Sök i Ratio Lex

Betänkande med förslag till lagstiftning angående kommunala nybildnin

1948-04-23 · 17 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1948:21, Betänkande med förslag till lagstiftning angående kommunala nybildnin

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

1

Nr 21.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

angående vissa ändringar i lagen om ordning och

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

m. m.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels

de likalydande motionerna nr 147 i första kammaren av herr Gust. Elof sson

och nr 239 i andra kammaren av herr Mattsson in. fl., dels de likalydande

motionerna nr 66 i första kammaren av herrar John Gustavson och Arrhén

samt nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., dels ock

motionen nr 4 i andra kammaren av herr Andersson i Falun.

I motionerna I: 147 och II: 239 yrkas, »att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj :t begära utredning rörande sådana ändringar i gällande lag av år 1919

om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,

som betingas av det efter kommunindelningsreformen inträdda läget, och

i samband därmed behövliga riktlinjer för kommande indelningspraxis».

I motionerna I: 66 och II: 119 hemställes, »att riksdagen beslutar om

skyndsam utredning angående sådan ändring av ''lagen om ordning och

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning’, att kommunernas

självständighet i frågor, som gälla kommuns införlivning med stad hävdas,

antingen genom lagbestämmelser om att kommun, vars beslutande organ

med minst tre fjärdedelars majoritet fattat beslut mot införlivning med

stad, ej kan tvingas till sådan åtgärd eller ock genom andra garantier, som

kunna anses lämpliga».

I motionen II: 4 yrkas, »att riksdagen måtte för sin del besluta, att §§ 24,

25 och 29 i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning erhålla följande ändrade lydelse:

24 §.

Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i kommunal

indelning, som berör kommunen, ingive till konungens befallningshavande

ansökan i ärendet. Vid ansökan skall fogas den förberedande utredning,

som sökanden kan vilja åberopa.

Sådan fråga kan upptagas av konungens befallningshavande, ändå att ansökan

som i första stycket sägs ej ingivits.

25 §.

Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall genom

konungens befallningshavandes försorg utredning verkställas, där skäl därtill

äro.

Konungens befallningshavande må, därest ärendets omfattning och beskaffenhet

därtill föranleda, uppdraga åt särskild utredningsman att verkställa

utredningen.

1 Bihany till riksdagens protokoll 1918. 5 samt. 2 avd. Nr 21.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

29 §.

Sedan utredning slutförts, insände konungens befallningshavande handlingarna

i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegium.»

Beträffande motiveringen för de i förevarande motioner framställda yrkandena

får utskottet hänvisa till vederbörande motioner.

över likalydande motionerna I: 147 och 11:239 har utskottet berett styrelserna

för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund

tillfälle att avgiva yttranden. Dessa äro såsom bilagor (Bil. 1 och 2)

fogade till detta utlåtande.

Några lagfästa regler rörande ernående av ändring i den kommunala indelningen

funnos icke före 1919 års alltjämt gällande lagstiftning i ämnet.

De dittills meddelade besluten om sådan ändring grundade sig på Kungl.

Maj :ts i de väsentligaste hänseendena obegränsade förfoganderätt över den

kommunala indelningen.

I sitt år 1917 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning angående

kommunala nybildningar anförde den för utredningen av frågan tillsatta

kommittén beträffande förutsättningarna för indelningsändringar inledningsvis,

att det gällde att avväga å ena sidan vilka förhållanden ur synpunkten

av det allmännas intresse, som kunde och borde motivera en

ändring i den bestående indelningen, och å andra sidan vilken vikt och

betydelse, som borde tillmätas de av ändringen berörda sakägarnas —

främst givetvis kommunernas — ställning till en indelningsändring. Kommittén

diskuterade i anslutning härtill frågan om behovet av en bestämmelse

av det innehåll, att beslutet om indelningsändring skulle göras

beroende av ett formligt medgivande till densamma från intressents sida.

Kommittén anförde härom, att kommittén särskilt med hänsyn till den

praxis, som genom omständigheternas makt utbildats, funnit sig böra besvara

frågan nekande. Den kommunala självständigheten och tryggheten,

ävensom de betydande privaträttsliga intressen, som vore i kommunen sammanförda,

kunde enligt kommittén väl åberopas till stöd för en kommunal

medbestämmanderätt vid så betydande ingrepp som förändringar av kommunens

område eller, än mera, kommunens fullständiga upplösning. Men

samtidigt måste beaktas, att en dylik medbestämmanderätt kunde fullt upprätthållas

endast i jämförelsevis ringa mån. Varje indelningsändring måste

bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse, och så snart detta intresse

vore av mera betydande art, måste den kommunala bestämmanderätten

vika och ändringen kunna genomföras även emot kommunens bestridande.

Denna ståndpunkt uteslöte emellertid enligt kommitténs förmenande

icke, att kommunens vilja vid indelningsändringen i överensstämmelse

med dittills gällande praxis skulle betraktas såsom en faktor av synnerlig

betydelse, till vilken särskild hänsyn borde tagas. Otvivelaktigt borde en

bestående kommun vara tryggad mot att dess område mot dess vilja änd
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

3

rades, för såvitt icke ett allmänt intresse förelåge av den vikt, att kommunen

borde underordna sig detsamma. I sådant syfte hade kommittén i lagförslaget

upptagit ett stadgande av innehåll, att om indelningsändring, som

kommun, vilken av densamma berördes, motsatte sig, finge förordnas endast

då ändringen funnes vara av betydande allmänt behov påkallad. I vilka

fall ett dylikt allmänt behov må anses vara för handen kunde av naturliga

skäl icke i lagen med fullständighet angivas. Stadganden i sådan riktning

skulle bliva antingen alltför detaljerade och medföra olämpliga begränsningar

av Kungl. Maj :ts befogenhet i fråga om den kommunala indelningen,

eller också så allmänt och obestämt avfattade, att de i praxis

bleve av ringa värde. Kommittén hade emellertid funnit det önskvärt, att

de ur allmän synpunkt viktigaste förutsättningarna för en tvångsändring

i den kommunala indelningen i lagen exempelvis angåves.

Föredragande departementschefen framhöll i proposition nr 310 till 1919

års riksdag med förslag till lag om ordning och villkor för ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning in. in., att det vore förenat med betydande

svårigheter att finna tillfredsställande regler för det fall att av indelningsändring

berörd kommun motsatte sig ändringen. Det beaktande, som enligt

dittills följd praxis lämnats kommuns bestridande av indelningsändring berörande

dess område, borde i lagstiftningen taga sig uttryck i en effektiv

begränsning av rätten att mot kommuns vilja införliva den eller del därav

med annan kommun. Utöver vissa av kommittén angivna exempel på indelningsändringar,

som måste anses påkallade av betydande allmänt behov,

fann departementschefen det fall böra uttryckligen angivas, att en

stad behövde utrymme för bostäder eller mark till industriområden e. d.

Däremot motsatte sig departementschefen ett av svenska stadsförbundet

framfört förslag att de angivna fallen skulle kompletteras med ännu ett,

nämligen att det ifrågavarande området »redan är stadslikt bebyggt och i

socialt och ekonomiskt hänseende redan utgör en del av staden». Sådana

kommuner, som utan någon som helst anmärkning väl skötte sina kommunala

uppgifter, borde hava skyddad rätt att fortfarande leva sitt eget kommunala

liv intill dess ett verkligt statsintresse krävde ändring. Slutligen

ansåg departementschefen det böra uttryckligen angivas, att kommuns motstånd

mot ifrågasatt indelningsändring skulle tillmätas betydelse endast i

det fall, att ändringen funnes medföra avsevärd olägenhet för kommunen.

Konstitutionsutskottet (uti. nr 29) tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag, och

riksdagen antog detsamma. — Reglerna om förutsättningarna för indelningsändringar

hava alltsedan lagens tillkomst bibehållits oförändrade.

Av indelningslagens bestämmelser må i nu förevarande sammanhang återgivas

följande.

I 2 § i lagen stadgas, att Konungen förordnar om ändring i rikets kommunal

indelning. Därvid må kommuns område ökas eller minskas, kommun

upplösas, så ock ny kommun bildas.

Förutsättningarna för en indelningsändring angivas i 3 g, som bär denna

lydelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

»Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den

kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor

eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten

eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning

beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och

skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för kommunen,

må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande

allmänt behov påkallad, såsom

då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder

eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av

kommunala behov,

eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att

avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,

eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt

ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgoses,

eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen

inom orten,

samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller

avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.»

Beträffande själva utredningsförfarandet gäller enligt 24 § att kommun

eller medlem av kommun, som vill väcka fråga om ändring i kommunal indelning

berörande kommunen, skall ingiva ansökning härom till kammarkollegium.

Sådan fråga kan ock väckas av kammarkollegium eller länsstyrelsen.

Utredning i frågan skall verkställas, där skäl härtill finnas. Finner

kammarkollegium, att utredningen bör verkställas under dess eget inseende,

uppdrager kollegium åt särskild utredningsman att verkställa utredningen.

I annat fall skall kollegium överlämna åt länsstyrelsen att besörja

utredningen, och äger länsstyrelsen att till sitt biträde förordna utredningsman

(25 g). Har utredning, som verkställts genom länsstyrelsen, slutförts

eller har därvid förekommit anledning, att åt utredningen bör givas väsentligen

annan eller större omfattning än som i det åt utredningsmannen

givna förordnandet varit avsett eller yppas hinder mot ifrågasatt ändring

eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt utredning onyttig, skall

länsstyrelsen insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kollegium.

I ärende, som utretts under kollegiets inseende, skall länsstyrelsens

utlåtande infordras (29 §). I ärende angående ändring i kommunal indelning,

som hänskjutes till Konungens avgörande, skall kollegium avgiva

utlåtande (30 g). Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående

ändring i kommunal indelning, förordnar Konungen om utredningen på

sätt finnes lämpligt (31 g).

Enligt 1 g lagen den 21 juni 1946 rörande ny indelning av riket i borgerliga

kommuner, vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1946 och gäller intill utgången

av år 1951, skall en allmän översyn av kommunindelningen äga

rum för att möjliggöra genomförandet av en med hänsyn till de kommunala

förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

5

övrigt lämplig indelning av riket i borgerliga kommuner. Vid indelningsändring

i anledning av översynen må, när förhållandena därtill föranleda,

kommuner sammanläggas utan hinder av vad eljest är stadgat om villkor

för ändring i kommunal indelning.

Kommunindelningskommittén anförde i sitt den 26 september 1945 avgivna

betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning

i borgerliga primärkommuner (s. 229), att de kommunala förvaltningsenheternas

lämplighet borde bedömas icke endast med hänsyn till den kommunala

verksamhetens nuvarande omfattning och syften. Man syntes jämväl

— för att undvika ett alltför snart behov av en ny indelningsreform — böra

se till att de nybildade kommunerna ägde förutsättningar att även för framtiden

fylla de krav, som kunde komma att ställas på dem. Kommittén

framhöll därjämte hl. a. följande synpunkter:

Om man ville skapa förutsättningar för en effektiv kommunalförvaltning,

gällde det enligt kommitténs mening icke endast att genom sammanslagning

av småkommuner åstadkomma tillräckligt stora och bärkraftiga kommuner.

Det gällde även att förhindra, att landskommuner onödigtvis försvagades

genom att folkrika och ekonomiskt mera bärkraftiga delar inkorporerades

med städer och köpingar eller utbrötes till särskilda köpings- eller stadskommuner.

Kommittén framhöll vidare, att man vid nyindelningen borde

ta en viss hänsyn till städernas och köpingarnas behov av utvecklingsmöjligheter.

Där behov av inkorporering för sådant ändamål förelåge, borde

man se till, att de angränsande nybildade kommunerna gjordes så stora

och bärkraftiga, att de kunde tåla den minskning i folkmängd och skattekraft,

som den oundgängliga inkorporeringen kunde beräknas medföra.

Inkorporering skedde emellertid icke alltid för att tillgodose städernas och

köpingarnas behov av utvecklingsmöjligheter. Lika ofta, om icke ännu

oftare, skedde inkorporering för att skapa förutsättningar för en effektiv

reglering av tätbebyggelsen i städernas och köpingarnas förorter. Ett effektivt

ordnande av förorternas speciella förhållanden vore för närvarande i

regel icke möjligt i landskommunernas egen regi. Ofta vore landskommunernas

resurser alltför svaga för självständiga initiativ i sådant syfte. Lagstiftningen

förutsatte för övrigt, att ordnings-, byggnads-, hälsovårds- och

brandväsendet inom orter med större sammanträngd befolkning skulle regleras

enligt samma författningsbestämmelser, som gällde för städer och

köpingar, de s. k. stadsstadgorna. Inkorporering vore därför en nära till

hands liggande utväg för reglering av sådana tätortsbildningar, som gränsade

till stad eller köping. Stympning av landskommunerna borde emellertid

undvikas med hänsyn till vikten av att de kommunala förvaltningsenheterna

icke försvagades. Om stad nödgades inkorporera kringliggande landskommuner

i deras helhet, finge staden snart inom sina gränser vidsträckta

områden av ren landsbygdskaraktär. På grund av sin glesa befolkning bleve

sådana områden svagt representerade i stadsfullmäktige och finge därför

svårt att göra sina intressen gällande.

Sedan Kungl. Maj :t genom proposition nr 236 förelagt 1946 års riksdag

det av riksdagen sedermera antagna förslaget till lag rörande ny indelning

av riket i borgerliga kommuner, anförde konstitutionsutskottet (uti. nr 19),

i anslutning till väckta motioner bl. a., alt nödig hänsyn vid den nya indelningens

genomförande borde tagas till förefinllighelcn av eu utpräglad

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

folkmening, vilket även klargjorts genom uttalanden av kommittén och

föredragande departementschefen. Utskottet ansåge det självklart, att en

dylik hänsyn toges så långt detta vore förenligt med reformens huvudsyfte

och i de enskilda fallen en lämplig indelning kunde åstadkommas. Införandet

av vetorätt för kommunerna gentemot indelningsförslag vore däremot

enligt utskottets mening icke förenligt med förslagets karaktär av

allmän reglering.

I likalydande motionerna I: 220 och II: 266 till 1947 års riksdag hemställdes,

att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att

sammanläggning av rena landsbygdsområden med stad eller köping endast

måtte företagas, då särskilt tvingande skäl därtill föranledde. Till stöd för

det framställda yrkandet anförde motionärerna bl. a., att olägenheterna av

att städer i stor omfattning inkorporerade landsbygdskommuner vore av

flera slag. Det kommunala intresset i den inkorporerade kommunen försvagades

i hög grad. Införlivning av landskommun med stad brukade motiveras

dels med att staden skulle ordna vatten och avlopp i tättbebyggd del av

intilliggande kommun och dels med att den kommunala standarden kunde

höjas i den inkorporerade kommunen. Det vore emellertid enligt motionärernas

mening tydligt, att sammanläggningar med stad icke i och för sig

innebure, att landsbygdens folk bleve delaktiga av samma förmåner som

invånarna i stadens mera tättbebyggda delar. Därtill komme, att landskommunernas

möjligheter att förbättra den samhälleliga standarden genom

utformningen av statliga bidrag till kommunala uppgifter och genom utbyggnaden

av socialförsäkringen i hög grad förstärkts under de senaste

åren. Frågan om ordnandet av vatten och avlopp hade även kommit i ett

annat läge på grund av numera utgående statsbidrag. Den nya byggnadslagstiftningen

öppnade möjligheter för landskommun att — där så funnes

påkallat — utan municipalsamhällsbildning administrera stadsplan för

inom densamma belägen tätort. Vidare vore därjämte de i samma lagstiftning

förekommande planinstituten ägnade att möjliggöra en förbättrad samhällsplanering

på landsbygden och ytterligare minska behovet av en inkorporering

av s. k. bebyggelsekörtlar med intilliggande städer. Någon ändring

av gällande indelningslag av år 1919 vore icke påkallad, utan vad som

krävdes vore en ändring i lagens tillämpning.

Motionen I: 220 hänvisades till första kammarens första tillfälliga utskott

och motionen II: 266 till andra kammarens tredje tillfälliga utskott. Utskotten

läto inhämta utlåtanden från vissa myndigheter, varjämte svenska

stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund lämnades tillfälle

att avgiva yttranden över motionerna. Första kammarens första tillfälliga

utskott hemställde i utlåtande nr 10, att motionen icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet anförde bl. a., att man hade anledning

att vänta att i och med genomförandet av 1946 års kominunindelningsreforin

en minskad frekvens av inkorporeringar av den karaktär, som påkallat

motionärernas uppmärksamhet, kunde motses. — Andra kamma
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

7

rens tredje tillfälliga utskott (uti. nr 12) avstyrkte jämväl den till utskottet

hänvisade motionen men delade motionärens uppfattning att största möjliga

hänsyn borde visas landskommunernas berättigade intressen. Utskottet erinrade

om att föredragande departementschefen i 1946 års proposition om

kommunindelningslagen förklarat sig dela de betänkligheter, som i vissa yttranden

över kommunindelningskommitténs betänkande framförts beträffande

lämpligheten av att hela landskommuner lades till angränsande städer

och köpingar. Dylika sammanläggningar borde enligt departementschefen

genomföras endast om alldeles särskilt starka skäl därtill vore för handen.

— Vardera kammaren lämnade utan åtgärd den inom densamma väckta

motionen i ämnet.

I motionerna I: 147 och II: 239 samt I: 66 och II: 119 kritiseras bestämmelserna

i 1919 års indelningslag om förutsättningarna för ändring i kommunal

indelning samt praxis vid tillämpningen av dessa stadganden. I anslutning

till kritiken framställas yrkanden om översyn av gällande regler

i ämnet.

Med anledning härav får utskottet till en början framhålla, att lagbestämmelserna

om förutsättningarna för indelningsändringar enligt sakens natur

måste vara synnerligen allmänt avfattade. Sålunda kunna de bland annat

omöjligen, såsom i motionerna I: 66 och II: 119 ifrågasatts, givas en sådan

utformning, att kommunerna tillerkännas något slags vetorätt mot indelningsändringar.

Tanken på en dylik vetorätt avvisades också principiellt

redan i motiven till gällande indelningslag. Härvid betonades, att varje

indelningsändring måste bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse

och att därför, så snart detta vore av mera betydande art, den kommunala

bestämmanderätten måste vika och ändringen kunna genomföras även mot

kommuns bestridande. Dessa synpunkter äro alltjämt bärande.

Av det nyss anförda framgår vidare, att den beslutande statsmyndigheten,

då fråga uppstår om indelningsändringar, ofta står inför en mycket grannlaga

uppgift, som svårligen kan fullgöras utan att beslutet utsättes för kritik

från direkt intresserad parts sida. Framhållas må i detta sammanhang,

att beslut om inkorporering av landskommun med stad ej sällan sker mot

stadens bestridande. De förevarande motionerna taga sikte på den kritik,

som från landskommunernas sida riktats mot beslut i indelningsärenden,

i synnerhet i fråga om följderna för landskommunerna av att tättbebyggda

områden inom desamma införlivas med stad eller köping. Vid bedömandet

härav måste emellertid beaktas den under senare årtionden i alltmera ökad

takt fortgående inflyttningen till städer och stadsliknande samhällen samt

uppkomsten av tätorter i dessas ytterområden. Denna utveckling utgör bakgrunden

till ett flertal ur skilda intressesynpunkter kritiserade indelningsändringar.

Under senare tid ha statsmakterna likväl fattat vissa beslut, som kunna

förväntas komma alt påverka praxis i indelningsärenden i av motionärerna

åsyftad riktning. Sålunda komma statsbidragen till vatten- och avlopps
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

ledningar på landsbygden att avsevärt öka landsbygdens möjligheter att

förbättra den samhälleliga standarden icke minst inom tätorterna. Vidare

föreligger en tendens till skärpning av landskommunernas skyldigheter att

å tätorterna tillämpa de s. k. stadsstadgornas bestämmelser. Dessa omständigheter

ge enligt utskottets uppfattning anledning till antagande, att spörsmålet

om tätorternas införlivande med intilliggande städer eller köpingar

framdeles i många fall kommer att få minskad aktualitet. Till en sådan

utveckling torde även bidraga skapandet av större och mera bärkraftiga

kommuner som följd av den nyligen beslutade kommunindelningsreformen.

Utskottet finner för den skull det nuvarande övergångsskedet föga

lämpat för en allmän översyn av bestämmelserna om förutsättningarna för

indelningsändringar.

Vad till sist beträffar det i motionen II: 4 framförda förslaget om att utredning

i indelningsärenden undantagslöst skall verkställas av vederbörande

länsstyrelse, anser sig utskottet sakna anledning att nu tillstyrka detsamma.

Framhållas må att gällande lagbestämmelser i ämnet äro tillräckligt

smidigt utformade för att i praxis möjliggöra en lämplig fördelning av

utredningsuppgifterna mellan kammarkollegiet och länsstyrelserna; dessa

senare skola dessutom alltid erhålla tillfälle yttra sig över en av kollegiet

verkställd utredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att

1) motionerna I: 147 och II: 239,

2) motionerna I: 66 och II: 119 samt

3) motionen II: 4

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1948.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande vid behandlingen av motionerna I: 147 och II: 239:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,

Elmgren*, Björck, Lindén, Gustavson, Sandberg, Damström*, Wahlund*

och Lundgren*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Nilsson

i Göteborg, Nolin*, Norén, Kyling*, Håstad, Jonsson i Haverö*, Larsson i

Julita och Larsson i Stockholm*.

Närvarande vid behandlingen av motionerna I: 66 och II: 119:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,

Elmgren*, Björck, Gustavson, Sandberg, Thun, Damström*, Wahlund*

och Lundgren*; samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21. ®

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Nilsson

i Göteborg, Nolin*, Norén, Kyling*, Håstad, Jonsson i Haverö*, Larsson i

Julita och Larsson i Stockholm*.

Närvarande vid behandlingen av motionen II: 4:

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,

Elmgren*, Björck, Gustavson, Sandberg, Thun, Damström* och

Lundgren*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Nilsson

i Göteborg, Nolin*, Norén, Kyling*, Håstad, Jonsson i Haverö*, Larsson i

Julita och Larsson i Stockholm*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

I) av herrar Björck, Linden, Gustavson, Wahlund, Pettersson i Norregård,

Nolin, Kyling och Larsson i Julita, vilka yrkat bifall till likalydande motionerna

I: 147 och II: 239.

II) av herrar Björck, Gustavson, Wahlund, Nolin och Kyling, vilka yrkat

bifall till likalydande motionerna I: 66 och II: 119.

III) av herrar Björck, Gustavson och Nolin, vilka yrkat bifall till motionen

11:4.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

Bil. 1.

Till riksdagens konstitutionsutskott.

I anledning av konstitutionsutskottets hemställan, att svenska stadsförbundets

styrelse ville avgiva yttrande över de inom riksdagen väckta, likalydande

motionerna I: i\l och II: 239, får styrelsen anföra följande.

I motionerna hemställes om »utredning rörande sådana ändringar i gällande

lag av år 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning som betingas av det efter kommunindelningsreformen

inträdda läget och i samband därmed behövliga riktlinjer för kommande

indelningspraxis». Den motivering, som förebragts för denna hemställan,

utgöres till stora delar av en stundom mycket frän kritik mot nämnda lag

och framför allt mot dess tillämpning, en kritik som emellertid endast i

mindre mån synes ha någon direkt anknytning till den i motionernas hemställan

omnämnda indelningsreformen. Det mesta av kritiken är nämligen

av sådan innebörd, att detsamma — om över huvud taget giltigt — borde

vara lika tillämpligt på indelningspolitiken oberoende av denna reform. Med

hänsyn till den avfattning motionernas hemställan fått i detta avseende torde

man dock böra förutsätta, att det framför allt är mot bakgrunden av riktlinjerna

för den aktuella engångsrevisionen av den primärkommunala indelningen,

som man enligt motionärernas mening bör se yrkandet på utredning

om ändringar i 1919 års lag och i indelningspraxis. Styrelsen vill därför

först något beröra motionärernas uttalanden om innebörden av denna indelningsrevision

och dess konsekvenser med avseende å »ordinarie indelningspraxis».

Härvidlag anföres i motionerna, att 1946 års kommunala indelningsreform

bl. a. har till syfte att genom en radikal förändring i landsbygdens

kommunindelning för en avsevärd tid framåt göra kommunindelningen

oberoende av den fortgående folkströmmen till städerna. Styrelsen är icke

alldeles säker på vad motionärerna velat ha sagt härmed. I allt fall torde

dock meningen icke kunna vara att man hoppats genom den ifrågavarande

engångsrevisionen bli för lång tid framåt alldeles" befriad från frågor om

ändringar i den kommunala indelningen på grund av tätortsbildning. Snarast

synes man få antaga, att motionärerna med detta uttalande om syftet

med indelningsreformen velat erinra, att man i riktlinjerna för densamma

framhållit angelägenheten av att vid reformens genomförande beakta städernas

inkorporeringsbehov t. o. in. på längre sikt än som eljest kan anses

befogat. I den mån så sker, kan man givetvis påräkna en minskning av

antalet inkorporeringsärenden under tiden därefter. Men i betraktande av

motionärernas allmänna inställning till inkorporeringsfrågorna, såsom den

kommit till synes i motiveringens fortsättning, bör det då också uppmärksammas

att riktlinjerna för indelningsreformen på denna punkt icke givit

uttryck åt något sådant underkännande av den hittillsvarande indelningspolitiken,

som motionärernas kritik innebär. Dessutom är att märka, att

samma riktlinjer däremot också innefattat, att man vid indelningsreformens

genomförade bör söka skapa särskilt stora och bärkraftiga landskommuner

i städernas närhet — för att framdeles yppade inkorporeringsbehov för städerna

skola kunna tillgodoses utan alltför kännbara förluster för dessa

landskommuner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

11

Motionärerna åberopa emellertid även på annat sätt 1946 års indelningsreform

såsom utgångspunkt för sin kritik mot den bittillsvaiande indclningspolitiken.

De framhålla, att skatteunderlaget och invånarantalet i efter

en indelningsändring kvarblivande kommunenheter endast tillmätes underordnad

betydelse enligt 1919 års lag men däremot blivit ledstjärnor för

1946 års reform. Det starka understrykandet vid denna reform av skatteunderlagets

och invånarantalets betydelse för en rationell kommunbildning

bör enligt motionärernas mening beaktas även i den ordinarie indelningspolitiken.

De uttala också, att det bör vara frågeställningen, var det »omstridda»

områdets skatteunderlag bäst behövs, som skall bestämma utgången

i inkorporeringsärendena.

Även styrelsen anser självfallet att skatteunderlagets och invånarantalets

betydelse för en rationell kommunbildning måste beaktas vid avgörandena

i dessa ärenden. Men styrelsen kan icke finna, alt indelningspolitiken hittills

principiellt intagit någon annan position. Tvärtom har det varit en

genomgående regel i denna politik att i varje särskilt indelningsärende ställa

frågan, om en föreslagen minskning av en kommun kunnat anses försvarlig

med hänsyn till den återstående delens storlek och bärkraft. En annan sak

är, att man därvid icke bedömt behovet av skatteunderlag och invånarantal

efter de normer som nu angivits för den allmänna indelningsrevisionen. Sedan

dessa normer uppställts, torde det emellertid icke kunna råda delade

meningar därom, att desamma också skola iakttagas vid framdeles uppkommande

frågor om indelningsändringar.

Men härmed är givetvis icke sagt, att inkorporeringsfrågorna böra eller

ens kunna avgöras" uteslutande ur synpunkten, var det till inkorporering

ifrågasatta områdets skatteunderlag bäst behövs. Icke ens vid den pågående

allmänna indelningsrevisionen torde avgörandena om de nuvarande småkommunernas

gruppering till större enheter bli träffade enbart ur denna

synpunkt. Hur beklagligt det i och för sig än må vara, så torde man alltid

få räkna med att den kommunala indelningen av många andra skäl långt

ifrån kan bli idealisk med avseende å tillgången på skatteunderlag i de olika

enheterna. Och dessa andra skäl kunna icke heller lämnas ur räkningen vid

prövningen av inkorporeringsfrågor.

De mera preciserade erinringar, som i motionerna framställas mot 1919

års indelningslag och dennas tillämpning, hänföra sig visserligen till särskilda

spörsmål inom inkorporeringspolitiken. Men de utmynna alla påtagligt

i en och samma slutsats, nämligen att städerna tillåtits otillbörligt utvidga

sig på landskommunernas bekostnad. Lika påtagligt är det motionärernas

mening, att detta icke skett blott i enstaka fall utan att här förefinnes

en felaktig allmän inriktning av inkorporeringspolitiken. Uppenbart

är också att de resonemang, som härvid föras, vila på en helt annan grundsyn

beträffande behovet av kommunindelningens anpassning efter inträffande

faktiska förändringar än den som hittills ytterst varit bestämmande

i frågor av förevarande slag.

Särskilt påfallande är att dessa resonemang i motionerna nästan genomgående

bortse från de strukturala skiljaktigheter olika områden emellan,

som föranlett, att den primärkommunala indelningen kommit alt uppbyggas

med olika slag av enheter: städer, köpingar och (egentliga) landskommuner.

Kritiken tar med andra ord ingen hänsyn — utom på eu punkt varom

mera nedan — till det förhållandet, att stad och landskommun från begynnelsen

representera och alltjämt äro avsedda alt vara enheter med skilda

näringspolitiska förhållanden och därav betingade olikheter i fråga om

bebyggelse och allt vad därmed har sammanhang samt alt just på grund

härav olika lagstiftning i åtskilliga hänseenden gäller för stad och lands
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

kommun. Sålunda har detta förhållande alldeles lämnats åsido, när motionärerna

uppehållit sig vid indelningslagens stadgande om »fördelar för den

ekonomiska utvecklingen i orten» såsom inkorporeringsskäl och funnit det

oegentligt, att detta stadgande kommit att regelmässigt betyda ett tillgodoseende

av städernas utvecklingsbehov. Betecknande är redan det därvid

gjorda påpekandet, att industrier ofta med avsikt sökt sig till landsbygden

för att under friare former kunna driva sin verksamhet. Påpekandet

framföres såsom ett argument mot införlivning med stad av det område, dit

en industri av sådant skäl sökt sin tillflykt, och någon tanke ägnas tydligen

icke åt att de »friare formerna» till äventyrs ej äro avsedda för den ifrågavarande

industriella verksamheten eller den därav betingade bebyggelsen,

och att inkorporeringen sålunda kan vara motiverad för att få erforderlig

reglering till stånd. Lika litet synes man vilja fästa något avseende vid att

den industriella verksamheten kanske valt sin förläggning visserligen utanför

stadsgränsen för att kunna utnyttja de åsyftade friare formerna men

dock i stadens omedelbara närhet därför att den i allt fall varit beroende avsärskilda

resurser av olika slag, som funnits att tillgå i staden.

Motionärerna tala i detta sammanhang också — tydligen med stor ringaktning

— om föreställningar, att städerna skulle vara »dömda» till ständig

progress, landsbygden åter till regress. Självfallet får det medges, att

avgörandena icke böra grundas på några evighetsprognoser. Men det är väl

dock ett faktum, att man sedan länge och ej minst i vår tid kan i hög grad

tala om progress för sådana näringar och yrken och sådana bebyggelseformer,

som främst lokaliserats till städerna, och däremot om regress — relativt

sett — för den verksamhet som av gammalt karakteriserat landsbygden.

En ytterligare utveckling av vårt lands ekonomiska liv efter samma

linjer torde också allmänt anses vara en förutsättning för fortsatt välståndsökning.

Det borde därför icke heller vara så svårt att förstå, att »den

ekonomiska utvecklingen i orten», när det gäller en stad och dess närmaste

omgivningar, så gott som alltid varit och fortfarande kan antagas bli liktydigt

med stadens utveckling.

Även påståendet, att inkorporeringsavgörandena ofta skulle bestämmas

av förutfattade meningar om stadsförvaltningens allmänna överlägsenhet

över den landskommunala förvaltningen torde återgå på ett förbiseende av

skiljaktigheter — här givetvis i förvaltningsorganisatoriskt hänseende —

som föranletts av de strukturala olikheterna mellan stad och landskommun.

Motionärerna synas här ha åsyftat förutfattade meningar om allmän

överlägsenhet hos stadsförvaltningen beträffande fullgörandet av förvaltningsuppgifter,

för vilka landskommunerna ha eu motsvarande organisatorisk

utrustning. Styrelsen betvivlar att verkligen några förutfattade meningar

av sådan innebörd influerat på inkorporeringsavgörandena. Däremot

torde man vid dessa avgöranden ofta ha kunnat med fog åberopa en överlägsenhet

i annan mening hos stadsförvaltningarna, nämligen i så måtto

att dessa men icke resp. landskommuners förvaltningar innefattat organ

med speciella kvalifikationer för lösandet av de typiskt stadsmässiga uppgifter,

som merendels förelegat inom de områden, vilka föreslagits till inkorporering.

Icke heller bör det i detta sammanhang förbises, att det ifrågavarande

området i sådana fall som sist nämnts ofta varit av så relativt ringa storlek,

att landskommunens utrustning med den därför erforderliga särskilda

förvaltningsorganisationen skulle ha varit i och för sig orimlig. När 191!)

års lag räknar med att man genom inkorporering kan vinna fördelar för

den kommunala förvaltningen, är det givetvis bl. a. dylika situationer som

åsyftas. Och styrelsen kan för sin del endast finna det fullt naturligt, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

13

ändringar i den kommunala indelningen visat sig befogade just ur sådana

förvaltningsorganisatoriska synpunkter.

Vad motionernas motivering i övrigt innehåller är delvis så allmänt eller

dunkelt uttryckt att styrelsen måste tveka att ingå på någon diskussion

därom. På ett par punkter synas dock några påpekanden böra tilläggas.

Bl. a. har utan närmare förklaring antytts, att de s. k. stadsstadgornas

hittillsvarande innehåll varit en bidragande orsak till en olämplig inriktning

av indelningspraxis. Ehuru styrelsen måste lämna öppet vad som därmed

avses, torde dock böra erinras att kommunindelningskommittén ju

ifrågasatt en principiell omläggning av nämnda författningsreglering tillsammans

med andra åtgärder för att reglera det landskommunala ansvaret

för tätortsangelägenheter. Från styrelsens sida har visserligen framförts

starka betänkligheter mot kommitténs förslag i denna del. Men det torde

kunna förutsättas att detsamma blir föremål för ytterligare överväganden

i samband med den väntade fortsatta behandlingen av frågan om revision

av lagstiftningen om municipalsamhällen. Det bör därför tillfogas, att styrelsen

nyligen i yttrande över förslag av kommunallagskommittén om vissa

lagändringar med anledning av kommunindelningsreformen med skärpa

framhållit angelägenheten av att denna fråga om municipallagstiftningen

skyndsammast företages till slutlig behandling.

Mera utförligt ha motionärerna uppehållit sig vid den i inkorporeringspraxis

på senare tid allt starkare framträdande tendensen att med städer

och köpingar sammanlägga rena landsbygdsområden av stor omfattning.

Påfallande är, att motionärerna finna denna tendens betänklig bl. a. därför

att den är ägnad att utsudda »de hävdvunna skillnaderna mellan stadssamhällen

och landskommuner». Även från stadsförbundets sida har i

många sammanhang givits uttryck åt stark betänksamhet mot denna tendens,

och det ytterst av samma skäl. Men i anslutning till vad ovan anförts,

kan styrelsen i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att en

fortgående utvidgning av stadssamhällenas områden — ehuruväl med naturliga

begränsningar — är lika befogad av samma skäl. Om man lägger

hinder i vägen för en sådan utvidgning, där den betingas av samhällenas

faktiska utveckling, och i stället låter denna utveckling få försiggå, så gott

sig göra låter, inom angränsande landskommuners gränser, kommer man

givetvis också att bidraga till ett utsuddande av de hävdvunna skillnaderna

mellan stadssamhällen och landskommuner.

Beträffande sist berörda förhållande — att inkorporeringspolitiken framför

allt måste ses mot bakgrunden av den faktiska utvecklingen av den

samhällsbildning varje stadskommun innefattar — vill styrelsen slutligen

ytterligare understryka en synpunkt, som motionärerna icke alls synas ha

ägnat någon uppmärksamhet men som styrelsen däremot anser vara den

allra viktigaste vid inkorporeringsfrågornas bedömande. När ett stadssamhälles

utveckling tenderar till att sträcka sig ut över de för detsamma en

gång bestämda kommungränserna eller kanske redan börjat göra detta, kan

det icke vara likgiltigt, om den fortsatta utvecklingen får försiggå inom

en enda eller två eller flera kommunala enheter. Vad frågan här gäller är,

om allt det planläggningsarbete i olika hänseenden, som sammanhänger

med tillväxten av en stads tätbebyggelse, och genomförandet av de samhälleliga

uppgifterna inom de nya områden, som denna tätbebyggelse successivt

når ut över, lika väl kan effektueras utan all dessa områden få kommunal

samhörighet med det förutvarande stadsområdet. Man har svårt att

tro, att någon vill på allvar påstå att så kan ske. Förbindelseleder och ledningsnät

likaväl som andra kollektiva anordningar av olika slag för de nytillkommande

bebyggelseområdena behöva givetvis planeras och utföras i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

anslutning till motsvarande anordningar för den redan förefintliga tätort,

varifrån bebyggelsen sprider sig ut över nya arealer. För att få alla dessa

samhällsuppgifter ändamålsenligt lösta, när bebyggelsen fortskrider över

stadens- en gång givna gränser, behövs något utöver vad som kan stå till

buds med en oförändrad kommunal indelning. Uppgifterna måste lösas i

intimt samband med vad som redan uträttats och vad som återstår att göra

för den förut existerande tätbebyggelsen och härför erfordras enhetligt kommunalt

ansvar och enhetlig handläggning. Mer än någonsin är det anledning

att nu hålla detta i minnet, när man i princip gått in för att säkerställa

ändamålsenlig utveckling av tätbebyggelsen genom att ställa den därför

erforderliga markdispositionen under kommunal ledning. Man måste

för den skull alltfort räkna med ett betydande inkorporeringsbehov för städerna.

På grund av det anförda kan styrelsen endast i ringa mån ansluta sig

till den kritik mot den hittillsvarande indelningspolitiken, som motionärerna

framfört, och styrelsen kan icke alls omfatta den grundsyn, som

kommer till synes i denna kritik. Det kan visserligen medges, att 1919 års

kommunala indelningslag icke i allo numera är tillfredställande och att

en översyn av densamma därför kan ifrågasättas, eventuellt i anslutning

till de utredningsuppdrag som anförtrotts kommunallagskommittén. Möjligt

är också att den pågående indelningsrevisionen kan ge ytterligare anledning

till en sådan översyn, ehuru själva riktlinjerna för denna revision

icke tyda på att så blir fallet. Men styrelsen måste bestämt avstyrka att en

utredning i hithörande spörsmål begäres från motionärernas utgångspunkter

och med den inriktning som de åsyfta.

Stockholm den 15 mars 1948.

Svenska stadsförbundets styrelse

ZETH HÖGLUND

Sixten Humble

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

15

Bil. 2.

Till riksdagens konstitutionsutskott.

Genom remiss den 17 februari 1948 har Svenska landskommunernas förbund

beretts tillfälle att avgiva utlåtande över de inom riksdagen väckta

likalydande motionerna I: 147 av herr Elof sson samt II: 239 av herr Mattsson

med flera angående vissa ändringar i lagen om ordning och villkor för

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m. Med anledning härav

får styrelsen vördsamt anföra följande.

I förevarande motioner göres en allmän hänvisning till det utlåtande styrelsen

för Svenska landskommunernas förbund på sin tid avgav över olika

vid 1947 års riksdag till 2:a kammarens tredje tillfälliga utskott remitterade

motioner. I väsentliga stycken upprepas också de tankegångar, åt

vilka styrelsen då gav uttryck och som styrelsen alltjämt omfattar. Styrelsen

vill emellertid påpeka att styrelsen jämväl i ett senare avgivet utlåtande

över 1944 års kommittés för kommunal samverkan betänkande med förslag

till lag om regionkommuner m. m. ytterligare belyst ämnet ur landskommunala

synpunkter. Sagda utlåtande är intaget i häfte 12, s. 551 o. f. i Landskommunernas

tidskrift årgång 1947, vilket häfte bilägges. Utöver vad styrelsen

vid förutberörda tillfällen yttrat önskar styrelsen framhålla följande.

Enligt styrelsens mening föreligger av skäl som anges i styrelsens nyssnämnda

utlåtanden samt förevarande motioner ett behov av överarbetning

av 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning. Helst böra också allmänna riktlinjer för kommande indelningspraxis

uppdragas. I kommunindelningskommitténs betänkande framhålles

viserligen att genom kommunindelningsreformen landskommunerna

regelmässigt komma att erhålla så stora områden, så höga invånarantal och

så goda skatteunderlag, att de i framtiden lättare än nu skola kunna uthärda

de förluster, som inkorporeringar med städer föra med sig. Även om dessa

uttalanden innehålla en kärna av sanning utgör det läge, som inträder efter

kommunindelningsreformen, icke på längre sikt någon garanti för att

landskommunerna få behålla erforderliga förutsättningar för sin verksamhet

om den nuvarande indelningspolitiken får fortsätta. Vanligen förhåller

det sig nämligen så att de områden, som beröras av inkorporeringar och

köpingsutbrytningar tillhöra de skattekraftigaste och folkrikaste delarna av

landskommunerna. Resultatet av indelningsändringen blir då att invånarantal

och skatteunderlag i exkorporeringskommuner bli lägre än som förutsatts

vara erforderligt vid kommunindelningsreformen. Såsom styrelsen

i sitt yttrande över regionkommunförslaget understrukit är det därtör synnerligen

angeläget att inkoinporeringarna i framtiden begränsas till det för

stadssamhällena omedelbart och för den närmaste framtiden erforderliga,

och att diskonteringar av på längre sikt alltid obestämbara »stadsutvecklingar»

undvikas. Den tendens att i fråga om de högre planinstituten begränsa

deras tillämpning till vad som är absolut nödvändigt, som gjort sig

gällande vid utarbetandet av den nya byggnadslagstiftningen, bör alltså

enligt styrelsens mening reflekteras i inkorporeringspolitiken.

Men översynen av gällande inkorporeringslagstiftning och och inkorporeringspraxis

bör icke stanna vid detta. Enligt styrelsens mening är det nöd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

vändigt att hela problemet grundligt och förutsättningslöst omprövas. Nuvarande

indelningspraxis har lett till en rad för ett tidigare betraktelsesätt

främmande stads- och köpingsbildningar, där det urbaniserade området i

själva verket blott utgör en mindre del av kommunterritoriet. För köpingarnas

del kan man, såsom också styrelsen tidigare framhållit, acceptera

denna utveckling i sådana fall, då syftet med köpingsbildningen av hel

landskommun varit att bereda en fortsättning åt ett redan existerande fruktbärande

kommunalt samarbete mellan landsbygds- och tätortsinvånare inom

den gamla kommunens ram. Ofta nog förhåller det sig nämligen så att

centralorten, ehuru den nått en relativt hög utveckling, ännu icke kan betraktas

såsom »stadsmogen». Det kan då vara rationellt att uppskjuta tidpunkten

för »stadsområdets» utbrytning ännu någon tid. Sammanlägger

man däremot en redan färdigbildad stad med vidsträckt landsbygd innebär

detta regelmässigt något, som varken staden eller landsbygden på längre

sikt blir betjänt av. Skälen varför indelningsändringar av sistnämnt slag

böra undvikas ha såväl av motionärerna och styrelsen som också av kommunindelningskommittén

och de sakkunniga som handhaft spörsmålet om

regionkommuneproblemet utförligt utvecklats. De fall där stadsbildningar,

där vidsträckt landsbygd ingår vid sidan av utpräglad stadsbygd, te sig

rationella, äro i själva verket ytterst sällsynta.

Såsom motivering för stadsbildningar av sistnämnt slag har stundom

åberopats att ett samtidigt tillgodoseende av stadssamhällets utrymmesbehov

och önskemålet om återstående landsbygdsdelars kvarstannande under

landskommunal administration icke varit möjligt på grund av att

kringliggande landskommuner rest motstånd mot restdelarnas förening

med dem och att detta motstånd icke med nu gällande indelningslagstiftning

kunnat övervinnas. Med nu gällande indelningslagstiftning anses vidare

det förhållandet att ett område beviljats stads- eller köpingsrättigheter

utesluta att hela området eller delar av detsamma genom indelningsändring

tillföres landskommun eller annan stad eller köping. Otvivelaktigt

ha dessa omständigheter stundom verkat förryckande på indelningsfrågornas

uppläggning och avgörande. Vad som här förekommit synes aktualisera

frågan huruvida en kommunal vetorätt mot indelningsändring bör bibehållas

ens i den uttunnade form, som den erhållit i 1919 års lagstiftning,

eller om sagda vetorätt bör ges ett annat innehåll än nu. Med den innebörd

som i nuvarande indelningspraxis givits å ena sidan åt de vetobrytande

kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring och å den andra åt

uttrycket »avsevärd olägenhet» har i själva verket det skydd, som åsyftats

med vetoregelns uppställande, i hög grad underminerats. Styrelsen utgår

visserligen från att den kommunala opinionen även i framtiden bör tillmätas

en mycket stor och stundom avgörande betydelse för indelningsfrågorna.

På grund av erfarenheterna från nuvarande indelningspraxis kan det

emellertid ifrågasättas om detta önskemål bäst tillgodoses genom lagbestämmelser

som enligt sakens natur måste bliva svävande och svårtolkade.

Styrelsen vill i varje fall icke motsätta sig att även hithörande spörsmål

omprövas av en kommande utredning.

De nuvarande reglerna i 3 § av 1919 års lag synas bygga på förlegade

föreställningar om kommunernas »utveckling». Trots skenbart neutrala

ordalag privilegiera de stadssamhällena på landskommunernas bekostnad.

Enligt styrelsens mening böra dessa stadganden revideras. Vad som för

kommunbildningarna sedda i ett större sammanhang kan vara rationellt

sammanfaller nämligen visst icke alltid med vad som i ett särskilt fall gynnar

en enskild stads- eller köpingskommun. Lagstiftningen synes här böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21.

17

söka sig fram till nya begrepp som bättre motsvara de verkliga behoven

av indelningsändring.

I anslutning till vad som anförts av motionärerna och i förutberörda

styrelseutlåtanden i detta ämne och beträffande angelägenheten av att

landskommunerna få behålla sina ur kommunikationssynpunkt välbelägna

industriområden kan det vidare vara på sin plats att påpeka att företagna

utredningar i aktuella indelningsärenden visat att bibehållandet av blandade

landskommuner i betydelsen av kommuner sammansatta av jordbruksbygd

och industrisamhällen kunnat medföra befolkningsåtervinning

inom avfolkade jordbruksområden, sedan landskommunen med hjälp av

genom industriens tillvaro förbättrat skatteunderlag kunnat vidtaga standardförbättrande

åtgärder inom hela sitt område. Ortens ekonomiska utveckling

har här gagnats av att landskommunen fått behålla industriområden,

ehuru dessa så småningom kommit att ligga tätt intill knutarna på

stadssamhallct.

Ifrågasättas kan vidare om icke åt utredningen borde uppdragas att utreda

de med municipalsamhällsbildningarnas successiva avveckling sammanhängande

problemen. En lösning av detta problem i överensstämmelse

med kommunindelningskommitténs intentioner förutsätter att landskommun,

där så kräves, tillätes administrera samtliga stadsstadgor för sina tätorter

Skall detta program kunna förverkligas måste landskommunernas

tillgodoseende med erforderliga person- och skatteunderlagsresurser fa

ännu större betydelse än nu, något som icke kan undgå att få återverkningar

även för indelningsfrågornas del. Skulle statsmakterna rygga tillbaka

för att vidtaga ändringar i gällande indelningslagstiftning och mkorporeringspraxis

tvingas man till andra lösningar, antingen genom utvidgning

av skatteutjämningsbidragsverksamheten eller genom en ny uppdelning

mellan stad och land av de kommunala skatteobjekten enligt linjer

som skisserats av kommunalskatteberedningen. För sin del kan styrelsen

icke finna någon av dessa vägar tillfredsställande och de lamna for

övrigt frågan om hur de kommunala förtroendeambetena skola rekryteras

i kommuner, som genom exkorporering frånkänts folkrika delar, olost.

Det skulle ligga närmast till hands att hänskjuta ifragavarande utredning

till 1946 års kommunallagskommitté. Det rör sig emellertid har om

ett vtterst invecklat problem, som snarast bör bringas till sin lösning. Enligt

styrelsens mening är det därför motiverat att utredningsuppdraget

lämnas särskilda sakkunniga, som kunna framlamna förslag vid un^eta - ligen samma tidpunkt som kommunallagskommittens huvudförslag vantas

bii avlämnade.

Stockholm den 4 mars 1948.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

MARTIN ANDERSSON.

Sixten Larson.

2 liihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 21.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.