under vissa omständigheter
vara påkallat att anlägga ett vidare betraktelsesätt. Så kan det
till exempel framstå som önskvärt, att skogsproduktion skall äga rum å viss
mark med hänsyn till behovet av skog till skydd mot sand- eller jordflykt
eller mot fjällgränsens nedträngande. Vid bedömningen av lämpligheten att
använda mark för skogsproduktion bör därför hänsyn tagas även till den
.Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
29
betydelse förekomsten av skog å den ifrågavarande marken har till skydd
för närliggande marker.
Vad nu sagts angående innebörden av en fordran på att mark skall anses
lämplig för skogsproduktion överensstämmer i huvudsak med den uppfattning,
åt vilken skogsstyrelsen givit uttryck i sitt betänkande.
Vid avgörandet av om viss mark skall anses hänförlig till skogsmark eller
ej måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas ej blott till markens lämplighet
i och för sig till skogsproduktion utan även till frågan huruvida marken
faktiskt användes eller bör användas på annat sätt. Beträffande mark,
som helt eller i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål, förhåller
det sig, bortsett från undantagsfall, otvivelaktigt så, att det faktiska användningssättet
även är det, som ur samhällets synpunkt är det lämpligaste, eller
att detsamma i vart fall måste anses godtagbart ur det allmännas synpunkt.
Bedömningen av vad som skall anses som en ur det allmännas synpunkt
lämplig användning av en viss areal kan vidare ej ske enbart efter rent ekonomiska
synpunkter. På sätt skogsstyrelsen själv framhållit måste härvid
hänsyn tagas även till sociala och ideella intressen, exempelvis behovet av
mark för tillgodoseende av vissa fritidsintressen. Utan att därmed ansluta
mig till den av skogsstyrelsen uttalade uppfattningen att en ägare i princip
bör ha rätt att själv bestämma, för vilket ändamål han vill betjäna sig av sin
mark — vilken uppfattning ej heller överensstämmer med den, som ligger
till grund för nu gällande vanliävdslagstiftning -— anser jag, att det ur det
allmännas synpunkt ej är av behovet påkallat att beträffande mark, som
faktiskt i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål än skogsproduktion,
ingå i prövning av, huruvida det skulle vara lämpligare att använda
marken för skogsproduktion, och söka genomdriva ett sådant användningssätt.
Till skogsmark torde därför ej böra hänföras sådan mark, som visserligen
är lämplig för skogsproduktion men faktiskt i väsentlig utsträckning användes
för annat ändamål.
Vad slutligen angår sådan mark, som är lämplig till skogsproduktion och
ej i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål, skulle enligt skogsstyrelsens
förslag all sådan mark hänföras till skogsmark. Eu dylik bestämning
synes dock, såsom redan antytts, ägnad att giva begreppet skogsmark
eu alltför vidsträckt innebörd. Enligt densamma skulle nämligen bland annat
till skogsmark hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som för
närvarande är i huvudsak outnyttjad, även om marken kan med större fördel
rent ekonomiskt sett användas på annat sätt, exempelvis till åker eller betesmark.
Att på dylikt sätt giva skogsvårdssynpunktema företräde framför andra
synpunkter, även där de senare ekonomiskt sett väga tyngre, är emellertid
enligt min uppfattning icke lämpligt. Förutom till de rent ekonomiska synpunkterna
torde vidare hänsyn böra tagas även till vissa sociala och ideella
intressen. Ur fornminncs-, hembygdsvårds-, naturskydds- eller turistsynpunkt
kan det sålunda vara motiverat, att mark, som i och för sig är lämpad för
skogsproduktion, får ligga helt eller i huvudsak oanvänd. Å vissa ljungmarker
30
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
och andra marker skulle exempelvis en skogsodling kunna otillbörligen inkräkta
på landskapets skönhet.
Med hänsyn till det anförda bör enligt min uppfattning från begreppet
skogsmark undantagas även sådan mark som, ehuru i och för sig tjänlig
för skogsbörd, dock är mera ägnad att användas för annat ändamål eller
på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.
Med anledning av vad i några yttranden anförts angående gränsdragningen
mellan skogsmark och betesmark må till slut påpekas, att av vad tidigare
sagts om att såsom skogsmark ej bör räknas mark, som i väsentlig utsträckning
utnyttjas för annat ändamål, följer, att mark, som i väsentlig utsträckning
utnyttjas för betesändamål, bör falla utanför skogsvårdslagens bestämmelser,
medan däremot mark, som endast mera oregelbundet eller i mindre
utsträckning användes till bete, bör hänföras till skogsmark, förutsatt givetvis
att marken i övrigt motsvarar fordringarna på skogsmark. Att i lagen
närmare än nu skett angiva, hur ifrågavarande gränsdragning bör ske, synes
icke möjligt.»
Utskottet.
Utskottet delar uppfattningen, att i lagen bör fastslås, vilken mark som
skall anses såsom skogsmark och därför falla under lagen. En utvidgning
av begreppet skogsmark enligt den tolkning detta erhållit vid tillämpningen
av 1923 års skogsvårdslag är enligt utskottets mening av stor betydelse för
att en ökad skogsproduktion skall kunna uppnås. Samhället bör i allmänhet
kunna kräva av de enskilda markägarna, att mark, som är lämplig för skogsproduktion
och ej i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål, blir
utnyttjad för skogsbörd.
I fråga om innebörden av kravet på att mark skall anses lämplig för skogsproduktion
biträder utskottet vad departementschefen därutinnan anfört. Utskottet
kan också instämma i departementschefens uttalanden om lämpligheten
att från begreppet skogsmark undantaga mark, som faktiskt i väsentlig
utsträckning användes för annat ändamål än skogsproduktion.
Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, skall, även om den är
lämplig för skogsbörd, enligt förslaget icke räknas såsom skogsmark, därest
den är mera ägnad att användas till annat än skogsproduktion eller på grund
av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk härför. Utskottet, som i
princip godkänner förslaget i denna del, vill dock framhålla, att en viss
försiktighet bör iakttagas, då det gäller att fastslå, huruvida mark av dylika
skäl bör undantagas från begreppet skogsmark. Om intet tyder på att markägaren
kommer att utnyttja marken för ett ur ekonomisk synpunkt mera
värdefullt ändamål än skogsproduktion och behov ej heller föreligger för
fastigheten att marken utnyttjas på sådant sätt, bör marken endast i undantagsfall
anses mera ägnad att användas till annat än skogsproduktion.
Ur samhällets synpunkt är det angeläget att mark, som är lämplig
för skogsproduktion, ej ligger outnyttjad. I de fall då för slcogspro
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
31
duktion lämplig mark, som ligger outnyttjad, med hänsyn till vissa sociala
och ideella intressen ej skall tagas i anspråk för skogsbörd, måste
dessa intressen vara av en icke alltför ringa storleksordning. Det bör därför
t. ex. vara fråga om en mera särpräglad landskapsbild, därest kravet på bibehållandet
av denna i oförändrat skick skall väga tyngre än intresset av att
marken utnyttjas för produktivt ändamål.
Avverkning av skog.
Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 90—158
i betänkandet och beträffande yttrandena till s. 64—85 i propositionen.
Departementschefen.
»Samhällets verksamhet för att leda utvecklingen på skogsvårdens område
i den riktning, som enligt det förut anförda är önskvärd ur det allmännas synpunkt,
torde liksom hittills i främsta rummet böra bestå i upplysnings- och
rådgivningsverksamhet. De insatser, som skogsvårdsstyrelserna här gjort, ha
visat sig vara av det största värde, och ett förtroendefullt samarbete mellan
skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna, därvid de senare bland annat erhålla
de anvisningar och råd varav de kunna vara i behov, bör även i fortsättningen
utgöra det viktigaste medlet för att främja skogsvården.
Ännu har man emellertid ej kommit därhän, att det kan tänkas vara möjligt
att i det skogsvårdande arbetet uteslutande bygga på skogsägarnas skogsvårdsintresse
och insikter om skogsvårdens krav. I viss utsträckning måste
därför, om en utveckling i önskvärd riktning skall kunna tryggas, restriktioner
göras i skogsägarnas frihet att genom avverkning disponera över befintliga
skogstillgångar ävensom skyldighet stadgas för skogsägarna att vidtaga
åtgärder i skogsvårdande syfte.
En av de allvarligaste bristerna i den svenska skogsvården torde, såsom
redan berörts, vara den i stor utsträckning förekommande förtidiga avverkningen
av skog, som ännu är i full växtkraft. Frågan om ett sådant skydd
åt denna skog, att dess tillväxtförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande
sätt, måste därför träda i förgrunden vid utformandet av en ny skogsvårdslag.
I 1923 års lag har skyddet för den växande skogen anknutits till begreppet
yngre skog och givits den formen, att avverkning av yngre skog i regel ej
må ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring.
Begreppet yngre skog, vilket språkligt sett hänför sig till skogens ålder men
enligt motiven till 1923 års lag jämväl skall giva utrymme åt de ekonomiska
synpunkterna, har i praktiken fått en ganska växlande tillämpning, beroende
på om huvudvikten lagts vid skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter eller
om skogens ålder ansetts avgörande. Det har emellertid visat sig, att yngreskogsbegreppet
på många håll — särskilt där skogens ålder tillmätes avgö
-
32
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
lande betydelse — icke lämnar ett tillräckligt skydd för den växande skogen
med påföljd dels att skogen slutavverkas, innan den kunnat lämna en skälig
värdeavkastning, och dels att virkesförrådet ej hinner uppnå den storlek,
som erfordras för att virkesavkastningen från skogen skall bliva av nöjaktig
omfattning.
En höjning av skyddsgränsen för den växande skogen är därför i hög grad
påkallad och utgör måhända den viktigaste av de åtgärder, som böra vidtagas
för att få till stånd en effektiv skogsvård och trygga ett tillfredsställande
utnyttjande av produktionsförmågan å landets skogsmarker.
Vad angår det sätt, på vilket en dylik höjning av skyddsgränsen bör ske, synes
det naturligt att anknyta till de allmänna riktlinjer för skogsskötseln, som
angivits i det föregående, och att sålunda bestämma gränsen så, att skydd
lämnas så länge det ur ekonomiska synpunkter måste anses förmånligare att
låta skogen tillväxa och befrämja denna tillväxt genom ändamålsenliga gallringar
än att slutavverka densamma. Jag har följaktligen i sak intet att erinra
mot vad skogsstyrelsen föreslagit angående höjningen av skyddsgränsen
för den växtliga skogen. Såsom beteckning för den skog, vilken faller under
den angivna gränsen, synes det av skogsstyrelsen föreslagna uttrycket utvecklingsbar
skog lämpligt.
Det nu sagda innebär att gränsdragningen kommer att ske efter ekonomiska
grunder. Såsom betonats redan på tal om de allmänna riktlinjerna
innebär tillämpandet av en dylik princip i realiteten ej något åsidosättande
av de biologiska synpunkterna, eftersom ju skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter
ytterst äro beroende på biologiska faktorer, nämligen skogens
tillväxtförmåga. Avgörande för bestämmandet av skyddsgränsen blir
emellertid icke, i vilken mån skogen har möjlighet att växa till, utan i stället
hur den värdeökning, som kan erhållas genom tillväxt, ställer sig i förhållande
till den avkastning, som kan erhållas, därest skogskapitalet realiseras och
placeras på annat sätt.
En gränsdragning enligt den princip, som nu angivits, kan visserligen väntas
komma att erbjuda vissa svårigheter. Det synes dock ej finnas anledning
befara, att densamma skall erbjuda större svårigheter än de som förelegat,
då det gällt att enligt gällande lag göra en gränsdragning mellan yngre och
äldre skog. Snarare torde man ha anledning förvänta, att förhållandet skall
visa sig vara det motsatta, eftersom man vid en tillämpning av den nu förordade
principen ej behöver företaga en sådan sammanjämkning mellan
ekonomiska synpunkter och ett hänsynstagande enbart till skogens ålder, som
förutsättes i 1923 års lag och som torde vara en av anledningarna till att
begreppet yngre skog i tillämpningen fått en tämligen varierande innebörd.
I fråga om de synpunkter, som böra anläggas på ifrågavarande ekonomiska
bedömning, kan i stort sett hänvisas till vad tidigare anförts angående de
allmänna riktlinjerna för skogsskötseln. Man torde sålunda även vid en bedömning
av ifrågavarande slag åtminstone i huvudsak böra bortse från tillfälliga
konjunkturförhallanden. Genom utfärdande av allmänna anvisningar
fian skogsstyrelsen och genom den tillsyn, som denna skall utöva över skogs
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
33
vårdsstyrelsernas verksamhet, bör det vara möjligt att lämna skogsvårdsstyrelserna
erforderlig vägledning för bedömningen av här uppkommande
frågor. De produktionsundersökningar, som bedrivas vid statens skogsforskningsinstitut,
torde vidare komma att giva ett värdefullt material för avgörandet
av dessa frågor. Beträffande den räntefot, med vilken man bör räkna
i nu ifrågavarande fall, och de ekonomiska kalkylerna i övrigt vill jag anmärka,
att det enligt min mening ej bör komma i fråga att Kungl. Maj:t
skulle meddela bestämmelser härom. Däremot bör hinder ej föreligga för
skogsstyrelsen att bland sina anvisningar till skogsvårdsstyrelsema även upptaga
anvisningar i dessa frågor.
I fråga om avgränsningen av den utvecklingsbara skogen må slutligen
framhållas, att det bland annat med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som
ju äro ofrånkomliga vid en mera långsiktig bedömning av ifrågavarande
slag, synes rimligt att det särskilda skyddet och de inskränkningar i den enskilde
skogsägarens dispositionsrätt, som detta innebär, begränsas till sådana
fall, där bedömningen mera påtagligt talar för att skogen skall kvarstå.
Det skydd, som bör lämnas den utvecklingsbara skogen, bör, såsom skogsstyrelsen
föreslagit, bestå däri, att avverkning av sådan skog ej utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig
för skogens utveckling. Detta bör gälla även vid avverkning för
husbehov. Någon motsvarighet till den i 1923 års lag medgivna rätten att
för husbehov avverka yngre skog även annorledes än genom rationell gallring
synes sålunda ej böra finnas. Självklart är emellertid, att vid prövning
av eventuellt uppkommande tillståndsfrågor bör beaktas, i vad mån virket
är avsett för fastighetens husbehov. Rörande de synpunkter, som böra anläggas
på frågor om dylika tillstånd, kan jag även i övrigt ansluta mig till
vad skogsstyrelsen anfört. Härjämte må framhållas, att prövningen givetvis
bör kunna göras mildare, ju närmare skogen ligger den gräns, där den ej
längre är att anse som utvecklingsbar.
Vad angår skyddet för den icke utvecklingsbara skogen, synes det mig uppenbart
— och annat har ej heller från något håll ifrågasatts — att här även
i fortsättningen böra finnas bestämmelser av i huvudsak samma innehåll som
de bestämmelser i 1923 års lag, vilka avse att förhindra sådan avverkning
av äldre skog, som skulle försvåra skogens återväxt. Den relativt obetydliga
skärpning i förhållande till gällande lag, som förslaget innebär, synes väl
motiverad.
Vid sidan av de nu nämnda bestämmelserna, vilka helt eller i främsta rummet
laga sikte på skogsvårdens krav, har skogsstyrelsen föreslagit vissa ytterligare
inskränkningar i avverkningsrätten med hänsyn till önskemålet om en
god hushållning med befintliga skogstillgångar. Bestämmelserna äro olika
för olika grupper av fastigheter, beroende på om skogen är att anse såsom
husbehovsskog, stödskog eller annan skog. Bestämmelserna rörande husbehovsskogen
och stödskogen taga närmast sikte på att i fastighetsägarens
3 tlihanq till riksdagens protokoll 1948. 10 sand. Nr 10.
34
Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.
och blivande ägares intresse förhindra sådana avverkningar, som skulle
medföra att virkesförrådet å fastigheten skulle sjunka under vad som behövs
för att täcka fastighetens virkesbehov respektive för att trygga fastighetens
bärkraft. Bestämmelserna om begränsning av avverkningsrätten å
sådan skog, som ej är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller stödskog
(överloppsskog), taga däremot främst sikte på det intresse den arbetande befolkningen
i orten har av en jämn fördelning av tillgängligt arbete. Mot de av
skogsstyrelsen sålunda föreslagna bestämmelserna har i ett flertal yttranden
riktats en stark kritik. Ehuru de synpunkter, som legat till grund för förslagen,
i och för sig äro beaktansvärda, finner jag denna kritik i vissa delar
befogad. Den uppdelning av fastigheterna i olika kategorier, som enligt skogsstyrelsens
förslag i ett mycket stort antal fall skulle behöva ske för att man
skulle kunna avgöra, om en viss ifrågasatt avverkningsåtgärd vore tillåten
eller ej, skulle i praktiken medföra utomordentligt stora besvärligheter. Bestämmelserna
skulle vidare, särskilt i vad de avse husbehovsskog och stödskog,
skapa en osäkerhetskänsla hos de enskilda skogsägarna, vilken måste
befaras komma att menligt inverka på deras intresse för skogsvården. Härtill
kommer, att de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden synas gå
längre än som i och för sig kan anses erforderligt eller lämpligt.
Enligt vad skogsstyrelsen anfört i sitt betänkande skulle icke utvecklingsbar
skog, bortsett från vissa delar av övre Norrland, finnas endast å förhållandevis
få av de jordbruksfastigheter vilkas skogsinnehav är att anse som
stödskog. Å fastigheter, vilka endast ha skog till husbehov, torde för närvarande
icke utvecklingsbar skog förekomma i ännu mindre utsträckning. I
fråga om den utvecklingsbara skog, som finnes eller kommer att finnas å nu
nämnda fastigheter, synes en tillräcklig begränsning av avverkningsrätten ernås
genom den i det föregående förordade huvudregeln, att avverkning av utvecklingsbar
skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må ske endast genom
gallring, som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Att, såsom enligt skogsstyrelsens
förslag skulle bliva fallet, i viss utsträckning göra även rätten att
företaga dylik gallring beroende av tillstånd från skogsvårdsstyrelsen, synes
icke böra komma i fråga. Ett även ur skogshushållningssynpunkt i stort sett
tillfredsställande skydd beträffande husbehovsskogen och stödskogen torde
sålunda kunna ernås redan genom de begränsningar i avverkningsrätten, vilka
böra föreskrivas med hänsyn till skogsvårdens krav. I den mån det å nu
ifrågavarande fastigheter jämväl finnes eller kommer att finnas icke utvecklingsbar
skog, torde för denna böra gälla bestämmelser av samma innehåll,
som jag i det följande kommer att förorda närmast med tanke på överloppsskogen.
Vad härefter angår överloppsskogen delar jag skogsstyrelsens uppfattning,
att vissa ytterligare bestämmelser här äro erforderliga för att trygga en
ändamålsenlig skogshushållning. Såsom tidigare berörts bör vid uppdragandet
av de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln, vid sidan av de rent ekonomiska
synpunkterna, även beaktas önskemålet om en viss jämnhet i avkastningen
i syfte att söka säkerställa sysselsättningsmöjligheterna för den
Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.
35
till skogsbruket och trävaruindustrien knutna arbetskraften ävensom för att
på längre sikt trygga sagda industris råvarubehov. De olägenheter, som ur
sistnämnda synpunkter kunna uppkomma, därest avverkningen av den icke
utvecklingsbara skogen ej i någon mån regleras, äro uppenbara. De ha ju
även för de delar av landet, där dylik skog förekommer i den största utsträckningen,
nämligen de, för vilka lappmarkslagen gäller, föranlett särskilda
lagbestämmelser, genom vilka det lagts i skogsvårdsmyndigheternas hand
att reglera uttagen av dylik skog. Behov av att kunna förhindra ur sistberörda
synpunkter olämpliga avverkningar av mogen skog har emellertid framträtt
jämväl i skogsbygderna i övriga delar av landet. Även här ha ej sällan avverkningar
utförts på ett sätt, som inneburit, att så gott som all avverkningsbar
skog i viss trakt uttagits på en gång och att till följd därav sysselsättningsmöjligheterna
för befolkningen i trakten under lång tid framåt väsentligt
försämrats. Risken för en alltför snabb avverkning av den icke utvecklingsbara
skogen i de delar av landet, som ej beröras av lappmarkslagen,
torde för övrigt i fortsättningen bliva än större än hittills. Man torde nämligen
bland annat böra räkna med att efterfrågan på virke i dessa delar av
landet kan komma att öka avsevärt till följd av den reduktion av avverkningarna,
som under de närmaste decennierna måste ske i de nordligaste
länen till följd av virkesbeståndets nedgång därstädes.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner jag det motiverat, att i
skogsvårdslagen skola intagas för riket i dess helhet gällande bestämmelser,
vilka avse att åstadkomma en viss jämnhet i fråga om uttagen av den icke
utvecklingsbara skogen.
Ett stadgande, som innefattar begränsning av rätten till avverkning av den
icke utvecklingsbara skogen, kan synas i viss mån stå i strid mot den huvudprincip,
som skall gälla för skogsbruket, nämligen lönsamhetsregeln. Denna
motsättning är dock till stor del endast skenbar. Att skog kvarhålles något utöver
gränsen för utvecklingsbar skog behöver ingalunda nödvändigtvis betyda
detsamma som att markägaren tillskyndas en ekonomisk förlust. I många fall
kan en fortsatt genomhuggning av icke utvecklingsbar skog medföra gynnsamma
resultat i form av en betydande värdetillväxt för kvarstående träd
eller en minskning i kostnaden för föryngringen. Mera sällan torde den icke
utvecklingsbara skogen vara sådan, att den tager skada av att stå kvar ett
eller annat tiotal år. Skulle kvarhållandet av skogen befaras medföra påtagliga
olägenheter ur ekonomisk synpunkt, bör skogsvårdsstyrelsen medgiva dispens
från lagens inskränkningar i avverkningsrätten.
Skogsägarens rätt att förfoga över den icke utvecklingsbara skogen bör
självfallet ej beskäras alltför hårt. En absolut jämnhet i avverkningarna å
varje fastighet är icke vare sig genomförbar eller önskvärd. Hänsyn måste
ju bland annat tagas till konjunkturväxlingar och till angelägenheten av att
avverkningarna företagas på ett för fastigheten ekonomiskt tillfredsställande
sätt. Ett sådant stadgande om begränsning i rätten att avverka icke utvecklingsbar
skog, som jag nyss förklarat mig anse motiverat, bör därför endast
ha till syfte alt förhindra att avverkningar, som skulle medföra en större
36
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
rubbning i virkesavkastningens jämnhet, få äga rum utan att lämpligheten
av avverkningsåtgärden prövats av de skogsvårdande myndigheterna. För
att en större rubbning av avkastningens jämnhet skall anses föreligga, bör
det vara fråga om en avverkning, vilken — i och för sig eller med hänsyn
jämväl till tidigare virkesuttag — mera avsevärt överstiger vad som med
hänsyn till storleken av det å fastigheten förefintliga virkesförrådet och dettas
sammansättning kan anses som ett normalt uttag från fastigheten. De variationer
i virkesuttagens storlek, som —- särskilt å fastigheter med relativt begränsad
skogsareal — normalt kunna förekomma på så sätt, att uttag sker
blott med vissa års mellanrum, böra alltså ej föranleda tillämpning av ifrågavarande
regel. En begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar skog
av den innebörd som nu angivits, synes ej med fog kunna anses medföra
några egentliga olägenheter för skogsägarna men däremot bliva av värde med
hänsyn till de möjligheter den giver att förhindra sådana extraordinära
uttag, som ej äro motiverade av de föreliggande förhållandena och som skulle
vara till skada ur social synpunkt eller försvåra en lösning av trävaruindustriens
råvaruproblem på längre sikt.
Det har i några yttranden gjorts gällande, att en bestämmelse av nu angiven
innebörd, vilken överensstämmer med vad skogsstyrelsen föreslagit
i 10 § av sitt förslag till skogsvårdslag, skulle bliva helt eller i det närmaste
omöjlig att tillämpa i praktiken, eftersom härför skulle krävas ett omfattande
taxerings- och indelningsarbete beträffande de större fastigheterna,
vartill kompetent arbetskraft skulle saknas. Vidare ha uttalats farhågor för
att skogsvårdsstyrelsema med stöd av en dylik bestämmelse skulle komma
att dirigera hela den på skogen baserade näringspolitiken, ehuru de saknade
förutsättningar därför. Med anledning av dessa invändningar vill jag framhålla
följande.
När det gäller att avgöra, vad som skall anses vara en jämn virkesavkastning
för en fastighet, möta givetvis större svårigheter å fastigheter med förhållandevis
stor skogsareal än å fastigheter, där man vid en okulär besiktning
kan få en uppfattning om skogstillståndet. De flesta av de stora skogsfastigheterna
eller fastighetskomplexen ägas av aktiebolag. För bolagsskogarna
torde numera så gott som undantagslöst finnas uppgifter rörande virkesförrådets
storlek och beskaffenhet, skogens tillväxt med mera. Med stöd
av dessa uppgifter bör skogsvårdsstyrelsen relativt lätt kunna beräkna, vilken
fortlöpande avkastning skogen normalt bör kunna lämna. Skogsvårdsstyrelsernas
uppgift blir vidare ingalunda att dirigera den på skogen baserade
näringspolitiken, utan endast att tillse, att avverkningarna icke ske i så
snabb takt, att virkesavkastningen för längre tid nedgår i alltför hög grad.
Skogsvårdsstyrelsemas arbete torde även komma att underlättas genom de
avverkningsberäkningar och prognoser med mera, som komma att utarbetas
vid statens skogsforskningsinstitut.
Jag vill i detta sammanhang anmärka, att jag ansett mig kunna förutsätta,
att skogsägarna, i den mån de ha sådana uppgifter angående sin skog
som jag nyss nämnt, frivilligt skola tillhandahålla skogsvårdsstyrelsen dessa
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
37
uppgifter, om styrelsen skulle behöva dem för prövning av viss avverkningsfråga.
En bestämmelse angående begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar
skog torde i första hand få anses påkallad beträffande sådana fastigheter,
vilka inneha överloppsskog. Det synes emellertid av flera skäl
lämpligast, att bestämmelsen icke skall avse endast dylika fastigheter utan
skall givas generell giltighet. Där liusbehovsskog eller stödskog till viss del
består av icke utvecklingsbar skog, torde en dylik bestämmelse ofta vara påkallad
för att förhindra, att avverkningar bedrivas på ett sätt, som innebär
att fastighetens skogskapital realiseras i alltför hög grad och därmed det
stöd för fastigheten och dess brukare, som skogen är avsedd att utgöra, för
måhända lång tid framåt försvagas eller helt bortfaller. Ett annat skäl är
att man då undviker de förut berörda svårigheterna att uppdela fastigheter
med skogsinnehav i olika kategorier.
De bestämmelser angående begränsningar i avverkningsrätten, som enligt
min mening böra införas i en ny skogsvårdslag, innebära alltså beträffande
den utvecklingsbara skogen, att avverkning utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
ej må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig
för skogens utveckling, samt beträffande den icke utvecklingsbara
skogen, att avverkning dels ej må ske på sådant sätt, att skogens återväxt
avsevärt försvåras, dels ej utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen må så företagas,
att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. Genom
bestämmelser av detta innehåll synes det möjligt att, utan de olägenheter
av administrativ och psykologisk art, som enligt min uppfattning vidlåda
skogsstyrelsens förslag i denna del, lämna ett skydd åt skogen, som i praktiken
blir lika effektivt som det av skogsstyrelsen åsyftade.
Till den i några yttranden berörda frågan, huruvida särskilda avverkningsbestämmelser
böra uppställas för vissa delar av Norrland, återkommer jag
längre fram.
I detta sammanhang torde jag få något beröra frågan om behovet av särskilda
bestämmelser till skydd mot osund spekulation med skogsfastigheter.
Skogsstyrelsen har i sitt betänkande ej upptagit någon motsvarighet till stadgandet
i 5 § 2 mom. i 1923 års lag, enligt vilket, för att förhindra dylik spekulation,
vissa speciella restriktioner införts i fråga om rätten att avverka
skog å nyförvärvade fastigheter. Som skäl härför har skogsstyrelsen särskilt
hänvisat till att de av skogsstyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande
skydd för stödskog och överloppsskog syntes ägnade att i nödig utsträckning
eliminera skadeverkningarna av ett osunt exploateringsintresse.
Statsmakterna ha vid sin behandling innevarande år av frågan om de allmänna
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken bland annat betonat
den betydelse skogen i stora delar av landet har såsom stöd åt jordbruket.
Enligt dessa allmänna riktlinjer skall även den statliga verksamheten
för yttre rationalisering av jordbruket i stor utsträckning inriktas på
att, där så kan anses behövligt, komplettera jordbruksfastigheter med skogs
-
38
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
mark. Med hänsyn bland annat till nu nämnda förhållanden anser jag det
synnerligen angeläget, att man så vitt möjligt skall söka förhindra, att ett
osunt spekulationsintresse framkallar avverkningar, vilka medföra olägenheter
ur social synpunkt, särskilt då med hänsyn till deras inverkan på bärkraften
hos den fastighet, varå avverkningen skett. Bestämmelsen i 5 § 2
mom. i 1923 års lag kan emellertid, även om den givetvis haft goda verkningar,
knappast anses ha varit fullt effektiv härvidlag. På sätt skogsstyrelsen
framhållit möter det även stora svårigheter att genom en skärpning
av en dylik bestämmelse åstadkomma en tillfredsställande lösning. Bättre
effekt bör enligt min uppfattning kunna ernås genom bestämmelser av det
innehåll, som jag i det föregående förordat. Särskilt torde härvid införandet
av begreppet utvecklingsbar skog och den därav följande begränsningen av
avverkningsrätten bliva av betydelse för flertalet jordbruksfastigheter med
skog. Vad angår den icke utvecklingsbara skogen vill jag vidare betona, att
tillstånd till sådan avverkning, som skulle medföra större rubbning i avkastningens
jämnhet, såvida särskilda omständigheter icke föreligga, ej synes
böra lämnas, där sökanden förvärvat fastigheten genom köp av spekulativ
karaktär. Med hänsyn till det nu anförda finner jag någon särskild bestämmelse,
motsvarande 5 § 2 mom. i 1923 års lag, icke erforderlig i den nya
lagen. I detta sammanhang må även erinras om att efter tillkomsten av 1945
års lag angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet möjligheterna
till osund spekulation med fastigheter med skogstillgång äro relativt
begränsade.
Vad skogsstyrelsen föreslagit angående de åtgärder, som skogs vårdsstyrelse
skall företaga för att förhindra avverkning i strid mot gällande bestämmelser
eller för att få till stånd rättelse, då avverkning skett i strid mot
sagda bestämmelser, innebär hland annat, att skogsvårdsstyrelse i dylika fall
i regel skall i första hand söka få till stånd överenskommelse angående avverkningen
och först om denna utväg ej visar sig framkomlig tillgripa avverkningsförbud.
Vad sålunda föreslagits vill jag för min del biträda. Möjligheterna
att skapa förståelse för betydelsen av en god skogsvård och att få
till stånd positiva skogsvårdsåtgärder torde i allmänhet vara betydligt större,
om skogsvårdsstyrelsens ingripande har formen av ett försök att på frivillighetens
väg få till stånd en överenskommelse med skogsägaren. Mot ett system,
enligt vilket dylika överenskommelser i första hand skola eftersträvas, kan
sålunda ej göras den invändning som, säkerligen ej utan ett visst fog, riktats
mot avverkningsförbuden, nämligen att ingripandet lätt borttager ägarens
skogsvårdsintresse.
överenskommelse som här avses bör innehålla de bestämmelser angående
avverkningen å fastigheten och eventuellt även å därmed sambrukad fastighet,
vilka skogsvårdsstyrelsen finner nödiga. I överenskommelsen bör sålunda
kunna regleras den omfattning, i vilken avverkning skall få ske, ävensom
kunna stadgas, att avverkning skall få ske endast efter skogsvårdsstyrelsens
godkännande. Däri bör vidare bland annat även kunna bestämmas, att
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
39
avverkningsrätt ej må upplåtas från fastigheten eller att sådan upplåtelse må
ske endast efter medgivande från skogsvårdsstyrelsen.
Ingåendet av överenskommelse är ju, såsom redan framhållits, avsett att
utgöra ett mjukare ingripande än avverkningsförbud. Bland annat med hänsyn
härtill torde överenskommelses rättsverkningar ej böra sträcka sig längre
än till den som ingått densamma, överenskommelse bör sålunda ej vara
bindande för blivande ägare av fastigheten eller för den, som av markägaren
förvärvat avverkningsrätt å fastigheten. Någon större olägenhet ur skogsvårdssynpunkt
torde en dylik begränsning av överenskommelsens verkningar
knappast medföra. Vad angår det fall, att fastigheten överlåtes till ny
ägare, må påpekas, att det förhållandet att en viss ägare företagit eller planlagt
avverkning i strid mot gällande bestämmelser eller föreskrifter, i och
för sig ej synes utgöra tillräckligt skäl för att även en ny ägare skall bliva
underkastad avverkningsrestriktioner utöver dem som gälla för skogsägarna
i allmänhet. Upplåtes avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, bör vidare
detta berättiga skogsvårdsstyrelsen att tillgripa det kraftigare medlet
avverkningsförbud. Skulle, då skogsvårdsstyrelsen ingriper i anledning av
planlagd eller påbörjad avverkning, vederbörande markägare eller avverkningsrättsinnehavare
visserligen kunna tänkas vara villig att ingå överenskommelse,
men skogsvårdsstyrelsen anse sig ha anledning befara, att en sådan
överenskommelse ej skulle hållas, bör skogsvårdsstyrelsen för övrigt äga
rätt att omedelbart meddela avverkningsförbud.
Maximitiden för giltigheten av överenskommelse torde i överensstämmelse
med vad i åtskilliga yttranden anförts böra bestämmas till tio år.
Avverkningsförbud bör som förut nämnts i regel ej meddelas med mindre
försök gjorts att få till stånd en överenskommelse och detta försök misslyckats.
Vissa undantag måste emellertid göras från denna regel. Ett av dessa
har redan berörts, nämligen det fallet att skogsvårdsstyrelsen har anledning
antaga att ingången överenskommelse ej skulle hållas. Vidare bör undantag
kunna göras, då det kan befaras att överenskommelse ej skall kunna träffas
eller då skyndsamhet är av nöden. Att avverkning företagits i uppenbar
strid mot skogsvårdslagens bestämmelser synes i princip ej böra utesluta,
att vägen med överenskommelse i första hand skall beträdas. En sådan avverkning
kan emellertid tydligen ofta giva anledning till antagande, att avverkaren
ej skulle hålla en ingången överenskommelse.
En skogsvårdsstyrelse har anfört, att bestämmelserna om överenskommelse
ej borde gälla då avverkning skett i strid mot meddelade föreskrifter eller i
uppenbar strid mot skogsvårdslagens bestämmelser och avverkaren alltså
gjort sig förfallen till ansvar, utan att i dylika fall avverkningsförbud alltid
borde meddelas. Denna uppfattning kan jag dock icke dela. Vad det här
gäller är ju att finna den väg, som kan väntas giva det bästa resultatet ur
skogsvårdssynpunkt. Framför allt då förseelserna äro av mindre allvarlig
art torde ur denna synpunkt en överenskommelse i regel vara att föredraga
framför avverkningsförbud. Vid grövre överträdelser torde däremot ofta sådana
förhållanden föreligga, att skogsvårdsstyrelsen i enlighet med vad nyss
40
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
nämnts bör meddela avverkningsförbud i stället för att försöka få överenskommelse
till stånd. Det synes mig alltså lämpligast att, såsom förslaget
även förutsätter, skogsvårdsstyrelsen får viss möjlighet att anpassa arten av
sitt ingripande efter förhållandena i det särskilda fallet.
I fråga om innebörden av avverkningsförbud överensstämmer förslaget i
stort sett med 1923 års lag. På tvenne mera betydelsefulla punkter föreligga
dock avvikelser, nämligen dels i fråga om förbudets giltighetstid och dels
i fråga om dess verkningar mot ny ägare av fastigheten. Vad giltighetstiden
angår finner jag, med hänsyn bland annat till angelägenheten av att man
även i de fall, där avverkningsförbud måste tillgripas, skall söka att bevara
eller väcka intresset för skogsvården hos den, som drabbas av åtgärden, det
lämpligt, att sådant förbud skall meddelas endast för viss tid. Den av skogsstyrelsen
föreslagna maximitiden av fem år torde dock i en del fall vara allt
för kort. Skogsvårdsstyrelsen torde därför böra äga rätt att, om så anses påkallat,
vid utgången av sagda femårsperiod förlänga förbudet för ytterligare
högst fem år.
För att straff skall kunna ådömas ny ägare, som företagit avverkning i
strid mot ett före hans förvärv av fastigheten meddelat avverkningsförbud,
fordras för närvarande, att den nye ägaren ägt kännedom om förbudet.
Skogsstyrelsen har emellertid föreslagit, att i skogsvårdslagen skall stadgas,
att sådant förbud skall vara gällande även mot ny ägare. Den reella innebörden
av ett dylikt stadgande blir att den nye ägaren ej kan fria sig från
ansvar genom att åberopa, att han ej känt till avverkningsförbudet, och att
sålunda den nye ägaren blir skyldig att själv göra sig underrättad om de
inskränkningar, som kunna ha gjorts i rätten att avverka skog å fastigheten.
En dylik bestämmelse är uppenbarligen ägnad att skapa ökade garantier för
att avverkningsförbud skall få avsedd verkan och synes ej heller innebära
någon obillighet mot den nye ägaren. Det bör nämligen kunna krävas, att en
spekulant å en fastighet före köpet eller i samband med detta hos skogsvårdsstyrelsen
— på sätt även för närvarande i regel sker -— tager reda på
om fastigheten är underkastad några speciella restriktioner i fråga om rätten
att avverka skog. Jag kan därför biträda förslaget i denna del. Erinras
må att motsvarande verkan redan för närvarande tillkommer bland annat
domstolsbeslut om skyldighet att vidtaga åtgärder i anledning av omläggning
av skogsmark. Några särskilda föreskrifter om publicering av meddelat
avverkningsförbud synas icke erforderliga, då det torde få förutsättas
att upplysning härom kommer att sökas hos skogsvårdsstyrelsen.»
Utskottet.
Att avverkningen av skog bedrives på ett ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande
sätt torde vara av större betydelse än övriga skogsvårdande
åtgärder. Även om skogsvårdsstyrelsernas upplysnings- och biträdesverksamhet
har medfört mycket goda resultat, har erfarenheten dock visat, att
man ingalunda helt kan bygga på skogsägarnas intresse för och kunskap
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
41
om skogsvårdens fordringar i fråga om avverkningarnas bedrivande. Medan
det inom vissa landsdelar och beträffande ett stort antal skogsägare
lyckats skogsvårdsstyrelserna att på frivillighetens väg få väsentligt större
skogsvårdskrav å avverkningen tillgodosedda än som är möjligt med stöd
av gällande lag, har det däremot i andra fall visat sig svårare alt åstadkomma
ett tillfredsställande skydd mot olämpliga avverkningar. En viss
skärpning av skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser torde vara påkallad,
därest en önskvärd ökning av skogsproduktionen skall kunna uppnås.
En av de mest angelägna reformerna på skogsvårdslagstiftningens område
är att få till stånd ett verksamt skydd mot den för tidiga avverkning av
växande skog, som i stor utsträckning förekommer. Erfarenheten har givit
vid handen, att det förbud mot avverkning av yngre skog annorledes än
genom ändamålsenlig gallring, varom stadgas i 1923 års skogsvårdslag, icke
kunnat hindra slutavverkning av skog, som ännu har sådana tillväxtmöjligheter,
att större ekonomiskt utbyte skulle ha erhållits, om skogen kvarhållits
ytterligare ett antal år. På många håll har vid tolkningen av begreppet
yngre skog skogens ålder blivit utslagsgivande. Om skyddsgränsen
för den växande skogen bestämmes efter ekonomiska principer, så att skyddet
blir bestående, så länge det är mera förmånligt ekonomiskt sett att låta
skogen kvarstå och vårda den med rationella gallringar än att slutavverka
den, torde en väsentlig höjning av gränsen kunna ernås.
Utskottet ansluter sig således till förslaget om att all utvecklingsbar skog
— med den definition dylik skog erhållit i förslagets 6 § — skall skyddas
mot slutavverkning.
Det synes utskottet lämpligt, att en definition å begreppet utvecklingsbar
skog inflyter i själva lagtexten, enär därigenom möjligheterna till alltför
stora variationer beträffande tolkningen av begreppet bliva begränsade.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att den nya skyddsgränsen
torde vara lättare att uppdraga än gränsen mellan yngre och äldre
skog, eftersom man slipper göra en sådan sammanjämkning mellan ekonomiska
synpunkter och ett hänsynstagande till skogens ålder, som förutsättes
i 1923 års lag. I allmänhet lärer frågan om skog är att anse såsom utvecklingsbar
kunna avgöras genom direkt bedömning, grundad på lokala
förhållanden och erfarenheter, utan alltför invecklade teoretiska beräkningar.
Avgörandet torde komma att underlättas genom anvisningar, som
meddelas av skogsstyrelsen och genom resultatet av de produktionsundersökningar,
som utföras av statens skogsforskninginstitut. Skogsstyrelsen
bör i sina anvisningar även meddela föreskrifter angående den räntefot,
varmed man har att räkna. Genom att man vid gränsdragningen torde böra
bortse från tillfälliga konjunkturförhållanden, komma jämväl svårigheterna
vid gränsens fixerande att minskas. Utskottet vill understryka departementschefens
uttalande, att bl. a. med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som
äro ofrånkomliga vid en mera långsiktig bedömning av ifrågavarande slag,
skyddet begränsas till sådana fall, där bedömningen mera påtagligt talar
för att skogen skall kvarstå.
42
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
Om skogen är av så otillfredsställande beskaffenhet, att den saknar förmåga
att i ekonomiskt hänseende utveckla sig på nöjaktigt sätt, oavsett
om gallringsingrepp företagas eller icke, är skogen enligt utskottets mening
ej att anse såsom utvecklingsbar.
1923 års skogsvårdslag innehåller — frånsett ett stadgande till motverkande
av osund spekulation med skogsfastigheter — ej andra bestämmelser
beträffande hushållningen med äldre skog än en föreskrift, som har
till syfte att förhindra, att den äldre skogen avverkas i sådan utsträckning,
att husbehovet äventyras. Såsom tidigare berörts, är det av stor betydelse,
att alltför stora ojämnheter i fråga om den för varje år avverkade virkeskvantiteten
kunna undvikas. Den befolkning, som för sitt arbete är beroende
av skogsavverkningarna, har intresse av en relativt jämn fördelning
av sysselsättningsmöjligheterna under olika år. Trävaruindustrierna ha också
behov av en någorlunda jämn råvarutillgång. För jordbruksfastigheter
med husbehovsskog eller stödskog är det jämväl av vikt, att icke avverkningarna
å fastigheterna drivas så långt, att brist på husbehovsskog eller
stödskog för längre tid uppkommer.
Beträffande den utvecklingsbara skogen innebär själva sättet för avverkningarnas
bedrivande, nämligen gallringsuttag, garanti för en viss jämnhet
i virkesavkastningen. Då därjämte efter en gallring alltid kvarstår en avsevärd
del av virkesförrådet i skogen, synes behov ej föreligga att med hänsyn
till kraven på en god skogshushållning meddela restriktioner i fråga
om avverkning av utvecklingsbar skog.
Å fastigheter med större förråd av icke utvecklingsbar skog kan däremot
en hastig slutavverkning av all sådan skog medföra stora olägenheter. Gäller
det fastigheter med enbart husbehovsskog eller stödskog, kan genom
en sådan avverkning fastighetens behov av skog för husbehovsändamål eller
såsom stöd för jordbruket äventyras för många år framåt. Är det fråga
om större fastigheter eller fastighetskomplex, kan en dylik avverkning förorsaka
arbetslöshet för den skogsarbetande befolkningen i orten och svårigheter
med virkesförsörjningen för industrierna i trakten. Även om åtminstone
inom vissa delar av landet förekomsten av icke utvecklingsbar skog
är relativt begränsad, visar dock erfarenheten, att möjligheterna att i obegränsad
omfattning avverka sådan skog lett till allvarliga missförhållanden
inom olika delar av landet. Utskottet anser därför i likhet med departementschefen,
att lagen bör lägga i skogsvårdsmyndigheternas händer att i
viss utsträckning reglera avverkningen av den icke utvecklingsbara skogen.
Härigenom kan jämväl osund spekulation med skogsfastigheter motverkas.
En sådan reglering bör enligt utskottets uppfattning icke göras alltför
sträng utan giva möjligheter till en viss anpassning efter de skiftande förhållanden,
som kunna råda å olika fastigheter. Kontrollbestämmelserna
böra också göras så enkla som möjligt, så att ej onödiga svårigheter uppstå
vid tillämpningen. Ur dessa synpunkter synes 7 § första stycket i det
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
43
i propositionen framlagda förslaget till skogsvårdslag ha ett bestämt föieträde
framför skogsstyrelsens förslag, vari en uppdelning av fastigheterna
i tre olika grupper verkställts. Det i nyssnämnda lagrum förekommande
uttrycket »större rubbningar i avkastningens jämnhet» torde kunna säkerställa
en erforderlig smidighet i tillämpningen.
I motionen II: 384 har gjorts gällande, att kravet på jämnhet i avverkningarna
dels vore mindre angeläget än skogsvardsintresset och önskemålet
om största möjliga skogsproduktion och dels vore svårt att förena
med sistnämnda intressen. Enligt utskottets förmenande torde emellertid
motsättningen mellan dessa olika intressen i allmänhet endast bliva skenbar.
De farhågor, som uttalats i motionen 1: 239, om att den föreslagna bestämmelsen
i 7 § första stycket skulle såvitt angår husbehovsskog och
stödskog mera taga sikte på industriens virkesbehov än fastigheternas bärighet,
finner utskottet icke vara befogade. Ifrågavarande bestämmelse
torde beträffande dylika skogar få den verkan, att avverkning av icke utvecklingsbar
skog i sådan utsträckning, att brist på erforderlig husbehovsskog
och stödskog uppstår, kan förhindras. Endast i undantagsfall kunna
överavverkningar å enstaka husbehovsskogar eller stödskogar ha någon betydelse
för industriens virkesbehov. Att jämväl de mindre skogarna inordnats
under 7 § första stycket har sin grund däri, att denna bestämmelse
i praktiken ansetts medföra samma effekt som de av skogsstyrelsen föreslagna
bestämmelserna till skydd för husbehovs- och stödskogen.
Bestämmelsen i 7 § första stycket förslaget till skogsvårdslag innebär,
såsom departementschefen framhållit, ingalunda något krav på en absolut
jämnhet i avverkningarna. Behörig hänsyn måste tagas till konjunkturernas
växlingar, och vidare måste avverkningarna ske på ett för fastigheten
ekonomiskt tillfredsställande sätt. Särskilt å de mindre fastigheterna lönar
det sig icke att företaga regelbundna avverkningar varje år. Avfattningen
av 7 § första stycket medför ej hinder att, då så anses fördelaktigt ur ekonomisk
synpunkt, företaga avverkningar med vissa års mellanrum, t. ex,
vart femte eller tionde år eller, om fastigheten är ogynnsamt belägen, ännu
mera sällan. Därest i sådant fall ej uttages mera skog än som motsvarar
tillväxten sedan föregående avverkning, erfordras icke något tillstånd av
skogsvårdsstvrelsen. Endast när fråga är om större avvikelser från den
uthålliga avverkningen, måste tillstånd av skogsvårdsstyrelsen inhämtas.
Har skogsägaren ett berättigat intresse, att avverkning å hans fastighet
vid något tillfälle företages i sådan omfattning, att den kommer i strid
mot jämnhetsregeln, t. ex. vid nybyggnad eller omfattande ombyggnad
å fastigheten, torde skogsvårdsstyrelsen icke böra vägra tillstånd till sådan
avverkning.
Inom stora delar av Norrland, ocli detta även inom områden, där exploateringen
av urskogen ägt rum under förra århundradet, råder för närvarande
brist på virke genom att avverkningarna under eu längre följd av
44
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
år varit större än tillväxten. Den föreslagna bestämmelsen beträffande avkastningens
jämnhet torde kunna förhindra en liknande utveckling inom
andra delar av landet, där efterfrågan på virke starkt stegrats, bl. a. till
följd av underskottet inom Norrland.
Beträffande invändningen om svårigheterna vid den praktiska tillämpningen
av stadgandet i 7 § första stycket samt de uttalade farhågorna för
att skogsvårdsstyrelserna skulle komma att dirigera hela den på skogen
baserade näringspolitiken ansluter sig utskottet till vad departementschefen
härutinnan anfört.
I likhet med departementschefen finner utskottet någon särskild bestämmelse
till skydd mot osund spekulation med skogsfastigheter icke vara
erforderlig, därest 6 § och 7 § första stycket i lagförslaget upphöjas till lag.
Utskottet biträder jämväl departementschefens förslag angående de åtgärder,
som skola vidtagas av skogsvårdsstyrelsen för att förhindra en
avverkning i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser eller för att få rättelse
till stånd, då en olaglig avverkning förekommit. Det synes vara en
påtaglig förbättring, att i dylika fall skogsvårdsstyrelsen som regel i första
hand skall söka få till stånd en överenskommelse med skogsägaren och
ej omedelbart utfärda avverkningsförbud.
Åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd.
Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 158—190
i betänkandet och beträffande yttrandena till s. 95—102 i propositionen.
Departementschefen.
»Vad skogsstyrelsen föreslagit angående skyldighet att vidtaga åtgärder för
tryggande av återväxt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada
å skogen överensstämmer med ett par undantag väsentligen med vad som gäller
enligt 1923 års lag. Med viss avvikelse i fråga om omfattningen av reproduktionsskyldigheten
i anledning av skada å skogen kan jag i huvudsak ansluta
mig till förslaget i denna del.
Innan jag ingår på sagda avvikelse torde jag emellertid få något uppehålla
mig vid skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning. Denna
skyldighet torde, som skogsstyrelsen föreslagit och även är fallet enligt 1923
års lag, böra omfatta alla sådana åtgärder, som äro erforderliga för att nöjaktig
återväxt skall erhållas inom skälig tid, s. k. full reproduktionsskyldighet.
Skyldighetens omfattning kommer alltså i det enskilda fallet att begränsas
endast av vad som kan anses såsom nöjaktig återväxt och skälig tid. Det ligger
i sakens natur, att kraven härvidlag icke under alla förhållanden kunna
ställas lika högt, utan att hänsyn måste tagas till förutsättningarna för en
lönsam skogsproduktion å den ifragavarande marken. Detta bör givetvis gälla
både vid övervägande huruvida den naturliga återväxten kan anses tillfyllest
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
45
och, därest så ej är fallet, vid övervägande av omfattningen av de åtgärder,
som böra vidtagas för att främja återväxten, och den tid inom vilken dessa
åtgärder skola vara vidtagna.
I åtskilliga yttranden har pekats på de svårigheter det erbjuder att lösa
återväxtfrågan på ett tillfredsställande sätt, så länge någon effektiv utväg att
skapa betesfred ej finnes. Såsom redan inledningsvis nämnts har jag för avsikt
att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för utredning av frågan om en revision av ägofredslagen. Intill dess denna
fråga vunnit en tillfredsställande lösning torde det vara nödvändigt, att
skogsvårdsstyrelserna vid bedömningen av vilka åtgärder, som böra vidtagas
för fullgörande av reproduktionsskyldigheten, taga hänsyn till de svårigheter,
som under nuvarande förhållanden kunna föreligga att freda de avverkade
ytorna mot betande djur.
I ett yttrande har uttalats, att skogsvårdsstyrelserna icke borde äga befogenhet
att ålägga markägare skogsodling med lövträd. Rörande denna fråga
vill jag framhålla, att en skogsvårdsstyrelse givetvis i sin upplysnings- och
rådgivningsverksamhet bör äga söka få skogsägarna att välja den art av
skogsproduktion, som enligt dess uppfattning kan väntas komma att giva det
bästa ekonomiska resultatet, och således även söka få till stånd odling av
lövträd å ett visst område, om detta enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning
är lönsammare än odling av barrträd. Uppkommer fråga om att ålägga en
markägare att vidtaga återväxtåtgärder, bör åläggandet däremot i fråga om
valet av trädslag ej gå utöver vad som behövs för att åstadkomma ett nöjaktigt
skogstillstånd. Kan till exempel ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte
erhållas genom odling av barrträd, bör sålunda skogsvårdsstyrelsen icke
kunna påfordra, att markägaren i stället skall odla lövträd därför att sistnämnda
odling på lång sikt kan tänkas giva ett bättre resultat. En särskild
anledning till försiktighet i detta hänseende utgör den förhållandevis långa
omloppstiden för de ädla trädslagen.
I åtskilliga yttranden från norrlandshåll ha uttalats betänkligheter med
anledning av de svårigheter, som uppehållandet av kravet på full reproduktionsplikt
efter avverkning skulle kunna medföra för de ekonomiskt svagare
grupperna i Norrland, särskilt med hänsyn till de långa omloppstiderna för
skogsproduktionen. I huvudsak torde dessa svårigheter dock elimineras genom
en riktig tillämpning av kravet på nöjaktig återväxt. Jag förutsätter vidare
att i de delar av riket, där så kan anses behövligt, skola kunna utgå särskilda
bidrag till återväxtåtgärder i de fall där reproduktionsskyldigheten
eljest skulle bliva särskilt betungande. Frågan om de grunder, efter vilka dylika
bidrag böra utgå, torde få upptagas i samband med framläggandet av
det förslag om att sammanföra olika skogsförbättringsanslag, vilket kommer
alt beröras i det följande.
Vad angår omfattningen av reproduktionsskyldigheten i anledning av inträffad
skada å skogen har skogsstyrelsen i sitt förslag ej upptagit någon motsvarighet
till stadgandet i 10 § 2 mom. 1923 års lag, enligt vilket skogsvårds
-
46
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
styrelsen, om fullgörandet av skyldigheten skulle bliva synnerligen betungande,
vid icke självförvållad skada kan medgiva skälig begränsning av densamma.
Som skäl härför har skogsstyrelsen anfört, att det vid en tillämpning
av grundprincipen, att skogsbruket skall drivas på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt, borde vara uteslutet att fordra föryngringsåtgärder, vilka ej
stode i rimlig proportion till skogsbrukets ekonomiska möjligheter, och att
en bestämmelse av nyss angivet innehåll följaktligen icke vore behövlig. Emellertid
är det ej uteslutet, att fall kunna inträffa, då ett fullgörande av reproduktionsskyldigheten
visserligen framstår som rimligt ur allmänt ekonomiska
synpunkter men likväl skulle medföra en avsevärd belastning för den enskilde
skogsägaren, bland annat med hänsyn till att det kapital han får nedlägga å
återväxtåtgärderna ej kan väntas lämna någon avkastning förrän efter lång
tid. Enligt min uppfattning bör därför en bestämmelse av samma innehåll
som nyssnämnda stadgande i 1923 års lag upptagas i den nya lagen. Någon
olägenhet härav ur skogsvårdssynpunkt torde ej vara att befara. Den reella
effekten blir nämligen främst, att skogsägaren i de fall, då bestämmelsen blir
tillämplig, får möjlighet att för utförande av återväxtåtgärderna erhålla sådant
bidrag till åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd, som kommer
att behandlas i det följande.
Spörsmålet, hur nu ifrågavarande reproduktionsskyldighet bör påverkas
av möjligheten att erhålla lån eller bidrag, kommer jag att behandla längre
fram på tal om införandet av en allmän skyldighet att vidtaga åtgärder mot
otillfredsställande skogstillstånd.
I fråga om förfarandet, då skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter
avverkning eller efter inträffad skada å skogen icke fullgjorts, avviker förslaget
på en viktig punkt från 1923 års lag. Under det att enligt denna skyldigheten
att vidtaga dylika åtgärder prövas av domstol, skall nämligen enligt
förslaget prövningen ankomma på skogsstyrelsen. På denna punkt har i så
gott samt samtliga de yttranden där frågan berörts — i överensstämmelse
med ett vid skogsstyrelsens betänkande fogat särskilt yttrande av vissa av de
i utredningen deltagande sakkunniga — föreslagits ett bibehållande av bestämmelserna
i 1923 års lag. För sistnämnda ståndpunkt kunna även otvivelaktigt
starka skäl anföras. Bland annat torde man sålunda ej böra bortse
från att det — även om ur rättssäkerhetssynpunkt i och för sig ingen erinran
synes kunna göras mot att avgörandena i ärenden av ifrågavarande
slag träffas av skogsstyrelsen — ur den enskilde skogsägarens synpunkt kan
framstå som önskvärt, att hans sak skall avgöras av ett organ, som är fristående
från det aktiva skogsvårdande arbetet. Å andra sidan torde det vara
av stort värde att den myndighet, som skall avgöra hithörande ärenden, själv
har framstående skoglig kompetens. Vidare torde möjligheterna att få erforderlig
enhetlighet i avgörandena bliva betydligt större, därest prövningen anförtros
skogsstyrelsen. Jag har med hänsyn bland annat till sist anförda förhållanden
funnit mig böra biträda skogsstyrelsens förslag i denna del.
Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.
47
Vad angår de i förslaget upptagna bestämmelserna om åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd •— till vilka motsvarighet saknas i gällande skogsvårdslag
— vill jag först erinra om vad jag inledningsvis anfört därom att det
principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer det kravet å de enskilda
markägarna, att den produktionsfaktor, som den av dem ägda marken
utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt rimligt sätt och sålunda
bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen. Såsom skogsstyrelsen betonat
i sitt betänkande är arealen av den skogsmark, där skogstillståndet för
närvarande är uppenbart otillfredsställande, synnerligen betydande, uppskattningsvis
ej mindre än omkring 2,5 miljoner hektar. Klart är att det måste
anses synnerligen angeläget att även dessa marker skola försättas i sådant
skick, att deras produktionsförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande
sätt.
För närvarande saknas möjlighet att framtvinga åtgärder för erhållande
av nöjaktigt skogstillstånd i andra fall än sådana då avverkning eller skadegörelse
förekommit. Genom bidrag av statsmedel har visserligen på senare
tid iståndsättandet av sådana marker, där reproduktionsplikt icke förelegat,
befrämjats. De framsteg som gjorts under denna tid ha emellertid, trots
statsbidragen, varit förhållandevis obetydliga. I viss utsträckning har detta
dock säkerligen berott på bristen på arbetskraft.
Arbetet med att försätta ifrågavarande marker i skogsproduktivt skick
måste under alla förhållanden komma att taga lång tid. Framför allt torde
den knapphet på arbetskraft, som torde komma att föreligga även i fortsättningen,
komma att lägga hinder i vägen för ett snabbt genomförande av
detta arbete. Det har under hänvisning bland annat till dessa förhållanden i
en del yttranden anförts, att man nu ej hade anledning att införa bestämmelser
om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd
utan i stället borde söka att, bland annat genom bidrag av allmänna
medel, stimulera till utförande av dylika åtgärder på frivillighetens väg i
den utsträckning förhållandena medgåve. Till denna uppfattning kan jag
dock icke ansluta mig. Att bristen på arbetskraft och andra omständigheter
nödvändiggöra, att arbetet i sin helhet måste beräknas komma att taga lång
tid, synes ej utgöra tillräckligt skäl för att man ej skulle söka skapa garantier
för att de möjligheter att vidtaga förbättringsåtgärder, som kunna föreligga
vid varje särskild tid, verkligen utnyttjas. Erfarenheten har visat att
det, om så skall bliva fallet, ej är möjligt att uteslutande bygga på vad som
kan ernås på frivillighetens väg. Jag delar därför den av skogsstyrelsen uttalade
uppfattningen, vilken jämväl biträtts i flertalet av de avgivna yttrandena,
att skyldighet att företaga dylika åtgärder bör föreskrivas åtminstone
i viss utsträckning.
Vid bedömandet av den omfattning nu nämnda skyldighet bör äga torde
till en början böra beaktas de ekonomiska konsekvenser densamma skulle få
för jordägaren. Med hänsyn till de långa omloppstiderna för skogsproduktionen
måste det i allmänhet beräknas förflyta så lång tid från iståndsättandet
till dess marken lämnar någon avkastning, att den, som utfört förbättrings
-
48
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
åtgärderna, endast i undantagsfall själv torde få tillgodogöra sig denna avkastning.
Visserligen kan fastighetens värde beräknas stiga genom att skogsmarken
försättes i nöjaktigt skick. Det torde emellertid vara mera sällan,
som denna värdestegring uppgår till ett belopp, motsvarande kostnaden för
förbättringsåtgärderna. Nu berörda förhållanden tala för att ifrågavarande
skyldighet bör begränsas, om man vill undvika att den skall verka otillbörligt
betungande för skogsägaren. Det förtjänar i detta sammanhang även erinras
om att, då det otillfredsställande skogstillståndet förorsakats av misskötsel,
denna oftast torde ligga så långt tillbaka i tiden, att det knappast kan
anses rimligt att låta den nuvarande markägaren bära det ekonomiska ansvaret
för densamma. Att lägga detta ansvar på markägaren ter sig än mindre
tilltalande, när markens tillstånd icke är en följd av nuvarande eller föregående
ägares åtgöranden utan beror på naturförhållandena, till exempel då
det gäller försumpade marker.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner jag det rimligt att, på sätt
skogsstyrelsen föreslagit, skyldigheten att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd i första hand begränsas så att åtgärder icke må påfordras
för kostnad utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med
åtgärdernas vidtagande.
Skälen för en sådan begränsning bortfalla emellertid helt eller i huvudsak
i den mån det allmänna tillhandahåller skogsägaren medel för bestridande
av kostnaden för förbättringsåtgärderna. Med hänsyn härtill har
skogsstyrelsen även föreslagit, att begränsningen ej skall gälla i den mån
markägaren har möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel.
I likhet med skogsstyrelsen anser jag, att för ifrågavarande ändamål böra
utgå såväl bidrag som lån av allmänna medel. Till vad skogsstyrelsen föreslagit
angående bidragsbeloppen kan jag även ansluta mig. Bidrag torde
sålunda böra lämnas med 50 procent av den del av kostnaden för åtgärderna,
som ej täckes av värdet av den skog som bör avverkas, samt utgå till samtliga
kategorier av skogsägare. Då särskilda skäl därtill föreligga, exempelvis
då markägaren har svag ekonomi eller det för motverkande av arbetslöshet
är angeläget, att åtgärderna skola komma till stånd, bör bidragsprocenten
kunna höjas till 60.
Lån bör utgå högst med belopp, motsvarande den del av kostnaden för
åtgärderna, som ej täckes av bidrag eller av värdet av avverkad skog. För
lånen böra gälla i huvudsak samma regler, som fastställts eller komma att
fastställas för amorteringslån till rationaliseringsåtgärder inom jordbruket.
Även räntefoten bör vara densamma. Såväl den amorteringsfria tiden som
amorteringstiden torde emellertid här ofta böra vara avsevärt längre än som
förutsatts i fråga om de för jordbruket avsedda amorteringslånen, varjämte
uppskov med erläggande av ränta torde erfordras i betydligt större utsträckning
än vad fallet är med sistnämnda lån. Mot vad skogsstyrelsen i dessa
hänseenden föreslagit har jag ej funnit anledning till erinran.
Jag har för avsikt att, sedan skogsstyrelsen avgivit det i betänkandet bebådade
förslaget om en sammanslagning av flertalet av de olika anslag, som
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
49
nu utgå till skogsförbättringsåtgärder, till ett gemensamt anslag, förslagsvis
benämnt statens skogsförbättringsanslag, upptaga frågan om anvisande av
medel för nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet samt om den närmare
utformningen av bestämmelserna rörande densamma.
Efter denna redogörelse för de möjligheter, som enligt min mening böra
finnas att av allmänna medel erhålla lån och bidrag till åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd, torde jag få återkomma till frågan, huru dessa
låne- och bidragsmöjligheter böra inverka på skyldigheten att vidtaga dylika
åtgärder. Enligt skogsstyrelsens förslag skulle åtminstone formellt redan det
faktum att lån ställdes till en skogsägares förfogande, medföra skyldighet
att vidtaga dylika åtgärder upp till en kostnad, motsvarande lånesumman.
Med hänsyn till den långa tid, som måste beräknas förflyta innan någon
avkastning kan erhållas från skogsmarken, skulle emellertid en dylik skyldighet
i många fall bliva synnerligen betungande för skogsägaren, eftersom
denne då under en följd av år finge bära kostnaden för ränta och amortering
utan att erhålla någon motsvarande avkastning från skogsmarken. I
överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i flera yttranden,
anser jag därför, att skyldighetens omfattning icke bör anknytas
till möjligheten att erhålla lån. Däremot synas de förut berörda betänkligheterna
mot att ålägga dylik skyldighet i stort sett försvinna, därest skogsägaren
har möjlighet att erhålla bidrag enligt de grunder som nyss angivits.
Med hänsyn till de förmånliga bidragsbestämmelserna torde det i vart fall
bliva ytterligt sällsynt, att en markägare, som erhåller dylikt bidrag, icke
skall bliva i stand att utföra de åtgärder, som äro behövliga. Att begränsa
skyldigheten till ett belopp, motsvarande bidraget, synes under sådana förhållanden
icke behövligt. Det synes vidare icke påkallat att i lagen intaga
bestämmelser om de grunder, efter vilka bidrag skall utgå.
Därest bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande
skogstillstånd införas av det innehåll, som jag nu förordat, böra skogsvårdsstyrelserna
emellertid handla med varsamhet och tillse att skyldigheten
ej utkräves i sadana fall, där detta i betraktande av omständigheterna
skulle te sig obilligt eller eljest olämpligt. Hänsyn bör sålunda bland annat
tagas till arbetskraftstillgången. Över huvud böra också beaktas sådana
speciella förhållanden hos eu viss brukare, som kunna göra det svårt för
denne att fullgöra skyldigheten. Det synes vidare angeläget, att åtgärderna
i främsta rummet inriktas på sådana marker, som äro lättast att omföra
i produktivt skick. I enlighet härmed bör bland annat stor återhållsamhet
iakttagas, därest fråga uppkommer om att ålägga eu markägare att vidtaga
dikningsåtgärder beträffande mark, som i sitt nuvarande skick närmast är
att hänföra till impediment.
Skulle åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd
bliva erforderligt, torde sadant aläggande böra meddelas av skogsstyrelsen.»
4 llihanu till riksdauens protokoll 1M8. 10 samt. Nr 10.
50
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
Utskottet.
Vad i propositionen anförts rörande skyldigheten att vidtaga åtgärder för
tryggande av återväxt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada
föranleder icke någon erinran från utskottets sida.
I fråga om förfarandet, då skyldigheten att vidtaga åtgärder för erhållande
av nöjaktigt skogstillstånd efter avverkning eller inträffad skada eller å
marker, där skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande, icke fullgjorts,
har i propositionen föreslagits, att prövningen av denna skyldighet
skall ankomma på skogsstyrelsen och icke på domstol. I motionerna I: 238
och II: 384 har yrkats den ändringen i förslaget, att prövningen av sagda
fråga skall åligga domstol. Såsom skäl härför har i motionerna åberopats,
att skogsstyrelsen med hänsyn till sin ställning i förhållande till skogsvårdsstyrelserna
skulle komma att döma i egen sak, därest skogsstyrelsen skulle
avgöra dylika frågor.
Utskottet finner det vara av synnerlig vikt, att avgörandet av frågor, som
röra skyldighet att vidtaga åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd,
anförtros en myndighet, som i skogsägarnas ögon framstår såsom
fullt opartisk. Även om det måste antagas, att skogsstyrelsen skulle ådagalägga
full objektivitet och oväld i sina avgöranden, kan man icke bortse från
att allmänheten kan hysa misstro mot ett beslut av skogsstyrelsen i ärenden,
rörande vilka skogsstyrelsen har befogenhet meddela skogsvårdsstyrelserna
bindande anvisningar. I yttrandena har ju också praktiskt taget enhälligt
den uppfattningen kommit till uttryck, att avgörandet av frågor av
förevarande slag skall tillkomma domstol. Visserligen lärer väl direkt skoglig
sakkunskap mera sällan vara företrädd inom en domstol, men domstolarna
ha likväl så stor erfarenhet vid bedömande av ärenden av de mest
skilda slag, att jämväl frågor angående återväxtåtgärder med fullt förtroende
kunna anförtros domstolarnas prövning. För övrigt torde i regel inom
nämnden vid häradsrätterna skogsägare av olika kategorier finnas representerade.
Därest ytterligare skoglig sakkunskap skulle vara erforderlig, ha
domstolarna möjlighet att anlita sådan. Utskottet kan med hänsyn till vad
sålunda anförts icke tillstyrka propositionen i denna del utan biträder vad
i motionerna 1: 238 och II: 384 föreslagits om överflyttning av ifrågavarande
ärenden till domstol.
Utskottet delar departementschefens uppfattning om angelägenheten av
att de betydande arealer skogsmark — av skogsstyrelsen uppskattade till
cirka 2,5 miljoner hektar — varå skogstillståndet är synnerligen otillfredsställande,
bliva försatta i sådant skick, att markens produktionsförmåga
utnyttjas i nöjaktig utsträckning. För att detta skall kunna genomföras
inom rimlig tid anser utskottet i likhet med departementschefen, att i lagen
bör föreskrivas skyldighet för markägarna att i viss omfattning vidtaga åtgärder
för att försätta dylika marker i produktivt skick. Därest markägarnas
skyldighet begränsas till åtgärder för en kostnad motsvarande värdet av
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
51
de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande, samt kravet
på ytterligare åtgärder göres beroende av möjligheterna att erhålla skäligt
bidrag av allmänna medel, synas inga invändningar kunna resas mot
införande av lagstadgad skyldighet för markägare att iståndsätta marker av
ifrågavarande beskaffenhet.
Med hänsyn till omfattningen av de marker, som behöva omföras i produktivt
skick, samt den begränsade tillgången på bidrag, måste det återuppbyggnadsarbete,
varom här är fråga, taga lång tid i anspråk. Det är angeläget,
att varje skogsvårdsstyrelse i första hand sörjer för att de ur produktionssynpunkt
bästa markerna inom styrelsens område bliva iståndsatta.
Ålägganden att utföra förbättringsarbeten böra icke komma i fråga,
om det icke gäller åtgärder, som äro klart lönande. Vad särskilt angår
försumpade marker ha från vissa håll farhågor uttalats, att bidrag skulle
kunna utgå till icke räntabla dikningsåtgärder. Dessa farhågor torde emellertid
icke vara befogade. För att åläggande att utföra en dikning skall kunna
ifrågakomma, måste det från början stå klart, att nyttan av dikningsåtgärden
ur skogsproduktionssynpunkt överstiger kostnaden för åtgärden.
De skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd, där en förbättringsåtgärd
måhända lämnar det allra bästa resultatet, utgöras av de huvudsakligen
i södra och mellersta Sverige förekommande förvildade hagmarkerna.
I den mån dessa marker ej underhållas i skälig utsträckning såsom
betesmarker, äro de att anse såsom skogsmark, och markägarna kunna
då förpliktas försätta områdena i tillfredsställande skogligt skick. I många
fall torde kostnaden för de åtgärder, som kunna vara behövliga å dylika
marker, täckas av värdet av de träd, som böra avverkas i samband med åtgärdernas
genomförande.
Svårföryngrade skogar och skyddsskogar.
I denna del hänvisas beträffande skogsstyrelsens förslag till s. 190_204 i
betänkandet och beträffande yttrandena till propositionen s. 108.
Departementschefen.
»Särskilda bestämmelser torde även i fortsättningen erfordras beträffande
sådan skog, som är att anse såsom svårföryngrad eller som skyddsskog.
I enlighet med vad skogsstyrelsen föreslagit torde till svårföryngrad skog
böra hänföras skogen i de trakter, där på grund av skogsmarkens belägenhet
i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt
hänseende ogynnsamt läge det måste befaras, att i händelse av olämplig avverkning
av befintlig skog återväxt i allmänhet skulle omöjliggöras eller avsevärt
försvåras, samt till skyddsskog sådana skogar, vilkas bestånd prövas
erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt. Avgörandet av huruvida viss
skog skall hänföras till någon av nu nämnda båda kategorier torde böra an
-
52
Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.
komma på Kungl. Maj: t. För att möjliggöra enhetliga avgöranden bör initiativrätten
i fråga om att förklara skog för svårföryngrad ej vara förbehållen
skogsvårdsstyrelserna utan dylik fråga bör — liksom redan för närvarande
är fallet med skyddsskog — kunna upptagas även av skogsstyrelsen eller
direkt av Kungl. Maj:t.
I samband med införandet av den nya skogsvårdslagen bör ske en allmän
omprövning av frågan, vilka områden som skola anses som svårföryngrade
eller som böra hänföras till skyddsskog. En dylik omprövning synes nödvändig
både i betraktande av att skogsmarksbegreppet avses bliva i viss mån
utvidgat och framför allt med hänsyn till de nu föreslagna allmänna riktlinjerna
för skogsskötseln. Då enligt dessa skogsbruket i princip skall bedrivas
efter ekonomiska linjer, måste nämligen vid prövning av frågan, huruvida
ett område skall anses såsom svårföryngrat eller ej, räntabiliteten av
återväxt genom kulturåtgärder eller liknande åtgärder i regel bliva av avgörande
betydelse.
Sådana undersökningar, som böra ligga till grund för denna omprövning,
kunna emellertid ej slutföras före den nya lagens ikraftträdande. Särskilt
arbetskrävande och tidsödande måste undersökningarna väntas bliva beträffande
lappmarken och Säma—Idreområdet. Det torde därför vara nödvändigt
att de förordnanden om att viss skog skall anses såsom svårföryngrad skog
eller skyddsskog, vilka meddelats enligt 1923 års lag, tillerkännas giltighet
tills vidare även efter den nya lagens ikraftträdande, därvid dock skyddsskogen
i Kopparbergs och Jämtlands län bör hänföras till svårföryngrad skog.
Detsamma bör gälla skogarna inom Gotlands län och på Öland, vilka skogar
enligt nuvarande bestämmelser utan särskild prövning skola anses såsom
svårföryngrade, ävensom skogarna i de områden, där lappmarkslagen gäller.
Vad sistnämnda skogar angår må framhållas, att dessa otvivelaktigt till övervägande
del äro att anse såsom svårföryngrade. I den mån undersökningsarbetet
fortskrider böra emellertid de områden, som finnas icke vara att
anse såsom svårföryngrade, fritagas från de för sådan skog gällande restriktionerna.
Beträffande innehållet i de särskilda bestämmelser, som böra gälla för svårföryngrad
skog och skyddsskog, överensstämmer förslaget i huvudsak med
1923 års lag. Jag kan även i stort sett godtaga vad skogsstyrelsen härvidlag
föreslagit.
Enligt 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt äro från skyldighet
att erlägga jaktvårdsavgift vid viss jakt befriade bland andra i trakterna
ovan skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofasta personer. Denna
gräns är även av betydelse i vissa avseenden i fråga om jakttid och tillåtet
jaktsätt. Om de nuvarande skyddsskogarna i Jämtlands län överföras till
svårföryngrad skog, torde därför vissa ändringar i jaktlagen och därmed
sammanhängande författningar bliva erforderliga. Till dessa frågor torde jag
få återkomma i specialmotiveringen.»
Jordbruksutskottets utlåtande nr JO.
53
Utskottet.
Utskottet biträder vad i propositionen föreslagits i denna del.
Åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.
Beträffande denna fråga hänvisas vad angår skogsstyrelsens förslag till
s. 224—233 i betänkandet och i fråga om yttrandena till s. 109—110 i propositionen.
Departementschefen.
»En såväl principiellt som praktiskt betydelsefull nyhet utgöra de av skogsstyrelsen
föreslagna bestämmelserna om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.
Även jag finner det med hänsyn till den allvarliga risk för vittgående
skadegörelse, som underlåtenhet att vidtaga snabba bekämpningsåtgärder
här kan medföra, påkallat att skogsstyrelsen tillerkännes befogenhet
att föreskriva skyldighet för skogsägarna att vidtaga dylika åtgärder. Då
bekämpningsåtgärdema väl i regel bliva till gagn ej blott för den fastighet, å
vilken de utföras, utan även för omkringliggande skogsmark, synes det skäligt,
att den skogsägare, som ålägges att utföra dylika åtgärder, ej ensam
skall behöva svara för kostnaderna för desamma utan skall kunna erhålla
bidrag av allmänna medel. Däremot kan jag ej finna det rimligt att, såsom
i vissa yttranden hävdats, staten skall bestrida samtliga kostnader för bekämpningsåtgärderna
även där dessa uppenbarligen äro till nytta för den
skogsägare, som ålagts att utföra dem. Med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden,
som här kunna föreligga, synes det icke möjligt att i förväg uppställa
bestämda regler angående bidragsbeloppen, utan denna fråga torde få
prövas från fall till fall. Beslut om bidrag torde böra meddelas av Kungl.
Maj:t. Huvudprincipen synes böra vara att bidrag skall utgå till täckande
av skillnaden mellan kostnaden för åtgärderna och den fördel dessa medfört
för skogsägaren. Med hänsyn bland annat till svårigheten att i det särskilda
fallet exakt uppskatta den nytta skogsägaren haft av åtgärderna torde det
dock vara lämpligt, att en viss minimiprocent för bidraget uppställes. Såsom
skogsstyrelsen föreslagit torde därför bidrag under alla förhållanden böra
utgå med lägst 50 procent av kostnaden för åtgärderna.
Frågan om anvisande av medel för nu ifrågavarande ändamål torde få
upptagas i samband med frågan om beviljande av anslag till bidrag till åtgärder
mot otillfredsställande skogstillstånd.
I ett par yttranden har anmärkts, att skyldigheten att vidtaga åtgärder mot
skadegörelse av skogsinsekter ej borde vara begränsad till de skogsägarkategorier,
vilkas skogar avses skola lyda under skogsvårdslagen, utan åvila även
övriga skogsägare, främst då kronan. För min del anser jag det självklart,
att de organ, som förvalta kronan tillhörig skogsmark, om behov därav uppkommer,
skola vidtaga bekämpningsåtgärder i minst den utsträckning, som
54
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
enligt skogsvårdslagen kräves av däri avsedda ägarkategorier. Även av de
övriga skogsägargrupper, som kunna komma att falla utanför skogsvårdslagen,
kan man enligt min uppfattning förvänta att de, utan att någon formell
skyldighet därtill föreligger, skola vidtaga de bekämpningsåtgärder, som
kunna visa sig erforderliga, detta i all synnerhet som även de böra kunna erhålla
bidrag till dylika åtgärder enligt de grunder som nyss angivits. Jag har
med hänsyn till det anförda icke funnit särskilda bestämmelser i den riktning,
som angivits i yttrandena, erforderliga.»
Utskottet.
I likhet med departementschefen anser utskottet påkallat, att i skogsvårdslagen
införas bestämmelser, enligt vilka skogsägarna kunna åläggas
skyldighet vidtaga åtgärder till bekämpande av skadegörelse av skogsinsekter.
Utskottet delar jämväl departementschefens uppfattning, att statsbidrag
till bekämpningsåtgärderna bör utgå med minst 50 procent av kostnaden
för dessa men att statsverket icke skall bestrida hela kostnaden, därest
åtgärderna uppenbarligen äro till fördel för den markägare, som ålägges
utföra dem. Emellertid vill utskottet betona, att då fråga är om så omfattande
insektsangrepp, att bepudring av skogen med gift från flygplan
måste verkställas, åtminstone de mindre skogsägarna i regel ej böra bekosta
andra åtgärder än vakthållning, anordnande av markeringslinjer och annan
hantlangning.
Ansvarsbestämmelser.
I förevarande avseende hänvisas beträffande skogsstyrelsens förslag till
s. 233—245 i betänkandet och beträffande yttrandena till s. 111—114 i propositionen.
Departementschefen.
»Vad angår de av skogsstyrelsen föreslagna ansvarsbestämmelserna torde
jag här få uppehålla mig vid två frågor, där förslaget företer mera betydelsefulla
olikheter mot gällande rätt. Den ena är frågan om ansvar för avverkning
i uppenbar strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen och den andra
är frågan om ansvar i vissa fall för arbetare, som vid avverkning fäller icke
stämplade träd.
Vad den första frågan angår synes det mig uppenbart, att nu gällande bestämmelser,
enligt vilka ansvar inträder först då överträdelse sker av avverkningsförbud
eller av särskilda föreskrifter, som med stöd av skogsvårdslagen
meddelats av skogs vårdsstyrelsen, icke kunna anses tillfredsställande. Avsaknaden
av bestämmelser om direkt straffpåföljd för avverkning, som står i
strid mot lagens avverkningsregler, måste ju — särskilt i betraktande av
svårigheten för skogsvårdsstyrelserna att öva en effektiv tillsyn över alla pågående
avverkningar — verka lockande för den, som för att snabbt kunna
realisera virkeskapitalet å en fastighet är beredd att åsidosätta skogsvårdens
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
55
krav. Då avverkning skett har ju dessutom avverkaren nått sitt syfte, och
risken för ett efterföljande awerkningsförbud torde därför ofta ej verka särdeles
avskräckande.
Nu nämnda olägenheter, vilka framträtt redan vid tillämpningen av 1923
års lag, måste befaras komma att göra sig ännu starkare gällande, därest
i en ny skogsvårdslag upptagas avverkningsbestämmelser av det innehåll, som
jag i det föregående angivit. För att man i full utsträckning skall kunna bereda
det skydd för skogen, som där åsyftas, är det enligt min uppfattning
nödvändigt, att man även genom straffbestämmelser skapar vissa garantier
för att avverkningsreglema skola respekteras.
I det förslag till skogsvårdslag, som förelädes 1923 års riksdag, hade
upptagits ett stadgande om straff för den, som företoge avverkning i uppenbar
strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen. Förslaget avslogs emellertid
i denna del av riksdagen. De skäl, som härvid anfördes, voro att en dylik
bestämmelse skulle leda till att endast ett fåtal och måhända i rent oförstånd
begångna överträdelser skulle bliva straffade, medan det stora flertalet
förseelser skulle bliva straffria och det ehuru dessa i själva verket begåtts av
sådana, som varit mest förtjänta av straff, samt att intrycket härav skulle
verka oförmånligt på allmänheten och ingalunda bidraga till att öka respekten
för lag och myndigheter.
Såsom skogsstyrelsen påpekat, är emellertid läget nu ett annat än det var
vid införandet av 1923 års lag. Under den tidrymd av mer än två decennier,
varunder lagen varit i kraft, har insikten om skogsvårdens krav och skogsvårdslagens
fordringar blivit alltmer allmänt spridd. De ändringar i dessa
fordringar, som kunna komma att göras i den nya lagen, torde vidare, därest
denna utformas enligt de linjer, som jag i det föregående angivit, snabbt
komma att ingå i den allmänna uppfattningen hos skogsägarna. Farhågorna
för att en straffbestämmelse av nu ifrågavarande slag skulle leda till att de
skogsägare, som ej själva ha fackutbildade tjänstemän, skulle se sig nödsakade
att låta skogsvårdsstyrelsen ombesörja all utstämpling, måste även enligt
min uppfattning med hänsyn bland annat till nyss berörda förhållanden
anses vara överdrivna. Jag finner alltså något vägande skäl icke kunna anföras
mot att man nu skall jämväl genom ett stadgande om direkt straffpåföljd
söka giva lagens bestämmelser full effekt. Begränsas möjligheten att
ådöma straff till de fall, där avverkningen står i uppenbar strid mot lagens
föreskrifter, komma endast flagranta överträdelser att bestraffas och någon
risk torde sålunda knappast föreligga för att den som handlat i överensstämmelse
med en visserligen felaktig uppfattning om det sätt, varpå avverkningsbestämmelserna
böra tillämpas i det speciella fallet, skall träffas av ansvar.
För att man emellertid helt skall undanröja risken för att sådana överträdelser,
som begåtts i oförstånd, skola bliva straffade, synes det, såsom skogsstyrelsen
anfört, lämpligt att särskilt föreskriva, att straffpåföljd ej skall ifrågakomma,
då avverkningen kan antagas ha skett av oförstånd.
Under det att jag sålunda beträffande den nyss berörda frågan helt kan
ansluta mig till skogsstyrelsens förslag, synes det mig mera Iveksamt huru
-
56
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
vida man, såsom skogsstyrelsen jämväl föreslagit, bör stadga ansvar i vissa
fall för skogshuggare vid avvikelse från utstämpling. Det torde väl vara obestridligt,
att det ur skogsvårdssynpunkt är av intresse, att verkställd utstämpling
följes vid avverkningen, särskilt då stämplingen skett genom skogsvårdsstyrelsens
försorg eller kontrollerats av skogsvårdsstyrelsen och sålunda får
antagas giva ett uttryck för vad som ur skogsvårdssynpunkt är lämpligt.
Emellertid torde det kunna betvivlas, att en dylik bestämmelse, i vart fall
därest den har det innehåll, som föreslagits av skogsstyrelsen, skall få någon
verklig effekt. Om så skall bliva fallet, torde det bland annat bliva
nödvändigt att höja den föreslagna straffsatsen. En sådan höjning möter emellertid
betänkligheter ur andra synpunkter. Jag vill vidare erinra om att sådant
förfarande som avses i skogsstyrelsens förslag i vart fall under vissa
omständigheter torde vara straffbart enligt allmänna strafflagen. Med hänsyn
till det nu anförda har jag funnit övervägande skäl tala för att en dylik
straffbestämmelse ej skall upptagas i skogsvårdslagen.»
Utskottet.
Förslaget om införande av direkt straffpåföljd vid överträdelse av avverkningsbestämmelserna
i skogsvårdslagen har kritiserats i motionerna 1: 238
och 11:384. I förstnämnda motion har bl. a. framhållits, att ett avverkningsförbud
i och för sig är en mycket allvarlig straffpåföljd, att det ofta
bland fackmännen — särskilt beträffande tolkningen av 7 § —- kunde råda
delade meningar, huruvida en avverkning vore laglig eller icke, att det kunde
vara svårt för en skogsägare att bevisa, att han handlat av oförstånd,
samt att det goda samarbetet mellan skogsägare och skogsvårdsstyrelser
kunde komma att raseras. I motionen 11:384 har gjorts gällande, att förslaget
om direkt straffpåföljd icke numera torde ha något behov att fylla
samt att en sådan straffbestämmelse utsatte skogsägaren för godtycke.
Det måste enligt utskottets mening anses mindre tillfredsställande, att
den som uppsåtligen företager en avverkning i klar strid mot lagens bestämmelser
icke drabbas av annan påföljd än ett avverkningsförbud. En
dylik avverkning innebär ofta, att virkesförrådet på en fastighet snabbt
realiseras, och ett senare avverkningsförbud blir då i allmänhet utan nämnvärd
betydelse, enär fastighetsägaren redan nått sitt mål, nämligen att tillgodogöra
sig värdet å skogen. De föreslagna nya avverkningsbestämmelserna
torde göra det ännu mera angeläget, att olagliga avverkningar kunna
effektivt förhindras. Därest ett verksamt skydd mot uppenbart olagliga avverkningar
skall ernås, torde dylika avverkningar böra medföra direkt
straffpåföljd för avverkaren.
Utskottet vill emellertid betona, att straff endast bör följa vid uppenbara
överträdelser av avverkningsföreskrifterna. Därest det råder delade meningar
bland fackmännen rörande frågan, om en avverkning utförts i strid
mot skogsvårdslagens bestämmelser, kan avverkningen icke anses ha skett
i uppenbar strid mot avverkningsreglerna. En annan förutsättning för
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
57
straffbarhet bör vara, att avverkaren handlat uppsåtligen. Bevisbördan rörande
avverkarens uppsåt bör ligga hos skogsvårdsstyrelsen eller åklagaren,
och det bör ej ankomma på avverkaren att styrka, att han handlat av
oförstånd. De synpunkter utskottet nu framfört synas ha blivit beaktade
vid utformningen av 36 § 1 mom. i förslaget till skogsvårdslag. Uttrycket
»i uppenbar strid mot» torde innebära, att endast fullt klara överträdelser
av avverkningsreglerna kunna medföra straff. Enär från straff jämväl undantagits
de fall, då avverkningen kan antagas ha skett av oförstånd, kvarstå
såsom straffbara endast de uppsåtliga lagöverträdarna. De sistnämnda
torde icke vara förtjänta av några hänsyn från samhällets sida.
Utskottet kan icke dela uppfattningen, att det goda samarbetet mellan
skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna skulle äventyras genom införandet
av skärpta straffbestämmelser. De som komma att drabbas av dessa bestämmelser
torde nämligen vara just sådana skogsägare, som i största möjliga
utsträckning söka undvika samarbete med skogsvårdsstyrelserna.
Utskottet biträder således vad i propositionen föreslagits om införande
av direkt straffpåföljd vid överträdelser av skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser.
Skogsvårdslagens tillämplighetsområde oeh behovet av speciella
bestämmelser för vissa delar av landet.
I förevarande fråga hänvisas beträffande skogsstyrelsens förslag till s.
326—409 i betänkandet och beträffande yttrandena till s. 116—126 i propositionen.
Departementschefen.
»Efter det jag angivit min ståndpunkt till huvudfrågorna i det av skogsstyrelsen
framlagda förslaget till ny skogsvårdslag torde jag få återkomma
till spörsmålet om lagens tillämpningsområde ävensom till frågan, huruvida
särskilda bestämmelser i vissa avseenden böra finnas för skogarna i de nordligaste
länen.
Såsom skogsstyrelsen framhållit är det i och för sig önskvärt, att skogsvårdslagen
skall omfatta alla enskilda skogar i landet och att särlagstiftning
i största möjliga utsträckning skall undvikas. Av de skogar, som för närvarande
äro undantagna från skogsvårdslagens tillämplighetsområde, äro givetvis
lappmarksskogarna de viktigaste. Rörande de skäl, som föranlett delta
undantag, må erinras om att vid tiden för tillkomsten av 1932 års lappmarkslag
skogstillståndet inom det område, där lagen gäller, var så onormalt,
att en särlagstiftning då ansågs nödvändig. Även om skogen inom sagda område
alltjämt i förhållandevis större utsträckning än vad fallet är i övriga
delar av riket utgöres av övermogen och äldre skog, har dock eu avsevärd
förändring av skogstillståndet ägt rum. Sålunda har under tioårsperioden
1934—1943 inom lappmarkerna realisationsförrådet av barrskog minskat från
58 Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
25,2 till 13,0 mill. m3 och ransoneringsförrådet från 15,9 till 14,2 mill. m3,
varemot den yngre skogen ökat från 24,7 till 31,4 mill. in3. Under de följande
åren ha så avsevärda avverkningar förekommit inom lappmarkerna, att man
kan räkna med att realisationsförrådet ytterligare minskats ej oväsentligt.
Redan virkesförrådets nuvarande sammansättning gör sålunda, att behovet
av en ransonering enligt lappmarkslagens bestämmelser för närvarande
är betydligt mindre än vad fallet var vid sagda lags tillkomst. Detta behov
kommer ytterligare att minskas vid ett lagfästande av de av mig tidigare
förordade avverkningsreglerna i skogsvårdslagen. Genom införandet av begreppet
utvecklingsbar skog kommer skyddet för den växande skogen att utsträckas
och beträffande den icke utvecklingsbara skogen komma de för
denna skog föreslagna avverkningsbestämmelserna att hindra, att alltför
ojämna uttag göras, d. v. s. i realiteten möjliggöra upprätthållandet av en viss
ransonering, ehuru denna ej kommer att bliva så detaljerad som fallet för
närvarande är.
Något egentligt behov av att bibehålla de för lappmarksskogarna gällande
speciella avverkningsbestämmelserna kan därför enligt min uppfattning knappast
anses föreligga. Som ett ytterligare skäl för slopande av sistnämnda bestämmelser
kan vidare anföras, att man då kommer ifrån de betydande olägenheter,
som lappmarkslagens föreskrifter om att avverkning skall ske enligt
avverkningsplan visat sig medföra såväl för den enskilde skogsägaren
som för det allmänna. Beträffande större skogsfastigheter utgår jag emellertid,
såsom tidigare antytts, från att vissa uppgifter angående skogen skola
finnas tillgängliga, såsom beträffande virkesförråd, tillväxt med mera. En
handling, som innehåller dylika uppgifter, kan emellertid vara av betydligt
enklare beskaffenhet än en avverkningsplan enligt lappmarkslagen.
Frånsett ransoneringsbestämmelsema skiljer sig lappmarkslagen från den
allmänna skogsvårdslagen främst därutinnan, att lappmarkslagen föreskriver
utsyningstvång vid avverkning enligt avverkningsplan. Föreskriften
härom har tillkommit dels på grund av föryngringssvårigheterna inom lappmarkerna
samt Särna och Idre socknar och dels med hänsyn till önskemålet
att erhålla kontroll över den kvantitativa regleringen av avverkningarna.
Den övervägande delen av skogarna inom lappmarkerna och SärnaIdreområdet
torde, såsom tidigare nämnts, vara att anse såsom svårföryngrad.
Enligt skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag skall i regel utsyningstvång
föreligga vid avverkning av svårföryngrad skog. Fn dylik bestämmelse
bör även enligt min uppfattning upptagas i den nya lagen. Jag har vidare
tidigare nämnt, att enligt min uppfattning skogarna i lappmarken och SärnaIdreområdet
i sin helhet tills vidare böra hänföras till svårföryngrad skog.
Därest så sker, kommer alltså utsyningstvång automatiskt att gälla för dessa
skogar, i den mån de ej efter verkställd undersökning finnas icke vara att
anse som svårföryngrade.
Därest på dylikt sätt utsyningstvånget bibehålies inom hela eller i vart fall
största delen av det område, varå 1932 års lappmarkslag är tillämplig, komma
skogsvårdsstyrelserna att få goda möjligheter till kontroll över att be
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
59
stämmelserna om avverkning följas. Det må i detta sammanhang erinras om
att det i lappmarkerna, där en jämn arbetstillgång i skogen är av största betydelse
ur ekonomisk och social synpunkt, är särskilt angeläget, att bestämmelsen
om jämnhet i uttagen av icke utvecklingsbar skog iakttages, detta i all
synnerhet som dylik skog här förekommer i större utsträckning än annorstädes.
Ej heller i fråga om föryngringsbes tämmelserna synes det nödvändigt att
bibehålla några speciella föreskrifter för lappmarksskogama. Vad föryngringen
beträffar bör man väl här i allmänhet söka få denna till stånd genom
självsådd. Genom den stegring, som rotvärdena å skogen i dessa områden
undergått på senare tid, torde emellertid möjligheterna, att även kulturåtgärder
skola bliva ekonomiskt lönande, ha ökat. I varje fall böra sådana
självföryngringen befrämjande åtgärder som markberedning och bränning
kunna utkrävas i långt större utsträckning än hittills varit fallet. Jag förutsätter
att, i likhet med vad för närvarande är fallet, statsbidrag skall kunna
utgå för främjande av skogsåterväxten.
I enlighet med det nu anförda finner jag för min del något hinder ej föreligga
för att en blivande allmän skogsvårdslag göres tillämplig å lappmarksskogarna
och något behov ej heller föreligga att i en dylik lag upptaga speciella
bestämmelser beträffande dessa skogar.
Vad härefter angår frågan om behovet av särskilda lagbestämmelser för
skogarna i övre Norrland utom lappmarkerna, har bland andra skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län i sin förenämnda framställning framhållit, att
inom länets kustland under senare tid förekommit överavverkningar, vilka
medfört en successiv minskning av själva skogskapitalet. En liknande utveckling
— ehuru måhända ej så markerad — har förekommit även inom andra
delar av övre Norrlands kustland.
Dessa överavverkningar torde i främsta rummet ha möjliggjorts därav att
skyddsgränsen för den mest växtliga skogen i 1923 års lag är satt förhållandevis
lågt ävensom av att sagda lag icke innehåller något hinder i och för
sig mot en hastig realisation av befintliga förråd av äldre skog. De av mig
förordade nya avverkningsbestämmelserna böra däremot enligt min uppfattning,
därest de tillämpas på riktigt sätt, kunna lämna ett tillräckligt skydd
åt skogen även inom de delar av övre Norrland, där 1923 års skogsvårdslag
visat sig otillräcklig. Jag finner därför några särbestämmelser för övre Norrlands
kustland, i form av högre skyddsgräns för utvecklingsbar skog, allmänt
utsyningstvång eller annat, icke påkallade. Ej heller finner jag skäl
förorda utfärdande av provisoriska bestämmelser beträffande avverkningen
i dessa trakter i avbidan på ikraftträdandet av den nya skogsvårdslagen.
I detta sammanhang må emellertid betonas, att föryngringsförhållandena
även inom vissa delar av övre Norrland utom lappmarkerna äro så ogynnsamma,
att det väl kan tänkas, att en del skogsmarker därstädes böra överföras
till svårföryngrad skog. I den mån så sker, kommer såsom nyss nämnts
utsyningstvång att föreligga å dessa marker.
60
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
Även i fråga om övriga av skogsstyrelsen föreslagna utvidgningar av tilllämplighetsområdet
för den ''allmänna skogsvårdslagen kan jag i huvudsak
ansluta mig till den ståndpunkt skogsstyrelsen intagit. Vad först angår städernas
skogar synes det ur flera synpunkter innebära fördelar, om den
allmänna skogsvårdslagen göres tillämplig å dessa skogar. Tillsynen över
skötseln av dessa skogar faller för det nuvarande uppsiktsorganet -— domänstyrelsen
— vid sidan av dettas egentliga uppgift, vilken är att handhava
förvaltningen av kronans skogar. Utövandet av en dylik tillsyn ligger däremot
helt inom ramen för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Jag kan vidare
ej dela den i vissa yttranden uttalade uppfattningen, att de riktlinjer, efter
vilka städernas skogar böra skötas, i så hög grad avvika från dem, som i allmänhet
böra tillämpas vid skogsskötseln, att det med hänsyn därtill skulle
vara olämpligt att låta skogsvårdslagens bestämmelser gälla även för städernas
skogar. Det är visserligen riktigt, att i fråga om de sistnämnda speciella
synpunkter, såsom fritids- och rekreationssynpunkter, ofta göra sig gällande
i högre grad än vad i allmänhet är fallet. De arealer det här är fråga om
utgöra emellertid endast en del av städernas totala skogsmark. Även där
dylika synpunkter böra beaktas, exempelvis där ett område är avsett till friluftsreservat,
torde det vidare i allmänhet ej föreligga hinder för att marken
i huvudsak jämväl utnyttjas på ett ekonomiskt riktigt sätt för skogsproduktion.
Därest skogsvårdslagen utformas enligt de riktlinjer, som förordats i
det föregående, synes det ej komma att erbjuda några svårigheter att inom
lagens ram vederbörligen beakta de speciella synpunkter, som sammanhänga
med det ändamål för vilket marken förvärvats eller skall nyttjas. Det torde
sålunda exempelvis få anses självklart att å sådan stad tillhörig skogsmark,
där inom en nära framtid bebyggelse skall äga rum eller park eller annan
anläggning skall anordnas, åtgärder för erhållande av återväxt eller andra
åtgärder för förbättring av skogens tillstånd icke böra utkrävas.
Jag vill slutligen anmärka, att jag ej finner det erforderligt att, såsom i
vissa yttranden förordats, uppställa krav på hushållningsplan för stadsskogama
eller föreskriva, att förvaltningen av sådan skog skall omliänderhavas
av person med högre skoglig utbildning.
Vad angår Karesuando skogsallmänning har denna, enär dess avkastning
tillfaller samtliga invånare i kommunen och ej enbart fastighetsägarna därstädes,
icke kunnat inordnas under lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna. Allmänningen är i stället att anse såsom
en vanlig kommunskog. Enär samtliga övriga skogar, som tillhöra kommuner
på landet, lyda under den allmänna skogsvårdslagen, saknas enligt min
mening anledning att i skogsvårdshänseende bibehålla en undantagsställning
för Karesuando skogsallmänning. Den omständigheten att allmänningen upplåtits
till kommunen av kronan, gör ej heller en särlagstiftning för skogsallmänningen
i sagda hänseende motiverad.
Överförandet av skogsallmänningen under den allmänna skogsvårdslagen
kommer att medföra den fördelen för kommunen, att utsyningen av skog å
skogsallmänningen, som är belägen inom en svårföryngrad trakt, kommer
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
61
att ske utan kostnad för kommunen. Eftersom skogen blir underkastad utsyningstvång,
synes man kunna utgå från att såväl skogsvårdens krav som
fordringarna på ett uthålligt skogsbruk komma att bliva tillgodosedda.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att upptaga frågan om de ändringar
i det för allmänningen gällande reglementet, som påkallas av att allmänningen
föres in under skogsvårdslagen.
I fråga om skogarna å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas
med stadgad åborätt, d. v. s. sådana skogar som avses i kap. V förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket, delar jag skogsstyrelsens uppfattning, att dessa skogar i
regel böra gå in under skogsvårdslagen. En sådan anordning synes ändamålsenlig
bland annat med hänsyn till att dessa skogar ofta ligga vitt spridda
och tillsynen över desamma därför lättare kan utövas av skogsvårdsstyrelsernas
personal än av domänverkets personal, vars verksamhet i regel är
förlagd till mera begränsade områden.
Från en dylik överföring torde dock böra undantagas de skogar, som tillhöra
allmänna inrättningar av kyrklig natur. De flesta av de ecklesiastika
skogarna lyda under ecklesiastika boslällsordningen den 30 augusti 1932 och
stå under tillsyn av stiftsnämndema, vilka för detta ändamål ha skogligt
utbildad personal till sitt förfogande. Härjämte finnas emellertid vissa
skogar, tillhöriga allmänna inrättningar av kyrklig natur, som gå in under
kap. V nyssnämnda förordning. Då det synes mest ändamålsenligt, att även
sistnämnda skogar skola stå under tillsyn av de organ som ha hand om
skötseln av och tillsynen över de ecklesiastika skogarna i övrigt, torde skogar
å allmänna inrättningars hemman av kyrklig natur böra undantagas
från skogsvårdslagens tillämplighetsområde. Med fastigheter av kyrklig natur
avser jag i detta sammanhang sådana fastigheter, vilkas avkastning tillkommer
kyrkor, prästerskap, församlingar och dylikt. Däremot böra de allmänna
inrättningars skogar, vilkas avkastning utgår till skoländamål, icke räknas
hit utan i likhet med vad som nyss förordats som huvudregel beträffande
allmänna inrättningars skogar gå in under skogsvårdslagen.
I kanslersämbetets yttrande har uttalats den uppfattningen, att det i fråga
om universitets skogarna borde vara tillräckligt med den tillsyn, som ämbetet
utövar, och att dessa skogar följaktligen ej borde stå under tillsyn vare
sig av domänstyrelsen eller av skogsvårdsstyrelse. Enligt min uppfattning kan
emellertid den tillsyn, som kanslersämbetet här må utöva, ej ersätta tillsynen
av en skogligt utbildad myndighet. Då domänstyrelsen hittills ej utövat
någon kontroll över skötseln av dessa skogar och då en dylik verksamhet
dessutom ligger vid sidan av domänstyrelsens egentliga arbetsuppgifter,
finner jag det icke böra ifrågasättas, att domänstyrelsen i fortsättningen
sknlle utöva sådan kontroll. Däremot kunna enligt min uppfattning ifrågavarande
skogar utan olägenhet föras in under den allmänna skogsvårdslagen
och tillsynen (iver desamma följaktligen uppdragas åt skogsvårdsstyrel.
serna.
62
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
Med anledning av vad kammarkollegium i detta sammanhang anmärkt
angående de marker, som förvaltas av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
samt av vetenskapsakademien, må framhållas, att dessa marker,
därest begreppet skogsmark gives den innebörd som jag i det föregående
förordat, i regel icke torde komma att bliva hänförliga till skogsmark och
följaktligen ej heller komma att falla under skogsvårdslagen.
Vad nu sagts om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas
med stadgad åborätt, torde, såsom skogsstyrelsen föreslagit, böra
gälla även skogarna å sådana allmänna inrättningar tillhöriga hemman, som
innehavas med stadgad åborätt. Den allmänna skogsvårdslagen bör alltså
äga tillämpning även å dessa skogar, såvida hemmanen ej äro av kyrklig
natur. I fråga om övriga i kap. VI nyssnämnda förordning den 26 januari
1894 avsedda skogar, nämligen skogar å sådana kronohemman som innehavas
med stadgad åborätt, må erinras om att skogarna å kronohemman och
krononybyggen inom de sex nordligaste länen redan genom lag den 12 maj
1939 inordnats under 1923 års skogsvårdslag respektive 1932 års lappmarkslag.
Något hinder synes ej föreligga för att även åborättsfastighelerna i övriga
delar av landet inordnas under den allmänna skogsvårdslagen.
Anmärkas må att ett upphävande av förordningen den 26 januari 1894,
såvitt den gäller de nu berörda åborättsfastighetema, givetvis icke bör vara
avgörande för frågan om den rätt till avkastningen av skogen, som må tillkomma
åbo.
Skogsvårdslagen och lappmarkslagen äro för närvarande icke tillämpliga
å sådana skogar, som avses i lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar
samt lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t har jag emellertid den 30 juni 1947
tillkallat en utredningsman för att verkställa utredning om ny lagstiftning
angående häradsallmänningar och allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.
En av utredningens uppgifter är att undersöka möjligheterna att föra
även ifrågavarande skogar in under den allmänna skogsvårdslagen. Intill
dess denna utredning slutförts, torde någon ändring i dessa skogars ställning
icke böra övervägas, utan de böra, såsom skogsstyrelsen föreslagit, undantagas
från den allmänna skogsvårdslagens tillämplighetsområde.
Utanför den allmänna skogsvårdslagen böra slutligen liksom hittills falla
förutom skogar å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig
natur dels de skogar, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894, dels
övriga kronan tillhöriga skogar med undantag för sådana som innehavas
med stadgad åborätt. I princip kan jag ansluta mig till vad skogsstyrelsen
anfört om önskvärdheten av att all ifrågavarande skogsmark skall stå under
tillsyn av viss myndighet ävensom om önskvärdheten av att såvitt möjligt
enhetliga bestämmelser meddelas för de kronan tillhöriga skogar, vilkas avkastning
ej tillfaller domänfonden. Jag är emellertid ej beredd att utan närmare
utredning taga ställning till de frågor angående ändringar i eller kom
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
63
plettering av gällande bestämmelser om tillsynen över och förvaltningen av
här nämnda skogar, vilka berörts i skogsstyrelsens betänkande. Vad angår
de skogar som innehavas av egnahemsnämnderna eller komma att innehavas
av de blivande lantbruksnämnderna vill jag emellertid redan nu framhålla,
att det givetvis är angeläget att avverkning å dessa skogar, vilka ju äro avsedda
att användas för stärkande av ofullständiga jordbruk, under den tid
nämnden innehar dem ej sker på ett sådant sätt, att skogen vid en blivande
sammanläggning med ett dylikt jordbruk ej kan giva det stöd åt detta, som
varit avsett.»
Utskottet.
I likhet med departementschefen finner utskottet önskvärt, att samtliga
enskilda skogar i landet kunna inordnas under en och samma skogsvårdslag.
Av de skogskategorier, som för närvarande falla utanlör skogsvårdslagens
tillämpningsområde, äro lappmarksskogarna de viktigaste. De skogliga
förhållandena inom lappmarkerna ha nu undergått sådana förändringar
i jämförelse med tillståndet vid tiden för tillkomsten av 1932 års lappmarkslag,
att en särlagstiftning ej längre kan anses motiverad, i all synnerhet
om de föreslagna avverkningsreglerna bliva genomförda. 7 § första
stycket i lagförslaget torde bliva av stor betydelse för lappmarksskogarna,
där icke utvecklingsbar skog alltjämt förekommer i relativt stor utsträckning.
Genom att lappmarksskogarna i regel torde vara att anse såsom svårföryngrade,
kommer huvudparten av skogarna att vara underkastad utsyningstvång,
varigenom garanti erhålles för att föryngringssynpunkterna
vinna erforderligt beaktande vid avverkningarna. Utskottet biträder därför
förslaget om att skogarna under 1932 års lappmarkslag överföras till den
allmänna skogsvårdslagen.
De överavverkningar, som förekommit inom skogarna i övre Norrland
utanför lappmarkerna, finner utskottet ej heller påkalla några särskilda avverkningsregler
för dessa skogar. Genom införande av begreppet utvecklingsbar
skog samt föreskriften om jämnhet i avverkningarna torde ett tillräckligt
skydd mot olämplig avverkning jämväl inom dessa områden ernås.
Mot övriga i propositionen föreslagna utvidgningar av skogsvårdslagens
tillämpningsområde har utskottet ej heller något att erinra.
Specialmotivering.
I denna del hänvisas till propositionen s. 133—166.
Utskottet.
Vad i propositionen härutinnan föreslagits lämnar utskottet utan annan
erinran än beträffande nedan angivna paragrafer samt övergångsbestämmelserna
i förslaget till skogsvårdslag.
64
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
20—22 §§.
Såsom av det föregående framgår har utskottet förordat, att prövningen
av skyldigheten att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd,
då överenskommelse därom ej kan träffas med markägaren, skall
ankomma på domstol och icke på skogsstyrelsen, såsom i propositionen
föreslagits. I 20 § har därför den ändringen vidtagits, att i dylika fall skogsvårdsstyrelsen
skall väcka talan hos domstol. I 21 och 22 §§ ha orden
»skogsstyrelsens beslut» ersatts med »dom».
32 och 33 §§.
Såsom en följd av utskottets ståndpunkt beträffande prövningen av skyldigheten
att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd torde
jämväl avgörandet av de omläggningsfrågor, som enligt propositionen skola
hänskjutas till skogsstyrelsen, böra tillkomma domstol. Utskottet har på
grund därav i 32 § andra stycket ersatt orden »hänskjuta saken till skogsstyrelsen»
med »väcka talan hos domstol». I tredje stycket av samma paragraf
har »skogsstyrelsen» utbytts mot »domstol». 33 § har ändrats i
så måtto, att i första satsen beslut av skogsstyrelsen ersatts med dom och
i sista satsen domstol satts i stället för skogsstyrelsen.
Övergångsbestämmelser.
I anslutning till ändringarna i förenäinnda paragrafer i förslaget till
skogsvårdslag förordar utskottet, att i sista punkten under 3) i övergångsbestämmelserna
skogsstyrelsens beslut skall ersättas med dom.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition
må
1) med förklarande att Kungl. Maj :ts förslag till skogsvårdslag
icke kunnat oförändrat antagas, för sin del antaga
ett förslag till lag i ämnet, som skiljer sig från Kungl.
Maj:ts förslag allenast därutinnan, att 20, 21, 22, 32 och
33 §§ samt övergångsbestämmelserna erhålla följande lydelse:
(Kungl.
Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
20 §.
Kan ej överenskommelse träffas Kan ej överenskommelse träffas
på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårds- på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen
hänskjuta saken till skogs- styrelsen väcka talan hos domstol,
styrelsen. Denna äger föreskriva de Denna äger föreskriva de åtgärder
åtgärder för erhållande av nöjaktigt för erhållande av nöjaktigt skogs
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
65
(Kungl. Maj.ts förslag.)
skogstillstånd, som av förhållandena
påkallas, samt förelägga viss tid,
inom vilken vad sålunda föreskrivits
skall vara fullgjort.
(Utskottets förslag.)
tillstånd, som av förhållandena påkallas,
samt förelägga viss tid, inom
vilken vad sålunda föreskrivits skall
vara fullgjort.
21 §.
Vad genom överenskommelse eller
skogsstyrelsens beslut blivit bestämt
om åtgärder för att erhålla nöjaktigt
skogstillstånd samt om tiden
därför skall gälla mot framtida ägare
av skogsmarken.
Vad i överenskommelse eller dom
blivit bestämt om åtgärder för att
erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt
om tiden därför skall gälla mot
framtida ägare av skogsmarken.
22 g.
Har den tid, inom vilken åtgärd Har den tid, inom vilken åtgärd
för att erhålla nöjaktigt skogstill- för att erhålla nöjaktigt sko^stillstånd
enligt överenskommelse eller stånd enligt överenskommelse eller
skogsstyrelsens beslut skulle hava dom skulle hava vidtagits, gått till
vidtagits, gått till ända, och förekom- ända, och förekommer anledning
mer anledning antaga, att åtgärden antaga, att åtgärden icke fullgjorts,
icke fullgjorts, skall skogsvårdssty- skall skogsvårdsstyrelsen låta unrelsen
låta undersöka förhållandet dersöka förhållandet genom besiktgenom
besiktning å marken. Dylik ning å marken. Dylik besiktning
besiktning verkställes efter skogs- verkställes efter skogsvårdsstyrelsens
vårdsstyrelsens förordnande av läns- förordnande av länsjägmästaren eljägmästaren
eller annan sakkunnig ler annan sakkunnig person jämte
person jämte två av styrelsen till- två av styrelsen tillkallade sådana
kallade sådana gode män som i 19 § gode män som i 19 § andra stycket
andra stycket omförmälas. Till för- omförmälas. Till förrättningen skall
rättningen skall markägaren samt, markägaren samt, där skogsvårdsdär
skogsvårdsstyrelsen avser att styrelsen avser att gent emot annan
gent emot annan göra gällande för- göra gällande förpliktelse att ansvapliktelse
att ansvara för kostnader- ra för kostnaderna för åtgärden,
na för åtgärden, jämväl denne genom jämväl denne genom styrelsens förstyrelsens
försorg bevisligen kallas, sorg bevisligen kallas. Redogörelse
Redogörelse över förrättningen skall över förrättningen skall avgivas till
avgivas till skogsvårdsstyrelsen. skogsvårdsstyrelsen.
Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke
vidtagits, erfordras ej besiktning.
Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits
eftersatt.
32 §.
Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer
anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omlägg
5
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 10 samt Nr 10.
66
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
ningsåtgärder ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives
i 22 § första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna
ej utförts, erfordras dock ej besiktning.
Därest åtgärd för markens omläggning
befunnits eftersatt, skall
skogsvårdsstyrelsen, så framt den ej
finner skäl bevilja anstånd med fullgörande
av åtgärden, hänskjuta saken
till skogsstyrelsen. Denna äger
antingen förelägga ny tid för fullgörande
av åtgärder, som erfordras för
omläggningen, eller förordna att
marken skall återförsättas i skogbärande
skick och föreskriva vad därför
skall vidtagas.
Har skogsstyrelsen förordnat, att
marken skall återförsättas i skogbärande
skick, och finnes anledning
antaga att de i samband därmed
föreskrivna åtgärderna icke fullgjorts
inom förelagd tid, skall vad
i 22 och 23 §§ för där avsedda fall
stadgats äga motsvarande tillämpning.
33
Vad genom förbindelse ! eller genom
beslut av skogsvårdsstyrelse eller
skogsstyrelsen blivit bestämt om
tid, inom vilken åtgärder för omläggning
av skogsmark skola vara
verkställda, så ock vad skogsstyrelsen
beslutat om marks återförsättande
i skogbärande skick samt om
tiden därför skall gälla mot framtida
ägare av marken.
Därest åtgärd för markens omläggning
befunnits eftersatt, skall
skogsvårdsstyrelsen, så framt den ej
finner skäl bevilja anstånd med fullgörande
av åtgärden, väcka talan
hos domstol. Denna äger antingen
förelägga ny tid för fullgörande av
åtgärder, som erfordras för omläggningen,
eller förordna att marken
skall återförsättas i skogbärande
skick och föreskriva vad därför skall
vidtagas.
Har domstol förordnat, att marken
skall återförsättas i skogbärande
skick, och finnes anledning antaga
att de i samband därmed föreskrivna
åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd
tid, skall vad i 22 och 23 §§ för
där avsedda fall stadgats äga motsvarande
tillämpning.
§•
Vad i förbindelse, beslut av skogsvårdsstyrelse
eller dom blivit bestämt
om tid, inom vilken åtgärder för omläggning
av skogsmark skola vara
verkställda, så ock vad domstol beslutat
om marks återförsättande i
skogbärande skick samt om tiden
därför skall gälla mot framtida ägare
av marken.
Övergångsbestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Genom lagen upphävas
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);
förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av
städernas skogar;
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
67
(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)
kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen
av nyssnämnda förordning; samt
förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med
de allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande
skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med
stadgad åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter,
som icke äro av kyrklig natur.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.
Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt
i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya
lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning,
vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning
eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av skogsmark.
2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan väckts jämlikt 13 eller
24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen den
10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund varav
denna talan väckts, fortfarande tillämpas i avseende å sådan talan, intill
dess den blivit slutligen avgjord.
3) Överenskommelse enligt 12 §
lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen
den 10 juni 1932, så ock förbindelse
enligt 24 § lagen den 15 juni
1923 skola hava samma verkan som
om överenskommelsen ingåtts eller
förbindelsen avlämnats enligt den
nya lagen. Detsamma skall gälla
jämlikt äldre lag lämnat medgivande
eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet
som sägs i 8 §, 9 § första
stycket, 26 § första stycket 1) samt
27 eller 28 § den nya lagen. Likaså
skall av domstol meddelat utslag enligt
13 eller 24 § lagen den 15 juni
1923 eller enligt 18 eller 22 § lagen
den 10 juni 1932 hava samma verkan
som av skogsstyrelsen enligt den nya
lagen meddelat beslut i motsvarande
fråga.
3) överenskommelse enligt 12 §
lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen
den 10 juni 1932, så ock förbindelse
enligt 24 § lagen den 15 juni
1923 skola hava samma verkan som
om överenskommelsen ingåtts eller
förbindelsen avlämnats enligt den
nya lagen. Detsamma skall gälla
jämlikt äldre lag lämnat medgivande
eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet
som sägs i 8 §, 9 § första
stycket, 26 § första stycket 1) samt
27 eller 28 § den nya lagen. Likaså
skall utslag enligt 13 eller 24 § lagen
den 15 juni 1923 eller enligt 18
eller 22 § lagen den 10 juni 1932
hava samma verkan som enligt den
nya lagen meddelad dom i motsvarande
fråga.
68
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya
lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för
skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid förlänga
förbudet för ytterligare högst fem år.
Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya
lagen finnes stadgat om ansvar för överträdelse av avverkningsförbud, som
meddelats enligt samma lag.
5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre
socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket,
å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tilllämpning,
skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första
stycket eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket
nya lagen.
6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller utstämpling,
som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses
försorg eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse
jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning
av skogsmark; dock skall utsyning eller utstämpling ej gälla, sedan
fem år förflutit från utsyningen eller utstämplingen.
2) antaga Kungl. Maj :ts förslag till lag om ändrad lydelse
av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om
rätt till jakt;
B. att motionerna I: 238, 239 och 240 samt II: 382, 384,
385, 386, 387 och 388 i den mån de ej blivit besvarade genom
detta utlåtande icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 2 april 1948.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson, Carl
Sundberg, Nils Olsson, Näslund, Hjalmar Nilsson, Svedberg och Jonsson;
samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Gustafson i Viminerby,
Ericsson i Sörsjön, Carlström, Andersson i Surahammar, Gustafson
i Dädesjö, Jacobson i Vilhelmina och Stattin.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
69
Reservationer:
dels av herr Tjällgren, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna I: 239 och II: 385,
dels ock av herrar Carl Sundberg, Nils Olsson, Hjalmar Nilsson, Gustafson
i Vimmerby, Carlström och Stattin, vilka ansett att utskottets yttrande
borde ha följande lydelse:
Det torde vara obestridligt att det ökade intresse för en förbättrad skogsvård
som glädjande nog kan konstateras hos vårt lands skogsägare efter
tillkomsten av 1923 års skogsvårdslag har sin grund däri, att denna lag,
utan att på ett småskuret sätt inskränka på skogsägarnas frihet att förfoga
över sin skog, givit skogsvårdsstyrelserna möjlighet att åt den enskilde
skogsägaren på ett förtroligt sätt giva råd och uppplysningar om hur skogen
lämpligast bör skötas. Denna smidighet i lagens avfattning har också
lett till att skogsägarna på senare åren alltmer hänvända sig till skogsvårdsstyrelserna
vid planerande av avverkning och dessutom rådgöra med dem
då fråga är om återplantering och vidtagande av åtgärder för betesfredande
av skogsmarken, genom anläggning av kulturbeten på härför lämplig mark.
Härigenom har, kan det sägas, uppstått ett ömsesidigt förtroende mellan
skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna som knappast kan skattas tillräckligt
högt då det gäller förhållandet mellan den enskilde och den myndighet
som har att tillse lagarnas efterlevnad, och ingenting skulle vara olyckligare
än om detta förtroende genom en ny lagstiftning på detta område
skulle avtrubbas eller spolieras.
Det förslag till ny skogsvårdslag som nu förelagts riksdagen för godkännande
kan, även om detsamma genom uppmjukande motiveringar på vissa
punkter söker förtaga intrycket av en mera minutiös övervakning av skogsägarna,
dock sägas innebära sådana bestämmelser som kunna leda till härovan
uttalade farhågor för rubbandet av den goda kontakten mellan här
berörda parter. Särskilt bestämmelserna i 7 samt 36—38 §§ ger anledning
till detta antagande. Såsom redan nämnts har visserligen departementschefen
i sin motivering rörande dessa paragrafers innebörd sökt tolka desamma
så, att skogsvårdsstyrelserna skulle ha möjlighet att i det enskilda fallet
handla annorlunda än efter lagens strikta bestämmelser. Men härigenom
har för det första hela lagförslaget fått en karaktär av famlande oklarhet
där lagbestämmelser och motiveringar motstrida varandra, och för det andra
och tydligen mest betänkliga, ha härigenom skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän
fått den grannlaga uppgiften att genom sitt subjektiva omdöme de facto
avgöra hur lagen bör tolkas. Det är att förmoda att dessa tjänstemän skola
känna sig olustiga inför en sådan uppgift, då det t. ex. gäller att förbjuda
skogsägaren att även för husbehov tillgodogöra sig sin skog för byggnadsändamål
eller vedbrand. Att i de särskilda, vitt skilda fallen, avgöra hur
7 §:s bestämmelser om upprätthållandet av avkastningens jämnhet skall
tolkas, då det gäller skogar där ägarna under en följd av år låtit den ej
70
Jordbruksutskottets utlåtande nr 10.
utvecklingsbara skogen kvarstå som en »sparbössa» för att möjliggöra att
det av barnen, som en gång skall efterträda å gården, skall kunna utlösa
en eventuell syskonskara, torde också bli en svår uppgift.
Utskottet kan ej heller frigöra sig från den uppfattningen att åtgärden
att under samma lagbestämmelser sammanföra alla landets skogar även
lappmarkernas — är tämligen verklighetsfrämmande. De klimatiska betingelserna
i vårt land för skogsföryngring, tillväxt och mogenhetstillstånd
äro ju så vitt skilda att gemensamma bestämmelser för de nordligare delarna
av landet och Mellan- och Sydsverige knappast kunna vara rimliga.
Skogens omloppstid i lappmarkerna torde vara mer än dubbelt längre än
i de sydliga landskapen och föryngringen å förstnämnda område är ju betydligt
svårare att åstadkomma än i andra delar av riket.
Utskottet anser därför att 1932 års lappmarkslag tills vidare bör bibehållas
intill dess en eventuell ny utredning om en ny skogsvårdslag verkställes,
baserad på andra principer än det nu föreliggande förslaget. Stadgandena
om en jämnare avkastning ur skogen för att tillgodose industriens
behov kunna visserligen vara berättigade då det gäller skogsbolagen och de
större skogsägarna. I fråga om dessa föreligga emellertid redan nu förutsättningar
för ett jämnare uttag tack vare de fleråriga skogshushållningsplaner
som dessa kategorier av skogsägare i regel hava upprättat i detta
syfte. Nämnda förhållande främjar i sin tur de sociala önskemålen om en
mera kontinuerlig sysselsättning för skogsarbetare, vilka huvudsakligen äro
beroende av inkomsten av arbete vid skogsbruket. Men synpunkter av detta
slag kunna näppeligen överföras på de mindre skogsägarna, då deras uttag
av skogen måste ske efter mera oregelbundna normer och ej sällan med
flera års mellanrum. Någon social olägenhet kan ej heller härav uppkomma,
enär någon rent yrkesbetonad skogsarbetarkår icke förekommer inom
stora områden av landet där det så kallade bondejordbruket är förhärskande.
De talrika remissutlåtanden, som gått i rent avstyrkande riktning mot
lagförslaget och vilka avgivits av instanser som stå i god kontakt med den
praktiska verkligheten på detta område, synas utskottet vittna om att nuvarande
skogsvårdslag tämligen väl fyller sin uppgift och att den i varje
fall ur av utskottet här i början framförda synpunkter är att föredraga
framför en lag, vars invecklade och svårtydda innehåll kan befaras bliva
ett irritationsmoment som motverkar det nu uppnådda intresset hos skogsägarna
för en god skogsvård i samförstånd med den övervakande myndigheten.
Utskottet biträder alltså de i motionerna I: 240 samt II: 382, 386,
387 och 388 framställda yrkandena om avslag å föreliggande proposition.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må, med bifall till motionerna 1: 240 samt
II: 382, 386, 387 och 388, avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 34 med förslag till skogsvårdslag in. in.
±87332. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1918.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1948:143 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till skogsvårdslag m. in. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten