Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av det statliga vägväsendets organisation.
1948-06-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1948:64, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av det statliga vägväsendets organisation.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 64.
1
Nr 64.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av
det statliga vägväsendets organisation.
(2:a avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 193 av herr Mannerskantz och II: 192 av herr
Hseggblom m. fl., har hemställts, »att riksdagen ville besluta att hos Kungl.
Maj :t begära en förutsättningslös utredning om vägväsendets organisation,
omfattande jämväl utredning om väghållningens återförande till lokala
organisationer».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden över motionerna
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt 1947 års utredning rörande
decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket, vilka avstyrkt bifall
till motionerna. Ur yttrandena må här i övrigt återgivas följande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har inledningsvis erinrat, att förändringar
inom det allmänna vägväsendet alltid hade brukat utlösa kritik. Så
hade förhållandet varit med övergången från naturaunderhåll till underhåll
genom vägkassorna och likaså då de 376 väghållningsdistrikten sammanslogos
till 170 vägdistrikt. I båda fallen gjordes gällande att den förutvarande
organisationen varit den bästa. Även den sista förändringen, vägväsendets
förstatligande, hade åstadkommit mycken kritik. Styrelsen har
därefter anfört i huvudsak följande.
Tämligen omedelbart efter förstatligandet började en häftig kritik mot
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna. Den kom till
synes såväl i dagliga tidningar och tidskrifter som vid möten och vid andra
tillfällen. Det gjordes med större eller mindre — oftast större — skärpa
gällande att den statliga vägorganisationen vore mera eller mindre arbetsoduglig.
Utmärkande för den kritik som förekommit har bl. a. varit, att den
i huvudsak endast omfattat anmärkningar mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vägförvaltningarna men mera sällan framhållit vägdistriktsorganisationen
såsom något särskilt föredömligt och eftersträvansvärt. Detta
kan möjligen bero på att kritikerna haft i minne, att såväl pressen som bilägare
och andra ofta gjorde allvarliga anmärkningar även mot denna organisations
sätt att sköta väghållningen.
I de nu förevarande motionerna fastslås, att systemet med vägdistrikt var
bra, under det att en organisation i statlig regi är förkastlig — det statliga
vägväsendet skulle enligt motionärerna kännetecknas av missförhållanden,
svårare än inom något annat område, där utredning igångsatts.
1 Bihang till riksdagens protokoll i''Ji8. 10 samt. Nr 64—66.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 6‘4.
Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet
synes i den offentliga diskussionen första gången ha berörts av vägkommittén
i dess år 1880 avgivna betänkande. Därefter behandlades frågan vid
många tillfällen i motioner, sakkunnigbetänkanden och propositioner, till
dess den slutligen mognat så att propositionen om förstatligande framlades
vid 1942 års riksdag. Det var således icke eu ny, hastigt uppkommen fråga
som avgjordes, då nämnda riksdag beslöt att väghållningen på landet skulle
förstatligas.
Motionärernas uppgift att någon förutsättningslös undersökning om statsdriftens
företräden framför vägdistriktsorganisationen icke föregick riksdagsbeslutet
är felaktig. I direktiven för vederbörande sakkunniga framhölls,
att vissa, närmare angivna omständigheter syntes motivera, att frågan
om statens övertagande av vägdistriktens arbetsuppgifter upptoges till
förnyad utredning. Därefter anfördes bl. a. följande: »En sådan utredning
torde böra omfatta frågan om den allmänna väghållningens på landet fullständiga
övertagande av staten. Den torde vidare få avse frågan om behövlig
organisation för statens handhavande av väghållningen.» Redogörelsen
för de sakkunnigas ställningstagande till frågan om ett förstatligande upptager
33 sidor (SOU 1941: 12), departementschefens uttalande härom omfattar
15 sidor (prop. 122/1942), och utskottet behandlar saken på 7 sidor
(andra särskilda utskottets utlåt, nr 2); härtill komma så bl. a. en mångfald
yttranden från myndigheter och andra samt åtskilliga motioner ävensom
omfattande diskussion i kamrarna. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
mening blev frågan mycket ingående och uttömmande behandlad.
De av motionärerna anförda sifferuppgifterna angående ökningen av väg°ch
vattenbyggnadsverkets befattningshavare och avlöningsanslag avse verkets
hela ämbetsområde och hänföra sig endast delvis till den allmänna väghållningen.
Härom må följande anföras.
Den i samband med förstatligandet uppbyggda organisationen för den
kronan åliggande väghållningen var — såsom framgår av vederbörande betänkande
och proposition — av provisorisk natur så till vida att personalen
för byggande och underhåll beräknades efter då rådande inskränkta byggnadsverksamhet
och ringa trafik. Genom omorganisationen 1946 ökades den
härför avsedda personalen. Samtidigt omorganiserades vägbyrån ävensom
övriga tekniska byråer (för bro-, hamn- samt vatten- och avloppsärenden),
vilka ditintills arbetat med övervägande arvodesanställd och från sakanslag
avlönad personal.
Ökningen av antalet befattningshavare avser bl. a. hela organisationen för
vatten och avlopp samt ett betydande antal befattningshavare för hamnärenden,
för statsbidragsverksamheten rörande enskild väghållning och rörande
städernas väghållning ävensom för flygfältsbvggande,"vägtrafikärenden och
försvarsärenden. Dessutom avser ökningen ett antal befattningshavare för
planeringen i stort av det allmänna vägväsendet och för investeringsutredningen,
uppgifter som icke förekommo under vägdistriktstiden. Slutligen omfattar
ökningen vissa befattningshavare för arbetsstudier i och för "rationalisering,
en verksamhet som icke bedrevs av vägdistrikten.
ökningen av avlöningsanslaget, som till väsentlig del belöper på här ovan
nämnda kategorier av befattningshavare, är därjämte föranledd av dels överflyttning
av avlöningskostnaderna för stora grupper av befattningshavare
från sakanslag till avlöningsanslag och dels av den 1947 genomförda allmänna
löneregleringen.
Den i motionerna berörda fragan om arbetsfördelningen mellan styrelsen
och vägförvaltningarna är föremål för särskild undersökning genom 1947
Jordbruksutskottets utlåtande nr 6''4.
3
års utredning rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket.
Styrelsen anser sig därför icke behöva närmare ingå på denna fråga, utan
inskränker sig till att göra gällande att tjänstemännen ute på linjen redan
nu ha sådana befogenheter att dröjsmål med brådskande verkställighetsåtgärder
icke behöva förekomma. Härjämte må nämnas, att statens sakrevision
närmare granskat den statliga vägorganisationen i vad avser förrådsrörelsen
och vägunderhållet och att statens organisationsnämnd för närvarande
håller på med granskning av kontorsarbetet.
Slutligen må erinras om att styrelsens och vägförvaltningarnas organisation,
verksamhet och funktionsduglighet är underkastad fortlöpande kontroll
av överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet.
Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på sin tid yttrade sig över 1942 års
vägsakkunnigas förslag till statlig vägorganisation, framhöll styrelsen — under
påpekande att den föreslagna organisationen i flera avseenden vore för
knappt tilltagen — som sin mening att man icke borde fästa avgörande vikt
vid frågan om kostnaderna för organisationen, då den alldeles övervägande
fördelen av ett förstatligande borde uppkomma genom möjligheten att sköta
väghållningen på ett mera enhetligt och rationellt sätt än vad då vore fallet;
man borde främst se till att organisationen gjordes stark och handlingskraftig.
.
Styrelsen har fortfarande denna uppfattning. Den allmänna väghållningen
på landet representerar jämte trafiken kostnader av sådan omfattning att
de i detta sammanhang äro helt dominerande. Huvudsaken är att väghållningen
utföres på bästa sätt. Detta kan endast ske, om organisationen är
stark och handlingskraftig, och en sådan organisation kan genom rationalisering
och lämplig planläggning i övrigt spara in stora belopp.
Styrelsen förmenar därför, att, även om det skulle anses att den statliga
vägorganisationen kostar mera än vad en för nu radande förhållanden avpassad
vägdistriktsorganisation skulle göra, man icke därav kan draga någon
slutsats om vilken av organisationerna som är den bästa.
Den statliga vägorganisationen har nu fungerat under fyra år. Dess verksamhet
har försvårats av exceptionella förhållanden. Sålunda var vägnätet
vid kronans övertagande av detsamma till följd av aterhallsamhet under
kriget beträffande underhållet synnerligen utmagrat, brist på arbetskraft,
maskiner och dammbindningsmedel har städse rått, byggnadstillstånd har
kunnat erhållas allenast i mycket ringa omfattning, väderleksförhållandena
ha under vissa tider varit abnorma. Det lärer icke tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att avgiva något omdöme i frågan huru styrelsen och
vägförvaltningarna skött sig under de gångna åren. Styrelsen anser sig dock
vara berättigad att tillbakavisa motionärernas påstående, att det statliga vägväsendet
skulle kännetecknas av så svåra missförhållanden som i motionerna
angivits. För övrigt tillåter sig styrelsen hänvisa till överrevisorernas
berättelser och styrelsens däröver avgivna yttranden.
Med hänsyn till den relativt korta tid den statliga vägorganisationen fungerat
och de särskilda svårigheter som därunder mött vill det förefalla styrelsen
som om ett slutligt ställningstagande till frågan om organisationsform
icke enbart borde grundas på omdömen rörande organisationens hitintills
bedrivna verksamhet. Det avgörande bör enligt styrelsens mening vara, huruvida
den nu befintliga organisationen kan på längre sikt antagas vara
överlägsen eu organisation med kommunala vägdistrikt av större eller mindre
format.
Härom får styrelsen anföra följande.
Systemet med statlig regi innebär samordning av den stora och omfattan
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 64.
de verksamhet som väghållningen representerar till 24 vägförvaltningar underordnade
ett centralt organ, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medan det
av motionärerna förordade systemet skulle innebära splittring av verksamheten
på ett — såvitt styrelsen kan förstå — avsevärt större antal kommunala
vägdistrikt.
Styrelsen som haft tillfälle att såsom i sista hand ansvarig myndighet pröva
båda systemen förordar utan tvekan det som innebär samordning. Den
moderna väghållningen kräver väl kvalificerade tekniker, och stora förvaltningsenheter
kunna utrustas med erforderligt antal sådana, vilka alla genom
den stora arbetsmängden kunna beredas full sysselsättning. Genom splittring
av verksamheten på ett stort antal vägdistrikt blir det omöjligt att tillgodose
detta behov. Med stora förvaltningsenheter kan man vidare övergå
från mera hantverksbetonad drift till mekaniserad stordrift och hålla en
med hänsyn till behovet riktigt avpassad maskinpark med jämn sysselsättning;
ett enstaka vägdistrikts maskinpark måste bliva ojämnt och därigenom
oekonomiskt utnyttjad, och om flera vägdistrikt skulle ha gemensamma maskiner
skulle detta säkerligen medföra besvärande konsekvenser. Upphandling
och därtill hörande angelägenheter kan med nuvarande system skötas
rationellt och kostnadsbesparande; samma resultat lärer icke kunna uppnås
vid splittring av verksamheten, vilket också överrevisorerna framhållit i sin
berättelse för tiden juli 1945—30 juni 1946. Det nuvarande systemet medför
vidare, att arbetskraften kan disponeras rationellare och tillgängliga medel
utnyttjas på ett mera planmässigt sätt än vad en vägdistriktsorganisation
skulle kunna göra. Beträffande planläggningen i stort av vägnätet — numera
en av de viktigaste uppgifterna — synes det uppenbart, att denna kräver
samordning. Vidare skulle den av vägförvaltningarna utförda investeringsutredningen
näppeligen kunnat genomföras vid ett splittrat vägväsende.
Slutligen visar erfarenheten från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbete
med mobiliseringsplanläggning och annan försvarsförberedelse inom
vägväsendet att i detta avseende en statlig organisation är nödvändig.
1947 års utredning rörande decentralisering inom väg- och vattenlnjggnadsstgrelsen
har uttalat bland annat följande.
Den utredning rörande möjligheterna av en decentraliserad handläggning
av vissa ärenden inom väg- och vattenbyggnadsverket, som nu verkställes,
omfattar bl. a. en prövning av förhållandet mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och de lokala förvaltningarnas arbetsuppgifter. Avsikten är därvid
att åstadkomma en sådan arbetsfördelning mellan styrelsen och de lokala
förvaltningarna, att effektiviteten i arbetet blir den största möjliga samt
att förvaltningarna givas största möjliga handlingsfrihet under den kontroll
och ledning från styrelsens sida, som är nödvändig med hänsyn till att styrelsen
har det centrala ansvaret för vägväsendet.
Utredningen har samtidigt härmed till statsrådet och chefen för kungl.
kommunikationsdepartementet avlämnat betänkande rörande vägnämndernas
och länsvägnämndernas arbetsuppgifter m. m„ SOU 1948: 18. Utredningen
har därvid föreslagit vissa åtgärder i syfte att effektivisera de lokala
nämndernas arbete och insatser i vägväsendet samt öka samarbetet mellan
de statliga förvaltningsorganen och de lokala nämnderna. Utredningen
anser alt man inom ramen för den nuvarande vägorganisationen har möjlighet
att genom länsvägnämnder och vägnämnder tillvarataga de erfarenheter,
som bygdens representanter otvivelaktigt ha.
Vid bedömandet av den av motionärerna väckta frågan måste även beaktas,
att vägväsendet alltsedan förstatligandet arbetat under synnerligen för
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 64.
5
svårande förhållanden med ringa medelstillgång och brist på material och
arbetskraft. Möjligheterna att övervinna de med dessa förhållanden förknippade
svårigheterna torde icke ha varit bättre, om vägväsendet skötts av kommunala
organ.
Utskottet. Såsom motivering till förslaget om utredning i syfte att återföra
väghållningen till lokala organisationer ha motionärerna anfört, att förhållandena
i fråga om väghållningen sedan densamma år 1944 övertogs av staten
icke utvecklats på ett tillfredsställande sätt. Orsaken härtill vore, enligt
motionärernas mening, att en central förvaltningsform icke passade landets
vägväsende. Motionärerna ha i stället förordat ett system med kommunala
vägdistrikt, som helt skulle finansieras med statsmedel.
Utskottet är medvetet om att den statliga vägorganisationen, sådan den
från början utformats, varit behäftad med vissa brister. Kritiken mot densamma
har även varit stark. Denna synes främst ha tagit sikte på det förhållandet
att vägförvaltningarna icke utrustats med tillräckliga befogenheter
samt att svårigheter visat sig föreligga att i tillräcklig grad tillgodose
de lokala vägintressena. Åtgärder ha emellertid vidtagits från statsmakternas
sida för att avhjälpa dessa brister. På grund av uttalanden av 1946 års
riksdag (riksdagsskrivelse nr 368), överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
i deras berättelse över gjorda iakttagelser under budgetåret
1945/46 samt riksdagens revisorer i deras berättelse till 1947 års riksdag
tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 februari 1947
sakkunniga för att inom kommunikationsdepartementet biträda med utredning
rörande möjligheterna av en decentraliserad handläggning av vissa
ärenden inom väg- och vattenbyggnadsverket (1947 års utredning rörande
decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket). I syfte att tillgodose
de lokala vägintressena hemställde 1947 års riksdag hos Kungl. Maj :t om
utredning rörande frågan om på vad sätt och i vilken omfattning önskemålen
om ett ökat lokalt inflytande inom den statliga vägorganisationen må
komma till stånd (riksdagsskrivelse nr 152) samt att förenämnda decentraliseringsutredning
vid sitt arbete måtte beakta jämväl frågan om beredande
av ökade möjligheter för vägnämnder och länsvägnämnder att taga aktiv
del av vägfrågorna inom länen (riksdagsskrivelse nr 6, punkt 7). Sistnämnda
två skrivelser överlämnades till decentraliseringsutredningen, som numera
avgivit betänkande rörande vägnämnders och länsvägnämnders arbetsuppgifter.
Utredningen har därvid föreslagit vissa åtgärder i syfte att effektivisera
de lokala nämndernas arbete och insatser i vägväsendet. Nämnda
betänkande är för närvarande efter remissbehandling föremål för Kungl.
Maj :ts prövning.
Den statliga vägorganisationen har, såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
i ärendet avgivna utlåtande, under hela tiden arbetat
under synnerligen svåra förhållanden. En jämförelse med de lokala vägdistriktens
sätt att sköta väghållningen torde därför icke kunna bliva rättvis.
Enligt utskottets mening torde den statliga vägorganisationen böra erhålla
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 6b.
tillfälle att arbeta under normala förhållanden samtidigt som de förbättringar
i organisationen vidtagas, som kunna föranledas av decentraliseringsutredningens
förslag, innan frågan om en ny omorganisation av vägväsendet
göres till föremål för övervägande. På grund härav och då det av motionärerna
föreslagna systemet — kommunala vägdistrikt helt finansierade
med statsmedel —- från principiella synpunkter ingiver utskottet de allvarligaste
betänkligheter avstyrker utskottet bifall till motionerna.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna I: 193 och II: 192 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 juni 1948.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson, Anderberg,
Carl Sundberg, Näslund, Henry Johansson och Hugo Sundberg; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta, Gustafson i Vimmerby,
Andersson i Surahammar, Gustafson i Dädesjö, Larsson i Karlstad,
Jacobson i Vilhelmina, Andersson i Hyssna och Svensson i Ljungskile.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.