Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 23

1948-05-11 · 35 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1948:23, Konstitutionsutskottets memorial nr 23

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

1

flr 23.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de

i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari

1947 till och med den 9 januari 1948 i statsrådet förda protokoll, nämligen

över

justitiedepartementsärenden från och med den 10 januari 1947 till och

med den 9 januari 1948;

justitieärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 9

januari 1948;

utrikesdepartementsärenden från och med den 10 januari 1947 till och

med den 9 januari 1948;

försvarsårenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 9

januari 1948;

socialärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 3 januari

1948;

kommunikationsärenden från och med den 10 januari 1947 till och med

den 9 januari 1948;

finansärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 9

januari 1948;

ecklesiastikärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den

9 januari 1948;

jordbruksärenden från och med den 10 januari 1947 till och med den

9 januari 1948;

handelsårenden från och med den 10 januari 1947 till och med den 9

januari 1948;

inrikesärenden från och med den 4 juli 1947 till och med den 9 januari

1948; samt

folkhushållning sår enden från och med den 10 januari 1947 till och med

den 9 januari 1948.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats

utdrag av följande efter den 9 januari 1948 förda protokoll, i vad

de avse:

ärende nr 3 i 50-årsprotokollet över utrikesdepartementsärenden den 30

januari 1948 angående godkännande av förslag till vissa modifikationer i

överenskommelsen med Amerikas förenta stater den 24 juni 1948, in. in.;

ärende nr 8 i protokollet över utrikesdepartementsärenden den 5 mars

1948 angående framställning från konstitutionsutskottet att erhålla vissa

handlingar;

1 Bihang titt riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 23.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial m 23.

ärende nr 30 i protokollet över folkhushållningsärenden den 6 februari

1948 angående besvär av Graningeverken och Utansjö aktiebolag över bränslekommissionens

beslut angående handeln med virke m. m.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot

av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen; varemot utskottet

funnit nedanstående under punkt 1 :o upptagna ärende

vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen

hos riksdagen anmälas.

Innan utskottet övergår till detta ärende, finner utskottet sig föranlåtet

framhålla följande:

I lagen den 1 juni 1894 angående tiden för allmänna författningars trädande

i kraft stadgas, att i Svensk författningssamling införd lag eller

annan allmän författning, i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den

kommer att gälla, eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter

utfärdandet länder till efterrättelse, skall träda i kraft fyra veckor efter

den dag, då lagen eller författningen, enligt därå meddelad uppgift, från

trycket utkommit. Vidare innehåller 4 § i kungörelsen den 4 januari 1928

angående Svensk författningssamling en bestämmelse om att författning

bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, från trycket utkomma

å sådan tid, att den kan vara vederbörande myndigheter till handa,

innan författningen träder i kraft.

En av konstitutionsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag företagen

granskning av de under år 1939 i Svensk författningssamling införda författningarna

gav bl. a. vid handen, att av de av Kungl. Maj :t under året

utfärdade författningarna endast omkring en fjärdedel trätt i kraft fyra

veckor eller senare från kungörandet. I de allra flesta fall hade däremot

bestämts, antingen att författningen skulle träda i kraft å viss dag innan

fyra veckor förflutit från kungörandet, eller också att ikraftträdandet skulle

äga rum »omedelbart», »genast efter utfärdandet» eller dagen efter den

då författningen »enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i

Svensk författningssamling». Vidare märktes ett betydande antal fall, i

vilka författningarna antingen i sin helhet eller i vissa delar skulle lända

till efterrättelse från ett datum före kungörandet.

Nämnda förhållande föranledde konstitutionsutskottet att i sitt dechargebetänkande

(nr 17) till 1940 års lagtima riksdag uttala följande: »Vid bedömandet

av nu anförda uppgifter har utskottet icke förbisett, att ett särskilt

snabbt ikraftträdande eller en föreskrift om retroaktiv tillämpning

understundom påkallats av tungt vägande skäl. Den senare tidens omfattande

krislagstiftning ger i detta avseende åtskilliga exempel. I andra fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

3

kan den korta fristen eller bestämmelsen om retroaktivitet anses försvarlig

av särskilda anledningar, såsom att författningen väsentligen vänder sig

till en jämförelsevis trängre krets, att den icke berör enskildas rätt eller

i varje fall icke länder till inskränkning däri o. s. v. Likväl kvarstår ett betydande

antal fall, där de principer, som ligga till grund för de inledningsvis

omförmälda författningsbestämmelserna, icke tillbörligen iakttagits.

Vid sådant förhållande och som författningarnas utsändande tager en viss

tid i anspråk, har utskottet velat understryka önskvärdheten av att, där

ej synnerliga skäl till annat föranleda, författningarna vederbörligen kungöras

i god tid före ikraftträdandet.»

En av konstitutionsutskottet vid 1941 års riksdag företagen granskning

av de under 1940 i Svensk författningssamling införda författningarna ådagalade,

att utskottets nyss åberopade uttalande icke lett till efterföljd. Utskottet

fann sig därför föranlåtet att i sitt dechargebetänkande (nr 12)

ånyo understryka betydelsen av att författningar, där ej synnerliga skäl

till annat föranledde, vederbörligen kungjordes i god tid före ikraftträdandet.

En granskning av de under år 1947 i Svensk författningssamling införda

1 016 författningarna ger vid handen, att i ett stort antal fall bestämts,

antingen att författningen skulle träda i kraft å viss dag, innan fyra veckor

förflutit från kungörandet, eller också att ikraftträdandet skulle äga rum

»omedelbart» eller dagen efter den då författningen »enligt därom meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling». För omkring

50 författningar föreskrevs att de skulle träda i kraft 8—27 dagar

efter det de utkommit från trycket, och i över 70 fall var motsvarande

tidsfrist 2—7 dagar. I omkring 140 fall skulle ikraftträdandet ske omedelbart

eller dagen efter kungörandet. Slutligen märkas över 200 fall, i

vilka författningen — antingen i sin helhet eller i vissa delar — förklarades

skola lända till efterrättelse från ett datum före kungörandet. De principer,

som ligga till grund för de inledningsvis omnämnda författningsbestämmelserna,

ha sålunda icke tillbörligen iakttagits under granskningsåret

i trots av att utskottet tvenne gånger understrukit betydelsen härav.

Närvarande: herrar Hallén, Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,*

Herlitz, Björck, Mattsson, Lindén, Gustavson, Sandberg, Damström, Wahlund,

Thorell, von Friesen, Nilsson i Göteborg, Norén, Kyling, Larsson i Julita,

* Hansson i Skediga, Hseggblom* och fru Svedberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

1 ro)

(Protokoll över jordbruksärenden den 29 augusti 1947.)

För regleringsåret 1947/48 meddelade Kungl. Maj:t den 11 april och den

5 juni 1947 på förslag av statens livsmedelskommission beslut angående

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

priserna på jordbrukets produkter samt på konstgödsel och fodermedel.

Kungl. Maj :ts beslut innebar bland annat, att jordbruket genom prishöjningen

på olika produkter skulle tillföras belopp, som uppgingo till sammanlagt

omkring 156 miljoner kronor. Härjämte innefattade beslutet, att de

fastställda priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter skulle gälla

under regleringsåret 1947/48, såvida icke vid en omräkning av jordbrukskalkylen

i augusti 1947 skulle uppkomma ett över- eller underskott, som

med mer än 4 procent överstege jordbrukets sammanlagda inkomster enligt

den våren 1947 uppgjorda kalkylen inklusive omförmälda inkomstökning

å 156 miljoner kronor, eller ett belopp av cirka 100 miljoner kronor. Vid

ett större över- eller underskott skulle, däremot en justering av priserna

äga rum, så att marginalen nedbringades till sistnämnda belopp.

Kungl. Maj :ts ifrågavarande beslut delgåvos 1947 års riksdag i propositionen

nr 280 angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Riksdagen lämnade besluten utan erinran.

I skrivelse den 15 augusti 1947 upptog livsmedelskommissionen till behandling

frågan om en omprövning av de på försommaren 1947 fastställda

priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter under regleringsåret

1947/48 och vissa därmed sammanhängande frågor. I skrivelsen anförde

kommissionen i huvudsak följande.

Genom en särskild delegation inom kommissionen (den s. k. LK-delegationen)

hade verkställts en omräkning av vårkalkylen. Härvid hade upprättats

en reviderad kalkyl — augustikalkylen — vilken blivit föremål för

granskning av livsmedelskommissionen och dess råd. I likhet med motsvarande

kalkyler under tidigare år grundade sig de i augustikalkylen verkställda

inkomstberäkningarna i främsta rummet på arealinventeringen den

2 juni och skörderapporterna per den 15 juli. En jämförelse mellan de med

ledning av dessa rapporter framräknade hektarskördarna och de i vårkalkylen

begagnade normskördarna visade, att de sistnämnda underskridits

över hela linjen, i några fall högst väsentligt. Störst vore nedgången beträffande

höstsäden och vallhö. Den sammanlagda inkomstsumman för jordbruket

under år 1947/48 beräknades enligt augustikalkylen till 2 366,7 miljoner

kronor mot 2 334,3 miljoner kronor enligt vårkalkylen. Ökningen utgjorde

sålunda 32,4 miljoner kronor. Emellertid borde i detta sammanhang

erinras om att enligt statsmakternas förenämnda beslut den 5 juni

1947 ett belopp av omkring 156 miljoner kronor skulle tillföras jordbruket

år 1947/48 utöver vårkalkylens inkomstsumma och att detta belopp inginge

i det i augustikalkylen framkomna totala inkomstbeloppet. Minskades den

sammanlagda inkomstsumman enligt sistnämnda kalkyl med 156 miljoner

kronor, erhölles en nedgång i förhållande till vårkalkylen med i runt tal

124 miljoner kronor, vilket huvudsakligen berodde på det dåliga utfallet avårets

skörd.

Den felslagna skörden hade även medfört vissa ändringar på kalkylens

kostnadssida sedan våren 1947. Jordbrukets totala kostnader visade sålunda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

5

1 förhållande till vårkalkylen en ökning med 67,3 miljoner kronor från

2 488,8 till 2 556,1 miljoner kronor.

Sammanfattningsvis kunde resultatet av augustikalkylen angivas på föl
-

jande sätt:

1938/39 1947/48

Kostnader, miljoner kronor.......................... 1 448,4 2 556,1

Kostnadsindex...................................... 100,0 176,48

Inkomster, miljoner kronor.......................... 1 363,6 2 366,7

Basinkomst framskriven medelst kostnadsindex, miljoner

kronor .......................................... 1 363,6 2 406,5

Kalkylmässigt inkomstunderskott, miljoner kronor .... — 39,8.

För år 1947/48 erhölles sålunda ett kalkylmässigt inkomstunderskott av

39,8 miljoner kronor. Emellertid borde till detta belopp läggas det förenämnda

inkomstbeloppet av 156 miljoner kronor. Härigenom stege i själva

verket underskottet i augustikalkylen till omkring 196 miljoner kronor,

varför den s. k. 4-procentsregeln i enlighet med Kungl. Maj :ts förenämnda

beslut den 5 juni 1947 bleve tillämplig.

I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen för augustikalkylen

meddelade livsmedelskommissionen, att kommissionens råd vid sammanträde

den 12 augusti tagit del av kalkylen och godkänt densamma, varvid

dock i samfällda uttalanden från flertalet jordbrukarrepresentanter uttalades

avvikande mening i fråga om beräkningen av mjölkproduktionens storlek

och äggprisets nivå under år 1947/48.

Livsmedelskommissionen anförde härefter i sin skrivelse i huvudsak följande.

Enligt de regler, som voro fastställda för prissättningen, skulle jordbruket

vid sådana förskjutningar uppåt eller nedåt i produktionen i förhållande

till den normala produktionen, som vore en följd av växlingarna i

skördeutfallet, tillgodoräknas respektive självt stå risken för ett belopp, svarande

mot högst 4 procent av normalproduktionen räknad i de för det nya

regleringsåret fastställda priserna — i det aktuella fallet 4 procent av inkomstsumman

enligt vårkalkylen ökad med 156 miljoner kronor. Detta belopp

utgjorde för närvarande i runt tal 100 miljoner kronor. Av inkomstunderskottet

196 miljoner kronor skulle sålunda jordbruket i princip självt

bära 100 miljoner kronor, medan enligt Kungl. Maj :ts beslut den 5 juni 1947

kompensation borde lämnas jordbruket för det återstående beloppet, eller

96 miljoner kronor.

Vid de överväganden, som förekommit inom livsmedelskommissionen angående

formen för lämnandet av kompensation, hade kommissionen ansett

det lämpligast, att kompensationsbeloppet till större delen utbetalades över

budgeten i form av särskilda missväxtbidrag för mjölk. I det rådande penningpolitiska

läget syntes det nämligen kommissionen icke önskvärt, att

tillfälliga förändringar i skördeutfallet finge påverka konsumentprisnivån i

någon nämnvärd omfattning. Beträffande storleken av kompensationsbelop
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

pet, dess fördelning på olika produkter med hänsyn tagen till försörjningsintresset

och inkomstavvägningen inom jordbruket samt sättet för beloppets

utbetalande hade överläggningar ägt rum mellan å ena sidan livsmedelskommissionens

ordförande och å andra sidan ordföranden i Sveriges lantbruksförbund,

riksdagsmannen A. Pehrsson-Bramstorp, godsägaren G. Liedberg

och ordföranden i Riksförbundet Landsbygdens folk, landstingsmannen

B. Ekström, samtliga ledamöter av livsmedelskommissionens råd. Vid dessa

överläggningar hade uppnåtts enighet om att rådet skulle föreläggas följande

förslag till justering av jordbrukspriserna för regleringsåret 1947/48:

»Utöver de prishöjningar, som Kungl. Maj :t beslutat och riksdagen lämnat

utan erinran för regleringsåret, tillgodoföres jordbruket såsom kompensation

för den nedgång i produktionen och ökning av kostnaderna (huvudsakligen

för fodermedel), som väntas bli en följd av de ogynnsamma produktionsbetingelserna

under våren och sommaren 1947, en inkomstförbättring

på slakt djursprodukter om 15 miljoner kronor, varjämte av statsmedel skall

utgå missväxtbidrag för mjölk, vars belopp på basis av det nu beräknade underskottet

i kalkylen beräknas till 78 miljoner kronor eller 2,25 öre per kilogram

av den i kalkylen upptagna kvantiteten mejerimjölk jämte V, av

kvantiteten hemmaförbrukad mjölk. Detta bidrag skall tills vidare utgå med

1,5 öre per kilogram för all vid mejerier invägd mjölk, medan ett belopp,

motsvarande per månad 0,75 öre per kilogram av den beräknade totala mejeriinvägningen,

skall användas för utbetalning av särskilda differentieringstillägg

inom områden, som särskilt hårt drabbats av de ogynnsamma

produktionsbetingelserna.

Det förutsättes vidare, att jordbrukarna genom prishöjning på hö m. in.

tillgodoföras en kalkylmässig inkomstförbättring av 5 miljoner kronor.

Vid uppgörandet av nämnda förslag har man räknat med att jordbruket i

enlighet med de fastställda grunderna för prissättningen på jordbrukets produkter

skall stå en självrisk av 100 miljoner kronor.

Därest sådana oförutsedda förhållanden skulle inträffa, som väsentligt

ändra förutsättningarna för den nu träffade överenskommelsen, skall, om

så efter överläggningar med representanter för vederbörande organisationer

prövas lämpligt, justering av missväxtbidraget ske i januari 1948 på grundval

av en fullständig omräkning av jordbrukskalkylen».

Vidare anförde livsmedelskommissionen i sin skrivelse följande. Vid sammanträden

den 14 augusti 1947 beslöto Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk att biträda förut återgivna förslag, därvid man

dock utgick ifrån att lönenivån för inom industrien sysselsatt arbetskraft

vid de avtalsförhandlingar, som konune att inledas omkring årsskiftet 1947/

48, icke skulle undergå någon betydande höjning. I annat fall förbehölle sig

organisationerna att påkalla förhandlingar för vinnande av en överenskommelse

om de jämkningar i uppgörelsen, som kunde befinnas skäliga. Organisationerna

beslöto vidare att, om förslaget godkändes av Kungl. Maj :t, på

allt sätt medverka till att produktionen av jordbruksprodukter, däri inräknat

sådd av höstsäd och vårsäd, under nästa regleringsår bieve så stor som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

7

möjligt och till att jordbruksprodukterna i största möjliga utsträckning tillfördes

den legala marknaden. Vid sammanträde den 15 augusti 1947 förelädes

berörda förslag till justering av jordbrukspriserna för år 1947/48 livsmedelskommissionens

råd, vilket beslöt tillstyrka detsamma. I skrivelse till

livsmedelskommissionen den 15 augusti 1947 hade härjämte statens priskontrollnämnd

meddelat, att nämnden och dess råd enhälligt beslutat tillstyrka

förslaget i fråga.

Jämväl livsmedelskommissionen ansåge sig böra biträda förslaget och

hemställde, att Kungl. Maj :t måtte godkänna detsamma. Vad anginge den

närmare utformningen av de åtgärder, som avsåges i förslaget, ville livsmedelskommissionen

anföra följande. I förslaget hade icke angivits på vad

sätt jordbruket skulle tillföras den däri omnämnda inkomstförbättringen

på slaktdjursprodukter om 15 miljoner kronor. Det hade förutsatts, att denna

fråga skulle göras till föremål för överläggningar mellan livsmedelskommissionen

och Sveriges slakteriförbund. Härvid kunde man välja mellan

att låta inkomstförbättringen utgå i form av statliga subventioner eller i

form av prishöjningar på vissa produkter. Sedan sådana överläggningar ägt

rum, ämnade kommissionen återkomma till Kungl. Maj :t med ett närmare

utformat förslag i denna del. I den mån inkomstförbättringen ansåges böra

lämnas genom statliga subventioner, komme kommissionen senare att hemställa

om anvisande av härför erforderliga medel.

Den 29 augusti 1947 beslöt Kungl. Maj :t bl. a. (tillförordnad regering sammansatt

av statsråden Gjöres, Danielson, Zetterberg och Sträng) med bifall

till vad statens livsmedelskommission sålunda hemställt,

dels godkänna det förlag till justering av jordbrukspriserna för regleringsåret

1947/48, som framlagts vid sammanträde med livsmedelskommissionens

råd den 15 augusti 1947,

dels i övrigt bemyndiga kommissionen att under regleringsåret 1947/48

handhava regleringen av priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter

i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i

Kungl. Maj :ls proposition nr 280 till 1947 års riksdag och i kommissionens

1''örenämnda skrivelse den 15 augusti 1947,

dels bemyndiga kommissionen att tills vidare utbetala missväxtbidrag för

mjölk i enlighet med vad därom förut anförts och att förskottsvis disponera

för ändamålet erforderliga medel ur det för budgetåret 1947/48 anvisade anslaget

till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Såsom framgår av ovanstående redogörelse inneburo de förändringar i

jordbruksregleringen, som beslutades av Kungl. Maj :t den 29 augusti 1947,

bl. a., att av statsmedel skulle utgå ett belopp av 78 miljoner kronor såsom

missväxtbidrag för mjölk. Den rättsliga grunden till denna åtgärd får sökas

i den fullmakt 1947 års riksdag i skrivelse (nr 470) lämnat Kungl. Maj :t att

vidtaga erforderliga åtgärder för reglering av produktions- och avsättningsförhållandena

på jordbrukets område under regleringsåret 1947/48 i huvudsaklig

överensstämmelse med de av jordbruksutskottet i dess av riksdagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

godkända utlåtande (nr 67) angivna riktlinjerna. Utskottet hade i betänkandet

bl. a. anfört, att det i likhet med föredragande statsrådet förordade,

att Kungl. Maj :t erhölle befogenhet att alltjämt handhava jordbruksregleringarna

samt att vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar

i desamma; »skulle härvid befinnas erforderligt att företaga mera

genomgripande ändringar i regleringsåtgärderna, förutsätter utskottet emellertid,

att riksdagen höres». I de citerade orden ligger en otvetydig och väsentlig

begränsning av den lämnade fullmaktens omfattning. Nu voro de

förändringar i jordbruksregleringen, som beslutades av Kungl. Maj :t den

27 augusti 1947, otvivelaktigt av mera genomgripande slag; de belopp, som

skulle utgå av statsmedel, voro av en helt annan storleksordning än de

summor, som tidigare med stöd av liknande fullmakter anvisats av Kungl.

Maj :t för reglering av jordbrukspriserna; frågan, i vilken ordning prisregleringen

skulle äga rum, fick härigenom en helt annan räckvidd än förut.

Spörsmålet angående förändringarna av jordbruksregleringen hade därför

bort underställas riksdagen för godkännande. Så skedde emellertid ej. 1

stället samrådde regeringen enligt vad utskottet har sig bekant med partiledningarna.

Detta förfaringssätt har emellertid ur konstitutionell synpunkt

icke kunnat ersätta det samtycke av riksdagen, som erfordrades i nu förevarande

fall. Konstitutionsutskottet, som icke vill rikta någon kritik mot

det sakliga innehållet i Kungl. Maj :ts beslut, har därför funnit sig böra

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot ledamöterna av tillförordnad

regering den 27 augusti 1947 statsråden Gjöres, Danielson, Zetterberg

och Sträng för underlåtenheten att underställa riksdagen de då beslutade

förändringarna i jordbruksregleringen.

Närvarande: herrar Hallén, Gottfrid Karlsson, Herlitz, Elmgren, Björck,

Mattsson, Lindén, Gustavson, Ernst Hjalmar Nilsson, Sjö, Wahlund, Thorell,

Fast*, Pettersson i Norregård, von Friesen, Nolin, Norén, Kyling, Jonsson

i Haverö* och fru Svedberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 11 maj 1948.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

herrar Hallén, Gottfrid Karlsson, Herlitz, Elmgren, Björck, Mattsson,

Lindén, Gustavson, Ernst Hjalmar Nilsson, Sjö, Wahlund, Thorell, Pettersson

i Norregård, von Friesen, Nolin, Norén, Kyling och fru Svedberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23-

9

Reservationer:

A. Beträffande särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Vid ingressen av herrar Herlitz, Björck, Gustavson, Thorell, von

Friesen, Kyling och Hseggblom, som ansett den av utskottet gjorda anmälan

böra göras under åberopande av § 107 regeringsformen.

II.

Vid punkt l:o)

a) av herr Sjö mot utskottets motivering;

b) av herrar Gottfrid Karlsson, Elmgren, Ernst Hjalmar Nilsson, Fast,

Norén, Jonsson i Haverö och fru Svedberg, som icke ansett tillräckliga skäl

föreligga för anmälan enligt § 107 regeringsformen mot den tillförordnade

regeringens medlemmar.

B. Beträffande avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107

regeringsformen.

III.

av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Björck, Wahlund, von Friesen,

Nolin och Kyling, som anfört följande:

»Betalningsbalansen med utlandet blev mot slutet av år 1946 för Sveriges

del allt ogynnsammare. Emot en stigande import svarade blott stagnerande

exportinkomster. Den därav betingade fortgående valutautströmningen

aktualiserade frågan om en allmän importreglering. Dåvarande handelsministern

Myrdal antydde under en överläggning inom Nationalekonomiska

föreningen den 5 december 1946 en sådan eventualitet; dock förklarade

finansministern några dagar senare, att regeringen icke övervägt

en importreglering.

Den av den alltjämt stegrade importen betingade minskningen av riksbankens

valutatillgångar föranledde fullmäktige i riksbanken att i en promemoria

den 19 december 1946 till regeringen framhålla, att, då det väl

kunde tänkas bli nödvändigt att tillgripa en importreglering, de praktiska

spörsmål som vore förbundna därmed snarast borde prövas och en effektiv

reglering planläggas så att den vid eventuellt behov kunde genomföras

utan dröjsmål.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

I början av år 1947 återkom frågan om en allmän importreglering i olika

sammanhang. I en ytterligare promemoria den 30 januari 1947 från bankofullmäktige

till regeringen uttalades bl. a., att ett avgörande i importregleringsfrågan

vid den dittillsvarande omfattningen hos valutautströmningen

icke gärna kunde uppskjutas mer än någon månad; fullmäktige hemställde,

att regeringen måtte använda de möjligheter, som stode den till buds

genom priskontrollen och via de licensgivande och valutatilldelande myndigheterna,

för att begränsa den ej nödvändiga importen.

Den 14 mars 1947 beslöt Ivungl. Maj :t, efter framställning från fullmäktige

i riksbanken den 13 samma månad att utfärda kungörelse om allmänt

importförbud (SFS nr 82). Från förbudet voro dock undantagna vissa angivna

varuslag (frilistan). I ett tal den 15 mars med anledning av nämnda

beslut uttalade dåvarande folkhushållningsministern, statsrådet Gjöres, att

den beslutade importregleringen helt vore betingad av den aktuella valutasituationen

och sålunda avsåges bli av övergående natur. För ett land som

Sverige vore den fria utrikeshandeln av avgörande betydelse för en fortsatt

lycklig utveckling av vårt ekonomiska liv och för bevarandet och höjandet

av folkets levnadsstandard. Det vore därför nödvändigt, att den reglering

som beslutats blott bleve en parentes i vår handelspolitik.

Kungl. Maj :ts beslut av den 14 mars 1947 om allmänt importförbud

föranledde en viss reaktion i utlandet. Bl. a. överlämnade härvarande amerikanska

beskickning den 24 mars 1947 en note, vari förklarades, att svenska

regeringen genom beslutet gjort sig skyldig till avtalsbrott genom att införa

importregleringen utan iakttagande av en i art. VII av 1935 års handelsavtal

mellan Sverige och Amerikas förenta stater angiven 30-dagarsfrist.

Överläggningar upptogos därefter mellan de båda länderna rörande tilllämpningen

av importrestriktionerna. Sedan samråd sålunda ägt rum med

Amerikas förenta stater meddelades den 17 maj 1947 vissa övergångsbestämmelser

till det den 14 mars 1947 beslutade importförbudet av innebörd

att bona fide kontrakt slutna före den 15 mars 1947 och avseende varuleverans

före den 1 oktober samma år skulle berättiga till importlicens. De

amerikanska förhandlingarna fortsattes och ledde den 24 juni 1947 till

överenskommelse om bl. a. viss volymmässigt beräknad import från Amerikas

förenta stater. Sålunda förband man sig å svensk sida att för tiden

1 januari 1947—30 juni 1948 bevilja licenser för vissa varuslag intill 150 %

av importvolymen för år 1946.

Den 10 juli 1947 utfärdade Kungl. Maj :t kungörelse angående ändrad

lydelse av kungörelsen den 14 mars 1947. Kungörelsen (SFS nr 489) innebar

en viss skärpning av importförbudet (frilistan).

För att utarbeta förslag till riktlinjer för den fortsatta importen hade

Kungl. Maj :t den 18 april 1947 tillsatt en särskild importberedning. Med

skrivelse den 16 juli 1947 överlämnade nämnda importberedning förslag i

anledning av det meddelade uppdraget. Den 18 samma månad fastställde

Kungl. Maj :t direktiv för importen.

Emellertid visade sig importen alltjämt vara av sådan storlek, att ned
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

11

gången i riksbankens tillgångar särskilt å guld och s. k. hårda valutor fick

en oroande omfattning; i de beräkningar, som under sommarmånaderna

å svensk sida verkställdes med anledning av Pariskonferensen om Marshallplanen,

uppskattades därjämte för Sveriges del underskottet i handeln

på den amerikanska kontinenten för år 1948 till 146 miljoner dollars.

Ytterligare och vittgående skärpningar av importregleringen befunnos

ofrånkomliga. Ny kungörelse om ändring av kungörelsen den 14 mars utfärdades

den 16 september 1947. Genom denna kungörelse (SFS nr 662)

avfördes från frilistan praktiskt taget alla varor av större betydelse och all

införsel till riket blev därigenom i huvudsak föremål för licenstvång.

Den 18 september 1947 tillsattes vidare av Kungl. Maj :t, på föredragning

och hemställan av statsministern, en särskild nämnd med uppgift att utarbeta

förslag till riktlinjer för den fortsatta exporten och importen, den

s. k. export- och importberedningen.

Efter det att bestämmelser utfärdats beträffande registrering av vissa importlicenser,

avseende likvid i hårdvaluta, företogs av valutakontoret under

höstmånaderna 1947 en inventering av utestående, av försörj ningskommissionerna

utfärdade licenser, vilka ännu icke resulterat i import. Inventeringen

visade, att de valutakrav, som motsvarades av de utelöpande licensbeloppen,

uppgingo till ett värde av över 400 miljoner kronor (»valutapuckeln»),

eller ett belopp, som vid den ifrågavarande tidpunkten översteg de

tillgångar riksbanken kunde redovisa i guld eller hårda valutor. Samtidigt

med utfärdandet av nämnda bestämmelser om registrering genomfördes

temporärt praktiskt taget ett totalt stopp beträffande beviljande av nya importlicenser;

under inventeringsperioden kunde tilldelning av valuta för

registrerade licenser utan vidare endast påräknas för import av för landet

oumbärliga varor. Vidare utfärdades, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av

valutakontoret kungörelse den 21 oktober 1947 om hembudsskyldighet beträffande

vissa utländska tillgångar (SFS nr 782). Slutligen upptogs under

höstmånaderna även frågan om undersökning av möjligheterna av ett utländskt

lån, varvid bl. a. den synpunkten framfördes, att därigenom möjligheter

skulle erhållas för att täcka de utestående kraven på valutatilldelning.

Export- och importberedningen överlämnade med skrivelse den 11 december

1947 inom densamma verkställda beräkningar rörande importen från

s. k. hårdvalutaländer under år 1948. Denna s. k. hårdvalutaimportplan

fastställdes av Kungl. Maj :t den 12 december att gälla under första kvartalet

1948. Importplanen, som utgick ifrån att balans skulle vidmakthållas

mellan exporten och importen å berörda länder, innebar en kraftig nedskärning

av importen i förhållande till den tidigare importplanen av juli 1947.

Icke bara volymmässigt utan även värdemässigt beräknades den ifrågavarande

importen komma att vida understiga importen för år 1946.

Den 30 december 1947 utfärdades slutligen av valutakontoret bestämmelser

om registrering av importlicenser i syfte att möjliggöra fortlöpande kontroll

i valutaavseende av importlieensgivningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för import- och valutapoliken

under granskningsåret ha de allvarliga tendenserna i vårt lands handels-

och valutautveckling icke föranlett tillräckligt tidiga och effektiva åtgärder

från regeringens sida. Det framstår såsom uppenbart, att styrkan i

de tendenser till importökning, som redan framträtt under år 1946 och under

granskningsårets första månader alltmera accentuerades, alltför länge

underskattades.

Den utveckling, som vår handelsbalans undergått under år 1946, gjorde

det till en viktig uppgift för regeringen att förskaffa sig tn säker fortlöpande

översikt över utvecklingen inom utrikeshandeln, sådan den avspeglade

sig särskilt i import- och exportaffärer. En sådan översikt var oumbärlig

såsom grundval för den handelspolitik Sverige i ett alltmera kritiskt läge

hade att föra. Inga åtgärder i denna riktning vidtogos emellertid under början

av granskningsåret. Och sedan importförbudet genomförts, sörjdes det

icke ens för vederbörlig översikt över licenser, som beviljats av handelskommissionen.

Det var först under hösten, som man gick till en systematisk inventering

av utestående licenser och sålunda vann ett någorlunda säkert besked

om vårt verkliga läge.

Det var icke heller — oaktat från bankofullmäktiges sida varslats om behovet

av viss beredskap för det fall importförbud skulle visa sig nödvändigt

— sörjt för alt handelskonnnissionen vid tiden för detsammas införande

skulle stå rustad att snabbt kunna möta den för kommissionens del starkt

ökade arbetsbelastningen. Icke heller efter den 14 mars vidtogos tillräckliga

snabba åtgärder för dess effektivisering.

Vad angår personalförhållandena må följande erinras.

I anslutning till Kungl. Maj :ts förut omförmälda beslut av den 14 mars

1947 om allmänt importförbud överflyttades sammanlagt fem kammarskrivarutbildade

tulltjänstemän till handelskommissionen. Genom senare beslut

i maj 1947 föreskrevs dock, att berörda tjänstemän skulle återgå till tullverket.

Sistnämnda beslut medförde för kommissionen — enligt vad densamma

i framställning till Kungl. Maj :t den 19 juni 1947 uttalade — betydande

olägenheter. I omnämnda framställning förklarade handelskommissionen

därjämte, att iemton tulltjänstemän borde ställas till kommissionens

förfogande. Kungl. Maj :t beslöt därefter den 30 juni 1947, att endast fem

tjänstemän skulle överflyttas från tullverket för tjänstgöring i kommissionen.

Genom senare beslut den 24 oktober 1947 föreskrevs slutligen, att ytterligare

en kammarskrivarutbildad tulltjänsteman skulle ställas till kommissionens

förfogande. I nu ifrågavarande spörsmål ha statsrevisorerna i sin

den 15 december 1947 avgivna berättelse vid behandling av frågan om handelskommissionens

personalbehov uttalat (s. 283 o. 284), att de ifrågasatte,

om icke, då myndighet vid åtgärder av för näringslivet genomgripande betydelse

pålades en avsevärt stegrad arbetsbörda, för mötande av tillfälliga

arbetsanhopningar behovet av arbetskraft i större utsträckning än dittills

skulle kunna tillgodoses genom från högre ort anbefalld tillfällig överflyttning

av lämplig personal från en myndighet till en annan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

13

Den omständigheten, att av regeringen i berörda hänseende icke vidtagits

tillräckligt kraftiga och snabba åtgärder, medförde, att den myndighet

som det till huvudsaklig del åvilade att handha genomförandet av importregleringen

endast på ett otillfredsställande sätt kunde fullfölja denna uppgift.

Till den ogynnsamma import- och valutautvecklingen bidrog även den

anmärkningsvärda bristen på samverkan mellan de licensgivande och valutatilldelande

myndigheterna. Under största delen av året synas sålunda valutakontoret

och de licensgivande myndigheterna ha saknat den överblick

över varandras dispositioner, som hushållningen med valutatillgångarna

förutsätter. Denna bristande samordning har även påtalats av bankoutskottet

i dess av innevarande års riksdag godkända utlåtande, nr 6, angående

ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt av

statsrevisorerna i deras förut omförmälda berättelse (s. 283). Det borde i

främsta rummet ha ankommit på regeringen att åstadkomma denna överblick

och samordning.

Allvarligast synes emellertid, att regeringen först alltför sent tagit ledningen

av importpolitiken genom att fastlå de riktlinjer, etter vilka licensgivning

skulle äga rum. Övergångsbestämmelser, av innebörd att kontrakt

slutna före den 15 mars 1947 och avseende leverans före viss tidpunkt skulle

berättiga till importlicens, meddelades först den 17 maj alltså mer än

två månader efter det allmänna importförbudets ikraftträdande. Och de

första direktiven för licensgivningen i övrigt meddelades ej förrän den 18

juli 1947.

Till väsentlig del föranleddes detta beklagliga dröjsmål av vår traktatmässiga

bundenhet gentemot Amerikas förenta stater. Det framstår emellertid

som anmärkningsvärt, att regeringen icke avsevärt tidigare tagit erforderliga

mått och steg för undanröjande i möjligaste mån av de hinder

för en blivande importreglerings planmässiga genomförande, som lågo i

traktaten med Förenta staterna. Först i omedelbart samband med beslutet

om allmänt importförbud beaktades spörsmålet om restriktionernas inverkan

på förbindelserna med detta land. Sålunda lämnades ej förrän den 13

och 14 mars 1947 vid kontakt mellan härvarande amerikanska beskickning

och de svenska myndigheterna en orientering om restriktionerna och

om svenska regeringens avsikter i fråga om dessas tillämpning. Från svensk

sida ansåg man sig därvid böra försäkra, att någon diskriminering mot import

från Förenta staterna icke skulle förekomma vid tillämpningen av

importkontrollen. De nyss nämnda övergångsbestämmelserna av den 17 maj

berodde av de överläggningar, som upptagits mellan de båda länderna. Och

det var ej förrän nämnda överläggningar omsider den 24 juni 1947 avslutats,

som direktiven av den 18 juli kunde meddelas.

De amerikanska förhandlingarna spelade eu viktig roll i import- och valutautvecklingen

under granskningsåret. Härom har statsministern i ett tal

under hösten 1947 framhållit, alt räckvidden av övergångsbestämmelserna

felbedömts samt att det amerikanska avtalet medfört en större import än

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

vad som beräknats. Därjämte må här nämnas, att först i början av innevarande

år överenskommelse träffats med Förenta Staterna att upptaga

förhandlingar om att temporärt sätta vissa genom importrestriktionerna

berörda stadganden i 1935 års handelsavtal ur kraft.

Den osäkra överblicken över läget, de otillräckliga åtgärderna för en snabb

upprustning av handelskommissionen och de försenade direktiven för licensgivningen

ledde till bristande planmässighet och kraft i handhavandet

av importregleringen. Licensgivningen synes sålunda, utan tvivel i varje

fall till en början, ha skett ganska planlöst och delvis i alltför vidsträckt

omfattning. Erinras må, att fullmäktige i riksbanken redan i skrivelse den

22 maj 1947 förklarade, att licensiering ägt rum utanför ramen av övergångsbestämmelserna.

Att importregleringen alltför sent blev effektiv, medförde

en olycklig nedgång i våra tillgångar på guld och utländska, särskilt

s. k. hårda valutor.1 * * * S Med hänsyn till denna utveckling hade regeringen tidigare

och mera energiskt bort beakta behovet av en utländsk kredit.

Underlåtenheten från regeringens sida att i tid vidtaga verksamma åtgärder

för att hejda den ogynnsamma handels- och valutautvecklingen har för

vårt land medfört stora och påtagliga olägenheter. Då regeringen sålunda

icke, i den import- och valutapolitik, som den fört, kan anses ha iakttagit

rikets sannskyldiga nytta, ha vi ansett, att konstitutionsutskottet bort framställa

anmälan enligt § 107 regeringsformen mot statsrådets samtliga ledamöter.

»

IV.

a) av herrar John Gustavson och Edberg, som anfört följande:

»Exporten av sågade varor under 1947 har icke utfallit så som det funnits

anledning förvänta. Sålunda ha exportkvantiteterna blivit mycket mindre

än de bort kunna bli. Anledningen härtill är, att den statliga licensgivningen

för dessa varor icke fungerat tillfredsställande. I första hand kan

anmärkas på att exportmedgivandet för den första kvantiteten om 360 000

stds kom alltför sent, men framför allt var det olyckligt att företagens upprepade

framställningar om en utökning av denna kvantitet icke beaktades

förrän möjligheterna till export under säsongen försuttits. I den situation

som förelåg, då köparna icke kunde få besked huruvida en ökad export från

Sverige var att påräkna, hade en del köpare täckt sitt behov från annat håll

och till en del träffat andra dispositioner, vilket medfört att de uppskjutit

sina köp till en kommande säsong.

1 Enligt riksbankens officiella veckorapport uppgick bankens valutareserv (guld och utländska

valutor) vid olika tidpunkter under tiden 31 december 1946—31 mars 1948 till följande värden

i miljoner kronor:

19 4 6 1947 1948

S% «/s ’% ,o/9 si/l2 »l/3

1909,3 1 286,7 760,6 584,2 724,2 568,2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

15

De sålunda angivna förhållandena synas icke kunna få passera opåtalade.

Den försenade exportlicensgivningen har nämligen vållat stora svårigheter

närmast för de mindre sågverksägarna, men den har därjämte varit till

skada för hela vårt land. En stor del av exporten har fått uppskjutas en hel

säsong, vilket haft till följd att de mindre sågarna nödgats begränsa sin produktion.

Detta har i sin tur lett till en minskning i tillgången på de nu så

nödvändiga främmande valutorna.

Med stöd av vad sålunda anförts ha vi ansett att konstitutionsutskottet

bort framställa anmälan enligt § 107 regeringsformen emot statsrådet Ericsson

såsom föredragande i ärenden rörande regleringen av trävarumarknaden.

»

b) av herr Hseggblom, som anfört följande:

»De regleringsåtgärder i fråga om virke, som genomfördes år 1947, böra

ses mot bakgrunden av de höga rotpriser, som uppnåddes vid skogsförsäljningarna

hösten 1946. Som alltid voro domänverkets försäljningar därvid

utslagsgivande, och det förekom vid dessa att i förhållande till tidigare prisläge

höjda priser ej accepterades vid kronoauktionerna. Härigenom höjdes

priserna till den nivå, som sedan blev gällande, innebärande en prishöjning

gentemot 1945 på 83 procent per m3 i Norrland—Dalarna och 65 procent i

södra distrikten. Att domänstyrelsen gått före i denna prishöjning betraktades

av såväl säljare som köpare som ett sanktionerande från statens sida

av denna prisstegring. Priskontrollnämnden utfärdade dock varning för att

de höga rotpriserna ej skulle tillåtas slå igenom i virkespriserna, och det

finns anledning anmärka på bristande samverkan mellan domänstyrelsen

och priskontrollnämnden, båda statliga ämbetsverk.

För att de höga rotpriserna skulle kunna höja virkespriserna på hemmamarknaden

måste brist på salufört virke i förhållande till efterfrågan göra

sig gällande, och då bränslekommissionen sökte förverkliga sina intentioner

att hålla tillbaka virkespriserna på hemmamarknaden gick den fram efter

linjen att tvinga fram utbud på hemmamarknaden, dels genom att till en

början begränsa exporten och dels förknippa exportmedgivandena med skyldighet

att försälja vissa kvantiteter på hemmamarknaden.

Dessa planer förverkligades så, att först sent på säsongen medgavs export

på 360 000 standard. Gentemot upprepade påminnelser om ökad export

intogo statsorganen den ståndpunkten, att det fanns anledning till oro

för att vi skulle ''försälja oss’ och få brist och höga priser på hemmamarknaden.

I fråga om Europas köpförmåga hade man den uppfattningen att

denna komme att kvarstå, och om exportöverskott framkomme senare under

året, ginge det lätt att utöka exporten. När denna utökning skedde visade

det sig emellertid vara för sent. Köparländerna hade tröttnat på att

vänta på ärendets handläggning av de ansvariga myndigheterna i Sverige

och antingen köpt virke på annat håll eller använt valutan till köp av andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

varor. Resultatet av statens ingripande på virkesexportens område ledde alltså

till att exportförsäljningar, som varit möjliga om exporttillstånd meddelats

tidigare, ej till fullo blevo utnyttjade, vilket påverkade 1947 års

olyckliga disproportion mellan import och export. Dröjsmålen med medgivande

av exporttillstånd försenade också skeppningarna så att i oktober

blott cirka 50 procent av årskvantiteten var skeppad, vilket medfört försening

i valutatillförseln.

Från det vid exportmedgivandet knutna villkoret att viss kvantitet (hälften

mot exporten) skulle säljas på hemmamarknaden härleda sig svårigheter,

som i hög grad fördelats ojämnt på sågar av olika storlek och i olika

landsdelar. De företag som hade bäst förutsättningar för export genom bättre

virkeskvalitet och bättre behandling i välutrustade sågar, hade också lätt att

med exportgillt virke vinna företräde på hemmamarknaden, och detta vållade

rubbningar i tidigare marknadsförande. Av detta har resultatet i stort

sett blivit, att flera sågverksföretag i särskilt södra Sverige fått onormalt

stora osålda lager liggande kvar till år 1948. Detta har för vissa företag

medfört förluster, som visserligen direkt äro hänförbara till fri konkurrens

mellan olika företag, men indirekt utgöra en följd av förutnämnda statliga

föreskrifter om exportföretagens försäljningar på hemmamarknaden.

Av den ojämna utförsäljningen från olika företag under år 1947 har följt

en olycklig avverkningsfördelning år 1948. De med onormala lager belastade

brädgårdarna äro i största utsträckning till finnandes inom det s. k. femte

prisområdet, omfattande Sverige söder om Värmland och Dalälven. Inom

detta område har avverkningen under nu avslutade vintersäsong varit onormalt

liten, trots att inom området, i motsats mot vad fallet är i Norrland,

virkesöverskott föreligger. Enligt skogsforskningsinstitutets virkesprognos

föreligger inom detta område en möjlig avverkning på 9 700 000 in3 om

toppdimensionerna för massaved sättas till 4". Om de sättas till 3", beräknas

den möjliga avverkningen till 10 597 000 in3, medan industrien inom

området har ett beräknat råvarubehov på 7 900 000 in3. Här finnes alltså

ett virkesöverskott, som f. ö. lett till att massaved nu fraktas från södra

Sverige till Norrland. Härigenom få skogsägarna i södra Sverige någon lindring

i de svårigheter, som annars skulle blivit än större, som följd av statens

virkespolitik år 1947, men kritiken riktar sig mot den bristande planmässighet

som visat sig däri, att sågvirke går från norra Sverige söderut, medan

massaved går motsatt väg. För de sågar i södra Sverige, som fått sin omsättning

minskad på grund av förra årets virkesreglering, utgöra dessa försäljningar

norrut ingen ersättning för lidna förluster.

Med hänsyn till att virkesregleringen omhänderhafts så att exportmöjligheterna

icke utnyttjats, varigenom landets valutaläge blivit lidande samtidigt

som orättvisor uppkommit mellan olika företag och avverkningen påverkats

i ogynnsam riktning, har jag ansett att konstitutionsutskottet bort framställa

anmälan jämlikt § 107 regeringsformen emot statsrådet Ericsson såsom

föredragande i ärenden rörande virkesregleringen».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23. 17

V.

(Protokoll över folkliusliållningsärenden den 19 mars och den 31 oktober 1947.)

av herrar Herlitz, Björck, Nolin, Kijling och Larsson i Stockholm, vilka

anfört följande:

»Jämlikt kungörelsen av den 15 november 1945 (nr 706) är för vinnande

av erforderlig hushållning med bilgummi, handeln med bilgummi och användningen

därav underkastade reglering. Sålunda stadgas i nämnda kungörelse,

8 §, att lastbil eller omnibus, varå bilgummi är monterat, icke

må framföras för egen motor med mindre fordonets innehavare, på sätt i

kungörelsen stadgas, erhållit vid tiden för framförandet gällande tillstånd

att använda fordonet i trafik (körtillstånd).

Enligt 14 § skall kungörelsen anses såsom ransoneringsförfattning enligt

kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) och skall vad i sistnämnda kungörelse

stadgas om straff eller annan påföljd för olovlig användning av ransonerad

vara äga tillämpning bl. a. beträffande överträdelse av föreskrift, som

meddelats i eller med stöd av 8 § i kungörelsen den 15 november 1945.

I kungörelsen den 17 juni 1943 19 § stadgas bl. a., att om någon fälles

till ansvar för förseelse varom förmäles i kungörelsen eller dömes någon

för överträdelse av ransoneringsförfattning till dagsböter eller frihetsstraff

skall domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara

egendom, som han olovligen saluhållit eller till avyttring mot vederlag

eller genom överträdelsen undanhållit eller olovligen förbrukat eller använt,

förverkade till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning,

till allenast viss del.

Genom beslut den 19 mars 1947 förordnade Kungl. Maj :t på föredragning

och hemställan av chefen för folkhushållningsdepartementet statsrådet

Gjöres om sådan ändring av 8 § kungörelsen den 15 november 1945 att körtillstånd

även skulle erfordras för framförande av personbil.

Den 31 oktober 1947 beslöt Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan

av chefen för folkhushållningsdepartementet statsrådet Sträng, att i nämnda

kungörelse dels skulle införas en ny paragraf, betecknad 11 §, av följande

lydelse, dels att §§ 12 och 15 skulle erhålla ändrad lydelse på sätt

här nedan framgår.

§ 11.

Körtillstånd beträffande lastbil eller personbil medför icke rätt att framföra

bilen å sön- eller helgdag eller under tiden klockan 18—24 dag före

sön- eller helgdag eller under tiden klockan 0—5 dag efter sön- eller helgdag,

med mindre bilens innehavare erhållit särskilt tillstånd att bruka fordonet

å sådan tid. Dylikt tillstånd må utställas att gälla tills vidare eller

under viss tid eller ock för viss angiven färd.

Särskilt tillstånd, varom i första stycket förmäles, meddelas beträffande

bil, som innehaves av statlig myndighet, av trafikkommissionen samt beträf
2

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 5 samt. 2 avd. Nr 23.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

fande annan bil, i enlighet med trafikkommissionens anvisningar, av länsstyrelse

eller, där fråga är om enstaka färd för brådskande angeläget ändamål,

av polischef.

12 §.

Föreskrifter om de särskilda villkor, under vilka körtillstånd eller tillstånd

jämlikt 11 § skall gälla, må meddelas av trafikkommissionen, så ock,

i enlighet med kommissionens anvisningar, av länsstyrelse och polischef i

fråga om tillstånd som av dem utfärdas. Villkoren skola antingen angivas

i tillståndet eller meddelas tillståndshavaren i särskilt skriftligt besked eller

kungöras i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bringas till tillståndshavarens

kännedom.

15 §.

Vad i kungörelsen den 16 januari 1942 (nr 10) angående återkallande av

inköpskort m. in. är stadgat skall gälla — förutom beträffande licens eller

annan handling, som tjänar till bevis om rätt att förvärva bilgummi — jämväl

i fråga om tillstånd jämlikt 5 § till montering av bilgummi och tillstånd

jämlikt 8 eller 11 §§, så ock beträffande bevis eller märke, som utfärdats

om tillstånd som nu sagts; dock att återkallande av tillstånd, som meddelats

av länsstyrelse, skall ankomma på denna. Tillstånd jämlikt 11 §, som

meddelats av polischef, må återkallas av denne eller av länsstyrelse, under

vilken polischefen lyder.

Kungl. Maj:ts här ovan omförmälda beslut av den 19 mars och 31 oktober

1947 innefatta synnerligen djupgående inskränkningar i den enskildes

rätt att förfoga över sin egendom. Dessa inskränkningar ha varit desto mera

kännbara som de drabbat bilägarna på ett ganska godtyckligt sätt och därför

i många fall ha vållat ett berättigat missnöje. Deras räckvidd belyses

bland annat därav, att den, som i strid med exempelvis förbudet mot söndagskörning

använt sin bil, synes kunna drabbas av den påföljden att hans

bilringar konfiskeras.

Under sådana förhållanden ha vi funnit det vara av synnerlig betydelse att

överväga, på vad grund Kungl. Maj :t ansetts befogad att företaga de berörda

inskränkningarna i bilägarnas förfoganderätt. Det har från myndigheternas

sida gjorts gällande, att åtgärderna skulle äga stöd i förfogandelagen.

Detta är enligt vår mening uppenbart oriktigt. Förfogandelagen lämnar

ingenstädes stöd för åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet. Detta bestyrkes

i sin mån därav att i den redogörelse, som i propositionen nr 54 till

denna riksdag lämnas för förfogandelagens tillämpning, ingen antydan gives

om att nu ifrågavarande åtgärder stött sig på denna lag. Det är enligt vår

mening angeläget att understryka detta förhållande, enär man så ofta möter

felaktiga föreställningar om räckvidden av de fullmakter, som genom förfogandelagen

lämnats Kungl. Maj :t.

Åtgärderna kunna sålunda icke äga annan rättslig grundval än den rätt

över den s. k. ekonomiska lagstiftningen, som genom regeringsformen är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

19

Kungl. Maj :t tillförsäkrad. Det är väl bekant, att denna rätt kommit till

vidsträckt användning under krigsåren för genomförande av allsköns regleringar

av användningen av och handeln med olika slags varor. Att Kungl.

Maj :ts befogenheter så utnyttjades var under de då rådande utomordentliga

förhållandena utan tvivel i viss utsträckning försvarligt. Det är nu angeläget

att återvända till den uppfattning om förhållandet mellan regering

och riksdag, som före kriget var den allmänt erkända. Från sådana utgångspunkter

framstå de nu ifrågavarande åtgärderna med hänsyn till deras djupt

ingripande karaktär såsom saknande grundlagsenligt stöd. Särskilt påtagligt

framstår detta, då man besinnar, att rätten att använda motorfordon under

riksdagens medverkan reglerats genom motorfordonsförordningen. Det

kan icke rimligen antagas, att den rätt, som på sådant sätt förvärvats, under

normala förhållanden skall kunna rubbas genom av Kungl. Maj :t ensidigt

vidtagna åtgärder.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett anmälan enligt

§ 107 regeringsformen böra göras mot föredragande departementscheferna,

statsråden Gjöres och Sträng.»

VI.

(Protokoll över folkhushållningsärenden den 31 oktober och den 5 december 1947.)

av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Björck, Gustavson, Pettersson

i Norregård, Håstad, Johnsson i Stockholm och Dickson, vilka anfört

följande:

» I en skrivelse den 22 oktober 1947 framförde livsmedelskommissionen

till Kungl. Maj :t vissa förslag rörande den fortsatta ransoneringen av kött.

Dessa frågor hade dessförinnan behandlats vid underhandlingar med berörda

näringsorganisationer. Redan i början av överläggningarna hade

man enats om att det icke vore lämpligt att då slopa fläskransoneringen,

framför allt med hänsyn till den ökning i efterfrågan, som man alltid måste

räkna med före jul. De fortsatta överläggningarna hade med hänsyn härtill

kommit att begränsas till möjligheterna att slopa ransoneringen av

kött av nötkreatur.

Organisationerna föreslogo i särskild skrivelse att ransoneringen av kött

skulle upphävas. Därjämte framlade de vissa förslag till ändringar i ransoneringssystemet

för köttvaror, vilka borde tillämpas vid den fortsatta

ransoneringen av fläsket och som även borde komma till tillämpning vid

en eventuell ny ransonering. Följande förslag framfördes:

’1) Samtliga innehavare av nötkreatur, hästar och svin, d. v. s. såväl

jordbrukare, handlande med levande djur som slakteritillståndsinnehavare,

åläggas skyldighet att föra journal angående sitt djurbestånd.

2) Samtliga innehavare av nötkreatur, hästar och svin åläggas skyldighet

att med kvitto verifiera sina inköp och försäljningar av dessa djur.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

Dylikt kvitto skall innehålla uppgift om köparens och säljarens namn och

adress, djurets slag samt försäljningspriset.

3) För att utöva en viss tillsyn över att handeln med nötkreatur, hästar

och svin sker enligt kommissionens bestämmelser samt att i övrigt kontrollera

att slakt av ovannämnda djur icke sker i strid mot kommissionens

bestämmelser böra utses särskilda slaktgodemän, vilka i sin verksamhet

närmast skola stå under kristidsnämndens tillsyn. Till skillnad mot vad

tidigare varit fallet böra slaktgodemännen erhålla viss ersättning för sitt

arbete.

4) a) Inom Svea- och Götaland utom Dalarna samt norra Värmland.

Erfarenheterna, sedan köttransoneringen infördes, ha otvivelaktigt visat,

att det är nödvändigt med en koncentration av all slakt till sådana slaktplatser,

som stå under ständig offentlig kontroll, för att ransoneringen skall

kunna bli effektiv. I princip bör slakten endast få ske å offentliga slakthus

och kontrollslakterier; dock bör i särskilda fall gälla, att en slakteritillståndsinnehavare,

som innehar en i alla avseenden tillfredsställande slakterilokal,

bör ha möjlighet att få verkställa nedslaktning även i denna lokal

(s. k. slaktstation), ifall rörelsen är underkastad fortlöpande daglig kontroll

av en av kommissionen utsedd kontrollant.

Kontrollanten skall för sitt kontrollarbete uppbära ersättning enligt grunder,

som bestämmas av livsmedelskommissionen, och som gäldas av det

företag som innehar slaktstationen.

Av det ovanstående framgår att slaktkoncentrationen även skall gälla

jordbrukarnas hushållsslakt. Detta kommer med all säkerhet att mötas

med stark opposition inom vissa delar av landet. Man måste dock härvid

taga hänsyn till att utvecklingen under de senaste åren varit, att licensslakten

i allt större utsträckning skett på kontrollslakterierna. Med hänsyn

till dels den för närvarande mycket stora slakten av storboskap och dels

att en betydande del av slakten av hushållsgrisar är förlagd till november

och december månad, torde det vara lämpligast, att koncentrationen av

slakten av hushållsgrisar till offentliga slakthus, kontrollslakterier och

slaktstationer skjutes på till efter julen 1947.

b) Inom Norrland, Dalarna och Norra Värmland.

Inom dessa delar av landet torde det vara lämpligast, att koncentrationen

av slakten endast sker inom en räjong av två mil kring varje kontrollslakteri.

I övrigt böra de nuvarande bestämmelserna angående nedslaktning

av djur gälla. Det torde vara nödvändigt med denna begränsade slaktkoncentration

med hänsyn till de långa avstånden. Ur kontrollsynpunkt

torde det heller icke var oundgängligen nödvändigt med en fullständig koncentration

inom dessa områden med hänsyn till de relativt begränsade

slaktkvantiteter, som där erhållas.

5) För närvarande äro slakteritillståndsinnehavarna omsättningsrapportskyldiga.

För att uppnå alla fördelar med slaktkoncentrationen böra slakteritillståndsinnehavarna

icke längre ha rätt att tillföra sin rörelse köttvaror

endast mot redovisning i omsättningsrapport. I stället bör gälla att

slakteritillståndsinnehavare icke från slakteriinrättningen får hämta ut ett

slaktat djur, förrän inköpsbevis motsvarande slaktkroppens kupongvärde

lämnats till slakteriinrättningen. Ändringen innebär alltså, att slakteriinrättningarna

i stället för slakteritillståndsinnehavarna bli omsättningsrapportskyldiga.

’

Skrivelsen var undertecknad av Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbunds jordbrukssektion, Sveriges slakteriförbund

samt Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund. Sist
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

21

nämnda förbund anslöt sig till förslaget med den reservationen, att utformningen

av kontrollen vid slaktstation borde kunna ordnas på ett mera praktiskt

sätt utan att effektiviteten eftersattes.

Beträffande slopandet av ransoneringen av nöt- och kalvkött samt av

vissa charkuterivaror tillstyrkte livsmedelskommissionen organisationernas

förslag. I fråga om de föreslagna ändringarna i ransonerings- och prisbestämmelserna

hade kommissionen i stort sett intet att erinra, medan den

rörande koncentrationen av slakten av hushållsgrisar framförde vissa reservationer.

Kommissionen meddelade även, att den, därest näringsorganisationernas

förslag med däri av kommissionen gjorda modifikationer lämnades utan

erinran, hade för avsikt att snarast möjligt genomföra ovan tillstyrkta ändringar

i ransoneringssystemet. Kommissionen och priskontrollnämnden ämnade

vidare intensifiera övervakningen av priserna bland annat genom att

fortlöpande verkställa provköp över hela landet.

Ifrågavarande ärende hade behandlats på sammanträden med såväl livsmedelskommissionens

som priskontrollnämndens råd. Kommissionens förslag

hade tillstyrkts av en majoritet inom båda dessa organ.

Till kommissionens protokoll var fogad en reservation av fru Olivia

Nordgren, vari förordades att köttransoneringen bibehölles. I övrigt instämde

fru Nordgren i kommissionens yttrande.

Livsmedelskommissionen underställde genom ovannämnda skrivelse den

22 oktober 1947 förslagen Kungl. Maj :ts prövning.

Kungl. Maj :t behandlade skrivelsen den 31 oktober 1947, och därvid fattades

på föredragning och hemställan av chefen för folkhushållningsdepartementet

statsrådet Sträng följande beslut: ''Kungl. Maj :t, som finner

sig icke kunna biträda förslaget om tillfälligt upphävande av ransoneringen

av nöt- och kalvkött, bemyndigar dels statens livsmedelskommission att

vidtaga i kommissionens skrivelse angivna ändringar i bestämmelserna rörande

kött- och fläskransoneringen, dels ock livsmedelskommissionen och

statens priskontrollnämnd att på sätt i skrivelsen föreslagits intensifiera

övervakningen av att gällande detaljhandelspriser på köttvaror följas.’

Den närmare utformningen av den skärpta kontrollen diskuterades därefter

vid överläggningar mellan livsmedelskommissionen och näringsorganisationerna.

De föreskrifter, som — på sätt nedan skall omförmälas —

sedermera utfärdades, hade därvid godtagits av slakteriorganisationen, konsumentkooperationen

och Sveriges grossistförbund. Sveriges charkuteri- och

slakteriidkares riksförbund samt Sveriges köpmannaförbund förklarade sig

emellertid icke kunna acceptera vissa av de nya bestämmelserna, däribland

föreskriften att kontrollanterna vid slakteri skola avlönas av slakteritillståndsinnehavarna.

I samband med skärpning av föreskrifterna om rätt att yrkesmässigt

nedslakta nötkreatur förordnade Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan

av chefen för folkhushållningsdepartementet statsrådet Sträng den

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

5 december 1947 om viss ändring av 2 § kungörelsen den 28 mars 1941 angående

reglering av förbrukningen av köttvaror.

Med stöd av stadgandet i denna kungörelse utfärdade livsmedelskommissionen

nya bestämmelser (cirkulär nr 3012) angående yrkesmässig slakt.

Däri stadgas bland annat:

’2. Från och med den 16 februari 1948 får yrkesmässig slakt av nötkreatur

och svin endast bedrivas av person eller företag, som efter den 31 januari

1948 av livsmedelskommissionen erhållit särskilt tillstånd att idka

sådan slakt (slakteritillstånd). Dylikt tillstånd erfordras dock ej för slakt

av svin (t. ex. hushållsgrisar), för vilka ägaren erhållit slaktlicens.

3. Slakteritillstånd kan endast beviljas den som dels förfogar över lokaler

för rörelsens bedrivande, vilka kunna godkännas av livsmedelskommissionen

och vederbörande veterinärmyndighet, dels bedriver sin rörelse under

sådana förhållanden med avseende å slakt, vägning och redovisning,

att en effektiv övervakning av rörelsen utan svårighet kan anordnas, dels

underkastar sin rörelse daglig kontroll i den ordning livsmedelskommissionen

föreskriver och dels förbinder sig att på skäliga villkor och i den ordning

beställningar inkomma utföra slakt av djur, vilka överlämnas till

honom från person eller företag, som enligt gällande bestämmelser äger låta

verkställa slakt hos honom.

5. Livsmedelskommissionen kommer i regel att föreskriva, att kontroll

av slakteri skall utövas genom av kommissionen förordnad kontrollant. Sådan

kontrollant avlönas av kommissionen. Det åligger emellertid slakteritillståndsinnehavaren

att tillhandahålla kommissionen medel, motsvarande

avlöningskostnaderna.

Anm. Kommissionen kommer att bestämma kontrollanternas ersättning

med hänsyn till arbetets omfattning. Ersättningen torde emellertid — med

det undantag som omförmäles i fjärde stycket nedan — icke i något fall

komma att understiga ett belopp, motsvarande

a) en grundavgift av 10 kronor per vecka,

b) särskild gottgörelse för varje slaktdag med 15 kronor,

c) särskild gottgörelse för varje dag, då slakt ej äger rum, med 2 kronor

och

d) särskild gottgörelse för slakt med 10 öre per slaktenhet (1 storboskap

= 2 enheter, 1 större kalv = 1 enhet, 1 mindre kalv = 1/a enhet, 1 svin =

1 enhet).

Därest slakterilokal stänges och låsen till ingångarna plomberas de dagar,

då slakt ej äger rum, skall någon särskild gottgörelse för dessa dagar

dock ej utgå.

Om samme person kontrollerar två respektive tre eller flera slakterier,

minskas de under a)—c) ovan angivna minimibeloppen för varje slakteri

med 40 respektive 50 procent.

Skulle den ersättning, som enligt vad nu sagts lägst skall utgå till viss

kontrollant, komma att överstiga, då fråga är om ett slakteri 600 kronor,

då fråga är om två slakterier 650 kronor och då fråga är om tre eller flera

slakterier 700 kronor, skola nu nämnda belopp i stället utgöra kontrollantens

minimiersättning.

6. Slakteri skall lämna redovisning för sin rörelse genom att varje vecka

avgiva omsättningsrapport.

10. Den, som önskar erhålla rätt att såsom trafikant få honom tillhöriga

nötkreatur och svin nedslaktade å slakteri, kan efter ansökan beviljas särskilt

tillstånd härtill (trafikanttillstånd). Sådant tillstånd kommer i första

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

23

hand att beviljas näringsidkare, vilka nu inneha slakteritillstånd men icke

erhålla sådant tillstånd för tiden från och med den 16 februari 1948.

I regel kommer trafikant endast att erhålla rätt att få djur nedslaktadfe

vid slakteri inom det prisområde för köttvaror, där han bedriver sin rörelse.

Innehavare av trafikanttillstånd äger få honom tillhöriga djur nedslaktade

å slakteri endast under förutsättning att han genom avlämnande av inköpsbevis

för köttvaror hos slakteriet erhållit ett kupongtillgodohavande,

motsvarande minst det eller de djur, om vilkas nedslaktning är fråga.

15. Såsom villkor för tillgodonjutande av slakteri- eller trafikanttillstånd

skall gälla, att innehavaren ställer sig till noggrann efterrättelse samtliga

de bestämmelser, berörande slakteri- eller trafikanttillståndsinnehavare,

som livsmedelskommissionen meddelat eller kan komma att meddela.

Innehavare av slakteri- eller trafikanttillstånd kan således bland annat bli

skyldig att, om livsmedelskommissionen på grund av försörjningsläget beträffande

köttvaror å viss ort eller inom visst område så finner påkallat, i

den omfattning och på de villkor kommissionen föreskriver leverera i slakterirörelsen

framvunna köttvaror till sagda ort eller område. Om en tillståndshavare

även bedriver detaljhandel med köttvaror och/eller charkuteritillverkning,

skall såsom villkor för tillståndets tillgodonjutande vidare

gälla, att var och en av sistnämnda båda rörelser i kuponghänseende redovisas

för sig.

16. Slakteritillstånd och trafikanttillstånd kunna återkallas av livsmedelskommisssionen,

då skäl därtill äro. Förbud kan även meddelas slakteritillståndsinnehavare

att utföra slakt för annans räkning respektive att slakta

egna djur.’

I anledning av bestämmelserna i ifrågavarande cirkulär riktade herr Henriksson

med andra kammarens medgivande i en interpellation följande frågor

till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet:

’1. Anser herr statsrådet ett genomförande av bestämmelserna i livsmedelskommissionens

cirkulär nr 3012 vara förenligt med det rättsskydd varje

företagare bör vara tillförsäkrad vid utövandet av sin näring?

2. Anser herr statsrådet att en på administrativ väg genomförd beskattning

av viss grupp medborgare på sätt stadgas i cirkulärets punkt 5 vara i

överensstämmelse med gällande svensk lag?

3. Är herr statsrådet beredd att föranstalta om sådan revision av bestämmelserna

i nämnda cirkulär, att de komma i bättre överensstämmelse med

allmän svensk rättsuppfattning?

4. Om sådan revision till äventyrs avböjes, är herr statsrådet då villig

att vidtaga åtgärder för att ersättning av statsmedel skall kunna lämnas

slakteriidkare, som genom de nya åtgärderna berövas sitt företag och sitt

näringsfång?’

I sitt svar på interpellationen den 14 februari 1948 anförde statsrådet

Sträng bland annat att han icke kunde finna, att de av herr Henriksson kritiserade

bestämmelserna stode i sådan motsättning till svensk rättsuppfattning,

som denne velat göra gällande och att han icke heller var beredd att

föranstalta om någon revision av bestämmelserna i det kritiserade cirkuläret.

Däremot framhöll statsrådet Sträng, att han fann det angeläget att

denna kontroll icke bibehölles längre än nödvändigt.

Vad slutligen angick den principiella frågan, huruvida någon ersättning

av statsmedel borde lämnas slakteriidkare, som i fortsättningen icke skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

komma att inneha slakteritillstånd, erinrade statsrådet om att statsmakterna

dittills i princip ställt sig avvisande till krav på gottgörelse för förluster,

som uppkommit genom den under kriget rådande handelsavspärrningen

eller eljest till följd av krisläget. Statsrådet uttalade slutligen, att det torde

vara nödvändigt att även i fortsättningen uppehålla de principer, som dittills

varit vägledande för statsmakterna på detta område, med hänsyn till att det

icke läte sig göra att efter objektiva grunder begränsa kretsen av de företag,

som skulle kunna ifrågakomma till ersättning.

Vi önska icke uttala något omdöme om huruvida det var riktigt att, på

sätt Kungl. Maj :t den 31 oktober 1947 beslöt, bibehålla köttransoneringen.

Men vi finna anledning att rikta anmärkning mot vissa av de åtgärder, som

i samband därmed vidtogos för skärpning av kontrollen.

I första hand hava vi uppmärksammat att den koncentration av slakten,

som ansågs nödvändig, genomfördes medelst en väsentlig skärpning av villkoren

för erhållande av slakteritillstånd. Denna åtgärd innebar en synnerligen

kännbar inskränkning i näringsfriheten desto mera som Kungl. Maj :t

saknade möjlighet att bereda den som avstängdes från sin näring sådan

ersättning som i ett dylikt läge varit naturlig. Åtgärden ägde intet stöd i

förfogandelagen och borde under sådana förhållanden icke ha företagits av

Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke. Vi få härutinnan hänvisa till synpunkter,

som anförts i reservationen nr V och som äga giltighet även beträffande

det ärende, varom nu är fråga. Det är oss icke obekant, att förut

gängse principer om näringsfrihetens helgd måste i avsevärd omfattning

frångås under krigsåren. Men synnerlig varsamhet måste iakttagas, då man

alltjämt fortgår på samma väg. Betänkligt ter det sig särskilt att inskränkningarna,

såsom här skett, rent av skärpas, sedan kriget upphört. Grundsatsen

om riksdagens medverkan vid väsentliga ingrepp i näringsfriheten

bör enligt vår mening upprätthållas även med risk att en eller annan reglering

icke från början blir fullt ut så effektiv som man kunde önska. Det

synes oss angeläget att framhålla dessa synpunkter, då ett fortgående på

den nu inslagna vägen kan leda till de mest vittgående konsekvenser.

Vi ha för det andra uppmärksammat de stadganden, enligt vilka slakteriidkare

ha att i avsevärd omfattning bestrida kostnaderna för kontroll över

den verksamhet de utöva. Vi kunna icke annat än betrakta föreskrifterna

härom såsom innefattande intrång i riksdagens makt över skatter och

pålagor. Det är oss icke obekant, att Kungl. Maj :t tidigare i vissa fall, då

en näring ställts under kontroll, ansetts befogad att i större eller mindre

omfattning övervältra kostnaderna för kontrollen på de kontrollerade. Såvitt

vi kunnat finna, har detta emellertid haft sin grund i särskilda omständigheter.

Stundom har det gällt en frivilligt åtagen kontroll, stundom ha

kostnaderna varit mycket obetydliga, stundom har skyldigheten att bestrida

kontrollkostnaderna kunnat motiveras med de särskilda faror som en verksamhet

ansetts medföra. Ingen av dessa synpunkter kan anföras till stöd

för den skyldighet att erlägga mycket betydande avgifter, som åvälts slak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23. 25

teriidkarna. Det skulle leda till oöverskådliga konsekvenser, om man fortginge

på denna väg.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett anmälan enligt

§107 regeringsformen böra göras mot föredraganden, statsrådet och chefen

för folkhushållningsdepartementet Sträng.»

VII.

(Protokoll över jordbruksärenden den 28 februari 1947.)

av herrar Herlitz, von Friesen, Nolin, Edberg och Hseggblom, vilka ansett

att utskottet bort anföra följande:

»I proposition till 1912 års riksdag (nr 200) anförde vederbörande departementschef,

bland annat, att då enligt den princip, som låge till grund för

domänfondens inrättande, dess samtliga kontanta tillgångar borde avses till

inköp för fondens räkning av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark

eller till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna och

då likformighet i avseende på medlens användande vore önskvärd, riksdagens

medgivande borde utverkas för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande

i varje särskilt fall få till angivna ändamål disponera domänfondens

samtliga kontanta tillgångar, alla dylika medel borde av Kungl. Maj :t få disponeras

tills vidare intill dess annorlunda kunde bliva bestämt.

Med bifall till Kungl. Maj :ts i överensstämmelse med departementschefens

förslag avlåtna proposition medgav riksdagen (skr. nr 264), att Kungl.

Maj :t finge från och med den 1 januari 1913 tills vidare, intill dess annorlunda

kunde varda bestämt, för inköp av skogbärande eller till skogsbörd

tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland

och Dalarna disponera de såsom tillgång å statens domäners fond redovisade

kontanta medel.

De i domänfonden ingående medel, vilka enligt vad ovan anförts äro

avsedda att användas till inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig

mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparker i Norrland och Dalarna,

pläga benämnas domänverkets markfond (markinköpsfond).

För att i någon mån belysa karaktären av de med markfondens medel

förvärvade egendomarna läto 1944 års revisorer införskaffa uppgifter avseende

under åren 1919—1943 verkställda inköp, där köpeskillingen uppgått

till 300 000 kronor eller mera.

I sin den 15 december 1944 avgivna berättelse uttalade statsrevisorerna

under hänvisning till ovannämnda uppgifter, ’att de större inköp, som under

årens lopp verkställts med anlitande av markfondens medel, lielt avsåge

rena sltogsegendomar, och alt förvärven sålunda torde hava skett i enlighet

med de tidigare givna direktiven för markfondens användande’. Revisorerna

framhöllo emellertid, att det nyligen förekommit en väsentlig avvi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

kelse från de sålunda tillämpade inköpsprinciperna, i det att inköp förekommit

av en egendom med åkerjord av betydande omfattning.

Revisorerna framhöllo till slut med anledning av de gjorda iakttagelserna

angelägenheten av att klara regler för domänverkets fastighetsinköp snarast

komme till stånd. Några sådana föreskrifter ha enligt uppgift ännu ej

givits.

Genom beslut den 28 februari 1947 godkände Kungl. Maj :t ett mellan domänstyrelsen,

a ena sidan, samt Laxa Röforsbruken aktiebolag, å andra sidan,

ingånget köpeavtal, varigenom kronan av bolaget inköpte samtliga aktier

i Laxa bruks aktiebolag mot en köpeskilling av 18 miljoner kronor. Köpeskillingen

grundade sig på av domänstyrelsen gjord värdering enligt vilken

skog och skogsmarker uppskattats till 13 400 000 kronor, såganläggning

m. m. till 1 000 000 kronor och övrig industri in. m. till 3 600 000 kronor.

Tillika förordnade Kungl. Maj :t, att domänstyrelsen för gäldande av

köpeskillingen och övriga med köpet förenade utgifter finge anlita domänverkets

markinköpsfond.

Sedermera hava skogs- och jordbruksfastigheterna utan vederlag överlämnats

till domänfonden, medan aktierna i enlighet med beslut av riksdagen

(skr. nr 462) förvärvats av Aktiebolaget statens skogsindustrier, som sålunda

nu, såsom innehavare av aktierna i Laxå bruks aktiebolag, driver därtill

hörande sågverk och övriga industrianläggningar.

Det har synts oss anmärkningsvärt, att domänverkets markinköpsfond,

som ställts till Kungl. Maj :ts förfogande för inköp av skogbärande eller till

skogsbörd tjänlig mark, utan riksdagens medgivande använts till inköp av

industrianläggningar av betydande omfattning, värderade till 4 600 000 kronor.

Vikten av att fondens medel användas till det av riksdagen bestämda

ändamålet har 1943 understrukits av statsrevisorerna. Lägen kunna utan

tvivel förekomma, då staten för att komma i besittning av önskvärda skogsarealer

nödgas förvärva även annan egendom. Det kan antagas överensstämma

med riksdagens avsikter med den åt Kungl. Maj :t meddelade fullmakten,

att Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar och i mindre omfattning

beslutar härom, särskilt då fråga är om åkerareal. Men i nu förevarande

fall, där det gällde att i osedvanlig omfattning taga fondens medel i anspråk

för ett ändamal, som är helt främmande för fonden, och för förvärv av företag,

beträffande vilka det är i hög grad omtvistligt, huruvida de böra drivas

av staten eller ej, hade frågan icke bort avgöras av Kungl. Maj :t utan understallas

riksdagen, som vid den tidpunkt då köpeavtalet ingicks faktiskt

sammanträdde.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett anmälan böra

göras enligt § 107 regeringsformen mot föredraganden, statsrådet och chefen

för jordbruksdepartementet Sköld.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

27

vin.

av herrar Herlitz, Gustavson, Thorell, Kyling och Håstad, vilka anfört:

»Frågan rörande en omläggning av riksdagens budgetarbete har under de

senaste decennierna vid upprepade tillfällen aktualiserats. En översikt över

de före år 1939 framlagda reformförslagen och deras behandling har lämnats

i en bilaga till utskottets utlåtande nr 15 vid samma års riksdag.

Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes tvenne likalydande motioner med

hemställan om utredning i ämnet. Budgetdeputerade, som av utskottet anmodades

avgiva yttrande över motionärernas förslag, sade sig, efter att ha

framfört vissa erinringar mot de i motionerna angivna synpunkterna, med

hänsyn till frågans vikt och betydelse icke vilja motsätta sig, att en förutsättningslös

utredning komme till stånd. För egen del anförde utskottet

(uti. nr 15), att erfarenheten visade, att utrymme i viss omfattning fortfarande

funnes för den kritik, som vid upprepade tidigare tillfällen riktats

mot ordningen för budgetfrågornas behandling inom riksdagen. Utskottet erinrade

om att samarbetet mellan de budgetbehandlande utskotten icke syntes

ha nått önskvärd fasthet och omfattning samt att statsregleringens fastställande

fortfarande faktiskt framstode som en expeditionsåtgärd, enär det

ej heller under senare år kunnat äga rum vid en tidpunkt, då riksdagsarbetet

i övrigt ännu påginge. Den rådande ordningen i fråga om budgetfrågornas

behandling inom riksdagen kunde vidare framför allt i svåra budgetlägen

tänkas medföra olägenheter av framträdande art. Särskilt för sådana

tillfällen vore garantier behövliga för en mera tillfredsställande prövning av

budgetärendena. I likhet med budgetdeputerade fann utskottet därför skäl

föreligga för en sådan utredning. Några riktlinjer för en sådan undersökning

ansåg sig utskottet dock icke böra uppdraga. En närmare undersökning

av frågan om en omläggning av riksdagens budgetarbete — och de problem,

som under utredningens gång visade sig stå i nära samband därmed — syntes

utskottet bäst ägnad att leda till ett positivt resultat, om den förutsättninglöst

anförtroddes åt en allsidigt sammansatt kommitté, där representanter

för olika utskott deltoge. Utskottet föreslog därför, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa om en allsidig och förutsättningslös

utredning av frågan om en omläggning av riksdagens budgetarbete i

syfte att häri ernå större ändamålsenlighet, planmässighet och enhetlighet.

Denna hemställan bifölls av kamrarna. (Riksdagens skr. nr 343.)

Vid 1943 års riksdag interpellerade herr Håstad, på grund av att riksdagens

hemställan ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd, chefen för finansdepartementet

om anledningen därtill. I sitt den 13 april 1943 avgivna svar

framhöll denne bl. a., att det visat sig svårt att finna en tillfredsställande

form för en enhetligare budgetbehandling och att man med tanke härpå

måste hysa tvekan om möjligheten att under dåvarande omständigheter,

med vilka man sannolikt måste räkna en avsevärd tid framåt, bringa detta

spörsmål närmare sin lösning. Den utveckling, som riksdagens budgetbehandling

under kriget undergått, hade enligt departementschefens mening

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

icke minskat vikten av en rationalisering av denna men väl i grund ändrat

förutsättningarna för dess genomförande.

I sitt memorial från hösten samma år med förslag till utredning angående

riksdagens arbetsformer underströk konstitutionsutskottet, att en omreglering

av sättet för budgetbehandlingen utgjorde ett betydelsefullt led i rationaliseringen

av riksdagens arbetsformer. Det var enligt utskottets mening

icke möjligt alt, om frågan om dessa arbetsformer skulle upptagas till omprövning,

längre uppskjuta igångsättandet av utredningen angående en så

viktig del av detta spörsmål som riksdagens budgetarbete.

De i december 1943 tillkallade särskilda sakkunniga för att utreda frågan

om riksdagens arbetsformer ansågo sig emellertid, med hänsyn till att

resultatet av utredningen skulle kunna bliva föremål för prövning av 1944

års riksdag, icke kunna upptaga frågan om en omläggning av budgetarbetet

till övervägande. Denna fråga karakteriserades nämligen som alltför

svåröverblickbar och tekniskt vansklig.

Frågan rörande en omläggning av riksdagens budgetarbete kom ånyo

före i riksdagen år 1946. I de likalydande motionerna I: 104 och II: 196

framhölls, att sedan kriget nu upphört de av finansministern år 1943 anförda

skälen mot en utredning i ämnet bortfallit. Samtidigt hade utvecklingen

under senare år enligt motionärerna givit ytterligare styrka åt de

motiv för en utredning, som framfördes 1939. I motionerna yrkades på en

förutsättningslös utredning av frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete

i syfte att här ernå större ändamålsenlighet, planmässighet och

enhetlighet. För en sådan utredning, som riksdagen redan år 1939 begärt

uttalade sig denna på nytt. (Riksdagens skr. nr 218.) Enligt konstitutionsutskottets,

till grund för riksdagens beslut liggande utlåtande (nr 14) i ämnet,

borde utredningen kunna företagas oberoende av spörsmålet om en

revision av riksdagens arbetsformer i övrigt.

På grund av motioner i båda kamrarna hemställde 1946 års riksdag även,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om skyndsam utredning av frågan om

revision av riksdagens arbetsformer, samt om framläggande för riksdagen

av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. I det utlåtande av

konstitutionsutskottet (nr 20), vartill i riksdagsskrivelsen hänvisades, anfördes

bl. a. att frågan om en omreglering av sättet för budgetbehandlingen

i riksdagen vore av väsentlig betydelse för en rationalisering av riksdagens

arbetsformer. Den av riksdagen begärda utredningen igångsattes samma

år av Kungl. Maj :t.

I direktiven för utredningsarbetet framhöll chefen för justitiedepartementet:

»Den av riksdagen begärda utredningen i syfte att vinna större

ändamålsenlighet, planmässighet och enhetlighet i budgetarbetet bör ske

i annan ordning. Samarbetet med det utredningsorgan, som härför kan

komma att tillsättas, bör komma till stånd.» Något sådant utredningsorgan

har emellertid ännu ej tillsatts.

De sakkunniga ha, under hänvisning till att såväl frågan om utskottssysselsättningen

som spörsmålet om arbetsfördelningen mellan utskotten i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

29

stor utsträckning måste bli beroende av formerna för budgetens utskottsbehandling,

icke ansett sig kunna underlåta att taga ställning till de principiella

och praktiska frågor som beröra de budgetgranskande utskottens

organisation. De alternativ till omläggning av budgetbehandlingen i utskott

som de sakkunniga prövat äro följande:

a) uppdelning av budgetens utgiftssida på fackutskott, vilka arbeta under

inseende och kontroll av ett överbudget- eller finansutskott, och

b) ökad koncentration av behandlingen av budgetens utgiftssida till statsutskottet.

Någon förändring av den nuvarande ordningen för behandlingen av budgetens

inkomstsida ha de sakkunniga icke övervägt.

De sakkunnigas majoritet har motsatt sig — med reservation av herr

Hallén — inrättande av s. k. fackutskott och som skäl härför anfört, att

dels skulle dylika utskott genom sin sammansättning av speciellt sakkunniga

frestas att behandla sina anslagsfrågor alltför generöst, dels skulle

den splittrade budgetbehandlingen kräva ett överbudgetutskott som finge

till uppgift att avbalansera de olika fackutskottens utgiftsförslag med hänsyn

till riksstatens överhuvud. Denna dubbelbehandling skulle verka tidsödande

och omständlig.

Beträffande spörsmålet om en ännu mer än hittills till statsutskottet

koncentrerad anslagsprövning, så avböjer majoriteten av de sakkunniga

tanken härpå bl. a. under hänvisning till att jordbruksutskottets inrättande

1909 avsåge bl. a. att avlasta statsutskottets redan då betungande arbetsbörda.

Denna arbetsbörda hade sedan dess blivit avsevärt ökad. Att återföra

jordbruksutskottets anslagsprövande uppgifter syntes därför majoriteten

icke vara tillrådligt. Ej heller har majoriteten ansett, att bankoutskottet

borde fråntagas prövningen av alla de anslagsfrågor det nu behandlar. Utskottets

särskilda uppgifter i avseende på riksdagen, dess verk in. m. gjorde

det enligt majoritetens mening icke lämpligt att undandraga det prövningen

av därmed förbundna anslagsfrågor. Däremot ha de sakkunniga framhållit,

att principiella eller praktiska hinder ej torde möta för att de pensionsfrågor

som komma att kvarstå under riksdagens prövning, återföras

från bankoutskottet till statsutskottet, varifrån de borttogos vid den 1909

gjorda omregleringen av de ständiga utskottens kompetensområden.

Den ovan givna redogörelsen för behandlingen av frågan om rationaliseringen

av riksdagens budgetarbete ger vid handen att statsrådet och chefen

för finansdepartementet underlåtit att låta företaga den utredning, varom

riksdagen två gånger uttryckligen gjort framställning. Även om Kungl.

Maj:t har sin egen rätt att pröva frågor om igångsättande av begärda utredningar

måste riksdagen dock förutsätta att Kungl. Maj :t icke utan

tvingande skäl vägrar att tillmötesgå en hemställan från riksdagen när denna

avser ett spörsmål, i fråga om vilket riksdagens mening bör i särskild

grad beaktas, synnerligast som den begärda utredningen enligt svensk

praxis ej kan komma till stånd på annat sätt än genom ett Kungl. Maj :ts

beslut. Det hade förelegat så mycket starkare skäl att tillsätta ifrågavarande

utredning som de statsfinansiella frågorna fått en ökad vikt efter

kriget. Frågan om budgetarbetets rationalisering har dessutom eu direkt anknytning

till riksdagens arbetsformer i övrigt, varför det hade varit ändamålsenligt

att även problemet om riksdagens budgetbehandling kunnat omprövas

i sammanhang med utredningen om arbetsformerna i övrigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

På grund härav ha vi ansett, att anmälan enligt § 107 regeringsformen

bort göras mot chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss.»

IX.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 14 november 1947.)

av herrar Björck, Nilsson i Göteborg, Spångberg och Hansson i Skediga,

som anfört följande:

»I en den 2 juli 1946 dagtecknad skrift hemställde f. d. stadsrevisorn

Magnus Billing såsom förmyndare för omyndigförklarade artisten Gustaf

Unman, att Kungl. Maj :t måtte utse en kommitté med uppgift att dels

upptaga den s. k. Unmansaffären i och för sig till förnyad förutsättningslös

och allsidig undersökning, dels ock vidtaga en enahanda beskaffad granskning

beträffande en av justitiekanslersämbetet år 1938 verkställd utredning

i samma ärende. Juris kandidaten Birger Cornell hade i en den 29

maj 1947 dagtecknad, till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

ställd skrift hemställt att en parlamentarisk kommission måtte tillsättas

för utrönande av huruvida undersökningsmetoderna vid utredningen i Unmansaffären

stode i överensstämmelse med svensk lag. Justitiekanslersämbetet

avgav den 19 juli 1947 infordrat utlåtande i ärendet. Slutligen inkom

Billing i en den 5 november 1947 dagtecknad skrift med påminnelser

i ärendet.

Genom beslut den 14 november 1947 har Kungl. Maj :t (justitiedepartementet)

funnit de av Billing och Cornell gjorda framställningarna icke föranleda

någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

Den 13 november 1928 förklarades Unman omyndig på egen begäran.

Den 17 september 1929 hade han emellertid, likaledes på egen begäran, åter

förklarats myndig.

På ansökan av sin frånskilda hustru försattes Unman den 3 mars 1932

ånyo i omyndighetstillstånd. Till förmyndare förordnades dåvarande assessorn,

numera rådmannen Folke Lundquist, som innehade förmynderskåpet

till den 8 maj 1934. Unman är alltjämt omyndig.

När Unman den 17 september 1929 förklarades åter myndig, ägde han

enligt den av dåvarande förmyndaren avgivna slutredovisningen i tillgångar

utöver skulder 934 262 kronor 34 öre. Tillgångarna utgjordes huvudsakligen

av fem fastigheter och hälften av två fastigheter, samtliga i Stockholm.

Efter myndighetsförklaringen den 17 september 1929 företog Unman betydande

investeringar i Stockholms garveriaktiebolag. Uppgifterna angående

storleken av Unmans slutliga engagement i detta bolag variera mellan

450 000 och 675 000 kronor. Bolaget försattes i konkurs den 11 oktober 1931,

varvid allt vad Unman däri insatt gick förlorat.

Sedan Unman den 3 mars 1932 åter förklarats omyndig, avgav Lundquist

den 2 november 1933 redovisning över Unmans förmögenhetsställning vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

31

omyndigförklaringen. Enligt redovisningen överstego skulderna tillgångarna

med cirka 400 000 kronor.

År 1933 började Unman att hos olika myndigheter framställa anmärkningar

mot och påkalla utredning rörande det sätt, på vilket hans förmögenhet

förvaltats av personer, som haft hans uppdrag därtill eller varit förordnade

till förmyndare för honom. (Han anmärkte därjämte på förvaltningen

av sin farbroders, Patrik Unman, förmögenhet.) Klagomålen framställdes

hos överståthållarämbetet ävensom hos justitieombudsmannen och

chefen för justitiedepartementet. Anmälningarna föranledde efter verkställda

undersökningar icke till åtgärd.

År 1936 anhöllo Unmans ombud hos justitiekanslern om fullständig utredning

i ärendet, i anledning varav företogs en förnyad undersökning. I

resolution den 15 januari 1937 förklarade justitiekanslersämbetet, att vad

i ärendet förekommit icke föranledde någon ämbetets vidare åtgärd.

Efter den av justitiekanslersämbetet avslutade undersökningen gjordes

förnyade framställningar om utredning i saken. Under åren 1937 och 1938

hemställdes sålunda hos Kungl. Maj:t eller ledamöter av statsrådet om utredning

i Unmansaffären eller i vissa delar därav eller i en del i samband

med Unmansaffären uppkomna frågor. Dessa framställningar remitterades

av Kungl. Maj :t till justitiekanslersämbetet för avgivande av yttrande. I

ärendet avgav justitiekanslersämbetet tre yttranden. Två av dessa, dagtecknade

den 7 april respektive den 19 maj 1938, avse två särskilda förvaltningsåtgärder.

Det tredje utlåtandet, som är dagtecknat den 15 december

1938, behandlar klagomålen i övrigt. Utlåtandena jämte därvid fogade bilagor

ha befordras till trycket såsom Mustitiekanslersämbetets utredning

rörande vissa åtgärder vid förvaltningen av P. Unmans och G. Unmans

egendomar under deras omyndighet m. m.’ Del I innehåller förstnämnda

två utlåtanden med bilagor, under det att det sist avgivna utlåtandet med

bilagor innefattas i Del II.

Till grund för ämbetets utlåtande den 15 december 1938 ligger i främsta

rummet en promemoria, utarbetad av numera justitieombudsmannen Rudewall.

Denna promemoria innefattar en redogörelse för den utredning, som

Rudewall förut (1936 och 1937) verkställt i egenskap av t. f. justitiekansler.

Promemorian finnes såsom Bil. A intagen i ovannämnda utredning Del II

(s. 31—246).

Enligt justitiekanslersämbetets uppfattning hade genom de verkställda

undersökningarna sådan utredning förebragts rörande den Unmanska förmögenhetsförvaltningen,

att anledning saknades för ämbetet att vidtaga eller

förorda ytterligare åtgärd i berörda hänseende. Justitiekanslersämbetet

funne alltså de framställda kraven på förnyad undersökning av Unmansaffären

icke böra föranleda någon åtgärd.

Den 30 december 1938 beslöt Kungl. Maj :t i enlighet med vad ämbetet sålunda

hemställt.

Den 7 oktober 1939 ingåvo Unmans ombud till chefen för justitiedepartementet

en skrift, däri de förklarade sig vidhålla förut framställda yrkan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

den om en objektiv undersökning av Unmansaffären. Departementschefen

överlämnade skriften till justitiekansler sämbetet. Genom resolution den 11

november 1939 lämnade ämbetet skriften utan avseende.

I en den 27 maj 1943 dagtecknad skrift anhöll Billing såsom förmyndare

för Unman hos ämbetet om utredning angående lagligheten av den försäljning

av Unman tillhörigt lösöre, som ägt rum under tiden för Lundquists

innehav av förmynderskapet. Ämbetet beslöt den 25 september 1943,

efter verkställd utredning, att vad Billing anfört icke skulle föranleda till

någon ämbetets vidare åtgärd.

I sin den 2 juli 1946 dagtecknade, till justitiedepartementet ingivna

framställning åberopade Billing bl. a. en av revisorn Harald Carlström den

25 juni 1946 avslutad utredning av bl. a. följande innehåll:

Då det gäller att åstadkomma en redovisning över Gustaf Unmans

förmögenhet och dess förändringar skulle JK-ämbetet naturligtvis enligt

allmänna bokföringsgrunder i första hand uppställt en ingående stat och

vid redovisningsperiodens början i görligaste mån sökt konstatera, vilken

förmögenhet, som skulle redovisas. Därefter skulle redovisningen genomförts

efter bokföringsmässiga grunder, och till sist skulle redovisningens

resultat sammanfattats i en utgående förmögenhetsstat.

JK-ämbetet har emellertid icke upprättat vare sig ingående eller utgående

stat, och mina anmärkningar mot nämnda vidräkning kan i korthet

sammanfattas i följande.

Ämbetets utredning har endast omfattat en kassaredovisning. Endast

kontanta kassaaffärer ha därigenom kunnat antecknas. S. k. memorialposter,

exempelvis då inteckningar överlämnas utan att valuta erhålles, kunna

sålunda icke noteras i en dylik redovisning. Eftersom sådana memorialposter

förekommit i stor utsträckning, hade det därför varit bättre, om

JK-ämbetet upplagt en vanlig kolumnbokföring med behövligt antal konton.

Sedan de sålunda gjorda framställningarna av Kungl. Maj :t genom särskilda

remisser överlämnats till justitiekanslersämbetet för yttrande, inkom

ämbetet med yttrande den 23 juli 1947, vari hemställdes, att de remitterade

skrifterna ej måtte föranleda till någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I en den 11 mars 1948 dagtecknad, till konstitutionsutskottet ingiven

promemoria framhåller Cornell i nuvudsak:

Den verkliga förklaringen till att egendom till så stort belopp kunnat

avhändas Gustaf Unman ligger däri, att den ingående staten, som förmyndaren,

rådmannen Folke Lundquist, upprättade vid Gustaf Unmans

omyndighetsförklaring, är behäftad med så stora fel att den dels ger en

fullkomligt missvisande uppfattning om Gustaf Unmans ekonomiska ställning,

dels genom att tillgångar icke upptagits men väl skulder, som icke

voro Gustaf Unmans, resulterat uti ett bortskänkande av egendom.

Gustaf Unman sattes under förmyndare den 3 mars 1932. Lundquist

ingav icke den ingående staten, d. v. s. förteckningen över tillgångar och

skulder, förrän i november 1933.

Lundquist har angivit, att Gustaf Unman den 3 mars 1932 befann sig på

ett deficit av drygt 400 000 kronor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

33

Lundquist har icke upptagit följande Unman ostridigt tillhörig egendom

bland tillgångarna.

Nedlagda ombyggnadskostnader ...................... kronor 448 000

Lösöreboet (minst 25 000 kronor) .................... » 25 000

Fordran å förskotterad arvsskatt ..................... » 22 000

Fordran å Georg Wrange..................kronor 75 000 » 0

Kronor 495 000.

Lundquist har bland skulderna upptagit 348 000 kronor, vilka skulder

befunnits vara av den art att de aldrig behövt infrias, d. v. s. att de i själva

verket voro obefintliga.

I detalj kan man konstatera förmögenhetsminskning i följande fall:

Genom försäljning av lösöret i olämpligt ögonblick .... kronor 17 000

Preskription av viss fordran ....................... » 75 000

Övertagande av betalningsansvaret för banklån.......... » 45 000

Underlåtenhet att bevaka Unmans rätt till pantförskriven

inteckning i bank .......................... » 8 500

Förlust på försäljning av fastigheter.................. » 185 000

Kronor 330 500.

Genom det sätt, varpå Lundquist upprättat den ingående staten, har alltså

Unman frånhänts och förorsakats stora förluster.

Efter tagen del av omständigheterna i detta ärende ha vi funnit avgörande

skäl föreligga för att de senast gjorda framställningarna om en förnyad

och allsidig utredning av förhållandena kring förvaltningen av Gustaf Unmans

förmögenhet bort föranleda tillsättande för ändamålet av en särskild

utredningskommission. Då så likväl ej skett, ha vi med hänsyn till

ärendets betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt och den allmänna uppmärksamhet

den s. k. Unmansaffären väckt ansett, att utskottet bort göra anmälan

enligt § 107 regeringsformen mot chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg.»

X.

(Protokoll över inrikesärenden den 25 augusti 1947.)

av herrar Jones Erik Andersson, Ilerlitz, Björck, Gustavson, Pettersson

i Norregård, Nolin, Kyling och Johnsson i Stockholm, som anfört följande:

»I skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 januari 1938 hemställde Göteborgs

stad, att Backa socken måtte införlivas med staden.

Den 3 augusti samma år uppdrog kammarkollegium åt kammarrättsrådet

C. P. Engblom att verkställa särskild utredning i införlivningsärendet.

Utredningen överlämnades den 11 juni 1946.

Den 21 juni sistnämnda år anmodade kammarkollegium länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län att dels själv inkomma med yttrande i ärendet,

3 liihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 23.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

dels ock inhämta yttranden från vederbörande myndigheter samt från Göteborgs

stad och Backa kommun.

I yttrande den 18 mars 1947 tillstyrkte länsstyrelsen införlivning fr. o. m.

den 1 januari 1948.

Därefter inlämnades till kammarkollegiet framställningar i ärendet,

den 9 april 1947, av Göteborgs stad och, den 27 maj 1947, av representanter

för Backa kommun, varvid ytterligare synpunkter framfördes på mellan

staden och socknen tvistiga införlivningsvillkor.

Med skrivelse den 21 augusti 1947 underställde kammarkollegium införlivningsfrågan

Kungl. Maj :ts prövning, varvid kammarkollegium avstyrkte

införlivningen samt framhöll, att i ärendet icke vore visat att tillräckligt

starka skäl förelåge för en indelningsändring mot kommunens

bestridande.

Enligt protokollet över inrikesärenden för den 25 augusti 1947 förordnade

Kungl. Maj :t, på föredragning och hemställan av chefen för inrikesdepartementet,

statsrådet Mossberg, att Backa socken skulle fr. o. m. den

1 januari 1948 införlivas med Göteborgs stad; för indelningsändringens

genomförande skulle gälla vissa särskilda bestämmelser, vilka här utelämnas.

Den 6 september 1947 överlämnades till Kungl. Maj :t en framställning

från Göteborgs och Bohus läns landsting, vari hänvisades till framställningen

bilagt utdrag av landstingets protokoll för den 5 samma månad med

beslut att landstinget gjorde det uttalandet att Backa kommun icke borde

införlivas med staden; av protokollsutdraget framgick vidare, att landstingets

förvaltningsutskott vid uppgörandet av utgifts- och inkomststat för

år 1948 ansett sig kunna utgå ifrån att den planerade införlivningen av Backa

kommun med Göteborgs stad icke komme att äga rum vid årsskiftet 1947/48.

Enligt inhämtad uppgift avhölls i införlivningsfrågan den 8 september

1947 sammanträde i Göteborg mellan representanter för inrikesdepartementet

och ombud för länsstyrelsen och länsarkitektkontoret samt för Göteborgs

stad, Backa kommun och landstinget.

Den 26 september 1947 expedierades från inrikesdepartementet ämbetsskrivelse

till kammarkollegiet samt avskrifter för vederbörandes underrättande.

Enligt 12 § lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning skall indelningsändring, som här avses,

träda i kraft vid det kalenderårs början, som Konungen bestämmer, icke

tidigare än fyra månader efter det förordnande om ändringen meddelats.

Ifrågavarande bestämmelse har införts i lagen för att medgiva en tillräcklig

tidrymd för de beredningsåtgärder, som må komma i fråga vid ändring i

den kommunala indelningen, varvid lagen även uppenbarligen utgår ifrån

att beslutet är känt för vederbörande före den 1 september det år efter vilket

ändringen skall gälla. För att praktiskt genomföra indelningsändringen

är det nämligen bl. a. nödvändigt, att det av ändringen berörda landstinget

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

35

är i tillfälle att vid uppgörandet av sin utgifts- och inkomststat ta hänsyn

till de ändrade förutsättningar för densamma som följa av indelningsändringen.

Göteborgs och Bohus läns landsting hade, såsom framgår av

den lämnade redogörelsen för ärendets handläggning, icke gjorts underkunnigt

om den enligt statsrådsprotokollet för den 25 augusti 1947 beslutade

indelningsändringen vid sådan tidpunkt, att dessa ändrade förutsättningar

kunnat tagas i beaktande. Av de överläggningar i ärendet med intresserade

parter, som ansågos böra upptagas i förra hälften av september,

torde även kunna dragas den slutsatsen, att det beslut som enligt statsrådsprotokollet

fattades den 25 augusti icke vid sistnämnda tidpunkt till

sin sakliga innebörd varit klart. Med hänsyn härtill och till vad vid ärendets

handläggning i övrigt förekommit ha vi ansett, att anmälan enligt § 107

regeringsformen bort göras mot chefen för inrikesdepartementet, statsrådet

Mossberg.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.