Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående social jordbrukskreditgivning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1948-04-29 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1948:28, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående social jordbrukskreditgivning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

1

Nr 28.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

social jordbrukskreditgivning m. m. jämte i ämnet

väckta motioner.

I skrivelse den 25 maj 1946, nr 267, hemställde riksdagen, att Kungl.

Maj :t ville taga under övervägande olika möjligheter att förbättra jordbrukets

kreditförhållanden samt vidtaga de åtgärder, som med anledning därav

kunde ifrågakomma.

I årets statsverksproposition (IX H.T. p. 86) har Kungl. Maj :t föreslagit

riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet under rubriken

Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond

för jordbrukare m. in. för budgetåret 1948/49 beräkna ett förslagsanslag

av 70 000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj :t i en till riksdagen den 27 februari 1948 avlåten,

till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 187, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) medgiva att Kungl. Maj :t må i huvudsaklig överensstämmelse med

av departementschefen förordade grunder utfärda bestämmelser rörande

jordbruksegnahemslån och driftslån samt lån och bidrag till sambruksföreningar

och andelsladugårdsföretag ävensom rörande upplåtelse av arrendeegnahem;
2)

till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond

för jordbrukare m. m. för budgetåret 1948/49 å riksstaten under

nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 70 000 kronor.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 340 av herr Hollertz m. fl., likalydande med II: 499 av herr Hseggblom

m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville besluta att statens förköpsrätt

ej måtte få användas för anskaffande av jordbruksfastigheter avsedda

att upplåtas som arrendeegnahem; samt

2) 1:339 av herr Arrhén, likalydande med 11:500 av herrar Hseggblom

och Jonsson i Malmgrava, vari hemställts, att riksdagen i överensstämmelse

med det förslag, som avgivits av utredningsmännen angående social jordbrukskreditgivning,

ville besluta om höjning av övre gränsen för sekundärlån

till 85 procent av belåningsvärdet.

Beträffande motiveringen hänvisas till motionerna.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 10 samt. Nr 28.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

Inledning.

Såsom framgår av det utdrag av protokollet över jordbruksärenden för

den 17 januari 1947, vilket fogats vid propositionen nr 75 till 1947 års

riksdag angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken in. in.,

anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, bland annat

att han hade för avsikt att i annat sammanhang hos Kungl. Maj :t hemställa

om bemyndigande att tillkalla sakkunniga att företaga en allmän

översyn av den sociala egnahemslångivningen och härutöver utreda frågan

om den utsträckning och de former, vari det allmänna borde ekonomiskt

underlätta bildandet av i föreningsform drivna gemensamhetsjordbruk,

ävensom vissa därmed sammanhängande spörsmål.

På därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj :t sedermera den 21

februari 1947 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla två utredningsmän

att verkställa den ifrågavarande utredningen ävensom högst sju

sakkunniga personer att med utredningsmännen deltaga i överläggningar i

ämnet. Enligt protokollet över jordbruksärenden för sistnämnda dag hemställde

departementschefen dessutom, att jämväl spörsmålet om den statliga

arrendeegnahemsverksamhetens fortsatta bedrivande finge upptagas till

övervägande och att de för denna verksamhet gällande bestämmelserna

måtte underkastas viss översyn ävensom att de i riksdagens förenämnda

skrivelse den 25 maj 1946, nr 267, upptagna frågorna angående jordbrukets

kreditförhållanden finge upptagas till prövning i samband med nämnda

utredning.

Med stöd av nyssnämnda den 21 februari 1947 lämnade bemyndigande

tillkallade chefen för jordbruksdepartementet samma dag dels såsom utredningsmän

för att verkställa utredning rörande omarbetning av bestämmelser

för egnahemsverksamheten in. in. ledamoten av riksdagens andra

kammare, hemmansägaren K. A. M. Andersson, Löbbo, tillika ordförande,

och dåvarande vice assessorn vid Stockholms rådhusrätt, numera expeditionschefen

i jordbruksdepartementet E. H. Kling, dels ock såsom sakkunniga

att biträda vid utredningen verkställande direktören i Sveriges allmänna

hypoteksbank L. B. Allstrin, Stockholm, egnahemsdirektören O.

Ericsson, Östersund, landstingsmannen, lantbrukaren F. Jansson, Benestad,

Alvesta, ordföranden i Svenska lantarbetareförbundel A. L. Johansson,

Stockholm, egnahemsdirektören W. Ohlsson, Malmö, samt ledamoten av

riksdagens andra kammare agronomen W. Svensson, Ljungskile.

I anledning av i propositionen nr 235/1947 framlagda förslag angående

ersättande av ett flertal olika låneformer å bostadspolitikens område, däribland

arbetarsmåbrukslån, med en enda låneform, uppdrog Kungl. Maj :t

den 30 juni 1947 åt utredningsmännen att till behandling jämväl upptaga

frågan om de åtgärder, som vid ett upphävande av då gällande bestämmelser

angående arbetarsmåbrukslån borde vidtagas för att underlätta jordanskaffning

för bildande av stödjordbruk.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

3

Utredningsmännen, vilka under utredningsarbetets gång samrått med 1945

års bankkommitté, 1947 års centrala lantbrukskommitté och den utredningsman,

vilken jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1947 tillkallats

för att verkställa översyn av bestämmelserna om räntan å lån från

statens utlåningsfonder, ha till fullgörande av sitt uppdrag den 16 december

1947 avgivit betänkande med förslag till ordnandet av den sociala jordbrukskreditgivningen

in. m. (SOU 1947: 82). I detta har i enlighet med

direktiven till utredningen behandlats frågor rörande egnahemslån till förvärv

av jordbruksfastighet, arrendeegnahemsverksamheten, jordbrukets

driftskredit, statligt stöd åt sambruksföreningar och för anordnande av andelsladugårdar,

samordning av olika låneformer, finansieringen av den

föreslagna verksamheten samt kostnadsberäkningar. De personer, som utsetts

att deltaga i överläggningar med utredningsmännen, ha i allt väsentligt

anslutit sig till de framlagda förslagen. Särskilt yttrande har

dock avgivits av herr Svensson beträffande frågan om övre storleksgränsen

för den jordbrukstyp, som den sociala jordbrukskreditgivningen bör avse.

Över betänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,

lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, rikets samtliga egnahemsnämnder

utom egnahemsnämnderna i Kronobergs och Gävleborgs

län, förvaltningsutskotten i rikets samtliga hushållningssällskap, fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, lånenämnden för sekundär

jordbrukskredit, 1945 års bankkommitté, 1947 års centrala lantbrukskommitté,

Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund,

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet samt Landsorganisationen

i Sverige.

Rörande det huvudsakliga innehållet av betänkandet och yttrandena får

utskottet hänvisa till propositionen.

I betänkandet och propositionen framlagda synpunkter

och förslag.

Sammanfattning.

Sammanfattningsvis har i propositionen beträffande de i denna föreslagna

åtgärderna anförts följande:

»Av sociala skäl föreslås en ökad statlig verksamhet för att underlätta

för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva egna jordbruk. Därjämte

framläggas förslag beträffande formerna för statligt stöd åt sambruksföreningar

och andelsladugårdar. I de fall, då verksamheten avser ekonomiskt

stöd i form av lån, föreslås en statlig kreditgaranti.

1. Kreditgaranti bör sålunda kunna beviljas för jordbruksegnahemslån,

som avse förvärv av jordbruk i huvudsak av basjordbrukets storleks
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

grupp varvid den övre belåningsgränsen föreslås höjd från 90 till 100 procent

av fastighetens uppskattade värde.

2. För att i vissa fall tillgodose jordbrukets behov av driftskrediter föreslås

vidare statlig kreditgaranti för en ny form av lån, driftslån, avsedda

att tjäna som startkapital för obesuttna yrkesutövare i jordbruket. Dylika

lån skola kunna beviljas till ett belopp av högst 10 000 kronor. I samband

därmed föreslås avskaffande av arrendelånen.

3. Arrendeegnahemsverksamheten föreslås utvidgad genom att det allmänna

för detta ändamål upplåter lämpliga egendomar.

4. Statligt stöd föreslås åt sambruksföreningar och andelsladugårdar.

Därvid skola i huvudsak samma bestämmelser gälla som för enskilda jordbrukare.

Jordbruk i kronans ägo skall efter i princip samma grunder som

gälla för arrendeegnahem kunna upplåtas till sambruksföreningar.

5. För att åstadkomma en jämnare fördelning av amorteringsbördan

förordas en samordning av lån, som tagits i samma kreditinrättning.

6. För sekundärkreditgivningen, beträffande vilken icke föreslås några

ändringar, hemställes om ett anslag å 70 000 kronor.»

Allmän motivering.

Efter att ha lämnat en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i utredningsmännens

förslag och de däröver avgivna yttrandena har föredragande

departementschefen, statsrådet Sköld, anfört följande allmänna synpunkter

beträffande jordbrukets sociala kreditgivning:

»Sedan statsmakterna omkring sekelskiftet för första gången vidtogo åtgärder

till stöd åt egnahemsbildningen, ha de ändamål denna verksamhet

är avsedd att tjäna i flera hänseenden undergått betydande förskjutningar

i samband med den ekonomiska och sociala utvecklingen. Efter de ändringar

som genomfördes år 1940 har egnahemsverksamheten haft till huvudsaklig

uppgift att underlätta för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk

av lämplig storlek och sammansättning samt att befrämja förstärkningen

av ofullständiga brukningsdelar. I detta sammanhang må också

erinras om inrättandet av arrendeegnahem som ett av leden i strävandena

att bereda obesuttna yrkesutövare i jordbruket tillfälle att bli självständiga

företagare. Härjämte tillgodoses vissa behov på bostadsförsörjningens område

genom de låne- och bidragsformer, som utgöra verksamhetens viktigaste

medel att uppnå nu angivna syften.

Såsom sociala jordbrukskreditutredningen understrukit ha förutsättningarna

för egnahemsverksamheten åter ändrats genom de beslut som fattats

vid 1947 års riksdag rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

och bostadsförsörjningen. I enlighet härmed skola vissa av de

uppgifter som egnahemsverksamheten omfattar fullgöras enligt nya grunder

och i nya former. Arbetet med förstärkning av enstaka ofullständiga

jordbruk och upprustningen av enstaka jordbruksfastigheter skall sålunda

ersättas av generella åtgärder till främjande av jordbrukets yttre och inre

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

5

rationalisering, vilka skola ingå såsom ett led i strävandena att förbättra

jordbrukets produktionsbetingelser. Även bostadsegnahemsverksamheten

och förbättringsåtgärderna i fråga om jordbrukets bostäder skola försiggå

i nya former. Åtgärderna till underlättande av förvärv av jordbruksfastigheter

och inrättande av arrendeegnahem bli sålunda i stort sett de enda

som kvarstå av egnahemsväsendets nuvarande arbetsuppgifter.

Tiden synes därför mogen att till närmare övervägande upptaga spörsmålet

om de riktlinjer efter vilka egnahemsverksamheten och den härtill

hörande sociala bidrags- och kreditgivningen i fortsättningen skola bedrivas.

Till en början vill jag härvid erinra om att syftet med den framtida

jordbrukspolitiken skall vara att bereda den i jordbruket arbetande befolkningen

samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en

skälig inkomstnivå och bli delaktig i den allmänna välståndsstegringen.

Även om sålunda ett socialt motiv ingår som ett viktigt element i målsättningen

för jordbrukspolitiken i allmänhet, tillgodose icke de åtgärder

som inrymmas häri det ändamål att underlätta för obemedlade och mindre

bemedlade att bli självständiga yrkesutövare i jordbruket, som varit och

även i framtiden måste bli den sociala jordbrukskreditgivningens angelägnaste

uppgift. Särskilda bestämmelser som reglera denna verksamhet äro

därför erforderliga även i fortsättningen. Vid uppdragandet av riktlinjer

för egnahemsverksamheten i framtiden måste naturligtvis tillses att

dessa riktlinjer anpassas till de normer som genom förutnämnda riksdagsbeslut

antagits för jordbrukspolitiken i allmänhet.

Vid sidan av behovet att anpassa den framtida egnahemsverksamheten

till riktlinjerna för jordbrukspolitiken kunna även andra omständigheter

åberopas som skäl för en översyn av de nuvarande bestämmelserna på förevarande

område. Utredningsmännen ha sålunda framhållit att nu förefintliga

stödåtgärder till följd av prisutvecklingen och stigande fastighetsvärden

visat sig icke vara tillräckliga. I samma riktning verka också de krav i fråga

om storlek och utrustning, som numera uppställas på ett bärkraftigt jordbruk.

De som nu önska ägna sig åt jordbruket såsom egna företagare måste

disponera allt större kapitaltillgångar. En betydande utvidgning av den

sociala kreditgivningen utgör därför en nödvändig förutsättning för att

lantarbetare och obemedlade jordbrukarsöner skola kunna arbeta sig upp

till en ställning som arrendatorer eller självständiga bönder. Härtill kommer

enligt min mening att även nya vägar att uppnå de sociala syften som

egnahemsverksamheten tjänar torde böra prövas i framtiden. I detta sammanhang

anmäla sig de av utredningsmännen behandlade spörsmålen om

ärrendeegnahemsverksamheten, om inrättande av en ny kreditform för utlämnande

av driftslån samt om åtgärder för stöd åt sambruksföreningar och

andelsladugårdar.

De förslag som jag i det följande från nu angivna utgångspunkter kommer

att framlägga, innebära såsom redan antytts en betydande utvidgning

av kreditgivningen. Avsikten är sålunda att möjligheter skola skapas för

utlämnande av lån och i vissa fall bidrag till så höga belopp att samtliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

kostnader för förvärv och iståndsättande av ett jordbruk täckas. Härutöver

skola under vissa förutsättningar lån kunna beviljas för inköp av för driften

erforderliga inventarier.

Med en kreditgivning av sådan storleksordning kunna givetvis följa vissa

olägenheter. Säkerheten för lånen kan icke alltid bliva fullt tillfredsställande

ur affärsmässig synpunkt, och staten kan därför komma att löpa vissa

förlustrisker. Farhågor ha vidare uttalats för att kreditgivningen skulle

medföra en ytterligare stegring av fastighetsvärdena. Betydelsen av dessa

olägenheter synes emellertid ej böra övervärderas. Det förefaller icke troligt

att verksamheten skall nå sådan omfattning att fastighetsvärdena komma

att i nämnvärd grad röna påverkan härav. Med en försiktig lånepolitik, därvid

framför allt en ingående granskning bör ske av den lånesökandes personliga

förutsättningar att genomföra det med lånet avsedda företaget, torde

vidare faran för förluster icke böra överdrivas. Det ligger dock i sakens natur

att förlustriskerna måste öka till följd av den ökade kreditgivningen. Enligt

min uppfattning gäller det emellertid här en social verksamhet av sådan betydelse,

att staten bör ikläda sig vissa kostnader härför. Erinras bör också

att genom de till främjande av jordbrukets rationalisering beslutade åtgärderna

och genom det prisstöd, som i framtiden skall lämnas jordbrukets

produkter, avses att hålla jordbrukets lönsamhet på en sådan nivå, att

det i jordbruket nedlagda kapitalet förräntas. Erfarenheterna av eu liknande

långivning inom andra områden såsom exempelvis för bostadsändamål

giva vidare vid handen att förlusterna för staten icke bli så stora som

man måhända ursprungligen skulle varit benägen att antaga. Med en noggrann

förprövning av den lånesökandes personliga förutsättningar torde

såsom nyss framhållits förlusterna kunna begränsas. En viss återhållsamhet

och försiktighet vid långivningen torde vidare kunna iakttagas, utan

att de sociala behov som verksamheten skall tillgodose behöva eftersättas.

Rörande frågan om formerna för finansiering av jordbrukets sociala kreditgivning

torde jag få anföra följande. På sätt angivits i den proposition

angående organisationen av rationaliseringsverksamheten, som Kungl. Maj :t

denna dag på hemställan av mig beslutat förelägga riksdagen, föreslås det

statliga stödet för finansiering av yttre och inre rationaliseringsåtgärder

skola lämnas i form av statlig kreditgaranti för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar.

Samma stödform torde böra tillämpas å de lån, som inom

den sociala egnahemsverksamheten utlämnas för inköp av jordbruksegnahem.

Likaså torde kreditgarantisystemet böra tillämpas i fråga om de driftslån,

vilka enligt vad jag i det följande kommer att förorda böra kunna utlämnas

för att underlätta anskaffning av erforderliga yttre och inre inventarier.

För andra slag av lån på jordbrukets område än de nu nämnda torde

däremot de hittillsvarande låneformerna tills vidare alltjämt böra tilllämpas.

Beträffande de frågor rörande avveckling av nu befintliga statliga lånefonder

in. m., som uppkomma vid en övergång till ett system med statlig

kreditgaranti, torde jag få hänvisa till vad därom anförts i nyssnämnda

proposition angående organisationen av rationaliseringsverksamheten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

7

Innan jag övergår till de olika formerna för förevarande stödåtgärder,

torde jag få upptaga till behandling ytterligare ett spörsmål av principiell

räckvidd för den sociala kreditgivningen på jordbrukets område, nämligen

frågan om den fastighetstyp som man i denna verksamhet närmast bör

taga sikte på, när det gäller att hjälpa en obesutten yrkesutövare att bli

sin egen företagare. Denna fråga är av betydelse icke endast för långivningen

till förvärv av jordbruk utan även för arrendeegnahemsverksamheten

och driftslånen. Utredningen har, som den föregående redogörelsen utvisat,

ansett att lån under vissa förutsättningar böra kunna beviljas för

jordbruk, som nå upp till tvåfamilj sjordbrukets storleksklass, och samtidigt

betonat att viss handlingsfrihet härvidlag måste tillförsäkras de lånebeviljande

myndigheterna. I likhet med flera av remissinstanserna finner jag

allvarliga betänkligheter kunna hysas mot att sätta den övre gränsen för

en av sociala motiv betingad kreditgivning så högt. Som regel torde enligt

min mening anledning saknas att utsträcka förevarande långivning längre

än till jordbruk av basjordbrukets storlek, eller till den jordbrukstyp som

uppställts som den närmaste riktpunkten för strävandena att genom yttre

rationaliseringsåtgärder förstärka ofullständiga brukningsdelar. Å andra

sidan torde man icke helt kunna utesluta möjligheten av att enstaka fall

kunna uppkomma, då det med hänsyn till familjens sammansättning och

önskvärdheten att vid jordbruket bevara dugande arbetskraft skulle vara

mest ändamålsenligt att underlätta förvärvet av en något större jordbrukstyp

än basjordbruket. Jag vill emellertid starkt understryka att lån till dylika

förvärv endast böra förekomma i enstaka undantagsfall då särskilda omständigheter

föreligga, framför allt i fråga om tillgänglig arbetskraft hos den sökandes

familj. I enlighet med vad nu anförts torde någon absolut bindande

övre gräns för de enskilda jordbruk, som skola omfattas av den sociala kreditgivningen,

icke lämpligen böra uppställas.»

Egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet.

Redogörelser för gällande bestämmelser rörande jordbruksegnahemslån

och för innehållet i utredningsmännens förslag i fråga om sådana lån lämnas

i betänkandet s. 29—33 respektive propositionen s. 5—9.

Departementschefen har i förevarande del anfört följande:

»Såsom jag inledningsvis utvecklat anser jag att behov alltjämt föreligger

av lån till förvärv av jordbruksfastigheter. Vad den övre belåningsgränsen

för sådana lån beträffar torde denna i enlighet med vad jag förut

uttalat i fortsättningen böra sättas till 100 procent av fastighetens belåningsvärde.

Till grund för fastställande av detta värde torde i överensstämmelse

med utredningsmännens förslag liksom för närvarande böra läggas

det uppskattade bruksvärdet.

Beträffande den nedre belåningsgränsen synes någon garanti

icke erforderlig för de bottenlån, som kunna upptagas i enskilda kreditin
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

rättningar. Denna gräns torde därför böra sammanfalla med övre gränsen

för de bottenlån, som kunna erhållas i den allmänna marknaden.

Som säkerhet för jordbruksegnahemslån bör givetvis liksom nu lämnas

inteckning i fastigheten till minst ett mot lånesumman svarande belopp.

För tillvaratagande av statens säkerhet torde emellertid i regel även böra

fordras att samtliga inteckningar med bättre rätt än de av garantien berörda

skola pantförskrivas till säkerhet i andra hand för garantikrediten. Av samma

skäl torde, såsom utredningsmännen föreslagit, böra föreskrivas att lån

icke må utlämnas intill en fastighets hela bruksvärde, därest å fastigheten

bedrives sådan verksamhet att låntagaren kommer att ha hos sig anställda

flera personer än som erfordras för jordbruksdriften. Lån bör även kunna

uppsägas till omedelbar betalning om låntagaren under lånetiden börjar

sådan verksamhet.

De möjligheter som för närvarande stå en låntagare till buds att mot annan

säkerhet än inteckning erhålla förskott på egnahemslån böra alltjämt finnas.

Av skäl som utredningsmännen anfört torde emellertid i ömmande fall

lånesökande böra beredas möjligheter att erhålla förskott å egnahemslån

även om säkerhet för lånet ännu icke ställts.

Räntan å lånen kommer vid ett system med statlig kreditgaranti att

bli beroende på det allmänna ränteläget för bottenlån. Huruvida räntan

blir fast eller rörlig beror på vilken lånetyp sökanden föredrager. Uppskov

med erläggande av räntan bör kunna tillåtas under någon kortare tid. Den

ränta som belöper på denna tid bör därvid läggas till det kapitalbelopp, som

därefter skall förräntas och amorteras. Med hänsyn till att fastigheterna

föreslagits skola kunna belånas upp till 100 procent av värdet torde emellertid

denna rätt böra begagnas med största försiktighet.

För a morte ringsskyldigheten torde böra gälla, att, eftersom

den statliga kreditgarantien icke avses skola omfatta bottenkrediten, hela det

statsgaranterade lånet bör amorteras. För att bereda låntagaren viss lättnad

vid igångsättandet av driften torde det garantilämnande organet beredas

möjlighet att bevilja amorteringsfrihet under viss tid. Denna bör emellertid

begränsas till högst 5 år. Längsta amorteringstiden torde böra fastställas

till 25 år. För amorteringsskyldigheten torde några regler i övrigt

icke vara erforderliga. Återbetalning av lånen torde dock böra ske genom

lika annuiteter eller i vart fall så att största möjliga jämnhet i årsbetalningarna

erhålles. Beträffande möjligheterna för låntagarna att verkställa extra

avbetalning å lånen torde jag få erinra om vad 1945 års bankkommitté därom

anfört i sitt yttrande över betänkandet.

Rättighet att uppsäga lånet torde böra tillförsäkras det garantilämnande

organet i de fall utredningsmännen föreslagit.»

Beträffande frågan om de åtgärder, som vid ett upphävande av gällande

bestämmelser angående arbetarsmåbrukslån borde vidtagas för att underlätta

jordanskaffning för bildande av stödjordbruk, vilken fråga upptagits

till behandling i samband med jordbruksegnahemslånen, ha utredningsmännen

uttalat, att det icke syntes erforderligt med någon direkt subven
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

9

tion till underlättande av jordanskaffning för sådana lägenhetstyper i vidare

män än som kunde ske genom att lägenhetsinnehavarna understundom torde

kunna komma i åtnjutande av bidrag för genomförandet av yttre rationalisering.

Såsom skäl härför ha utredningsmännen framhållit, att det stöd,

som genom de vid 1947 års riksdag beslutade nya formerna för bostadsegnahemslån

och bostadsrabatter samt lån och bidrag till främjande av inre

rationalisering kommer innehavare av stödjordbruk till del, i allmänhet

minst torde uppgå till och ofta i väsentlig grad överstiga det kapitaliserade

värdet av den subvention, som innehavarna av arbetarsmåbruk och övriga

stödjordbruk hittills erhållit. I övrigt ha utredningsmännen ansett det vara

till fyllest, att jordanskaffningen för bildandet av stödjordbruk underlättades

genom att statliga lån utlämnades för ändamålet. Med erinran om att

redan enligt gällande egnahemskungörelse egnahemslån finge utgå till förvärv

av stödjord i allmänhet, ha utredningsmännen såsom ur skilda synpunkter

mest ändamålsenligt föreslagit, att lånen i fråga skulle utlämnas

på samma villkor som föreslagits skola gälla beträffande jordbruksegnahemslån.

Mot detta utredningsmännens förslag har departementschefen icke gjort

någon erinran.

Arrendeegnahemsverksamheten.

Beträffande nuvarande förhållanden rörande arrendeegnahemsverksamheten

torde få hänvisas till vad utredningsmännen därom anfört i betänkandet

s. 52—55.

Efter att inledningsvis ha uttalat, att tillkomsten av arrendeegnahem allt

fortfarande borde stödjas från statens sida och att det ur flera synpunkter

syntes önskvärt, att verksamheten skulle bedrivas i större omfattning än som

förekommit under senare år, ha utredningsmännen — bland annat med

hänsyn till det förhållandet, att kostnaderna för arrendeegnahemmens anläggande

stegrats och i betydande grad kommit att överstiga egnahemmens

bruksvärden — föreslagit olika åtgärder för begränsning av anläggningskostnaderna.

Såsom det främsta medlet för åstadkommande av en sådan

begränsning har föreslagits, att redan bebyggda fastigheter av lämplig storlek

sättas i stånd i erforderlig omfattning och därefter upplåtas såsom arrendeegnahem.

Med hänsyn till att arrendeegnahemsverksamheten förutsatts

skola handhavas av lantbruksstyrelsen såom centralt organ och lantbruksnämnderna

såsom lokala organ har vidare framhållits, att sådana fastigheter,

som förvärvats genom utövandet av statens förköpsrätt eller en

aktiv inköpspolitik, med fördel borde kunna tagas i bruk för upplåtande

av arrendeegnahem.

Vad angår utredningsmännens förslag i övrigt i fråga om arrendeegnahemsverksamheten

hänvisas till s. It-—12 i propositionen.

Departementschefen har anfört följande:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

»Arrendeegnahemsverksamheten har under senare år bedrivits i alltmer

begränsad omfattning. Detta skulle möjligen kunna tyda på att denna form

av jordbruksupplåtelse skulle vara mindre lockande för jordbrukarna. Så

synes emellertid icke ha varit fallet. Anledningen torde i stället vara, att de

höga byggnadskostnaderna samt knappheten på byggnadsmaterial och arbetskraft

i nuvarande läge tvingat till återhållsamhet i fråga om byggnadsarbeten.

Såsom jag redan i det föregående antytt, synes arrendeegnahemsverksamheten

böra fortsättas med hänsyn till dess sociala uppgift att bereda

obemedlade jordbrukare och lantarbetare, som icke våga sig på att direkt

övertaga ett jordbruk med äganderätt, möjligheter att på detta sätt nå en

högre grad av självständighet i sin yrkesutövning. Emellertid böra åtgärder

i enlighet med utredningsmännens förslag vidtagas för att nedbringa kostnaderna

för verksamheten.

Enligt nu gällande bestämmelser ankommer avgörandet av ärenden

angående arrendeegnahem på det centrala organet, egnahemsstyrelsen.

Då emellertid de blivande lantbruksnämnderna komma att

erhålla högt kvalificerade ledamöter och tjänstemän torde ifrågavarande

ärenden i fortsättningen böra prövas av dessa organ. Endast i frågor huruvida

jordbruk över huvud skall upplåtas såsom arrendeegnahem samt i frågor

rörande grunderna för arrendeavgifternas bestämmande ävensom rörande

köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning till arrendatorn torde nämndernas

beslut åtminstone tills vidare böra underställas lantbruksstyrelsens

prövning.

Beträffande kraven på arrendesökandens personliga kvalifikationer

och ekonomiska ställning torde jag få hänvisa till vad

jag inledningsvis anfört. Detsamma gäller frågan om arrendeegnahemmens

storlek.

I detta sammanhang vill jag vidare tillägga att anledning icke finnes att

föreslå någon ändring i rätten för arrendator att inlösa till honom upplåtet

arrendeegnahem. Som utredningsmännen påpekat föreligger emellertid ett

behov av att motverka spekulation med de försålda fastigheterna. Det system

utredningsmännen därvidlag förordat synes mig lämpligt, och torde böra

läggas till grund för bestämmelser i ämnet. För bokföringen av härför avsedda

avskrivningslån torde böra gälla att jordfonden gottgöres lånets belopp,

varvid för ändamålet tagas i anspråk samma medel som avsetts skola

användas för avskrivningslån för inre rationalisering.»

Jordbrukets driftskredit.

Angående nu gällande bestämmelser för de olika former, i vilka driftskrediter

kunna erhållas av jordbrukarna, samt angående statsmakternas

tidigare behandling av frågan om ytterligare möjligheter utöver de nu förekommande

att tillgodose jordbrukets behov av sådana krediter torde få hänvisas

till den redogörelse utredningsmännen lämnat å s. 65—75 i betänkandet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

11

I. Sekundärlån.

I fråga om den övre belåningsgränsen för sekundärlånen ha utredningsmännen

föreslagit, att densamma av vissa skäl skulle höjas till 85 procent

av belåningsvärdet. I fråga om räntan ha utredningsmännen utan att upptaga

frågan till närmare behandling understrukit, att räntefoten icke såsom

nu borde vara högre än den fria marknadens ränta å sekundärlån utan

borde anknytas till denna ränta.

Redogörelse för utredningsmännens förslag i övrigt rörande sekundärlånen

återfinnes i propositionen s. 13—14.

Departementschefen har beträffande sekundärlånen anfört följande:

»Utredningsmännen ha i fråga om dessa lån föreslagit, att den övre lånegränsen

höjes från 75 till 85 procent av belåningsvärdet, samt att räntan

anknytes till den fria marknadens ränta å sekundärlån. Emellertid avse

sekundärlånen, till skillnad från driftslånen, icke att främja något direkt

socialt intresse, och de jordbrukare, vilka närmast anlita denna låneform

torde numera i allmänhet ha möjligheter att på annat sätt anskaffa erforderligt

rörelsekapital. Då härtill kommer, att jordbrukskasserörelsen kraftigt

utvecklats och därigenom ytterligare lånemöjligheter erbjuda sig, torde någon

ändring av bestämmelserna för sekundärlånen för närvarande icke

böra ske.»

II. Driftslån.

För innebörden av de av utredningsmännen föreslagna driftslånen redogöres

å s. 14—18 i propositionen. Departementschefen har i denna del anfört

följande:

»Såväl för enskilda, vilka med stöd av egnahemslån förvärvat eget jordbruk

eller äro innehavare av arrendeegnahem som för sambruksföreningar

och andelsladugårdar erfordras startkapital för driftens igångsättande. Nödvändigheten

därav blir allt större med de ökade krav utvecklingen ställer

på behovet av maskiner och andra jordbruksinventarier. För närvarande äro

många jordbrukare, vilka icke äro i besittning av tillräckligt startkapital

eller ej kunna prestera fullgod säkerhet, för sitt behov av driftskapital ofta

hänvisade till kortfristig och betungande växel- och avbetalningskredit. Här

föreligger sålunda enligt min mening ett område, där starka sociala skäl

tala för en betydligt utvidgad låneverksamhet från statens sida. De av utredningen

föreslagna driftslånen synas kunna tillgodose detta önskemål

och torde därför böra inrättas.

Vad därefter angår den närmare utformningen av bestämmelserna för de

föreslagna driftslånen torde beträffande de personliga förutsättningarna

för erhållande av sådana lån vad utredningsmännen

föreslagit böra godtagas. Detta innebär att garantigivningen bör

begränsas till att avse utlämnandet av startkapital till dugande och lämpliga

personer, vilka önska förvärva ett eget jordbruk eller övertaga ett jordbruk

på arrende. Någon skillnad bör icke göras vid beviljande av garanti för

dessa lån mellan jordbruk som förvärvats med äganderätt och jordbruk

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

som upplåtits på arrende. De nuvarande arrendelånen torde med hänsyn

härtill icke längre vara erforderliga, varför denna låneform bör kunna avvecklas.

Tveksamhet torde ibland kunna uppstå om nytillträde av jordbruk

skall anses föreligga eller icke. Med hänsyn till svårigheten att i detta

hänseende uppdraga några bestämda gränser bör en fri prövning härvidlag

medgivas det garantibeviljande organet. Beträffande storleken av de

j ordbruk, till vilka driftslånen skola utgå, torde jag få hänvisa till det

förut anförda.

Lånebeloppet torde böra begränsas till 10 000 kronor, men det

synes böra understrykas, att garanti icke under några förhållanden bör få utlämnas

för högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt och icke heller

utan särskilda skäl för lån till hela maximibeloppet.

Enligt utredningsmännen skall en ovillkorlig fordran på säkerhet för

lånen icke uppställas, men säkerhet alltid avfordras låntagaren, om han

kan prestera sådan. Detta förslag finner jag mig kunna biträda. Med hänsyn

till den fortskridande stegringen av fastighetsvärdena synes det lämpligt

föreskriva att, om låntagaren är ägare av fastighet, inteckning i denna bör

lämnas som säkerhet, även om inteckningen skulle ligga utanför fastighetens

belåningsvärde. Därjämte torde inteckning i bättre förmånsläge, som pantförskrivits

som säkerhet för andra lån, i allmänhet böra pantförskrivas jämväl

för driftslån. I likhet med utredningsmännen anser jag, att borgenssäkerhet

icke bör avfordras i de fall då realsäkerhet icke kan ställas. Till bevarande

av den säkerhet, som finnes vid kreditgarantiens beviljande, torde vidare

i enlighet med utredningsmännens förslag böra finnas möjligheter att, där

fastighetsinteckning lämnats såsom säkerhet, såsom villkor för lån påfordra

föreskrift om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

Låntagare torde vidare böra förbinda sig att icke under den tid någon del

av lånet återstår ogulden utan medgivande av det organ, som meddelat kreditgaranti,

uttaga eller belåna inteckning i jordbruksinventarier eller försälja

lös egendom genom lösöreköp.

I särskilt ömmande fall bör möjlighet finnas för låntagare att erhålla

uppskov med räntebetalningen under viss kortare tid. Den

ränta som belöper å denna tid synes därvid böra läggas till det kapitalbelopp

som därefter skall förräntas och amorteras.

Amorteringsskyldigheten torde böra omfatta hela lånet och

vara fullgjord inom tio år. Undantagsvis torde uppskov därmed böra kunna

beviljas under högst två år från lånets lyftande. För amorteringsskyldig

heten torde i övrigt samma regler böra gälla som för amortering av egnahemslånen.

Under vissa omständigheter torde rätt att uppsäga lånen till omedelbar

betalning böra tillförsäkras det organ som beviljat kreditgarantien. De

av utredningsmännen angivna förutsättningarna synas därför vara väl avpassade

och torde böra läggas till grund för bestämmelser i ämnet.

Som jag förut anfört synas ifrågavarande lån böra inordnas i det statliga

kreditgarantisystemet och verksamheten torde i överensstämmelse med ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

13

redningsmännens förslag böra anförtros lantbruksnämnderna. I flera yttranden

har visserligen föreslagits, att hushållningssällskapen böra omhänderhava

verksamheten, men då den sociala egnahemsverksamheten enligt

statsmakternas beslut skall handhavas av lantbruksnämnderna torde dessa

även böra omhänderhava ifrågavarande, av sociala skäl betingade kreditgivning.

Genom nämndernas sammansättning torde också tillräckliga garantier

givas för att även hushållningssällskapens synpunkter bliva företrädda.

»

Statligt stöd åt sambruksföreningar och andelsladugårdar.

För utredningsmännens förslag redogöres å s. 18—25 i propositionen.

Departementschefen har rörande här ifrågavarande statliga stöd anfört

följande:

»Såväl ur rationaliseringssynpunkt som ur de synpunkter, vilka ligga till

grund för den sociala egnahemsverksamheten, förefaller det befogat, att

sambruksföreningar likaväl som innehavarna av enskilda brukningsdelar

skola kunna få stöd till rationaliseringsåtgärder och till drivande av eget

jordbruk. I princip synes det böra eftersträvas, att stödet skall bli lika

stort, vilken av de båda driftsformerna som än väljes. Vissa olikheter i fråga

om låne- och bidragsbestämmelserna äro emellertid ofrånkomliga med

hänsyn till att stödet i fråga om föreningsjordbruken skall utgå till större

driftsenheter med flera delägare. Så som utredningsmännen utformat reglerna

om lån och bidrag till sambruksföreningar bli dessa olikheter emellertid

övervägande av formell natur.

Även inrättandet av andelsladugårdar kan utgöra ett led i jordbrukets

rationalisering och kan även medföra betydande sociala fördelar, framför

allt genom en minskning av arbetsbördan för jordbrukets kvinnor. Statligt

stöd bör därför, på sätt utredningsmännen förordat, kunna utgå till

andelsladugårdar. Även här måste emellertid på grund av företagens kollektiva

natur vissa olikheter föreligga i jämförelse med bestämmelserna

om lån och bidrag till enskilda brukare.

I likhet med utredningsmännen finner jag det lämpligt, att den ifrågavarande

låne- och bidragsverksamheten skall handhavas av lantbruksstyrelsen.

Jag kan även godtaga vad i betänkandet förslagits angående de

ändringar och tillägg som beträffande föreningsjordbruken och andelsladugårdarna

böra göras i de allmänna bestämmelserna om lån och bidrag för

rationaliseringsändamål eller den sociala egnahemsverksamheten. Sambruksföreningarna

torde sålunda böra komma i åtnjutande av jordbruksegnahemslån

i huvudsak under samma betingelser som enskilda jordbrukare,

medan denna låneform av naturliga skäl icke synes erforderlig för

andelsladugårdarna. Däremot torde båda företagsformerna böra ha möjligheter

att erhålla driftslån. För dessa lån synas samma bestämmelser böra

gälla då de avses för sambruksföreningar och andelsladugårdar som då de

äro avsedda för enskilda jordbrukare. Någon maximering av dessa lån

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

torde emellertid icke vara erforderlig i vidare mån än att de icke böra beviljas

till högre belopp än som är oundgängligen nödvändigt.

Vid bildandet av föreningsjordbruk, som grunda sin verksamhet på förvärv

av ett flertal mindre brukningsdelar, torde behov understundom föreligga

av avskrivningslån för yttre rationalisering. De bestämmelser som beträffande

dessa lån gälla för enskilda brukare torde även böra gälla för nyssnämnda

föreningar. Storleken av lånen synes därvid böra beräknas på sätt

utredningsmännen föreslagit.

Lån och bidrag för inre rationalisering torde böra stå båda företagsformerna

till buds. Beträffande amorteringslånen synas några särbestämmelser

icke vara erforderliga, medan däremot för avskrivningslånen särskilda

regler torde böra gälla då fråga är om lån för förbättring och nybyggnad

av ekonomibyggnader. I sådana fall torde lån böra utgå med 15 procent av

de beräknade kostnaderna, dock högst 200 kronor per hektar åker.

Mot vad utredningsmännen föreslagit angående möjligheterna för sambruksföreningar

att arrendera kronojord har jag icke något att erinra.»

Samordning av olika låneformer.

Redogörelse för utredningsmännens förslag återfinnes i propositionen å

s. 25—26.

Departementschefen har anfört följande:

»I likhet med utredningsmännen finner jag det synnerligen önskvärt, att

en fullständig samordning kan äga rum av sådana lån, som utlämnats till

en och samma låntagare. Därigenom skulle åstadkommas en jämnare fördelning

av dennes amorteringsbörda samtidigt som administrationskostnaderna

för lånen skulle kunna minskas. Såsom framhållits av utredningsmännen

kan vid en statlig kreditgaranti en sådan samordning uppenbarligen

äga rum endast då samtliga de statsgaranterade lånen till en person

upptagits i samma kreditinrättning.

Därest särskilda bestämmelser rörande samordning av lån skulle befinnas

erforderliga torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter

härom.»

Finansiering och kostnadsberäkningar.

I betänkandet har behandlats finansieringen av allenast den låneverksamhet,

som utredningsmännen föreslagit icke skola omhänderhavas av

lantbruksnämnderna, nämligen sekundärkreditgivningen. Utredningsmännen

ha såsom skäl härför anfört, att det ur olika synpunkter vore önskvärt,

att samtliga förslag rörande finansieringen av den låne- och bidragsverksamhet,

som de blivande lantbruksnämnderna avsåges skola handhava,

framlades i ett sammanhang. Efter samråd mellan utredningsmännen och

1947 års centrala lantbrukskommitté hade det därför befunnits mest ändamålsenligt,

att förslagen rörande finansieringen av nämnda låne- och bidragsverksamhet

i dess helhet upptoges i kommitténs betänkande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

15

Sedan 1947 års centrala lantbrukskommitté avgivit sitt betänkande (SOU

1948:2) har även Kungl. Maj :t i överensstämmelse med de sålunda framförda

synpunkterna i en till riksdagen den 27 februari 1948 avlåten, till

jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 149, angående organisationen

av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m. under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för samma dag föreslagit riksdagen att, bland annat, medgiva

att under budgetåret 1948/49 statlig kreditgaranti finge beviljas för

dels jordbruksegnahemslån intill ett belopp av 20 000 000 kronor, med rätt

för Kungl. Maj :t att medgiva viss jämkning av sagda belopp, dels driftslån

intill ett belopp av 5 000 000 kronor.

Redogörelse för utredningsmännens förslag beträffande finansieringen av

sekundärkreditgivningen lämnas i här förevarande proposition å s. 26—27.

Departementschefen har i denna del anfört följande:

»Beträffande sekundärkreditgivningen har jag i det föregående föreslagit

att densamma i fortsättningen skall bedrivas under oförändrade former och

förutsättningar. Då denna kreditgivning alltså liksom för närvarande skall

handhavas av sekundärlånenämnden, bör här upptagas frågan om verksamhetens

finansiering. Såsom framgår av årets statsverksproposition har

lånenämnden i skrivelse den 19 augusti 1947 hemställt, att förslagsanslaget

till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond

för jordbrukare m. m., vilket anslag för innevarande budgetår uppförts

med 71 500 kronor, måtte upptagas med 70 000 kronor. Mot detta anslagsäskande

har jag intet att erinra.»

Utskottet.

En viktig social uppgift för det allmänna har sedan lång tid tillbaka ansetts

vara att genom ekonomiskt stöd till mindre bemedlade och obemedlade yrkesutövare

inom jordbruksnäringen underlätta en övergång till arbete såsom

självständiga företagare. Behovet av ett dylikt stöd är för övrigt nu snarast

större än tidigare. Detta beror ej blott på den stegring av fastighetsvärdena

och den höjning av kraven på en bärkraftig jordbruksfastighet, som successivt

ägt rum under de senaste decennierna, utan även i hög grad på att

behovet av driftskapital för jordbruket stigit väsentligt, bland annat till följd

av den ökade mekaniseringen av jordbruksdriften. Det är under sådana förhållanden

ofta ej tillräckligt att som hittills genom lån underlätta förvärv

av jordbruksegnahem. Även för anskaffande av det erforderliga driftskapitalet

kan behövas biträde från det allmännas sida.

Givet är att en verksamhet av ifrågavarande slag måste bedrivas med urskiljning.

Om den skall få någon verklig betydelse, kunna anspråken på säkerhet

ej ställas alltför högt. Staten måste här taga vissa ekonomiska risker. Å

andra sidan är det angeläget, att vid urvalet av de personer, som skola erhålla

ifrågavarande stöd, stor vikt fästes vid vederbörandes personliga kvalifikatio
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

ner. För att det allmänna skall ikläda sig de risker, som kunna vara förenade

med verksamheten, bör det fordras, att vederbörande låntagare har

erforderlig yrkeskunskap och i övrigt kan antagas ha förutsättningar och

vilja att göra den arbetsinsats, som kräves för att hans verksamhet som

självständig företagare skall kunna giva ett lyckligt resultat.

Vid sidan av den verksamhet, som statsmakterna hittills bedrivit för att

underlätta förvärv av egna jordbruksfastigheter, har det allmänna under

senare år även medverkat till bildande av arrendeegnahem. Ehuru den förra

verksamheten även i fortsättningen måste antagas komma att få den avgjort

största betydelsen, synes även arrendeegnahemsverksamheten ha en uppgift

att fylla och därför böra fortsätta.

De förslag rörande den sociala jordbruksegnahemsverksamheten och arrendeegnahemsverksamheten,

som framlagts i propositionen, avse att anpassa

arbetet på dessa områden efter de förändringar i förutsättningarna för detsamma,

som inträtt i och med de av 1947 års riksdag fattade besluten angående

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken och bostadspolitiken

ävensom över huvud till följd av utvecklingen på det jordbrukstekniska och

ekonomiska området. Härjämte föreslås verksamheten utvidgad till att omfatta

även utlämnande av driftslån. Utskottet finner de ifrågavarande förslagen

väl avvägda och ägnade att ge ett verksamt stöd åt personer, som

sträva efter att bliva självständiga företagare inom jordbruket. Utskottet

tillstyrker alltså desamma.

Med anledning av vad som anförts i motionen II: 499 vill utskottet erinra

om att utredningsmännen beträffande arrendeegnahemsverksamheten bland

annat föreslagit dels att arrendeegnahem i fortsättningen i regel icke skulle

bildas genom styckning av större fastigheter utan att redan bebyggda fastigheter

av lämplig storlek skulle sättas i stånd i erforderlig omfattning och

därefter upplåtas såsom arrendeegnahem, dels att arrendeegnahemsverksamheten

skulle handhavas av lantbruksstyrelsen som centralt organ och lantbruksnämnderna

som lokala organ. I anslutning till dessa förslag — vilka

tillstyrkts i propositionen och vilka jämväl utskottet finner väl motiverade —

hade i betänkandet anförts, att sådana fastigheter, som förvärvats genom utövandet

av statens förköpsrätt eller en aktiv inköpspolitik, med fördel kunde

tagas i bruk för upplåtande av arrendeegnahem.

I nämnda motion har emellertid, med kritiserande av sistnämnda yttrande,

yrkats, att riksdagen måtte besluta, att statens förköpsrätt ej skulle få användas

för anskaffande av jordbruksfastigheter, avsedda att upplåtas som

arrendeegnahem, och i motiveringen till detta yrkande har bland annat hänvisats

till att enligt 1947 års beslut den statliga förköpsrätten endast skulle

få användas för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar.

Utskottet delar i och för sig helt motionärernas åsikt, att den avfattning

lagen om förköpsrätt erhöll vid 1947 års riksdag och de i anslutning därtill av

riksdagen godkända uttalandena av departementschefen och särskilda utskottet

om lagens tillämpning böra vara avgörande för den utsträckning, i

vilken rätten får begagnas. Redan av lagens utformning följer, att förköps
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

17

rätten får nyttjas endast för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar;

och bedömningen av.vad som bör anses såsom en bärkraftig brukningsdel

samt hur bildandet av dylika brukningsdelar lämpligen bör genomföras

skall ske i enlighet med nyssnämnda uttalanden. Det är sålunda

uteslutet att rationaliseringsorganen, såsom motionärerna synas ha befarat,

skulle kunna använda förköpsrätten för att förvärva en i och

för sig bärkraftig jordbruksfastighet allenast i avsikt att upplåta densamma

såsom arrendeegnahem. Utskottet kan ej heller finna, att något

dylikt åsyftats av utredningsmännen i deras i motionen återgivna yttrande.

Över huvud torde man vidare kunna utgå från att lantbruksnämnderna

komma att söka snarast möjligt åter avhända sig den mark, som de

kunna komma att inköpa i sin rationaliseringsverksamhet. Utskottet vill i

detta sammanhang erinra dels om vad utskottet i sitt utlåtande över propositionen

nr 149 anfört rörande frågan om inköp av mark på lager, dels om

det av särskilda utskottet vid 1947 års riksdag gjorda påpekandet av att förköpsrätten

icke finge användas på ett sådant sätt, att den ledde till någon

egentlig ökning av statens eget fastighetsinnehav. I regel torde även de

fastigheter, som lantbruksnämnderna kunna komma att förvärva medelst

förköpsrätten, i sin helhet behöva disponeras för rationaliseringsändamål.

Undantag kunna dock förekomma. Det kan sålunda exempelvis tänkas att,

sedan viss mark avskilts från en på dylikt sätt förvärvad fastighet för att

användas till komplettering av närliggande ofullständiga jordbruk, återstoden

är tillräcklig för att utgöra en bärkraftig brukningsdel och ej behöver

användas för komplettering av andra fastigheter. Även om det i regel får anses

lämpligt, att detta markinnehav skall avvecklas genom en omedelbar försäljning

av marken, synes det ej finnas någon anledning hindra att lantbruksnämnden,

om en lämplig person anmäler sig önska arrendera denna,

upplåter återstoden av fastigheten såsom arrendeegnahem. Även en sådan

upplåtelse kommer ju, med hänsyn till arrendatorns inlösningsrätt, att i

realiteten utgöra en form för avveckling av fastighetsinnehavet. Utskottet

vill på grund av vad nu anförts föreslå, att motionen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Det statliga finansieringsstödet beträffande jordbruksegnahemslån och

driftslån torde, såsom departementschefen föreslagit, böra lämnas i form av

statlig kreditgaranti för lån, tagna i enskilda kreditinrättningar. Rörande

storleken av de belopp, för vilka dylik garanti bör få beviljas under nästa

budgetår, har utskottet uttalat sig i sitt utlåtande nr 27 över propositionen

nr 149 angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets

område in. in.

Vad angår frågan om jordbrukets driftskredit vill utskottet i detta sammanhang

även erinra om alt departementschefen icke funnit sig böra upptaga

ett av utredningsmännen framlagt förslag om vissa ändringar i bestämmelserna

om lån från sekundärlånefonden, innebärande bland annat att den

övre lånegränsen för dylika lån skulle höjas från 75 till 85 procent av belå
2

Bihang till riksdagens protokoll 11)48. 10 samt. Nr 28.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

ningsvärdet. I motionen 11:500 har emellertid yrkats, att riksdagen skulle

besluta om höjning av ifrågavarande lånegräns i enlighet med utredningsmännens

förslag.

Ur risksynpunkt synes man visserligen icke ha anledning att hysa några

större betänkligheter mot en dylik höjning. Såsom framgår av betänkandet

har emellertid utlåningen från sekundärlånefonden under de senaste åren

haft mycket ringa omfattning. Med hänsyn härtill och till den utvidgning

av det statliga kreditstödet till jordbruket, som kommer att genomföras från

och med den 1 juli 1948, synes det icke antagligt, att den ifrågasatta höjningen

av lånegränsen skulle få någon nämnvärd betydelse. Utskottet avstyrker

därför det i ifrågavarande motion framställda yrkandet.

Vad härefter angår de bestämmelser angående statligt stöd åt sambruksföreningar

och andelsladugårdar, som föreslagits i propositionen, synas

även dessa väl avvägda. Utskottet vill emellertid framhålla att ifrågavarande

bestämmelser, liksom nu nämnda former för samverkan över huvud taget, i

viss mån måste anses ha försökskaraktär.

Utskottet har ej heller funnit anledning till erinran mot vad departementschefen

anfört angående samordning av olika låneformer eller mot beräkningen

av anslag till förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från sekundärlånefonden.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen må

1) medgiva att Kungi. Maj :t må i huvudsaklig överensstämmelse

med i propositionen angivna och av utskottet nu

förordade grunder utfärda bestämmelser rörande jordbruksegnahemslån

och driftslån samt lån och bidrag till sambruksföreningar

och andelsladugårdsföretag ävensom rörande upplåtelse

av arrendeegnahem och utarrendering av kronojord

till sambruksföreningar;

2) till Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från sta
tens

sekundärlånefond för jordbrukare m. m. för budgetåret

1948/49 å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av........................ kronor 70 000.

B. att motionerna I: 340 och II: 499 samt I: 339 och II: 500

icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 april 1948.

På jordbruksutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28.

19

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Nils Olsson*, Svedberg, Jonsson, Isaksson*,

Bror Nilsson, Björck*, Hugo Sundberg* och Hollertz; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Liedberg, Andersson

i Tungelsta, Gustafson i Vimmerby*, Ericsson i Sörsjön*, Andersson i

Surahammar, Jacobson i Vilhelmina och Svensson i Ljungskile.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:219 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande överflyttande av vissa till justitiedepartementet hörande ärenden från Kung s. 13 i texten